Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om obligatorisk tilläggssjukpenningförsåkring för företagare. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskottet hänvisade motioner, nr 58 i första kammaren av herrar Mossberger och Pettersson, Georg, samt nr 81 i andra kammaren av herrar Bengtsson i Varberg och Asp.

1959-04-14 · 7 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1959:17, Utlåtande i anledning av väckta motioner om obligatorisk tilläggssjukpenningförsåkring för företagare. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskottet hänvisade motioner, nr 58 i första kammaren av herrar Mossberger och Pettersson, Georg, samt nr 81 i andra kammaren av herrar Bengtsson i Varberg och Asp.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1959

1

Nr 17

Utlåtande i anledning av väckta motioner om obligatorisk tilläggssjukpenningförsåkring

för företagare.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskottet hänvisade motioner, nr 58 i första kammaren av herrar

Mossberger och Pettersson, Georg, samt nr 81 i andra kammaren av herrar

Bengtsson i Varberg och Asp.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte

besluta hemställa till Kungl. Maj :t att föranstalta om en utredning angående

obligatorisk tilläggssjukpenning till alla personer som har inkomst

av förvärvsarbete».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet,

i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen II: 81.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från riksförsäkringsanstalten, varjämte Riksförbundet

Landsbygdens folk (RLF) och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

erhållit tillfälle yttra sig i ärendet.

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring skall envar

sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst

1 200 kr., vara sjukpenningförsäkrad (7 §). Dessutom är i princip vissa

kvinnliga sjukkassemedlemmar, såsom hemmafruar samt änkor och frånskilda

kvinnor som sammanlever med barn i äktenskapet under 16 år, sjukpenningförsäkrade,

även om deras inkomst av förvärvsarbete inte uppgår

till 1 200 kr. om året.

Varje sjukpenningförsäkrad sjukkassemedlem är försäkrad för grundsjukpenning,

vilken utgör tre kr. för dag (22 §). Uppgår den försäkrades

inkomst av tjänst till minst 1 800 kr. om året, är han därjämte försäkrad

för tilläggssjukpenning. Dennas storlek varierar med inkomsten (22 §).

De nu redovisade bestämmelserna innebär bl. a., att en självständig företagare

icke är försäkrad för tilläggssjukpenning, även om hans arbetsinkomst

uppgår till 1 800 kr. för år. Däremot är han i regel försäkrad för

grundsjukpenning.

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 17.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 dr 1959

Den, som på grund av att hans inkomst av förvärvsarbete härrör från

annat än tjänst icke är obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning, har

emellertid möjlighet att enligt sjukförsäkringslagen erhålla frivillig försäkring

för sjukpenningtillägg (47 §). Genom denna försäkring kan vederbörande

erhålla samma skydd som han skulle haft, därest hela inkomsten

hade härrört från tjänst. Rätten att erhålla frivillig försäkring är dock begränsad

till dem som har god hälsa och ej fyllt 55 år (49 §).

Den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning finansieras dels

med avgifter från medlemmarna i sjukkassorna, dels med arbetsgivarbidrag

(34 och 38 §§). Motsvarande frivilliga försäkring finansieras med avgifter

från de försäkrade samt med statsbidrag. Statsbidraget utgör 20 procent

av sjukkassans utgifter (52 och 53 §§).

Historik

Enligt sjukförsäkringslagen i dess ursprungliga lydelse var sjukpenningens

storlek icke beroende av den försäkrades inkomst utan skulle utgå

till envar berättigad, som hade minst 600 kr. i årsinkomst av förvärvsarbete.

Sjukpenningen skulle i allmänhet vara 3 kr. 50 öre om dagen. Härigenom

skulle alla tillförsäkras minimistandard vid sjukdom.

Sjukförsäkringslagen kom aldrig att träda i kraft i ovannämnda lydelse.

