Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för att främja sparande och kapitalbildning.
1958-07-17 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1958 B:5, Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för att främja sparande och kapitalbildning.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
1
Nr B 5
Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder
för att främja sparande och kapitalbildning.
I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr B 184 i första kammaren av herr Lindblom m. fl. och
nr B 236 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl., har — med åberopande av
motiveringen i de likalydande motionerna 1:311 och 11:362, väckta vid
1958 års förra riksdag — hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa att Kungl. Maj:t måtte snarast göra upp ett samlat
handlingsprogram med sikte på att främja sparande och kapitalbildning,
varvid som huvudbeståndsdelar bl. a. bör ingå i motiveringen i förenämnda
motioner angivna åtgärder». Dessa åtgärder innefattar bl. a. ändringar
i företagsbeskattningen i syfte att främja företagens sparande, vissa skattelättnader
för fysiska personer, stimulans av bostadssparandet, ökade möjligheter
till aktiesparande bland småsparare samt ökad tillgång till värdefasta
placeringar för försäkringssparande. Beträffande motiveringen till
och den närmare utformningen av de ovannämnda åtgärderna får utskottet
hänvisa till motionen 11:362.
Över motionerna 1:311 och 11:362 har utskottet inhämtat utlåtanden
från fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret samt berett
tillfälle för Sveriges industriförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, Tjänstemännens
centralorganisation, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Svenska jordbrukskreditkassan samt Svenska försäkringsbolags
riksförbund att inkomma med yttrande.
Allmän enighet råder bland remissinstanserna om önskvärdheten av ett
ökat sparande. De principiella synpunkter på den förda ekonomiska politiken
som anförts i motionerna har därjämte vunnit anslutning från Sveriges
industriförbund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska arbetsgivareföreningen,
medan fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Svenska jordbrukskreditkassan och Tjänstemännens
centralorganisation i sina remissyttranden icke ingått på någon
allmän bedömning av den ekonomiska politiken. Landsorganisationen vänder
sig i sitt yttrande mot föreställningen att sparandet och kapitalbildningen
i Sverige skulle vara svagare än i andra jämförbara länder eller att
me 58 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 8 samt. Nr B 5
2
Bankoutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
sparkvoten i landet skulle vara stadd i minskning. Beträffande de i motionerna
förordade sparstimulerande åtgärderna har såsom kommer att framgå
av den i det följande lämnade redovisningen rått delade meningar.
Motionärernas yrkande på ett samlat handlingsprogram med sikte på att
främja sparande och kapitalbildning har tillstyrkts av fullmäktige i riksgäldskontoret,
Industriförbundet, Bankföreningen, Sparbanksföreningen,
Försäkringsbolagens riksförbund, Arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens
centralorganisation, medan fullmäktige i riksbanken och Landsorganisationen
funnit ytterligare initiativ i den i motionerna angivna riktningen
för närvarande vara opåkallade med hänsyn till redan pågående eller aviserade
utredningar.
Vad först angår de principiella synpunkterna framhåller fullmäktige
i riksgäldskontoret att det icke torde föreligga några delade meningar
om önskvärdheten, ja nödvändigheten av åtgärder för att öka kapitalbildningen
i landet samt anför i fortsättningen följande:
Den i ämnet förda debatten visar alltså stor enighet beträffande målsättningen,
medan skilda uppfattningar naturligt nog råder beträffande medlen.
För egen del har fullmäktige tidigare i liknande sammanhang i princip
ställt sig tveksamma till åtgärder, som ensidigt skulle gynna vissa sparformer
eller vissa kategorier sparare, och i stället förordat mer generellt
verkande sparstimulerande åtgärder. Fullmäktige har härvid även framhållit
angelägenheten av att största möjliga återhållsamhet iakttages, då det
gäller nya statliga utgifter, samt att upprätthållandet av ett stabilt penningvärde
är en av de viktigaste förutsättningarna för ett ökat enskilt
sparande. Fullmäktige vill nu ånyo understryka dessa uttalanden.
Emellertid anser fullmäktige både lämpligt och tillrådligt, att man i ett
läge, som kännetecknas av inflationistiska spänningar och tilltagande konsumtionsanspråk,
söker pröva alla tänkbara vägar, som kan leda till ökat
enskilt sparande och ökad kapitalbildning. Fullmäktige har också vid upprepade
tillfällen ställt sig positiva till motionsvis eller eljest framförda förslag
till särskilda åtgärder, ägnade att främja sparande och kapitalbildning.
Detta har icke minst varit fallet beträffande bostadssparandet, där kanske
de mest betydande sparresultaten är att vinna, såväl på frivillighetens
väg som genom en skärpning av amorteringsbestämmelser in. m.
De olika sparfrämjande åtgärder, som hittills vidtagits, har icke varit
till fyllest för att få fram ett nysparande av tillräcklig omfattning. Självfallet
innebär detta icke, att dessa åtgärder och den propagandaverksamhet,
som i samband därmed bedrivits, varit utan betydelse för sparandet.
