Utlåtande i anledning av väckt motion om översyn och utredning av utrikesförvaltningens organisation.
1958-11-18 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1958 B:82, Utlåtande i anledning av väckt motion om översyn och utredning av utrikesförvaltningens organisation.
Dokumentets text
Nr B 82—B 85 Statsutskottets utlåtande nr B 82 år 1958
1
Nr B 82
Utlåtande i anledning av väckt motion om översyn och utredning
av utrikesförvaltningens organisation.
(l:a avd.)
I en inom andra kammaren av herr Christenson i Malmö väckt motion (II:
B 58) har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
översyn och utredning av utrikesförvaltningens organisation samt att frågan
angående lämplig utvidgning av handelssekreterarinstitutionen blir föremål
för behandling.
Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sitt yrkande, hänvisas
till den vid 1958 års A-riksdag väckta motionen II: 224.
Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden begärts av kommerskollegium, Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges lantbruksförbund, svenska cellulosaföreningen, svenska trämasseföreningen,
svenska pappersbruksföreningen och svenska trävaruexportföreningen,
Sveriges grossistförbund samt handelskamrarnas nämnd,
vilka yttranden fogats till detta utlåtande (Bilagor A, B, C, D, E och F).
Utskottet. Såsom i ärendet erinrats har utvecklingen av Sveriges kommersiella
förbindelser och därmed sammanhängande spörsmål vid flera tillfällen
under de senaste årtiondena varit föremål för utredning. Sålunda avgav 1938
års exportutredning betänkande med förslag om åtgärder till den svenska
exportnäringens främjande. År 1948 framlades ett av särskilda sakkunniga
utarbetat betänkande rörande vissa utrikeshandelsfrämjande åtgärder, vari
dessa spörsmål allsidigt belystes. Detta betänkande ledde bl. a. till inrättande
av handelssekreterarorganisationen. Den s. k. Amerikautredningen framlade
år 1945 förslag om förstärkningar av utrikesförvaltningen. Även utredningen
om de handelspolitiska arbetsformerna förordade i sitt år 1949 avgivna
betänkande åtskilliga förstärkningar av utrikesrepresentationen.
I den föreliggande motionen erinras om det alltmer hårdnande klimatet
för svensk export. En i väsentliga avseenden förändrad situation torde under
de närmaste åren uppkomma för den svenska utrikeshandeln till följd av det
nära samarbete, som inletts mellan de till sexstatsmarknaden anslutna länderna.
Oavsett om ett frihandelsområde, omfattande ett flertal västeuropeiska
stater, kommer till stånd eller icke, torde förhållandena på den västeuropeiska
marknaden ställa ökade anspråk på den svenska exportens effektivitet.
Mot bakgrunden av den uppkomna situationen och då Sverige är i hög grad
1 liihang till riksdagens protokoll 1958. 0 samt. Nr U 82—13 85
2
Statsutskottets utlåtande nr B 82 år 1958
beroende av en omfattande utrikeshandel, föreligger det i dagens läge ett
trängande behov av ökade åtgärder för att främja vår utrikeshandel. Med
hänsyn härtill har i motionen förordats dels en översyn och utredning av utrikesförvaltningens
organisation och dels att frågan om lämplig utvidgning
av handelssekreterarinstitutionen blir föremål för behandling.
Vad den officiella utrikesrepresentationen beträffar ligga dess uppgifter
med avseende å utrikeshandeln främst på det handels- och tullpolitiska området.
Det må dock erinras om att Sveriges allmänna exportförening varje
år erhåller tillfälle att utifrån sina egna utgångspunkter med representanter
för utrikesdepartementet överlägga om utrikesrepresentationens utformning.
Vidare sker inom utrikes- och handelsdepartementen årligen översyn av utlandsrepresentationen
i syfte att anpassa densamma efter det aktuella läget.
Någon översyn eller utredning rörande utrikesförvaltningens verksamhet synes
utskottet därför icke i detta sammanhang vara påkallad.
Det allmännas stöd åt utrikeshandeln på det kommersiella området ges i
huvudsak genom de svenska handelskamrarna i utlandet och genom handelssekreterarinstitutionen.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att Sveriges
allmänna exportförening i skrivelse till Kungl. Maj :t innevarande år
hemställt, att en utredning snarast måtte igångsättas syftande till att undersöka
förutsättningarna för att på basis av redan befintliga handelskamrar utbygga
ett nät av stödjepunkter för den svenska exporten till Västeuropa.
Med hänsyn till vad utskottet i det föregående anfört synes det utskottet
angeläget, att åtgärder vidtagas för att främja den svenska exporten. Förhållandena
på den europeiska, framför allt den västeuropeiska, marknaden
påkalla härvid särskild uppmärksamhet.
Utskottet finner det sålunda angeläget, att hithörande frågor utredas. Härvid
bör man dock icke, på sätt i motionen yrkats, begränsa sig endast till
handelssekreterarinstitutionen. Av vikt är enligt utskottets mening att få till
stånd ett ytterligare utbyggt nät av stödjepunkter för den svenska utrikeshandeln.
De lämpligaste formerna härför torde få övervägas i samråd med näringslivets
företrädare och bli beroende av omständigheterna i varje särskilt
fall. Med hänsyn till den alltmer hårdnande internationella konkurrensen och
de integrationssträvanden, som göra sig gällande i Västeuropa, är det angeläget,
att erforderliga åtgärder för stärkande av vår exportberedskap snarast
möjligt komma till stånd.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må, i anledning av motionen II: B 58, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att frågan om skyndsamma
åtgärder till främjande av den svenska utrikeshandeln, särskilt
i Västeuropa, på lämpligt sätt utredes.
Stockholm den 18 november 1958
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Närvarande: se under utlåtandet nr 85.
