Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående höjning av ersättningen till vissa växelstationsföreståndare.

1958-11-04 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1958 B:72, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående höjning av ersättningen till vissa växelstationsföreståndare.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr B 72—B 73 Statsutskottets utlåtande nr B 72 år 1958

1

Nr Ii 72

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående höjning av

ersättningen till vissa växelstationsföreståndare.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr

Ragnar Bergh (I: B 49) och den andra inom andra kammaren av fru Boman

m. fl. (II: B 60) har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

måtte göra framställning om att åt telestyrelsen uppdrages att på lämpligt

sätt och med beaktande av den relation som år 1947 fanns mellan taxa II-station

med 19 abonnenter och taxa I-stationer höja ersättningen till växelstationsföreståndare

vid taxa Il-stationer till skälig nivå.

Motionerna överensstämmer till sitt innehåll med de till årets förra riksdag

väckta likalydande motionerna I: 31 och II: 18 — dock att vissa i de

sistnämnda motionerna anförda sifferuppgifter korrigerats.

Över motionerna 1:31 och 11:18 ha, efter därom i vederbörlig ordning

gjord framställning, yttranden avgivits av telestyrelsen och statskontoret,

varjämte Växelstationsföreståndarnas riksförbund beretts tillfälle avgiva

utlåtande i ämnet.

Telestyrelsen erinrar inledningsvis om att som i motionerna nämnts vid de

mindre stationerna passningen (bundenheten) är den väsentliga faktorn,

medan själva arbetet med koppling av samtal m. m. är av underordnad betydelse.

Åtagandet att vara föreståndare för de mindre växelstationerna vid

televerket läte sig därför mycket väl förenas med andra göromål. Sålunda

förekomme det i mycket stor utsträckning att skötseln av en mindre växelstation

skedde vid sidan av andra sysslor, såsom hushålls- eller annat hemarbete.

Vidare förekomme att växelstationernas skötsel handhades av partiellt

arbetsföra eller av äldre personer, vilka därmed bereddes en lämplig

sysselsättning. Som regel vore telefonstationen anordnad i föreståndarens

bostad. På fyllnadsarbeten av här ifrågavarande slag kunde man knappast

ställa den fordran, att det ensamt skulle ge sin utövare full bärgning. De

ersättningar, som t. n. utginge för skötsel av de allra minsta växelstationerna,

vore icke heller av den storleksordningen, att en person skulle kunna

leva enbart på dom, utan de vore — och måste rimligen vara — avvägda

med hänsyn till alt arbetet vore en bisyssla.

Efter alt ingående ha bcinött de av motionärerna lämnade uppgifterna angående

storleken av utgående ersättningar till föreståndarna vid stationer av

olika storlek anför styrelsen vidare följande.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1958. 6 saml. Nr D 72—11 73

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr B 72 år 1958

Under här ifrågavarande tioårsperiod ha väsentliga förbättringar genomförts

av ersättningarna vid de växelstationer, som här behandlats. Sålunda

ha de vid taxa-II-stationerna från televerket och abonnenterna sammanlagt

utgående ersättningarna under nämnda tidsperiod ökat med 354 % vid station

med 1 abonnent, 167 % vid station med 10 abonnenter och 133 % vid

station med 19 abonnenter. Under samma tid har ersättningen (exklusive

obekvämhetstillägget) vid de minsta taxa-I-stationerna (stationsgrupp c)

ökat med 132 % i ortsgrupp 2 och 173 % i ortsgrupp 5. Som jämförelse kan

nämnas, att lönen till kontorsbiträde i lägsta löneklassen ökat 124 % i lägsta

ortsgrupp och 112 % i ortsgrupp 5. När det gäller ortsgrupperingen bör här

observeras, att under här berörda tioårsperiod ortsgruppering genomförts av

ersättningarna vid taxa-I-stationerna och att för löneplansanställda tjänstemän

ortsgrupp 1 slopats.

