Utlåtande i anledning av väckta motioner om sjuksköterskeskolornas inordnande i yrkesskolväsendet.
1958-11-11 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1958 B:76, Utlåtande i anledning av väckta motioner om sjuksköterskeskolornas inordnande i yrkesskolväsendet.
Dokumentets text
Nr B 76—B 78 Statsutskottets utlåtande nr B 76 år 1958
1
Nr B 76
Utlåtande i anledning av väckta motioner om sjuksköterskeskolornas
inordnande i yrkesskolväsendet.
(2:a avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Lindahl m.fl. (I: B 78) och den andra inom andra kammaren av herr
Allard m. fl. (II: B 100), har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning rörande sjuksköterskeskolornas inordnande
i det reguljära yrkesskolväsendet, så att skolorna erhåller statsbidrag
enligt för centrala yrkesskolor gällande bestämmelser.
Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionerna,
i vilka åberopats vad i den vid 1958 års A-riksdag väckta motionen
I: 34 anförts.
Statsutskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden av medicinalstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning, statskontoret, svenska
stadsförbundet, svenska landstingsförbundet och svensk sjuksköterskeförening.
Medicinalstyrelsen har anfört följande.
Under medicinalstyrelsens tillsyn stå enligt gällande författningar icke
bara sjuksköterskeskolorna och barnmorskeläroanstalterna, som numera
äro specialutbildningsanstalter för sjuksköterskeelever, utan även andra
specialutbildningskurser för sjuksköterskeskolornas elever, till exempel
A-kursen vid centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor och
central högre kurs i sinnessjukvård. Vidare har styrelsen tillsyn över fortsatt
utbildning för sjuksköterskor, såsom kurser för avdelningssköterskor,
lärarinnor vid sjuksköterskeskolor och husmödrar.
I sina anvisningar angående sjuksköterskeutbildningens anordnande har
styrelsen starkt understrukit, att undervisningen skall anordnas enligt en
följdriktig plan och vara uppdelad i dels teoretisk undervisning under vissa
sammanhängande tidsperioder (teoretiska block), dels ock praktisk utbildning
inom sådana delar av hälso- och sjukvårdsarbetet, som en sjuksköterska
bör behärska. Teoretisk utbildning skall givas även jämsides med
utförandet av de praktiska arbetsuppgifterna. De olika utbildningsavsnitten
måste ses som integrerande delar av sjuksköterskeskolans hela utbildningsprogram
och följaktligen intimt samordnas med varandra.
Uppläggningen av den teoretiska undervisningen varierar i någon mån.
Vid vissa skolor ges samlad teoretisk undervisning under tillsammans sju
1 — Bihang till. riksdagens protokoll 1958. G sand. Nr B 76—B 78
2
Statsutskottets utlåtande nr B 76 år 195S
månader, då däremot vid andra skolor av olika skäl sådan undervisning ges
under sex månader och i stället en mera utbyggd jämsidesundervisning lämnas
ute på det praktiska fältet.
En omfattande utveckling har skett och sker fortfarande inom medicinens
olika grenar, vilket återverkar på sjuksköterskornas arbetsuppgifter, som
blivit alltmer kunskapskrävande och ansvarsfulla. I samband härmed genomgå
kursplanerna för sjuksköterskeskolorna en fortlöpande bearbetning
för att motsvara de medicinska kraven. Avvägningen härvidlag kan endast
göras av en medicinsk tillsynsmyndighet.
Styrelsen vill i detta sammanhang även erinra om att 1952 års yrkesutbildningssakkunniga
i sitt betänkande, SOU 1954: 11 s. 234, framhållit,
att bland annat sjuksköterske- och barnmorskeutbildningen hör så nära
samman med tillsynsmyndighetens ordinarie verksamhet att utbildningen
borde kvarstå under denna myndighet.
En viss gränsdragning har utvecklats mellan stat och landstingskommun
respektive stad, som ej tillhör landstingskommun, när det gäller sjuksköterskeutbildningens
finansiering. Utöver de två statliga sjuksköterskeskolorna
svarar staten för centraliserad specialutbildning av sjuksköterskeelever
(barnmorskeläroanstalterna, narkoskurser och centrala högre kurser
i mentalsjukvård) samt för sjuksköterskornas vidareutbildning (avdelningssköterske-,
lärar- och husmoderskurser, distriktssköterskeutbildningen
m.m.). Även om sjuksköterskeskolorna är en stor utgiftspost för landstingen
och ovannämnda städer måste det påpekas, att samma landsting och
städer tillföras en väsentlig inkomst genom den arbetsinsats sjuksköt erskeeleverna
göra under den praktiska delen av utbildningen.
