Sök i Ratio Lex

Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958

1958-11-25 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1958 B:91, Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958

1

Nr B 91

Ltlatande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

ordnande av den andliga vården vid sjukhusen m. m.

jämte i ämnet väckta motioner.

(2:a avd.)

Kungl. Maj:t har i propositionen nr B 21, under åberopande av bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 6 juni 1958,

föreslagit riksdagen att godkänna av departementschefen förordade riktlinjer

och normer för ordnande av den andliga vården vid sjukhusen.

Departementschefen har erinrat om att Kungl. Maj:t i proposition nr 67

till 1958 års A-riksdag föreslog riksdagen att godkänna de riktlinjer och

normer för ordnande av den andliga vården vid sjukhusen, som angavs i det

vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet för den 7 februari

1958. Denna proposition hann emellertid icke upptagas av riksdagen till

slutlig behandling, innan riksdagen upplöstes. Departementschefen har icke

funnit anledning ifrågasätta ändring i nämnda förslag.

I samband med förevarande proposition nr B 21 har riksdagen till behandling

förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren

av herr Lindblom m. fl. (I: B 80) och den andra inom andra kammaren av

herr Rimmerfors m.fl. (II: B 108), i vilka hemställts, att riksdagen måtte

med avslag på Kungl. Maj.ds proposition i ärendet besluta inrätta dels

särskilda tjänster för den andliga vården vid sjukhusen att tillsättas efter

sökandens lämplighet för uppgiften oavsett kyrkotillhörighet, dels särskilda

samarbetsnämnder för den andliga vården vid sjukhusen, eller, därest detta

förslag icke skulle vinna riksdagens gillande, alternativt att svenska kyrkans

del av den andliga vården vid sjukhusen ordnas i väsentlig överensstämmelse

med Kungl. Maj:ts förslag men att förslaget kompletteras med en

rekommendation till Frikyrkliga samarbetskommittén att för frikyrklighetens

räkning avdela kontaktpastorer för verksamheten vid sjukhusen i

överensstämmelse med den nuvarande ordningen vid fångvårdsanstalterna;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

fru Sjöström-Bengtsson (I:B81) och den andra inom andra kammaren av

fröken Olsson och herr Alemyr (II: B 107), i vilka hemställts, att riksdagen

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 6 saml. Nr B 91

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958

måtte godkänna propositionen nr B 21 med den ändringen, att vid avvägandet

av tjänsteorganisationen i pastoraten antalet vårdplatser vid sjukhus

lägges till folkmängdstalet utan omräkning;

dels en inom andra kammaren av herrar Hallén och Braconier väckt

motion (II: B 172), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta inrättandet

av heltidsanställd präst förslagsvis vid följande sjukhus: karolinska sjukhuset,

Södersjukhuset, S:t Eriks och S:t Görans sjukhus i Stockholm, Sahlgrenska

sjukhuset i Göteborg, Lunds lasarett samt allmänna sjukhuset i

Malmö;

dels ock en inom andra kammaren av herr Holmberg väckt motion

(II: B 173), i vilken hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts

proposition nr B 21.

I den mån redogörelse i det följande icke lämnas för de till grund för

propositionen liggande utredningsförslagen och de i ärendet avgivna remissyttrandena

eller för motiveringen för de motionsvis framställda yrkandena

får utskottet hänvisa till propositionen 1958: 67 samt till de vid 1958

års A-riksdag väckta motionerna II: 427, II: 428 och II: 429, ävensom till

motionen II: B 173.

Inledning

Den 29 juli 1957 anmälde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet

i statsrådet, att de för utredning av frågan om ordnande av den andliga

vården på sjukvårdsinrättningar jämte därmed sammanhängande frågor

tillkallade sakkunniga — sakkunniga för andliga vården vid sjukhusen —

den 31 oktober 1949 avgivit betänkande med förslag till ordnande av den

andliga vården vid sjukhusen (SOU 1949: 53) och att yttranden över betänkandet

avgivits av ett stort antal myndigheter m. fl. I propositionen

1957: 153 angående en reform av den territoriella pastoratsindelningen och

den församlingsprästerliga organisationen i riket in. m. redovisade föredragande

departementschefen i korthet de sakkunnigas förslag till ordnande av

den andliga vården vid sjukhusen och förklarade sig därvid anse, att, innan

slutlig ställning toges, kyrkomötet borde beredas tillfälle yttra sig i ärendet.

Detta kunde lämpligen ske vid det kyrkomöte, som vore planerat till hösten

1957. Sedan yttrande inhämtats av kyrkomötet, syntes till 1958 års riksdag

böra avgivas proposition med förslag till ordnande av den andliga vården

vid sjukhus. Det skulle härigenom bli möjligt för domkapitlen att — i den

mån den andliga vården vid sjukvårdsinrättningar avsågs skola ingå i församlingsprästernas

tjänsteuppgifter — vid uppgörande av förslag till ny

pastoratsindelning och -organisation beakta detta vid folkmängdsnormernas

tillämpning. Genom skrivelse den 29 juli 1957, nr 8, begärde Kungl. Maj:t

kyrkomötets yttrande i ärendet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958

3

I skrivelse den 4 oktober 1957, nr 33, har kyrkomötet såsom yttrande

åberopat vad dess andra tillfälliga utskott i betänkande nr 19 anfört.

Behovet av förbättrad andlig vård vid sjukhusen

För närvarande ombesörjes i regel den andliga vården vid sjukhusen

(varmed enligt departementschefen avses sjukvårdsanstalter, varå lagen om

vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus äger tillämpning, med

ifrågavarande sjukvårdsanstalter jämförliga statliga och enskilda sjukvårdsinrättningar,

sinnessjukhus, vårdanstalter för psykiskt efterblivna samt

övriga anstalter för vård av sjuka) av vissa präster såsom bisyssla vid sidan

av annan prästerlig tjänst och mot arvode, som betalas av sjukhusets huvudman.

Endast vid Lunds lasarett finnes heltidsanställd sjukhuspräst. De

sakkunniga har ansett, att denna ordning är behäftad med många brister

och uttalar i sitt betänkande, att den andliga vård, som för närvarande

meddelas vid sjukhusen, synes efter vad från flera håll omvittnats icke tillfredsställande

fylla de anspråk, som bör kunna ställas på sådan andlig vård.

De sakkunniga har vidare uttalat, att den undersökning, som de verkställt

av nuvarande förhållanden i fråga om den andliga vården vid sjukvårdsinrättningarna,

givit vid handen, att detta område blivit mycket eftersatt

vid jämförelse med andra insatser och arbetsuppgifter på det andliga området

i samhället. Otillräckliga föreskrifter och otillräcklig arbetskraft har

heller icke låtit den andliga vården följa den snabba och starka utvecklingen

i övrigt inom sjukvården.

