Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 42 § vägtrafikförordningen.
1959-04-21 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1959:20, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 42 § vägtrafikförordningen.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959
1
Nr 20
Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 42 §
vägtrafikförordningen.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 84,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herrar Nilsson i Lönsboda och
Carlsson i Huskvarna hemställt, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i vägtrafikförordningens 42 §, att det åligger fordonsförare, vilken vill passera
järnvägsövergång, att dessförinnan stanna fordonet, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig författningsändring».
Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan,
får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.
över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
statens trafiksäkerhetsråd. Därjämte har Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande (NTF), Kungl. automobilklubben (KAK), Motormännens
riksförbund (M), Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF) och
Folkrörelsernas motorförbund (Fomo) yttrat sig i ärendet.
Gällande bestämmelser
Jämlikt 42 § 1 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 skall
vägtrafikant, som ämnar passera korsning i samma plan mellan väg och
järnväg, oavsett förekommande säkerhetsanordningar genom uppmärksamhet
på järnvägen förvissa sig om huruvida tåg nalkas. Vid färd med fordon
skall därvid hållas en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg hastighet.
Inom 50 meter från korsningen bör hastigheten ej överstiga 40 kilometer
i timmen. I 2 mom. stadgas, att, då av signal eller annat förhållande
tramgår, att tåg nalkas, får korsningen inte passeras förrän signalen upphört
eller, om signal ej givits, tåget kört förbi. Med tåg likställes varje anordning
på hjul, vilken löper på järnvägsskenor, och bestämmelserna äger motsvarande
tillämpning på plankorsning mellan väg och spårväg med särskild
banvall.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 20
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959
Historik
I det betänkande, som låg till grund för vägtrafikförordningen (SOU
1948: 34), övervägde 19U års trafikförfattningssakkunniga, huruvida i förordningen
borde upptagas generella bestämmelser om skyldighet att stanna
före järnvägskorsning. Förslag härom framlades dock inte. Till motivering
anförde de sakkunniga:
Enligt vad de sakkunniga erfarit har förekommit, att en bilförare stannat
sitt fordon före järnvägskorsning, gått upp på banan och lyssnat om tåg
kunde höras samt, då detta ej varit fallet, gått tillbaka till bilen, satt i gång
denna och då han därefter skolat korsa banan blivit påkörd av tåg. Den tid,
som åtgått för att återvända till bilen, sätta den i gång och köra in på banan,
hade varit tillräckligt lång för att tåget skulle hinna fram. Om föraren i
detta fall fortsatt över banan utan att stanna, hade han med all sannolikhet
undgått påkörningen. Hade föraren haft tillfälle sända annan tillförlitlig
person att söka utröna, huruvida tåg nalkades, kunde kanske olyckan ha
undvikits. Tillgång till sådan hjälp torde dock ej alltid finnas. Vidare må
beaktas, att om bil stannar, buller i regel uppkommer vid fordonets igångsättande,
vilket jämte förarens bestyr med manövreringen minskar hans
möjligheter att uppmärksamma annalkande tåg. I åtskilliga fall torde stannande
före järnvägskorsning ej vara erforderligt för det avsedda syftet,
t. ex. i fall då klar sikt råder och banan är fullt överskådlig på betryggande
avstånd. I sådana fall lärer knappast kunna förväntas, att bestämmelser om
skyldighet att stanna bilen bliva efterlevda, varigenom respekten för bestämmelserna
kommer att avtrubbas. Vid tät trafik å väg, som korsar järnväg,
kan lätt uppstå stagnation eller störning i trafiken, om varje fordon
skall stannas före korsningen.
Emellertid torde i vissa särskilda fall med hänsyn till föreliggande terräng-
och siktförhållanden kunna vara påkallat, att fordonsförare stannar
före järnvägskorsning för att förvissa sig om att denna kan passeras utan
fara. De sakkunniga anse lämpligt, att man i dylika fall genom särskilt
stopptecken, som uppsättes före korsningen, ålägger förare att iakttaga
ifrågavarande försiktighetsåtgärd.