Medicinalstyrelsen får vidare framhålla, att drygt 30 procent av de sjuksköterskor,
som under år 1956 avslutade sin utbildning, genomgått de 8
sjuksköterskeskolor, som drivas av stiftelser.
Under hänvisning till vad ovan anförts finner medicinalstyrelsen det nödvändigt,
att tillsynen över sjuksköterskeskolorna även fortsättningsvis
kommer att helt åvila styrelsen. Styrelsen får därför avstyrka den av motionärerna
föreslagna utredningen.
Överstyrelsen för yrkesutbildning har anfört följande.
1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning och viss
lärarutbildning har efter vad överstyrelsen inhämtat från kommitténs sekreterare
företagit vissa undersökningar beträffande sådan yrkesutbildning,
som ej sorterar under överstyrelsen. Därvid har man också bland annat
kommit in på frågan om sjuksköterskeutbildningen, men någon diskussion
härom har ännu ej upptagits.
I detta sammanhang vill överstyrelsen meddela, att utbildning av sjukvårdsbiträden,
som ej tidigare förekommit i nu avsedd omfattning, från och
med detta läsår är under uppbyggnad under överstyrelsens ledning. Inom
två län har utbildningen redan startats och det är att förvänta, att sådan
utbildning är anordnad över så gott som hela landet från och med nästa
budgetår. Denna undervisningsverksamhet organiseras nu efter de riktlinjer,
som uppdragits av en särskild kommitté med representanter från svenska
landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska kommunalarbetareförbundet.
Denna kommitté redovisade sina förslag i ett betänkande den
8 maj 1957 och föreslog därvid bland annat, att utbildningen skulle inord
-
Statsutskottets utlåtande nr B 76 år 1958
3
nas i det reguljära yrkesutbildningsväsendet. Enligt uppgift fortsätter kommittén
sitt arbete för att framlägga förslag om utbildningen av undersköterskor.
Enligt överstyrelsens mening talar många och starka skäl för att utbildningen
av sjuksköterskor inordnas i det reguljära yrkesskolväsendet. Motionärerna
har pekat på ett av dessa skäl, nämligen möjligheten att få statsbidrag
enligt för centrala yrkesskolor gällande regler. För överstyrelsen är
de allmänt pedagogiska skälen och samordningssynpunkten ännu starkare.
Överstyrelsen vill livligt tillstyrka, att den av motionärerna föreslagna utredningen
snarast kommer till stånd.
Statskontoret har avgivit följande yttrande.
Några klart markerade gränser för begreppet yrkesundervisning i yrkesskolstadgans
mening (SFS 1955: 503) ha icke uppdragits. Det må emellertid
framhållas, att 1952 års yrkesutbildningssakkunnigas utredningsuppdragnärmast
gällde utbildningen för industri-hantverk, handel och husligt
arbete (se prop. 1955: 139, s. 7) och att bestämmelser i kung. 1957: 480 om
statsbidrag till yrkesskolor också taga sikte på ifrågavarande näringsgrenar.
En utvidgning till andra områden är naturligtvis tänkbar, men den omständigheten,
att staten på visst sätt stöder industri-hantverk, handel och
husligt arbete, synes i och för sig icke kunna tagas till intäkt för att staten
i samma utsträckning bör stödja även annan yrkesutbildning. I vad gäller
sjiiksköterskeutbildningen må i detta spörsmål framhållas, att kroppssjukvården
i princip utgör en uppgift för landstingen och städerna utanför
landsting. Statskontoret finner vid sådant förhållande naturligt, att nämnda
huvudmän framdeles liksom nu i huvudsak svarar, även ekonomiskt, för
utbildningen av sjuksköterskepersonal.
Ämbetsverket vill vidare erinra, att överinseendet över ifrågavarande utbildning
utövas av medicinalstyrelsen. Därest sjuksköterskeskolorna inordnas
i yrkesskolväsendet, skulle de komma att ställas under överstyrelsens
för yrkesutbildning överinseende. Med anledning härav får statskontoret
framhålla, att överstyrelsen med sin nuvarande organisation saknar personella
resurser att fullgöra de nya uppgifter, som skulle tillkomma. Det
synes icke heller finnas anledning att ha någon annan central statlig instans
för utbildningen av sjuksköterskor än medicinalstyrelsen.