Motionärerna ha förutsatt, att det skulle vara omsorg om televerkets ekonomi,

som förestavat telestyrelsens ställningstagande, när det gällt ersättningen

vid taxa-II-stationerna, och göra i anslutning därtill gällande, att telestyrelsen

med hänsyn till den dåliga lönsamheten av telefonrörelsen vid ifrågavarande

stationer skulle ha lastat över en börda, som rimligen bort bäras

av det allmänna, på föreståndarna vid nämnda stationer. I anslutning härtill

får styrelsen upplysa om att televerkets utgifter för anläggning, underhåll

och drift av landsbygdens manuellt betjänade telefonstaiioner — även

stora sådana stationer — ofta icke täckas av inkomsterna från abonnenterna.

Tack vare att inkomstöverskott föreligger från de största telefonstationerna

i landet, kan dock förlusten vid de övriga telefonstationerna täckas.

Telestyrelsen måste med skärpa tillbakavisa påståendet att styrelsen skulle

med hänsyn till nämnda förhållanden ha lastat över bördan på föreståndarna

för taxa-II-stationerna. Vägledande för styrelsen vid bestämmandet av ersättningen

till föreståndare för taxa-II-slationer — liksom av ersättningen

till övriga kontraktsanställda föreståndare — har nämligen uteslutande varit,

att den skall stå i rimlig proportion till omfattningen och arten av arbetet

samt till den bundenhet, som skötsel av växelstationen medför.

Telestyrelsen tillägger upplysningsvis, att vid de förhandlingar, som i år

förts mellan telestyrelsen och den personalorganisation, som företräder de

kontraktsanställda växelstationsföreståndarnas intressen, Växelstationsföreståndarnas

riksförbund, rörande 1958 års ersättningar till nämnda föreståndare,

har från styrelsens sida föreslagits, att den vid taxa Il-stationerna

utgående fasta ersättningen fr. o. m. den 1 januari 1958 skulle höjas från 700

kronor per år och station till 1 000 kronor vid station med 10—19 abonnenter,

till 900 kronor vid station med 5—9 abonnenter samt till 800 kronor vid

station med 1—4 abonnenter. Detta förslag hade av berörda personalorganisation

i dåvarande läge godtagits.

Under åberopande av anförda förhållanden och med hänvisning till att

ersättnings- och anställningsförhållanden vid här ifrågavarande växelstationer

även i fortsättningen lämpligen borde regleras i den ordning, som hittills

skett, hemställer styrelsen att motionerna icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Statskontoret erinrar om att frågan om avlöningsvillkoren för föreståndarna

vid de mindre telefonväxelstationerna var föremål för övervägande av de

sakkunniga inom telestyrelsen, vilka utarbetade ett år 1945 framlagt betän
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr B 72 år 1958

3

kande med förslag till åtgärder för förbättring av landsbygdens telefonförhållanden.

De sakkunnigas undersökningar hade därvid givit vid handen,

att uppdraget att förestå växelstationer med endast 1—19 abonnenter icke

kunde giva en person full sysselsättning utan vore att betrakta såsom bisyssla.

Dessa stationer borde därför enligt de sakkunnigas mening bibehållas

såsom taxa Il-stationer, innebärande att det i princip ålåge vederbörande

abonnenter att själva svara för kostnaderna för lokal och betjäning vid

stationerna i fråga. För åvägabringande av den åsyftade förbättringen av

förhållandena vid dessa stationer förutsatte emellertid de sakkunniga, att föreståndarna

skulle beredas gynnsammare ekonomiska villkor på så sätt, att

televerket bidroge till föreståndarnas avlönande med lika stort belopp — 30

kronor per huvudabonnemang och år — som abonnenterna regelmässigt borde

vara skyldiga att erlägga.

Statskontoret anför vidare följande.

