Bevillningsutskottets betänkande nr B 14 år 1958
1958-11-27 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1958 B:14, Bevillningsutskottets betänkande nr B 14 år 1958
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr B 14 år 1958
1
Nr B 14
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående värdering av varulager vid beskattningen.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna I: B 9 av herr Kronstrand m. fl. och II: B 11
av herr Kollberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i de år 1955 antagna bestämmelserna rörande värdering av varulager
vid beskattningen, att den ytterligare skärpning, som enligt det då fattade
beslutet skall tillämpas från och med 1960 års taxering, inte skall företagas,
utan att den nu gällande 30-procentregeln skall bibehållas, samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig författningstext;
II) de likalydande motionerna I: B 10 av herr Hagberg m. fl. och II: B 10
av herr Cassel m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen, att det lägsta värde
till vilket varulager vid beskattningsårets utgång må upptagas skall fastställas
till 30 procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet
å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fal]
efter avdrag för inkurans, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningsändring; samt
III) motionen II: B 227 av herr Onsjö, vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att med uppskrivning av varulager till 40 procent av värdet skall
tills vidare anstå samt att vederbörande utskott måtte utarbeta i anledning
härav erforderlig lagtext.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: B 10, II: Bil och II: B 227.
Gällande bestämmelser
Genom beslut av 1955 års riksdag genomfördes ändrade regler för företagsbeskattningen.
Vad angår värderingen av tillgångar avsedda för omsättning
eller förbrukning (lager) föreskriver de nya bestämmelserna i punkt 1
av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen alt den bokföringsmässiga
värdesättningen skall godtas vid inkomstberäkningen endast under förutsättning
all den inte står i strid med särskilda, för denna beräkning meddelade
bestämmelser. Huvudregeln för varulagervärderingen är att lagret vid
beskattningsårets utgång inte må upptas till lägre belopp än 40 procent av
1 llihamj till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr It 14
2 Bevillningsutskottets betänkande nr B ti år i958
lagrets anskaffningsvärde vid samma tidpunkt eller, därest återanskaffningsvärdet
är lägre, sistnämnda värde. Lagret får således nedskrivas med
högst 60 procent. Från det värde, varå nedskrivningen får göras, må först
avräknas den inkurans i lagret som kan finnas å balansdagen. Med tillämpning
av endera av två supplementärregler kan i särskilda fall lägre lagervärden
än enligt huvudregeln medgivas. Enligt den ena regeln må nedskrivningens
storlek beräknas på medeltalet av lagren under de två närmast
föregående beskattningsåren, vilket i vissa fall kan leda till negativa lagervärden.
Den andra supplementärregeln innebär, att om i lagret ingår råvaror
eller stapelvaror lagret i denna del får upptas till lägst 70 procent av ifrågavarande
tillgångars lägsta marknadsvärde under en tioårsperiod.
Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln gäller för vissa övergångsår
särskilda bestämmelser. Lagret för beskattningsåret 1956 skulle
således värderas till lägst 20 procent av anskaffningsvärdet och lagret för
beskattningsåret 1957 till lägst 30 procent av anskaffningsvärdet. Sistnämnda
procentsats gäller även beträffande varulagervärderingen vid utgången av
beskattningsåret 1958. Från och med beskattningsåret 1959, alltså från och
med 1960 års taxering, träder de nya bestämmelserna helt i kraft.
Frågans behandling vid 1955 och 1957 års riksdagar
Huvudregeln rörande varulagervärderingen
Förslag till de nya bestämmelserna rörande företagsbeskattningen förelädes
1955 års riksdag i proposition nr 100. Häri hade beträffande varulagervärderingen
förordats de regler, för vilka ovan redogjorts. I anledning av
propositionsförslaget yrkades i väckta motioner, att lägsta gränsen för tilllåten
nedvärdering av lagret skulle bestämmas till 30 procent. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 45 avstyrkte 1955 års bevillningsutskott berörda
motioner. Utskottet anförde bl. a.
