Utlåtande i anledning av väckta motioner angående Tobaksmonopolets offentliga reklam m. m.
1958-10-28 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
ABU 1958 B:2, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående Tobaksmonopolets offentliga reklam m. m.
Dokumentets text
4
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
Nr B 2
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående Tobaksmonopolets
offentliga reklam m. m.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna
I: B 191 av herr Bengtson och II: B 249 av herr Nilsson i Tvärålund hemställes
1. att Tobaksmonopolets offentliga reklam stoppas och att monopolet anmodas
meddela sina utländska affärsförbindelser att upphöra även med
sin reklam; 2. att, om ingendera åtgärden är möjlig, Tobaksmonopolets reklam
blir föremål för en grundlig sanering med hänsyn till folkhälsans intressen
och att den inte under några omständigheter utformas så, att den
innebär en stimulans på efterfrågan och lockar nya åldersgrupper, särskilt
ungdomen, att hemfalla åt tobaksbruket; 3. att så stora medel ställs till
antitobaksupplysningens och propagandans förfogande, att de kan på rätt
sätt hävda sig mot tobaksreklamen och effektivt tillvarata folkhälsans intressen.
I motionerna framhålles, att tobaksbruket och speciellt cigarrettrökningen
är förenad med allvarliga risker för folkhälsan. Direkt oroväckande
är, att tobakskonsumtionen nått stor utbredning bland barn och ungdom.
Statens medicinska forskningsråd anser en omedelbar och kraftig forskningsinsats
erforderlig för att klarlägga tobakens skadliga verkningar och
medicinalstyrelsen har begärt anslag för upplysning m. m.
Tobaksmonopolet har framhållit, att om statsmakterna accepterar åsikten
att tobakskonsumtionen med hänsyn till folkhälsan bör minskas, detta torde
medföra konsekvenser i fråga om statens inställning i olika hänseenden till
frågor, som har samband med tobakskonsumtionen. Motionärerna anser,
att tiden nu är inne för ett sådant ställningstagande. Man riktar sig i motionerna
främst mot Tobaksmonopolets reklam. Monopolet lägger ner stora
summor på reklam samtidigt som medicinalstyrelsen får en mycket blygsam
summa för åtgärder mot tobakskonsumtionen. Monopolets reklam exemplifieras
med ett par fall, som motionärerna finner otillfredsställande.
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motion IDB
249.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från medicinalstyrelsen,
näringsfrihetsrådet, statens pris- och kartellnämnd, AB Svenska tobaksmonopolet
och Riksförbundet mot tobaken. Dessutom har yttrande inkommit
från Stockholms handelskammare.
Medicinalstyrelsen framhåller bl. a., att ur de synpunkter den har att företräda
det måste betecknas som önskvärt att all reklam för tobak upphörde.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr D 2 år 1958 5
Det torde dock vara orealistiskt att påyrka att Tobaksmonopolet skulle inställa
sin reklam utan att samtidigt kräva att utländska tillverkare också
skulle underkastas detta reklamförbud. Då Tobaksmonopolets medicinska
expertråd, som utsetts i samråd med medicinalstyrelsen, konsulteras beträffande
reklamens riktlinjer och uppläggning torde garantier finnas för att
den av Tobaksmonopolet drivna reklamen blir ur medicinsk synpunkt tillfredsställande.
Framför förbud mot reklamen synes en väl genomförd upplysningsverksamhet
mot tobaksrökning vara att förorda, vilken främst borde inriktas på
ungdomen samt på de hälsorisker som starkt tobaksbruk visat sig medföra.
Näringsfrihetsrådet inskränker sig till att allmänt framhålla vikten av att
om åtgärder av ifrågavarande slag i särskilda fall verkligen finnes böra
genomtöras, de likformigt drabbar de skilda intressenterna på området.
Pris- och kartellnämnden anser det svårt att bedöma tobaksreklamens
effekt i olika avseenden, men det förefaller nämnden icke osannolikt, att
den har sin egentliga betydelse för konsumtionsinriktningen på olika märken
och i mindre utsträckning påverkar den totala försäljningen. Ej heller
för de grupper av konsumenter — främst ungdomen — som ännu ej grundlagt
något tobaksbegär, torde tobaksreklamen som sådan spela någon större
roll, utan andra faktorer torde ha det avgörande inflytandet. Därmed vill
nämnden dock ej ha sagt, att en motpropaganda ej kan ha en konsumtionsbegränsande
effekt.