Statsutskottets utlåtande nr B 82 år 1958
3
Bilaga A
Till riksdagens statsutskott
Genom remiss den 8 mars 1958 har Kungl. Maj :t anbefallt kommerskollegium
att till statsutskottet avgiva utlåtande över motionen II: 224 angående
översyn och utredning av utrikesförvaltningens organisation.
Kollegium har hos samtliga handelskamrar i riket hemställt, att de måtte
avgiva yttrande i ärendet.
Överlämnande inkomna yttranden får kollegium anföra följande.1
I den allt hårdare internationella konkurrensen tränger — framhåller motionären
— den frågan fram, hur Sverige skall kunna hävda sig som exportland.
De små staterna finge allt svårare att hävda sig på världsmarknaden
mot stormakterna och de handelspolitiska blockbildningarna. Därför krävdes
omedelbara, snabba och kraftiga initiativ för att planlägga hur statsmakternas
och de enskildas resurser på ett lämpligt sätt skulle kunna samordnas
för eu verkligt aktiv handelspolitik. Motionen utmynnar i ett förslag
om en översyn och utredning av utrikesförvaltningens organisation samt i
en hemställan att frågan angående lämplig utvidgning av handelssekreterarinstitutionen
måtte upptagas till behandling.
Den kommersiella ntrikesrepresentationen och därmed sammanhängande
spörsmål har vid flera tillfällen nnder de senaste årtiondena varit föremål
för utredning. Sålunda avgav 1938 års exportutredning betänkande med förslag
om åtgärder till svenska exportnäringens främjande. År 1948 framlades
ett av särskilda sakkunniga utarbetat betänkande rörande vissa utrikeshandelsfrämjande
åtgärder, vari dessa spörsmål allsidigt belystes. Detta betänkande
ledde bl. a. till inrättande av handelssekreterarorganisationen. Den
s. k. Amerikautredningen framlade år 1945 förslag om förstärkningar av
utrikesförvaltningen. Även utredningen om de handelspolitiska arbetsformerna
ftirordade i sitt år 1949 avgivna betänkande åtskilliga förstärkningar
av utrikesrepresentationen. Slutligen bör också erinras om den översyn av
utlandsrepresentationen, som årligen äger rum inom utrikes- och handelsdepartementen
i syfte att anpassa utrikesrepresentationen efter utvecklingens
växlande krav.
Även om hithörande spörsmål sålunda under senare år blivit utredda i
olika sammanhang samt rutinmässigt fortlöpande följas av de ansvariga organen
i samråd med företrädare för näringslivet, kan en förnyad, mera
grundlig och översiktlig utredning på detta område vara av ett visst värde.
Framförallt en principdiskussion angående avvägningen mellan olika former
av utlandsrepresentationen skulle säkerligen bidraga till att bättre belysa
dessa spörsmål.
Kollegium vill emellertid allmänt understryka motionärens uttalande, att
i första hand näringslivet självt bör genom lämpliga åtgärder inrikta sig på
en hårdare bearbetning av utlandsmarknaderna. Enligt kollegii mening böra
den officiella utlandsrepresentationens möjligheter att påverka utvecklingen
av vår utrikeshandel i stort icke överskattas. I verkligheten ligger tyngdpunkten
på näringslivets egen förmåga att föra ut sina varor på främmande
marknader samt på de enskilda företagens beredvillighet och möjligheter att
anpassa sig till de olika betingelser som där anmäla sig. Den officiella utlandsrepresentationen
kan härutinnan icke få samma betydelse. Dess uppgift
måste vara främst att röja väg för de svenska handelsintressena samt att
1 Ej här medtagna.
4
Statsutskottets utlåtande nr B 82 år 1958
stödja företagen i deras strävan att hävda sig på de utländska marknaderna.
Mot bakgrunden av det nu anförda saknas enligt kollegii mening anledning
att närmare utreda de av motionären väckta frågorna, såvida det icke
framstår som klart att statsmakternas insats på detta område bör ökas eller
taga sig helt andra former. I förstnämnda hänseende får kollegium erinra om
det hårt ansträngda statsfinansiella läget och angelägenheten av att skära
ned statens utgifter, omständigheter vilka självfallet mana till försiktighet
när det gäller krav på ytterligare bidrag från statens sida. I detta sammanhang
får kollegium i anledning av motionärernas uttalande, att handelsministern
i årets statsverksproposition föreslår endast 500 000 kronor för bestridande
av utgifter till utrikeshandelsstipendier, småindustriens exportbyrå
och exportråd samt handelssekreterarorganisationen, framhålla att statens
bidrag i detta hänseende i själva verket är nära 2,2 miljoner kronor. Sålunda
tillkomma drygt 100 000 kronor över riksstaten till de svenska handelskamrarna
i utlandet samt tillhopa omkring 1,6 miljoner kronor från handelsoch
sjöfartsfonden till samma handelskammare och till handelssekreterarorganisatiorien.
Såvitt kollegium kan bedöma torde i stort sett uppfattningen inom näringslivet
vara den, att under nuvarande förhållanden den officiella representationen
på utrikeshandelns område fyller sin uppgift och att en utbyggnad
av denna sålunda icke är nödvändig. Vad som från de i ärendet hörda handelskamrarna
anförts i denna fråga strider icke mot denna kollegii åsikt. Uppenbart
är emellertid att den kommande utvecklingen — och då särskilt av
marknadsförhållandena i Europa — kräver ökad uppmärksamhet också från
statsmakternas sida och att det i samband därmed kan bli aktuellt med en
ökad statlig insats för alt icke vår utrikeshandel skall komma i efterhand.
En utredning om behovet av en ur dessa synpunkter erforderlig förstärkning
av utlandsrepresentationen kan därför vara befogad.
