Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om föreskrifter rörande fordon, som i mörker uppställts på väg utom tättbebyggt område. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 90 i första kammaren av herrar Lundström och Edström samt nr 123 i andra kammaren av herr Nihlfors m. fl.

1959-04-08 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1959:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner om föreskrifter rörande fordon, som i mörker uppställts på väg utom tättbebyggt område. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 90 i första kammaren av herrar Lundström och Edström samt nr 123 i andra kammaren av herr Nihlfors m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1959

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av väckta motioner om föreskrifter rörande

fordon, som i mörker uppställts på väg utom tättbebyggt

område.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 90 i första kammaren av herrar Lundström

och Edström samt nr 123 i andra kammaren av herr Nihlfors m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen hos

Kungl. Maj :t anhåller om skyndsam undersökning av för trafiksäkerhetens

förbättrande erforderliga föreskrifter beträffande förvarnande tecken för

fordon, som i mörker uppställts å väg utom tättbebyggt område, och att

Kungl. Maj :t inför nästa års riksdag framlägger av undersökningen föranledda

förslag till ändringar i gällande vägtrafikförordning».

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, får

utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa

till motionen 11:123.

över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen

föreskriver inhämtat yttrande från kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och statens trafiksäkerhetsråd. Därjämte har på utskottets begäran

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), Kungl. automobilklubben

(KAK), Motormännens riksförbund (M), Motorförarnas helnykterhetsförbund

(MHF) och Folkrörelsernas motorförbund (Fomo) yttrat

sig i ärendet.

Gällande bestämmelser

Huvudreglerna om stannande och uppställning av fordon är meddelade i

49 § vägtrafikförordningen den 28 september 1951. I paragrafens 1 mom.

stadgas, att fordon inte får stannas eller uppställas på väg på sådan plats

eller sådant sätt, att fara uppstår för person eller egendom eller trafiken

onödigtvis hindras eller störes, samt att stannande och uppställning såvitt

möjligt skall ske på vänstra sidan av vägen. I 2 mom. föreskrives bl. a., att

stannande eller uppställning på väg inte utan att trafikförhållandena det

föranleder får äga rum på motorväg annorstädes än på parkeringsplats

och inte heller i skarp kurva eller nära sådan eller på backkrön eller i

närheten därav eller på annan plats, där sikten är skymd. Vidare föreskrives,

att, om fordon på grund av motorfel eller av annan sådan orsak blivit

l Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 är 1959

stående på plats som nu nämnts, åligger det föraren att snarast avlägsna

det från körbanan.

Beträffande belysning på fordon, som under mörker är uppställt på väg,

har föreskrift meddelats i 51 § nämnda förordning. I föreskriften, som inte

gäller det fall då fordonet uppställts på parkeringsplats och inte heller då

tillfredsställande vägbelysning är anordnad, angives i huvudsak, att fordonet

skall vara försett med belysnings- och reflexanordning i enlighet med

vad som är föreskrivet, då fordonet föres under mörker på väg. Bestämmelsen

innebär för bil väsentligen, att de två obligatoriska framlyktorna eller

särskilda parkeringslyktor och vidare två röda baklyktor skall vara tända

samt att bilen skall vara försedd med två på samma höjd anbragta reflexanordningar,

som återkastar rött sken bakåt. Tvåhjulig motorcykel behöver

inte ha mer än en framlykta, en baklykta och en reflexanordning. Samma

gäller moped och trampcykel.

Bestämmelsen om belysning på fordon, som under mörker uppställts på

väg, fick sin nuvarande lydelse år 1955. Till grund för den då gjorda ändringen

låg ett år 1954 framlagt betänkande av 1953 års trafiksäkerhetsutredning

(SOU 1954:38). Under remissbehandlingen av betänkandet erinrade

KAK (se prop. 172/1955, s. 72), att ECE (Förenta nationernas ekonomiska

kommission för Europa) framfört förslag om portabelt varningsmärke

med reflexanordning att medföras i lastbilar; KAK ansåg för sin

del lämpligt med en bestämmelse om att alla bilar, traktorer och motorredskap

skulle vara utrustade med sådant märke eller annan jämförbar

signalanordning, t. ex. uppställningsbar lykta med blinkande ljus och tillräcklig

lystid. Förslag i den av KAK antydda riktningen förelädes emellertid

inte riksdagen. Föredragande departementschefen yttrade om detta och

andra under remissbehandlingen framförda förslag, att de i många fall

var beaktansvärda men att de för sitt förverkligande fordrade undersökningar

och överväganden, som inte lämpligen kunde komma till stånd i

det sammanhanget.