De sakkunniga föreslog en bestämmelse av innebörd, att trafikant, som
ämnade passera plankorsning, oavsett förekommande säkerhetsanordningar
skulle vara skyldig att genom uppmärksamhet på järnvägen förvissa sig om
huruvida tåg nalkades. Då av signal eller annat förhållande framgick, att
tåg nalkades, skulle trafikant stanna på betryggande avstånd före korsningen
och före ljussignal, om sådan fanns. Förelåg inte förhållande som nu
sagts, skulle korsningen passeras så skyndsamt som möjligt.
Icke heller i propositionen (nr 30) till 1951 års riksdag med förslag
till vägtrafikförordning in. in. upptogs bestämmelse om stopplikt vid
järnvägsövergång. Föredragande departementschefen anförde i ämnet, att
den av de sakkunniga förordade bestämmelsen torde innefatta även skyldighet
att helt stanna fordonet, där omständigheterna påkallade det, och att
Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959
3
det, med hänsyn till de många skiftande fall som förekom, borde överlämnas
åt förarens omdöme att avgöra, när han borde stanna. I det för riksdagen
framlagda förslaget till vägtrafikförordning upptogs, utöver vad de sakkunniga
föreslagit, ett stadgande av innebörd, att fordonsförare, som ämnade
passera plankorsning, skulle hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt
låg hastighet.
I motioner (I: 321 och II: 419) hemställdes, att det dessutom måtte föreskrivas,
att förare av motorfordon vid passerande av plankorsning skulle
växla ned eller stanna; i varje fall borde detta gälla, om korsningen var obevakad
och sikten där var dålig eller om dimma eller snöyra rådde.
Andra lagutskottet tog i sitt utlåtande (nr 30) avstånd både från tanken
på generell stopplikt vid järnvägsövergång och från motionsförslaget samt
yttrade bl. a.:
I åtskilliga fall — exempelvis då klar sikt råder och banan är fullt överskådlig
på betryggande avstånd — torde det ej vara erforderligt att växla
ned eller stanna före plankorsning. I sådana fall lärer knappast kunna förväntas,
att bestämmelserna om skyldighet att växla ned eller stanna bli
efterlevda. Härigenom skulle respekten för en bestämmelse om skyldighet
härutinnan avtrubbas. Vid tät trafik å väg, som korsar järnväg, kan dessutom
lätt uppstå stagnation eller störning i trafiken, om varje motordrivet
fordon skall nedväxlas eller stannas före korsningen.
Med hänsyn härtill och då propositionens föreskrift — såsom ock föredragande
departementschefen framhållit — lärer innefatta skyldighet för
föraren att växla ned eller helt stanna fordonet, där omständigheterna det
påkalla, finner utskottet — som likväl vill betona vikten av särskilt stor försiktighet
vid plankorsningar — sig icke böra förorda någon generell regel
av det i motionerna angivna innehållet.
I vissa särskilda fall torde det emellertid med hänsyn till terräng- och
siktförhållandena kunna vara påkallat, att föraren alltid stannar framför
järnvägskorsning för att förvissa sig om att denna kan passeras utan fara.
I dylika fall bör före korsningen uppsättas särskilt stopptecken, som ålägger
föraren att iakttaga försiktighetsåtgärden i fråga.
I fortsättningen uttalade utskottet, att snabba åtgärder borde vidtagas för
åstadkommande av säkerhetsanordningar vid de obevakade plankorsningar,
där sådana anordningar saknades, och att dessutom arbetet med anordnande
av skenfria korsningar borde påskyndas i all den omfattning förhållandena
kunde medgiva.
Riksdagen godtog utskottets ståndpunkt (skr. nr 336).
195.1 års trafiksäkerhetsutredning upptog frågan om stopplikt vid järnvägsövergång
till behandling i sitt första betänkande, Trafiksäkerhet I (SOU
1954: 38). Inte heller denna utredning fann skäl att förorda sådan stoppplikt.
