Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande vissa enskilda vägars övertagande till allmänt statligt underhåll.

1958-11-04 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1958 B:73, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande vissa enskilda vägars övertagande till allmänt statligt underhåll.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr B 73 år 1958

Nr B ?3

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande

vissa enskilda vägars övertagande till allmänt statligt

underhåll.

(4:e avd.)

I två likalyd ande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar

Åkesson och Franzén (I: B 108) och den andra inom andra kammaren

av herr Nilsson i Lönsboda (II: B 177) har •—- under hänvisning till innehållet

i de till innevarande års förra riksdag väckta likalydande motionerna

I: 46 och II: 55 — hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller

om utredning syftande till att de vägar till vilka nu bidrag utgår för

enskilt vägunderhåll överföras till allmänt statligt underhåll.

Efter att i motionerna (se motionen II: 55) inledningsvis bl. a. ha erinrat

om det beslut av 1956 års riksdag, varigenom bidraget för underhåll av enskilda

vägar höjdes i normalfallet från 60 till 65 procent och i de fall där

särskilda skäl föreligga från 75 till 80 procent av de totala kostnaderna, ha

motionärerna anfört följande.

Den utveckling våra kommunikationer genomgått under de senaste åren

har lett till att man knappast kan beteckna de vägar, som är intagna för

bidrag till enskilt vägunderhåll, som enskilda vägar. Rationaliseringen inom

jordbruket har medfört, att den enskilde brukaren knappast längre utför

några tyngre vägtransporter själv. Han saknar helt enkelt förutsättning därtill,

såvitt inte egendomen är så stor att han har lastbil. Allt vad gården har

att sälja av mjölk, slaktdjur, spannmål, sockerbetor m. m. likaså inköpen av

gödselmedel och kraftfoder m. in. transporteras med tunga lastbilar. Även

på skolans område sker en centralisering, som medför att skolbussar måste

passera dessa vägar för så vitt inte barnen i de avlägset liggande bygderna

skall få sämre vägförhållanden till skolan än de eljest behövde få.

I årets statsverksproposition begär kommunikationsministern under punkt

15 för bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. ett från 17,5 till 19,5

milj. kr. förhöjt anslag.

Den tekniska utvecklingen har medfört, att den som har de mest moderna

och därmed också dyrbaraste maskinerna utför vägunderhållet billigast

under förutsättning att han har tillgång till tekniskt kunnig personal och

att maskinerna kan utnyttjas tillräckligt lång tid under året. Sådana maskiner

kan inte anskaffas av enskilda jordbrukare för underhållet. Detta

har medfört, att det nu bildas en mängd mindre vägförvaltningar med bidrag

från kommunerna, vilka förvaltningar anskaffar gruskvarnar och vägmaskiner

för stora kostnader. Dessa maskiner kan dock inte utnyttjas rationellt,

samtidigt som den statliga vägförvaltningen i länet med sin personal

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr B 73 år 1958

7

och maskinuppsättning har de allra största förutsättningarna och möjligheterna

att utföra arbetet rationellt, om dessa enskilda vägar fick ingå i

respektive vägförvaltningars arbetsprogram. Någon ökning av bilparken behövde

inte förekomma, då vägarna redan nu måste underhållas och det är

angeläget att enskilda bilägare kan beredas arbete. Om de statliga vägförvaltningarna

övertog underhållet av de vägar till vilka nu bidrag utgår,

skulle detta bidrag av 19,5 milj. kr., som nu beräknas motsvara 70 procent

av de totala kostnaderna (en kostnad som är högre än den behövde vara om

underhållet sköttes av vägförvaltningen planenligt i samband med det övriga

underhållet av vägarna), kunna överföras till de olika vägförvaltningarna

i länen.

Den administrativa apparat, som nu måste finnas för beräkning av kostnaderna

och för kontrollen av desamma, kunde slopas. Likaså skulle vägförvaltningen

slippa en del trassel vid planläggning och nybyggnad av vägar,

där nu i många fall vägar, som tidigare varit intagna för allmänt underhåll,

återföres till enskilt sådant. Det anföres då gentemot fastighetsägarna,

att vederbörande får bidrag och att det inte blir några särskilda

kostnader utom besväret med den administrativa apparaten. Det är oförklarligt,

varför då inte vägförvaltningen i fortsättningen får utföra arbetet, utan

man endast skall förskaffa vederbörande extra besvär samtidigt som deras

fastigheter sjunker i värde, då de inte längre är belägna vid allmän väg.

