Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens gttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1958 vid dess fgrtioandra sammanträde fattade beslut, dels ock i ämnet väckta motioner.

1959-02-17 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1959:2, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens gttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1958 vid dess fgrtioandra sammanträde fattade beslut, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

1

Nr 2

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

anhållan om riksdagens gttrande angående vissa av

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens

år 1958 vid dess fgrtioandra sammanträde

fattade beslut, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 december 1958 dagtecknad proposition, nr 23, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande angående följande

i nämnda protokoll omförmälda, av internationella arbetsorganisationens

allmänna konferens år 1958 vid dess fyrtioandra sammanträde fattade

beslut, nämligen

1) Konvention (nr 110) angående anställningsförhållanden för plantage

arbetare,

2) Rekommendation (nr 110) angående anställningsförhållanden för plantagearbetare,

3) Konvention (nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning

och yrkesutövning,

4) Rekommendation (nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning

och yrkesutövning.

Texterna till förenämnda konventioner och rekommendationer har såsom

bilagor (Bil. A—D) fogats till propositionen, vartill utskottet får hänvisa.

I propositionen avstyrkes svensk ratificering av konventionerna. Rekommendationerna

anses icke böra föranleda någon åtgärd från svensk sida.

Internationella arbetskonferensens fyrtioandra sammanträde hölls i Geneve

under tiden den 4—26 juni 1958. I sammanträdet deltog representanter

för 73 av organisationens 80 medlemsstater, av vilka det stora flertalet

sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud

från vardera av arbetsgivar- och arbetarsidan. Sverige deltog i sammanträdet

med en fullständig delegation.

Enligt artikel 19 av Internationella arbetsorganisationens stadga skall de

ovan nämnda konventionerna och rekommendationerna underställas riksdagen.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft

dels de i anledning av propositionen väckta likalydande motionerna

I: 381 av fru Gärde Widemar m. fl. och II: 458 av fröken FAmén m. fl., vari

1 Dihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 2

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

hemställts, »att riksdagen i sitt yttrande måtte tillstyrka ratificering av

konvention 111 och den därtill anslutna rekommendationen»;

dels motionen 11:214 av herrar Hagberg och Nilsson i Gävle, vari hemställts,

»att riksdagen måtte uttala att Sverige skall ratificera Internationella

arbetsorganisationens konvention 100 av år 1951 och åtföljande rekommendation

90 samt i skrivelse till Kungl. Maj :t giva denna mening till

känna».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för Kungl. Maj :ts förslag ävensom

i fråga om de skäl, som motionärerna åberopar till stöd för sina yrkanden,

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan,

hänvisa till propositionen och motionerna.

Konvention (nr 110) och rekommendation (nr 110) angående anställningsförhållanden

för plantagearbetare

Konventionen antogs av konferensen med 171 röster mot 35 och 26 nedlagda

och rekommendationen med 218 röster mot 0 samt 7 nedlagda. De

svenska regerings- och arbetarombuden röstade för såväl konventionen som

rekommendationen, medan arbetsgivarombudet röstade mot konventionen

men för rekommendationen.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har i avgivet

yttrande över ifrågavarande konvention och rekommendation funnit det

uppenbart, att dessa båda instrument saknar omedelbart intresse för Sveriges

vidkommande. Med hänsyn härtill anser delegationen det uteslutet för

vårt land att förverkliga konventionens innehåll eller rekommendationens

anvisningar genom lagstiftning eller på annat sätt. Konventionen kan därför

icke rimligen ratificeras av Sverige och vad rekommendationen beträffar

påkallar icke heller denna någon åtgärd från svensk sida.

Delegationen anser sig likväl böra framhålla, att det icke är utan sin moraliska

betydelse, att Internationella arbetsorganisationens strävanden på

förevarande område vinner stöd från alla till organisationen hörande stater.

Det är mot bakgrunden av dessa överväganden som de svenska regeringsombudens

ställningstagande till förmån för antagandet av dessa instrument

måste bedömas.

Föredragande departementschefen har i propositionen anfört:

»Till vad delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet

anfört kan jag ansluta mig. Jag anser följaktligen, att konventionen inte

bör ratificeras av Sverige och att ej heller rekommendationen hör föranleda

någon åtgärd från svensk sida.»