Utskottet ansluter sig för sin del till departementschefens uppfattning att
något verkligt väsentligt med en ändrad företagsbeskattning inte kan vinnas
från konjunkturpolitisk synpunkt med mindre reglerna för varuiagervärderingen
skärpes. Såsom i propositionen framhålles kan redan mindre ändringar
i reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna lägsta lagervärdet
öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter till likviditetsförstärkning
genom lagernedskrivningar och därmed på omfattningen
av företagens investeringar inte endast i lagertillgångar utan jämväl i maskiner,
inventarier o. d.
Den fråga varom olika meningar råder är var lägsta gränsen för tillåtet
bokfört lagervärde skall dragas. Självfallet måste här ske en avvägning
mellan å ena sidan de synpunkter av konjunkturpolitisk art, som utskottet
enligt vad i det föregående framhållits funnit tala för kraftigast möjliga
åtstramning av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan behovet
av regler, som lämnar utrymme för betryggande nedskrivningar för
prisfallsrisk. Det torde inte vara möjligt att ange hur långt gående ned
-
Bevillningsutskottets betänkande nr B 74 år 1058
3
skrivningar nu gällande bestämmelser medger. Som av propositionen framgår
har emellertid av mellankommunala prövningsnämnden tillämpad praxis,
enligt vilken nedskrivning i princip medges till 30 procent av lagrets
lägsta värde, kommit att under senare år i betydande utsträckning tillämpas
av näringslivet och taxeringsmyndigheterna. Enligt utskottets mening
måste det med utgångspunkt härifrån vara helt uteslutet att tillmötesgå
motionsyrkandena om eu lägsta gräns vid 30 procent av lagrels anskaffningsvärde,
emedan en på så sätt bestämd gräns inte skulle medföra den
från konjunkturpolitiska synpunkter önskvärda åtstramningen i värderingsreglerna.
I själva verket skulle såsom ock departementschefen framhållit en
huvudregel enligt detta alternativ i förening med de föreslagna supplementärreglerna
i åtskilliga fall innebära ännu generösare värderingsregler än
de nu i praxis tillämpade.
Då det åter gäller att bedöma behovet av nedskrivning för prisfallsrisk
måste enligt utskottets mening starkt avseende fästas vid det förhållandet,
att beträffande sådana lagertillgångar som är underkastade den största
prisfallsrisken, nämligen rå- och stapelvaror, värderingen får ske med utgångspunkt
från lägsta marknadspriset under en tioårsperiod enligt den
ena av supplementärreglerna. Då det kan antagas, att företag med lager av
tillgångar av nyss nämnt slag kommer att tillämpa ifrågavarande supplementärregel,
vilken väl i de flesta fall torde ge det lägsta lagervärdet, kommer
huvudregeln att gälla för det stora flertalet företag med mera prisbeständiga
lagertillgångar och företag med sammansatta lager, där en prisförändring
i någon del av lagret inte i någon mera avsevärd grad påverkar
det totala lagrets värde. Läget blir alltså det att huvudregeln i det väsentliga
kommer att tillämpas av företag som har det förhållandevis minsta behovet
av nedskrivning för prisfallsrisk.
I motioner vid 1957 års riksdag framställdes yrkanden om ändring av
huvudregeln för varulagervärderingen så att procenttalet för den nedre
gränsen bestämdes till 30. I anledning härav yttrade 1957 års bevillningsutskott
i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 31 bl. a.
Utskottet kan inte finna att motionärerna anfört skäl som kan motivera
att riksdagen nu intar en annan ståndpunkt beträffande huvudregeln för
varulagervärderingen än vad 1955 års riksdag gjort. Utskottet vill erinra
om att huvudregeln inte kommer att tillämpas i praxis förrän vid 1960 års
taxering. Dessförinnan skall en successiv anpassning ske till de nya bestämmelserna,
vilket bl. a. innebär att lagret vid innevarande års taxering
inte behöver upptas till högre belopp än till 20 procent av värdet. Huruvida
tillämpningen av huvudregeln kommer att vålla företagen inte förutsedda
svårigheter i fråga om likviditet eller mer avsevärt begränsa möjligheterna
till sparande inom företagen blir till stor del beroende på utformningen
av den framtida konjunkturpolitiken. Självfallet kan utskottet inte
nu bedöma i vilken utsträckning det blir nödvändigt att vid den tidpunkt,
då huvudregeln blir aktuell, bibehålla nuvarande tillfälliga ingripanden av
konjunkturpolitisk art. Enligt utskottets mening bör — i den mån möjlighet
därtill förefinns — en lättnad i företagsbeskattningen inriktas på att
mildra de tillfälliga skärpningarna av densamma innan en ändring sker
av de permanenta reglerna. Utskottet kan därför inte tillstyrka att riksdagen
nu frångår det år 1955 fattade beslutet i frågan. Med det anförda
avstyrker utskottet de föreliggande motionsyrkandena i denna del.