Vad härefter angår frågan om behovet av en omläggning utav de nuvarande
formerna för det statliga stödet åt utrikeshandeln må till en början framhållas,
att den av motionären väckta tanken att kommersiella handejsavdelningar
vid utlandsbeskickningarna skulle verka som förmedlare mellan
svenska och utländska företagare, icke torde omfattas med något större intresse
från näringslivets sida. Flertalet av de hörda handelskamrarna anse
en sådan form icke vara ägnad att i högre grad gynna de svenska exportnäringarna.
Också kollegium ställer sig tveksam till om en sådan ordning
verkligen är ändamålsenlig. I detta sammanhang har emellertid Stockholms
handelskammare pekat på en fråga, vars lösande möjligen tarvar en närmare
översyn. Kollegium avser då vad kammaren anfört om en lämplig avvägning
mellan den politiska rapportgivningen och den kommersiella informationstjänsten
inom utrikesförvaltningen.
En enligt kollegii mening mycket lämplig form för staten att stödja exportnäringarna
är bidragsgivningen till de svenska handelskamrarna i utlandet.
Värdet av det arbete som av dem utförts till fromma för svensk exporthandel
bör icke underskattas. Genom sin halvofficiella ställning ha de
möjligheter både att smidigt anpassa sig efter affärslivets krav och att lämna
visst bistånd åt företagen hos vederbörande lands myndigheter. Den kontinuitet
i verksamheten som kännetecknar en handelskammare är uppenbarligen
en mycket värdefull tillgång i detta sammanhang. Det må vidare
framhållas att, även om ganska betydande statsbidrag årligen lämnas till
dessa handelskamrars verksamhet, det allmännas kostnader för denna form
av utlandsrepresentationen dock äro förhållandevis låga. Inrättandet av en
handelskammare i utlandet är emellertid beroende av vissa särskilda betingelser,
bl. a. förefintligheten av en jämförelsevis omfattande svensk koloni
Statsutskottets utlåtande nr B 82 år 1958
5
på platsen och beredvillighet från del enskilda näringslivet att påtaga sig ansvaret
för en sådan verksamhet. Sannolikt skulle mera ingående undersökningar
rörande möjligheterna att skapa nya svenska handelskammare i utlandet
lämna positivt resultat.
Från många håll har omvittnats att handelssekreterarna under den förhållandevis
korta tid denna organisation hunnit verka uträttat ett gott och
uppskattat arbete. En närmare kartläggning av erfarenheterna härvidlag inom
näringslivet skulle emellertid vara av betydelse för bedömandet av de med
verksamheten följande fördelarna och för organisationens ställning i den
framtida kommersiella representationen. För egen del har kollegium bibringats
den uppfattningen att denna form har sitt största värde när det gäller
mera obearbetade utländska marknader. Enligt kollegii mening har handelssekrelerarorganisationen
den svagheten, att de olika handelssekreterarna
vanligen icke bli i tillfälle att verka någon längre tid på samma plats och att
de få lämna sitt verksamhetsområde ungefär samtidigt som de blivit insatta
i sitt arbete och därmed följande problem.
På grund av det anförda finner sig kollegium icke böra motsätta sig motionärens
yrkande.
I handläggningen av detta ärende har — förutom generaldirektören Malmfors
och kommerserådet Lindstedt, föredragande — kommerserådet Wennersten
deltagit.
Stockholm den 26 april 1958
NILS MALMFORS
ANDERS LINDSTEDT
G. v. Wachenfelt
Bilaga B
Till riksdagens statsutskott
Med skrivelse den 4 mars 1958 har statsutskottet berett Sveriges allmänna
exportförening tillfälle yttra sig över en motion (11:224) angående översyn
och utredning av utrikesförvaltningens organisation. Exportföreningen får
med anledning härav anföra följande.
Såsom motionären framhållit, bör det i första hand ankomma på näringslivet
självt att inrikta sig på effektivare bearbetning av utlandsmarknaderna.
Med hänsyn till utrikeshandelns stora betydelse för vårt land är det
emellertid naturligt, att näringslivets ansträngningar i detta hänseende i
lämpliga former stödjas av det allmänna. Man bör härvid lämpligen skilja
på åtgärder på det handelspolitiska (inklusive det tullpolitiska) och på det
kommersiella området.
På det handelspolitiska fältet gäller det att övervinna hinder, som av myndigheterna
i avnämarländerna resas mot införsel av utländska varor, respektive
begagnande av utländska tjänster. Detta är uppenbarligen en uppgift,
som ankommer på statsmakterna, i första hand regeringen och de myndigheter
som svara för handelspolitiken. I andra hand — när det blir fråga
om själva förhandlingsarbetet samt att i praktiken tillse att den svenska
6
Statsutskottets utlåtande nr B 82 år 1958
exporten kommer i åtnjutande av tillförsäkrad behandling — åvilar uppgiften
utrikesrepresentationen.
Den handelspolitiska aktiviteten, vilken under de tidigare efterkrigsåren
företedde en utpräglat bilateral syftning, har under de senaste åren kommit
att alltmer inriktas på olika former av internationellt samarbete på det ekonomiska
området. Föreningen vill i detta sammanhang understryka, åt! de
svenska myndigheterna gjort och göra förnämliga insatser på det handelspolitiska
området till exportnäringens stöd. Utan dessa insatser, vilka ske i
nära samarbete med näringslivets organisationer, skulle det icke ha varit
möjligt för svensk export att under den av allehanda importrestriktioner
präglade efterkrigstiden hävda sig på sätt som skett.
Vad avser det allmännas stöd åt utrikeshandeln på det kommersiella området
te sig förhållandena delvis annorlunda. Även härvidlag kan utrikesförvaltningen
förvisso lämna värdefullt bistånd genom att på det allmänna
planet framhäva Sveriges ställning såsom exportland. Däremot är den officiella
utrikesrepresentationen ej alltid så väl lämpad att ombesörja på konkreta
affärsresultat inriktad verksamhet, såsom tillhandahållandet av praktiska
marknadsupplysningar, sammanlänkandet av svenska exportörer med
utländska köpare och representanter etc. Detta är icke uteslutande att återföra
på brist på särskilt utbildad handelspersonal hos beskickningar och
konsulat. Dessas officiella status, vilken i handelspolitiska sammanhang
givetvis är en tillgång, blir på det mera affärsmässiga området ej sällan till
hinders.
