Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande nr B 14 år 1958

1958-11-27 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1958 B:14, Bevillningsutskottets betänkande nr B 14 år 1958

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr B 14 år 1958

1

Nr B 14

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående värdering av varulager vid beskattningen.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: B 9 av herr Kronstrand m. fl. och II: B 11

av herr Kollberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan

ändring i de år 1955 antagna bestämmelserna rörande värdering av varulager

vid beskattningen, att den ytterligare skärpning, som enligt det då fattade

beslutet skall tillämpas från och med 1960 års taxering, inte skall företagas,

utan att den nu gällande 30-procentregeln skall bibehållas, samt att

vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig författningstext;

II) de likalydande motionerna I: B 10 av herr Hagberg m. fl. och II: B 10

av herr Cassel m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring

av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen, att det lägsta värde

till vilket varulager vid beskattningsårets utgång må upptagas skall fastställas

till 30 procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet

å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fal]

efter avdrag för inkurans, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta

förslag till härför erforderlig författningsändring; samt

III) motionen II: B 227 av herr Onsjö, vari hemställts, att riksdagen måtte

besluta, att med uppskrivning av varulager till 40 procent av värdet skall

tills vidare anstå samt att vederbörande utskott måtte utarbeta i anledning

härav erforderlig lagtext.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna II: B 10, II: Bil och II: B 227.

Gällande bestämmelser

Genom beslut av 1955 års riksdag genomfördes ändrade regler för företagsbeskattningen.

Vad angår värderingen av tillgångar avsedda för omsättning

eller förbrukning (lager) föreskriver de nya bestämmelserna i punkt 1

av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen alt den bokföringsmässiga

värdesättningen skall godtas vid inkomstberäkningen endast under förutsättning

all den inte står i strid med särskilda, för denna beräkning meddelade

bestämmelser. Huvudregeln för varulagervärderingen är att lagret vid

beskattningsårets utgång inte må upptas till lägre belopp än 40 procent av

1 llihamj till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr It 14

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr B ti år i958

lagrets anskaffningsvärde vid samma tidpunkt eller, därest återanskaffningsvärdet

är lägre, sistnämnda värde. Lagret får således nedskrivas med

högst 60 procent. Från det värde, varå nedskrivningen får göras, må först

avräknas den inkurans i lagret som kan finnas å balansdagen. Med tillämpning

av endera av två supplementärregler kan i särskilda fall lägre lagervärden

än enligt huvudregeln medgivas. Enligt den ena regeln må nedskrivningens

storlek beräknas på medeltalet av lagren under de två närmast

föregående beskattningsåren, vilket i vissa fall kan leda till negativa lagervärden.

Den andra supplementärregeln innebär, att om i lagret ingår råvaror

eller stapelvaror lagret i denna del får upptas till lägst 70 procent av ifrågavarande

tillgångars lägsta marknadsvärde under en tioårsperiod.

Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln gäller för vissa övergångsår

särskilda bestämmelser. Lagret för beskattningsåret 1956 skulle

således värderas till lägst 20 procent av anskaffningsvärdet och lagret för

beskattningsåret 1957 till lägst 30 procent av anskaffningsvärdet. Sistnämnda

procentsats gäller även beträffande varulagervärderingen vid utgången av

beskattningsåret 1958. Från och med beskattningsåret 1959, alltså från och

med 1960 års taxering, träder de nya bestämmelserna helt i kraft.

Frågans behandling vid 1955 och 1957 års riksdagar

Huvudregeln rörande varulagervärderingen

Förslag till de nya bestämmelserna rörande företagsbeskattningen förelädes

1955 års riksdag i proposition nr 100. Häri hade beträffande varulagervärderingen

förordats de regler, för vilka ovan redogjorts. I anledning av

propositionsförslaget yrkades i väckta motioner, att lägsta gränsen för tilllåten

nedvärdering av lagret skulle bestämmas till 30 procent. I sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 45 avstyrkte 1955 års bevillningsutskott berörda

motioner. Utskottet anförde bl. a.