I stället förordade utredningen en regel om att fordonsförare, som
nalkades korsning, inte skulle få föra sitt fordon med högre hastighet än
45 km/tim på eu kortare sträcka framför korsningen. Såsom motivering
anförde utredningen:
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959
Det väsentliga syftet med stoppskyldigheten, vare sig den föreskrives att
gälla före infart på huvudled, före passerande av järnvägskorsning eller
annorstädes, är att tvinga föraren att besinna sig inför de trafikrisker, som
kunna uppstå, och ge honom tillfälle att övertyga sig om huruvida tåg eller
fordon nalkas. — Utredningen har icke ansett sig böra föreslå en generell
skyldighet för förarna att stanna sina fordon före järnvägskorsning och
detta har---sin grund bland annat däri, att stannandet skulle kunna
innebära vissa riskmoment, särskilt med hänsyn till att korsningarnas profilförhålianden
ofta äro sådana, att om stoppskyldighet föreskreves, fordonet
efter stannandet ofta komme att igångsättas i uppförslut, vilket kunde
leda till motorstopp, då fordonet befunne sig på spåret.
Den skärpta uppmärksamhet och försiktighet, som åsyftas med stoppskyldigheten,
hänför sig emellertid inte endast till själva stannandet. Även
den föregående insaktningen är ett incitament till större vaksamhet. En
regel om nedsatt hastighet före passerande av järnvägskorsning skulle alltså
komma att till stor del tillgodose samma syfte som en stoppskyldighet. Såväl
i den svenska som i den utländska trafiklagstiftningen finnas regler som
föreskriva särskild hastighetsanpassning vid järnvägskorsningar. I vägtrafikförordningen
stadgas sålunda, att fordonsförare, då han nalkas järnvägskorsning,
skall hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg
hastighet. Utredningen har emellertid, med hänsyn till betydelsen av en rätt
hastighetsanpassning i sådana situationer och med kännedom om att fordonen
ofta föras med mycket höga hastigheter, ansett sig böra förorda, att
bestämmelse meddelas om en i siffror maximerad hastighet inom viss vägsträcka
före korsningen eller med andra ord att en generellt bestämd hastighetszon
införes före varje korsning.
Förslag, utarbetade på grundval av nämnda betänkande, förelädes 195 5
års riksdag genom proposition (nr 172). Icke heller denna upptog förslag
om generell stopplikt vid järnvägsövergång. Propositionen tog även
avstånd från utredningens förslag om hastighetsbegränsning, och i stället
förordades en föreskrift överensstämmande med den nu gällande om att
hastigheten inom 50 meter från korsningen inte bör överstiga 40 kilometer
i timmen. Föredragande departementschefen anförde:
Vad angår utredningens förslag om en hastighetszon före plankorsning
mellan järnväg och väg kan de faromoment, som gör sig gällande vid passerande
av dylik korsning, i förstone synas vara i viss mån likartade med dem,
som föreligger vid infart på huvudled. En viktig skillnad föreligger emellertid
i det hänseendet, att järnvägsövergångar å allmänneligen befarna vägar
i regel är försedda med goda säkerhetsanordningar i form av signaler m. in.
Reglerna för trafikanternas uppträdande vid sådana järnvägsövergångar får
därför väsentligen karaktären av föreskrifter om skyldighet att respektera
signalerna. I fråga om järnvägskorsningar utan signalanordningar är eu
analogi med huvudledskorsning mera befogad. Även här föreligger emellertid
den olikheten, att tågföraren till skillnad från en förare av fordon på
huvudled i regel icke kan genom sitt handlande i avsevärd mån påverka en
uppkommen hotande situation.
Till grund för reglerna om vägtrafikanters uppträdande vid korsning med
järnväg bör uppenbarligen ligga den redan nu i vägtrafikförordningen stadfästa
principen, att envar, som ämnar passera korsningen, skall oavsett
förekommande säkerhetsanordningar ägna särskild uppmärksamhet åt järn
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 20 ur 1959
5
vägen samt förvissa sig om huruvida tåg nalkas och att förare av fordon
skall hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg hastighet.
Vad nu sagts innebär i själva verket blott en närmare utveckling av den allmänna
regeln, att vägtrafikant skall iakttaga den omsorg och varsamhet,
som till förekommande av trafikolyckor betingas av omständigheterna.