4 Bevillningsutskottets betänkande nr B ti år 1958
Övergångsbestämmelserna rörande varulagervärderingen
Vad beträffad övergången till de nya lagervärderingsreglerna yrkades år
1955 motionsvis bl. a., att den del av den i samband med övergången till de
nya reglerna till beskattning framtagna varulagerreserven, som motsvaras
av orealiserad värdestegringsvinst — enligt motionerna beräknad till hälften
av den reserv som skulle ha framtagits till beskattning, därest vissa av motionärerna
föreslagna värderingsregler tillämpats å vederbörande företags
lager vid utgången av beskattningsåret 1953 — skulle undantas från
beskattning. För den händelse i framtiden stadigvarande lagerminskning
skulle inträda, borde en mot lagerminskningen svarande proportionell del
av de från beskattning undantagna lagerreserverna bli beskattade. I andra
motioner yrkades jämkningar i övergångsbestämmelserna i syfte att erhålla
en mjukare övergång till de nya bestämmelserna. Det längst gående yrkandet
innebar att som lägsta värde å varulagret enligt huvudregeln skulle
godtas, vid 1959 och 1960 års taxeringar 20 procent och vid 1961 och 1962
års taxeringar 30 procent av lagrets värde. 1955 års bevillningsutskott, som
avstyrkte ifrågavarande motioner, yttrade i anledning härav i sitt förenämnda
betänkande nr 45.
Vad angår yrkandet om att från beskattning undantaga vissa lagerreserver
delar utskottet departementschefens mening att de till stöd för sagda
yrkande framförda synpunkterna inte är godtagbara från beskattningssynpunkt.
Ett bifall till motionerna i förevarande hänseende skulle innebära att
de företag, som på grund av frånvaron av preciserade lagervärderingsbestämmelser
och med utnyttjande av goda vinstförhållanden kunnat bygga
upp lagerreserver långt utöver vad som betingats av prisfallsskydd, skulle
tillerkännas en särskild favör som inte kan komma de sämre ställda företagen
till del och som intet företag kan medges enligt de föreslagna nya
värderingsreglerna.
Utskottet framhöll härefter vissa kontrollsvårigheter som talade emot ett
genomförande av motionärernas förslag att anknyta värderingen eller beräkningen
av storleken av reserver, som skulle undantagas från beskattning,
till 1953 års lager. I fortsättningen anförde utskottet bl. a.
De nu anförda omständigheterna måste enligt utskottets mening starkt
tala emot ett bifall till förevarande motioner. Därtill kommer tungt vägande
invändningar av praktiska och konjunkturpolitiska skäl. För att kontrollera
huruvida lagerminskning inträtt skulle det bli nödvändigt att för varje
år omräkna lagret till enhetligt penningvärde. Enligt utskottets mening
kan man nämligen inte godtaga en anordning, enligt vilken en jämförelse
mellan det aktuella lagret och jämförelselagret skulle ske i kronor räknat,
emedan detta, beroende på prisutvecklingen, skulle kunna innebära att de
från beskattning undantagna lagerreserverna finge behållas i all framtid.
I vissa motioner har dessutom yrkats att lagerminskningen skulle beräknas
på medeltalet under tre på varandra följande beskattningsår. Härigenom
skulle inte mindre än tre olika lager få beräknas i enhetligt penningvärde.
De svårigheter — i allt fall från kontrollsynpunkt — som skulle uppstå
exempelvis i fråga om ett varuhus med dess ytterst varierande och av vitt
skilda varuslag sammansatta varulager måste helt enkelt bli oöverstigliga.
