Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958
1958-11-25 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1958 B:91, Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958
1
Nr B 91
Ltlatande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ordnande av den andliga vården vid sjukhusen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.
(2:a avd.)
Kungl. Maj:t har i propositionen nr B 21, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 6 juni 1958,
föreslagit riksdagen att godkänna av departementschefen förordade riktlinjer
och normer för ordnande av den andliga vården vid sjukhusen.
Departementschefen har erinrat om att Kungl. Maj:t i proposition nr 67
till 1958 års A-riksdag föreslog riksdagen att godkänna de riktlinjer och
normer för ordnande av den andliga vården vid sjukhusen, som angavs i det
vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet för den 7 februari
1958. Denna proposition hann emellertid icke upptagas av riksdagen till
slutlig behandling, innan riksdagen upplöstes. Departementschefen har icke
funnit anledning ifrågasätta ändring i nämnda förslag.
I samband med förevarande proposition nr B 21 har riksdagen till behandling
förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Lindblom m. fl. (I: B 80) och den andra inom andra kammaren av
herr Rimmerfors m.fl. (II: B 108), i vilka hemställts, att riksdagen måtte
med avslag på Kungl. Maj.ds proposition i ärendet besluta inrätta dels
särskilda tjänster för den andliga vården vid sjukhusen att tillsättas efter
sökandens lämplighet för uppgiften oavsett kyrkotillhörighet, dels särskilda
samarbetsnämnder för den andliga vården vid sjukhusen, eller, därest detta
förslag icke skulle vinna riksdagens gillande, alternativt att svenska kyrkans
del av den andliga vården vid sjukhusen ordnas i väsentlig överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag men att förslaget kompletteras med en
rekommendation till Frikyrkliga samarbetskommittén att för frikyrklighetens
räkning avdela kontaktpastorer för verksamheten vid sjukhusen i
överensstämmelse med den nuvarande ordningen vid fångvårdsanstalterna;
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
fru Sjöström-Bengtsson (I:B81) och den andra inom andra kammaren av
fröken Olsson och herr Alemyr (II: B 107), i vilka hemställts, att riksdagen
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 6 saml. Nr B 91
2
Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958
måtte godkänna propositionen nr B 21 med den ändringen, att vid avvägandet
av tjänsteorganisationen i pastoraten antalet vårdplatser vid sjukhus
lägges till folkmängdstalet utan omräkning;
dels en inom andra kammaren av herrar Hallén och Braconier väckt
motion (II: B 172), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta inrättandet
av heltidsanställd präst förslagsvis vid följande sjukhus: karolinska sjukhuset,
Södersjukhuset, S:t Eriks och S:t Görans sjukhus i Stockholm, Sahlgrenska
sjukhuset i Göteborg, Lunds lasarett samt allmänna sjukhuset i
Malmö;
dels ock en inom andra kammaren av herr Holmberg väckt motion
(II: B 173), i vilken hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr B 21.
I den mån redogörelse i det följande icke lämnas för de till grund för
propositionen liggande utredningsförslagen och de i ärendet avgivna remissyttrandena
eller för motiveringen för de motionsvis framställda yrkandena
får utskottet hänvisa till propositionen 1958: 67 samt till de vid 1958
års A-riksdag väckta motionerna II: 427, II: 428 och II: 429, ävensom till
motionen II: B 173.
Inledning
Den 29 juli 1957 anmälde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
i statsrådet, att de för utredning av frågan om ordnande av den andliga
vården på sjukvårdsinrättningar jämte därmed sammanhängande frågor
tillkallade sakkunniga — sakkunniga för andliga vården vid sjukhusen —
den 31 oktober 1949 avgivit betänkande med förslag till ordnande av den
andliga vården vid sjukhusen (SOU 1949: 53) och att yttranden över betänkandet
avgivits av ett stort antal myndigheter m. fl. I propositionen
1957: 153 angående en reform av den territoriella pastoratsindelningen och
den församlingsprästerliga organisationen i riket in. m. redovisade föredragande
departementschefen i korthet de sakkunnigas förslag till ordnande av
den andliga vården vid sjukhusen och förklarade sig därvid anse, att, innan
slutlig ställning toges, kyrkomötet borde beredas tillfälle yttra sig i ärendet.
Detta kunde lämpligen ske vid det kyrkomöte, som vore planerat till hösten
1957. Sedan yttrande inhämtats av kyrkomötet, syntes till 1958 års riksdag
böra avgivas proposition med förslag till ordnande av den andliga vården
vid sjukhus. Det skulle härigenom bli möjligt för domkapitlen att — i den
mån den andliga vården vid sjukvårdsinrättningar avsågs skola ingå i församlingsprästernas
tjänsteuppgifter — vid uppgörande av förslag till ny
pastoratsindelning och -organisation beakta detta vid folkmängdsnormernas
tillämpning. Genom skrivelse den 29 juli 1957, nr 8, begärde Kungl. Maj:t
kyrkomötets yttrande i ärendet.
Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958
3
I skrivelse den 4 oktober 1957, nr 33, har kyrkomötet såsom yttrande
åberopat vad dess andra tillfälliga utskott i betänkande nr 19 anfört.
Behovet av förbättrad andlig vård vid sjukhusen
För närvarande ombesörjes i regel den andliga vården vid sjukhusen
(varmed enligt departementschefen avses sjukvårdsanstalter, varå lagen om
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus äger tillämpning, med
ifrågavarande sjukvårdsanstalter jämförliga statliga och enskilda sjukvårdsinrättningar,
sinnessjukhus, vårdanstalter för psykiskt efterblivna samt
övriga anstalter för vård av sjuka) av vissa präster såsom bisyssla vid sidan
av annan prästerlig tjänst och mot arvode, som betalas av sjukhusets huvudman.
Endast vid Lunds lasarett finnes heltidsanställd sjukhuspräst. De
sakkunniga har ansett, att denna ordning är behäftad med många brister
och uttalar i sitt betänkande, att den andliga vård, som för närvarande
meddelas vid sjukhusen, synes efter vad från flera håll omvittnats icke tillfredsställande
fylla de anspråk, som bör kunna ställas på sådan andlig vård.
De sakkunniga har vidare uttalat, att den undersökning, som de verkställt
av nuvarande förhållanden i fråga om den andliga vården vid sjukvårdsinrättningarna,
givit vid handen, att detta område blivit mycket eftersatt
vid jämförelse med andra insatser och arbetsuppgifter på det andliga området
i samhället. Otillräckliga föreskrifter och otillräcklig arbetskraft har
heller icke låtit den andliga vården följa den snabba och starka utvecklingen
i övrigt inom sjukvården.
Behovet av förbättrad andlig vård har, i den mån det föranlett särskilda
uttalanden, vitsordats av flertalet remissinstanser. Endast i ett fåtal remissyttranden
har direkt uttalats, att något större behov av förbättrad andlig
vård ej föreligger. Kyrkomötet har livligt understrukit behovet av snara
och effektiva åtgärder på detta område.