Före ikraftträdandet verkställdes en omarbetning av lagen av socialförsäkring

sutredning en (SOU 1952: 39). Därvid föreslog utredningen, att den

s. k. minimistandardprincipen skulle övergivas och att sjukpenningförsäkringen

i stället skulle uppbyggas på sätt som nu gäller. Förslaget mötte

kritik från flera remissinstanser. Det framhölls därvid, att behov kunde föreligga

av en obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring jämväl för självständiga

företagare. I proposition nr 178 till 1953 års riksdag, i vilken

föreslogs att sjukförsäkringsreformen skulle träda i kraft, anslöt sig föredragande

departementschefen till socialförsäkringsutredningens ovannämnda

förslag samt anförde därvid i frågan om utformningen av sjukpenningförsäkringen

bl. a.:

Härvid synes man kunna överväga tre lösningar. Man kan sålunda för

alla kategorier av förvärvsarbetande sätta den obligatoriska sjukpenningen

i relation till vederbörandes inkomst av förvärvsarbete. En andra utväg är

att begränsa den obligatoriska försäkringen att avse endast anställda och

låta dessas sjukpenning stå i relation till inkomsten av deras arbetsanställning.

En tredje metod, som har karaktär av en kompromiss mellan de båda

förra, är att låta alla förvärvsarbetande bli obligatoriskt sjukpenningförsäkrade

för ett visst minimibelopp och att för de anställdas del förhöja

detta i relation till vederbörandes inkomst av arbetsanställning. Vid samtliga

lösningar kan givetvis tänkas en frivillig påbyggnad å den obligatoriska

försäkringen.

Den tredje lösningen, vilken förordats av socialförsäkringsutredningen,

har den fördelen, att den närmast anknyter till den antagna lagen om all
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 ur 1959

män sjukförsäkring. Den tillförsäkrar också dem som i stort sett bäst torde

behöva ett effektivt skydd vid sjukdom, nämligen de anställda, ett sådant

skydd. Övriga kategorier förvärvsarbetande ställes ej utanför sjukpenningförsäkringen

utan får också ett visst skydd, som kan påbyggas genom frivillig

försäkring. Samtidigt undvikes de svårigheter av olika slag, som uppstår

om alla självständiga företagare — av vilka många ej behöver en helt

utbyggd sjukförsäkring — skall försäkras efter sin inkomst.

Riksdagen godkände i enlighet med andra lagutskottets hemställan (utlåtande

nr 35), att sjukpenningförmånerna skulle få den i propositionen

föreslagna utformningen.

Motionerna

Motionärerna anför, att vid utgången av år 1957 endast 82 191 av landets

cirka 518 000 företagare utnyttjat möjligheten att frivilligt försäkra sig för

sjukpenningtillägg, samt fortsätter:

De frivilligt försäkrade företagarna utgör alltså mindre än en sjättedel

av samtliga. Visserligen kan det förekomma att en företagare inte behöver

vidkännas något inkomstbortfall genom sin sjukdom, men att mer än fem

sjättedelar skulle vara i den situationen är uppenbarligen omöjligt. De allra

flesta självständiga företagare — småbrukare, handlande, hantverkare

m. fl. — har ofta lika stort behov som arbetstagarna av en tilläggssjukpenning.

Statsmakterna har på olika sätt sökt stimulera de självständiga företagarna

att utnyttja möjligheten att teckna sig för en frivillig tilläggssjukpenning

hos den allmänna sjukkassan. Således har den frivilliga försäkringen

förbilligats genom att statsbidrag lämnas till denna försäkringsform.

Dessutom har sjukkassorna genom organiserad propaganda försökt

att få till stånd ökad anslutning till den frivilliga försäkringen. Trots

de stimulerande åtgärder som sålunda vidtagits, har endast en bråkdel

av dem som behöver ett försäkringsmässigt skydd vid sjukdom kommit

sig för att ansluta sig till försäkringen. Först när vederbörande drabbas av

en sjukdom upptäcker han sitt bristfälliga skydd, men då är det för sent

att göra något åt saken.

Det är tydligt att en frivillig försäkring, avseende ekonomiskt skydd

vid sjukdom, inte får den anslutning som ur vare sig de enskildas eller

samhällets synpunkter kan betecknas som tillfredsställande.