Utskottet finner ej anledning till erinran mot vad föredragande departementschefen

yttrat om nu ifrågavarande, av Internationella arbetsorganisationens

allmänna konferens fattade beslut.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

3

Konvention (nr 111) och rekommendation (nr 111) angående diskriminering

i fråga om anställning och yrkesutövning

Innehåll m. m.

Beträffande innehållet i konventionen må följande anmärkas.

Varje stat, som ratificerar den nya konventionen sådan den slutligt antagits,

skall förbinda sig att utforma och tillämpa en nationell politik, avsedd

att genom metoder, anpassade efter landets förhållanden och praxis, främja

likställdhet med avseende å möjligheter och behandling i fråga om anställning

och yrkesutövning i syfte att avskaffa varje diskriminering i nämnda

hänseende (art. 2). För detta ändamål skall ratificerande stat genom metoder,

anpassade efter landets förhållanden och praxis, söka få till stånd samverkan

med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer ävensom med

andra berörda organ i syfte att främja godtagande och tillämpning av denna

politik, utfärda sådana lagar och stödja sådana undervisningsprogram som

må vara ägnade att trygga ifrågavarande politiks godtagande och tillämpning,

upphäva alla lagbestämmelser och ändra administrativa föreskrifter och

praxis, vilka är oförenliga med politiken, fullfölja nämnda politik såvitt avser

anställning, som är underkastad nationell myndighets omedelbara kontroll

samt sörja för att nämnda politik tillämpas inom den yrkesväglednings-,

yrkesutbildnings- och arbetsförmedlingsverksamhet, som bedrives under ledning

av statlig myndighet (art. 3). Konventionen stadgar vidare, att åtgärder

riktade mot den som är skäligen misstänkt för eller invecklad i en för rikets

säkerhet skadlig verksamhet, icke skall anses såsom diskriminering, under

förutsättning alt vederbörande äger anföra besvär hos ett i enlighet med

nationell praxis upprättat organ (art. 4). Särskilda skydds- eller biståndsåtgärder,

avsedda att tillgodose det speciella behovet hos personer, vilka

av sådana skäl som kön, ålder, invaliditet, försörjningsbörda eller social eller

kulturell nivå allmänt erkännes vara i behov av särskilt skydd eller

bistånd, skall icke anses såsom diskriminering. Innan beslut i sådant hänseende

fattas skall dock i vissa fall de mest representativa arbetsgivar- och

arbetarorganisationernas mening inhämtas (art. 5). Slutligen föreskriver

konventionen (art. 6), att ratificerande stat skall tillämpa densamma på

utanför moderlandet belägna områden i enlighet med bestämmelserna i Internationella

arbetsorganisationens stadga. Begreppet »diskriminering» definieras

i konventionen såsom avseende varje åtskillnad, uteslutning eller

företräde på grund av ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning, nationell

härstamning eller socialt ursprung, som har till följd, att likställdhet

med avseende å möjligheter eller behandling i fråga om anställning eller

yrkesutövning omintetgöres eller heskäres. Konventionen äger tillämpning

å tillträde till yrkesutbildning, till anställning och till skilda yrken ävensom

å anställningsvillkor (art. 1).

Rekommendationen angiver de områden inom vilka staterna bör

tillämpa en politik av icke-diskrimincrande natur ävensom de principer som

bör vara vägledande för de offentliga myndigheterna, arbetsgivarna och ar
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

betarna samt deras respektive organisationer. Bland de i rekommendationen

uppräknade tillämpningsåtgärderna må särskilt nämnas upprättandet av

lämpliga organ för att främja politikens tillämpning inom alla områden av

offentlig och privat anställning samt en hänvisning till den år 1949 av arbetskonferensen

antagna reviderade konventionen angående migrerande arbetare

och den därtill anslutna rekommendationen.

Konventionen antogs av konferensen med 189 röster mot 24 och 13 nedlagda

och rekommendationen med 212 röster mot 0 och 11 nedlagda. Av de

svenska ombuden röstade regerings- och arbetarombuden för antagandet

av såväl konventionen som rekommendationen, medan arbetsgivarombudet

röstade mot konventionen och nedlade sin röst beträffande rekommendationen.