Departementschefen har anfört följande.
För egen del har jag av vad som förekommit i detta ärende blivit övertygad
om att behov föreligger av vissa åtgärder i syfte att ge den del
av svenska kyrkans verksamhet, som avser den andliga vården vid våra
sjukhus, en fastare organisation och att denna fråga nu bör lösas. Såsom
de sakkunniga framhållit bör därvid den principiella utgångspunkten vara
att ordna så att sjukhusens patienter i största utsträckning kan få åtnjuta
samma religiösa förmåner som utanför sjukhuset. Samtidigt måste
självfallet tillses, att icke den andliga vården på sjukhusen får karaktären
av ett religiöst tvångserbjudande, som begränsar patienternas personliga
frihet. Den andliga vården bör därför utövas så, att den göres beroende
av patienternas frivilliga deltagande. Den största vikten bör läggas vid den
enskilda själavården. Regelbundna ronder av sjukhusprästen, såsom de
sakkunniga förordat, bör emellertid enligt min mening icke förekomma.
4
Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958
Såsom framgår av det följande föreslår jag, att den andliga vården vid
sjukhus skall ombesörjas av prästerskapet i det territoriella pastorat, inom
vilket sjukhuset är beläget. Särskilda sjukhusprästbefattningar bör således
enligt min mening icke inrättas. Då Kungl. Maj:t enligt 2 § prästlönekostnadslagen
har rådighet över den kyrkliga indelningen och organisationen
inom pastoraten och till följd härav har att avgöra, huruvida och i vad
mån den prästerliga tjänstgöringen på sjukhusen, vilken skall åligga pastoratets
prästerskap, skall medföra utökning av de prästerliga arbetskrafterna
i pastoratet, torde frågan om den framtida organisationen av den andliga
vården vid sjukhusen icke i och för sig behöva prövas av riksdagen.
Med hänsyn till dess samband med frågan om pastoratsindelningen och den
församlingsprästerliga organisationen, vilken behandlats av 1957 års riksdag
(rskr. 1957: 388), har jag emellertid ansett lämpligt, att vissa riktlinjer och
normer jämväl för ordnande av den andliga vården vid sjukhusen underställes
riksdagen.
Sjukhusprästens uppgifter
Beträffande förevarande fråga har departementschejen anfört följande.
Den prästerliga verksamheten på sjukhusen skall givetvis, såsom de
sakkunniga framhållit, i främsta rummet avse religiös omvårdnad om
patienterna. De väsentligaste uppgifterna bör alltså vara de, som ankommer
på en församlingspräst, nämligen enskild själavård, hållande av gudstjänster
och andaktsstunder, verkställande av kyrkliga förrättningar i
övrigt samt vissa kyrkobokföringsuppgifter. Vad de sakkunniga föreslagit
härvidlag har också i huvudsak lämnats utan erinran från remissmyndigheternas
sida. Förslaget om prästens medverkan i sjukhusets allmänkulturella
och sociala verksamhet har däremot mött kritik från åtskilliga håll.
Då dessa uppgifter numera till stor del ombesörjes av specialutbildad personal,
d. v. s. sysselsättnings- och arbetsterapeuter, bibliotekspersonal samt
sociala kuratorer, kan därför icke såsom någon generell norm uppställas, att
prästen just i denna egenskap skall tagas i anspråk för sådana uppgifter.
Prästens verksamhet bland sjukvårdspersonalen bör enligt min mening
vara analog med den, som han ägnar sina församlingsbor i övrigt.
Den prästerliga organisationen för den andliga
vården vid sjukhusen
I fråga om den prästerliga organisationen för den andliga vården vid sjukhusen
framhåller de sakkunniga, att en förbättring av denna verksamhet,
särskilt i avseende å den enskilda själavården för patienterna, icke torde
kunna åstadkommas utan att tillfälle beredes sjukhusprästerna att ägna
mera tid och krafter åt arbetet å sjukhusen. Att församlingsprästerna fortfarande
måste tagas i anspråk för denna vård är enligt de sakkunnigas mening
med hänsyn till den spridda belägenheten av många sjukhus och det
ringa patientantalet i många fall ofrånkomligt, men därvid måste tillses,
att församlingsvården organiseras på sådant sätt, att församlingsprästerna
får nödig tid till arbetet å sjukhusen.
Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958
5
Vid åtskilliga större sjukhus synes emellertid, framhåller de sakkunniga,
det prästerliga arbetet vara av den omfattning, att det kräver en persons
hela arbetstid. Huruvida i dylikt fall särskild präst bör anställas för sjukhuset
eller tjänstgöringen därstädes uppdelas mellan två eller flera församlingspräster
kan måhända vara föremål för viss tvekan. Då det enligt de
sakkunnigas mening är av betydelse, att arbetet står under enhetlig ledning
samt att prästen får odelat ägna sin tid åt denna uppgift, anser de sakkunniga,
att heltidsbefattningar bör inrättas vid sjukhus, där arbetets omfattning
så kräver.
För bedömande av frågan, vid vilka sjukhus heltidsanställning av präster
bör ske, har de sakkunniga företagit vissa undersökningar beträffande den
arbetstid, som kommer att krävas för fullgörande av de uppgifter, vilka
enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att åvila en sjukhuspräst. Utgående
från resultatet av dessa undersökningar anser de sakkunniga, att
vid större sjukhus, där den andliga vården kan antagas bereda vederbörande
präst full sysselsättning — vilket enligt de sakkunnigas mening är fallet,
först då antalet vårdplatser på sjukhuset uppgår till omkring 1 200
eller åtminstone överstiger 1 000 — bör anställas särskild sjukhuspräst.
Heltidsanställning av präst bör även kunna ske genom samordnande av två
eller flera sjukhus under en präst. Enligt en av de sakkunniga gjord approximativ
beräkning skulle 34 sådana sjukhusprästbefattningar behöva inrättas.
I de fall heltidsanställning av sjukhuspräst icke kan ordnas, bör enligt
sakkunnigförslaget den andliga vården vid sjukhuset ombesörjas av prästerskapet
i det pastorat, där sjukhuset är beläget. Församlingsprästens verksamhet
vid sjukhuset skall emellertid icke — såsom nu — utgöra en bisyssla
för honom, utan denna verksamhet bör inordnas i församlings vården. Den
prästerliga organisationen i pastoratet skall enligt de sakkunnigas uppfattning
anpassas härefter; då så befinnes nödigt, skall sålunda utökning i organisationen
ske.
De sakkunniga anser, att huvudregeln bör vara, att den andliga vården
vid sjukhusen handhas av vederbörande pastorats prästerskap. I vad mån
hänläggandet av den andliga vården vid sjukhusen till pastoratets prästerskap
bör föranleda utökning av den prästerliga organisationen inom pastoraten
avgöres av Kungl. Maj:t. För reformens genomförande bör enligt de
sakkunnigas mening de nuvarande prästernas avgång icke avvaktas utan
densamma göras tillämplig på redan utnämnd präst.