Behovet av förbättrad andlig vård har, i den mån det föranlett särskilda

uttalanden, vitsordats av flertalet remissinstanser. Endast i ett fåtal remissyttranden

har direkt uttalats, att något större behov av förbättrad andlig

vård ej föreligger. Kyrkomötet har livligt understrukit behovet av snara

och effektiva åtgärder på detta område.

Departementschefen har anfört följande.

För egen del har jag av vad som förekommit i detta ärende blivit övertygad

om att behov föreligger av vissa åtgärder i syfte att ge den del

av svenska kyrkans verksamhet, som avser den andliga vården vid våra

sjukhus, en fastare organisation och att denna fråga nu bör lösas. Såsom

de sakkunniga framhållit bör därvid den principiella utgångspunkten vara

att ordna så att sjukhusens patienter i största utsträckning kan få åtnjuta

samma religiösa förmåner som utanför sjukhuset. Samtidigt måste

självfallet tillses, att icke den andliga vården på sjukhusen får karaktären

av ett religiöst tvångserbjudande, som begränsar patienternas personliga

frihet. Den andliga vården bör därför utövas så, att den göres beroende

av patienternas frivilliga deltagande. Den största vikten bör läggas vid den

enskilda själavården. Regelbundna ronder av sjukhusprästen, såsom de

sakkunniga förordat, bör emellertid enligt min mening icke förekomma.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958

Såsom framgår av det följande föreslår jag, att den andliga vården vid

sjukhus skall ombesörjas av prästerskapet i det territoriella pastorat, inom

vilket sjukhuset är beläget. Särskilda sjukhusprästbefattningar bör således

enligt min mening icke inrättas. Då Kungl. Maj:t enligt 2 § prästlönekostnadslagen

har rådighet över den kyrkliga indelningen och organisationen

inom pastoraten och till följd härav har att avgöra, huruvida och i vad

mån den prästerliga tjänstgöringen på sjukhusen, vilken skall åligga pastoratets

prästerskap, skall medföra utökning av de prästerliga arbetskrafterna

i pastoratet, torde frågan om den framtida organisationen av den andliga

vården vid sjukhusen icke i och för sig behöva prövas av riksdagen.

Med hänsyn till dess samband med frågan om pastoratsindelningen och den

församlingsprästerliga organisationen, vilken behandlats av 1957 års riksdag

(rskr. 1957: 388), har jag emellertid ansett lämpligt, att vissa riktlinjer och

normer jämväl för ordnande av den andliga vården vid sjukhusen underställes

riksdagen.

Sjukhusprästens uppgifter

Beträffande förevarande fråga har departementschejen anfört följande.

Den prästerliga verksamheten på sjukhusen skall givetvis, såsom de

sakkunniga framhållit, i främsta rummet avse religiös omvårdnad om

patienterna. De väsentligaste uppgifterna bör alltså vara de, som ankommer

på en församlingspräst, nämligen enskild själavård, hållande av gudstjänster

och andaktsstunder, verkställande av kyrkliga förrättningar i

övrigt samt vissa kyrkobokföringsuppgifter. Vad de sakkunniga föreslagit

härvidlag har också i huvudsak lämnats utan erinran från remissmyndigheternas

sida. Förslaget om prästens medverkan i sjukhusets allmänkulturella

och sociala verksamhet har däremot mött kritik från åtskilliga håll.

Då dessa uppgifter numera till stor del ombesörjes av specialutbildad personal,

d. v. s. sysselsättnings- och arbetsterapeuter, bibliotekspersonal samt

sociala kuratorer, kan därför icke såsom någon generell norm uppställas, att

prästen just i denna egenskap skall tagas i anspråk för sådana uppgifter.

Prästens verksamhet bland sjukvårdspersonalen bör enligt min mening

vara analog med den, som han ägnar sina församlingsbor i övrigt.

Den prästerliga organisationen för den andliga

vården vid sjukhusen

I fråga om den prästerliga organisationen för den andliga vården vid sjukhusen

framhåller de sakkunniga, att en förbättring av denna verksamhet,

särskilt i avseende å den enskilda själavården för patienterna, icke torde

kunna åstadkommas utan att tillfälle beredes sjukhusprästerna att ägna

mera tid och krafter åt arbetet å sjukhusen. Att församlingsprästerna fortfarande

måste tagas i anspråk för denna vård är enligt de sakkunnigas mening

med hänsyn till den spridda belägenheten av många sjukhus och det

ringa patientantalet i många fall ofrånkomligt, men därvid måste tillses,

att församlingsvården organiseras på sådant sätt, att församlingsprästerna

får nödig tid till arbetet å sjukhusen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958

5

Vid åtskilliga större sjukhus synes emellertid, framhåller de sakkunniga,

det prästerliga arbetet vara av den omfattning, att det kräver en persons

hela arbetstid. Huruvida i dylikt fall särskild präst bör anställas för sjukhuset

eller tjänstgöringen därstädes uppdelas mellan två eller flera församlingspräster

kan måhända vara föremål för viss tvekan. Då det enligt de

sakkunnigas mening är av betydelse, att arbetet står under enhetlig ledning

samt att prästen får odelat ägna sin tid åt denna uppgift, anser de sakkunniga,

att heltidsbefattningar bör inrättas vid sjukhus, där arbetets omfattning

så kräver.

För bedömande av frågan, vid vilka sjukhus heltidsanställning av präster

bör ske, har de sakkunniga företagit vissa undersökningar beträffande den

arbetstid, som kommer att krävas för fullgörande av de uppgifter, vilka

enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att åvila en sjukhuspräst. Utgående

från resultatet av dessa undersökningar anser de sakkunniga, att

vid större sjukhus, där den andliga vården kan antagas bereda vederbörande

präst full sysselsättning — vilket enligt de sakkunnigas mening är fallet,

först då antalet vårdplatser på sjukhuset uppgår till omkring 1 200

eller åtminstone överstiger 1 000 — bör anställas särskild sjukhuspräst.

Heltidsanställning av präst bör även kunna ske genom samordnande av två

eller flera sjukhus under en präst. Enligt en av de sakkunniga gjord approximativ

beräkning skulle 34 sådana sjukhusprästbefattningar behöva inrättas.

I de fall heltidsanställning av sjukhuspräst icke kan ordnas, bör enligt

sakkunnigförslaget den andliga vården vid sjukhuset ombesörjas av prästerskapet

i det pastorat, där sjukhuset är beläget. Församlingsprästens verksamhet

vid sjukhuset skall emellertid icke — såsom nu — utgöra en bisyssla

för honom, utan denna verksamhet bör inordnas i församlings vården. Den

prästerliga organisationen i pastoratet skall enligt de sakkunnigas uppfattning

anpassas härefter; då så befinnes nödigt, skall sålunda utökning i organisationen

ske.