Utskottet ansluter sig för sin del till departementschefens uppfattning att

något verkligt väsentligt med en ändrad företagsbeskattning inte kan vinnas

från konjunkturpolitisk synpunkt med mindre reglerna för varuiagervärderingen

skärpes. Såsom i propositionen framhålles kan redan mindre ändringar

i reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna lägsta lagervärdet

öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter till likviditetsförstärkning

genom lagernedskrivningar och därmed på omfattningen

av företagens investeringar inte endast i lagertillgångar utan jämväl i maskiner,

inventarier o. d.

Den fråga varom olika meningar råder är var lägsta gränsen för tillåtet

bokfört lagervärde skall dragas. Självfallet måste här ske en avvägning

mellan å ena sidan de synpunkter av konjunkturpolitisk art, som utskottet

enligt vad i det föregående framhållits funnit tala för kraftigast möjliga

åtstramning av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan behovet

av regler, som lämnar utrymme för betryggande nedskrivningar för

prisfallsrisk. Det torde inte vara möjligt att ange hur långt gående ned
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr B 74 år 1058

3

skrivningar nu gällande bestämmelser medger. Som av propositionen framgår

har emellertid av mellankommunala prövningsnämnden tillämpad praxis,

enligt vilken nedskrivning i princip medges till 30 procent av lagrets

lägsta värde, kommit att under senare år i betydande utsträckning tillämpas

av näringslivet och taxeringsmyndigheterna. Enligt utskottets mening

måste det med utgångspunkt härifrån vara helt uteslutet att tillmötesgå

motionsyrkandena om eu lägsta gräns vid 30 procent av lagrels anskaffningsvärde,

emedan en på så sätt bestämd gräns inte skulle medföra den

från konjunkturpolitiska synpunkter önskvärda åtstramningen i värderingsreglerna.

I själva verket skulle såsom ock departementschefen framhållit en

huvudregel enligt detta alternativ i förening med de föreslagna supplementärreglerna

i åtskilliga fall innebära ännu generösare värderingsregler än

de nu i praxis tillämpade.

Då det åter gäller att bedöma behovet av nedskrivning för prisfallsrisk

måste enligt utskottets mening starkt avseende fästas vid det förhållandet,

att beträffande sådana lagertillgångar som är underkastade den största

prisfallsrisken, nämligen rå- och stapelvaror, värderingen får ske med utgångspunkt

från lägsta marknadspriset under en tioårsperiod enligt den

ena av supplementärreglerna. Då det kan antagas, att företag med lager av

tillgångar av nyss nämnt slag kommer att tillämpa ifrågavarande supplementärregel,

vilken väl i de flesta fall torde ge det lägsta lagervärdet, kommer

huvudregeln att gälla för det stora flertalet företag med mera prisbeständiga

lagertillgångar och företag med sammansatta lager, där en prisförändring

i någon del av lagret inte i någon mera avsevärd grad påverkar

det totala lagrets värde. Läget blir alltså det att huvudregeln i det väsentliga

kommer att tillämpas av företag som har det förhållandevis minsta behovet

av nedskrivning för prisfallsrisk.

I motioner vid 1957 års riksdag framställdes yrkanden om ändring av

huvudregeln för varulagervärderingen så att procenttalet för den nedre

gränsen bestämdes till 30. I anledning härav yttrade 1957 års bevillningsutskott

i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 31 bl. a.

Utskottet kan inte finna att motionärerna anfört skäl som kan motivera

att riksdagen nu intar en annan ståndpunkt beträffande huvudregeln för

varulagervärderingen än vad 1955 års riksdag gjort. Utskottet vill erinra

om att huvudregeln inte kommer att tillämpas i praxis förrän vid 1960 års

taxering. Dessförinnan skall en successiv anpassning ske till de nya bestämmelserna,

vilket bl. a. innebär att lagret vid innevarande års taxering

inte behöver upptas till högre belopp än till 20 procent av värdet. Huruvida

tillämpningen av huvudregeln kommer att vålla företagen inte förutsedda

svårigheter i fråga om likviditet eller mer avsevärt begränsa möjligheterna

till sparande inom företagen blir till stor del beroende på utformningen

av den framtida konjunkturpolitiken. Självfallet kan utskottet inte

nu bedöma i vilken utsträckning det blir nödvändigt att vid den tidpunkt,

då huvudregeln blir aktuell, bibehålla nuvarande tillfälliga ingripanden av

konjunkturpolitisk art. Enligt utskottets mening bör — i den mån möjlighet

därtill förefinns — en lättnad i företagsbeskattningen inriktas på att

mildra de tillfälliga skärpningarna av densamma innan en ändring sker

av de permanenta reglerna. Utskottet kan därför inte tillstyrka att riksdagen

nu frångår det år 1955 fattade beslutet i frågan. Med det anförda

avstyrker utskottet de föreliggande motionsyrkandena i denna del.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr B ti år 1958