Beträffande redogörelsen för remissinstansernas yttranden hänvisas till
propositionen (s. 6—8).
Beträffande den prästerliga organisationen för den andliga vården vid
sjukhusen har departementschefen anfört följande.
För ordnande av den andliga vården vid sjukhusen har i ärendet
framförts tre alternativa lösningar, nämligen de sakkunnigas förslag, som
6
Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958
innebär att särskilda tjänster inrättas för de stora sjukhusen eller för
flera närbelägna sjukhus och att den andliga vården i övrigt ombesörjes
av församlingsprästerskapet, kammarkollegiets in. fl. remissinstansers
förslag, som innebär att ifrågavarande verksamhet handhas helt av församlingsprästerskapet,
samt den av vissa remissinstanser förordade utvägen, att
sjukhustjänstgöringen liksom nu skall bestridas som bisyssla av i regel församlingspräster.
För egen del har jag — med biträdande i allt väsentligt
av de synpunkter som i detta hänseende anförts av främst landstingsförbundet,
medicinalstyrelsen och kammarkollegiet — kommit till den uppfattningen,
att den andliga vården vid sjukhusen bör helt inordnas i församlingsvården
och ingå i församlingsprästernas tjänsteuppgifter. Särskilda befattningar
för heltidsanställda sjukhuspräster bör alltså enligt min mening
icke inrättas. Jag vill särskilt understryka, att den växelverkan mellan församlingsarbete
och sjukhustjänstgöring, som den av mig förordade organisationsformen
erbjuder, måste vara av största värde för den andliga vården
vid sjukhusen, såväl från patienternas som från prästens synpunkter.
Därest det prästerliga arbetet vid sjukhusen inordnas i församlingsvården,
synes det merarbete, som sjukhustjänstgöringen kommer att medföra för
församlingsprästerna, rimligen böra tagas i beaktande vid bestämmande av
den församlingsprästerliga organisationen i pastoraten. Enligt fjolårets riksdagsbeslut
skall tjänsteorganisationen i pastoraten avvägas enligt vissa normer,
som i huvudsak hänför sig till pastoratens folkmängdstal. En anknytning
till dessa normer synes lämpligen böra ske när det gäller att avväga i
vilken omfattning sjukhusarbetet skall påverka dimensioneringen av den
församlingsprästerliga organisationen. En dylik anknytning erhålles enklast
genom att man omräknar antalet i bruk varande vårdplatser vid sjukhus
inom pastoratet till ett tillägg till pastoratets folkmängdstal. Att en viss
omräkning bör ske, synes mig skäligt med hänsyn till att den andliga vården
bland sjuka ostridigt torde kräva förhållandevis mera tid och arbete än församlingsvården
i övrigt. Beträffande metoden för omräkningen får jag anföra
följande.
Vid tillämpning av de av fjolårets riksdag godkända normerna för den
församlingsprästerliga organisationen skall pastoraten indelas i tre grupper,
nämligen F-pastorat (pastorat där tätortsbefolkningens andel uppgår till
minst 90 procent), E-pastorat (70—90 procent av befolkningen boende i
tätort) och landsbygdspastorat. En tillämpning av normerna medför olika
folkmängdstal per präst, alltefter vilken grupp pastoraten tillhör. I anslutning
härtill bör vid den tekniska omräkningen även vårdplatstalet värderas
något olika för olika slag av pastorat. En enligt min uppfattning skälig och
samtidigt enkel lösning erhålles genom att omräkningen till tillägg till folkmängdstalet
göres sålunda, att i F-pastorat vårdplatstalet multipliceras med
tre samt i E-pastorat och landsbygdspastorat med siffran två. Detta betyder
exempelvis, att i ett F-pastorat med 15 000 invånare och 1 000 vårdplatser
den prästerliga organisationen bör under i övrigt lika förutsättningar
erhålla samma omfattning som i ett F-pastorat med (15 000 + 3X 1 000 =)
18 000 invånare.
I anslutning till vad de sakkunniga förordat synes beträffande epidemioch
sinnessjukhus samt vårdanstalter för psykiskt efterblivna en viss reduktion
böra göras av vårdplatsantalet före omräkningen, förslagsvis med en
fjärdedel.
Med den lösning av frågan om ordnande av den andliga vården vid sjuk
-
Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958 7
husen, som jag här förordat, skulle domkapitlen vid uppgörande av förslag
till ny pastoratsindelning och -organisation alltså ha att vid folkmängdsnormernas
tillämpning beakta förekomsten av sjukhus inom vederbörande
pastorat och verkställa erforderliga omräkningar. Jag förutsätter emellertid,
att detta icke i och för sig skall medföra någon ändring i det totala antal
prästtjänster, som vid fjolårets riksdagsbeslut beräknats för riket. Som en
följd av anknytningen till pastoratsindelningen torde det nu föreslagna
inordnandet av sjukhusverksamheten i församlings vården kunna — liksom
pastoratsindelningen — träda i kraft tidigast den 1 januari 1961.
Avlöning
Då den andliga vården vid sjukhus, för vilken särskild sjukhuspräst icke
anställes, skall åligga prästerskapet i pastoratet och ingå i församlingsvården,
bör enligt de sakkunnigas mening vid lönegradsinplaceringen av kyrkoherde-
och komministertjänster hänsyn även tagas till tjänstgöringen på
sjukhus.
De sakkunnigas förslag i förevarande avseende har av de remissinstanser,
som yttrat sig häröver, till övervägande del tillstyrkts eller lämnats utan
erinran.
Beträffande förevarande och i samband därmed stående spörsmål har
departementschefen anfört följande.
Såsom de sakkunniga framhållit, bör vid inplacering i lönegrader hänsyn
tagas till sjukhustjänstgöringen. Enligt de vid fjolårets riksdag beslutade
grunderna för lönegradsplaceringen för kyrkoherde- och komministertjänster
skall pastoratets folkmängd vara den faktor, som i
normalfallet är avgörande för valet av lönegrad. Vid bestämmande av
vilken inverkan, som vårdplatstalet inom pastoratet skall ha pa prästernas
lönegradsplacering, bör detta — liksom vid avvägningen av pastoratets
tjänsteorganisation — omräknas till folkmängdstal. Då denna fråga endast
har betydelse för de mindre pastorat (högst 12 000 invånare), där prästerna
icke har den högsta lönegraden inom sin tjänstetyp, och då antalet invånare
per präst i dessa pastorat är lägre än genomsnittet för hela skalan, synes
vårdplatstalet vid omräkning för lönegradsplaceringar alltid böra, multipliceras
med siffran två, i förekommande fall dock efter den reduktion som
jag i det föregående förordat.