Ansträngningarna att stimulera till ökat enskilt sparande bör i stället
energiskt fullföljas och alla uppslag, som kan vara ägnade att främja detta
syfte, noggrant prövas. Givetvis är det önskvärt, att detta sker med största
möjliga planmässighet, och fullmäktige finner därför motionärernas förslag
om ett samlat handlingsprogram med sikte på att främja sparande och kapitalbildning
värt beaktande. Uppgörandet av ett sådant handlingsprogram
måste emellertid baseras på ingående utredningar och överväganden, delvis
av rent politisk natur, och kan därför knappast väntas medföra några
snabba och positiva resultat. Fullmäktige vill i detta sammanhang erinra
om att flera utredningar för närvarande är sysselsatta med sparandets
Bankoutskottets utlåtande nr B 5 år 195S
3
problem och att riksdagen nyligen (se bevillningsutskottets betänkande
nr 29/1958) ånyo uttalat sig för att en allsidig och förutsättningslös utredning
genom Kungl. Maj :ts försorg kommer till stånd inom den närmaste
tiden beträffande frågan om premiering av nysparandet via beskattningen.
Fullmäktige i riksbanken anför i anledning av motionerna bl. a. följande:
Motiveringen till ifrågavarande motioner synes upptaga en tämligen
fullständig katalog över de åtgärder i angivet syfte, som diskuterats under
de senaste åren. Motionerna överensstämma till sitt syfte väsentligen med
de motioner vid föregående riksdag (1:379 och 11:465, likalydande) varöver
fullmäktige avgåvo yttrande i skrivelse till bankoutskottet den 21 mars
1957.
Ur detta yttrande må här återgivas följande:
» . . . allmän enighet torde råda om angelägenheten av att det enskilda
sparandet stimuleras. Med de utsikter för produktionsutvecklingen under
de närmaste åren, som den senaste långtidsutredningen skisserat, och de
omfattande investeringsbehov som föreligga på snart sagt alla områden, är
denna inställning självklar. Meningarna kunna emellertid skifta om möjligheten
att genom olika insatser från det allmännas sida locka till ett ökat
sparande. Det beror då enligt fullmäktiges mening icke på några ideologiska
motsättningar rörande sparandet utan på divergerande uppfattningar om
effekten av olika åtgärder och om rimligheten av de ingripanden och kostnader
som dessa förutsätta. Det är överväganden av denna art som föranlett
i varje fall fullmäktige att i vissa fall tillstyrka och i andra fall ställa
sig tveksamma eller avvaktande till de uppslag till sparstimulerande åtgärder
som under de senaste åren framkommit.»
Fullmäktige anförde vidare, att de i sistnämnda motioner framförda
förslagen till sparstimulerande åtgärder bearbetas av olika utredningar,
och hänvisade därjämte till den i Konjunkturinstitutets regi pågående
utredningen om det personliga sparandets struktur, omfattning och
motiv. Fullmäktige ansågo därför, att de ytterligare utredningar som motionärerna
förordat och vilkas verkställande delvis kunde bli beroende av att
sparandeundersökningen fullbordades, lämpligen borde anstå tills vidare.
Då ovan nämnda sparandeundersökning, enligt vad fullmäktige inhämtat
av Konjunkturinstitutet, ännu icke är tillgänglig, synes skäl icke föreligga
för fullmäktige att ändra sitt ståndpunktstagande i dessa frågor.
Vid bankofullmäktiges yttrande är fogat ett protokollsutdrag, varav
framgår att herrar Kollberg och Svärd hemställt att fullmäktige i sitt yttrande
skulle förklara, att fullmäktige icke motsatte sig den i motionerna
gjorda framställningen.
Bankföreningen delar helt motionärernas åsikt att frågan om en ökning
av vårt lands kapitalresurser är ett av dagens mest brännande ekonomiska
problem och finner i likhet med motionärerna det därför utomordentligt
angeläget att åtgärder utan dröjsmål vidtages för att söka få till stånd
ett större sparande.
Att kapitalbildningen under de senare åren blivit otillräcklig måste
enligt bankföreningen framför allt tillskrivas den ekonomiska politik som
statsmakterna fört. Denna har genom de olika åtgärdernas sammanlagda
verkningar allvarligt hämmat såväl företagssparandet som det enskilda
4
Bankoutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
sparandet bland allmänheten. Bankföreningen instämmer till alla delar i
den kritik som i motionerna riktas mot utformningen av skattepolitiken
och den ekonomiska politiken i övrigt. Bankföreningen understryker
motionärernas påpekande om de olyckliga verkningarna av den ständigt
fortgående penningvärdeförsämringen.
Avslutningsvis framhåller bankföreningen att kapitalbildningsproblemet
icke kan lösas tillfredsställande enbart genom mer eller mindre begränsade
åtgärder på spridda områden:
Vad som kräves är, att den ekonomiska politiken över huvud omlägges
i mera sparvänlig anda. Det främsta villkoret för att sparintresset i stort
skall kunna upplivas på nytt är att förtroendet till penningvärdet återställes.
Men därjämte är det nödvändigt att en verkligt betydande lindring av
det orimligt höga skattetrycket genomföres. Därvid bör enligt bankföreningens
mening vid sidan av företagsbeskattningen i första hand förmögenhets-
och dödsbobeskattningen komma i åtanke. Bankföreningen vill därför
livligt tillstyrka motionärernas yrkande på att ett samlat handlingsprogram
för främjande av sparande och kapitalbildning skall uppgöras.