Övergångsbestämmelserna rörande varulagervärderingen

Vad beträffad övergången till de nya lagervärderingsreglerna yrkades år

1955 motionsvis bl. a., att den del av den i samband med övergången till de

nya reglerna till beskattning framtagna varulagerreserven, som motsvaras

av orealiserad värdestegringsvinst — enligt motionerna beräknad till hälften

av den reserv som skulle ha framtagits till beskattning, därest vissa av motionärerna

föreslagna värderingsregler tillämpats å vederbörande företags

lager vid utgången av beskattningsåret 1953 — skulle undantas från

beskattning. För den händelse i framtiden stadigvarande lagerminskning

skulle inträda, borde en mot lagerminskningen svarande proportionell del

av de från beskattning undantagna lagerreserverna bli beskattade. I andra

motioner yrkades jämkningar i övergångsbestämmelserna i syfte att erhålla

en mjukare övergång till de nya bestämmelserna. Det längst gående yrkandet

innebar att som lägsta värde å varulagret enligt huvudregeln skulle

godtas, vid 1959 och 1960 års taxeringar 20 procent och vid 1961 och 1962

års taxeringar 30 procent av lagrets värde. 1955 års bevillningsutskott, som

avstyrkte ifrågavarande motioner, yttrade i anledning härav i sitt förenämnda

betänkande nr 45.

Vad angår yrkandet om att från beskattning undantaga vissa lagerreserver

delar utskottet departementschefens mening att de till stöd för sagda

yrkande framförda synpunkterna inte är godtagbara från beskattningssynpunkt.

Ett bifall till motionerna i förevarande hänseende skulle innebära att

de företag, som på grund av frånvaron av preciserade lagervärderingsbestämmelser

och med utnyttjande av goda vinstförhållanden kunnat bygga

upp lagerreserver långt utöver vad som betingats av prisfallsskydd, skulle

tillerkännas en särskild favör som inte kan komma de sämre ställda företagen

till del och som intet företag kan medges enligt de föreslagna nya

värderingsreglerna.

Utskottet framhöll härefter vissa kontrollsvårigheter som talade emot ett

genomförande av motionärernas förslag att anknyta värderingen eller beräkningen

av storleken av reserver, som skulle undantagas från beskattning,

till 1953 års lager. I fortsättningen anförde utskottet bl. a.

De nu anförda omständigheterna måste enligt utskottets mening starkt

tala emot ett bifall till förevarande motioner. Därtill kommer tungt vägande

invändningar av praktiska och konjunkturpolitiska skäl. För att kontrollera

huruvida lagerminskning inträtt skulle det bli nödvändigt att för varje

år omräkna lagret till enhetligt penningvärde. Enligt utskottets mening

kan man nämligen inte godtaga en anordning, enligt vilken en jämförelse

mellan det aktuella lagret och jämförelselagret skulle ske i kronor räknat,

emedan detta, beroende på prisutvecklingen, skulle kunna innebära att de

från beskattning undantagna lagerreserverna finge behållas i all framtid.

I vissa motioner har dessutom yrkats att lagerminskningen skulle beräknas

på medeltalet under tre på varandra följande beskattningsår. Härigenom

skulle inte mindre än tre olika lager få beräknas i enhetligt penningvärde.

De svårigheter — i allt fall från kontrollsynpunkt — som skulle uppstå

exempelvis i fråga om ett varuhus med dess ytterst varierande och av vitt

skilda varuslag sammansatta varulager måste helt enkelt bli oöverstigliga.