Finansieringen av sjukhusprästernas verksamhet
Kostnaden för den andliga vården vid de allmänna sjukhusen bestrides
för närvarande helt och hållet av vederbörande huvudmän. Uppehållandet
av den andliga vården vid sjukhusen måste enligt de sakkunnigas mening
liksom religionsvården överhuvud taget anses vara en statlig angelägenhet.
De sakkunniga föreslår därför, att kostnaden för sådan andlig vård vid sjuk
-
8 Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958
husen, som skall ombesörjas av församlingsprästerna, i princip gäldas av
kyrkofonden. Med hänsyn till att denna kostnad i regel blir helt obetydlig
ävensom till vissa andra i betänkandet angivna förhållanden anser emellertid
de sakkunniga, att, för vinnande av förenkling i det administrativa arbetet,
bidrag ur fonden till pastoratet skall utgå endast i sådana fall, då sjukhustjänstgöringen
befinnes påverka den prästerliga organisationen i pastoratet
så, att organisationen måste ökas eller en eljest möjlig indragning av
prästerlig tjänst i pastoratet förhindras. Bidragsbeloppet bör utgå med
hänsyn till den tid, som sjukhustjänstgöringen kan beräknas taga av arbetstiden
för en heltidsanställd sjukhuspräst.
Andra kostnader för den andliga vården bör såsom hittills åligga vederbörande
huvudman.
Förslaget rörande finansieringen av den församlingsprästerliga verksamheten
vid sjukhusen har av de flesta remissinstanser, som icke helt avstyrkt
förslaget om ordnande av den andliga vården vid sjukhusen, lämnats utan
erinran eller ej särskilt berörts. I nagra remissuttalanden har dock erinringar
framförts. Kammarkollegiet, som framhåller, att församlingsprästerna redan
för närvarande torde ha skyldighet att sörja för själavården i sjukhusen,
anser det vid sådant förhållande knappast motiverat att för ändamålet
anlita kyrkofondens medel i andra fall än då sjukhustjänstgöringen medför
väsentlig höjning av den effektiva uttaxeringen för prästerskapets avlöning
i respektive pastorat. Det bör enligt kollegiet beaktas, att ett sjukhus av
någon storlek direkt och indirekt medför ett icke oväsentligt tillskott i
skatteunderlaget för pastoratet. En av kammarkollegiets ledamöter är såtillvida
oense med kollegiets majoritet att han anser att skäl icke föreligger
för särskilda bidrag från kyrkofonden. Kyrkomötet föreslår, att respektive
pastorats samtliga merkostnader ersättes av kyrkofondsmedel.
Departementschefen har anfört följande.
För egen del anser jag, att kostnaderna för den andliga vården vid
sjukhusen bör bestridas i samma ordning som kostnader för den församlingsprästerliga
verksamheten i övrigt. Mot detta kan naturligtvis
aberopas, att en stor del av patienterna vid sjukhusen kommer från andra
pastorat än det där sjukhuset är beläget. Jag vill emellertid erinra om
— förutom kammarkollegiets påpekande om sjukhusens betydelse för pastoratets
skatteunderlag — den utjämning pastoraten emellan av den kyrkligt-kommunala
beskattningen för prästlönerna, som för närvarande reguljärt
sker över kyrkofonden. I de fall pastorat redan åtnjuter tillskott från
kyrkofonden såsom bidrag till avlöning av sitt prästerskap, skulle ett särskilt
bidrag för sjukhustjänstgöringen icke komma att inverka på pastoratets
ekonomi. Ett dylikt bidrag, som skulle komma att öka pastoratets
aylömngstillgångar, skulle nämligen i motsvarande män minska det allmänna
tillskottet från kyrkofonden. De flesta pastoraten torde redan vara
tillskottspastorat och skulle till följd härav icke komma att tyngas av eventuellt
uppkommande kostnader för den andliga vården vid sjukhusen. I
9
Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958
övrigt vill jag framhålla, att de merkostnader, som i andra fall kan uppkomma
för pastoraten till följd av vad jag i det föregående förordat, i regel
icke torde bli av den betydenhet, att en särskild ordning för kompensation
kan anses påkallad, särskilt med hänsyn till att en dylik ordning skulle medföra
en ytterligare komplicering av det redan nu invecklade avräkningsförfarandet
mellan kyrkofonden och pastoraten. Slutligen vill jag i detta sammanhang
peka på att modern församlingsvård inte bara riktar sig till församlingsmedlemmar.
Jag tänker härvid bland annat på den kyrkliga verksamheten
i storstädernas cityförsamlingar.
Den frikyrkliga insatsen i den andliga
vården vid sjukhusen
Beträffande den frikyrkliga insatsen på sjukhusen utgå de sakkunniga
ifrån att varje patient bör äga rätt till andlig omvårdnad av representant
från det samfund, patienten tillhör. Patient, tillhörande frikyrkligt samfund,
bör alltså få till särskilt besök kalla sådan representant och lämnas
tillfälle att ostört samtala med denne samt även äga tillgång till respektive
samfunds sakramentsförvaltning. Även frikyrkliga andaktsstunder bör enligt
de sakkunnigas mening få anordnas å sjukhusen. För ytterligare främjande
av den frikyrkliga insatsen i den andliga vården föreslår de sakkunniga,
att en särskild assistent skall kunna anställas vid sjukhuset vid sidan
av sjukhusprästen, dock under förutsättning att huvudmannen för sjukhuset
eller annan ställer medel till förfogande för ändamålet.
I före varande fråga har departementschefen anfört följande.
Självfallet bör de frikyrkliga samfunden beredas möjlighet att utöva
andlig verksamhet vid sjukhusen. Även denna verksamhet bör förutsätta
patienternas frivilliga deltagande. Den frikyrkliga insatsen bör enligt min
mening i övrigt ske helt i fria former utan annan reglering från samhällets
sida än vad som kan finnas påkallat av hänsyn till sjukvården.
Särskild nämnd vid sjukhus
Departementschefen har anfört följande.
Enligt de sakkunnigas förslag skall vid sjukhus i regel finnas en särskild
nämnd med uppgift att närmare ordna den andliga vården och vad därmed
äger samband. Nämnden skulle bestå av en vid sjukhuset anställd
liikare såsom ordförande samt såsom ledamöter sjukhusets präst och husmor
och en av samtliga avdelningssköterskor vald sjuksköterska, varjämte
vid behov nämnden skulle med sig kunna adjungera annan befattningshavare
vid sjukhuset.
Förslaget har rönt kritik från ett stort antal remissinstanser. Liksom
dessa anser jag det icke motiverat att tillskapa en särskild nämnd för ifrågavarande
verksamhet.
10
Statsutskottets utlåtande nr B 91 är 1958
Motioner
I motionerna I: B SO och II: B 108 har — under åberopande av den i
motionerna I: 331 och II: 427 vid 1958 års A-riksdag anförda motiveringen
— anförts bland annat följande.