Under hänvisning till vad ovan anförts föreslår statskontoret, att förevarande
motioner icke föranleda någon riksdagens åtgärd.
Svenska stadsförbundet har åberopat yttrande från förbundets sjukvårdsdelegation,
vari anförts följande.
Vad i motionerna anförts om landstingens intresse för yrkesutbildning
överhuvudtaget och utbildning av sjukvårdspersonal av olika kategorier i
synnerhet gäller jämväl städerna utanför landsting. Av dessa driva städerna
Stockholm och Göteborg var sin sjuksköterskeskola. Kostnaderna för driften
av dessa skolor är betydande och de ha stegrats under de senaste åren
i icke oväsentlig utsträckning på grund av ökning av utbildningstiden och
omläggning av utbildningsprogrammet, varigenom elevernas arbetskraft
icke kunnat komma huvudmännen till godo i samma omfattning som
tidigare.
4
Statsutskottets utlåtande nr B 76 år 1958
Delegationen delar helt motionärernas uppfattning att den kvalificerade
yrkesutbildning som ges vid sjuksköterskeskolorna, väl kan jämföras med
yrkesutbildningen vid de centrala yrkesskolorna. Ett starkt skäl för sådan
jämförelse är att eleverna vid sjuksköterskeskolorna — och detta gäller i
synnerhet städernas skolor — rekryteras från hela riket. Ett icke ringa
antal av de vid städernas skolor utbildade bli förr eller senare anställda hos
andra huvudmän, däribland staten.
I likhet med motionärerna finner delegationen både rättvise- och billighetsskäl
tala för att statsbidrag utgives till utbildning av sjuksköterskor.
För landstingen såsom huvudmän för såväl sjukvården som yrkesskolorna
ter sig inordnandet av sjuksköterskeutbildningen under yrkesskolväsendet
naturligt. I de landstingsfria städerna däremot är huvudmannaskapet uppdelat
å olika organ. Det synes delegationen vara att föredraga att den
nuvarande ordningen i städerna bibehölles samt att man sökte finna en form
för statsbidrag till städernas sjuksköterskeskolor, som i ekonomiskt hänseende
gåve samma resultat som om skolorna skulle ha lytt under yrkesskol
väsendet. Därest av statsbidragstekniska skäl svårigheter skulle anses
föreligga för en direkt statsbidragsgivning till sjuksköterskeskolorna, har
delegationen icke något att erinra mot att detta sker i den formen att skolorna
inordnas under yrkesskol väsendet. Skulle så ske, innebär detta att
sjuksköterskeskolorna ställas under överstyrelsens för yrkesutbildning överinseende.
Delegationen förutsätter emellertid att medicinalstyrelsen blir tillsynsmyndighet
för de delar av utbildningen, som ligger inom styrelsens
område.
Beträffande den framtida direkta ledningen av sjuksköterskeskolorna får
delegationen framföra följande synpunkter. 1 det normalreglemente, som
gäller för godkända sjuksköterskeskolor och som fastställts av Kungl.
medicinalstyrelsen, föreskrives på vad sätt styrelsen skall vara sammansatt.
Man har här siktat på att få ledamöter, som representerar medicinsk och
pedagogisk erfarenhet. En ledamot skall sålunda om möjligt vara lasarettsläkare
och en sjuksköterska, båda med anställning vid sjukhus där praktisk
utbildning av skolans elever äger rum, samt en vara läkare eller sjuksköterska
inom den öppna hälsovården, och dessutom bör en ledamot äga
erfarenhet från pedagogisk verksamhet. Normalreglementet möjliggör även,
att representanter — styresman och husmoder — för det sjukhus, till vilket
elevernas praktiska utbildning främst är förlagd, närvara vid styrelsens
sammanträden, deltaga i dess överläggningar och få sin mening antecknad
till protokollet, även om de icke är styrelseledamöter. Det synes vara angeläget,
att den erfarenhet, som sålunda här representeras, får komma till uttryck
jämväl efter det sjuksköterskeskolorna eventuellt inlemmats i yrkesskol
väsendet. Detta torde väl lämpligast kunna ske på det sätt som hittills
varit brukligt, nämligen genom en under den lokala huvudstyrelsen sorterande
nämnd.
Under åberopande av det anförda tillstyrker sjukvårdsdelegationen en utredning
för möjliggörande av statsbidrag till sjuksköterskeskolorna.