Sparbanksföreningen framhåller att en ökning av framför allt det personliga
sparandet är nödvändig för att bibehålla ett fast penningvärde och
en snabb framstegstakt. Sparbanksföreningen anför vidare:
Vad det personliga sparandet beträffar förhåller det sig otvivelaktigt
så som motionärerna påpeka, att vissa sparmotiv av olika anledningar —
bl. a. på grund av den förbättrade sociala omvårdnaden från samhällets
sida — ha försvagats jämfört med förr. Än mera markant torde denna
försvagning göra sig gällande efter en allmän pensionsreform. Å andra sidan
ha nya sparmotiv uppkommit och förts inom räckhåll, såsom egnahem
och varaktiga kapitalvaror av olika slag. Enligt sparbanksföreningens
uppfattning finns det i och för sig icke någon anledning att antaga och icke
något som tyder på, att icke en betydande ökning av detta sparande genom
lämpliga åtgärder skulle kunna ernås. Ett uttryck för att denna uppfattning
delas av det allmänna är den aktion för ungdomens lönsparande,
som för närvarande pågår i samarbete mellan statsmakterna och sparinstituten
in. fl.
Sparbanksföreningen vill i detta sammanhang framhålla, att man icke
får borse ifrån, att det i själva verket har stor betydelse, på vilka vägar
sparande och investeringar mötas. För stora delar av vårt folk ger sparinstituten
den praktiskt sett enda möjligheten att få betydelsefulla enskilda
kreditbehov tillgodosedda på ett rimligt och smidigt sätt, och denna ordning
kan icke ersättas med mer eller mindre centrala kreditinstitut. Frågan om
en ökning av sparandet kan därför icke betraktas som ett spörsmål om det
totala sparandet. Även i den allmänna ekonomiska politiken och skattepolitiken
måste detta starkt uppmärksammas.
Många direkta åtgärder till främjande av det personliga sparandet äro
tänkbara, men ett för framgång med sådana åtgärder nödvändigt underlag
måste den allmänna ekonomiska politiken och skattepolitiken utgöra.
Skattepolitiken måste till sin allmänna utformning vara sådan — och detta
gäller givetvis både det personliga sparandet och företagssparandet — att
den stimulerar till ökade sparinsatser och icke tvärtom. Vad det personliga
Bankoutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
5
sparandet angår få de psykologiskt menliga verkningarna av inkomstskattens
starka progression här icke förbises. Likaså är en ekonomisk politik,
som till riktpunkt har penningvärdets bevarande, på längre sikt en
förutsättning för sparande liksom för ekonomiskt framåtskridande över huvud
taget. Så länge spararna räkna med en fortgående penningvärdeförsämring
— och det kan icke förnekas att de senaste årens erfarenheter härvidlag
äro ägnade att verka till ett sådant betraktelsesätt — kan man icke vänta
sig någon mera helhjärtad insats från allmänhetens sida att öka sitt sparande.
I motionerna hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte snarast göra upp ett samlat handlingsprogram
med sikte på att främja sparande och kapitalbildning. Utan att
närmare gå in på motionärernas förslag rörande de åtgärder, som böra
ingå däri, vill sparbanksföreningen understryka det trängande behovet av
ett sådant samlat handlingsprogram. Det är angeläget, att statsmakterna
— vid sidan av de utredningar och det arbete, som sparinstituten och icke
minst sparbankerna bedriva för att finna vägar att främja sparandet —
skapa rimliga förutsättningar för framgång i sparinstitutens strävanden.
Likartade synpunkter anföres i Försäkringsbolagens riksförbunds, Industriförbundets
och Arbetsgivareföreningens yttranden. Arbetsgivareföreningen
understryker att en sparstimulerande ekonomisk politik måste ges
en långsiktig uppläggning. De ekonomiskt-politiska ingripanden, som från
tid till annan motiveras av ett utpräglat inflationstryck resp. av en allmän
försvagning av konjunkturläget, får icke utformas så att de tenderar att
på längre sikt reducera incitamenten till och möjligheterna för sparande.
Riksförbundet Landsbygdens folk understryker i sitt yttrande nödvändigheten
av att det personliga sparandet på olika sätt stimuleras och att
åtgärderna därvid ges en sådan utformning att alla former av sparande
ges i möjligaste mån likvärdiga villkor.
Svenska jordbrukskreditkassan anför i ärendet följande:
Behovet av ett ökat sparande är enligt jordbrukskreditkassans mening
obestridligt. Vad närmast angår det personliga sparandet är det uppenbart,
att ett möjligast stabilt penningvärde utgör den viktigaste grunden för ernående
av ett på längre sikt tillfredsställande resultat. Härvid spelar den
allmänna ekonomiska politiken en avgörande roll.
Under senare tid har vissa åtgärder vidtagits i syfte att stimulera det
personliga sparandet. Exempel härpå utgör medgiven ökad skattefrihet för
viss avkastning av penningsparande och för visst försäkringssparande samt
vidare ekonomiskt stöd för främjande av ungdomens lönsparande.