Av de remissinstanser, som vid olika tidpunkter haft att yttra sig i ärendet,
har flertalet kraftigt understrukit behovet av en verklig jörbättring av
den andliga vården vid sjukhusen, och departementschefen anför i propositionen
(1958: 67) att han ansluter sig till de sakkunnigas mening att den
principiella utgångspunkten bör vara »att ordna så att sjukhusens patienter
i största utsträckning kan få åtnjuta samma religiösa förmåner som utanför
sjukhuset».
Departementschefens uppfattning synes vara, att det sålunda vitsordade
behovet av förbättrad andlig vård vid sjukhusen bäst skulle fyllas genom
»vissa åtgärder i syfte att ge den del av svenska kyrkans verksamhet, som
avser den andliga vården vid våra sjukhus, en fastare organisation». Av
flera skäl kan vi inte dela denna departementschefens uppfattning.
För det första erbjuder den i propositionen föreslagna fastare anknytningen
av den andliga vården vid sjukhusen till de ordinarie församlingsvårdande
uppgifterna för svenska kyrkans prästerskap enligt var uppfattning
icke möjligheter till de förbättringar som åsyftats, när frågan om den
andliga sjukhusvården nu under många år varit föremål för prövning.
Dels utgör det faktum att departementschefen förutsätter, att omorganisationen
av den andliga vården vid sjukhusen icke för närvarande skall
medföra någon ändring i det totala antal prästtjänster som 1957 beräknats
för riket, ett hinder för en förbättring av den andliga vården av sådan
omfattning som det av såväl sakkunniga som flertalet remissinstanser vitsordade
behovet synes påkalla.
Dels förbiser förslaget den väsentliga betydelsen av speciell utbildning
och utpräglade personliga kvalifikationer för den grannlaga uppgift det
innebär att handha den andliga omvårdnaden av sjuka människor. Den
absoluta anknytningen av sjukhusprästens tjänst till svenska^kyrkans pastoratsorganisation
synes på ett otillfredsställande sätt lösa frågan om möjligheten
att få för uppgiften speciellt lämpade personer.
För det andra finner vi den föreslagna organisationen av den andliga vården
vid sjukhusen otillfredsställande ur såväl ekumenisk som religionsfrihetssynpunkt.
Kungl. Maj:ts förslag synes ta sikte främst på den formella
kyrkotillhörigheten — ett hänsynstagande till den reella kyrkotillhörigheten
skulle enligt vår mening ställa i klar belysning nackdelarna ur här
angivna synpunkter med en ordning, där en reglering genomförts av svenska
kyrkans insats i den andliga vården, medan övriga trossamfunds insats lämnas
oreglerad och visserligen betecknas som naturlig och önskvärd men
göres beroende av såväl ovissa frivilliga ekonomiska bidrag som vederbörande
prästmans inom svenska kyrkan personliga intresse för en samverkan
med representanter för andra trossamfund än det egna.
Antalet av dem som finner det naturligt att tillfredsställa sitt behov av
personlig själavård genom kontakt med en frikyrkopastor ger enligt vår
uppfattning, liksom frikyrklighetens reella inflytande i vårt folk, en anvisning
om att lösningen av frågan om den andliga sjukhusvårdens organisation
bör sökas efter andra linjer än dem Kungl. Maj:ts proposition skisserar.
Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958
11
Mot bakgrunden av den i religionsfrihetslagen knäsatta principen om
större likställighet mellan de olika trossamfunden i vårt land ter sig såväl
den andliga vårdens organisatoriska anknytning till församlingsvården inom
svenska kyrkan som denna organisations absoluta samband med pastoratsreformen
klart otillfredsställande, något som tidigare kraftigt understrukits
bland annat i yttrande av Frikyrkliga samarbetskommittén.
Vår uppfattning är vidare att ur synpunkten av sjukvårdens eget bästa
den grundsyn på hela frågan som kommer till uttryck i propositionen —
att den andliga vården vid sjukhusen är en del av den församlingsvårdande
uppgiften och därför utan olägenhet kan handhavas som en med annat församlingsvårdande
arbete i stort sett jämförlig uppgift — icke är acceptabel.
Uppskattningen av den andliga vården torde från sjukvårdens egen sida,
som också anförs i direktiven till de sakkunniga, på senare år avsevärt ha
ökat. Kunskapen om de psykosomatiska sjukdomarnas roll har allt starkare
aktualiserat behovet av en sjukvård som i sig själv tar sikte på olika sidor
av patientens personlighet. En naturlig konsekvens av denna syn finner vi
vara, att den andliga vården av de på sjukhusen inneliggande också organisatoriskt
blir en integrerande del av sjukvården som sådan och som följd
därav en angelägenhet som anförtros huvudmannen och icke, som propositionen
föreslår, i första hand blir en deluppgift för prästerskapet inom ett
av trossamfunden.
Det ter sig vidare angeläget att den andliga vårdens organisation blir sådan,
att en klar ekumenisk syftning inom dess ram kan till fullo förverkligas.
Fem års vitsordat positiva erfarenheter av en sådan organisation av
den andliga vården vid fängelserna borde i detta avseende få vara vägledande
jämväl för organisationen av den andliga sjukhusvården.
Med en summering av vad som ovan sagts och som en konsekvens därav
vill vi föreslå, att den andliga vården vid sjukhusen ordnas genom särskilda
tjänster i huvudmannens regi; att dessa tjänster får stå öppna för sökande
från olika trossamfund och att vid deras tillsättning hänsyn skall tagas i
första hand till sökandens personliga duglighet och lämplighet ur synpunkten
av såväl de speciella kvalifikationer omvårdnaden om sjuka människor
kräver som den ekumeniska prägel, vilken bör känneteckna den andliga
vården vid sjukhusen, samt att därvid speciell hänsyn skall tagas till
genomgången särskild utbildning (vid S:t Lukasstiftelsen e. d.) för sådan
tjänst; att särskild nämnd måtte tillsättas med uppgift att å huvudmannens
vägnar tillse den andliga vården vid sjukhusen och därvid speciellt
aktge på behovet av god kontakt med representanter för olika trossamfund
samt sörja för samordningen av insatser i den andliga vården från de olika
trossamfunden.
Ekonomiseringen av den andliga vården vid en organisation efter de linjer
som ovan angivits bör enligt vår uppfattning kunna ordnas genom dels
huvudmannens ekonomiska ansvar i likhet med nu gällande bestämmelser,
dels statsbidrag efter samma principer som nu gäller beträffande den andliga
vården vid fångvårdsanstalterna.
Skulle emellertid grundprinciperna i Kungl. Maj:ts proposition vinna
riksdagens gillande och en fastare anknytning av den andliga vården till
svenska kyrkans församlingsvård ske, synes det dock vara möjligt att på
viktiga punkter tillmötesgå de önskemål, som vi i det föregående framfört.