Av vad som framgår av årets finansplan kommer 332,2 milj. kr. av bilskattemedlen

att tillföras budgetutjämningsfonden och tas i anspråk för

andra ändamål. Det bör under sådana förhållanden vara en rättvisesak gentemot

de medborgare i vårt land, som har sin uppgift i samhället förlagd

till de avlägsna bygderna, att staten frigör dem ifrån det besvär och den

ekonomiska börda ett fortsatt enskilt vägunderhåll innebär. Staten kan inte

bara begära, att näringslivet skall rationalisera för att höja vår levnadsstandard.

Den måste också själv följa tidsutvecklingen och anpassa sina

åtaganden därefter.

Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning»

yttranden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelserna

i Stockholms, Jönköpings och Norrbottens län, varjämte Länsvägnämndernas

förbund beretts tillfälle avgiva yttrande i ärendet.

Väg- och vattenbyggnadsstijrelsen framhåller inledningsvis att ett överförande

av de bidragsberättigade enskilda vägarna till det allmänna närmast

berör två huvudproblem. Det ena avser de ekonomiska konsekvenserna av ett

övertagande och det andra de organisatoriska frågorna.

Styrelsen anför vidare följande.

Bidragsanslaget till underhåll av enskilda vägar uppgår för närvarande till

19,5 milj. kronor. Statsbidraget med 80 procent av de beräknade kostnaderna

utgår till ca 10 procent av underhållsvägarna, medan övriga vägar få bidrag

med 65 procent. Den totala kostnaden för ifrågavarande vägar, inklusive

de kostnader, till vilka islåndsättnings- och redskapsbidrag utgår, ävensom

sådana kostnader för iståndsättningsarbeten som för närvarande helt bestrides

av väghållarna, kan för närvarande uppskattas till mellan 30—35

milj. kronor eller ett belopp, som ligger betydligt över vad motionärerna

synes ha räknat med.

Stora organisatoriska svårigheter skulle uppkomma, om ifrågavarande

underhållsvägar skulle övergå till del allmänna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr B 73 år 1958

Längden av dessa vägar uppgår för närvarande till ca 50 000 km eller drygt

hälften av det allmänna vägnätet. Den årliga ökningen utgör ca 2 000 km.

Det torde vara uppenbart att det statliga vägväsendet icke kan övertaga

detta omfattande enskilda vägnät utan en betydande ökning av organisationen

såväl personellt som i vad avser maskiner m. in.

Med hänsyn till de enskilda vägarnas såväl inbördes skiftande art och beskaffenhet

som deras i stor utsträckning avsevärda olikheter med de allmänna

vägarna skulle även betydande och i vissa fall mycket komplicerade

problem uppstå vid försöken att samordna den nuvarande enskilda väghållningen

med den allmänna.

Kravet på underhållet av de enskilda vägarna skulle naturligen komma

att i hög grad stegras, om staten skulle svara för vägarna. Risk skulle därvid

föreligga att dessa vägar skulle få en i förhållande till deras betydelse onödigt

kostnadskrävande standard.

Styrelsen vill också i anslutning till det anförda framhålla att utvecklingen

under senare år på förevarande område medfört en allt generösare

tillämpning av bidragsreglerna, i följd varav anslagsmedlen till ifrågavarande

ändamål ständigt ökats. Vidare har styrelsen, i syfte att kompensera de

enskilda väghållarna för de ökade kostnader som den stegrade trafiken medför,

i sina petita för budgetåret 1959/60 föreslagit en höjning från år 1959

av bidragsprocenten i fråga om underhållet till normalt 70 procent och där

synnerliga skäl därför föreligger till 85 procent.

Styrelsen erinrar slutligen om att frågan om ett överförande av de enskilda

underhållsvägarna till det allmänna prövades senast av 1957 års riksdag,

som därvid avstyrkte i ämnet väckta motioner. De skäl som därvid ansågs

föreligga för ett avslag torde fortfarande vara för handen.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner det önskvärt att enskilda vägar i

ökad omfattning intagas till allmänt underhåll. Att i enlighet med motionärernas

önskemål överföra samtliga enskilda vägar med statsbidrag till allmänt

underhåll utan ökning vare sig av underhållsanslag eller personal, anses

dock icke genomförbart av länsstyrelsen som vidare i frågan bl. a. anför

följande.