Motionerna

Motionärerna anför bl. a.:

Erfarenheten visar, att det är skillnaden i hastighet mellan fordonen i en

och samma körriktning, som är grundorsaken till de flesta trafikolyckor.

Härav följer att ett stillastående (uppställt eller parkerat) fordon utgör det

absolut farligaste trafikhindret. Ett stillastående fordon skymmer sikten

för trafikanterna och tvingar bakifrån kommande fordon att i och för passering

svänga ut till höger i körbanan med risk för sammanstötning med

mötande fordon. År fordonet uppställt där synbarheten försvåras på grund

av oklar eller skymd sikt eller på grund av mörker, uppkommer dessutom

risken att fordonet bakifrån påköres av andra fordon, som i tid ej observerat

hindret. Här kan nämnas, att enligt olycksstatistiken antalet bakifrån

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr i3 år i959

3

påkörda stillastående bilar är tre gånger så stort som antalet bakifrån påkörda

bilar i rörelse. Är vägen smal, förefinnes även risk för påkörning

framifrån. Där under mörker tillfredsställande vägbelysning saknas, tillkommer

de försvårande omständigheter, som framför allt möte med annat

fordon medför, nämligen i form av kontrast- och övergångsbländning och

därav beroende nedsatt synförmåga hos den bländade föraren.

I det följande gör motionärerna gällande, att bestämmelsen i 51 § vägtrafikförordningen

om belysning på fordon, som under mörker är uppställt

på väg, är otillräcklig. Som skäl för påståendet anför motionärerna:

1. att ljuset från baklyktor och reflektorer icke på något sätt varslar om

att fordonet står stilla;

2. att det icke är möjligt att med hjälp av nämnda ljus snabbt och säkert

uppskatta avståndet till fordonet i fråga;

3. att baklyktorna och reflektorerna icke är synliga, om fordonet av en eller

annan anledning (motorfel, haveri) står uppställt i skarp kurva, bakom

backkrön eller annorstädes, där sikten är skymd;

4. att baklyset kan sättas ur funktion i händelse av haveri eller annan trafikolycka,

vilket även gäller reflexanordningar, i synnerhet sådana av

glas eller annat sprött material;

5. att ljuset från baklyktor och reflektorer tillfälligt kan skymmas av fordonets

förare, passagerare eller andra vägtrafikanter.

Såsom ytterligare ett riskabelt trafikhinder framhåller motionärerna

fordonslast som fallit ned på körbanan och som ej markeras med vare sig

ljus eller reflexanordning.

Motionärerna yttrar i fortsättningen, att förvarningsmarkering av stillastående

fordon och därmed jämförliga trafikhinder av trafiksäkerhetsexpertisen

anses vara det säkraste sättet att förebygga av dessa hinder orsakade

påkörningsolyckor. Motionärerna framhåller, att arbetsutskottet för

förhindrande av trafikolyckor inom ECE i rapport den 16 februari 1954

(dok. TRANS/WP 23/14) för utmärkande av stillastående fordon rekommenderat

användningen av en triangelformad tavla, försedd med röd bård

av reflekterande material, vilken skulle placeras på körbanan ett stycke

bakom fordonet. Motionärerna nämner, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i skrivelse den 21 februari 1955 till NTF sagt sig finna en av NTF planerad

propagandaaktion för användning av reflextriangel vara ett viktigt

led i trafiksäkerhetsarbetet. I det följande yttrar motionärerna bl. a.:

Trafikförhållandena i vårt land motiverar starkt skärpta lagbestämmelser

för att förebygga påkörningsolyckor, då motorfordon står uppställda på

körbanan i mörker. Här kan såsom ogynnsamma faktorer framhållas den

långa tid av året som mörkertrafik äger rum i de norra delarna av vårt land,

de många backar och kurvor, som tyvärr alltjämt är utmärkande för vårt

vägnät, och av vårt klimat betingade trafikhinder, som inte sällan gör fordonen

körodugliga. Otaliga exempel kan framdras från krönikan över vägtrafikolyckor,

där påkörning skett bakifrån i mörker av bilister, som inte

kunnat observera ett stillastående fordon. Särskilt s. k. långtradare eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1959

andra större och tyngre fordon som påkörts har förorsakat inte endast

svåra materialskador utan även många dödsfall.