Frikyrkligheten i vårt land torde betrakta den andliga vården vid sjukhusen
som en så viktig angelägenhet, att man kan förutsätta ett positivt
12
Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958
intresse för att i en sådan situation söka lösa frågan om det ekonomiska
ansvaret för den frikyrkliga insatsen i den andliga vården.
En kontaktpastorsinstitution efter de linjer som tillämpas i fråga om den
andliga vården vid fångvårdsanstalterna skulle vidare enligt vår uppfattning
fylla en väsentlig uppgift och därtill i en situation, där den andliga
vården vid sjukhusen ensidigt anknötes till ett trossamfunds prästerskap,
vara speciellt angelägen, liksom frågan om särskild nämnd vid en sådan
ensidig anknytning skulle få speciell aktualitet.
Till stöd för de i motionerna I: B 81 och II: B 107 framställda yrkandena
har — under hänvisning till den i motionerna I: 332 och II: 429 vid 1958
års A-riksdag avgivna motiveringen — anförts följande.
I proposition nr 67 föreslås, att vid beräkning av antalet prästtjänster
inom ett pastorat skall hänsyn tas till det merarbete sjukhusen förorsakar
på så sätt, att sjukhusens vårdplatsantal lägges till pastoratens folkmängdstal.
Då den andliga vården bland sjuka anses kräva mer arbete än
bland de friska, skall därvid i F-pastoraten vårdplatsantalet multipliceras
med tre och i E-pastoraten och landsbygdspastorat med två.
När dissenterskatteutredningen undersökte, hur prästerna delar sin tid
mellan uppgifter av religiös natur och av annan natur, fann den, att de rent
kyrkliga uppgifterna i landsbygdspastoraten tog ungefär halva tiden, medan
de i stadspastoraten endast tog 35—40 procent av tiden.
Då det på sjukhusen endast blir frågan om de rent religiösa uppgifterna,
kan alltså prästerna ägna proportionsvis två eller tre gånger så lång tid åt
de sjuka som åt de friska även utan någon omräkning av vårdplatsantalet.
I motionen II: B 172 har — under åberopande av motiveringen till det i
motionen II: 428 vid 1958 års A-riksdag gjorda yrkandet — anförts bland
annat följande.
Det måste betraktas såsom en förtjänst att förslaget till ordnande av
den andliga vården vid våra sjukhus präglas av en enhetlig princip, enligt
vilken ansvaret för denna vård åvilar prästerskapet i det pastorat där
vederbörande sjukhusinrättning är belägen. Dock anse vi, att prästens
arbete vid våra största sjukhus är så krävande, att därtill fordras en heltidsanställd,
specialutbildad kraft. Erfarenheten visar, att sjukhusprästens
arbete i praktiken leder till en naturlig kontakt även med personalen,
patientens anhöriga och bekantskapskrets och således icke isolerar en heltidsanställd
präst från livet utanför sjukhuset.
Till stöd för det i motionen II: B 173 framställda yrkandet har anförts
bland annat följande.
Det finns emellertid en påtaglig risk att det förslag som nu föreligger
kommer att leda till betydande och uppenbarligen onödig ökning av samhällets
kostnader på detta område. För dimensioneringen av den prästerliga
organisationen föreslås nämligen en beräkningsmetod som kan få avsevärda
ekonomiska konsekvenser. Som exempel anföres att ett pastorat med 15 000
invånare skall få en prästerlig organisation motsvarande ett befolkningstal
på 18 000 om inom pastoratet finns sjukhus med 1 000 vårdplatser. Det är
ingen tvekan om att antalet präster i många pastorat därigenom kommer
att bli större än vad som förutsattes vid pastoratsreformens genomförande.
Påpekandet i propositionen att detta i och för sig inte behöver innebära en
13
Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958
ökning av det totala antalet präster i landet är under sådana förhållanden
bara en bekräftelse på vad vi tidigare sagt, att den prästerliga organisationen
redan nu är för stor och att härvidlag sålunda förekommer tydligt
slöseri med skattebetalarnas pengar.
Utskottet
Utskottet finner i likhet med departementschefen behov föreligga av ett
bättre ordnande av den andliga vården vid sjukhusen och av att denna del
av svenska kyrkans verksamhet erhåller en fastare organisation. Utskottet
är även ense med departementschefen därom, att den principiella utgångspunkten
härvid bör vara att ordna så att sjukhusets patienter i största utsträckning
kan få åtnjuta samma religiösa förmåner som utanför sjukhuset.
Departementschefen har framhållit att man samtidigt självfallet måste
tillse, att icke den andliga vården på sjukhusen finge karaktären av ett religiöst
tvångserbjudande, som begränsade patienternas personliga frihet, varför
denna vård borde utövas så, att den gjordes beroende av patienternas
frivilliga deltagande. Den största vikten borde enligt departementschefen
läggas vid den enskilda själavården, och regelbundna ronder av sjukhusprästen
borde icke förekomma. Utskottet får för sin del understryka vad
departementschefen sålunda anfört.
I propositionen föreslås, att den andliga vården vid sjukhusen skall ombesörjas
av prästerskapet i det territoriella pastorat, inom vilket sjukhuset
är beläget. Med hänsyn till sambandet mellan detta förslag och den av
1957 års riksdag behandlade frågan om pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen (prop. 1957: 153, statsutskottets utlåtande
1957: 175), har departementschefen ansett lämpligt att underställa
riksdagen vissa riktlinjer och normer jämväl för ordnande av den andliga
vården vid sjukhusen.
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot vad departementschefen
anfört och föreslagit med avseende å sjukhusprästens uppgifter.
Sasom av den lämnade redogörelsen framgår har departementschefen i
fråga om den prästerliga organisationen för den andliga
vården vid sjukhusen ansett, att särskilda befattningar för
heltidsanställda sjukhuspräster icke borde inrättas. Den andliga vården vid
sjukhusen borde i stället helt inordnas i församlingsvården och ingå i församlingsprästernas
tjänstcuppgifter. Utskottet biträder departementschefens
ifrågavarande förslag och får understryka, att jämväl enligt utskottets
uppfattning den växelverkan mellan församlingsarbete och sjukhustjänstgöring,
som ovannämnda organisationsform erbjuder, måste vara av största
värde för den andliga vården vid sjukhusen såväl från patienternas som
från prästens synpunkter.