Nämnden framhåller vidare att om dess uppfattning om tobaksreklamens
begränsade inverkan är riktig, torde reklamstopp icke erbjuda något verksamt
medel mot tobaksbruket. I varje fall får icke en sådan situation framskapas,
att det svenska företaget blir hindrat i sin reklam under det att
reklamen för importvarorna kan fortsätta obunden. I fråga om motionernas
yrkanden om »sanering» av Tobaksmonopolets reklam anser sig nämnden ej
kunna göra något uttalande men påpekar, att reklamen mot bakgrunden av
omsättningens storlek och antalet saluförda märken har en måttlig omfattning.
Tobaksmonopolet framhåller, att med den utformning Tobaksmonopolet
har i Sverige det icke torde vara möjligt för monopolet att anmoda sina utländska
förbindelser att upphöra med sin reklam. Det åligger bolaget att tillhandahålla
såväl inhemska som importerade varor. Dessutom är det tilllåtet
för varje enskild återförsäljare av tobaksvaror, som är godkänd av
bolaget, att importera. I samband med den av statsmakterna beslutade liberaliseringen
av tobakshandeln, som träder i kraft den 1 januari 1960, bär
importmonopolet ytterligare begränsats i och med att var och en som handlar
med tobaksvaror fått rätt att importera sådana varor. Det är endast
prissättningen av importvarorna, som inte är helt fri. Ett reklamförbud för
tobaksvaror torde kunna genomföras endast om ett fullständigt importmonopol
infördes. Att vid gällande ordning förbjuda bolaget att reklamera för
6
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
varor av egen tillverkning skulle betyda en stimulans för importen och en
allvarlig försvagning av den svenska tillverkningens konkurrensläge.
Tobaksmonopolet berör därefter de konkreta fall av reklam, som behandlats
i motionerna och hävdar, att reklamen i dessa fall syftat till att förmå
rökare att övergå till märken med lägre nikotin- och tjärhalt — alltså mindre
hälsofarliga. Monopolet erinrar vidare om det i samråd med medicinalstyrelsen
tillskapade medicinska expertrådet, vars uppgift bl. a. är att vara
rådgivare till monopolet i frågor rörande upplysning, reklam o. d. Slutligen
omnämnes, att bolaget i samarbete med skolöverstyrelsen och Målsmännens
riksförbund aktivt medverkat till spridande av upplysning om tobaksrökningen
bland skolungdom.
Riksförbundet mot tobaken uttalar bl. a. att tobaksmonopolets fabrikation
av tobaksvaror bör upphöra och att monopolet uteslutande bör ägna
sig åt partiförsäljning av importvaror. Monopolets fabrikation är nämligen
icke nödvändig från vare sig kvalitets- eller priskontrollsynpunkt. Tiden är
mogen för statsmakterna att besinna sitt ansvar för folkhälsan i denna viktiga
fråga.
Stockholms handelskammarb anför bl. a. att genom motionerna två viktiga
principfrågor aktualiserats, nämligen dels frågan om reklamens vederhäftighet
och dels friheten att välja konkurrensmedel. Huruvida tobaksmonopolets
reklam varit vederhäftig kan handelskammaren icke bedöma. I
fråga om näringsidkares rätt att fritt välja konkurrensmedel är det av
fundamental betydelse, att det — inom de gränser som lagstiftning och god
affärssed utstakar — föreligger full frihet att välja det konkurrensmedel
eller den kombination av sådana medel som i en given situation befinnes
bäst ägnat att främja försäljning till lägsta kostnad. Om tobaksrökning
medför allvarliga hälsorisker, vore det principiellt och sakligt felaktigt att
ingripa mot en viss form av försäljningsfrämjande åtgärder, reklamen. Helt
andra vägar måste i så fall beträdas.
Frågan om Tobaksmonopolets reklam har behandlats i riksdagen vid upprepade
tillfällen de senaste åren. Spörsmålet berördes sålunda vid statsministerns
svar å interpellationer i andra kammaren av herrar Rimmerfors
och Larsson i Luttra angående tobaksbrukets hälsorisker våren 1956 (A.K.:s
protokoll 23: 3), vid finansministerns svar på en enkel fråga från fru Svenson
angående Tobaksmonopolets annonsering i första kammaren våren
1957 (F.K.:s protokoll 6: 16) samt vid hans svar i andra kammaren hösten
1957 å interpellation av herr Nihlfors angående eventuell varudeklaration
beträffande av Svenska tobaksmonopolet tillverkade cigarretter m. m.