Såsom i propositionen framhållits skulle vidare — och detta är en mycket
5
Bevillningsutskottets betänkande nr B l''i år 1958
betydelsefull invändning — en bestämmelse av innebörd att lagerreserverna
skulle framtagas till beskattning allenast i den män lagerminskning inträder
få de mest ogynnsamma verkningar från konjunkturpolitisk synpunkt.
De berörda företagen skulle visa den största ovillighet till lagerminskningar
respektive finna det i högsta grad angeläget att även i tider av
allmän varuknapphet återanskaffa sitt lager.
Med det sagda har emellertid utskottet ingalunda velat intaga en avvisande
hållning till tanken på övergångsbestämmelser i syfte att underlätta
för företagen att anpassa sig till de nya bestämmelserna. Det är nämligen
för utskottet uppenbart, att ifrågavarande anpassning i enskilda fall kan
innebära starka påfrestningar från likviditetssynpunkt. Utskottet ansluter
sig till den i propositionen föreslagna anordningen med övergångsbestämmelser
av innebörd att företag, som har sina lager nedskrivna under lägsta
tillåtna gräns enligt huvudregeln, får rätt att successivt anpassa sina lagervärden.
Propositionens förslag innebär att anpassningen får ske under fem
år, inberäknat beskattningsåret 1955. I föreliggande motioner har förordats
en utsträckning av övergångstiden med två respektive tre år. Mot de
i motionerna anförda skälen för en förlängning av övergångstiden måste
vägas de synpunkter av praktisk natur som talar för att övergångstiden
inte göres alltför lång. Med hänsyn till det ekonomiska läget och syftet
med den av konjunkturpolitiska skäl betingade omläggningen av företagsbeskattningen
föreligger det enligt utskottets uppfattning ett starkt önskemål
att de lagerreserver, som enligt de nya bestämmelserna inte får bibehållas,
framtages till beskattning under en inte alltför lång tidsperiod.
Utskottet finner att propositionens förslag innefattar en lämplig avvägning
mellan olika på frågan inverkande omständigheter och tillstyrker därför
propositionen i förevarande del.
Vid 1957 års riksdag framställdes ånyo vissa motionsyrkanden beträffande
övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen. I några motioner
yrkades att orealiserad värdestegringsvinst i varulager i princip
skulle undantas från beskattning; i andra åter att tiden för uppskrivning av
lagret skulle utsträckas. 1957 års bevillningsutskott, som avstyrkte yrkandena,
uttalade i denna del sin anslutning till vad 1955 års bevillningsutskott
anfört i frågan i förenämnda betänkande nr 31 samt yttrade vidare
bl. a. följande.
Härjämte vill utskottet erinra om att när tidigare gällande liberala regler
för varulagervärdering infördes, var detta i syfte att skattemässigt godta en
sådan värdering i räkenskaperna enligt god köpmannased, som innefattade
betryggande säkerhet för förlust i lagret genom prisfall. Längre sträckte sig
inte syftet med den fria lagervärderingen. Utvecklingen förde emellertid sedermera
fram till att företag, som haft sådana vinstförhållanden att detta
låtit sig göra, genom mycket långtgående nedskrivningar respektive genom
att bibehålla sina lager i samma värde i kronor räknat trots sänkt penningvärde
eller bestående prisförhöjningar, gjorde stora skattefria kapitaluppbyggnader
som inte kunde motiveras med hänsyn till prisfallsrisk. Enligt
utskottets mening kan inte dessa företag, under åberopande av tidigare gällande
skatteregler, med fog kräva mer än vad som för framtiden kan enligt
de nya reglerna för företagsbeskattningen medges andra företag, nämligen
rätt iill eu fullt betryggande nedskrivning för prisfallsrisk.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr B 14 år 1958
Vad angår motionsyrkandena om en utsträckning av övergångstiden vill
utskottet framhålla att utskottet inte kan dela motionärernas uppfattning
att prisutvecklingen sedan 1955 års riksdagsbeslut fattades varit sådan att
ett upprivande av detta beslut är motiverat. Ett bifall till motionärernas
yrkande skulle enligt utskottets mening innebära att tillämpningen av varulagervärderingens
huvudregel uppsköts längre än som kan anses rimligt
med hänsyn till anpassningssvårigheterna.
Motionerna
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges löljande.