14
Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958
I motionen II: B 172 hemställes, att riksdagen måtte besluta inrättandet
av heltidstjänst för präst vid följande sjukhus: karolinska sjukhuset, Södersjukhuset,
S:t Eriks och S:t Görans sjukhus i Stockholm, Sahlgrenska sjukhuset
i Göteborg, Lunds lasarett samt allmänna sjukhuset i Malmö. Utskottet
får erinra därom, att redan i den av 1957 års riksdag behandlade
pastoratsindelningspropositionen föredragande departementschefen uttalade,
att — i den mån den andliga vården vid sjukvårdsinrättningar avsåges
skola ingå i församlingsprästernas tjänsteuppgifter — det torde bli möjligt
för domkapitlen att vid uppgörande av förslag till ny pastoratsindelning
och -organisation beakta detta vid folkmängdsnormernas tillämpning. Chefen
för ecklesiastikdepartementet har i den nu föreliggande propositionen
kompletterat nämnda uttalande med förslag om att man vid tillämpning
av normerna för pastoratsorganisationen borde omräkna antalet i bruk
varande vårdplatser vid sjukhus inom vederbörande pastorat till ett tillägg
till pastoratets folkmängdstal, vilket synts departementschefen skäligt med
hänsyn till att den andliga vården bland sjuka ostridigt torde kräva förhållandevis
mera tid och arbete än församlingsvården i övrigt. Med utgångspunkt
från att de pastorat som beröres av motionen på av departementschefen
föreslaget sätt kan få antalet präster utökat på grund av sjukhustjänstgöringen
föreligger — såvitt utskottet kan finna — möjlighet för
att en av församlingens präster i görlig utsträckning skall kunna avdelas
för sjukhusarbetet. Såsom vidare landstingsförbundet påpekat, kan det härutöver
också bli möjligt att, om så ansåges lämpligare, fördela tjänstgöringen
vid »heltidssjukhus» mellan två eller flera präster. Det synes alltså
utskottet som om yrkandet i motionen II: B 172 icke är oförenligt med
departementschefens förslag, utan bör kunna bli i huvudsak tillgodosett
genom detsamma. På grund härav torde motionen II: B 172 icke böra till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Då det gäller att avväga i vilken omfattning sjukhusarbetet skall påverka
dimensioneringen av den församlingsprästerliga organisationen anser departementschefen,
dels att anknytning lämpligen borde ske till pastoratsreformens
folkmängdsnormer, dels ock att detta enklast skedde genom ovannämnda
omräkning av antalet i bruk varande vårdplatser vid sjukhusen. I
fråga om metoden för denna omräkning har departementschefen föreslagit,
att man skulle multiplicera antalet vårdplatser med 3 i s.k. F-pastorat
(pastorat där tätortsbefolkningens andel uppginge till minst 90 procent)
samt med 2 i E-pastorat (70—90 procent av befolkningen boende i tätort)
och landsbygdspastorat. Anledningen till att en något högre multiplikator
valts för F-pastoraten torde såvitt framgår av departementschefens i detta
sammanhang gjorda uttalande vara, att dessa med hänsyn till pastoratsindelningens
folkmängdsnormer annars skulle komma i alltför oförmånligt
läge i förhållande till de båda andra pastoratstyperna och vice versa. Angående
epidemi- och sinnessjukhus samt vårdanstalter för psykiskt efter
-
Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958
15
blivna har föreslagits, att vårdplatsantalet före omräkningen skulle reduceras
med en fjärdedel.
I motionerna I: B 81 och II: B 107 hemställes, att riksdagen måtte godkänna
propositionen med den ändringen, att vid avvägandet av tjänsteorganisationen
i pastoraten antalet vårdplatser vid sjukhus lades till folkmängdstalet
utan omräkning. Till stöd för yrkandet anför motionärerna
bland annat, att då det på sjukhusen endast bleve fråga om de rent religiösa
uppgifterna, kunde prästerna proportionsvis ägna två eller tre gånger så
lång tid åt de sjuka som åt de friska. En motsatt uppfattning angående
omräkningen har kommit till uttryck i motionen II: B 172, dock ej i motionens
yrkande. Sålunda framhålles, att omvårdnaden av den enskilde
patienten vore tidskrävande i långt högre grad än vad fallet vore med
människor utanför sjukhuset, varför det framstode såsom ett ofrånkomligt
krav, att vårdplatstalet vid omräkning erhölle en väsentligt högre multiplikator.
Då de nu anförda motsatta ståndpunkterna från olika synpunkter
kunna ha visst fog för sig, anser utskottet att särskild uppmärksamhet bör
riktas på verkningarna av ett strikt schematiskt tillämpande av den föreslagna
omräkningsregeln. Utskottet anser sig böra peka på att omräkningsregeln
synes exempelvis beträffande sjukhus med utpräglad kort vårdtid för
patienterna vara mindre befogad än när det gäller kronikersjukhus, tuberkulossjukhus
o. dyl. Denna skillnad är icke minst viktig med hänsyn till
att enligt propositionen särskild tonvikt lagts på den enskilda själavården.
Det kan alltså i en del fall synas som om med den föreslagna anordningen
vissa sjukhuspastorat skulle bli mer gynnade än uppehållandet av den
andliga vården å sjukhuset i och för sig kräver. Å andra sidan torde böra
uppmärksammas, att omräkningssiffran så tilltages, att tillfälle till ökad
andlig vård kan ges åt sjukhus, där behov härav gör sig starkt gällande.
Samtidigt bör tillses, att vid omräkningsregelns tillämpning hänsyn tages
till att vissa mindre pastorat icke skola bli missgynnade med avseende å
prästerliga tjänster genom utökning av dylika i sjukhuspastoraten.
Ifrågavarande förhållanden utvisar enligt utskottet, att det — då erfarenhet
ännu ej vunnits vare sig av pastoratsindelningsnormernas eller omförmälda
omräkningsregels praktiska tillämpning — icke nu finnes anledning
att frångå departementschefens förslag beträffande de föreslagna
siffrorna för omräkningen. Utskottet vill emellertid framhålla, att utskottet
finner det angeläget, att kammarkollegiet vid sin prövning av domkapitlens
förslag till pastoratsindelning och Ivungl. Maj:t vid det slutliga fastställandet
av förslagen beaktar de av utskottet anförda synpunkterna. Det i
motionerna I: B 81 och II: B 107 framställda yrkandet torde enligt utskottets
mening icke böra till någon annan riksdagens åtgärd föranleda än att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t giver till känna vad utskottet sålunda
anfört.
Beträffande den föreslagna möjligheten för domkapitlen att vid folk
-
16
Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958
mängdsnormernas tillämpning beakta förekomsten av sjukhus inom vederbörande
pastorat och verkställa erforderliga omräkningar, har departementschefen
uttalat, att han förutsatte, att detta icke i och för sig skulle
medföra någon ändring i det totala antal prästtjänster, som vid fjolårets
riksdagsbeslut beräknats för riket. Utskottet ansluter sig till departementschefens
ifrågavarande uttalande.
Vad departementschefen anfört och föreslagit med avseende å dels
prästernas avlöning med hänsyn till sjukhustjänstgöringen, dels ock
finansieringen av sjukhusprästernas verksamhet har
icke givit utskottet anledning till erinran.