De sakkunniga anser, att huvudregeln bör vara, att den andliga vården

vid sjukhusen handhas av vederbörande pastorats prästerskap. I vad mån

hänläggandet av den andliga vården vid sjukhusen till pastoratets prästerskap

bör föranleda utökning av den prästerliga organisationen inom pastoraten

avgöres av Kungl. Maj:t. För reformens genomförande bör enligt de

sakkunnigas mening de nuvarande prästernas avgång icke avvaktas utan

densamma göras tillämplig på redan utnämnd präst.

Beträffande redogörelsen för remissinstansernas yttranden hänvisas till

propositionen (s. 6—8).

Beträffande den prästerliga organisationen för den andliga vården vid

sjukhusen har departementschefen anfört följande.

För ordnande av den andliga vården vid sjukhusen har i ärendet

framförts tre alternativa lösningar, nämligen de sakkunnigas förslag, som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958

innebär att särskilda tjänster inrättas för de stora sjukhusen eller för

flera närbelägna sjukhus och att den andliga vården i övrigt ombesörjes

av församlingsprästerskapet, kammarkollegiets in. fl. remissinstansers

förslag, som innebär att ifrågavarande verksamhet handhas helt av församlingsprästerskapet,

samt den av vissa remissinstanser förordade utvägen, att

sjukhustjänstgöringen liksom nu skall bestridas som bisyssla av i regel församlingspräster.

För egen del har jag — med biträdande i allt väsentligt

av de synpunkter som i detta hänseende anförts av främst landstingsförbundet,

medicinalstyrelsen och kammarkollegiet — kommit till den uppfattningen,

att den andliga vården vid sjukhusen bör helt inordnas i församlingsvården

och ingå i församlingsprästernas tjänsteuppgifter. Särskilda befattningar

för heltidsanställda sjukhuspräster bör alltså enligt min mening

icke inrättas. Jag vill särskilt understryka, att den växelverkan mellan församlingsarbete

och sjukhustjänstgöring, som den av mig förordade organisationsformen

erbjuder, måste vara av största värde för den andliga vården

vid sjukhusen, såväl från patienternas som från prästens synpunkter.

Därest det prästerliga arbetet vid sjukhusen inordnas i församlingsvården,

synes det merarbete, som sjukhustjänstgöringen kommer att medföra för

församlingsprästerna, rimligen böra tagas i beaktande vid bestämmande av

den församlingsprästerliga organisationen i pastoraten. Enligt fjolårets riksdagsbeslut

skall tjänsteorganisationen i pastoraten avvägas enligt vissa normer,

som i huvudsak hänför sig till pastoratens folkmängdstal. En anknytning

till dessa normer synes lämpligen böra ske när det gäller att avväga i

vilken omfattning sjukhusarbetet skall påverka dimensioneringen av den

församlingsprästerliga organisationen. En dylik anknytning erhålles enklast

genom att man omräknar antalet i bruk varande vårdplatser vid sjukhus

inom pastoratet till ett tillägg till pastoratets folkmängdstal. Att en viss

omräkning bör ske, synes mig skäligt med hänsyn till att den andliga vården

bland sjuka ostridigt torde kräva förhållandevis mera tid och arbete än församlingsvården

i övrigt. Beträffande metoden för omräkningen får jag anföra

följande.

Vid tillämpning av de av fjolårets riksdag godkända normerna för den

församlingsprästerliga organisationen skall pastoraten indelas i tre grupper,

nämligen F-pastorat (pastorat där tätortsbefolkningens andel uppgår till

minst 90 procent), E-pastorat (70—90 procent av befolkningen boende i

tätort) och landsbygdspastorat. En tillämpning av normerna medför olika

folkmängdstal per präst, alltefter vilken grupp pastoraten tillhör. I anslutning

härtill bör vid den tekniska omräkningen även vårdplatstalet värderas

något olika för olika slag av pastorat. En enligt min uppfattning skälig och

samtidigt enkel lösning erhålles genom att omräkningen till tillägg till folkmängdstalet

göres sålunda, att i F-pastorat vårdplatstalet multipliceras med

tre samt i E-pastorat och landsbygdspastorat med siffran två. Detta betyder

exempelvis, att i ett F-pastorat med 15 000 invånare och 1 000 vårdplatser

den prästerliga organisationen bör under i övrigt lika förutsättningar

erhålla samma omfattning som i ett F-pastorat med (15 000 + 3X 1 000 =)

18 000 invånare.

I anslutning till vad de sakkunniga förordat synes beträffande epidemioch

sinnessjukhus samt vårdanstalter för psykiskt efterblivna en viss reduktion

böra göras av vårdplatsantalet före omräkningen, förslagsvis med en

fjärdedel.

Med den lösning av frågan om ordnande av den andliga vården vid sjuk
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958 7

husen, som jag här förordat, skulle domkapitlen vid uppgörande av förslag

till ny pastoratsindelning och -organisation alltså ha att vid folkmängdsnormernas

tillämpning beakta förekomsten av sjukhus inom vederbörande

pastorat och verkställa erforderliga omräkningar. Jag förutsätter emellertid,

att detta icke i och för sig skall medföra någon ändring i det totala antal

prästtjänster, som vid fjolårets riksdagsbeslut beräknats för riket. Som en

följd av anknytningen till pastoratsindelningen torde det nu föreslagna

inordnandet av sjukhusverksamheten i församlings vården kunna — liksom

pastoratsindelningen — träda i kraft tidigast den 1 januari 1961.

Avlöning

Då den andliga vården vid sjukhus, för vilken särskild sjukhuspräst icke

anställes, skall åligga prästerskapet i pastoratet och ingå i församlingsvården,

bör enligt de sakkunnigas mening vid lönegradsinplaceringen av kyrkoherde-

och komministertjänster hänsyn även tagas till tjänstgöringen på

sjukhus.

De sakkunnigas förslag i förevarande avseende har av de remissinstanser,

som yttrat sig häröver, till övervägande del tillstyrkts eller lämnats utan

erinran.

Beträffande förevarande och i samband därmed stående spörsmål har

departementschefen anfört följande.

Såsom de sakkunniga framhållit, bör vid inplacering i lönegrader hänsyn

tagas till sjukhustjänstgöringen. Enligt de vid fjolårets riksdag beslutade

grunderna för lönegradsplaceringen för kyrkoherde- och komministertjänster

skall pastoratets folkmängd vara den faktor, som i

normalfallet är avgörande för valet av lönegrad. Vid bestämmande av

vilken inverkan, som vårdplatstalet inom pastoratet skall ha pa prästernas

lönegradsplacering, bör detta — liksom vid avvägningen av pastoratets

tjänsteorganisation — omräknas till folkmängdstal. Då denna fråga endast

har betydelse för de mindre pastorat (högst 12 000 invånare), där prästerna

icke har den högsta lönegraden inom sin tjänstetyp, och då antalet invånare

per präst i dessa pastorat är lägre än genomsnittet för hela skalan, synes

vårdplatstalet vid omräkning för lönegradsplaceringar alltid böra, multipliceras

med siffran två, i förekommande fall dock efter den reduktion som

jag i det föregående förordat.