Mer behöver otvivelaktigt göras på detta område. Motionärerna har nu
föreslagit riksdagen hemställa, att Kungl. Maj:t måtte snarast göra upp
ett samlat handlingsprogram med sikte på att främja sparande och kapitalbildning.
Jordbrukskreditkassan finner åtskilligt tala till förmån för detta
förslag. Emellertid torde böra uppmärksammas, att stafailiseringsutredningen
och i viss mån även kreditmarknadsutredningen torde ägna sig åt
en del hithörande spörsmål. Det synes också kunna förväntas, att resultatet
av de pågående övervägandena om en allmän pensionsreform i hög
grad kommer att påverka behovet av sparande i olika former och även ställ
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
ningstagande till olika projekt i sparfrämjandets syfte. Jordbrukskreditkassan
är därför tveksam, huruvida det av motionärerna begärda handlingsprogrammet
lämpligen kan redan nu upprättas.
Tjcinstemcinnens centralorganisation anser sig i sitt yttrande icke ha anledning
att i förevarande sammanhang ingå på de allmänna bedömningar
och värderingar av den förda ekonomiska politiken, som utgör en av grundvalarna
för motionärernas förslag. Oaktat detta har organisationen intet att
invända mot att Kungl. Maj :t gör upp handlingsprogram i syfte att lösa de
alltjämt lika aktuella som brännande problemen, hur den erforderliga kapitalbildningen
i landet skall kunna tryggas. Enligt TCO:s mening ingår
uppgörande av dylika handlingsprogram inom olika områden som en naturlig
del i såväl regeringens som riksdagens arbete. Den påtagliga nödvändigheten
av att främja sparandet och kapitalbildningen gör att behovet av ett
samlat handlingsprogram inom detta speciella område kan enligt TCO anses
särskilt trängande.
Landsorganisationen anför följande:
Utgångspunkten för motionärernas yrkande på åtgärder avsedda att
främja sparande och kapitalbildning är uppfattningen att landets kapitalresurser
f. n. är otillräckliga för tillgodoseendet av de betydande investeringsbehov
som anmäler sig. Denna uppfattning torde ha sin riktighet,
om man därmed åsyftar det förhållandet, att med given framstegstakt endast
en begränsad del av alla investeringsönskemål — allmänna eller enskilda
— kan förverkligas, varigenom en avvägning mellan olika önskemål
efter deras angelägenhetsgrad blir erforderlig. Såsom LO påpekade i sitt
yttrande över långtidsutredningens betänkande torde den nuvarande kapitalbristen
ha sin grund inte endast i det förhållandet att det totala sparandet
är otillräckligt i förhållande till investeringsönskemålen utan också
i kapitalets institutionella bundenhet till nuvarande företag och branscher.
Åsyftas däremot med talet om sparandets och kapitalresursernas otillräcklighet,
att sparandet och kapitalbildningen i Sverige skulle vara svagare
än i andra jämförbara länder eller att spar kvoten i landet skulle
vara stadd i minskning, torde en sådan uppfattning knappast kunna få
stöd i tillgänglig statistik. I ett år 1957 avgivet yttrande över ett antal riksdagsmotioner
med liknande innehåll redovisade LO vissa statistiska uppgifter
som visade, att det personliga sparandet i Sverige befinner sig på
en internationellt sett hög nivå och under senare år inte har undergått
någon försämring. Enligt nationalbudgetkalkylerna har ökningen i hushållens
finansiella sparande fortsatt även år 1957. LO, som sålunda knappast
kan ansluta sig till tanken, att sparkvoten och sparandeutvecklingen
som sådana är anmärkningsvärt ogynnsamma i vårt land, finner det än
mindre befogat att såsom motionärerna göra de bristande kapitalresurserna
i landet ansvariga för penningvärdeförsämringen under efterkrigstiden.
Denna företeelse har enligt LO:s uppfattning helt andra förklaringsgrunder
än otillräcklig kapitalbildning.
Oaktat de här anförda synpunkterna finner LO angeläget att det enskilda
sparandet främjas med olika medel. LO har i tidigare yttranden
över liknande motioner gett uttryck för denna uppfattning men också framhållit,
att det i första hand måste vara sparinstitutens sak att finna lämp
-
Bankoutskottets utlåtande nr B 5 är 1958
7
liga och effektiva former för sparverksamheten. Dessa strävanden har på
senare tid intensifierats och torde inte ha varit resultatlösa.
LO kan inte finna att vid nuvarande tidpunkt något väsentligt kunde
vinnas genom att, såsom yrkas i motionen, Kungl. Maj :t snarast gör upp
ett samlat handlingsprogram med sikte på att främja sparande och kapitalbildning.
Frågan om sparandets omfattning och former kommer att belysas
i en ingående undersökning, som pågår inom konjunkturinstitutet
och vars resultat ännu ej har publicerats. En dylik undersökning måste
givetvis utgöra grunden för ett sparpolitiskt handlingsprogram. Därtill
kommer emellertid att sparandets och kapitalbildningens roll i de stora
samhällsekonomiska sammanhangen kommer att behandlas av stabiliseringsutredningen,
som ännu inte har avslutat sitt arbete. Den institutionella
sidan av kapitalbildningen slutligen är till en del föremål för analys
genom utredningen om översyn av kapitalmarknaden, som endast för kort
tid sedan har påbörjat sin verksamhet. I avvaktan på att resultaten av denna
på flera håll pågående utredningsverksamhet blir tillgängliga synes enligt
LO:s mening ytterligare initiativ i den i motionen angivna riktningen
f. n. vara opåkallade.