Under avsnittet den frikyrkliga insatsen i den andliga
vården vid sjukhusen har departementschefen uttalat, att de
frikyrkliga samfunden självfallet borde beredas möjlighet att utöva andlig
verksamhet vid sjukhusen och att även denna verksamhet borde förutsätta
patienternas frivilliga deltagande. Enligt departementschefen borde i
övrigt den frikyrkliga insatsen ske helt i fria former utan annan reglering
från samhällets sida än vad som kunde finnas påkallat av hänsyn till sjukvården.
Utskottet ansluter sig till vad departementschefen sålunda anfört.
I motionerna I: B 80 och II: B 108 yrkas bland annat att riksdagen
måtte med avslag å propositionen besluta inrätta särskilda tjänster för den
andliga vården vid sjukhusen att tillsättas efter sökandens lämplighet för
uppgiften oavsett kyrkotillhörighet. Utskottet, som anslutit sig till departementschefens
förslag att särskilda sjukhusprästtjänster icke skulle inrättas
vid sjukhusen, avstyrker på grund härav bifall till ifrågavarande yrkande.
I förevarande motioner har alternativt föreslagits, att svenska kyrkans
del av den andliga vården vid sjukhusen skulle ordnas i väsentlig överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag, men att förslaget skulle kompletteras
med en rekommendation till Frikyrkliga samarbetskommittén att
för frikyrklighetens räkning avdela kontaktpastorer för verksamheten vid
sjukhusen i överensstämmelse med den nuvarande ordningen vid fångvårdsanstalterna.
Utskottet anser sig icke heller böra tillmötesgå det alternativa yrkandet i
motionerna I: B 80 och II: B 108. Såväl formellt som praktiskt råder nämligen
helt andra förutsättningar i fråga om den andliga vården vid fångvårdsanstalterna
än vid sjukhusen. I detta sammanhang får utskottet
framhålla, att syftet med de i motionerna framställda yrkandena synes —
såvitt jämförelsen med ordningen vid fångvårdsanstalterna icke avser
beviljande av statsbidrag — vara väsentligen tillgodosett genom departementschefens
ovanberörda, av utskottet biträdda uttalande.
Utskottet förutsätter, att Frikyrkliga samarbetskommittén vidtager erforderliga
åtgärder för tillgodoseende av den frikyrkliga verksamheten vid
sjukhusen enligt av departementschefen uppdragna riktlinjer.
17
Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958
I likhet med departementschefen anser utskottet det icke motiverat att
tillskapa en särskild nämnd vid sjukhusen för ordnande av
den andliga vården därstädes. Utskottet avstyrker därför bifall till det i
motionerna I: B 80 och II: B 108 i ämnet framställda yrkandet.
På grund av den ståndpunkt utskottet i det föregående intagit till Kungl.
Maj:ts ifrågavarande förslag avstyrker utskottet bifall till motionen
II: B 173.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
I. att motionen II: B 172 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
II. att motionerna I: B 80 och II: B 108 — såvitt de
avse ej mindre inrättande av särskilda tjänster för den andliga
vården vid sjukhusen än även avdelande av kontaktpastorer
för verksamheten vid sjukhus i överensstämmelse
med den nuvarande ordningen vid fångvårdsanstalterna —
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda;
III. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: B 80 och II: B 108 —
såvitt de avse nämnder för den andliga vården vid sjukhusen
— ävensom med avslag å motionen II: B 173, godkänna
av departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 7 februari 1958 förordade riktlinjer och
normer för ordnande av den andliga vården vid sjukhusen
IV.
att riksdagen må, i anledning av motionerna I: B 81
och II: B 107, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört.
Stockholm den 25 november 1958
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Ohlon, Ivar Johansson,
Einar Persson, fröken Andersson, herrar Boman, Thun, Pålsson,
Bergman, Holmqvist, Rikard Svensson, Söderberg, Axel Johannes Andersson
och Hesselbom; samt
från a n d r a kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Malmborg, Thapper, Jansson i Kalix, Ståhl, Gustafsson i Stockholm, Svensson
i Stenkyrka, Nilsson i Göingegården, fröken Olsson, herrar Blidfors,
Almgren, Hansson i Skegrie, fröken Karlsson och fröken Vinge.
2 — llihany till riksdagens ''protokoll 1058. G sand. Nr Ii 01
18
Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958
Reservationer
1) av fröken Andersson, herrar Skoglund i Doverstorp, Nilsson i Göingegården,
fröken Karlsson och fröken Vinge, vilka ansett
dels att i det stycke i utskottets yttrande på s. 14, som börjar med »I
motionen» och slutar med »åtgärd föranleda», bort göras den ändringen,
att sista meningen bort utgå och ersättas av text av följande lydelse:
»I anledning av motionen II: B 172 och i anslutning till vad departementschefen
anfört angående det totala antalet prästtjänster får utskottet
beträffande möjligheten för domkapitlen att vid folkmängdsnormernas tilllämpning
beakta förekomsten av sjukhus inom pastoraten framhålla, att
domkapitlen bör äga rätt att verkställa erforderliga omräkningar där nödig
hänsyn tages till behovet av erforderlig prästtjänst vid det befintliga sjukhuset
även om detta skulle medföra någon ändring i det totala antal
prästtjänster, som vid fjolårets riksdagsbeslut beräknats för riket.
Ett sjukhus med en patientbeläggning av 1 000 patienter bör enligt utskottets
mening anses motsvara full tjänstgöring för en prästtjänst.»
dels att det stycke i utskottets yttrande, som på s. 15 börjar med »Beträffande
den» och på s. 16 slutar med »ifrågavarande uttalande», bort utgå,
dels ock att utskottets hemställan under I. bort ha följande lydelse:
»I. att riksdagen må, i anledning av motionen II: B 172,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört;»
2) av herrar Ohlon, Boman, Axel Johannes Andersson, Malmborg, Ståhl
och fröken Vinge, vilka ansett
dels att det stycke på s. 17 i utskottets yttrande, som börjar med »I
likhet med» och slutar med »framställda yrkandet», bort ha följande
lydelse:
»Departementschefen har icke funnit motiverat att tillskapa en särskild
nämnd vid sjukhusen för ordnande av den andliga vården därstädes. I motionerna
I: B 80 och II: B 108 har däremot yrkats, att riksdagen måtte
besluta, att särskilda samarbetsnämnder för den andliga vården vid sjukhusen
skola komma till stånd. Utskottet får för sin del framhålla, att utskottet
funnit övervägande skäl tala för att i regel en särskild nämnd skall
finnas för ordnande av ifrågavarande vård och vad därmed står i samband.»
Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958 19
dels och att utskottets hemställan under III. bort ha följande lydelse:
»III. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: B 80 och II: B 108 — såvitt de avse
nämnder för den andliga vården vid sjukhusen — ävensom
med avslag å motionen II: B 173, godkänna av utskottet
förordade riktlinjer och normer för ordnande av den andliga
vården vid sjukhusen;»
3) av herr Ståhl
4) av herr Blidfors.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.