Den mest ändamålsenliga formen för stöd åt utrikeshandeln på det kommersiella
området utgöres enligt föreningens mening av svenska handelskamrar
i utlandet. Hos dessa kan på ett lyckligt sätt förenas den tyngd, som
liandelskammarinstitutionens internationellt erkända ställning skänker, och
den rörelsefrihet, som följer med kamrarnas friare ställning i jämförelse
med beskickningar och konsulat. Fn ytterligare fördel med handelskamrarrarna
är, att de tack vare sin fasta organisation och personaluppsättning efter
hand böra kunna förvärva en verkligt ingående kännedom om marknadsförhållandena
inom sitt verksamhetsområde.
En förutsättning för att en svensk handelskammare skall kunna fungera
på tillfredsställande sätt i elt främmande land är, att där finnes en icke
alltför fåtalig krets svenska affärsmän beredda att helhjärtat stödja kammaren.
De personella och ekonomiska insatser, som härigenom och genom
en motsvarande stödjande krets i hemlandet kunna uppbådas, äro dock enligt
vad erfarenheten utvisar icke tillfyllest utan vid sidan härav erfordras
som regel ekonomiskt bistånd av allmänna medel. Det må i detta sammanhang
observeras, att handelskamrarnas verksamhet främst torde lända de
mindre och medelstora exportörerna till fördel, under det att den tjmgsta
bördan för deras upprätthållande brukar falla på de större exportföretagen,
både i ekonomiskt avseende och genom personliga insatser från cheferna för
dessa företags dotterbolag.
Vad beträffar handelssekreterareinstitutionen, vid vilken motionären särskilt
uppehåller sig, är denna som bekant av tämligen ungt datum. Ehuru
det är ovedersägligt, att många handelssekreterare under efterkrigstiden
gjort värdefulla insatser såsom vägröjare för svensk export på ett flertal
transoceana marknader, bör institutionen enligt föreningens mening alltjämt
betraktas som ett experiment. En svaghet är avsaknaden av en effektiv basorganisation
i hemlandet för handelssekreterarna ävensom den oklarhet,
som vidlåder deras förhållande till den ordinarie utrikesrepresentationen.
Den verksamhet, som handelssekreterarna bedriva, torde över huvud bäst
lämpa sig för »pionjärbelonade» marknader.
Statsutskottets utlåtande nr B 82 år 1958
7
Motionären yrkar avslutningsvis på utredningar i fråga om dels utrikesförvaltningens
organisation, dels en utvidgning av handelssekreterareinstitutionen.
I förstnämnda hänseende vill Exportföreningen peka på att den svenska
utrikesrepresentationen under efterkrigstiden utvecklats någorlunda i takt
med de intensifierade behov, som framkommit på utrikeshandelsområdet. Det
må härvid nämnas, att föreningen varje höst erhåller tillfälle att, utifrån
sina egna utgångspunkter, med representanter för Utrikesdepartementet gå
igenom utrikesrepresentationens utformning. Till de synpunkter och önskemål,
som därvid framföras från föreningens sida, brukar hänsyn tagas vid
uppgörandet av departementets petita inför nästa budgetår.
I fråga om handelssekreterareinstitutionen vill föreningen gärna vitsorda,
att tiden nu synes vara inne att underkasta de hittills vunna erfarenheterna
en granskning i såväl principiellt som praktiskt avseende. Denna
granskning torde i första hand böra anförtros åt representanter för berörda
myndigheter och näringslivets ifrågakommande organisationer.
En brännande aktuell fråga är, såsom motionären med allt fog understrukit,
huru den svenska exporten på den mer eller mindre enhetliga västeuropeiska
marknad, som börjar avteckna sig, bäst skall kunna befordras.
Såsom av det ovan sagda torde framgå, bör man enligt föreningens mening
härvid främst anknyta till handelskammarinstitutionen. Föreningen har i en
framställning till Kungl. Maj:t, vilken i avskrift närslutes,1 hemställt att en
utredning snarast måtte igångsättas syftande till att undersöka förutsättningarna
för att, på basis av redan befintliga handelskamrar, utbygga ett nät
av stödjepunkter för den svenska exporten till Västeuropa. Uppenbart är, att
för en sådan utbyggnad skulle krävas betydande bidrag av allmänna medel.
En dylik insats ter sig emellertid synnerligen välmotiverad med hänsyn till
att det här rör sig om frågor av utomordentlig betydelse för vårt lands
framtida ekonomi.
Stockholm den 26 april 1958
SVERIGES ALLMÄNNA EXPORTFÖRENING
N. DANIELSEN
Hans Swedberg
Bilaga C
Till riksdagens statsutskott
Med skrivelse den 4 mars 1958 har statsutskottet berett Sveriges lantbruksförbund
tillfälle avgiva utlåtande över en motion (II: 224) angående översyn
och utredning av utrikesförvaltningens organisation. Sveriges lantbruksförbund,
som nedan endast kommer att yttra sig över motionen i vad den avser
den direkta verksamheten på utlandsmarknaderna, får i anledning härav
anföra följande.
Som framhållits i motionen kräver den pågående integreringen av Mellaneuropas
ekonomi speciell uppmärksamhet från svensk sida. En intensifiering
1 Ej här medtagen.
8
Statsutskottets utlåtande nr B 82 år 1958
av verksamheten såväl på det handelspolitiska som på det kommersiella området
är således erforderlig, för att Sverige skall kunna bibehålla och utvidga
sina exportmarknader, särskilt i de länder, som omfattas av tullunionen.