Såsom i propositionen framhållits skulle vidare — och detta är en mycket

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets betänkande nr B l''i år 1958

betydelsefull invändning — en bestämmelse av innebörd att lagerreserverna

skulle framtagas till beskattning allenast i den män lagerminskning inträder

få de mest ogynnsamma verkningar från konjunkturpolitisk synpunkt.

De berörda företagen skulle visa den största ovillighet till lagerminskningar

respektive finna det i högsta grad angeläget att även i tider av

allmän varuknapphet återanskaffa sitt lager.

Med det sagda har emellertid utskottet ingalunda velat intaga en avvisande

hållning till tanken på övergångsbestämmelser i syfte att underlätta

för företagen att anpassa sig till de nya bestämmelserna. Det är nämligen

för utskottet uppenbart, att ifrågavarande anpassning i enskilda fall kan

innebära starka påfrestningar från likviditetssynpunkt. Utskottet ansluter

sig till den i propositionen föreslagna anordningen med övergångsbestämmelser

av innebörd att företag, som har sina lager nedskrivna under lägsta

tillåtna gräns enligt huvudregeln, får rätt att successivt anpassa sina lagervärden.

Propositionens förslag innebär att anpassningen får ske under fem

år, inberäknat beskattningsåret 1955. I föreliggande motioner har förordats

en utsträckning av övergångstiden med två respektive tre år. Mot de

i motionerna anförda skälen för en förlängning av övergångstiden måste

vägas de synpunkter av praktisk natur som talar för att övergångstiden

inte göres alltför lång. Med hänsyn till det ekonomiska läget och syftet

med den av konjunkturpolitiska skäl betingade omläggningen av företagsbeskattningen

föreligger det enligt utskottets uppfattning ett starkt önskemål

att de lagerreserver, som enligt de nya bestämmelserna inte får bibehållas,

framtages till beskattning under en inte alltför lång tidsperiod.

Utskottet finner att propositionens förslag innefattar en lämplig avvägning

mellan olika på frågan inverkande omständigheter och tillstyrker därför

propositionen i förevarande del.

Vid 1957 års riksdag framställdes ånyo vissa motionsyrkanden beträffande

övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen. I några motioner

yrkades att orealiserad värdestegringsvinst i varulager i princip

skulle undantas från beskattning; i andra åter att tiden för uppskrivning av

lagret skulle utsträckas. 1957 års bevillningsutskott, som avstyrkte yrkandena,

uttalade i denna del sin anslutning till vad 1955 års bevillningsutskott

anfört i frågan i förenämnda betänkande nr 31 samt yttrade vidare

bl. a. följande.

Härjämte vill utskottet erinra om att när tidigare gällande liberala regler

för varulagervärdering infördes, var detta i syfte att skattemässigt godta en

sådan värdering i räkenskaperna enligt god köpmannased, som innefattade

betryggande säkerhet för förlust i lagret genom prisfall. Längre sträckte sig

inte syftet med den fria lagervärderingen. Utvecklingen förde emellertid sedermera

fram till att företag, som haft sådana vinstförhållanden att detta

låtit sig göra, genom mycket långtgående nedskrivningar respektive genom

att bibehålla sina lager i samma värde i kronor räknat trots sänkt penningvärde

eller bestående prisförhöjningar, gjorde stora skattefria kapitaluppbyggnader

som inte kunde motiveras med hänsyn till prisfallsrisk. Enligt

utskottets mening kan inte dessa företag, under åberopande av tidigare gällande

skatteregler, med fog kräva mer än vad som för framtiden kan enligt

de nya reglerna för företagsbeskattningen medges andra företag, nämligen

rätt iill eu fullt betryggande nedskrivning för prisfallsrisk.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr B 14 år 1958

Vad angår motionsyrkandena om en utsträckning av övergångstiden vill

utskottet framhålla att utskottet inte kan dela motionärernas uppfattning

att prisutvecklingen sedan 1955 års riksdagsbeslut fattades varit sådan att

ett upprivande av detta beslut är motiverat. Ett bifall till motionärernas

yrkande skulle enligt utskottets mening innebära att tillämpningen av varulagervärderingens

huvudregel uppsköts längre än som kan anses rimligt

med hänsyn till anpassningssvårigheterna.