I de likalydande motionerna I: B 9 och 11: B 11 uttalas inledningsvis
att den år 1955 beslutade skärpningen av varulagervärderingsreglerna
jämte den extra bolagsskatten utgör ett av de allvarligaste inslagen i
den skattepolitik, som förts under senare år. Redan då förslaget om skärpning
av nämnda regler framlades, yrkades motionsvis avslag på detsamma
under hänvisning till de menliga verkningar för företagens likviditet och sparande
som förslaget kunde befaras få. Särskilt underströks de påtagliga
nackdelar som den föreslagna skärpningen skulle få för mindre företag,
vars tillgångar till väsentlig del består av varulager. Förslaget ansågs även
oantagligt ur mera allmänna synpunkter — med hänsyn till dess negativa
återverkningar på företagssparande, kapitalförsörjning och finansieringsmöjligheterna
för produktionsapparatens rationalisering och utbyggnad.
Än starkare skäl kan nu anföras till förmån för berörda motionsyrkanden.
Den allmänna konjunkturutvecklingen manar till förstärkt beredskap på
den »inre fronten» syftande till ökad konkurrenskraft gentemot utlandet.
I ett sådant läge är det klart felaktigt att ytterligare — och väsentligt —
skärpa skattebelastningen för företagsamheten. Då övergången från den
nu tillämpade 30-procentregeln till 40-procentregeln skall ske först från och
med 1960 års taxering, skulle det i och för sig vara möjligt att dröja med ett
beslut om permanentning av 30-procentregeln till nästa år. Men med hänsyn
till den allra senaste tidens konjunkturutveckling anser motionärerna övervägande
skäl tala för att sådant beslut fattas redan nu. Något inkomstbortfall
från nuvarande inkomstnivå för statsverket uppkommer självfallet inte genom
en sådan åtgärd, vilken tvärtom kan beräknas få en gynnsam effekt
genom den förstärkning av skatteunderlaget som den kommer att utöva.
Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna I: B 10 och II:
B 10 framhålles att en uppskrivning av varulagret från nu gällande 30
till 40 % skulle innebära att beskattningen i icke ringa utsträckning får
retroaktiv karaktär. Det kan visserligen anföras, att man vid en fix nedre
gräns alltid måste räkna med en successiv beskattning av framdeles uppkommande
orealiserade värdestegringsvinster å företagens lager. Om man
emellertid samtidigt med denna successiva beskattning av vinster, som enligt
ett företagsekonomiskt betraktelsesätt är av klart fiktiv natur, retroaktivt
uttager skatt å under en följd av år kumulerade orealiserade värdestegrings
-
Bevillningsutskottets betänkande nr B ii år 1958
7
vinster, vilka icke har något samband med verkställda affärstransaktioner
och vilka uppkommit vid ett tillämpande av värderingsregler som varit lagligt
tillåtna, ter sig verkningarna särskilt stötande. Ett visst lager, s. k. normallager,
är i förevarande avseende att jämställa med en anläggningstillgång.
Lika litet som man inkomstbeskattar t. ex. en på grund av penningvärdeförsämring
under en följd av år uppkommen nominell orealiserad värdestegring
å en anläggningstillgång, lika litet är en beskattning av sådan
värdestegring å företagens med anläggningstillgångar likställda normallager
motiverad.
Redan dessa principiella synpunkter gör det enligt motionärernas mening
angeläget att varulagren icke behöver ytterligare skrivas upp utöver den nivå
som för närvarande gäller. Därtill kommer speciella skäl med hänsyn till
nuvarande konjunkturläge. Den pågående inflationen jämte den skärpning
av företagsbeskattningen som likaledes genomfördes 1955 har lett till en synnerligen
hög kostnadsnivå för våra företag. Särskilt kännbart har detta
varit för exportföretagen, som måste sätta sina priser med hänsynstagande
till utländska konkurrenter och som efter hand fått allt svårare att ta ut priser
som kan täcka de ökade omkostnaderna. Därmed har följt en minskad
avsättning för dem och därmed också en framtvungen minskad produktion.