Lika självfallen är icke den nu föreslagna skärpning av bestämmelserna,
vilken går ut på fastställande av viss maximihastighet för sträckan närmast
före korsningen. Mot en dylik regel kan invändas, bl. a., att en förare visserligen
bör nedbringa hastigheten så, att han får tid till nödiga observationer
och kan bringa fordonet att stanna, om ett tåg skulle nalkas, men att han å
andra sidan bör så skyndsamt som möjligt passera korsningen, sedan han
fastslagit, att banan är fri. Hastighetsbegränsningen borde därför strängt
taget icke gälla sträckan närmast intill korsningen utan hellre en sträcka
eller en punkt på något avstånd från densamma. Det kan vidare övervägas,
om icke skyldigheten att nedbringa hastigheten snarare bör taga form av en
skyldighet att helt stanna fordonet på lämplig plats, varifrån god sikt råder
längs järnvägen. Eu föreskrift om stoppskyldighet inger emellertid ganska
stora betänkligheter eftersom den skulle leda till en ökning av tiden för passerande
av korsningen. Därtill kommer att bestämmelsen skulle på vissa
vägar leda till besvärande trafikstockningar.
En annan synpunkt, som kom till synes bl. a. i det utlåtande (nr 30), som
andra lagutskottet år 1951 avgav i samband med tillkomsten av de nuvarande
bestämmelserna i ämnet, är att det i åtskilliga fall — exempelvis då
klar sikt råder och banan är överskådlig på långt avstånd — ej torde vara
erforderligt att minska farten eller stanna före korsningen och att man i
sådana fall knappast kan förvänta, att bestämmelserna om skyldighet att
minska farten eller att stanna blir efterlevda. Respekten för bestämmelsen
skulle därigenom avtrubbas.
Efter övervägande av de nu anförda skälen har jag kommit till den slutsatsen,
att en absolut fartgräns i anslutning till järnvägsövergång ej är att
tillråda men att det ändock kan vara lämpligt att i författningen angiva viss
hastighet, vilken i regel icke bör överskridas. Jag föreslår därför att i anslutning
till det nyss omnämnda stadgandet i 42 § 1 mom. vägtrafikförordningen
intages eu föreskrift om att fordonsförare, som avser att passera
plankorsning med järnväg, icke bör på vägsträckan inom 50 m från korsningen
hålla högre hastighet än 40 km i timmen. Underlåtenhet att iakttaga
bestämmelsen kommer således icke att straffbeläggas i vägtrafikförordningen
men kan uppenbarligen inverka på bedömandet om en förare jämlikt
trafikbrottslagen skall anses ha förfarit oaktsamt.
I motioner (1:507 och 11:625) föreslogs, att den fakultativa hastighetsgränsen
skulle sättas vid 50 km/tim i stället för 40 km/tim.
Andra lagutskottet (ull. nr 34) anslöt sig till propositionens förslag och
anförde bl. a.:
En jämförelse mellan de åtgärder en förare bör vidtaga vid infart å huvudled
och vid passerande av järnvägskorsning ligger nära till hands. På de
av departementschefen angivna skälen avvisar utskottet emellertid, att generell
stopplikt införes även vid passerande av järnvägskorsning. Ett i väsentliga
delar motsvarande resultat kan man emellertid här vinna genom att
tillse, att föraren nedbringar farten då han nalkas korsningen. En icke allt
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959
för obetydlig minskning av hastigheten kan nämligen bidraga till att utlösa
en skärpt uppmärksamhet. Om föraren nedbringar hastigheten får han
givetvis dessutom längre tid att reagera och handla och därmed ökade möjligheter
att undvika en sammanstötning. Från dessa synpunkter tillstyrker
utskottet eu regel om att hastigheten vid passerande av järnvägskorsning
skall vara låg. Enkelheten kan synas tala för att — som i motionerna I: 507
och II: 625 föreslagits — samma hastighetsgräns väljes som vid färd inom
tättbebyggt område. Å andra sidan förlorar regeln i effekt, om hastighetsgränsen
väljes så, att föraren icke tvingas nedbringa hastigheten betydligt.