Även om Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande genom

reklam för sin varningstriangel kunnat i allt vidare kretsar fästa uppmärksamhet

på hehovet av varningstecken för i mörker uppställda fordon, synes

tiden nu vara inne för övervägande om inte skyldighet bör stadgas att utmärka

ett i mörker på väg utom tättbebyggt område placerat fordon med

särskilt reflekterande varningstecken. En närmare undersökning av detta

spörsmål och frågan i vilken omfattning en varningstriangel bör föreskrivas

i vårt land får anses som synnerligen påkallad.

Remissyttrandena

Av remissinstanserna har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och trafiksäkerhetsrådet

avstyrkt motionärernas utredningsyrkande. Övriga remissinstanser

har tillstyrkt yrkandet. Därvid har NTF, MHF och Fomo biträtt

de av motionärerna framförda synpunkterna, medan KAK och M förklarat

sig tveksamma om lämpligheten av att föreskriva skyldighet att använda

varningstriangel.

Väg- och vattenbijggnadsstyrelsen har förklarat sig dela motionärernas

uppfattning, att ett i mörker på väg uppställt fordon i åtskilliga lägen kan

utgöra ett farligt trafikhinder. Styrelsen har emellertid uttalat, att bestämmelserna

i 49 § 1 och 2 mom. samt 51 § vägtrafikförordningen torde täcka

flertalet fall av olämpligt uppställande och stannande av fordon på väg.

Styrelsen har fortsatt:

För tillfällen, då ett kvarblivande av fordon på körbanan där sikten är

skymd eller på sådan plats, som omnämnts i 49 § 2 mom., icke kan undvikas,

har styrelsen på grundval av praktiska prov och efter samråd med

statspolisen redan år 1955 förordat, att anordning till markering av fordon,

som uppställts på väg på sådant sätt, att det kan utgöra fara för andra

trafikanter, skulle utgöras av tre med rött reflekterande material belagda

stavar, sammanställda i form av en liksidig triangel med cirka 45 cm sida.

Den föreslagna utformningen av triangeln överensstämde i huvudsak med de

rekommendationer om utmärkande av stillastående fordon, som gjorts av

ECE:s arbetsutskott för förhindrande av trafikolyckor i dess av motionärerna

omnämnda rapport (dok. TRANS/WP 23/14).

För de speciella situationer, som kan uppkomma i samband med trafikolyckor,

bärgning av fordon el. dyl. förordade styrelsen samtidigt användning

av ett portabelt märke, bestående av symbolen enligt fig. 9 i vägmärkeskungörelsen

»Avsmalnande väg» jämte en under detta varningsmärke anbragt

tilläggstavla med texten »Kör sakta. Trafikolycka».

Från vissa intressegruppers sida, och särskilt från skogsägarhåll, har

emellertid sedermera framförts önskemål om att få använda särskilda varningsmärken

då fordon vid lastning in. m. uppställes på väg i strid mot

föreskrifterna i 49 § vägtrafikförordningen. Styrelsen har för sin del avstyrkt

bifall till dessa framställningar i den mån ärendena inkommit för

yttrande, bland annat med motiveringen att, om systemet med särskilda var
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1959

5

ningsmärken mera allmänt komme till användning, skulle kunna befaras,

att man efter hand blev mindre nogräknad vid val av uppställningsplatser.

Vidare har understrukits risken av att vid ett ökat antal vägmärken, genomsnittsbilistens

uppmärksamhet kommer att avtrubbas, något som icke

skulle befrämja trafiksäkerheten utan snarare få motsatt verkan.