Finansieringen av sjukhusprästernas verksamhet

Kostnaden för den andliga vården vid de allmänna sjukhusen bestrides

för närvarande helt och hållet av vederbörande huvudmän. Uppehållandet

av den andliga vården vid sjukhusen måste enligt de sakkunnigas mening

liksom religionsvården överhuvud taget anses vara en statlig angelägenhet.

De sakkunniga föreslår därför, att kostnaden för sådan andlig vård vid sjuk
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958

husen, som skall ombesörjas av församlingsprästerna, i princip gäldas av

kyrkofonden. Med hänsyn till att denna kostnad i regel blir helt obetydlig

ävensom till vissa andra i betänkandet angivna förhållanden anser emellertid

de sakkunniga, att, för vinnande av förenkling i det administrativa arbetet,

bidrag ur fonden till pastoratet skall utgå endast i sådana fall, då sjukhustjänstgöringen

befinnes påverka den prästerliga organisationen i pastoratet

så, att organisationen måste ökas eller en eljest möjlig indragning av

prästerlig tjänst i pastoratet förhindras. Bidragsbeloppet bör utgå med

hänsyn till den tid, som sjukhustjänstgöringen kan beräknas taga av arbetstiden

för en heltidsanställd sjukhuspräst.

Andra kostnader för den andliga vården bör såsom hittills åligga vederbörande

huvudman.

Förslaget rörande finansieringen av den församlingsprästerliga verksamheten

vid sjukhusen har av de flesta remissinstanser, som icke helt avstyrkt

förslaget om ordnande av den andliga vården vid sjukhusen, lämnats utan

erinran eller ej särskilt berörts. I nagra remissuttalanden har dock erinringar

framförts. Kammarkollegiet, som framhåller, att församlingsprästerna redan

för närvarande torde ha skyldighet att sörja för själavården i sjukhusen,

anser det vid sådant förhållande knappast motiverat att för ändamålet

anlita kyrkofondens medel i andra fall än då sjukhustjänstgöringen medför

väsentlig höjning av den effektiva uttaxeringen för prästerskapets avlöning

i respektive pastorat. Det bör enligt kollegiet beaktas, att ett sjukhus av

någon storlek direkt och indirekt medför ett icke oväsentligt tillskott i

skatteunderlaget för pastoratet. En av kammarkollegiets ledamöter är såtillvida

oense med kollegiets majoritet att han anser att skäl icke föreligger

för särskilda bidrag från kyrkofonden. Kyrkomötet föreslår, att respektive

pastorats samtliga merkostnader ersättes av kyrkofondsmedel.

Departementschefen har anfört följande.

För egen del anser jag, att kostnaderna för den andliga vården vid

sjukhusen bör bestridas i samma ordning som kostnader för den församlingsprästerliga

verksamheten i övrigt. Mot detta kan naturligtvis

aberopas, att en stor del av patienterna vid sjukhusen kommer från andra

pastorat än det där sjukhuset är beläget. Jag vill emellertid erinra om

— förutom kammarkollegiets påpekande om sjukhusens betydelse för pastoratets

skatteunderlag — den utjämning pastoraten emellan av den kyrkligt-kommunala

beskattningen för prästlönerna, som för närvarande reguljärt

sker över kyrkofonden. I de fall pastorat redan åtnjuter tillskott från

kyrkofonden såsom bidrag till avlöning av sitt prästerskap, skulle ett särskilt

bidrag för sjukhustjänstgöringen icke komma att inverka på pastoratets

ekonomi. Ett dylikt bidrag, som skulle komma att öka pastoratets

aylömngstillgångar, skulle nämligen i motsvarande män minska det allmänna

tillskottet från kyrkofonden. De flesta pastoraten torde redan vara

tillskottspastorat och skulle till följd härav icke komma att tyngas av eventuellt

uppkommande kostnader för den andliga vården vid sjukhusen. I

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958

övrigt vill jag framhålla, att de merkostnader, som i andra fall kan uppkomma

för pastoraten till följd av vad jag i det föregående förordat, i regel

icke torde bli av den betydenhet, att en särskild ordning för kompensation

kan anses påkallad, särskilt med hänsyn till att en dylik ordning skulle medföra

en ytterligare komplicering av det redan nu invecklade avräkningsförfarandet

mellan kyrkofonden och pastoraten. Slutligen vill jag i detta sammanhang

peka på att modern församlingsvård inte bara riktar sig till församlingsmedlemmar.

Jag tänker härvid bland annat på den kyrkliga verksamheten

i storstädernas cityförsamlingar.

Den frikyrkliga insatsen i den andliga

vården vid sjukhusen

Beträffande den frikyrkliga insatsen på sjukhusen utgå de sakkunniga

ifrån att varje patient bör äga rätt till andlig omvårdnad av representant

från det samfund, patienten tillhör. Patient, tillhörande frikyrkligt samfund,

bör alltså få till särskilt besök kalla sådan representant och lämnas

tillfälle att ostört samtala med denne samt även äga tillgång till respektive

samfunds sakramentsförvaltning. Även frikyrkliga andaktsstunder bör enligt

de sakkunnigas mening få anordnas å sjukhusen. För ytterligare främjande

av den frikyrkliga insatsen i den andliga vården föreslår de sakkunniga,

att en särskild assistent skall kunna anställas vid sjukhuset vid sidan

av sjukhusprästen, dock under förutsättning att huvudmannen för sjukhuset

eller annan ställer medel till förfogande för ändamålet.

I före varande fråga har departementschefen anfört följande.

Självfallet bör de frikyrkliga samfunden beredas möjlighet att utöva

andlig verksamhet vid sjukhusen. Även denna verksamhet bör förutsätta

patienternas frivilliga deltagande. Den frikyrkliga insatsen bör enligt min

mening i övrigt ske helt i fria former utan annan reglering från samhällets

sida än vad som kan finnas påkallat av hänsyn till sjukvården.

Särskild nämnd vid sjukhus

Departementschefen har anfört följande.

Enligt de sakkunnigas förslag skall vid sjukhus i regel finnas en särskild

nämnd med uppgift att närmare ordna den andliga vården och vad därmed

äger samband. Nämnden skulle bestå av en vid sjukhuset anställd

liikare såsom ordförande samt såsom ledamöter sjukhusets präst och husmor

och en av samtliga avdelningssköterskor vald sjuksköterska, varjämte

vid behov nämnden skulle med sig kunna adjungera annan befattningshavare

vid sjukhuset.

Förslaget har rönt kritik från ett stort antal remissinstanser. Liksom

dessa anser jag det icke motiverat att tillskapa en särskild nämnd för ifrågavarande

verksamhet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr B 91 är 1958

Motioner

I motionerna I: B SO och II: B 108 har — under åberopande av den i

motionerna I: 331 och II: 427 vid 1958 års A-riksdag anförda motiveringen

— anförts bland annat följande.