För det stora antal fall där hastigheten — beroende på väg, fordon eller
förare — ligger blott något högre än 50 km i timmen, är därför en hastighet
vid passerandet av järnvägskorsning av 40 km i timmen att föredraga. Utskottet
ansluter sig till propositionens förslag och kan alltså icke tillstyrka
motionerna.
Riksdagen godtog vad utskottet anfört (skr. nr 351).
Frågan om stopplikt vid järnvägsövergång övervägdes på nytt vid 19 5 8
års A-riksdag. 1 proposition (nr 69) framlades förslag till vissa ändringar
i trafiklagstiftningen, grundade i huvudsak på 1953 års trafiksäkerhetsutrednings
år 1957 framlagda betänkande Trafiksäkerhet II (SOU
1957: 18). Utredningen hade icke lagt fram förslag om sådan stopplikt, men
frågan därom hade väckts i vissa remissyttranden. Även statsmakterna tog
emellertid avstånd från tanken på stopplikt. Föredragande departementschefen
anförde i ämnet:
Med avseende å s. k. bevakade övergångar gäller redan nu, jämlikt 42 §
2 mom. vägtrafikförordningen, skyldighet att stanna då av signal eller annat
förhållande framgår, att tåg nalkas. Såvitt angår denna kategori av järnvägsövergångar
torde en dylik bestämmelse vara tillfyllest. Däremot vore
det enligt min mening ägnat att gagna trafiksäkerheten, om generell stoppskyldighet,
liknande den som gäller vid infart på huvudled, kunde föreskrivas
beträffande obevakade järnvägsövergångar. Att införa en sådan bestämmelse
möter emellertid betydande svårigheter, bl. a. med hänsyn till förhållandena
vid vissa korsningar inom tätorter mellan gata eller väg och sådan
spårväg, som framgår på särskild banvall. Härtill kommer, att en stoppskyldighet,
om sådan införes, enligt internationella regler, som Sverige biträtt,
måste konsekvent utmärkas genom stoppmärken på båda sidor om
järvägsövergången. Eftersom antalet järnvägsövergångar, om vilka nu är
fråga, betydligt överstiger 30 000, skulle åtgärden medföra stora praktiska
svårigheter och draga betydande kostnader. Jag kan därför icke förorda en
generell bestämmelse i ämnet. Däremot anser jag lämpligt, att stoppskyldighet
successivt införes genom lokala föreskrifter och stoppmärken i första
hand vid mera trafikerade järnvägsövergångar och i mån av tillgängliga
resurser även vid mindre trafikerade sådana. Ett sådant förfarande möjliggöres
även beträffande enskilda, icke allmänneligen befarna vägar genom de
författningsändringar, som jag nyss förordat. När huvudparten av de järnvägsövergångar,
vid vilka trafik med motorfordon förekommer, sålunda
blivit försedda med stoppmärken, kan frågan om införandet av en allmän
regel om stoppskyldighet vid järnvägsövergång måhända tagas upp till förnyad
prövning.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959
I motioner (I: 337 och II: 436) yrkades sådan ändring av 42 § vägtrafikförordningen,
att. motorfordonets högsta hastighet vid passerande av järnvägskorsning
skulle fastställas till 30 km/tim.
Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande (nr 20):
Vad departementschefen uttalat till belysning av frågan om skyldighet för
fordonsförare att stanna före passerandet av järnvägsövergång kan utskottet
i stort ansluta sig till. Utskottet vill dock framhålla, att meningarna torde
vara delade om i vad mån införande av stopplikt framför järnvägsövergångar
i varje enskilt fall leder till större säkerhet.
Det i motionerna I: 337 och II: 436 framförda förslaget om införande av
en absolut hastighetsgräns om 30 kilometer i timmen vid passerandet av
järnvägskorsning avstyrker utskottet redan på den grunden att ett realiserande
av förslaget skulle nödvändiggöra att hastighetsbegränsningsskyltar
uppsattes vid alla sådana korsningar.
Riksdagen godtog utskottets ståndpunkt (skr. nr 233).