I stället för att föreskriva användning av varningsmärken i enlighet med

motionärernas tanke, synes enligt styrelsens mening ansträngningarna böra

inriktas på att förebygga uppställning av fordon på körbanan. Det synes

vidare lämpligt, att den av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande

sedan 1955 bedrivna propagandan för användning av den s. k. NTFtriangeln

vid tillfällig uppställning av fordon på väg fortsätter även framdeles.

Statens trafiksäkerhetsråd har inledningsvis uttalat, att rådet är väl

medvetet om den fara som fordon, vilka i mörker uppställts på väg utanför

tättbebyggt område, utgör. Rådet nämner därpå, att frågan om varningsmärken

av i motionerna avsett slag, såsom framhållits ovan, berörts

under remissbehandlingen av 1953 års trafiksäkerhetsutrednings år 1954

avgivna betänkande (SOU 1954:38). I fortsättningen anför rådet:

Trafiksäkerhetsrådet vill icke ifrågasätta nyttan av anordningar av nyss

angivet slag eller av sådan beskaffenhet som motionärerna nämnt. Emellertid

anser rådet, att det icke nu bör komma i fråga att föreskriva ytterligare

anordningar till förhindrande av olyckor av den typ motionärerna nämnt.

Därest fordonsförare iakttager de stadganden som redan finnas, torde riskerna

för olyckor vara ganska små. Det är angeläget att i detta sammanhang

framhålla vikten av att fordon, som av någon anledning måste stannas

eller ställas upp på väg, föres till förefintliga särskilda parkeringsplatser

vid vägen eller, om detta icke kan ske, placeras så långt borta från själva

vägbanan som möjligt.

Det är enligt rådets mening högst önskvärt att en effektiv propaganda

göres för sådana anordningar som hopfällbara varningstrianglar av reflekterande

material av typ NTF-triangeln eller andra anordningar av liknande

beskaffenhet.

Ehuru trafiksäkerhetsrådet sålunda finner den i motionerna begärda undersökningen

nu icke vara påkallad, kan man enligt rådets mening dock

icke helt bortse från vad motionärerna anfört. Sedan ytterligare erfarenhet

vunnits av de skärpta bestämmelser i hithörande hänseende, vilka infördes

1955, bör man därför vid en översyn eller omarbetning av vägtrafikförordningen

ha fortsatt uppmärksamhet riktad på problemet hindrande föremål

å vägbana.

NTF har anfört:

Såsom i motionerna framhålles har NTF genom olika åtgärder kunnat i

allt vidare kretsar fästa uppmärksamhet på behovet av varningstecken för

i mörker uppställda fordon. NTF har koncentrerat sin upplysningsverksamhet

kring den varningstriangel, som efter internationella överenskommelser

förordas av kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Denna upplysningsverksamhet

har medfört att varningstrianglar nu tillverkas i stor omfattning

och tillhandahålles allmänt i biltillbehörshandeln.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1959

NTF biträder de i motionerna framförda synpunkterna och tillstyrker

motionärernas hemställan om undersökning i vad mån förhållandena kan

föranleda skärpta bestämmelser om förvarningstecken för fordon, som uppställts

på väg i mörker. Det synes emellertid angeläget att en sådan undersökning

icke begränsar sig till enbart förhållandena under dygnets mörka

timmar, utan jämväl beaktar andra tillfällen, då oavsett ljusförhållandena

behovet av förvarningstecken för parkerade eller eljest uppställda fordon

kan vara påkallat, såsom exempelvis nedanför backkrön, i kurvor eller i

övrigt då sikten är skymd.

MHF har till en början förklarat sig dela motionärernas uppfattning, att

starka skäl talar för en skärpning av bestämmelserna om utmärkning av

fordon, som genom missöde eller av annan anledning tvingats stanna på

plats, där risker för trafiksäkerheten kan uppstå. Vidare anför förbundet,

att fordonsföraren ofta saknar möjlighet att, såsom åsyftas med stadgandet

i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen, avlägsna fordonet från körbanan

så snabbt att inte risk för olyckor uppstår. MHF fortsätter:

MHF föreslår därför att lagtexten kompletteras med ett åläggande att varningsmärken

skall utställas på vägbanan, om inte fordonet omedelbart kan

avlägsnas. Regeln bör gälla inte endast under mörker, utan även under den

ljusa tiden av dygnet. På grund av den kuperade terrängen i vårt land och

de ofta kurviga vägarna är platserna talrika, där fordonsstopp på vägbanan

innebär allvarliga risker.