Motionerna

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges löljande.

I de likalydande motionerna I: B 9 och 11: B 11 uttalas inledningsvis

att den år 1955 beslutade skärpningen av varulagervärderingsreglerna

jämte den extra bolagsskatten utgör ett av de allvarligaste inslagen i

den skattepolitik, som förts under senare år. Redan då förslaget om skärpning

av nämnda regler framlades, yrkades motionsvis avslag på detsamma

under hänvisning till de menliga verkningar för företagens likviditet och sparande

som förslaget kunde befaras få. Särskilt underströks de påtagliga

nackdelar som den föreslagna skärpningen skulle få för mindre företag,

vars tillgångar till väsentlig del består av varulager. Förslaget ansågs även

oantagligt ur mera allmänna synpunkter — med hänsyn till dess negativa

återverkningar på företagssparande, kapitalförsörjning och finansieringsmöjligheterna

för produktionsapparatens rationalisering och utbyggnad.

Än starkare skäl kan nu anföras till förmån för berörda motionsyrkanden.

Den allmänna konjunkturutvecklingen manar till förstärkt beredskap på

den »inre fronten» syftande till ökad konkurrenskraft gentemot utlandet.

I ett sådant läge är det klart felaktigt att ytterligare — och väsentligt —

skärpa skattebelastningen för företagsamheten. Då övergången från den

nu tillämpade 30-procentregeln till 40-procentregeln skall ske först från och

med 1960 års taxering, skulle det i och för sig vara möjligt att dröja med ett

beslut om permanentning av 30-procentregeln till nästa år. Men med hänsyn

till den allra senaste tidens konjunkturutveckling anser motionärerna övervägande

skäl tala för att sådant beslut fattas redan nu. Något inkomstbortfall

från nuvarande inkomstnivå för statsverket uppkommer självfallet inte genom

en sådan åtgärd, vilken tvärtom kan beräknas få en gynnsam effekt

genom den förstärkning av skatteunderlaget som den kommer att utöva.

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna I: B 10 och II:

B 10 framhålles att en uppskrivning av varulagret från nu gällande 30

till 40 % skulle innebära att beskattningen i icke ringa utsträckning får

retroaktiv karaktär. Det kan visserligen anföras, att man vid en fix nedre

gräns alltid måste räkna med en successiv beskattning av framdeles uppkommande

orealiserade värdestegringsvinster å företagens lager. Om man

emellertid samtidigt med denna successiva beskattning av vinster, som enligt

ett företagsekonomiskt betraktelsesätt är av klart fiktiv natur, retroaktivt

uttager skatt å under en följd av år kumulerade orealiserade värdestegrings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr B ii år 1958

7

vinster, vilka icke har något samband med verkställda affärstransaktioner

och vilka uppkommit vid ett tillämpande av värderingsregler som varit lagligt

tillåtna, ter sig verkningarna särskilt stötande. Ett visst lager, s. k. normallager,

är i förevarande avseende att jämställa med en anläggningstillgång.

Lika litet som man inkomstbeskattar t. ex. en på grund av penningvärdeförsämring

under en följd av år uppkommen nominell orealiserad värdestegring

å en anläggningstillgång, lika litet är en beskattning av sådan

värdestegring å företagens med anläggningstillgångar likställda normallager

motiverad.

Redan dessa principiella synpunkter gör det enligt motionärernas mening

angeläget att varulagren icke behöver ytterligare skrivas upp utöver den nivå

som för närvarande gäller. Därtill kommer speciella skäl med hänsyn till

nuvarande konjunkturläge. Den pågående inflationen jämte den skärpning

av företagsbeskattningen som likaledes genomfördes 1955 har lett till en synnerligen

hög kostnadsnivå för våra företag. Särskilt kännbart har detta

varit för exportföretagen, som måste sätta sina priser med hänsynstagande

till utländska konkurrenter och som efter hand fått allt svårare att ta ut priser

som kan täcka de ökade omkostnaderna. Därmed har följt en minskad

avsättning för dem och därmed också en framtvungen minskad produktion.