Historik

Vid 1957 års konferens med Internationella arbetsorganisationen hade

framlagts ett konventionsförslag, som i likhet med den sedermera antagna

konventionen såsom diskriminationsgrund upptog bl. a. »kön». Beträffande

rätten till lika lön för män och kvinnor hänvisades emellertid i en särskild

artikel till den av arbetsorganisationen år 1951 beslutade, med motionen

II: 214 avsedda konventionen (nr 100) angående lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde. Hänvisningen innebar, att likalönsprincipen

undantogs från förslaget; att en medlemsstat icke ratificerat 1951 års

konvention skulle således icke hindra anslutning till den föreslagna konventionen.

Hänvisningen till 1951 års konvention återfinnes icke i konventionen

sådan den antogs vid konferensen år 1958.

Huvudstadgandet i 1951 års konvention (artikel 2) lyder:

1. Varje medlem skall med avseende å alla arbetstagare, på sätt som är förenligt

med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja och,

i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen

om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

2. Denna princip må kunna tillämpas genom

a) lagstiftning;

b) i lag fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande av lön;

c) kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare; eller

d) under a)—c) angivna utvägar i förening.

Riksdagen har flera gånger uttalat sig mot ratificering av 1951 års konvention.

Första gången skedde detta i anledning av proposition (nr 47) år

1952, vari anhölls om riksdagens yttrande angående konventionen, och i

samband därmed behandlade motioner. Andra lagutskottet anslöt sig i sitt

utlåtande (nr 21), som låg till grund för riksdagens beslut i ärendet, till

en under frågans föregående behandling uttalad uppfattning, att en ratificering

av konventionen skulle innebära ett frångående av den dittills allmänt

godtagna principen om rätt för arbetsmarknadens parter att utan

påverkan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar träffa överenskommelser

om löneförhållanden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Vid 1956 års riksdag framställdes i två likalydande motioner (I: 356 och

II: 270) yrkande av innebörd att riksdagen måtte uttala, att Sverige skulle

ratificera 1951 års konvention och en samtidigt antagen rekommendation

i ämnet. Andra lagutskottet hemställde i utlåtande (nr 37), att motionerna

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet uttalade därvid

sin anslutning till den ovan återgivna principen om rätt för arbetsmarknadens

parter att utan påverkan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar

träffa överenskommelser om löneförhållanden. Vidare yttrade

utskottet, att enligt dess mening arbetstagarnas egna organisationer vore

bäst ägnade att tillgodose kvinnornas intressen i nu förevarande avseenden.

I fråga om lönerna på de statliga och kommunala områdena yttrade utskottet.

Så\ itt avser det statliga området medger gällande ordning i vårt land att

statsmakterna bestämmer lönerna och således även att likalönsprincipen

genomföres. En ratificering av konventionen innebär här alltså enligt den

ovan atergivna artikel 2, att statsmakterna åtager sig att »trygga tillämpnmgen»

av nämnda princip. Enligt en av den s. k. likalönskommittén genomford

undersökning, vilken redovisats i kommitténs år 1953 avgivna

ande> „ skulle likalönsprincipens fullständiga genomförande på det

statliga området i vårt land innebära en ökning av statens kostnader för

lone.Lberaknade efter dåvarande förhållanden, av 51 miljoner kronor per

ar''/ ^ ,Sam.,-lga statll§a och kommunala tjänster skulle löneutgifterna öka

med 144 miljoner kronor. Till detta belopp komme även ökade kostnader

or pensioner, övertidsersättning m. m. Ett genomförande av likalönsprincipen

på det statliga området skulle vidare givetvis få konsekvenser även

tor det privata näringslivet.

Utskottet fann sig, med hänsyn såväl till nämnda kostnader som till

principen om den privata arbetsmarknadens frihet, icke kunna tillstyrka

att konventionen ratificerades.

Avslutningsvis uttalade utskottet.

Utskottet vill emellertid understryka, att utskottets ställningstagande till

tragan om svensk ratificering av likalönskonventionen icke berör frågan,

burjj''Ilda en successiv höjning av kvinnornas löner bör genomföras. I denna

fråga uttalar utskottet emellertid sin tillfredsställelse över att arbetsmarknadens

parter visat ett positivt intresse för genomförandet av för.

