Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning och förslag rörande införande i grundlag av vissa för svensk rättsuppfattning grundläggande principer.
1958-11-06 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1958 B:2, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning och förslag rörande införande i grundlag av vissa för svensk rättsuppfattning grundläggande principer.
Dokumentets text
Nr B 2—B 3 Konstitutionsutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
1
Nr B 2
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om utredning och förslag rörande införande i grundlag
av vissa för svensk rättsuppfattning grundläggande
principer.
I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr B 155
i första kammaren av herr Ohlon m. fl. och nr B 218 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
begära en förnyad utredning rörande införande i regeringsformen av bestämmelser,
som uttrycker för svensk rättsuppfattning fundamentala principer,
t. ex. skydd för enskild äganderätt, och inför riksdagen framlägga
därav föranledda förslag».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.
Den svenska rätten har av gammalt innehållit bestämmelser, syftande till
att skydda den enskilde tillkommande rättigheter mot godtycke och övergrepp
från statsmakternas sida. I vår nuvarande regeringsform har 16 § betraktats
som den i detta hänseende centrala men även andra stadganden såsom
73, 74 och 86 §§ regeringsformen har ansetts giva skydd åt den enskilde
mot statsmakten.
Riksdagen hemställde år 1938, i anledning av väckta motioner, i skrivelse
(nr 362) till Kungl. Maj :t om utredning av frågan om införande i regeringsformen
av sådana principer, som för det fortbestående svenska samhället
vore av den fundamentala vikt, att de ej måtte kunna åsidosättas utan grundlagsändring.
I konstitutionsutskottets till grund för riksdagens beslut i ämnet liggande
utlåtande (nr 16) anfördes följande:
Ett för våra svenska grundlagar — och särskilt regeringsformen — karakteristiskt
drag är elasticiteten. Grundlagarna hava hittills icke varit inriktade
på att trygga det vid någon viss tidpunkt levande svenska samhällets
»fundamentala principer», även om stadganden finnas, som beröra dessa.
Inom författningens ram har det varit möjligt att anpassa lagstiftningen
efter förändrade tids- och samhällsförhållanden. Utskottet håller före, att
denna elasticilet också bör för framtiden bevaras och att följaktligen, om i
grundlag vissa »fundamentala principer» skulle inskrivas, detta varken kan
eller får förhindra att en successivt skeende faktisk omdaning i det allmänna
rättsmedvetandet av de begrepp, till vilka dessa principer hänföra sig, om
Bihang
till riksdagens protokoll 1958. 5 samt 2 avd. Nr B 2—B 3.
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
sättes i lagstiftning. Ändras det allmänna rättsmedvetandet här i någon viss
punkt, så följer därav att ifrågavarande begrepp kan få ett annat innehåll i
olika tider och att grundlagsskyddet då icke kan omfatta annat eller mera
än det begrepp som i grundlagen ursprungligen blivit definierat •— grundlagsskyddet
blir illusoriskt, om eller när ett dylikt begrepp ej längre har
något underlag i verkligheten.
Därest det grundlagsskydd för »det nuvarande samhällets fundamentala
principer», som motionärernas förslag åsyftar, skulle kunna vinnas genom
införande i regeringsformen av vissa sådana principer, t. ex. i anslutning till
eller omedelbart före § 86 (om tryckfriheten), kan en utredning härom vara
befogad. Inom utskottet hava skilda meningar uttalats angående såväl möjligheten
som effektiviteten av dylika principstadganden i svensk grundlag.
Utskottet vill för sin del betona, att grundlagens helgd icke ökas utan tvärtom
kan undergrävas, om däri införas bestämmelser, vilka avses såsom garantier
men så avfattas att de blott bliva platoniska uttalanden, dem lagstiftaren
kan frestas att i särskilda fall mer eller mindre direkt skjuta åt sidan.