I princip bör den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning utsträckas

till att gälla även samtliga företagare. Detta bör emellertid inte

hindra att man för de säkerligen sällsynta fall, där ett dylikt försäkringsskydd

till äventyrs icke är behövligt, öppnar möjlighet till utträde ur sjukförsäkringen

i fråga om tilläggssjukpenningen.

Remissyttrandena

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att frågan om obligatorisk försäkring

för tilläggssjukpenning för företagare noggrant övervägts av socialförsäkringsutredningen.

Utredningen ansåg sig icke kunna förorda, att de själv
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

A

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 är 1959

ständiga företagarna ålades obligatorisk försäkring för tilläggssjukpenning

med hänsyn dels till risken för missbruk av försäkringen, om dessa personer

försäkrades för en hög sjukpenning, dels till att det syntes mindre

tilltalande att tvångsförsäkra företagare relativt högt, även om de inte behövde

någon sjukpenningförsäkring. Härtill komme, att frågan om arbetsgivarbidrag

till försäkringen och avgifternas storlek i olika fall skulle kompliceras,

om även de självständiga företagarna bleve obligatoriskt tilläggsförsäkrade.

Härefter anför anstalten:

Såsom motionärerna framhållit, har anslutningen till den frivilliga försäkringen

jämlikt sjukförsäkringslagen för de självständiga företagarnas

vidkommande blivit starkt begränsad. Trots en särskilt hösten 1957 och

våren 1958 bedriven landsomfattande propagandakampanj från de allmänna

sjukkassornas sida, bl. a. med anlitande av hembesökare, voro vid 1958 års

utgång av landets något mer än V2 million företagare endast omkring 97 000

eller ej fullt 20 c/c frivilligt tilläggsförsäkrade i allmän sjukkassa. Vid bedömandet

av dessa siffror måste dock hänsyn tagas till den sjukförsäkringsverksamhet,

som bedrives av enskilda försäkringsinrättningar.

Därest beslut fattas om en allmän tilläggspensionsförsäkring, omfattande

också självständiga företagare, torde härmed jämväl frågan om dessa personers

ställning inom sjukförsäkringen aktualiseras. Även om sådant beslut

ej tattas, synes emellertid efter de numera inom den allmänna sjukförsäkringen

gjorda erfarenheterna och med hänsyn till omständigheterna i övrigt

frågan om de självständiga företagarnas inordnande under den obligatoriska

tilläggssjukpenningförsäkringen böra göras till föremål för förnyat

övervägande. Riksförsäkringsanstalten delar därför motionärernas uppfattning,

att en utredning av ifrågavarande spörsmål bör komma till stånd.

Anstalten anser sig dock böra framhålla, att definitivt ställningstagande

beträffande tilläggspensionsförsäkringen bör föreligga, innan utredningen

igångsättes. Vidare synes utredningen icke böra företagas fristående utan

ingå som ett led i den mera genomgripande revision av sjukförsäkringslagen,

som enligt departementschefsuttalande i proposition nr 126 år 1958 (sid. 15)

är att förvänta.

RLF anför i sitt remissvar, att det principiellt framstår såsom önskvärt

att de självständiga småföretagarnas inom jordbruket förmåner enligt sjukförsäkringen

kunde göras lika goda som de anställdas. Vidare framhåller

förbundet, att de enskilda företagarna även är ställda utanför yrkesskadeförsäkringens

obligatorium. Efter att ha berört möjligheterna att genom

trivillig försäkring för sjukpenningtillägg och frivillig yrkesskadeförsäkring

erhålla samma skydd som den obligatoriska sjukförsäkringen och den

obligatoriska yrkesskadeförsäkringen ger för anställda, säger förbundet, att

förbundet under 1954 tagit kontakt med riksförsäkringsanstalten i syfte

att söka åstadkomma en enkel och smidig lösning av sjuk- och olycksfallsförsäkringsbehovet

för RLF:s medlemmar-jordbrukarna. Tanken hade varit

att med riksförsäkringsanstalten som avtalsslutande part träffa ett avtal

om en frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen kombinerad med

en motsvarande försäkring enligt sjukförsäkringslagen. Båda försäkringarna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 19ö9

skulle på en gång kunna tillhandahållas medlemmarna, och RLF var berett

att i förbilligande syfte åtaga sig väsentliga avsnitt av försäkringens administration.