Det ligger i sakens natur, vilket också framhållits av motionären, att i
detta läge i första hand näringslivet självt bör inrikta sig på en hårdare bearbetning
av utlandsmarknaderna. Vissa frågor i samband med avsättning
på exportmarknaderna kan emellertid svårligen lösas av de enskilda exportföretagen
eller dessas representanter i utlandet. Detta gäller speciellt frågor
av handelspolitisk natur.
Näringslivets exportverksamhet understödjes av statsmakterna och ifrågakommande
myndigheter främst genom åtgärder på det handelspolitiska området.
Det ankommer således på det allmänna att i samråd med näringslivets
organisationer söka komma till rätta med sådana hinder för den svenska
exporten, som reses i andra länder i form av tullmurar, valuta- och importrestriktioner
etc. Denna verksamhet har under senare år i allt störe utsträckning
kommit att äga rum i olika internationella organisationer.
Utrikesförvaltningens del i den handelspolitiska verksamheten består huvudsakligen
dels i att genomföra det för den handelspolitiska målsättningen
erforderliga förhandlingsarbetet, dels i att övervaka att genom förhandlingsarbetet
utverkade åtaganden effektueras.
Lantbruksförbundet delar motionärens uppfattning, att det allmänna i nuvarande
läge mera aktivt genom exporthefrämjande åtgärder bör stödja näringslivets
exportverksamhet. Dock hyser förbundet den åsikten, att statsmakternas
medverkan på detta område icke bör verkställas genom en utvidgning
av utrikesrepresentationens åligganden till att även omfatta kommersiell
verksamhet, såsom förmedling av köpmannamässiga kontakter,
marknadsbearbetningar och andra liknande affärsbetonade uppdrag. Å ena
sidan torde beskickningarnas officiella status lägga hinder i vägen för ett
effektivt utförande av sådana uppdrag. Å andra sidan kan, därest beskickningarna
skulle åläggas dylika uppdrag, beskickningarnas möjligheter att vid
behov intervenera hos vederbörande lands myndigheter i frågor rörande avtalstillämpning
och andra frågor av handelspolitisk natur härigenom komma
att i betydande utsträckning beskäras.
Utrikesförvaltningens och utrikesrepresentationens verksamhet i ifrågavarande
avseenden bör således enligt förbundets mening bibehållas vid sin nuvarande
inriktning. En viktig förutsättning för ett effektivt bedrivande av den
handelspolitiska verksamheten är emellertid att personalbytena såväl inom
utrikesdepartementet som vid beskickningarna icke sker med alltför korta
mellanrum och att det i möjligaste mån sörjes för kontinuiteten på dessa
poster.
Som ovan framhållits anser förbundet det nödvändigt möta den hårdnande
konkurrensen på utlandsmarknaderna, i synnerhet inom OEEC-området,
med ökade ansträngningar för att bibehålla och utvidga den svenska exportmarknaden,
varvid måste förutsättas ökat deltagande från det allmännas
sida.
För närvarande stödjes exportföretagens verksamhet på marknaderna från
statsmakternas sida huvudsakligen på två vägar, nämligen genom de svenska
handelskamrarna i utlandet och genom handelssekreterareinstitutionen.
Handelskamrar har upprättats i vissa av de länder, som kan betraktas
som traditionella svenska marknader. Handelssekreterareverksamheten bedrives
huvudsakligen på sådana marknader, som på grund av sin belägenhet
eller av andra skäl endast med stora ekonomiska uppoffringar kan bearbetas
av enskilda företag.
Statsutskottets utlåtande nr B 82 år 1958
9
Det synes förbundet ändamålsenligt att det statliga stödet åt exportnäringen
för intensifierad marknadsbearbetning o. d. även i fortsättningen effektueras
inom ramen för dessa båda institutioner. En intensifierad verksamhet
på marknaderna, främst inom OEEC-området, torde förutsätta att nya handelskammare
upprättas i vissa länder, där sådana för närvarande saknas.
Främst bör härvid Beneluxländerna, Italien och Schweiz komma i fråga. Vidare
synes en utökning av kamrarnas personella och ekonomiska resurser
bli erforderlig.
Förbundet delar motionärens uppfattning, att handelssekreterareposter av
någon form bör inrättas även i vissa europeiska länder, där ett hårdare
marknadsarbete bedöms erforderligt. Det torde därvid böra undersökas, om
icke dessa poster organisatoriskt kan anknytas till handelskamrarna.
För närvarande bestrides kostnaderna för handelskamrarna huvudsakligen
av sådana företag, som har direkt intresse av kamrarnas verksamhet. En
utbyggnad och effektivisering av kamrarnas arbete på marknaderna synes
knappast möjlig utan ökat ekonomiskt bistånd från det allmänna. För ökade
anslag till handelskamrarnas verksamhet talar också det samhälleliga intresset
av en intensifiering av exportansträngningarna.
De allmänna riktlinjerna för handelskamrarnas och handelssekreterarnas
verksamhet bör anförtros en nämnd med representanter för staten och näringslivet
inklusive jordbruket. Åt en sådan nämnd bör också uppdragas
samordning av dessa institutioners verksamhet.
Vad beträffar handelssekreterareinstitutionen anser förbundet, att denna i
princip bör bibehållas. Det synes dock motiverat, att underkasta formerna
härför en närmare undersökning mot bakgrund av de hittills vunna erfarenheterna.
Dock bör denna institution även framdeles organisatoriskt vara fristående
från utrikesförvaltningen.
Som ovan framgar finner förbundet dels en utbyggnad och aklivisering av
handelskammareorganisationen önskvärd, dels att handelssekreterareinstitutionen,
skild från utrikesförvaltningen, i någon form bör bibehållas.
Under sadana förutsättningar har förbundet icke ansett sig ha anledning
ta ställning till frågan om en översyn och utredning av utrikesförvaltningens
organisation.
Stockholm den 4 juni 1958
SVERIGES LANTBRUKSFÖRBUND
förening u. p. a.