Över Kungl. Maj:t med riksdagen finnes nämligen för närvarande ingen
makt, som med generellt bindande verkan kan förklara en av dem samfällt
stiftad lag vara ogiltig. Införandet av ett grundlagsstadgande, som förlänade
högsta domstolen och regeringsrätten behörighet att avgiva dylika förklaringar
kan utskottet icke förorda.
Utskottet vill vidare framhålla vikten av att åt grundlagsändringar icke
gives sådan karaktär att de förhindra eller försvåra möjligheten av effektivt
skydd gentemot sådana krafter, som med våldsmedel vilja omdana statsskicket.
Motionärerna hava icke åsyftat alt göra någon fullständig uppräkning av
alla de fundamentala principer, som äro värdefulla tillgångar för den mänskliga
samvaron inom ett kultur- och rättssamhälle. Utskottet vill sålunda erinra
om att rätten till arbete och försörjning för medborgarna måste anses
som en lika viktig princip som till exempel den om äganderätten. Därest en
utredning skall komma till stånd, hör denna förty omfatta jämväl andra
fundamentala principer än dem, som direkt heröres i motionerna.
Av de medborgerliga fri- och rättigheterna är tryckfriheten i vårt land
mera än i något annat land erkänd genom grundlagsbestämmelser. Den personliga
äganderätten åtnjuter genom bestämmelser i regeringsformen §§ 16,
73 och 74 ett visst, om också ofullständigt grundlagserkännande. Vissa andra
individuella intressen skyddas i regeringsformen § 16 mot övergrepp från
konungamaktens och förvaltningens sida. I flera främmande länder hava
vissa av de medborgerliga fri- och rättigheterna erhållit grundlags skydd i
vidare omfattning än i Sverige. Motionärerna åsyfta nu att hos oss bereda
vissa fri- och rättigheter ett starkare skydd än det, som för närvarande tillkommer
dem i svensk rättsordning. För att förverkliga denna tanke ligger
det närmast till hands att införa och bestämma nämnda fri- och rättigheter
i svensk grundlag och alltså låta dem åtnjuta samma skydd, som för närvarande
tillkommer andra, för vårt folk mindre betydelsefulla ting. Enligt utskottets
mening kan det emellertid därvid icke komma i fråga att på något
sätt, vare sig i form eller sak, rubba regeringsformen § 16, som redan 1809
sammanfattade seklers erfarenheter.
Motionärerna hava anfört, att det möter svårigheter att i lagtext utforma,
vad de önska få infört i grundlagen, men anse dessa icke vara oöverstigliga.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr B 2 år t958
3
Utskottet vill heller icke förneka möjligheten av att vissa resultat kunna ernås
genom en utredning. Ämnet är också av det intresse och av den vikt att ett
försök att övervinna svårigheterna synes vara befogat. Utskottet finner sig
dock i samband härmed böra understryka, att det icke kan komma i fråga
att i grundlag införa en omfattande katalog med tillhörande många undantag
såsom i tryckfrihetsförordningens äldre form rörande offentliga handlingar,
och icke heller att hänvisa till nya speciella grundlagar, utan allenast
att i grundlag giva korta och klara principstadganden.
Med anledning av ovanberörda riksdagsskrivelse verkställdes inom justitiedepartementet
utredning i ämnet genom särskilt tillkallade sakkunniga.
Dessa framlade i sitt i maj månad 1941 avgivna betänkande (SOU 1941: 20)
ett förslag till ändrad lydelse av § 16 regeringsformen.
I sin principmotivering anförde de sakkunniga bl. a. följande:
Den svenska rätten har efter tillkomsten av 1809 ars regeringsform fullföljt
de rättssäkerhetens och den medborgerliga frihetens principer, som
redan förut hävdats i efter äldre tiders åskådning avpassad form. Den medborgerliga
rätt att uttrycka och gemensamt verka för bestämda trosideer och
åsikter, som främst kommer till uttryck i religionsfrihet, yttrandefrihet,
tryckfrihet, församlingsfrihet och föreningsfrihet, har steg för steg fullstandigats.