Av de remissinstanser, som vid olika tidpunkter haft att yttra sig i ärendet,

har flertalet kraftigt understrukit behovet av en verklig jörbättring av

den andliga vården vid sjukhusen, och departementschefen anför i propositionen

(1958: 67) att han ansluter sig till de sakkunnigas mening att den

principiella utgångspunkten bör vara »att ordna så att sjukhusens patienter

i största utsträckning kan få åtnjuta samma religiösa förmåner som utanför

sjukhuset».

Departementschefens uppfattning synes vara, att det sålunda vitsordade

behovet av förbättrad andlig vård vid sjukhusen bäst skulle fyllas genom

»vissa åtgärder i syfte att ge den del av svenska kyrkans verksamhet, som

avser den andliga vården vid våra sjukhus, en fastare organisation». Av

flera skäl kan vi inte dela denna departementschefens uppfattning.

För det första erbjuder den i propositionen föreslagna fastare anknytningen

av den andliga vården vid sjukhusen till de ordinarie församlingsvårdande

uppgifterna för svenska kyrkans prästerskap enligt var uppfattning

icke möjligheter till de förbättringar som åsyftats, när frågan om den

andliga sjukhusvården nu under många år varit föremål för prövning.

Dels utgör det faktum att departementschefen förutsätter, att omorganisationen

av den andliga vården vid sjukhusen icke för närvarande skall

medföra någon ändring i det totala antal prästtjänster som 1957 beräknats

för riket, ett hinder för en förbättring av den andliga vården av sådan

omfattning som det av såväl sakkunniga som flertalet remissinstanser vitsordade

behovet synes påkalla.

Dels förbiser förslaget den väsentliga betydelsen av speciell utbildning

och utpräglade personliga kvalifikationer för den grannlaga uppgift det

innebär att handha den andliga omvårdnaden av sjuka människor. Den

absoluta anknytningen av sjukhusprästens tjänst till svenska^kyrkans pastoratsorganisation

synes på ett otillfredsställande sätt lösa frågan om möjligheten

att få för uppgiften speciellt lämpade personer.

För det andra finner vi den föreslagna organisationen av den andliga vården

vid sjukhusen otillfredsställande ur såväl ekumenisk som religionsfrihetssynpunkt.

Kungl. Maj:ts förslag synes ta sikte främst på den formella

kyrkotillhörigheten — ett hänsynstagande till den reella kyrkotillhörigheten

skulle enligt vår mening ställa i klar belysning nackdelarna ur här

angivna synpunkter med en ordning, där en reglering genomförts av svenska

kyrkans insats i den andliga vården, medan övriga trossamfunds insats lämnas

oreglerad och visserligen betecknas som naturlig och önskvärd men

göres beroende av såväl ovissa frivilliga ekonomiska bidrag som vederbörande

prästmans inom svenska kyrkan personliga intresse för en samverkan

med representanter för andra trossamfund än det egna.

Antalet av dem som finner det naturligt att tillfredsställa sitt behov av

personlig själavård genom kontakt med en frikyrkopastor ger enligt vår

uppfattning, liksom frikyrklighetens reella inflytande i vårt folk, en anvisning

om att lösningen av frågan om den andliga sjukhusvårdens organisation

bör sökas efter andra linjer än dem Kungl. Maj:ts proposition skisserar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958

11

Mot bakgrunden av den i religionsfrihetslagen knäsatta principen om

större likställighet mellan de olika trossamfunden i vårt land ter sig såväl

den andliga vårdens organisatoriska anknytning till församlingsvården inom

svenska kyrkan som denna organisations absoluta samband med pastoratsreformen

klart otillfredsställande, något som tidigare kraftigt understrukits

bland annat i yttrande av Frikyrkliga samarbetskommittén.

Vår uppfattning är vidare att ur synpunkten av sjukvårdens eget bästa

den grundsyn på hela frågan som kommer till uttryck i propositionen —

att den andliga vården vid sjukhusen är en del av den församlingsvårdande

uppgiften och därför utan olägenhet kan handhavas som en med annat församlingsvårdande

arbete i stort sett jämförlig uppgift — icke är acceptabel.

Uppskattningen av den andliga vården torde från sjukvårdens egen sida,

som också anförs i direktiven till de sakkunniga, på senare år avsevärt ha

ökat. Kunskapen om de psykosomatiska sjukdomarnas roll har allt starkare

aktualiserat behovet av en sjukvård som i sig själv tar sikte på olika sidor

av patientens personlighet. En naturlig konsekvens av denna syn finner vi

vara, att den andliga vården av de på sjukhusen inneliggande också organisatoriskt

blir en integrerande del av sjukvården som sådan och som följd

därav en angelägenhet som anförtros huvudmannen och icke, som propositionen

föreslår, i första hand blir en deluppgift för prästerskapet inom ett

av trossamfunden.

Det ter sig vidare angeläget att den andliga vårdens organisation blir sådan,

att en klar ekumenisk syftning inom dess ram kan till fullo förverkligas.

Fem års vitsordat positiva erfarenheter av en sådan organisation av

den andliga vården vid fängelserna borde i detta avseende få vara vägledande

jämväl för organisationen av den andliga sjukhusvården.

Med en summering av vad som ovan sagts och som en konsekvens därav

vill vi föreslå, att den andliga vården vid sjukhusen ordnas genom särskilda

tjänster i huvudmannens regi; att dessa tjänster får stå öppna för sökande

från olika trossamfund och att vid deras tillsättning hänsyn skall tagas i

första hand till sökandens personliga duglighet och lämplighet ur synpunkten

av såväl de speciella kvalifikationer omvårdnaden om sjuka människor

kräver som den ekumeniska prägel, vilken bör känneteckna den andliga

vården vid sjukhusen, samt att därvid speciell hänsyn skall tagas till

genomgången särskild utbildning (vid S:t Lukasstiftelsen e. d.) för sådan

tjänst; att särskild nämnd måtte tillsättas med uppgift att å huvudmannens

vägnar tillse den andliga vården vid sjukhusen och därvid speciellt

aktge på behovet av god kontakt med representanter för olika trossamfund

samt sörja för samordningen av insatser i den andliga vården från de olika

trossamfunden.

Ekonomiseringen av den andliga vården vid en organisation efter de linjer

som ovan angivits bör enligt vår uppfattning kunna ordnas genom dels

huvudmannens ekonomiska ansvar i likhet med nu gällande bestämmelser,

dels statsbidrag efter samma principer som nu gäller beträffande den andliga

vården vid fångvårdsanstalterna.

Skulle emellertid grundprinciperna i Kungl. Maj:ts proposition vinna

riksdagens gillande och en fastare anknytning av den andliga vården till

svenska kyrkans församlingsvård ske, synes det dock vara möjligt att på

viktiga punkter tillmötesgå de önskemål, som vi i det föregående framfört.