Vad därefter angår de av motionärerna förordade åtgärderna i sparstimulerande
syfte tillstyrkes kraven på lättnader i företagsbeskattningen
av Bankföreningen, Försäkringsbolagens riksförbund, Industriförbundet
och Arbetsgivareföreningen.
Lättnader i beskattningen av sparmedels avkastning för
fysiska personer tillstyrkes av Bankföreningen, Sparbanksföreningen, Försäkringsbolagens
riksförbund, Biksförbundet Landsbggdens folk och Arbetsgivareföreningen.
Ur remissyttrandena må i denna del följande återges.
Sparbanksföreningen anför följande:
Sparbanksföreningen har vid flera tillfällen understrukit betydelsen av
lindringar i beskattningen i samband med sparandet. Föreningen kan här
och i anslutning till vad motionärerna anföra om gynnande av ett bostadssparande
hänvisa till sin skrivelse till statsrådet och chefen för kungl.
finansdepartementet den 19 juni 1956 med vissa förslag angående främjande
av det frivilliga personliga sparandet. I denna skrivelse framhöll
föreningen bl. a att en avdragsrätt, eventuellt med uppskjuten beskattning,
för sparande till kontantinsats i eget hem eller bostadsrättsförening
skulle vara ägnad atl stimulera särskilt de yngre åldersgruppernas sparande.
Det stora intresse, som det av sparbankerna de senaste åren såsom
en speciell sparform upptagna bostadssparandet rönt bland allmänheten,
styrker denna uppfattning. I nämnda skrivelse underströk föreningen också
önskvärdheten av att någon motsvarande avdragsrätt medgives dem, som
hyra bostad, under förutsättning alt de åstadkommit ett sparande, som bidragit
till bostadsfinansieringen mera generellt sett, samt för vissa andra
ändamål än bostäder.
Försäkringsbolagens riksförbund uppehåller sig i detta sammanhang
främst vid försäkringsavdraget vid taxering och anför därvid följande:
Försäkringsavdraget vid taxering har varit ägnat att stimulera försäkringssparande!.
Detta avdrag har emellertid numera på grund av vissa
8
Bankoutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
omständigheter till icke ringa del förlorat sitt värde. Riksförbundet avser
härvid dels införandet av de s.k. schablonavdragen och dels bestämmelserna
om att avgifterna för den obligatoriska sjukförsäkringen skall rymmas
inom försäkringsavdraget.
Genom remiss den 24 oktober 1957 bereddes riksförbundet tillfälle att
avgiva yttrande över en av riksskattenämnden utarbetad, till chefen för
finansdepartementet ställd skrivelse rörande eventuell förenkling av deklarationsförfarandet.
. Riksskattenämnden hade i nämnda skrivelse omnämnt
slopandet av schablonavdragen som en av de önskvärda åtgärderna i förenklande
syfte. Riksskattenämnden anförde därvid dels att de ifrågavarande
reglerna vore svåra att på ett lättfattligt och enkelt sätt förklara för
deklaranterna, dels att ett system med schablonavdrag för försäkringspremier
i viss mån motverkade syftet med försäkringsavdraget, nämligen att
uppmuntra försäkringssparandet. I remissyttrande över riksskattenämndens
skrivelse instämde riksförbundet till fullo i vad riksskattenämnden
anfört i fråga om schablonavdragen. Förbundet hyser den förhoppningen
att dessa avdrag kommer att slopas.
I fråga om försäkringsavdragets storlek i övrigt är att notera, att den
nominella höjning till 300 kronor för ensamstående resp. 600 kronor för
äkta makar som vidtogs år 1955 — såsom ovan antytts — i realiteten icke
har kommit att innebära någon höjning. Beträffande sjukförsäkringsavgiftens
inverkan på försäkringsavdraget må endast nämnas, att för en ensamstående
i högsta sjukpenningklassen tar avgiften i anspråk mer än två
tredjedelar av avdraget.
Eu höjning av försäkringsavdraget till åtminstone 400 resp. 800 kronor
vore således påkallad för att stimulera försäkringssparandet. Om schablonavdragen
slopas, skulle försäkringsavdraget sannolikt kunna höjas utan att
denna höjning skulle orsaka någon minskning av skatteintäkterna. Både ur
principiella synpunkter och med hänsyn till angelägenheten av att stimulera
det enskilda sparandet borde därjämte avgifterna för den obligatoriska
sjukförsäkringen falla utanför avdraget.
Industriförbundet ställer sig tveksamt till tanken att skattepremiera
banksparandet. Det system, som skisseras i motionen, synes medföra icke
obetydliga administrativa svårigheter och torde i stor utsträckning locka
allmänheten till omplacering av redan befintliga banktillgodohavanden i
stället för att väsentligt stimulera till nysparande. Innan åtgärder vidtages
skattevägen i avsikt att premiera kontantsparandet, erfordras därför enligt
Industriförbundet en undersökning av alternativa tillvägagångssätt.