Det har i detta hänseende icke förelegat någon motsättning mellan de
konstitutionalistiska idéer, som voro förhärskande under 1800-talet, och nutidens
demokratiska åskådning. Det är betecknande, att de medborgerliga
friheterna erkändes och skyddades redan innan den moderna folkstyrelsen
genomfördes; på denna punkt har den parlamentariska demokratien helt
kunnat anknyta till äldre traditioner. Inom alla politiska riktningar av betydelse
har meningsfriheten och vad därmed sammanhänger ansetts vara livsnerven
i det folkstyrda svenska samhället. Även i fråga om medborgarens
sociala och ekonomiska frihet hade med rättsstatstanken förenade piinciperna
upprätthållits och utbyggts. Äganderätten har i det allmännas intresse
underkastats inskränkningar och därigenom på viktiga områden forandrat
karaktär, men grundsatsen om egendomens trygghet och statens skyldighet
att lämna ersättning vid förfogande över eller expropriation av egendom har
i lagstiftningen stadfästs. På detta område gäller, liksom beträffande de medborgerliga
friheterna i mera egentlig mening, att den bestående oidningen
vunnit anslutning av en överväldigande majoritet inom folk och representation.
Frihet atl utöva yrke och bedriva näring har införts; de inskränkningar
och åtskillnader, som ännu vid regeringsformens tillkomst forelågo,
ha avskaffats. Tillika har, särskilt under senare tid, en omfattande socialreformatorisk
lagstiftning fastställt och reglerat statens plikt att hjälpa och
skydda medborgarna vid ålderdom, sjukdom och arbetslöshet och andia fall
av bristande försörjningsförmåga.
Det är uppenbart, att de här berörda grundsatserna, som kunna betecknas
som uttryck för svenska medborgare tillkommande fri- och rättigheter, icke
i sin helhet äro innefattade i § 16 regeringsformen, sådan denna för närvarande
lyder. Vissa principer, t. ex. rörande förenings- och församlingsfrihet,
äro icke alls nämnda i detta stadgande. Härtill kommer, att § 16, eller i varje
fall delar av denna paragraf, äro riktade blott mot regeringsmakten och sålunda
icke begränsa möjligheten av en samfälld lagstiftning i strid med de
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr B 2 dr 1958
uppställda normerna. För ett generellt stadfästande av de i vårt land erkända
medborgerliga fri- och rättigheterna kräves alltså ett tillägg till grundlagens
nuvarande bestämmelser.
Enligt de sakkunnigas mening bör ett sådant tillägg komma till stånd. De
fri- och rättigheter, varom här är fråga, höra till grundvalarna för det svenska
statsskicket och det svenska rättssamhället överhuvud, och det synes då
i och för sig påkallat, att de klart och tydligt inskrivas i vår främsta grundlag.
Att så icke redan skett, beror icke på meningsskiljaktigheter rörande
grundsatsernas värde; snarare sammanhänger det med att dessa grundsatser
så energiskt hävdats och att deras värde så allmänt erkänts, att ett praktiskt
behov av grundlagsfästande icke med någon styrka gjort sig gällande. I nuvarande
utrikes- och inrikespolitiska situation synes emellertid ett auktoritativt
fastställande av dessa principer angeläget. Under samtidens ideologiska
debatter och brytningar har känslan för de medborgerliga rättigheter, som
av ålder präglat svenskt statsliv, blivit alltmera allmän och medveten. Det är
av betydelse att här, såsom på andra områden, våra omistliga nationella värden
klarläggas, förkunnas och, såvitt det är möjligt, säkerställas gentemot
växlingar och påfrestningar. Vidare har genom de långtgående statliga ingripanden,
som under de senaste åren ansetts nödvändiga, det direkta praktiska
behovet av en fastare reglering av hithörande rättsområden understrukits.