Om samtliga enskilda vägar med statsbidrag inom länet skulle intagas till

allmänt underhåll, skulle den allmänna våglängden ökas till 4 500 km. Då

en vågmästare jämte biträde normalt anses kunna klara ca 300 km allmän

väg, skulle antalet vägmästareområden behöva utökas från nuvarande 13

områden till 15. På grund av länets geografiska förhållanden iorde emellertid

antalet områden sannolikt behöva ökas till 17. Den arbetsledande personalen

skulle därför behöva ökas med (4 X 2) 8 man, varjämte en viss ökning

av personalen på vägförvaltningens underhållsavdelning torde bli ofrånkomlig.

Att på en gång överföra samtliga enskilda vägar till allmänt underhåll

skulle salunda medföra stora ekonomiska och organisatoriska konsekvenser.

Länsstyrelsen anser därför att den enskilda väghållningens svårigheter måste

lösas efter andra linjer. Genom att öka statsbidragsprocenten skulle det

vara möjligt att minska den ekonomiska bördan på den enskilde väghållaren,

men därmed torde icke alla problem, som den ökade trafiken medfört,

vara lösta.

För att klarlägga hur den enskilda väghållningen bör ordnas, så att en

både ekonomisk och rationell verksamhet kan bedrivas, synes emellertid en
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr B 73 år 1958 9

ligt länsstyrelsens mening en utredning av den enskilda väghållningens pro

hlem böra verkställas.

Länsstyrelsen avstyrker slutligen bifall till motionärernas förslag om överförande

till allmänt underhåll av samtliga de enskilda vägar, till vilka statsbidrag

utgår för enskilt vägunderhåll men förordar att förenämnda utredning

om den enskilda väghållningens problem kommer till utförande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att de enskilda vägarna med

statsbidrag i stor utsträckning inte är försatta i ett för underhållets bedrivande

lämpligt skick och endast till ett fåtal helt motsvara kraven på allmän

väg samt anför vidare i frågan bl. a. följande.

För att en rationell skötsel av de enskilda vägarna skall kunna ske genom

vägförvaltningen måste vägarna vara i sådant stånd, att väghållningen, i

första hand hyvling och plogning, kan ske i samband med skötseln av anslutande,

ofta större, allmän väg. Den enskilda vägen måste alltså ha tillräcklig

hredd för nu vanligen förekommande stora väghyvlar och plogaggregat.

I annat fall måste hyvling och plogning ske med särskilda maskiner

av mindre format. En avsevärd utökning av vägförvaltningens maskinpark

och personal, innebärande total kostnadsökning för det enskilda vägväsendet,

bedömes nödvändig vid en eventuell överflyttning till det allmänna

av den enskilda väghållningen.

Intagande av de enskilda vägarna med statsbidrag till allmänt underhåll

skulle vidare innebära att en ny vägklass skapades vid sidan av riks- och

iänsvägarna. Eftersom underhållet av ifrågavarande vägar troligen kommer

att framstå såsom minst angeläget, kan det förutspås, att detta icke medhinnes

i så god tid, som trafikanterna önskar. En mängd klagomål över vägarnas

skötsel skulle bli följden. Med nuvarande ordning kan intressenterna

själva snabbt låta avhjälpa uppkomna brister och jämförelsevis smidigt ombesörja

vinterväghållningen.

Erfarenheterna i länet av nuvarande ordning med statligt stöd åt den enskilda

väghållningen gåve sålunda vid handen, att ett överförande av de

statsbidragsberättigade enskilda vägarna till allmänt underhåll skulle innebära

icke blott väsentligt ökade kostnader för det allmänna utan även sämre

väghållning för trafikanterna. Det vore icke sannolikt, att den av motionärerna

ifrågasatta utredningen skulle komma till annat resultat. Utredningen

syntes därför länsstyrelsen icke böra komma till stånd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller inledningsvis att på grundval

av gällande bestämmelser bidrag av länsstyrelsen kunnat beviljas för ett

stort antal vägar av väsentligt olika karaktär. Bidrag hade sålunda utgått

till vägar, som kunde anses vara av samma och i något fall till och med av

större betydelse än vissa allmänna vägar. I betydligt fler fall hade emellertid

bidrag beviljats till utfartsvägar för enstaka gårdar, belägna någon kilometer

från allmän väg. Det hade också hänt att bidrag beviljats till vägar, där motorfordonstrafik

för närvarande icke kunde förekomma på grund av vägens

isolerade läge i förhållande till det övriga vägnätet.

Länsstyrelsen anför vidare följande.