Ringar samt att den tidigare eftersläpningen av kvinnornas löner i förhållande

till mannens alltmer minskat. Från arbetstagarnas organisationer

bär också i samband med de årliga löneförhandlingarna i olika samrnanban8

gjorts uttalanden av innebörd, att särskild uppmärksamhet skall ägnas

kvinnornas lönefrågor. Man har enligt utskottets mening med hänsvn

till vad som sålunda förekommit anledning antaga, att utvecklingen på

onemarknaden även i fortsättningen skall gå i en för kvinnorna gynnsam

Riksdagen biföll ulskollcts hemställan.

Samma yrkande väcktes genom motion (I: 123) vid 1958 års B-riksdag.

Även denna motion avstyrktes av andra lagutskottet (uti. B 8). Utskottet

yttrade, alt riksdagen åren 1952 och 1956 som sin mening förklarat att ratificering

icke borde ske, och fortsatte.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Såsom skäl för denna ståndpunkt har åberopats att en ratificering skulle

innebära att man frångick den hittills allmänt godtagna principen om rätt

för arbetsmarknadens parter att utan påverkan från statsmakterna genom

fria avtalsförhandlingar träffa överenskommelser i lönefrågor. Enligt utskottets

mening är nämnda skäl alltjämt bärande.

Emellertid vill utskottet framhålla att förevarande spörsmål kan tänkas

komma i ett annat läge såsom följd av genomförandet av ett frihandelsområde

i Västeuropa, varom förhandlingar sedan en tid pågått. I dessa

förhandlingar lär frågan om likalönsprincipen ha aktualiserats. Det är

därför möjligt att man från svensk sida kan komma att ta ställning till

problemet om likalönsprincipen såsom en del av det större problemkomplexet

om genomförandet av frihandelsområdet.

Utskottet anser dock att under rådande förhållanden Sverige icke bör

biträda konventionen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vissa ändringar i riktning mot likalönsprincipens förverkligande på det

statliga området beslutades vid 1957 års riksdag (prop. 120, SU 90, rskr.

225 och vid 1958 års B-riksdag (prop. B 1, bil. 2. p. 2, SU B 14, rskr. Bil).

Ändringarna rörde personal inom fångvården och mentalsjukvården. I sitt

av riksdagen godkända utlåtande till 1958 års B-riksdag yttrade statsutskottet,

att, även om åtskilliga i likalönskommitténs betänkande behandlade

spörsmål ännu återstod olösta, det likväl enligt utskottets mening måste

framstå såsom mest ändamålsenligt, att de resterande frågorna betraktades

som förhandlingsfrågor och behandlades i enlighet därmed. I anslutning

därtill avstyrkte utskottet ett motionsvis framställt yrkande om att riksdagen

måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om förslag till genomförande etappvis

av likalönsprincipen i det statliga avlöningssystemet.

Remissbehandling

Över nu ifrågavarande konvention och rekommendation inhämtades yttrande

från delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet.

Delegationen hörde i sin tur vissa andra myndigheter och vissa arbetsmarknadsorganisationer.

Angående remissbehandlingen må i huvudsak hänvisas till propositionen.

Här må nämnas, att delegationen i sitt eget yttrande anförde, att beslutet

vid 1958 års arbetskonferens att stryka hänvisningen till 1951 års konvention

i själva verket betydde, att en ratificering av 1 958 års konvention

indirekt skulle innebära ratificering även av 1951 års konvention.

I det följande anförde delegationen bl. a., att ratificering av 1958 års konvention

från svensk sida vore utesluten redan av den anledningen, att likalönsprincipen

icke fullständigt genomförts på det statliga löneområdet. Delegationen

yttrade avslutningsvis.

»Under åberopande av det anförda måste delegationen avstyrka att konventionen

ratificeras av Sverige. Samtidigt kan delegationen icke underlåta att

uttrycka sitt beklagande av att denna betydelsefulla konvention, som otvivelaktigt

är förtjänt av största möjliga anslutning från Internationella ar
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

7

betsorganisationens medlemsstater, erhållit en sådan utformning att en ratificering

från svensk sida icke är möjlig.

Vad slutligen beträffar rekommendationen finner delegationen

i likhet med flertalet remissinstanser densamma icke nu böra föranleda någon

åtgärd.»

Departementschefen

Föredragande departementschefen har i propositionen anfört.