Det i enlighet med de sakkunnigas förslag sedermera genomförda ersättningssystemet

synes icke — såsom i motionerna antytts — hava inneburit,

att ersättningen till föreståndarna vid taxa Il-stationer skulle stå i visst förhållande

till det arvode, som utginge till de med telefonarbctet fullt sysselsatta

föreståndarna vid de större växelstationerna (taxa I-stationerna). De

icke obetydliga löneförbättringar, som inom ramen för det nya systemet efter

hand kommit föreståndarna vid taxa Il-stationerna till del, utgör resultatet

av härutinnan förda förhandlingar mellan telestyrelsen och Växelstationstöreståndarnas

riksförbund. I anslutning till 1957 års förhandlingar uppräknades

sålunda bl. a. dels den från televerket respektive abonnenterna utgående

växlingsersättningen från 46 till 54 kronor per år och abonnemang, dels

ock den från televerket numera utgående fasta ersättningen från 500 till 700

kronor för år.

Under hänvisning till det anförda säger sig statskontoret hålla före, att

tillräckliga skal icke föreligga för åtgärder från statsmakternas sida i syfte

att få till stånd höjd ersättning till föreståndarna vid taxa Il-stationerna. För

närvarande förelåge så mycket mindre anledning till dylika åtgärder, som

nya förhandlingar rörande ifrågavarande växelstationsföreståndares löneförmåner

— enligt vad ämbetsverket under hand inhämtat — beräknades komma

att äga rum inom den närmaste framtiden mellan telestyrelsen och vederbörande

personalorganisation. Motionerna borde därför icke föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Växelstationsföreståndarnas riksförbund framhåller att orsakerna till att

ersättningen till växelstationsföreståndare vid taxa Il-stationer kommit att

bli eftersläpande i förhållande till ersättningen till föreståndare vid taxa Istationer

äro flera, bland annat att de fackliga möjligheterna varit större, då

det gällt att tillvarataga de vid de större stationerna anställdas, såväl föreståndarnas

som den biträdande personalens intressen. Sålunda vore de större

växelstationerna företrädda icke bara av förbundet utan även av Svenska

teleförbundet, anslutet till Landsorganisationen, som organiserade den vid

växelstationerna anställda biträdande personalen. Då det gällt taxa II-stationerna,

hade förhandlingsmöjligheterna varit sämre, då här endast före
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr B 72 år 1958

ståndarna vore fackligt organiserade och telestyrelsens ersättningsanbud därför

beträffande dessa stationer kunnat framläggas mera i form av dekret

än av ömsesidigt sakligt grundat förhandlingsresultat. Förbundet hade under

en följd av år framfört förslag om taxa Il-stationernas överförande till

taxa I, på eu gång eller successivt, samt även framlagt olika förslag till ersättningens

höjande inom ramen av nuvarande system. Som resultat härav

vore bland annat att nämna tillkomsten av »fast ersättning» år 1955 med

500 kronor per år och station, vilken ersättning höjts med 200 kronor under

vartdera åren 1956 och 1957. Härigenom hade den tidigare mycket stora

spännvidden i ersättningen de olika stationerna inom taxa II emellan

utjämnats.

Förbundet anför härefter bl. a. följande.

Rimligt synes vara, att alla abonnenter inom riket får möjligheter till telefonförbindelse

efter enhetliga grunder. Det system, som televerket praktiserar

i fråga om abonnenterna vid taxa II-växelstationerna, förekommer ej

vid de andra kommunikationsverken i landet. Postverket befordrar post till

orter utan bärkraftigt postmängdsunderlag, men höjer därför inte portot

eller fordrar att ortsbefolkningen skall hålla postlokal och betjäning. Statens

järnvägar dras med icke bärkraftiga bandelar, men inte höjer man avgifterna

just på de linjerna och inte heller begär man att ortsbefolkningen skall ordna

med stationshus och ge särskilt bidrag till avlönande av stations- och bangårdsbetjäning.

Hittills har vid Statens järnvägar underskott från icke bärkraftiga

linjer fått täckas av överskott från bättre linjer, men i år, då SJ icke

torde kunna redovisa något överskott, torde ett särskilt anslag beviljas för

täckande av förlusten på ekonomiskt icke bärkraftiga linjer. Man skulle

kunna säga, att Statens järnvägar härigenom kommer att tillföras ett »kulturanslag»

för täckande av underskott på vanlottade landsändars järnvägskommunikationer.