Den av motionärerna förordade reflekterande förvarningstriangeln av typ,

som godkänts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, synes oss vara ett effektivt,

praktiskt liksom ekonomiskt sett godtagbart medel att utmärka stillastående

fordon. Triangeln har den väsentliga fördelen att kunna utnyttjas

även på dagen. Kostnaden för anskaffandet av varningstrianglar, synes oss

inte utgöra något hinder för lagstiftning om obligatorisk utrustning. Skyldighet

att medföra varningsutrustning bör åligga motorfordon med undantag

av motorcyklar och mopeder.

MHF betraktar detta ärende som ytterst angeläget och vill framhålla, att

angelägenhetsgraden ökar i samma takt som det ständigt växande bilbeståndet.

Därför ansluter sig MHF till den av motionärerna gjorda hemställan om

en skyndsam utredning. Som underlag för undersökningen kan användas de

lagbestämmelser, som redan vidtagits i ett flertal europeiska länder. Senast

har Italien (december 1958) infört bestämmelser i det syfte motionärerna

föreslagit.

KAK har anfört:

KAK delar motionärernas uppfattning att de trafikolyckor som uppstått

genom påkörning i mörker av stillastående fordon, som saknat belysningsoch

varningsanordningar, bör upptagas till omsorgsfull prövning. KAK ställer

sig emellertid rent generellt synnerligen tveksam till införandet av obligatoriska

bestämmelser med avseende på utrustningsdetaljer, särskilt då det

gäller lösa sådana, varför lagstiftningsåtgärder i dylika fall enligt KAKs

uppfattning knappast är lämpliga. Däremot synes de propagandaåtgärder,

som bl. a. KAK deltagit i, kunna intensifieras.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 är 1959

7

Under alla förhållanden torde det vara värdefullt att få frågan allsidigt

belyst, varför KAK inte vill motsätta sig motionärernas hemställan om en

utredning.

M har anfört:

M har sedan lång tid tillbaka propagerat för användandet av NTFs varningstrianglar

för under mörker uppställda fordon. Även om ett ökat intresse

för trianglarnas användning har kunnat konstateras, är vi tveksamma om

lämpligheten av att i lag föreskriva deras användning. Då det emellertid kan

anföras starka skäl såväl för som emot ett obligatorium i detta avseende,

vill förbundet tillstyrka motionerna om en utredning.

Utskottet

Motionärerna begär utredning syftande till skyldighet att med reflekterande

förvarningstecken utmärka motorfordon, som i mörker är uppställt

på väg utanför tättbebyggt område. Härigenom skulle enligt motionärernas

mening antalet olyckor, som beror på att stillastående fordon under mörker

blir påkörda bakifrån, kunna minskas avsevärt. Motionärerna nämner

som ett lämpligt sådant varningstecken en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

godkänd triangelformad metallram med rött reflexmaterial. Ramen,

som är hopfällbar, är avsedd att ställas upp vid vägkanten ett stycke bakom

fordonet.

I vägtrafikförordningen finns vissa bestämmelser, som är avsedda att

motverka olyckor av nämnda slag. Sålunda är det förbjudet att stanna

fordon på sådan plats eller på sådant sätt, att fara uppstår för person eller

egendom. Sedan 1955 är det också förbjudet att under mörker ha sitt fordon

stående på väg, där tillfredsställande vägbelysning saknas, om inte

fordonet har tänd parkeringsbelysning fram och bak och dessutom är försett

med röda reflexanordningar baktill. Vidare gäller sedan år 1958, att

förare snarast möjligt skall från körbanan avlägsna fordon, som på grund

av motorfel eller av liknande orsak har blivit stående på plats, där det inte

får stannas.