Däremot delar förbundet motionärernas uppfattning om angelägenheten
att uppnå en sänkning av skattenivån och framhåller en lindring av sambeskattningen
som en riktig delreform härvidlag. Liknande synpunkter
framföres av Arbetsgivareföreningen.
Beträffande förslagen till stimulans av bostadssparandet tillstyrkes
dessa av Bankföreningen, Sparbanksföreningen, Industriförbundet
och Arbetsgivareföreningen.
Sparbanksföreningen erinrar härvid om det stora intresse, som det av
sparbankerna under de senaste åren såsom en speciell sparform upptagna
Bankoutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
9
bostadssparandet rönt bland allmänheten. I anslutning härtill pekar föreningen
på den ökning av sparandet som en allmänt genomförd amortering
av bottenlån i flerfamiljshus skulle innebära. I remissyttrande över bostadspolitiska
utredningens betänkande om riktlinjer för bostadspolitiken
(SOU 1956:40) hemställde Sparbanksföreningen, att nybyggnader med
statliga lån skulle kalkyleras så, att i kalkylerna inräknades även en viss
årlig amortering av bottenlånet, samt att hindren för en motsvarande amortering
i redan färdiga flerfamiljshus skulle undanröjas. Föreningen framhåller
ånyo angelägenheten av att dessa frågor upptages till övervägande.
Arbetsgivareföreningen anför vissa principiella synpunkter på bostadsfinansieringen,
vilka här må återges.
Tidigare kunde placering i hyresfastigheter utgöra en jämförelsevis
attraktiv form för enskilda personers sparande, varigenom ett icke föraktligt
bidrag till den samlade bostadsfinansieringen kunde erhållas. Genom
den förda hyrespolitiken har denna möjlighet till real placering av enskilda
personers sparande eliminerats. Vid avvägningen av de olika synpunkter,
som kan läggas på hyrespolitiken, bör enligt föreningens mening önskemålet
att stimulera det enskilda sparandet att söka sig placering i hyresfastigheter
och därigenom vidga möjligheterna att finansiera ett samlat bostadsbyggande
av ökad omfattning särskilt beaktas. Även finansieringsvillkoren
för bostadsrättsfastigheter böra observeras i detta sammanhang.
Över huvud taget utgör bostadsfinansieringen och den därmed sammanhängande
placeringen av statens upplåningsbehov på kreditmarknaden ett
grundproblem i de senaste årens ekonomiska politik. Genom den fortgående
prisstegringen har återanskaffningsvärdena för bostäder stigit i
pengar räknat, vilket reducerat de naturliga finansiella incitamenten till
amortering av äldre lån i takt med byggnadernas förslitning. Härigenom har
utbudet av amorteringsmedel på bostadskreditmarknaden allvarligt
minskats. Samtidigt har efterfrågan på lånemedel ökats genom de speciellt
höga statliga belåningsgränserna vid vissa former av bostadsbyggande.
Bostadsområdets sammanlagda efterfrågan på lån från staten och från
enskilda institutioner har under senare år överstigit det totala utbudet på
sparmedel i sparbanker, försäkringsbolag och andra institut, vilka normalt
bedriva långfristig utlåning till bostadssektorn. Den diskrepans mellan utbud
och efterfrågan, som sålunda uppstått, har nödvändiggjort antingen en
betydande skattefinansiering av bostadsbyggandet eller omfattande kortfristig
statsupplåning, vilken inneburit en fortgående kreditexpansion.
Denna brist på balans på bostadskreditmarknaden, vilken sålunda blivit
följden av tidigare prisstegringar i förening med alltför små krav på
privata ägarinsatser vid bostadsfinansieringen, belyser enligt föreningens
uppfattning på ett utmärkt sätt de svårigheter, som en fortgående penningvärdeförsämring
måste leda till. Även om det enskilda sparandet, exempelvis
genom placering i egna hem eller aktier, i stor utsträckning skyddar
sig mot penningvärdeförsämring, måste dock ett fast penningvärde för betydande
kategorier av sparare utgöra ett grundvillkor för en rationell och
planmässig hushållsekonomi. Samtidigt utgör ett fast penningvärde en
förutsättning för att såväl ur näringslivets som samhällets synpunkt olyckliga
snedvridningar av kreditmarknaden skola kunna undvikas.
10
Bankoutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
Motionärernas förslag att villkorten för statens bosättningslån
borde ges en sparstimulerande utformning upptages i bankofullmäktiges
yttrande. Fullmäktige anför följande:
I motionerna hävdas vidare, att statens bosättningslån i viss mån gör
ett tidigt insatt bosättningssparande onödigt samt att villkoren för dessa
lån böra anpassas så att de bidraga till största möjliga sparande. Med anledning
härav vilja fullmäktige framhålla, att enligt gällande bestämmelser
bosättningslån skall beviljas där behov föreligger och där de sökande visat
skötsamhet, ekonomisk förtänksamhet och, i den mån detta varit möjligt,
sparvil ja. Motionärerna ha icke närmare angivit på vad sätt villkoren för
bosättningslånen skulle kunna ändras i syfte att åstadkomma ett ökat sparande.