En väsentlig del av de speciella sysselsättningssvårigheter som under innevarande

år förekommit har sin grund i detta. Anledning finns enligt motionärernas

mening att ompröva det beslut som fattades 1955. Att belasta

bl. a. exportföretagen med ökade skatter för en uppskrivning av varulagret

från 30 till 40 procent av anskaffningsvärdet skulle ytterligare försvåra

företagens möjligheter att hålla produktionen uppe och därmed även sysselsättningen.

Yrkandet i motionen I I : B 227 motiveras med bl. a. följande. En

viss konjunkturavmattning har inträtt, och om denna fortsätter måste man

befara ökade svårigheter för näringslivet. Jordbruket har kommit in i en

allvarlig avsättningskris, och för industrien börjar det bli alltmer besvärligt

att upprätthålla den fulla sysselsättningen. De försämrade konjunkturerna

för skogsindustrien kommer att medföra allvarliga följder för skogsägarna

och dem som arbetar inom skogsbruket. I denna situation bör man så långt

möjligt tillse att företagens likviditet inte i onödan försämras.

Jordbrukets ekonomiska föreningar har under en lång tidsperiod byggt

upp och konsoliderat sina företag, inte minst med tanke på att de skulle

kunna stödja jordbruket under sämre tider. Att framtvinga en beskattning

av reserver i varulager under nuvarande förhållanden, då skatten å föreningarnas

inkomster dessutom tillfälligt har skärpts, kommer att försvåra

föreningarnas möjligheter att fylla sin betydelsefulla uppgift under en lågkonjunktur.

Även för bolagens del kommer beskattningen av varulagerreserven

alt medföra eu likviditetsförsämring som självfallet måste minska

industriens möjligheter att upprätthålla den fulla sysselsättningen.

Uppskrivning av varulager från 30 procent lill 40 procent bör därför

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr B li år 1958

anstå till dess stabilare förhållanden har inträtt. Så länge den skärpta skatten

för bolag och ekonomiska föreningar bibehålies, finns det alldeles särskilt

starka skäl för anstånd, eftersom det aldrig varit meningen att en

skattemässig uppskrivning av varulager skulle framtvingas under eu period

då bolagsskatten och skatten för ekonomiska föreningar tillfälligt höjts.

Utskottet

Vid 1955 års riksdag beslöts ändrade regler rörande företagsbeskattningen.

Beträffande värdering av varulager innebar dessa att den tidigare i princip

fria nedskrivningsrätten ersattes med bestämmelser av innebörd att lagret

i beskattningshänseende inte får upptagas till lägre belopp än 40 procent

av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet å balansdagen. Med tillämpning

av endera av två supplementärregler kan dock i särskilda fall lägre lagervärden

godtagas. För att bereda företagen möjlighet att anpassa sig till de

nya bestämmelserna beslöts, att huvudregeln för varulagervärderingen skulle

träda i kraft successivt under ett antal år. Sålunda gällde att lagret för beskattningsåret

1956 fick värderas till lägst 20 procent av värdet och lagret för

beskattningsåret 1957 till lägst 30 procent av värdet. Sistnämnda procentsats

skall även tillämpas beträffande varulagervärderingen vid utgången av

beskattningsåret 1958. Från och med beskattningsåret 1959, alltså från och

med 1960 års taxering, träder de nya bestämmelserna helt i kraft.

I de föreliggande motionerna yrkas dels sådan ändring i huvudregeln för

varulagervärderingen, att procenttalet för den nedre gränsen för tillåten nedskrivning

bestämmes till 30, och dels ändring av förenämnda övergångsbestämmelser

av innebörd att ikraftträdandet av huvudregeln tills vidare uppskjutes.

Yrkande i förstnämnda hänseende framställes i såväl motionerna

I: B 9 och II: B 11 som motionerna I: B 10 och II: B 10, och utskottet behandlar

till en början detta yrkande.

Motionsyrkanden av motsvarande innebörd som de nu behandlade har varit

föremål för riksdagens prövning åren 1955 och 1957, därvid yrkandena

inte föranlett någon riksdagens åtgärd. Från bevillningsutskottets sida har

därvid framhållits att, då det gällde frågan var lägsta gränsen för tillåtet

bokfört lagervärde skulle dragas, en avvägning måste ske mellan å ena sidan

synpunkter av konjunkturpolitisk art, vilka talade för kraftigast möjliga

åtstramning av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan behovet

av regler, som lämnade utrymme för betryggande nedskrivningar för prisfallsrisk.