GÖSTA LIEDBERG
C. W. CUKTMAN
Harry Hasselgren
10
Statsutskottets utlåtande nr B 82 åv 1958
Bilaga D
Till riksdagens statsutskott
Genom remiss av den 4 mars 1958 har statsutskottet berett envar av undertecknade
föreningar tillfälle att yttra sig över en i riksdagens andra kammare
avgiven motion (nr 224) angående översyn och utredning av utrikesförvaltningens
organisation. Undertecknade föreningar få med anledning
härav anföra följande.
Med instämmande i av motionären framförda synpunkter vilja föreningarna
understryka betydelsen av att Sverige med sin relativt sett mycket stora
utrikeshandel för en verkligt aktiv handelspolitik. Alla åtgärder som kunna
skapa bättre betingelser för vår export böra tillvaratagas.
När det gäller hävdandet av exportnäringens intressen på det handelspolitiska
planet är det vår uppfattning, att våra intressen i allmänhet blivit väl
tillvaratagna av våra myndigheter inom ramen för de resurser, som statsmakterna
ställa till deras förfogande. Betydelsen av den verksamhet, som
på det handels- och tullpolitiska området utövas såväl genom den centrala
utrikesförvaltningen som via beskickningarna, kan i detta hänseende icke
överskattas. När det gäller rekrytering av handelspolitiskt och kommersiellt
erfaren personal till våra beskickningar och lönade konsulat synes utrikesdepartementets
handelsavdelning utgöra bästa tänkbara rekryteringsbas. I
den mån beskickningar och lönade konsulat på för vår export betydelsefulla
marknader icke ha förmånen av att ha tillgång till personal, som tjänstgjort
på handelsavdelningen, vore det enligt vår uppfattning av stor betydelse,
om sådana beskickningar och konsulat kunde förstärkas med dylik
personal. Vi finna det sålunda angeläget att utrikesdepartementets tjänstemän
i största möjliga utsträckning på ett relativt tidigt stadium i karriären
kunna beredas möjlighet att tjänstgöra på handelsavdelningen.
Vad sedan beträffar den kommersiella verksamheten i egentlig bemärkelse
må först framhållas, att organisationen av försäljningen givetvis varierar
något för skogsindustrins olika produkter i fråga om olika slag av marknader.
I Västeuropa, som motionären särskilt uppehåller sig vid, kan emellertid
generellt sägas, att försäljningen av massa och papper så gott som uteslutande
och för trävaror till övervägande del sker genom industrins egna
representanter i de olika länderna och att industrin vidare regelbundet genom
sina försäljningsavdelningar besöker marknader och köpare. För trävarornas
del förekommer vid sidan härav en betydande export genom självständigt
arbetande svenska exportagenter eller grossister, som ha inarbetade
kontakter i avsättningslandet. Under dessa förhållanden torde handelssekreterare
knappast kunna förväntas fylla någon kommersiell uppgift av betydelse
för avsättningen av nu ifrågavarande skogsprodukter i Västeuropa.
Samma omständigheter föreligga för massa och papper på åtskilliga av de
mera betydande transoceana avsättningsområdena, i första hand i Nord- och
Sydamerika samt i Australien, Nya Zeeland och Sydafrika. På dessa liksom
även på andra transoceana marknader arbeta dessutom i många fall svenska
och utländska affärshus, som äro specialiserade och väl inarbetade.
Om sålunda handelssekreterareinstitutionen i fråga om vår massa- och
pappersexport icke torde ha någon större uppgift att fylla på här berörda
marknader, finnas dock åtskilliga, huvudsakligen utomeuropeiska länder,
där handelssekreterarnas verksamhet erfarenhetsmässigt varit till verklig
Statsutskottets utlåtande nr B 82 år 1958
11
nytta. Detta gäller särskilt sådana marknader — i Afrika, Asien och vissa
delar av Sydamerika — som på grund av det långa avståndet eller av andra
skäl äro relativt mindre väl försäljningsmässigt organiserade eller utforskade.
Vad trävarorna beträffar kan konstateras, att exportörernas representation
på transoceana avsättningsområden i många fall icke är tillfredsställande
ordnad. Handelssekreterare torde därför kunna verksamt bidraga till
upparbetandet av potentiella trävarumarknader i dessa områden.
I fråga om handelskamrarna, som ju endast finnas på vissa västeuropeiska
och ett fåtal transoceana marknader, vilja föreningarna framhålla som sin
uppfattning, att dessa utan tvekan äro av stor betydelse när det gäller att tillvartaga
svenska exportintressen på ett mera allmänt kommersiellt plan, tillhandagå
med upplysningar i olika frågor, förmedla kontakter mellan svenska
och utländska företag, biträda svenska företag vid kontakter med utländska
myndigheter i vissa fall in. in.
Med hänsyn till handelskamrarnas över lag allmänt värdefulla exportfrämjande
verksamhet, vilja föreningarna tillstyrka, att dessa — om man i likhet
med motionären skulle anse, att de för närvarande sakna tillräckliga resurser
— på lämpligt sätt förstärkas.
Medan vi således vilja betyga vårt intresse för att handelssekreterareinstitutionen
bihehålles såsom ett av olika medel för att bearbeta outvecklade
respektive långt bort belägna marknader, ställa vi oss mera tveksamma till
lämpligheten av att handelssekreterareposter inrättas i de länder eller städer,
där handeln redan är väl organiserad, och i synnerhet där man exempelvis
redan har handelskammare. Här förefaller det mera naturligt att anknyta
handelssekreterarens funktion till handelskammaren genom en lämplig förstärkning
av densamma. I andra fall torde en närmare anknytning av handelssekreteraren
till den officiella diplomatiska representationen kunna övervägas.
Mot bakgrund av vad sålunda anförts finna föreningarna, att en översyn
av hithörande organisatoriska frågor skulle kunna visa sig värdefull ur exportfrämjande
synpunkt.