Motionen
Motionärerna anför bl. a.:
Undertecknade anse att den bestämmelse, som genom 1951 års vägtrafikförordnings
48 § genomfördes och som stadgar stopplikt vid passerandet av
huvudled, var mycket betydelsefull och har bidragit till undvikandet av
många trafikolyckor. Utan denna bestämmelse skulle utan tvivel siffrorna
varit ännu mera skrämmande.
Då det ofta förekommer svåra olyckor vid passerandet av järnvägskorsningar,
äro vi övertygade om att dessa olyckors antal skulle kunna nedbringas
högst betydligt om stopplikt förelåg.
Remissyttrandena
Av remissinstanserna har allenast MHF tillstyrkt motionsyrkandet. De
övriga har avstyrkt yrkandet.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redogör inledningsvis för den inställning,
som 1953 års trafiksäkerhetsutredning intagit till frågan om stoppplikt
vid järnvägsövergång i betänkandet Trafiksäkerhet I. Därvid nämner
styrelsen även utredningens förslag angående hastighetszon vid varje övergång
och den i anledning av detta förslag tillkomna föreskriften i 42 §
1 mom. vägtrafikförordningen om att hastigheten inom 50 meter från korsningen
inte bör överstiga 40 km/tim. Styrelsen erinrar vidare om bestämmelsen
i 42 § 2 mom. samma förordning om förbud att passera järnvägskorsning,
då av signal eller annat förhållande framgår, att tåg nalkas, samt
framhåller, att jämväl denna bestämmelse tillkom efter förslag av 1953 års
trafiksäkerhetsutredning. Styrelsen fortsätter därefter:
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som i princip delade utredningens
åsikt om nackdelarna med en generell stopplikt vid järnvågskorsningar, tillstyrkte
i sitt remissyttrande i huvudsak de ovan berörda förslagen till föreskrifter
om en hastighetszon och stoppskyldighet vid bevakade järnvägskorsningar.
I sitt yttrande över utredningens betänkande Trafiksäkerhet II
fann styrelsen emellertid anledning att åter taga upp frågan om stoppskyldigheten
och föreslog därvid, att en översyn skulle ske, huruvida sådan
skyldighet skulle införas jämväl vid vissa ytterligare, utan särskilda säkerhetsanordningar
försedda järnvägskorsningar med allmänna eller enskilda,
allmänneligen befara vägar, där sikten från vägen visserligen uppfyllde
fordringarna på fri sikt, men stoppskyldighet likväl kunde anses motiverad
ur andra synpunkter. Det framhölls i samband därmed, att sådan föreskrift
enligt gällande bestämmelser i vägtrafikförordningen kunde utfärdas av
länsstyrelse (stadsmyndighet). Styrelsen föreslog vidare sådan ändring av
61 § 2 mom. vägtrafikförordningen, att länsstyrelse gavs befogenhet att föreskriva
stoppskyldighet även vid korsning mellan järnväg och enskild ej
allmänneligen befaren väg. Föreskrift med sagda innebörd har år 1958 intagits
i vägtrafikförordningens 61 § 2 mom., varför möjligheter numera skapats
för länsstyrelserna att successivt införa stoppskyldighet vid järnvägskorsningar
på såväl allmän som enskild väg.
Antalet olycksfall vid järnvägskorsningar har under de senare åren visat
en klart nedåtgående tendens. För statens järnvägar, på vilka över 90 % av
alla plankorsningar är belägna, redovisas följande antal olyckshändelser
m. m.
Kollisioner mellan vägfordon och
rälsgående fordon vid korsning
År
med
med
utan
D d rvi H
bommar
(grindar)
ljus- och/eller
ljudsignaler
säkerhets-
anläggning
dödade
skadade
1951 .....
....... 25
37
119
56
25
1952 .....
....... 20
33
143
63
22
1953 .....
....... 25
45
82
56
25
1954 .....
....... 19
44
149
54
51
1955 .....
....... 32
37
125
42
58
1956 .....
....... 22
38
120
53
25
1957 .....
....... 21
35
126
53
28
1958 .....
....... 15
35
100
39
14
Mot bakgrunden av den fortgående trafikökningen och antalet trafikolyckor
i övrigt samt den kraftiga utbyggnaden av skyddet vid plankorsningar,
som pågår, synes utvecklingen vara sådan, att det för närvarande
icke kan anses befogat med ytterligare åtgärder utöver dem, som under de
senaste åren har vidtagits.