På liknande sätt, men icke genom att lasta bördorna på

telefonabonnenterna och de som åtar sig att förestå erforderliga växelstationer,

bör eventuellt televerket få kostnader ersatta i den mån de åsamkas genom

åtagande, som ligger utanför ramen för verkets affärsmässiga verksamhet

och icke kunna bäras av verket.

Även för televerket självt måste systemet med olika taxor som icke äro

motiverade av trafiktekniska skäl, vålla kostnader samt administrativa och

organisatoriska olägenheter. Här må endast påpekas de av abonnemangsbestämmelser

efter olika grunder uppstående, samt centralstationernas besvär

att hålla reda på och bevara överenskommelser, dels mellan en vid varje

växelstation utsedd företrädare för samtliga abonnenter och dels mellan enskilda

abonnenter och föreståndaren om eventuell högre avgift utöver den

fastställda minimiavgiften samt bokföring och inkassering av sådana avgifter

med mera.

Vad växelstationsföreståndarna beträffar, innebär uppgörelse med två olika

arbetsgivare, telestyrelsen och abonnenterna, bland annat olägenheter som

motionen omhandlar.

Förbundet anhåller vidare att statsutskottet med anledning av motionerna

måtte föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära sådan ändring

i telefonreglementet, att system taxa II snarast upphör och system taxa I

skall gälla för alla abonnenter vid manuella telefonstationer.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr B 72 år 1958

5

Utskottet. I här förevarande motioner har hemställts om en framställning

till Kungl. Maj:t från riksdagens sida i syfte att åt telestyrelsen uppdrages

att på lämpligt sätt och med beaktande av den relalion som år 1947 fanns

mellan taxa Il-station med 19 abonnenter och taxa I-stationer höja ersättningen

till växelstationsföreståndare vid taxa Il-stationer till skälig nivå. En

avsevärd försämring i nämnda relation skulle enligt motionärerna ha inträtt

under tioårsperioden 1947—1957. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen

för innehållet i telestyrelsens yttrande över motionerna framgår,

torde emellertid icke med fog kunna göras gällande att så är förhållandet.

Motionärerna synes sålunda vid sin jämförelse icke ha beaktat samtliga

härför relevanta faktorer, såsom bl. a. vissa till föreståndarna vid taxa IIstationer

utgående speciella tillägg m. m. Styrelsen förklarar sig för övrigt

vid bestämmandet av här ifrågavarande ersättningar ha vägletts uteslutande

av den synpunkten, att ersättningarna skall stå i rimlig proportion till

omfattningen och arten av arbetet samt till den bundenhet som skötseln av

en växelstation i respektive fall medför. Slutligen har erinrats om den höjning

av den vid taxa Il-stationer utgående fasta ersättning som fr. o. m. den

1 januari 1958 beslutats i anledning av förda förhandlingar mellan telestyrelsen

och den organisation som företräder de kontraktsanställda stationsföreståndarna,

nämligen Växelstationsföreståndarnas riksförbund. Ej heller

statskontoret anser skäl föreligga för den av motionärerna föreslagna åtgärden,

medan förenämnda riksförbund åter anser sådan ändring i telefonreglementet

böra vidtagas att systemet med taxa II snarast upphör och systemet

med taxa I införes att gälla samtliga abonnenter vid manuella telefonstationer.

I vad mån relationerna mellan här ifrågavarande ersättningar är rimliga

undandrager sig utskottets bedömande, liksom även skäligheten av f. n. utgående

ersättningar till föreståndarna vid taxa Il-stationer. I vart fall anser

sig utskottet för sin del icke böra ingå på en prövning härav, då enligt dess

förmenande berörda frågor närmast har karaktären av lönefrågor och därför

först och främst synes böra prövas genom förhandlingar i sedvanlig ordning

mellan respektive arbetsmarknadsparter. Utskottet, som således ej finner

sig kunna biträda motionärernas yrkanden, hemställer följaktligen,

att motionerna I: B 49 och II: B 60 icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 november 1958

På statsutskottets vägnar:

EMIL NÄSSTRÖM

Närvarande: se under utlåtandet nr 78.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.