Frikyrkligheten i vårt land torde betrakta den andliga vården vid sjukhusen

som en så viktig angelägenhet, att man kan förutsätta ett positivt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958

intresse för att i en sådan situation söka lösa frågan om det ekonomiska

ansvaret för den frikyrkliga insatsen i den andliga vården.

En kontaktpastorsinstitution efter de linjer som tillämpas i fråga om den

andliga vården vid fångvårdsanstalterna skulle vidare enligt vår uppfattning

fylla en väsentlig uppgift och därtill i en situation, där den andliga

vården vid sjukhusen ensidigt anknötes till ett trossamfunds prästerskap,

vara speciellt angelägen, liksom frågan om särskild nämnd vid en sådan

ensidig anknytning skulle få speciell aktualitet.

Till stöd för de i motionerna I: B 81 och II: B 107 framställda yrkandena

har — under hänvisning till den i motionerna I: 332 och II: 429 vid 1958

års A-riksdag avgivna motiveringen — anförts följande.

I proposition nr 67 föreslås, att vid beräkning av antalet prästtjänster

inom ett pastorat skall hänsyn tas till det merarbete sjukhusen förorsakar

på så sätt, att sjukhusens vårdplatsantal lägges till pastoratens folkmängdstal.

Då den andliga vården bland sjuka anses kräva mer arbete än

bland de friska, skall därvid i F-pastoraten vårdplatsantalet multipliceras

med tre och i E-pastoraten och landsbygdspastorat med två.

När dissenterskatteutredningen undersökte, hur prästerna delar sin tid

mellan uppgifter av religiös natur och av annan natur, fann den, att de rent

kyrkliga uppgifterna i landsbygdspastoraten tog ungefär halva tiden, medan

de i stadspastoraten endast tog 35—40 procent av tiden.

Då det på sjukhusen endast blir frågan om de rent religiösa uppgifterna,

kan alltså prästerna ägna proportionsvis två eller tre gånger så lång tid åt

de sjuka som åt de friska även utan någon omräkning av vårdplatsantalet.

I motionen II: B 172 har — under åberopande av motiveringen till det i

motionen II: 428 vid 1958 års A-riksdag gjorda yrkandet — anförts bland

annat följande.

Det måste betraktas såsom en förtjänst att förslaget till ordnande av

den andliga vården vid våra sjukhus präglas av en enhetlig princip, enligt

vilken ansvaret för denna vård åvilar prästerskapet i det pastorat där

vederbörande sjukhusinrättning är belägen. Dock anse vi, att prästens

arbete vid våra största sjukhus är så krävande, att därtill fordras en heltidsanställd,

specialutbildad kraft. Erfarenheten visar, att sjukhusprästens

arbete i praktiken leder till en naturlig kontakt även med personalen,

patientens anhöriga och bekantskapskrets och således icke isolerar en heltidsanställd

präst från livet utanför sjukhuset.

Till stöd för det i motionen II: B 173 framställda yrkandet har anförts

bland annat följande.

Det finns emellertid en påtaglig risk att det förslag som nu föreligger

kommer att leda till betydande och uppenbarligen onödig ökning av samhällets

kostnader på detta område. För dimensioneringen av den prästerliga

organisationen föreslås nämligen en beräkningsmetod som kan få avsevärda

ekonomiska konsekvenser. Som exempel anföres att ett pastorat med 15 000

invånare skall få en prästerlig organisation motsvarande ett befolkningstal

på 18 000 om inom pastoratet finns sjukhus med 1 000 vårdplatser. Det är

ingen tvekan om att antalet präster i många pastorat därigenom kommer

att bli större än vad som förutsattes vid pastoratsreformens genomförande.

Påpekandet i propositionen att detta i och för sig inte behöver innebära en

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958

ökning av det totala antalet präster i landet är under sådana förhållanden

bara en bekräftelse på vad vi tidigare sagt, att den prästerliga organisationen

redan nu är för stor och att härvidlag sålunda förekommer tydligt

slöseri med skattebetalarnas pengar.

Utskottet

Utskottet finner i likhet med departementschefen behov föreligga av ett

bättre ordnande av den andliga vården vid sjukhusen och av att denna del

av svenska kyrkans verksamhet erhåller en fastare organisation. Utskottet

är även ense med departementschefen därom, att den principiella utgångspunkten

härvid bör vara att ordna så att sjukhusets patienter i största utsträckning

kan få åtnjuta samma religiösa förmåner som utanför sjukhuset.

Departementschefen har framhållit att man samtidigt självfallet måste

tillse, att icke den andliga vården på sjukhusen finge karaktären av ett religiöst

tvångserbjudande, som begränsade patienternas personliga frihet, varför

denna vård borde utövas så, att den gjordes beroende av patienternas

frivilliga deltagande. Den största vikten borde enligt departementschefen

läggas vid den enskilda själavården, och regelbundna ronder av sjukhusprästen

borde icke förekomma. Utskottet får för sin del understryka vad

departementschefen sålunda anfört.

I propositionen föreslås, att den andliga vården vid sjukhusen skall ombesörjas

av prästerskapet i det territoriella pastorat, inom vilket sjukhuset

är beläget. Med hänsyn till sambandet mellan detta förslag och den av

1957 års riksdag behandlade frågan om pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

organisationen (prop. 1957: 153, statsutskottets utlåtande

1957: 175), har departementschefen ansett lämpligt att underställa

riksdagen vissa riktlinjer och normer jämväl för ordnande av den andliga

vården vid sjukhusen.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot vad departementschefen

anfört och föreslagit med avseende å sjukhusprästens uppgifter.

Sasom av den lämnade redogörelsen framgår har departementschefen i

fråga om den prästerliga organisationen för den andliga

vården vid sjukhusen ansett, att särskilda befattningar för

heltidsanställda sjukhuspräster icke borde inrättas. Den andliga vården vid

sjukhusen borde i stället helt inordnas i församlingsvården och ingå i församlingsprästernas

tjänstcuppgifter. Utskottet biträder departementschefens

ifrågavarande förslag och får understryka, att jämväl enligt utskottets

uppfattning den växelverkan mellan församlingsarbete och sjukhustjänstgöring,

som ovannämnda organisationsform erbjuder, måste vara av största

värde för den andliga vården vid sjukhusen såväl från patienternas som

från prästens synpunkter.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958

I motionen II: B 172 hemställes, att riksdagen måtte besluta inrättandet

av heltidstjänst för präst vid följande sjukhus: karolinska sjukhuset, Södersjukhuset,