En väsentlig del av de speciella sysselsättningssvårigheter som under innevarande
år förekommit har sin grund i detta. Anledning finns enligt motionärernas
mening att ompröva det beslut som fattades 1955. Att belasta
bl. a. exportföretagen med ökade skatter för en uppskrivning av varulagret
från 30 till 40 procent av anskaffningsvärdet skulle ytterligare försvåra
företagens möjligheter att hålla produktionen uppe och därmed även sysselsättningen.
Yrkandet i motionen I I : B 227 motiveras med bl. a. följande. En
viss konjunkturavmattning har inträtt, och om denna fortsätter måste man
befara ökade svårigheter för näringslivet. Jordbruket har kommit in i en
allvarlig avsättningskris, och för industrien börjar det bli alltmer besvärligt
att upprätthålla den fulla sysselsättningen. De försämrade konjunkturerna
för skogsindustrien kommer att medföra allvarliga följder för skogsägarna
och dem som arbetar inom skogsbruket. I denna situation bör man så långt
möjligt tillse att företagens likviditet inte i onödan försämras.
Jordbrukets ekonomiska föreningar har under en lång tidsperiod byggt
upp och konsoliderat sina företag, inte minst med tanke på att de skulle
kunna stödja jordbruket under sämre tider. Att framtvinga en beskattning
av reserver i varulager under nuvarande förhållanden, då skatten å föreningarnas
inkomster dessutom tillfälligt har skärpts, kommer att försvåra
föreningarnas möjligheter att fylla sin betydelsefulla uppgift under en lågkonjunktur.
Även för bolagens del kommer beskattningen av varulagerreserven
alt medföra eu likviditetsförsämring som självfallet måste minska
industriens möjligheter att upprätthålla den fulla sysselsättningen.
Uppskrivning av varulager från 30 procent lill 40 procent bör därför
8
Bevillningsutskottets betänkande nr B li år 1958
anstå till dess stabilare förhållanden har inträtt. Så länge den skärpta skatten
för bolag och ekonomiska föreningar bibehålies, finns det alldeles särskilt
starka skäl för anstånd, eftersom det aldrig varit meningen att en
skattemässig uppskrivning av varulager skulle framtvingas under eu period
då bolagsskatten och skatten för ekonomiska föreningar tillfälligt höjts.
Utskottet
Vid 1955 års riksdag beslöts ändrade regler rörande företagsbeskattningen.
Beträffande värdering av varulager innebar dessa att den tidigare i princip
fria nedskrivningsrätten ersattes med bestämmelser av innebörd att lagret
i beskattningshänseende inte får upptagas till lägre belopp än 40 procent
av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet å balansdagen. Med tillämpning
av endera av två supplementärregler kan dock i särskilda fall lägre lagervärden
godtagas. För att bereda företagen möjlighet att anpassa sig till de
nya bestämmelserna beslöts, att huvudregeln för varulagervärderingen skulle
träda i kraft successivt under ett antal år. Sålunda gällde att lagret för beskattningsåret
1956 fick värderas till lägst 20 procent av värdet och lagret för
beskattningsåret 1957 till lägst 30 procent av värdet. Sistnämnda procentsats
skall även tillämpas beträffande varulagervärderingen vid utgången av
beskattningsåret 1958. Från och med beskattningsåret 1959, alltså från och
med 1960 års taxering, träder de nya bestämmelserna helt i kraft.
I de föreliggande motionerna yrkas dels sådan ändring i huvudregeln för
varulagervärderingen, att procenttalet för den nedre gränsen för tillåten nedskrivning
bestämmes till 30, och dels ändring av förenämnda övergångsbestämmelser
av innebörd att ikraftträdandet av huvudregeln tills vidare uppskjutes.
Yrkande i förstnämnda hänseende framställes i såväl motionerna
I: B 9 och II: B 11 som motionerna I: B 10 och II: B 10, och utskottet behandlar
till en början detta yrkande.
Motionsyrkanden av motsvarande innebörd som de nu behandlade har varit
föremål för riksdagens prövning åren 1955 och 1957, därvid yrkandena
inte föranlett någon riksdagens åtgärd. Från bevillningsutskottets sida har
därvid framhållits att, då det gällde frågan var lägsta gränsen för tillåtet
bokfört lagervärde skulle dragas, en avvägning måste ske mellan å ena sidan
synpunkter av konjunkturpolitisk art, vilka talade för kraftigast möjliga
åtstramning av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan behovet
av regler, som lämnade utrymme för betryggande nedskrivningar för prisfallsrisk.