»Den konvention om vilken här är fråga ger uttryck för grundsatser som

sedan länge varit allmänt omfattade i vårt land. Något hinder för ratifikation

från svensk sida skulle heller knappast föreligga, om inte konventionstexten

vid den slutliga behandlingen i ett avseende fått en utformning, som

för Sveriges -—- liksom för flera andra staters — vidkommande förorsakar

svårigheter med hänsyn till den i dessa länder gällande principen om arbetsmarknadsparternas

frihet att utan statlig inblandning träffa överenskommelser

i lönefrågor. Såsom delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet framhåller torde nämnda princip inte låta sig förena med

de förpliktelser att främja lika lön för män och kvinnor, som en ratifikation

av konventionen skulle ålägga statsmakterna. Motsvarande gäller i

fråga om 1951 års konvention angående lika lön, vilken på grund härav

inte ratificerats av Sverige. Ehuru jag finner det mycket önskvärt, att Sverige

genom att ratificera den nu förevarande konventionen kunde ge uttryck

för sin fulla anslutning till de däri upptagna grundsatserna, anser jag mig

av de förut anförda skälen inte kunna tillstyrka svensk ratifikation av densamma.

Vad beträffar rekommendationen finner jag i likhet med flertalet av de

remissorgan, som yttrat sig över densamma, alt den inte nu bör föranleda

någon åtgärd.»

Motionerna

I motionerna 1: 381 och II: 458 uttalas, att ratificering icke innebär, att

Sverige måste ha likalönsprincipen genomförd, utan blott förpliktar Sverige

att fullfölja en politik som främjar och säkerställer tillämpningen av principen.

Motionärerna förklarar sig i fortsättningen vara övertygade om att

den kvarstående skillnaden i lön mellan manliga och kvinnliga tjänster inom

det offentliga området kommer att successivt utjämnas genom förhandlingar

och att parterna på arbetsmarknaden kommer att söka åstadkomma

en utjämning även inom den privata arbetsmarknaden.

I motionen II: 214 anförcs, att ett erkännande av likalönsprincipen, sådan

den uttryckes i 1951 års konvention, icke innebär inblandning i arbetsmarknadsparternas

förhandlingar om lönens storlek utan endast är ett ställningstagande

för principen om att arbete skall betalas lika oavsett om det utföres

av man eller kvinna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Utskottet

Av de frågor, som behandlas i den av Internationella arbetskonferensen

år 1958 antagna konventionen angående diskriminering i fråga om anställning

och yrkesutövning, är de flesta redan lösta för vårt lands vidkommande.

Beträffande tillsättning av statliga befattningar gäller sålunda på grund

av § 28 regeringsformen, att avseende skall fästas endast vid förtjänst och

skicklighet. Hänsyn får alltså icke tagas till ras, hudfärg, kön, religion, politisk

uppfattning, nationell härstamning eller socialt ursprung. Att i fråga

om prästtjänster och vissa andra befattningar med anknytning till det religiösa

livet avseende skall fästas vid trosåskådning, lär icke strida mot konventionen.

Även beträffande kommunala och privata anställningar torde i de flesta

avseenden tillämpas principer, som är förenliga med konventionen.

En av de grundsatser, som behandlas i 1958 års konvention, nämligen

principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, kan

emellertid icke anses vara fullt genomförd vare sig inom statlig, kommunal

eller privat verksamhet.

Statsmakterna har numera intagit den ståndpunkten, att likalönsprincipens

genomförande på det statliga området är en förhandlingsfråga. Denna

ståndpunkt är knappast förenlig med konventionen, som ålägger ratificerande

stat bl. a. att främja likalönsprincipen, »såvitt avser anställning, som

är underkastad nationell myndighets omedelbara kontroll».

Inom övriga delar av arbetsmarknaden är likalönsprincipens genomförande

helt beroende på arbetsmarknadsparternas överenskommelser; det skulle

strida mot hävdvunnen ordning, om statsmakterna — i enlighet med de förpliktelser,

som skulle följa med en ratifikation — sökte förmå arbetsmarknadsparterna

att genomföra likalönsprincipen.

Vad nu anförts rörande statsmakternas inställning till genomförandet av

likalönsprincipen innefattar, såsom ock föredragande departementschefen

funnit, hinder för vårt land att ratificera den år 1958 antagna konventionen

angående diskriminering i fråga om anställning och sysselsättning. Utskottet

kan därför icke tillstyrka yrkandet i motionerna 1:381 och 11:458 angående

ratificering av konventionen.