Även om en helt klarläggande normering av de medborgerliga fri- och rättigheter,
som te sig väsentliga, icke kan företagas — och i varje fall icke lämpligen
kan ske i grundlagen — är det av vikt, att utgångspunkterna preciseras
och att så långt möjligt en gränsdragning åstadkommes. Det är här icke i
första rummet fråga om att skydda de enskilda medborgarna, utan att stärka
den svenska rättsordningen och därmed den svenska staten; den nationella
enhetens särart och styrka betingas av medborgarens frihet och rättssäkerhet.
Sakkunnigförslaget blev ej utsänt på remiss eller föremål för överarbetning
inom justitiedepartementet.
Vid 1948 års riksdag väcktes en motion (I: 50), i vilken hemställdes att
riksdagen för vidare grundlagsenlig behandling ville antaga ett förslag till
ändrad lydelse av 16 § regeringsformen, som i det väsentliga överensstämde
med det av de sakkunniga framlagda. I anledning härav anförde konstitutionsutskottet
i sitt av riksdagen godkända utlåtande (17/1948):
Det svenska rättssamhällets grundprincip består i omsorgen om människornas
rätt och frihet. Denna omsorg visar sig redan i grundsatsen att ingrepp
däri endast få äga rum med stöd av allmängiltiga regler som i lika mån
gälla för alla medborgare och sålunda sätta en spärr för godtycke och våld.
Den visar sig också däri, att sådana regler, för så vitt de avse mera väsentliga
ingrepp, skapas under riksdagens medverkan, efter fri och öppen diskussion.
Och icke nog med detta: det står fast, att ett visst mått av frihet räknas såsom
människorna tillförsäkrat på ett sådant sätt, att icke ens Konung och
riksdag kunna förgripa sig därpå. Det är i kraft av dessa grundsatser som
Sverige /örtjänar kallas en rättsstat.
Det är naturligt att man icke alltid varit ense om hur långt hänsynen för
enskild rätt och frihet skall sträcka sig, och i vilken omfattning de nyss an
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr Ii 2 dr 1958
5
givna grundsatserna sålunda skola tillämpas. Men meningsskiljaktigheterna
hava i stort sett icke gällt det väsentliga. Och vad mera är: rättsstatens
grundsatser, vilkas betydelse under lugnare tider icke alltid till fullo uppmärksammats,
hava under den förödelsens tid, som det europeiska statslivet
genomgått, kommit att för alla demokratiskt sinnade medborgargrupper i
vårt folk allt klarare framstå i hela sin omätliga betydelse. Vare sig man utgår
från de rätts- och frihetstraditioner, som sedan århundraden präglat vårt
folks väsen, eller från de politiska, sociala, ekonomiska och kulturella strävanden,
som göra sig gällande i nutidens liv, står det lika klart, att rättsstaten
är den omistliga grundvalen för allt svenskt samhälleligt arbete.
Åt en enstämmig sådan uppfattning gav konstitutionsutskottet 1938 uttryck
i sitt ovan omnämnda utlåtande. Under världskriget framträdde också
det svenska folkets önskan att hålla vakt kring rätten och friheten i det 1941
avgivna betänkandet om revision av § 16 regeringsformen. Konstitutionsutskottet
har nu velat giva ett förnyat uttryck åt vad som otvivelaktigt är en
samfälld svensk vilja.
De grundsatser på vilka utskottet syftar hava endast på ett med hänsyn
till nutidens krav mycket ofullkomligt sätt inskrivits i våra grundlagar. Särskilt
gäller detta om regeringsformens 16 §. Detta stadgande ger ett fullödigt
och vältaligt vittnesbörd om djupt rotade rätts- och frihetstraditioner. Men
dess rättsliga innebörd är oviss. I vad mån och på vad sätt det ger uttryck
åt de grundsatser, som utskottet betecknat som kännetecknande för rättsstaten,
är omtvistat. Ovivelakigt är i varje fall, att regeringsformens 16 §
icke åt medborgarnas frihet och rätt ger ett ens tillnärmelsevis så säkert stöd
som de stadganden av likartat innehåll, som återfinnas i flertalet främmande
författningar. Det är, just i den allvarliga och prövande tid, som vårt
folk liksom Europas övriga folk nu genomlever, en naturlig uppgift att söka
befästa den svenska rättsstaten genom att i regeringsformen infoga såvitt
möjligt klara och bindande uttryck för dess grundsatser.