Utskottet har vidare erinrat om att näringslivet och taxeringsmyndigheterna
i betydande utsträckning kommit att tillämpa en av mellankommunala
prövningsnämnden förordad praxis, enligt vilken nedskrivning i princip
medgavs till 30 procent av lagrets lägsta värde. Med hänsyn härtill har utskottet
funnit det uteslutet att tillmötesgå motionsyrkandena om en lägsta gräns
vid 30 procent av lagrets värde, emedan en på så sätt bestämd gräns inte skulle
Bevillningsutskottets betänkande nr B lb år 1958
9
medföra den från konjunkturpolitiska synpunkter önskvärda åtstramningen
i värderingsreglerna. I själva verket skulle en huvudregel enligt detta alternativ
i förening med de föreslagna supplementärreglerna i åtskilliga fall innebära
ännu generösare värderingsregler än de i praxis tillämpade.
Utskottet anser, att vad sålunda anförts tidigare från bevillningsutskottets
sida i denna fråga alltjämt äger giltighet. Visserligen synes, såsom motionärerna
framhållit, konjunkturen nu vara en annan än år 1955, då de nya
bestämmelserna antogs av riksdagen. En inte obetydlig avmattning har inträtt,
och på vissa håll inom näringslivet torde man nu ha att kämpa mot
svårigheter, vilka inte alls eller endast i mindre grad gjorde sig gällande åren
före och omkring år 1955. Emellertid är detta enligt utskottets mening knappast
något skäl att ändra huvudregeln för varulagervärderingen. Utskottet
vill erinra om att de nya företagsbeskattningsreglerna inte avsågs skola tilllämpas
blott i högkonjunkturlägen, utan syftet var att skapa permanenta
bestämmelser som skulle göra tillfälliga ingripanden på beskattningsområdet
i huvudsak onödiga. Man gjorde dock en reservation för att det i extrema
högkonjunkturlägen kunde bli erforderligt att överväga speciella åtgärder.
Någon ändring av företagsbeskattningsreglerna med hänsyn till mindre förskjutningar
i konjunkturbilden förutsattes däremot inte.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkandet om att procenttalet för den
lägsta gränsen för varulagervärderingen enligt huvudregeln skall bestämmas
till 30.
Beträffande det i motionen II: B 227 väckta yrkandet om förlängning av
övergångstiden för 40-procentregelns fulla ikraftträdande vill utskottet erinra
om att liknande yrkande behandlades av riksdagen år 1957. Då framhöll
bevillningsutskottet bl. a. alt skälen för en utsträckning av övergångstiden
måste vägas mot de synpunkter av praktisk natur som talade för att övergångstiden
inte gjordes alltför lång. Med hänsyn till det ekonomiska läget
och syftet med den av konjunkturpolitiska skäl betingade omläggningen av
företagsbeskattningen förelåg det enligt utskottets uppfattning ett starkt
önskemål att de lagerreserver, som enligt de nya bestämmelserna inte fick
behallas, framtogs till beskattning under en inte alltför lång tidsperiod.
Den under det senaste året inträdda förändringen i konjunkturbilden gör
emellertid all de betänkligheter, som av praktiska skäl kan hysas mot en
alltför långt utsträckt övergångstid, hör vika. I nuvarande konjunkturläge
kan eu uppskrivning av varulagren, på sätt förutsättes enligt nu gällande
övergångsbestämmelser, för vissa företag vara förenad med sådana nackdelar
alt det ur allmän synpunkt framstår såsom välbetänkt att förlänga anpassningstiden.