Motionsyrkandet har avstyrkts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och

statens trafiksäkerhetsråd men tillstyrkts av övriga remissinstanser, nämligen

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), Kungliga

automobilklubben (KAK), Motormännens riksförbund (M), Motorförarnas

helnykterhetsförbund (MHF) och Folkrörelsernas motorförbund

(Fomo).

Ingen av remissinstanserna har ifrågasatt värdet från trafiksäkerhetssynpunkt

av förvarningstecken i de av motionärerna åsyftade fallen. En
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1959

dast NTF, MHF och Fomo har emellertid anslutit sig till önskemålet om

skyldighet att medföra och använda sådana. KAK och M har, ehuru de inte

motsatt sig utredningsyrkandet, förklarat sig tveksamma i frågan om tvingande

bestämmelser. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och trafiksäkerhetsrådet

har gett uttryck för uppfattningen, att man i första hand bör inrikta

sig på att hindra att fordon lämnas kvar på vägarna. Trafiksäkerhetsrådet

har menat, att redan de gällande bestämmelserna, om de efterlevs, bör

göra olycksriskerna ganska små. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har

anfört liknande synpunkter.

De s. k. mörkerolyckorna utgör otvivelaktigt ett stort problem. Under

år 1958 omkom sålunda, enligt preliminära statistiska uppgifter, 107 personer

vid sådana olyckor. Av uppgifterna framgår tyvärr inte, hur många

av dödsfallen som inträffat vid olyckor av den typ som avses i motionerna,

men fördelningen av dödsfallen på olika trafikantgrupper ger stöd för

antagande, att de allra flesta dödsfallen har föranletts av olyckor av andra

slag. Dödsfallsstatistiken domineras sålunda av cyklister och fotgängare

(27 resp. 56 dödsfall).

Utskottet anser i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och trafiksäkerhetsrådet,

att ansträngningarna att minska antalet av de av motionärerna

avsedda olyckorna i första hand bör inriktas på att förmå fordonsförarna

att iaktta skyldigheten att föra bort fordonen från körbanan. De

gällande bestämmelserna är enligt utskottets mening väl ägnade att verka i

denna riktning. Utöver vad ovan sagts om dessa bestämmelser vill utskottet

erinra om möjligheterna att genom lokala föreskrifter stadga förbud

att parkera eller stanna fordon på vägsträckor, där faran för olyckor erfarenhetsmässigt

är stor. Sådana förbud bör efter hand som parkeringsplatser

inrättas i anslutning till vägarna kunna meddelas i allt större utsträckning.

De åtgärder, som under senare år vidtagits för att minska antalet mörkerolyckor,

har föregåtts av noggranna utredningar och utan tvivel varit

ändamålsenliga. Det synes utskottet tveksamt, om mycket står att vinna

med ytterligare utredningar i ämnet. I varje fall är utskottet inte berett

att tillstyrka en utredning med syfte att förvarningstecken skall bli obligatoriska

beträffande alla slag av motorfordon. Däremot torde det vara lämpligt,

om utvecklingen beträffande mörkerolyckorna fortlöpande följdes av

statens trafiksäkerhetsråd eller annan lämplig myndighet. Det skulle sålunda

vara av värde om det statistiska materialet kunde utökas och bearbetas,

så att man kunde få fram säkert underlag för ytterligare åtgärder

mot mörkerolyckorna. En sådan undersökning skulle måhända visa, att

skäl finns att införa skyldighet att — i enlighet med vad som lär gälla i

några andra europeiska länder — under mörker utmärka vissa slag av

fordon på det sätt motionärerna tänkt sig.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1959

9

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1:90

och 11:123, ville i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna

vad utskottet anfört.

Stockholm den 8 april 1959

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson och Sunne,

fru Carlqvist samt herrar Åkesson, Magnusson, Thorsten Larsson och

Ringaby;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo och Nilsson i Göteborg,

fröken Wetterström, herr Carlsson i Bakeröd, fru Sandström, herr Johansson

i Södertälje, fru Eriksson i Ängelholm samt fru Svensson.

2 Rihang till riksdagens protokoll 1959. 9 saml. 2 and. Nr 13

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:167 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om föreskrifter rörande fordon, som i mörker uppställts på väg utom tättbebyggt område. a1 i texten