Enligt fullmäktiges mening torde det vara uteslutet att uppställa
generella krav, t. ex. att viss andel av inkomsten under visst antal år
skulle ha sparats. Försörjningsbörda, studier, sjukdom och en rad andra
omständigheter av liknande art skulle komma sådana bestämmelser att
verka godtyckliga.
I den mån förslaget att öka möjligheterna till vfirdefasta placeringar
innebära en rekommendation att införa indexreglerade lån
avvisas detta av Bankföreningen, och enligt Industriförbundet torde det få
ankomma på kreditinstituten och försäkringsanstalterna i stället för en
statlig utredning att utarbeta förslag i hithörande frågor. Förslaget att
ändra lagen om försäkringsrörelse så att försäkringssparande! i större utsträckning
kan ges en värdefast placering tillstyrkes däremot av såväl
Bankföreningen som Industriförbundet.
Bankföreningen biträder vidare motionärernas förslag om att småsparare
ges vidgade möjligheter att göra placeringar på aktiemarknaden bl. a.
genom särskilda investmentbolag. Föreningen erinrar om att initiativ i
denna riktning redan tagits av affärsbankerna. Industriförbundet finner
med hänvisning härtill att statliga åtgärder på detta område icke bör komma
i fråga. Arbetsgivareföreningen framhåller å sin sida att en utbredning
av aktieägandet förutsätter en ökning av tillgången på aktiematerial och
kommer därvid in på företagsbeskattningen:
De nuvarande, utomordentligt höga skattesatserna för aktiebolag utgöra
enligt vad som allmänt omvittnas ett betydande hinder för nyemissioner
av aktier i äldre företag. Av naturliga skäl föredra tidigare aktieägare
andra finansieringsformer, när en nyemission av aktier med hänsyn till
behovet av utdelning till de nytillträdande aktieägarna vid rådande höga
skattesatser för aktiebolag förutsätter en ökning av den redovisade vinsten
av storleksordningen 20 % av kapitaltillskottet. En önskvärd utbredning
av aktieägandet kan icke ske med mindre än att tillgången på aktiematerial
kan ökas genom nyemissioner. En sänkning av skattesatsen är sålunda
angelägen inte endast ur företagsekonomiska synpunkter utan även
med hänsyn till önskvärdheten att bereda de enskilda spararna vidgade placeringsmöjligheter.
Bankoutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
11
Utskottet
Flera omständigheter har samverkat till att frågan om sparande och
kapitalbildning under senare år har kommit i förgrunden för den ekonomisk-politiska
debatten. För att i görligaste mån hålla samhällsekonomien
i jämvikt och därmed undvika ett fallande penningvärde har betydelsefulla
investeringar inom såväl den offentliga som privata sektorn måst
hållas tillbaka. Trots denna återhållsamhet har den markerade investerines
O
konjunktur,
som rått under större delen av efterkrigstiden med dess höga
sysselsättning, medfört att investeringarna överstigit ramen för det verkliga
sparandet.
Trots skiljaktigheter i bedömningen av den ekonomiska politik, som
förts under efterkrigstiden, och olikheter i tolkningen av sparbristens innebörd
synes det råda en allmän enighet om att ett ökat sparande skulle
underlätta strävandena att stabilisera penningvärdet, samtidigt som en
snabb framstegstakt upprätthålles. Utskottet har för sin del också vid upprepade
tillfällen givit uttryck åt sin uppfattning om önskvärdheten av ett
ökat sparande. Den kortare arbetstid, som nu genomföres, och strävandena
för skapandet av en gemensam europeisk marknad medför nya krav på
investeringar inom näringslivet, och därmed skärpes ytterligare behovet
av ökat sparande och förbättrad kapitalbildning.
Mot denna bakgrund framstår det som naturligt att förslag framförts i
riksdagen om olika åtgärder i syfte att stimulera det personliga sparandet.
Vissa av dessa förslag har förverkligats eller befinner sig för närvarande
under utredning. Fjolårets riksdag har därutöver hemställt om en allsidig
och förutsättningslös utredning av möjligheterna av att skattevägen premiera
nysparandet. Till frågan om penningvärdesäkring av försäkringssparande
avser utskottet att återkomma i anledning av särskilda i ämnet väckta
motioner. Grundläggande undersökningar rörande hushållssparandets
omfattning, former och motiv är i gång inom konjunkturinstitutet. Sparandet
behandlas vidare i sitt ekonomisk-politiska sammanhang av stabiliseringsutredningen.
Vissa initiativ från intresserade parter inom kreditinstituten har delvis
tillgodosett föreslagna former av bostadssparande och ökat aktiesparande
bland småsparare, men mera kunde säkerligen utvinnas genom dessa sparformer.