Det hade emellertid efter noggranna undersökningar visat sig

att den nya lagstiftningen icke möjliggjorde en praktisk lösning av frågan

om en kollektiv, enhetlig försäkring för egna företagare. Förbundet hade

i stället rekommenderat sina medlemmar att hos vederbörande sjukkassa

frivilligt försäkra sig för sjukpenningtillägg. I fråga om skyddet för yrkesskador

hade förbundet träffat avtal med en försäkringsgivare om kollektiv

frivillig yrkesskadeförsäkring, men denna hade endast utnyttjats av cirka

6 500 av förbundets medlemmar. I vilken utsträckning jordbrukarna tecknat

frivillig tilläggssjukpenningförsäkring i sjukkassorna hade förbundet sig

icke bekant, men olika skäl talade för att relativt få utnyttjat möjligheten.

Avslutningsvis framhåller förbundet:

Intresset för att få fram en tillfredsställande försäkring för sjukdom och

olycksfall är stort bland jordbrukarna, vilket flera framställningar från

lokalavdelningar och länsförbund vittnar om. Man framför därvid önskemål

om att en försäkring skall tillskapas som i ett sammanhang ger ett

skydd som är i stort sett av samma omfattning som det övriga grupper i

samhället automatiskt tillförsäkrats lagstiftningsvägen. — — —

I de aktuella motionerna har endast tagits upp frågan om obligatorisk

lilläggssjukpenning vid sjukdom och olycksfallsskador av övergående natur

medan problemet rörande invaliditets- och efterlevandeskydd icke berörts.

Enligt förbundets uppfattning synes det i nuvarande läge icke ändamålsenligt

att igångsätta en utredning med det begränsade syftet alt inordna

egna företagare i vissa ytterligare avsnitt av det statliga sjuk- och olycksfallsförsäkringsskyddet.

I stället synes det böra övervägas huruvida icke

möjligheten att åstadkomma kollektiva sjuk- och olycksfallsförsäkringar

för olika företagaregrupper borde väsentligt vidgas. Det synes lämpligt alt

1958 års försäkringssakkunniga som har till uppgift alt göra en översyn

av lagen om försäkringsrörelse finge till uppgift att speciellt undersöka

dessa problem. Därvid synes jämväl nuvarande koncessionsregler böra omprövas

i syfte att underlätta för försäkringsföretag med speciell anknytning

till olika företagaregrupper att erhålla koncession för sjuk- och olycksfallsförsäkring

i kollektiv form.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation framhåller, att organisationen

i tidigare sammanhang hävdat att ett på frivillig basis uppbyggt

system får anses vara riktigare än ett obligatoriskt system. I åtskilliga fall

torde, heter det, enskilda företagare av skilda skäl föredraga att i annan

ordning än genom den statliga sjukförsäkringen lösa sitt försäkringsskydd.

I fortsättningen anför organisationen följande.

I stort sett anser organisationen emellertid det vara naturligt med en

väsentligt större anslutning från företagarhåll till den allmänna sjukförsäkringen

än vad hittills blivit fallet. Genom att denna försäkringsform delvis

finansieras med skattemedel finns det ju också anledning även för företagarna

atl mera än som skett utnyttja densamma. Organisationen har också,

särskilt i samband med reformens genomförande, på olika sä 11 genom sina

opaginerad Kontrollera mot PDF

(j Andra lagutskottets utlåtande nr 17 ar 1!)59

tidskrifter och genom de till organisationen anslutna branschföreningarnas

tidskrifter, genom informationer vid föreningsmöten och konferenser etc.

uppmanat medlemmarna att, därest intresse finns, ansluta sig till den frivilliga

sjukförsäkringen. Sannolikt ligger också anslutningsprocenten bland

företagare inom den sektor organisationen företräder ej oväsentligt högre

än de siffror för hela företagarkåren, som redovisas i motionerna. Detta

hindrar dock icke att förutsättningar bör föreligga för ytterligare anslutning,

även om detta kan vara en fråga på längre sikt.