Stockholm den 19 juni 1958
SVENSKA CELLULOSAFÖRENINGEN
SVENSKA TRÄMASSEFÖRENINGEN
SVENSKA PAPPERSBRUKSFÖRENINGEN
Ewert Landberg
SVENSKA TRÄVARUEXPORTFÖRENINGEN
12
Statsutskottets utlåtande nr B 82 år 1958
Bilaga E
Till riksdagens statsutskott
Med skrivelse den 4 mars 1958 har statsutskottet hemställt om yttrande
från Sveriges Grossistförbund i anledning av en motion (11:224) angående
översyn och utredning av utrikesförvaltningens organisation. Förbundet får
i denna fråga, vad gäller det handelspolitiska och kommersiella området, anföra
följande.
För Sverige, som i så hög grad är beroende av en omfattande utrikeshandel,
är kontakterna med och bearbetningen av utländska marknader av
största betydelse. Såsom framhålles i motionen tillkommer det i första hand
näringslivet att svara för bearbetningen av de utländska marknaderna och
etablerandet av lämpliga kontakter. Det är emellertid uppenbart, att statsmakterna
härvidlag måste lämna sitt stöd i olika former.
Av grundläggande betydelse för utrikeshandeln är den verksamhet, som
regeringen, berörda myndigheter och utrikesförvaltningen bedriver på de
handelspolitiska samt tull- och valutapolitiska områdena. Genom denna verksamhet
skapas förutsättningarna för ett kommersiellt byte av varor och
tjänster med utlandet. I allmänhet är det härvidlag fråga om uppgifter av
en sådan art — t. ex. handels- och tullavtal, förhandlingsverksamhet i anslutning
härtill, övervakning av att ingångna avtal följas — att ansvaret
för uppgifternas lösande måste ligga på statsmakterna. Denna verksamhet
bör givetvis bedrivas i nära samarbete med näringslivet och dess organisationer,
vilket även sker i stor utsträckning.
Arten och omfattningen av denna verksamhet har i hög grad ändrats under
efterkrigstiden jämfört med förhållandena före kriget. Fn betydande
ansvällning av arbetsuppgifterna ägde rum i och med de radikalt ändrade
förutsättningarna för utrikeshandeln under åren närmast efter kriget. Samtidigt
som det bilaterala systemet och dess utomordentligt omfattande förhandlings-,
avtals- och uppföljningsverksamhet präglade så gott som hela den
svenska utrikeshandeln, intensifierades arbetet inom olika internationella
organ såväl på det handelspolitiska som på de tull- och valutapolitiska områdena.
Även om resurserna inom utrikesförvaltningen till en början kan ha
varit otillräckliga, har efter hand en anpassning skett bl. a. av personalbehovet,
så att detta någorlunda kommit att motsvara de ökade arbetsuppgifterna.
Sedermera har som bekant den fortgående liberaliseringen främst
av handelsförbindelserna inom Västeuropa men även med flertalet utomeuropeiska
länder medfört, att den handelspolitiska verksamheten i ökad omfattning
flyttats över från det bilaterala planet till olika inernationella organ.
Inte minst gäller detta de senaste årens utveckling med den intensifierade
verksamheten inom OEEC syftande till att få till stånd ett västeuropeiskt
frihandelsområde. Det bör emellertid framhållas i detta sammanhang, att
även om lättnader i handelsförbindelserna kommit till stånd vad gäller flertalet
länder, alltjämt relativt omfattande och många gånger svårlösta problem
föreligger, vilka är av en sådan art, att de endast kan angripas på myndighetsplanet.
Det må vara tillräckligt att såsom exemplifiering nämna de östeuropeiska
länderna, Turkiet, Spanien, Japan och vissa sydamerikanska stater.
Mot bakgrund härav är det ofrånkomligt, att det inom utrikesförvaltningen
måste finnas sådana resurser, att de handels-, tull- och valutapolitiska pro
-
Statsutskottets utlåtande nr B 82 år 1958
13
blemen i möjligaste män kan lösas, vare sig de uppträder på det bilaterala
eller på det internationella planet. Helt allmänt synes man med de senaste
årens erfarenheter kunna konstatera, att såväl utrikesförvaltningen som övriga
berörda myndigheter lyckats bemästra de växande arbetsuppgifterna
samt att man på olika håll inom statsförvaltningen gjort förtjänstfulla insatser
av mycket stort värde för den svenska utrikeshandeln.
Om sålunda enligt vår uppfattning delade meningar ej borde råda om
betydelsen av denna del av statsmakternas verksamhet på utrikeshandelns
område, finns det emellertid anledning att närmare överväga i vilken utsträckning
och under vilka former statligt stöd bör lämnas på det kommersiella
området. Det synes oss naturligt, att staten här har viktiga uppgifter
på ett mera allmänt plan, t. ex. när det gäller anslag för utrikeshandelsstipendier,
exportkreditgarantier, allmän propoganda och liknande åtgärder i
utrikeshandelsfrämjande syfte. Däremot anser vi det mera tveksamt, om
staten och enkannerligen utrikesförvaltningen bör direkt engagera sig i mera
omfattande marknadsundersökningar och marknadsbearbetning, utseende
av och förhandlingar med lämpliga representanter och leverantörer in. fl.
rent affärsmässiga förhållanden. Det är emellertid välbekant, att tjänstemän
inom utrikesförvaltningen även på dessa områden gjort och alltjämt gör värdefulla
insatser på åtskilliga, ofta avlägsna marknader. I många fall är diplomatisk
status säkerligen en tillgång, när det gäller att verka för intensifierade
handelsförbindelser. Å andra sidan torde den officiella ställningen i
allmänhet medföra eu viss bundenhet, som begränsar rörelsefriheten på
det rent kommersiella planet. Mot bakgrund härav anser vi, att man ej bör
uppställa preciserade regler för de former, under vilka denna verksamhet
skall bedrivas. En smidig anpassning till de skiftande förhållandena på olika
håll i världen synes oss vara den ändamålsenligaste lösningen.