Utskottet har vidare erinrat om att näringslivet och taxeringsmyndigheterna

i betydande utsträckning kommit att tillämpa en av mellankommunala

prövningsnämnden förordad praxis, enligt vilken nedskrivning i princip

medgavs till 30 procent av lagrets lägsta värde. Med hänsyn härtill har utskottet

funnit det uteslutet att tillmötesgå motionsyrkandena om en lägsta gräns

vid 30 procent av lagrets värde, emedan en på så sätt bestämd gräns inte skulle

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr B lb år 1958

9

medföra den från konjunkturpolitiska synpunkter önskvärda åtstramningen

i värderingsreglerna. I själva verket skulle en huvudregel enligt detta alternativ

i förening med de föreslagna supplementärreglerna i åtskilliga fall innebära

ännu generösare värderingsregler än de i praxis tillämpade.

Utskottet anser, att vad sålunda anförts tidigare från bevillningsutskottets

sida i denna fråga alltjämt äger giltighet. Visserligen synes, såsom motionärerna

framhållit, konjunkturen nu vara en annan än år 1955, då de nya

bestämmelserna antogs av riksdagen. En inte obetydlig avmattning har inträtt,

och på vissa håll inom näringslivet torde man nu ha att kämpa mot

svårigheter, vilka inte alls eller endast i mindre grad gjorde sig gällande åren

före och omkring år 1955. Emellertid är detta enligt utskottets mening knappast

något skäl att ändra huvudregeln för varulagervärderingen. Utskottet

vill erinra om att de nya företagsbeskattningsreglerna inte avsågs skola tilllämpas

blott i högkonjunkturlägen, utan syftet var att skapa permanenta

bestämmelser som skulle göra tillfälliga ingripanden på beskattningsområdet

i huvudsak onödiga. Man gjorde dock en reservation för att det i extrema

högkonjunkturlägen kunde bli erforderligt att överväga speciella åtgärder.

Någon ändring av företagsbeskattningsreglerna med hänsyn till mindre förskjutningar

i konjunkturbilden förutsattes däremot inte.

Med det anförda avstyrker utskottet yrkandet om att procenttalet för den

lägsta gränsen för varulagervärderingen enligt huvudregeln skall bestämmas

till 30.

Beträffande det i motionen II: B 227 väckta yrkandet om förlängning av

övergångstiden för 40-procentregelns fulla ikraftträdande vill utskottet erinra

om att liknande yrkande behandlades av riksdagen år 1957. Då framhöll

bevillningsutskottet bl. a. alt skälen för en utsträckning av övergångstiden

måste vägas mot de synpunkter av praktisk natur som talade för att övergångstiden

inte gjordes alltför lång. Med hänsyn till det ekonomiska läget

och syftet med den av konjunkturpolitiska skäl betingade omläggningen av

företagsbeskattningen förelåg det enligt utskottets uppfattning ett starkt

önskemål att de lagerreserver, som enligt de nya bestämmelserna inte fick

behallas, framtogs till beskattning under en inte alltför lång tidsperiod.

Den under det senaste året inträdda förändringen i konjunkturbilden gör

emellertid all de betänkligheter, som av praktiska skäl kan hysas mot en

alltför långt utsträckt övergångstid, hör vika. I nuvarande konjunkturläge

kan eu uppskrivning av varulagren, på sätt förutsättes enligt nu gällande

övergångsbestämmelser, för vissa företag vara förenad med sådana nackdelar

alt det ur allmän synpunkt framstår såsom välbetänkt att förlänga anpassningstiden.