Organisationen förklarar sig härefter icke ha några erinringar att göra

mot motionernas förslag om en utredning. Innan en sådan företages, synes

dock enligt organisationen böra övervägas om icke först en upplysningskampanj,

gärna begränsad till visst geografiskt eller yrkesområde, bör etableras

i syfte att se vad en sådan åtgärd kan innebära ifråga om ökad anslutning

från företagarhåll till den allmänna sjukförsäkringen.

Utskottet

För att vara obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning fordras enligt

sjukförsäkringslagen, att vederbörandes årsinkomst av tjänst uppgår till

minst 1 800 kr. Detta betyder, att de som har förvärvsinkomst av annat än

tjänst, d. v. s. företagare, inte är obligatoriskt försäkrade.

I motionerna begäres utredning syftande till att jämväl företagarna skall

komma in under den obligatoriska försäkringen.

Genom frivillig försäkring för sjukpenningtillägg enligt sjukförsäkringslagen

har de flesta företagare möjlighet att erhålla samma skydd som om

deras inkomst härrört från tjänst. Emellertid har denna möjlighet utnyttjats

i relativt ringa utsträckning. Enligt motionärerna hade vid utgången av år

1957 endast drygt 82 000, eller cirka 16 procent, av landets företagare försäkrat

sig för sjukpenningtillägg. Av remissyttrandet från riksförsäkringsanstalten

framgår, att antalet försäkrade vid slutet av år 1958 uppgick till

ungefär 97 000 eller knappt 20 procent av företagarna. Den ökning som

sålunda ägt rum under 1958 torde få tillskrivas bl. a. den landsomfattande

propagandaverksamhet sjukkassorna bedrivit för den frivilliga försäkringen.

Enligt utskottets mening har den frivilliga försäkringen för sjukpenningtillägg

inte fått en omfattning, som ur många synpunkter vore önskvärd.

Även om man har anledning att förutsätta att en del företagare kan ha skaffat

sig motsvarande skydd, t. ex. genom sjukförsäkring hos annan försäkringsgivare

än sjukkassa, är det sannolikt att en stor del av våra företagare

för närvarande saknar effektivt försäkringsskydd mot inkomstbortfall på

grund av sjukdom.

Med hänsyn härtill anser utskottet i likhet med motionärerna önskvärt

att frågan om effektivisering av sjukförsäkringen för företagarna göres till

föremål för utredning. Emellertid saknas enligt utskottets mening skäl att

i detta sammanhang taga ställning till om denna effektivisering bör åstad
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1959

kominas genom att försäkringen göres obligatorisk eller på annat sätt.

Utredningen bör alltså vara förutsättningslös.

Därest beslut fattas om försäkring för allmän tilläggspension i enlighet

med vad som föreslagits i proposition nr 100 till årets riksdag, torde frågan

om en samordning av olika socialförsäkringsgrenar aktualiseras. Det kan

måhända visa sig lämpligt att utredningen av förevarande fråga bedrives

gemensamt med det utredningsarbete som nämnda samordning torde erfordra.

Även om något positivt beslut om allmän tilläggspension inte fattas,

synes det aktuellt med en översyn av sjukförsäkringslagen. I så fall skulle

lämpligen frågan om tilläggssjukpenningförsäkring för företagare kunna

tagas upp i samband med en sådan översyn. Emellertid är det angeläget att

utredningen av denna fråga inte får anstå någon längre tid.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 58

och 11:81, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att

frågan om tilläggssjukpenningförsäkring för företagare göres

till föremål för utredning.

Stockholm den 14 april 1959.

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Axel E. Svensson, Sunne, fru Carlcjvist,

herrar Lars Larsson, Magnusson, Edström, Thorsten Larsson och Ringaby;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Wahrendorff, Fredriksson,

fru Eriksson i Ängelholm, fru Svensson, herrar Björkman, Svensson

i Kungälv och Anderson i Sundsvall.

Reservation

av herrar Thorsten Larsson, Ringaby, Wahrendorff, Björkman och Anderson

i Sundsvall.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:178 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Majds proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens s. 1 i texten