Såsom ett led i cn dylik anpassning torde man få se tillkomsten av handelssekreterarinstitutionen.
Till posterna såsom handelssekreterare rekryteras
företrädesvis personer från affärsvärlden eller näringsorganisationerna
med kommersiell utbildning och erfarenhet. Handelssekreterarna har hittills
uteslutande placerats på utomeuropeiska marknader med uppgift att verka
för intensifierade handelsförbindelser mellan Sverige och ifrågavarande
marknader. I regel synes handelssekreterarna bedriva sin verksamhet med
utgångspunkt från den svenska beskickningen eller konsulatet inom respektive
verksamhetsområde. Men genom sin friare ställning i förhållande till
utrikesförvaltningen har handelssekreteraren många gånger större möjligheter
att bedriva en rent kommersiell verksamhet än vad gäller den egentliga
utrikesförvaltningens tjänstemän. Samtidigt har han, i den utsträckning
som detta kan befinnas önskvärt och ändamålsenligt med hänsyn till de
varierande lokala förhållandena, möjligheter alt erhålla officiell status eller
beskickningens respektive konsulatets stöd i sin verksamhet.
Allmänt torde erkännas, att många av de liandelsssekreterare, som tjänstgjort
under den tid institutionen funnits till, verksamt bidragit till eu utökning
av handelsförbindelserna. Handelssekrelerarinstitutionén har emellertid
fått en utformning, som närmast har karaktären av ett provisorium. Erinras
ma salunda alt handelssekreterarna utses av och är rapporteringsskyldiga
till Handelsdepartementet, medan de, som nämnts, under sin tjänstgöring
är underställda Utrikesdepartementet. Vidare må erinras om de svårigheter,
som i vissa fall visat sig föreligga, att placera handelssekreterarna efter
avslutad tjänstgöring, något som i sin tur inte kan undgå alt påverka
rekryteringsmöjligheterna. I den mån en handelssekreterare''ej har sin utkomst
säkerställd efter tjänstgöringsperiodens slut, kan detta dessutom på
-
14
Statsutskottets utlåtande nr B 82 år 1958
verka hans verksamhet på ett ur allmänna synpunkter mindre önskvärt sätt.
Vi tillstyrker därför att handelssekreterarinstitutionen blir föremål för en
förutsättningslös översyn.
Motionären kommer vidare in på frågan om vår kommersiella representation
i Västeuropa. Sexstatsmarknaden är redan en realitet, och inom den
närmaste framtiden bör man av allt att döma kunna bilda sig en någorlunda
säker uppfattning om förutsättningarna för frihandelsområdets realiserande.
Den kommersiella bevakningen och bearbetningen av den västeuropeiska
marknaden är redan i dag av stor betydelse för våra framtidiga handelsförbindelser
och för våra möjligheter att hävda oss på våra viktigaste utlandsmarknader.
Vi finner det därför angeläget, att frågan om en ändamålsenlig
utformning av denna verksamhet nu blir föremål för närmare övervägande,
då man under alla omständigheter måste räkna med statens stöd i den ena
eller andra formen för de åtgärder, som kan visa sig erforderliga.
I detta sammanhang synes det befogat att erinra om de betydelsefulla insatser,
som de svenska liandelskamrarna i utlandet gör för att främja vår
handel med länder inom och utom Europa. Trots begränsade ekonomiska
resurser har handelskamrarna bl. a. tack vare sin fasta organisation och kontinuiteten
i verksamheten visat sig vara värdefulla stödjepunkter, kanske
främst för de mindre och medelstora svenska import- och exportföretagen,
som många gånger saknar nödvändiga resurser för att på egen hand kunna
göra sig gällande på utländska marknader. Frågan om en eventuell utbyggnad
av handelskammarnätet i utlandet genom grundande av nya handelskamrar
— främst i Västeuropa — respektive möjligheterna att ytterligare
intensifiera verksamheten vid redan existerande handelskammare genom
ökade statsanslag bör därför tagas upp till prövning i anslutning till en översyn
av handelssekreterarinstitutionen och av vår kommersiella representation
i Västeuropa.
Vi anser emellertid, att utredningen av dessa frågor bör kunna ske mera
informellt genom överläggningar mellan representanter för berörda myndigheter
och näringsorganisationer och ej behöva ta formen av en statlig kommitté.
Däremot är vi av den uppfattningen, att den av motionären föreslagna
översynen och utredningen av hela utrikesförvaltningens organisation för
närvarande ej är påkallad.
Stockholm den 30 maj 1958
SVERIGES GROSSISTFÖRBUND
EINAR KÖRDEL
C. G. Söderlund
Statsutskottets utlåtande nr B 82 år 1958
15
Bilaga F
Till riksdagens statsutskott
Genom skrivelse den 4 mars 1958 har riksdagens statsutskott hemställt
om utlåtande av Handelskamrarnas nämnd över motionen II: 224 angående
översyn och utredning av utrikesförvaltningens organisation.
Med anledning härav får nämnden anföra följande.
Nämnden har anhållit hos de tolv skilda handelskamrarna om deras yttrande
i ärendet. Samtidigt har Kommerskollegium anmodat handelskamrarna
att dit avgiva yttrande i ärendet.
Till nämnden ha inkommit till nämnden ställda yttranden eller kopior av
yttranden till Kommerskollegium från flertalet handelskamrar.
Nämnden har äran härmed överlämna yttranden från samtliga handelskamrar
i riket utom handelskamrarna i Norrköping, Göteborg och Örebro.1
Stockholm den 27 maj 1958
HANDELSKAMRARNAS NÄMND
Olof Leffler
1 Ej här medtagna.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.