Såsom departementschefen funnit bör icke heller rekommendationen nu

föranleda någon åtgärd.

Vad utskottet ovan uttalat om 1958 års konvention har tillämpning även

på internationella arbetsorganisationens konvention av år 1951 angående

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Riksdagen har för övrigt

flera gånger tidigare uttalat sig mot ratificering av denna konvention.

Utskottet anser sig alltså böra avstyrka även motionen 11:214, enligt vilken

1951 års konvention och en åtföljande rekommendation skulle ratificeras

av Sverige.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

9

Utskottets hemställan

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande proposition,

nr 23, samt med avslag å motionerna 1:381 och 11:458,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till

känna vad utskottet anfört;

B. att motionen 11:214 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 17 februari 1959

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, fru Hamrin-Thorell samt herrar Thorsten Larsson*

och Ringaby;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Tobo*, fröken Wetterström*,

herr Carlsson i Bakeröd, fru Sandström*, herr Bengtsson i Varberg, fröken

Sandell, herr Johansson i Södertälje och fru Eriksson i Ängelholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fru Hamrin-Thorell och fröken Wetterström, vilka ansett

I. att utskottet i avsnittet om konvention (nr 111) och rekommendation

(nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning

bort anföra följande.

»Av de — ■— (lika med utskottet) — — mot konventionen.

Även beträffande--(lika med utskottet)--med konventionen.

En av grundsatserna i konventionen anses vara principen om lika lön för

män och kvinnor för arbete av lika värde. Detta är enligt Kungl. Maj:t ett

hinder för Sveriges ratificering av konventionen i dess helhet. Utskottet kan

icke dela denna uppfattning.

Såväl ordalydelsen som innebörden i konventionen är, att det åligger ratificerande

stat alt verka för en politik, som främjar likalönsprincipen. Såvitt

avser det statliga området, medger gällande ordning i vårt land, att statsmakterna

bestämmer lönerna och således även att likalönsprincipen genomföres.

Alt så sker, måste anses stå i överensstämmelse med grunderna för

§ 28 regeringsformen. Vad angår arbetsmarknaden i övrigt vill utskottet er
2

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 civil. Nr 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

inra om att utskottet i sitt utlåtande nr 37 vid 1956 års riksdag i anledning

av motioner rörande ratificering av 1951 års konvention om likalönsprincipen

uttalat sin tillfredsställelse över att arbetsmarknadens parter visat ett

positivt intresse för genomförandet av förbättringar samt att den tidigare

eftersläpningen av kvinnornas löner i förhållande till männens alltmer minskat.

I utlåtandet framhöll utskottet också, att det från arbetstagarnas organisationer

i olika sammanhang gjorts uttalanden av innebörd, att särskild

uppmärksamhet skulle ägnas kvinnornas lönefrågor, och att man med hänsyn

till vad som sålunda förekommit hade anledning antaga, att utvecklingen

på lönemarlcnaden även i fortsättningen skulle gå i en för kvinnorna gynnsam

riktning. Utskottet hyser fortfarande denna uppfattning och anser därför,

att riksdagen, i enlighet med vad som hemställts i motionerna 1:381

och II: 458, bör tillstyrka ratificering av 1958 års konvention angående

diskriminering i fråga om anställning och sysselsättning.

Av samma skäl anser utskottet, att riksdagen, i enlighet med yrkandet i

motionen II: 214, bör uttala sig för ratificering av 1951 års konvention i likalönsfrågan.

Vilka åtgärder som bör vidtagas i anledning av de till konventionerna

anknutna rekommendationerna får bedömas i annat sammanhang.»

II. att utskottet bort hemställa,

»A. att riksdagen, i anledning av förevar ande proposition,

nr 23, samt motionerna I: 381 och II: 458, måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna vad utskottet

anfört;

B. dels att riksdagen, i anledning av motionen 11:214, måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna,

att Sverige bör ratificera den av Internationella arbetsorganisationens

allmänna konferens år 1951 vid dess trettiofjärde

sammanträde beslutade konventionen (nr 100) angående

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde,

dels ock att motionen II: 214 i övrigt måtte anses besvarad

genom vad utskottet anfört.»

590283

Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:83 Skrivelse till Konungen med förslag till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen. s. 15 i texten