Nuvarande bestämmelser fordrar emellertid inte all lagrets

värde upptas till lägst 40 procent redan vid 1959 års taxering. Så avses

skola ske först vid utgången av del beskattningsår, för vilket taxering sker

år 1900. Ett beslut i frågan kan således utan olägenhet anstå till 1959 års

riksdag. Enligt vad utskottet har sig bekant kommer Kung], Maj:t ____ i

'''' Bihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr B 14

an
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr B li år 1958

ledning av framställning i ämnet från näringslivets organisationer — att vid

början av nästkommande års riksdag framlägga förslag om uppskov med

ikraftträdandet av 40-procentregeln ytterligare ett år. Därigenom blir det i

motionen II: B 227 framförda yrkandet i huvudsak tillgodosett.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: B 9 av herr Kronstrand

m. fl. och II: B 11 av herr Kollberg m. fl. angående

värdering av varulager vid beskattningen,

2) att de likalydande motionerna I: B 10 av herr Hagberg

m. fl. och II: B 10 av herr Cassel m. fl. angående värdering

av varulager vid beskattningen, samt

3) att motionen II: B 227 av herr Onsjö om anstånd med

uppskrivning i fråga om beskattning av varulager,

måtte anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 27 november 1958

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Eriksson*, Spetz,

Erik Jansson, fröken Ranmark, herrar Söderquist, Wolgast, Tage Johansson*

och Alvar Andersson; samt

från andra kammaren: herrar Sundström, Nilsson i Svalöv*, Kollberg*,

Allard, Kärrlander, Ericsson i Kinna, Gustafson i Göteborg*, Wiklund, Darlin

och Antonsson.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Särskilt yttrande

av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist, Nilsson i Svalöv, Kollberg, Gustafson

i Göteborg och Darlin, vilka anfört följande.

I samband med riksdagens prövning år 1955 av Kungl. Maj:ts förslag till

ändrade regler för företagsbeskattningen restes från våra meningsriktningar

starka invändningar mot det då framlagda regeringsförslaget att varulager

vid beskattningsårets utgång i princip icke skulle upptagas till lägre belopp

än 40 procent av lagrets anskaffningsvärde eller av återanskaffningsvärdet

å balansdagen, därest detta värde vore lägre. Enligt de samtidigt föreslagna

och av riksdagens majoritet antagna övergångsbestämmelserna skall sagda

40 %-regel träda i kraft fr. o. m. 1960 års taxering. Enligt vår mening borde

den lägsta gränsen för nedskrivning å varulager med vissa övergångsbestämmelser

icke sättas högre än till 30 procent.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets betänkande nr B lb år 1958

Till stöd för vår uppfattning har vi framhållit de menliga verkningar för

företagens likviditet och sparande som 40 %-regelns genomförande kunde

befaras medföra. Särskilt har vi därvid understrukit de påtagliga nackdelar

som skärpningen skulle få för mindre företag, vilkas tillgångar till väsentlig

del består av varulager. Med hänsyn till återverkningarna på företagssparande,

kapitalförsörjning och finansieringsmöjligheter för produktionsapparatens

rationalisering och utbyggnad har vi således ansett 40 %-regeln

oantagbar.

Här i korthet refererade uppfattning har framförts i motioner från våra

meningsriktningar även vid 1957 års riksdag liksom vid innevarande riksdag.

Den senaste tidens ekonomiska utveckling har stärkt skälen för vår

uppfattning. Att i dagens konjunkturläge, där sysselsättningens upprätthållande

i så utpräglad grad beror på den svenska industriens konkurrenskraft

gentemot utlandet, sätta 40 %-regeln i kraft, skulle uppenbarligen vara högeligen

olyckligt.

I utskottet har enighet uppnåtts om att det med hänsyn till det aktuella

konjunkturläget icke vore lämpligt att låta 40 %-regeln träda i kraft nästa

år, d. v. s. fr. o. m. 1960 års taxering, utan att den för närvarande gällande

30 %-regeln bör utsträckas att gälla ytterligare ett år. Beslut härom kan

anstå till nästa år. Avsikten är att då fatta sådant beslut på grundval av proposition

från Kungl. Maj :t. Då detta i sak överensstämmer med vår förut

hävdade uppfattning i vad gäller 1960 års taxering, har vi ansett oss kunna

biträda utskottets här angivna ståndpunkt. Detta vårt ställningstagande innebär

självfallet intet frånträdande av vår tidigare hävdade mening, utan vi

kommer framdeles att i överensstämmelse med vår förut redovisade och motiverade

uppfattning verka för att 30 %-regeln gives fortsatt giltighet.

581598

Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.