S:t Eriks och S:t Görans sjukhus i Stockholm, Sahlgrenska sjukhuset

i Göteborg, Lunds lasarett samt allmänna sjukhuset i Malmö. Utskottet

får erinra därom, att redan i den av 1957 års riksdag behandlade

pastoratsindelningspropositionen föredragande departementschefen uttalade,

att — i den mån den andliga vården vid sjukvårdsinrättningar avsåges

skola ingå i församlingsprästernas tjänsteuppgifter — det torde bli möjligt

för domkapitlen att vid uppgörande av förslag till ny pastoratsindelning

och -organisation beakta detta vid folkmängdsnormernas tillämpning. Chefen

för ecklesiastikdepartementet har i den nu föreliggande propositionen

kompletterat nämnda uttalande med förslag om att man vid tillämpning

av normerna för pastoratsorganisationen borde omräkna antalet i bruk

varande vårdplatser vid sjukhus inom vederbörande pastorat till ett tillägg

till pastoratets folkmängdstal, vilket synts departementschefen skäligt med

hänsyn till att den andliga vården bland sjuka ostridigt torde kräva förhållandevis

mera tid och arbete än församlingsvården i övrigt. Med utgångspunkt

från att de pastorat som beröres av motionen på av departementschefen

föreslaget sätt kan få antalet präster utökat på grund av sjukhustjänstgöringen

föreligger — såvitt utskottet kan finna — möjlighet för

att en av församlingens präster i görlig utsträckning skall kunna avdelas

för sjukhusarbetet. Såsom vidare landstingsförbundet påpekat, kan det härutöver

också bli möjligt att, om så ansåges lämpligare, fördela tjänstgöringen

vid »heltidssjukhus» mellan två eller flera präster. Det synes alltså

utskottet som om yrkandet i motionen II: B 172 icke är oförenligt med

departementschefens förslag, utan bör kunna bli i huvudsak tillgodosett

genom detsamma. På grund härav torde motionen II: B 172 icke böra till

någon riksdagens åtgärd föranleda.

Då det gäller att avväga i vilken omfattning sjukhusarbetet skall påverka

dimensioneringen av den församlingsprästerliga organisationen anser departementschefen,

dels att anknytning lämpligen borde ske till pastoratsreformens

folkmängdsnormer, dels ock att detta enklast skedde genom ovannämnda

omräkning av antalet i bruk varande vårdplatser vid sjukhusen. I

fråga om metoden för denna omräkning har departementschefen föreslagit,

att man skulle multiplicera antalet vårdplatser med 3 i s.k. F-pastorat

(pastorat där tätortsbefolkningens andel uppginge till minst 90 procent)

samt med 2 i E-pastorat (70—90 procent av befolkningen boende i tätort)

och landsbygdspastorat. Anledningen till att en något högre multiplikator

valts för F-pastoraten torde såvitt framgår av departementschefens i detta

sammanhang gjorda uttalande vara, att dessa med hänsyn till pastoratsindelningens

folkmängdsnormer annars skulle komma i alltför oförmånligt

läge i förhållande till de båda andra pastoratstyperna och vice versa. Angående

epidemi- och sinnessjukhus samt vårdanstalter för psykiskt efter
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958

15

blivna har föreslagits, att vårdplatsantalet före omräkningen skulle reduceras

med en fjärdedel.

I motionerna I: B 81 och II: B 107 hemställes, att riksdagen måtte godkänna

propositionen med den ändringen, att vid avvägandet av tjänsteorganisationen

i pastoraten antalet vårdplatser vid sjukhus lades till folkmängdstalet

utan omräkning. Till stöd för yrkandet anför motionärerna

bland annat, att då det på sjukhusen endast bleve fråga om de rent religiösa

uppgifterna, kunde prästerna proportionsvis ägna två eller tre gånger så

lång tid åt de sjuka som åt de friska. En motsatt uppfattning angående

omräkningen har kommit till uttryck i motionen II: B 172, dock ej i motionens

yrkande. Sålunda framhålles, att omvårdnaden av den enskilde

patienten vore tidskrävande i långt högre grad än vad fallet vore med

människor utanför sjukhuset, varför det framstode såsom ett ofrånkomligt

krav, att vårdplatstalet vid omräkning erhölle en väsentligt högre multiplikator.

Då de nu anförda motsatta ståndpunkterna från olika synpunkter

kunna ha visst fog för sig, anser utskottet att särskild uppmärksamhet bör

riktas på verkningarna av ett strikt schematiskt tillämpande av den föreslagna

omräkningsregeln. Utskottet anser sig böra peka på att omräkningsregeln

synes exempelvis beträffande sjukhus med utpräglad kort vårdtid för

patienterna vara mindre befogad än när det gäller kronikersjukhus, tuberkulossjukhus

o. dyl. Denna skillnad är icke minst viktig med hänsyn till

att enligt propositionen särskild tonvikt lagts på den enskilda själavården.

Det kan alltså i en del fall synas som om med den föreslagna anordningen

vissa sjukhuspastorat skulle bli mer gynnade än uppehållandet av den

andliga vården å sjukhuset i och för sig kräver. Å andra sidan torde böra

uppmärksammas, att omräkningssiffran så tilltages, att tillfälle till ökad

andlig vård kan ges åt sjukhus, där behov härav gör sig starkt gällande.

Samtidigt bör tillses, att vid omräkningsregelns tillämpning hänsyn tages

till att vissa mindre pastorat icke skola bli missgynnade med avseende å

prästerliga tjänster genom utökning av dylika i sjukhuspastoraten.

Ifrågavarande förhållanden utvisar enligt utskottet, att det — då erfarenhet

ännu ej vunnits vare sig av pastoratsindelningsnormernas eller omförmälda

omräkningsregels praktiska tillämpning — icke nu finnes anledning

att frångå departementschefens förslag beträffande de föreslagna

siffrorna för omräkningen. Utskottet vill emellertid framhålla, att utskottet

finner det angeläget, att kammarkollegiet vid sin prövning av domkapitlens

förslag till pastoratsindelning och Ivungl. Maj:t vid det slutliga fastställandet

av förslagen beaktar de av utskottet anförda synpunkterna. Det i

motionerna I: B 81 och II: B 107 framställda yrkandet torde enligt utskottets

mening icke böra till någon annan riksdagens åtgärd föranleda än att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t giver till känna vad utskottet sålunda

anfört.

Beträffande den föreslagna möjligheten för domkapitlen att vid folk
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958

mängdsnormernas tillämpning beakta förekomsten av sjukhus inom vederbörande

pastorat och verkställa erforderliga omräkningar, har departementschefen

uttalat, att han förutsatte, att detta icke i och för sig skulle

medföra någon ändring i det totala antal prästtjänster, som vid fjolårets

riksdagsbeslut beräknats för riket. Utskottet ansluter sig till departementschefens

ifrågavarande uttalande.

Vad departementschefen anfört och föreslagit med avseende å dels

prästernas avlöning med hänsyn till sjukhustjänstgöringen, dels ock

finansieringen av sjukhusprästernas verksamhet har

icke givit utskottet anledning till erinran.

Under avsnittet den frikyrkliga insatsen i den andliga

vården vid sjukhusen har departementschefen uttalat, att de

frikyrkliga samfunden självfallet borde beredas möjlighet att utöva andlig

verksamhet vid sjukhusen och att även denna verksamhet borde förutsätta

patienternas frivilliga deltagande. Enligt departementschefen borde i

övrigt den frikyrkliga insatsen ske helt i fria former utan annan reglering

från samhällets sida än vad som kunde finnas påkallat av hänsyn till sjukvården.