Nuvarande bestämmelser fordrar emellertid inte all lagrets
värde upptas till lägst 40 procent redan vid 1959 års taxering. Så avses
skola ske först vid utgången av del beskattningsår, för vilket taxering sker
år 1900. Ett beslut i frågan kan således utan olägenhet anstå till 1959 års
riksdag. Enligt vad utskottet har sig bekant kommer Kung], Maj:t ____ i
'''' Bihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr B 14
an
-
10
Bevillningsutskottets betänkande nr B li år 1958
ledning av framställning i ämnet från näringslivets organisationer — att vid
början av nästkommande års riksdag framlägga förslag om uppskov med
ikraftträdandet av 40-procentregeln ytterligare ett år. Därigenom blir det i
motionen II: B 227 framförda yrkandet i huvudsak tillgodosett.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna I: B 9 av herr Kronstrand
m. fl. och II: B 11 av herr Kollberg m. fl. angående
värdering av varulager vid beskattningen,
2) att de likalydande motionerna I: B 10 av herr Hagberg
m. fl. och II: B 10 av herr Cassel m. fl. angående värdering
av varulager vid beskattningen, samt
3) att motionen II: B 227 av herr Onsjö om anstånd med
uppskrivning i fråga om beskattning av varulager,
måtte anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 27 november 1958
På bevillningsutskottets vägnar:
EDGAR SJÖDAHL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Eriksson*, Spetz,
Erik Jansson, fröken Ranmark, herrar Söderquist, Wolgast, Tage Johansson*
och Alvar Andersson; samt
från andra kammaren: herrar Sundström, Nilsson i Svalöv*, Kollberg*,
Allard, Kärrlander, Ericsson i Kinna, Gustafson i Göteborg*, Wiklund, Darlin
och Antonsson.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Särskilt yttrande
av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist, Nilsson i Svalöv, Kollberg, Gustafson
i Göteborg och Darlin, vilka anfört följande.
I samband med riksdagens prövning år 1955 av Kungl. Maj:ts förslag till
ändrade regler för företagsbeskattningen restes från våra meningsriktningar
starka invändningar mot det då framlagda regeringsförslaget att varulager
vid beskattningsårets utgång i princip icke skulle upptagas till lägre belopp
än 40 procent av lagrets anskaffningsvärde eller av återanskaffningsvärdet
å balansdagen, därest detta värde vore lägre. Enligt de samtidigt föreslagna
och av riksdagens majoritet antagna övergångsbestämmelserna skall sagda
40 %-regel träda i kraft fr. o. m. 1960 års taxering. Enligt vår mening borde
den lägsta gränsen för nedskrivning å varulager med vissa övergångsbestämmelser
icke sättas högre än till 30 procent.
11
Bevillningsutskottets betänkande nr B lb år 1958
Till stöd för vår uppfattning har vi framhållit de menliga verkningar för
företagens likviditet och sparande som 40 %-regelns genomförande kunde
befaras medföra. Särskilt har vi därvid understrukit de påtagliga nackdelar
som skärpningen skulle få för mindre företag, vilkas tillgångar till väsentlig
del består av varulager. Med hänsyn till återverkningarna på företagssparande,
kapitalförsörjning och finansieringsmöjligheter för produktionsapparatens
rationalisering och utbyggnad har vi således ansett 40 %-regeln
oantagbar.
Här i korthet refererade uppfattning har framförts i motioner från våra
meningsriktningar även vid 1957 års riksdag liksom vid innevarande riksdag.
Den senaste tidens ekonomiska utveckling har stärkt skälen för vår
uppfattning. Att i dagens konjunkturläge, där sysselsättningens upprätthållande
i så utpräglad grad beror på den svenska industriens konkurrenskraft
gentemot utlandet, sätta 40 %-regeln i kraft, skulle uppenbarligen vara högeligen
olyckligt.
I utskottet har enighet uppnåtts om att det med hänsyn till det aktuella
konjunkturläget icke vore lämpligt att låta 40 %-regeln träda i kraft nästa
år, d. v. s. fr. o. m. 1960 års taxering, utan att den för närvarande gällande
30 %-regeln bör utsträckas att gälla ytterligare ett år. Beslut härom kan
anstå till nästa år. Avsikten är att då fatta sådant beslut på grundval av proposition
från Kungl. Maj :t. Då detta i sak överensstämmer med vår förut
hävdade uppfattning i vad gäller 1960 års taxering, har vi ansett oss kunna
biträda utskottets här angivna ståndpunkt. Detta vårt ställningstagande innebär
självfallet intet frånträdande av vår tidigare hävdade mening, utan vi
kommer framdeles att i överensstämmelse med vår förut redovisade och motiverade
uppfattning verka för att 30 %-regeln gives fortsatt giltighet.
581598
Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.