Svenska landstingsförbundet har avgivit följande yttrande.
Såsom framhålles i de föreliggande motionerna intaga sjuksköterskeskolorna
en särställning i svenskt yrkesskolväsen, i det att statsbidrag till anläggning
och drift icke utgår. Redan år 1944 framlade medicinalstyrelsen
Statsutskottets utlåtande nr 11 76 år 1958
5
förslag om bidrag till driften av de utav staten godkända sjuksköterskeskolorna.
I yttrande över detta förslag framhöll förbundsstyrelsen bland
annat, att det rent principiellt vore starkt motiverat, att staten, som lämnar
bidrag till yrkesundervisning på andra områden, även stöder sjuksköterskeutbildningen.
Styrelsen förordade därför, att sjuksköterskeutbildningen
skulle erhålla statsbidrag enligt samma grunder som annan statsunderstödd
yrkesutbildning.
Förslaget ledde endast till att ett blygsamt statsbidrag beviljades för de
extrakurser, som sjuksköterskeskola anordnar. Detta bidrag föreslås för
övrigt slopat i årets statsverksproposition.
Att sjuksköterskeskolorna i jämförelse med andra yrkesutbildningsanstalter
blivit väsentligt sämre lottade beträffande statligt stöd har sin grund i
rent historiska förhållanden. Ännu för ett par tre decennier sedan var det
närmast att betrakta som en inkomstkälla för ett sjukhus att ha en sjuksköterskeskola
förlagd till detta, beroende på det värdefulla arbetskraftstillskott
som eleverna utgjorde. Den teoretiska undervisningen var kort och
elevernas ersättning för utfört arbete synnerligen blygsam.
Här har emellertid skett en väsentlig ändring under senare år. Den teoretiska
utbildningen har successivt utökats så att den nu utgör sju månader.
Vidare har utbildning i sinnessjukvård, öppen vård m. m. inlagts i utbildningsprogrammet,
varför eleverna ej kunna utnyttjas av modersjukhusen
på samma sätt som tidigare. Härtill kommer att eleverna under den
praktiska tjänstgöringstiden ej betraktas som full arbetskraft och att viss
teoretisk utbildning lämnas i samband med denna tjänstgöring. Slutligen ha
ersättningarna till eleverna ej oväsentligt ökats.
Resultatet av denna utveckling har blivit, att sjuksköterskeskolorna från
att tidigare ej ha i någon nämnvärd omfattning belastat landstingens budget
nu förorsakar dem dryga kostnader. Sammanlagt kostar driften av sjuksköterskeskolorna
landstingen över 7 milj. kronor per år. Nettokostnaden per
skola och år uppgår till i genomsnitt drygt 400 000 kronor.
Pin liknande utveckling föreligger beträffande anläggningskostnaderna.
Från början voro skolorna små och undervisningslokalerna bestodo ofta endast
av ett lektionsrum, allt inom sjukhuset. Med de utökade kurserna och
undervisningstidens förlängning har behov av särskilda sko! komplex uppstått.
De under senare år tillkomna sjuksköterskeskolorna ha var för sig
dragit en kostnad om 2—3 milj. kronor i uppförande och utrustning.
Mot bakgrunden av den sålunda skildrade utvecklingen framstår det som
oegentligt och orättvist att statsbidrag ej utgår till utbildningen av sjuksköterskor
och detta desto mera som även sluten, primärkommuner och
enskilda dra fördel av den utbildning landstingen bedriva. I likhet med
motionärerna finner styrelsen sålunda starka skäl tala för att staten lämnar
bidrag till sjuksköterskeskolorna. Naturligt är, såsom styrelsen redan 1044
framböll, att de i statsbidragsavseende likställas med annan av landstingen
bedriven yrkesutbildning.
Huruvida förutsättningen härför iir att skolorna ställas under överstyrelsens
för yrkesutbildning inseende undandrar sig styrelsens bedömande. I och
för sig har styrelsen icke något att invända mot att så sker. Erinras må att
den utbildning, som på förbundsstyrelsens förslag nu håller på att organiseras
för sjukvårdsbiträden, anknutits till sagda ämbetsverk och inlemmats
i det reguljära yrkesutbildningsväsendet. Det innebär därför intet, princi
-
6
Statsutskottets utlåtande nr B 76 år 1958
piellt nytt, om man förfar på liknande sätt beträffande sjuksköterskeutbildningen.