(A.K:s protokoll 29: 36).
Utskottet
Utskottet har i utlåtande till innevarande riksdag (nr 1) över motioner
angående forskningsarbetet rörande tobakens skadeverkningar givit uttryck
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr B 2 år 1958 7
åt uppfattningen, att tobaksbruk^ kan medföra allvarliga skadeverkningar
för folkhälsan. Det kan med utgångspunkt häri synas ligga nära till hands
att utskottet skulle finna lämpligt med en reglering, eventuellt en tvångsmässig
sådan, av reklamen för tohaksvarorna. Olika betänkligheter av såväl
principiell som praktisk natur anmäler sig emellertid emot dylika åtgärder.
I utlåtande till årets vårriksdag (nr 16) över eu motion angående spörsmål
rörande varureklamen hänvisade utskottet bl. a. till farhågorna för
att regleringsåtgärder på reklamområdet skulle kunna motverka statsmakternas
strävan att åstadkomma friare konkurrensförhållanden och även
kunna komma i strid med principerna för vår tryckfrihet. Utskottet finner i
likhet med vad statens pris- och kartellnämnd i sitt yttrande över de nu
föreliggande motionerna anfört icke osannolikt, att reklamen endast i
mindre utsträckning påverkar den totala försäljningen men har sin egentliga
betydelse för märkesvalet. Som i ett flertal remissyttranden framhållits
torde vidare ett reklamförbud knappast kunna upprätthållas gentemot utländska
tillverkare. Tobaksmonopolet skulle härigenom komma i ett försämrat
konkurrensläge. Detta förhållande torde komma att accentueras genom
den liberalisering av tobakshandeln som enligt statsmakternas beslut
är att emotse.
Utskottet anser det, oavsett ovan anförda omständigheter, självfallet berättigat
att ställa stora krav i olika avseenden på Tobaksmonopolets reklamverksamhet.
Det är sålunda önskvärt att reklamen ges en måttlig omfattning,
att den lämnar konsumenterna saklig upplysning och att den icke
får omfatta fabrikat som är i särskild grad skadliga för hälsan. Man bör
enligt utskottets mening icke bortse från möjligheterna att genom en riktigt
upplagd reklam kunna påverka konsumtionsvanorna i positiv riktning,
d. v. s. så att en övergång sker från mer till mindre skadliga märken. Genom
det av medicinalstyrelsen och Tobaksmonopolet i samråd bildade expertrådet,
vari den medicinska expertisen är representerad och som har till
uppgift bl. a. att vara rådgivare till monopolet i frågor rörande upplysning
och reklam in. in. samt att följa och stödja forskningen om tobakens skadeverkningar,
har, såvitt utskottet kunnat bedöma, goda förutsättningar
skapats för att utskottets ovan uttalade önskemål skall kunna tillgodoses.
Utskottet kan sålunda icke biträda motionärernas förslag om direkta ingripanden
för reglering av Tobaksmonopolets reklam men förutsätter, att
den uppmärksamhet som nu ägnas reklamfrågorna genom bl. a. expertrådets
medverkan och som torde ytterligare skärpas genom de väckta motionerna
kommer att giva resultat. Det finns sålunda skäl för förhoppningen
att reklamen skall utformas med sikte bl. a. på att minska skadeverkningarna
av tobaksbruk^ genom inriktning av konsumentintresset på
mindre skadliga fabrikat och former samt att den icke skall locka ungdomen
till tobaksbruk.
8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I:B 191 och II :B 249 icke
må föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 28 oktober 1958
På Allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Strandler och Möller, fru Nilsson’ och
herr Tage Johansson;
från andra kammaren fru Eriksson i Stockholm, fru Svedberg, herrar
Engkvist*, Ekström i Björkvik, Nelander, Johnsson i Skoglösa, Svensson i
Kungälv, fru Wallerius-Gunne, fru Thunvall och herr Carlsson i Huskvarna.
* Ej närvarande vid utlätandets justering.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1958
581051
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.