Utskottet ansluter sig till vad departementschefen sålunda anfört.

I motionerna I: B 80 och II: B 108 yrkas bland annat att riksdagen

måtte med avslag å propositionen besluta inrätta särskilda tjänster för den

andliga vården vid sjukhusen att tillsättas efter sökandens lämplighet för

uppgiften oavsett kyrkotillhörighet. Utskottet, som anslutit sig till departementschefens

förslag att särskilda sjukhusprästtjänster icke skulle inrättas

vid sjukhusen, avstyrker på grund härav bifall till ifrågavarande yrkande.

I förevarande motioner har alternativt föreslagits, att svenska kyrkans

del av den andliga vården vid sjukhusen skulle ordnas i väsentlig överensstämmelse

med Kungl. Maj:ts förslag, men att förslaget skulle kompletteras

med en rekommendation till Frikyrkliga samarbetskommittén att

för frikyrklighetens räkning avdela kontaktpastorer för verksamheten vid

sjukhusen i överensstämmelse med den nuvarande ordningen vid fångvårdsanstalterna.

Utskottet anser sig icke heller böra tillmötesgå det alternativa yrkandet i

motionerna I: B 80 och II: B 108. Såväl formellt som praktiskt råder nämligen

helt andra förutsättningar i fråga om den andliga vården vid fångvårdsanstalterna

än vid sjukhusen. I detta sammanhang får utskottet

framhålla, att syftet med de i motionerna framställda yrkandena synes —

såvitt jämförelsen med ordningen vid fångvårdsanstalterna icke avser

beviljande av statsbidrag — vara väsentligen tillgodosett genom departementschefens

ovanberörda, av utskottet biträdda uttalande.

Utskottet förutsätter, att Frikyrkliga samarbetskommittén vidtager erforderliga

åtgärder för tillgodoseende av den frikyrkliga verksamheten vid

sjukhusen enligt av departementschefen uppdragna riktlinjer.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958

I likhet med departementschefen anser utskottet det icke motiverat att

tillskapa en särskild nämnd vid sjukhusen för ordnande av

den andliga vården därstädes. Utskottet avstyrker därför bifall till det i

motionerna I: B 80 och II: B 108 i ämnet framställda yrkandet.

På grund av den ståndpunkt utskottet i det föregående intagit till Kungl.

Maj:ts ifrågavarande förslag avstyrker utskottet bifall till motionen

II: B 173.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

I. att motionen II: B 172 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda;

II. att motionerna I: B 80 och II: B 108 — såvitt de

avse ej mindre inrättande av särskilda tjänster för den andliga

vården vid sjukhusen än även avdelande av kontaktpastorer

för verksamheten vid sjukhus i överensstämmelse

med den nuvarande ordningen vid fångvårdsanstalterna —

icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda;

III. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

samt med avslag å motionerna I: B 80 och II: B 108 —

såvitt de avse nämnder för den andliga vården vid sjukhusen

— ävensom med avslag å motionen II: B 173, godkänna

av departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden

för den 7 februari 1958 förordade riktlinjer och

normer för ordnande av den andliga vården vid sjukhusen
IV.

att riksdagen må, i anledning av motionerna I: B 81

och II: B 107, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna

vad utskottet anfört.

Stockholm den 25 november 1958

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Ohlon, Ivar Johansson,

Einar Persson, fröken Andersson, herrar Boman, Thun, Pålsson,

Bergman, Holmqvist, Rikard Svensson, Söderberg, Axel Johannes Andersson

och Hesselbom; samt

från a n d r a kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,

Malmborg, Thapper, Jansson i Kalix, Ståhl, Gustafsson i Stockholm, Svensson

i Stenkyrka, Nilsson i Göingegården, fröken Olsson, herrar Blidfors,

Almgren, Hansson i Skegrie, fröken Karlsson och fröken Vinge.

2 — llihany till riksdagens ''protokoll 1058. G sand. Nr Ii 01

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958

Reservationer

1) av fröken Andersson, herrar Skoglund i Doverstorp, Nilsson i Göingegården,

fröken Karlsson och fröken Vinge, vilka ansett

dels att i det stycke i utskottets yttrande på s. 14, som börjar med »I

motionen» och slutar med »åtgärd föranleda», bort göras den ändringen,

att sista meningen bort utgå och ersättas av text av följande lydelse:

»I anledning av motionen II: B 172 och i anslutning till vad departementschefen

anfört angående det totala antalet prästtjänster får utskottet

beträffande möjligheten för domkapitlen att vid folkmängdsnormernas tilllämpning

beakta förekomsten av sjukhus inom pastoraten framhålla, att

domkapitlen bör äga rätt att verkställa erforderliga omräkningar där nödig

hänsyn tages till behovet av erforderlig prästtjänst vid det befintliga sjukhuset

även om detta skulle medföra någon ändring i det totala antal

prästtjänster, som vid fjolårets riksdagsbeslut beräknats för riket.

Ett sjukhus med en patientbeläggning av 1 000 patienter bör enligt utskottets

mening anses motsvara full tjänstgöring för en prästtjänst.»

dels att det stycke i utskottets yttrande, som på s. 15 börjar med »Beträffande

den» och på s. 16 slutar med »ifrågavarande uttalande», bort utgå,

dels ock att utskottets hemställan under I. bort ha följande lydelse:

»I. att riksdagen må, i anledning av motionen II: B 172,

i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet

anfört;»

2) av herrar Ohlon, Boman, Axel Johannes Andersson, Malmborg, Ståhl

och fröken Vinge, vilka ansett

dels att det stycke på s. 17 i utskottets yttrande, som börjar med »I

likhet med» och slutar med »framställda yrkandet», bort ha följande

lydelse:

»Departementschefen har icke funnit motiverat att tillskapa en särskild

nämnd vid sjukhusen för ordnande av den andliga vården därstädes. I motionerna

I: B 80 och II: B 108 har däremot yrkats, att riksdagen måtte

besluta, att särskilda samarbetsnämnder för den andliga vården vid sjukhusen

skola komma till stånd. Utskottet får för sin del framhålla, att utskottet

funnit övervägande skäl tala för att i regel en särskild nämnd skall

finnas för ordnande av ifrågavarande vård och vad därmed står i samband.»

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr B 91 år 1958 19

dels och att utskottets hemställan under III. bort ha följande lydelse:

»III. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag

samt motionerna I: B 80 och II: B 108 — såvitt de avse

nämnder för den andliga vården vid sjukhusen — ävensom

med avslag å motionen II: B 173, godkänna av utskottet

förordade riktlinjer och normer för ordnande av den andliga

vården vid sjukhusen;»

3) av herr Ståhl

4) av herr Blidfors.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.