Om så sker bör emellertid medicinalstyrelsen beredas inflytande över
utbildningens utformning samt erhålla viss inspektionsrätt över skolorna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får förbundsstyrelsen tillstyrka
motionärernas förslag.
Svensk sjuksköterskejörening har anfört bland annat följande.
Enligt sjukhuslagen (6 §) utövas högsta tillsynen över landets sjukhus av
medicinalstyrelsen. För den öppna hälso- och sjukvården gäller att distriktsvården
inom varje distriktsvårdsområde skall vara anordnad enligt av medicinalstyrelsen
godkänd plan (kung. 428/1935 angående statsbidrag till
distriktsvård).
Landets 27 sjuksköterskeskolor är samtliga godkända av staten enligt
kungörelse med bestämmelser angående statens godkännande av sjuksköterskeskolor
(SFS 43/1935) med däri vidtagna ändringar. Enligt denna
kungörelse åligger det medicinalstyrelsen att utöva tillsyn över godkända
sjuksköterskeskolor samt att i den ordning särskilt är stadgat verkställa
inspektion av dylika skolor. Det är logiskt och ändamålsenligt att sjuksköterskeutbildningen
ligger under det ämbetsverks överinseende, som har
högsta tillsynen över såväl sluten som öppen sjukvård och hälsovård. Svensk
sjuksköterskeförening anser det uppenbart, att sjuksköterskeutbildningens
innehåll och omfattning måste fastställas av den medicinska tillsynsmyndigheten
och att det måste vara medicinalstyrelsen, som meddelar statligt
godkännande av sjuksköterskeskola.
Medicinalstyrelsen hänvisar i cirkulär av den 10 januari 1955 med normalplaner
för den teoretiska undervisningen vid sjuksköterskeskolor na till
hur alla skolformer permanent är under utveckling och att detta gäller icke
minst sjuksköterskeutbildningen, som måste anpassas efter den snabba utvecklingen
inom medicinen och närliggande vetenskaper. Att sjuksköterskeskolorna
lyckats något så när utvecklas i kapp med den medicinska vetenskapens
explosionsartade utveckling torde bero på det intima samarbete,
som ägt rum mellan tillsynsmyndigheten, medicinalstyrelsen och verksamheten
på fältet. Svensk sjuksköterskeförening har tyvärr mindre god erfarenhet
av hur menligt det inverkar på ett arbetsområde och den oformlighet
det innebär, då flera ämbetsverk tjänstgör som tillsynsmyndighet.
Avsikten med föreliggande motion är att till sjuksköterskeskolorna erhålla
statsbidrag. Svensk sjuksköterskeförening får härvid hänvisa till att
för landstingens del sjukskö t erskeelevernas praktik kommer landstingen
direkt tillgodo, då ersättningen för elevernas arbete icke står i proportion
till det arbete, de utför för sjukhusens räkning.
Svensk sjuksköterskeförening finner sålunda för närvarande icke anledning
att aktualisera frågan om statsbidrag till dessa skolor.
Med hänvisning till vad ovan anförts får sjuksköterskeföreningen avstyrka
motionärernas hemställan om utredning rörande sjuksköterskeskolornas
inordnande i det reguljära yrkesskolväsendet.
Utskottet har vid sin prövning av motionerna I: B 78 och II: B 100 och
de i ärendet avgivna yttrandena funnit skäl föreligga för att det i motionerna
berörda spörsmålet göres till föremål för en allsidig och förutsättnings
-
Statsutskottets utlåtande nr B 76 år 1958
7
lös utredning, vilken synes utskottet lämpligen böra anförtros åt 1955 års
sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning. Utskottet hemställer
därför,
att riksdagen må, i anledning av motionerna I: B 78 och
II: B 100, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte vidtaga åtgärder i av utskottet angivet avseende.
Stockholm den 11 november 1958
På statsutskottets vägnar:
EMIL NÄSSTRÖM
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Einar Persson,
fröken Andersson, herrar Boman, Thun, Pålsson, Bergman, Holmqvist,
Rikard Svensson, Söderberg, Axel Johannes Andersson, Bertil Petersson,
Jacobsson och fru Svenson; samt
från andra kammaren: herrar Åkerström, Petterson i Degerfors,
Malmborg, Thapper, Rubbestad, Staxäng, Persson i Växjö, Gustafsson i
Stockholm, Svensson i Stenkyrka, Karlsson i Olofström, fröken Elmén,
herrar Andreasson, Heckscher, Bohman och fröken Vinge.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.