Denna uppgift är emellertid krävande och ömtålig. Innebörden av och formen
för de nya grundlagsbuden måste underkastas den sorgfälligaste prövning,
för så vitt man vill eftersträva att skapa regler, som å ena sidan lämna
statsmakterna den rörelsefrihet, som de, särskilt under utomordentliga förhållanden,
kunna behöva, men å andra sidan uppdraga sådana gränser, att
medborgarnas frihet och rätt i väsentliga hänseenden få ett säkert skydd.
Det står för utskottet klart, att det är till ett sådant mål man måste sträva.
Utskottet är under dessa förhållanden ej berett att på grundval av 1941 års
kommittéförslag, som icke varit föremål för vare sig remissförfarande eller
Kungl. Maj :ts prövning eller de förevarande motionerna, som i huvudsak
bygga på kommittéförslaget, utarbeta förslag till erforderliga grundlagsändringar.
Utskottet hemställde om att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
begära förnyad utredning beträffande frågan om införande i regeringsformen
av bestämmelser vilka giva ett uttryck åt det svenska rättssamhällets
grundläggande principer samt att för riksdagen framlägga de förslag, som
härav föranleddes.
Riksdagens skrivelse (nr 122) med ovannämnda hemställan är beroende
på Kungl. Maj: ts prövning.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
Den år 1954 tillsatta författningsutredningen har enligt sina direktiv att
företaga en samlad översyn av demokratiens funktionsproblem och att på
grundval därav genomföra en modernisering av vår författning. Utredningen
har i en den 3 sistlidna oktober dagtecknad kommuniké upplyst, att den
uppdragit riktlinjerna för en modernisering av den skrivna författningen
och givit direktiv om fortsatt arbete innevarande höst med en författningstext,
som i en enda grundlag sammanfogar nuvarande regeringsform och
riksdagsordning. Detta arbete åsyftar en förenkling och förkortning av nuvarande
grundlagsbestämmelser. Från författningsutredningen har vidare
inhämtats, att utredningen till behandling upptagit just de frågor, som beröras
i förevarade motioner.
År 1951 ratificerade Sverige Europarådets konvention den 4 november
1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
skyldigheterna (se prop. 165/1951). Denna innehåller bland annat stadganden
om skydd för livet, skydd mot tortyr, slaveri, tvångsarbete och olaga
frihetsberövande, garantier för en opartisk och offentlig rättegång, skydd för
retroaktiv strafflagstiftning, skydd för privatlivet och garantier för tankefrihet,
samvetsfrihet, religionsfrihet, yttrandefrihet, församlings- och föreningsfrihet.
Ett tilläggsprotokoll av den 20 mars 1952 till konventionen har
också ratificerats av Sverige (se prop. 32/1953). I detta stadgas beträffande
äganderätten (artikel 1): »Envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin
egendom skall lämnas okränkt. Ingen må berövas sin egendom annat än i det
allmännas intresse och under de förutsättningar, som angivas i lag och av
folkrättens allmänna grundsatser». Genom konventionen har tillskapats en
kommission för de mänskliga rättigheterna. Kommissionen kan, såvitt angår
Sverige, mottaga framställningar från enskilda personer eller organisationer,
som anse sig kränkta, sedan alla inhemska rättsmedel utnyttjats.