Åtskilliga ansökningar om all enskilda vägar måtte intagas till allmänt underhåll

behandlas varje år av länsstyrelsen. I många fall nödgas länsstyrelse

Uihang till riksdagens protokoll 1958. 6 samt. AV C 72—C 73

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr B 73 år 1958

sen konstatera, att vägarna icke är av sådan betydelse att de kan jämställas

med de allmänna vägarna. Möjlighet att få vägarnas betydelse prövad föreligger

sålunda och utnyttjas även i avsevärd omfattning.

Att i stället såsom motionärerna föreslagit överföra samtliga enskilda »underhållsvägar»

till allmänt statligt underhåll torde åtminstone för närvarande

icke vara möjligt. Många av dessa vägar är korta — inom Norrbottens

län finns 791 »underhållsvägar» med en sammanlagd våglängd av 2 094 km,

eller i medeltal 2,6 km/väg. Underhållet kräver enbart på grund därav en

orimligt lång tid (genom vändningar och dylikt). Väg- och vattenbyggnadsverkets

resurser skulle i varje fall inom Norrbottens län icke alls förslå för

den belastning i underhållsavseende, som en ökning av det allmänna vägnätet

med cirka 26 % skulle medföra. Många enskilda vägar är dessutom

av så låg standard att vägväsendets maskiner knappast kan användas utan

risk för maskinhaverier. Ett överförande av vägarna till allmänt underhåll

skulle därför med största sannolikhet medföra kaotiska förhållanden i fråga

om skötseln av nuvarande allmänna vägar.

Länsstyrelsen anser sig icke kunna tillstyrka den av motionärerna begärda

utredningen.

Länsväg nämndernas förbund finner det även fortsättningsvis lämpligt att

genom statsbidrag till viss enskild väghållning bibehålla en övergångsform

mellan å ena sidan vägar, som äro nödiga för allmän samfärdsel och därför

hållas av det allmänna, och å andra sidan vägar, som anses böra helt hållas

av enskilda intressenter. Ett överförande till allmän väghållning av de vägar,

till vilka nu utginge statsbidrag skulle väsentligt öka den våglängd, som

vägförvaltningarna hade hand om. Eftersom de tillkommande vägarna bleve

de minst betydelsefulla låge det nära till hands att befara att dessa också i ett

ansträngt läge bleve de som i sista hand bleve föremål för underhållsåtgärder.

Den nuvarande formen med statsbidrag innebure en decentralisering av

ansvar och initiativ beträffande väghållningen på det rent lokala vägnätet.

Detta hade ur effektivitetssynpunkt en betydelse, som icke borde underskattas.

Det torde ofta utgöra en fördel för de enskilda vägintressenterna att

själva i stor utsträckning få bestämma om sin väghållning med huvudvikten

lagd vid lokala synpunkter utan bundenhet till ett större väghållningssystem.

Förbundsstyrelsen säger sig sålunda icke dela motionärernas uppfattning

om behovet av en utredning i angivet syfte, men finner ett par närbegränsande

spörsmål vara av så väsentlig betydelse att de snarast böra tagas upp till

närmare överväganden samt anför härom följande.

I fråga om statsbidragen kvarstår sålunda en väsentlig olägenhet sammanhängande

med periodiciteten för uppskattningen av underhållskostnaderna.

Denna verkställes nu vart femte år, och den uppskattade skäliga kostnaden

utgör underlaget för statsbidraget under femårsperioden. På grund av kostnadsutvecklingen

och trafikökningen har det emellertid visat sig att kostnaderna

fortlöpande ökar under femårsperioden, vilket har till följd att den

verkliga statsbidragsprocenten minskar år för år. I verkligheten ligger sålunda

statsbidragsprocenten icke oväsentligt under den författningsenliga.

utgör ett missföi hall ande, som bör rättas till lämpligen genom någon

möjlighet att — utan ett omständligt förfarande med omuppskattningar _

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr B 73 år 1958

11

årligen schablonmässigt justera kostnadsunderlaget för bidrag så att det så

nära som möjligt ansluter till den aktuella skäliga kostnaden.