Vad försäkringssparande! beträffar har avdragsbeloppen visserligen
höjts, men avdragen har konstruerats så, att de ej blivit den sparstimulans
som avsetts. Med hänsyn till den vikt som utskottet tillmäter
strävanden att öka sparandet, vill utskottet i detta sammanhang understryka
angelägenheten av att den utredning rörande möjligheten och lämpligheten
att skattevägen stimulera nysparande, varom fjolårets riksdag
hemställt hos Kungl. Maj:t (riksd. skr. 180/1957) och som årets förra
riksdag ånyo åberopat (Bev.U:s betänkande nr 29/1958), så snart som möj
-
12
Bankoutskottets utlåtande nr B 5 år 1958
ligt måtte komma till stånd. Det synes därvid rimligt att direktiven för
utredningen utformas så, att utredningen får tillfälle att pröva även andra
uppslag till åtgärder för stimulans av det personliga sparandet än sådana
som ligger på beskattningsområdet.
Utskottet vill tillägga att frågan om sparandet och kapitalbildningen är
av sådan betydelse i dagens situation, att det ter sig angeläget att ett samlat
handlingsprogram i syfte att främja sparande och kapitalbildning snarast
åstadkommes.
Åberopande det ovan anförda hemställer alltså utskottet,
att riksdagen — i anledning av motionerna I: B 184 och
II: B 236 — må i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 17 juli 1958
På bankoutskottets vägnar:
K. G. EWERLÖF
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Larsson, Nils Theodor,
Domö, Krugel, Strandler, Ståhle och Danmans;
från andra kammaren: herrar Sköldin, Larsson i Julita, Regnéll, Löfgren,
Andersson i Ronneby, Johnsson i Skoglösa, Wachtmeister och
Carbell.
Reservation
av herrar Boo, Krugel, Strandler, Ståhle, Sköldin, Larsson i Julita, Andersson
i Ronneby och Carbell, vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan
bort ha nedanstående lydelse:
»Flera omständigheter har samverkat till att sparandeproblemen under
senare år kommit i förgrunden för den ekonomisk-politiska debatten. Den
markerade investeringskonjunktur som rått under större delen av efterkrigstiden
med dess höga sysselsättning har medfört en investeringsefterfrågan
som tenderat att överstiga sparandet. Strävan till ökad kapitalbildning är
emellertid inte följden enbart av konjunkturella faktorer utan torde även
sammanhänga med efterfrågans ökade inriktning på kapitalkrävande
nyttigheter (bostäder, bilism, utbildning in. m.). Trots skiljaktigheter i bedömningen
av den ekonomiska politiken, synes det råda en allmän enighet
om att ett ökat sparande skulle underlätta strävandena att stabilisera pen
-
Bankoutskottets utlåtande nr B 5 år i958
13
ningvärdet samtidigt som en snabb framstegstakt upprätthålles. Utskottet
har för sin del också vid upprepade tillfällen givit uttryck åt sin uppfattning
om önskvärdheten av ett ökat sparande.
Mot denna bakgrund framstår det som naturligt att förslag framförts
i riksdagen om olika åtgärder i syfte att stimulera framför allt det personliga
sparandet. Flera av dessa förslag har förverkligats eller befinner sig
för närvarande under utredning. Ungdomens lönsparande är sedan 1950
föremål för särskild stimulans genom vinstutlottning och i fjol togs initiativ
för en mera allmän utbredning av det organiserade lönsparandet. Försäkringssparandet
uppmuntras genom försäkringsavdraget vid taxeringen
och kapitalinkomster är av samma skäl skattefria upp till ett visst belopp.
Fjolårets riksdag har därutöver hemställt om en allsidig och förutsättningslös
utredning av möjligheterna att skattevägen premiera nysparandet.
Frågan om penningvärdesäkring av försäkringssparande och om indexregleringar
på kreditmarknaden är föremål för överväganden inom stabiliseringsutredningen
och inom 1957 års pensionskommitté. Grundläggande
undersökningar rörande hushållssparandets omfattning, former och motiv
är i gång inom konjunkturinstitutet. Sparandet behandlas vidare i sitt
ekonomisk-politiska sammanhang av stabiliseringsutredningen.
Flera av de uppslag till sparstimulerande åtgärder, som nu ånyo framlägges
i förevarande motioner, är sålunda redan beaktade av pågående utredningar
eller kan väntas bli utredda på sätt riksdagen begärt. Detta gäller
bl. a. förslagen att genom skattelättnader stimulera det personliga sparandet
och frågan om penningvärdesäkring av försäkringssparande^ Förslagen
till stimulans av bostadssparande liksom av ökat aktiesparande bland småsparare
har genom initiativ från intresserade parter redan kommit i tilllämpning.
Resultaten av denna frivilliga verksamhet bör avvaktas.
Utskottet anser det vara av vikt att alla möjligheter till ökning av sparande
tillvaratages och hälsar därför med tillfredsställelse att den utredning
rörande möjligheten och lämpligheten att skattevägen stimulera nysparandet,
varom fjolårets riksdag hemställt hos Kungl. Maj:t (riksd. skr.
180/1957) och som årets förra riksdag ånyo åberopat (Bev.U:s betänkande
nr 29/1958) kommer till stånd. Innan resultatet av denna och redan pågående
undersökningar föreligger finner utskottet det icke motiverat att —
såsom motionärerna föreslagit — hos Kungl. Maj :t hemställa om ett samlat
handlingsprogram i sparfrämjande syfte.
Åberopande det ovan anförda hemställer utskottet,
att motionerna I:B184 och II: B 236 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.