I motionerna framhålles vikten av att frågorna om den enskildes rättssäkerhetsgai
antier gentemot statsmakten ej falla i glömska, och motionärerna
mena, att det finnes välgrundad anledning till att den av riksdagen år
1948 begärda fortsatta utredningen kommer till stånd. Utskottet vill med anledning
härav framhålla, att det vidhåller den uppfattning, som kommit till
uttryck i dess ovan återgivna utlåtande från år 1948. Utskottet anser det alltså
angeläget, att de för den svenska rättsordningen fundamentala principerna
givas det skydd, som ett grundlagsfästande innebär. Som tidigare
nämnts har emellertid författningsutredningen under arbete just de frågor,
som beröras i motionerna. En skrivelse i motionernas syfte är därför nu icke
behövlig, varför utskottet hemställer,
Konstitutionsutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
7
att motionerna I: B 155 och II: B 218 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 november 1958
På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Fritiof Karlsson,
Olsén, Erik Olsson, Torsten Andersson, Arvidson, Källqvist och Per-Olof
Hanson; samt
från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård,* Norén,
Spångberg, Jonsson i Haverö, Hammar,* Gustafsson i Bogla, Svenungsson,
Hamrin och fru Sjöqvist.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av hrr Källqvist, Per-Olof Hanson, Hammar och Hamrin, vilka ansett att utskottet
borde anföra och hemställa följande:
I likhet med motionärerna vill utskottet understryka vikten av att frågorna
om den enskildes rättssäkerhetsgarantier uttryckligen fastslås genom
grundlag. Såsom motionärerna framhållit ger regeringsformens 16 § visserligen
ett vittnesbörd om djupt rotade rätts- och frihetstraditioner, men dess
rättsliga innebörd är oviss. Det råder i varje fall ingen tvekan om, att denna
paragraf inte ger samma säkra stöd som stadgandena i många andra länders
författningar. Detta gäller sådana för svensk rättsuppfattning grundläggande
principer, såsom förenings-, församlings-, yttrande- och religionsfrihet
samt personlig äganderätt.
I motionerna påpekas även, att Sverige på det internationella planet genom
ratificering av Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga
rättigheterna förbundit sig att iakttaga sådana rättsgrundsatser, som enligt
riksdagens tidigare uttalanden bort ges grundlagsskydd. Detta är ytterligare
ett skäl till komplettering av grundlagsbestämmelse i nyssnämnda hänseenden.
Det kan i detta sammanhang nämnas, att 1956 års riksdagsskrivelse
(nr 196) rörande utredning om lagändringar, som kan visa sig nödvändiga
för att anpassa svensk rätt till ifrågavarande konvention ännu icke föranlett
någon åtgärd från regeringens sida.
Under utskottets behandling av ärendet har uppgivits att författningsut
-
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr B 2 år 1958
redningen upptagit de i motionerna berörda problemen till behandling. Författningsutredningens
direktiv innehåller emellertid icke något uttryckligt
uppdrag åt utredningen att utarbeta och framlägga ett förslag i ärendet.
Dessa viktiga problem är över huvud inte vare sig omnämnda i direktiven
eller på annat sätt överlämnade till utredningen. Detta framstår som mycket
mer anmärkningsvärt som enligt direktiven till utredningen överlämnats två
andra skrivelser av år 1952 och 1953, vilka båda har samband med översynen
av författningen. Utredningen torde givetvis av eget initiativ ha möjlighet att
—därest utredningen så anser — ta upp problemen.
Med hänsyn till frågornas stora vikt och betydelse anser dock utskottet att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t bör uttryckligen begära att efter förnyad
utredning förslag framlägges för riksdagen om införande av bestämmelser
i grundlag, som uttrycka för svensk rättsuppfattning fundamentala
principer.
Under hänvisning till det anförda hemställer sålunda utskottet,
att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
I: B 155 och II: B 218 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
att efter förnyad utredning förslag framlägges för riksdagen
om införande i grundlag av bestämmelser som uttrycka
för svensk rättsuppfattning grundläggande principer,
såsom förenings-, församlings-, yttrande- och religionsfrihet
samt skydd för personlig äganderätt.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.