Även om förbundsstyrelsen i det föregående givit uttryck för den meningen

att staten icke generellt bör övertaga väghållningen av de enskilda vägar,

som ha underhållsbidrag, vill styrelsen dock understryka att den fortgående

utvecklingen i ökad omfattning motiverar förändring till allmänna av enskilda

vägar. Prövningen av sådana ärenden sker i den ordning vägstadgan

bestämmer. Förändring till allmän sker sedan vägen iståndsatts. Dessa arbeten

utföras som regel genom vägväsendets försorg och bli sålunda beroende

av de anslagsmedel, som kan disponeras härför. Det är givetvis angeläget att

iståndsättningen sker till sådan standard att vägen kan inlemmas i det allmänna

vägnätet med beaklande av det ansvar för trafiken, som detta innebär

för vägförvaltningen. Även om det kan föreligga önskemål att det allmänna

vägnätet skall tillföras blott förstklassiga vägar torde det dock vara

nödvändigt med en viss måttfullhet i standardkraven vid förändringsärenden

om inte kostnaderna skall bli alltför stora eller väntetiden för beslutets verkställighet

bli alltför lång.

Vederbörande ställes här i det enskilda fallet inför ett svårbedömt val där

knappast generella regler kunna vara helt utslagsgivande. Ett lokalt bedömande

av vägförvaltningen i samråd med länsvägnämnden synes vara lämpligt.

Till förbundet har emellertid under hand framförts att alltför höga krav

ibland ställas på en vägs standard för att den skall förändras till allmän.

Förbundsstyrelsen vill därför föreslå att den normen tillämpas att en väg,

som bedömts nödig för allmän samfärdsel, skall kunna förändras till allmän

om den har en standard som motsvaras av andra vägar i samma trakt och

med liknande trafikfunktion.

Förbundet avstyrker slutligen det förslag om utredning som framförts i

motionerna men hemställer att statsutskottet uppmärksammar de i förbundets

yttrande i övrigt berörda frågorna om statsbidragsgivningen och förändring

av enskild väg till allmän.

Utskottet. Den i motionerna ånyo aktualiserade frågan om ett överförande

till det allmänna av de enskilda vägar för vilkas underhåll statsbidrag

utgår har varit föremål för riksdagens prövning senast vid 1957 års vårsession.

Utskottet framhöll därvid (SU nr 6, p. 15) att de enskilda vägarna

vore av inbördes synnerligen skiftande beskaffenhet, växlande mellan enkla

körvägar och vägar, vars standard vore jämförbar med allmänna vägars.

Längden av enbart de enskilda vägar för vilka statsbidrag utginge motsvarade

vidare — då som nu — omkring 50 procent av de allmänna vägarnas

längd. Med hänsyn till de svåröverskådliga konsekvenser av ekonomisk och

organisatorisk natur ett statligt övertagande av ett vägnät av denna omfattning

skulle medföra ansågs ett dylikt övertagande i vart fall för det dåvarande

icke kunna komma till stånd. Ej heller i dagens läge torde enligt

utskottets förmenande en sådan åtgärd vara praktiskt genomförbar — en

uppfattning som t. ö. synes delas av samtliga i ärendet hörda remissinstanser.

Utskottet har tidigare framhållit att den kraftiga trafikstegringen under

senare år medfört ökade krav på de enskilda vägarna i fråga om såväl bärighet

som standard och därmed en ökad ekonomisk börda för de intressenter

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr B 73 år 1958

som ha att ombesörja denna väghållning. Då starka skäl därför kunde åberopas

för en förbättrad bidragsgivning borde en sådan successivt komma

till stånd. Så har även skett genom betydande utvidgningar i bidragsgivningen

— bl. a. i form av en generösare tillämpning av bestämmelserna rörande

intagande till allmänt underhåll av enskilda vägar. I anslutning härtill

må också erinras om de förslag rörande bidragsprocenten som av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen framlagts i dess petita för budgetåret 1959/60.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och under beaktande jämväl av övriga

i remissyttrandena åberopade omständigheter finner sig utskottet icke

kunna förorda tillsättandet av den av motionärerna begärda utredningen.

Utskottet hemställer följaktligen,

att motionerna I:B108 och II: B 177 icke må föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 november 1958

På statsutskottets vägnar:

EMIL NÄSSTRÖM

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Näsström, Ivar Johansson, Einar Persson,

Birger Andersson, Boman, Thun, Bergman, Holmqvist, Sundelin, Rikard

Svensson, Mårtensson, Mossberger, Nils Theodor Larsson, Anders Johansson

och Svärd; samt

från andra kammaren: herrar Petterson i Degerfors, Malmborg, Jansson

i Kalix, Staxäng, Persson i Växjö, Gustafsson i Stockholm, Nilsson i

Göingegården, Hansson i Skegrie, Andreasson, Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå,

Johansson i Norrköping, Hjalmarson, Gustafsson i Uddevalla och

Gustafsson i Kårby.

581680

Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.