I de övriga avstyrkande yttrandena hänvisas huvudsakligen till de skäl
mot stopplikt vid järnvägskorsningar, som anförts, då statsmakterna tidigare
tagit avstånd från tanken därpå.
NTF yttrar vidare:
NTF anser det ävenledes befogat erinra om att redan den befintliga mängden
av järnvägskorsningar -— ca 36 000 st. varav inte mindre än 29 000 på
enskilda småvägar — skulle komma att ställa övervakningen av bestäm
-
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959
melsens efterlevnad inför mycket svåra problem. Då man därtill vet att ca
70 % av samtliga kollisionsolyckor i plankorsning mellan järnväg och väg
sker just vid sådana enskilda småvägar, synes det uppenbart att en bestämmelse
om stopplikt i betydande omfattning skulle bli illusorisk genom att
medvetet överträdas av mängder av fordonsförare, vilka kanske flera gånger
dagligen passerar samma övergångsställe och vilkas respekt för riskerna och
därav föranledda föreskrifter därigenom avtrubbas.
KAK och M erinrar om möjligheten att sätta upp särskilt stoppmärke vid
speciellt trafikfarliga järnvägskorsningar.
Fomo yttrar, att ett bifall till motionen enligt förbundets uppfattning
skulle öka i stället för minska faran för kollision mellan landsvägsfordon
och tåg samt att ansträngningarna i stället bör inriktas på att förse så många
korsningar som möjligt — och helst alla — med tecken som anger när tåg
nalkas samt ombesörja vakthållning eller bommar vid alla större plankorsningar.
MHF uttalar uppfattningen, att den ifrågasatta stopplikten skulle skärpa
försiktigheten och minska olycksfrekvensen avsevärt. Undantag från stoppplikten
bör dock enligt MHF gälla vid korsningar, som är bevakade med
bommar eller grindar. Förbundet fortsätter:
I landet finnes nära 38 000 järnvägskorsningar, varav cirka 90 % är korsningar
mellan enskild väg och järnväg. Uppsättandet av skyltar vid alla
dessa korsningar skulle vara mycket arbets- och kostnadskrävande, varför
MHF anser att stoppskyldighet bör gälla även när vägmärke ej finnes uppsatt.
Att av ekonomiska skäl undanta järnvägskorsningar vid enskild väg
från regeln om stopplikt vore olyckligt, då som regel dessa korsningar äro
de farligaste. Vid det stora flertalet finns inga varningsmärken och inga
säkerhetsanordningar, vartill kommer att sikten ofta är mycket dålig.
Som ett argument mot införande av stoppskyldighet vid järnvägskorsningar
har ofta anförts, att risken för motorstopp är stor, sedan ett fordon
tvingats att helt stanna, men MHF anser att risken för kollisioner är avsevärt
större och allvarligare, när fordon får passera utan den försiktighetsåtgärd,
som ett stopp innebär.
Om stoppskyldighet införes såsom motionärerna och MHF föreslår, blir
hastighetsbestämmelsen i 42 § vägtrafikförordningen överflödig utom vid
järnvägskorsningar, som är bevakade med bommar eller grindar. Nämnda
bestämmelse föreskriver att fordons hastighet inom 50 meter från järnvägskorsning
ej bör överstiga 40 km/tim. Vid hastighetskontroller anordnade
av statspolisen har det visat sig att respekten för denna regel icke är
tillfredsställande. Farter på omkring 100 km/tim har vid flera tillfällen uppmätts.
överträdelser är svåra att konsekvent beivra, så länge vägtrafikförordningen
använder uttrycket »bör», som icke kan sägas innebära förbud
mot högre farter. MHF föreslår därför att åberopade regel i 42 § vägtrafikförordningen
— som om stopplikt införes endast kommer att gälla vid järnvägskorsningar
med bommar eller grindar — ändras till en föreskrift alt
fordons hastighet skall nedbringas, så alt den inom 50 meter från korsningen
icke är högre än 40 km/tim.
Även om Andra lagutskottet skulle avstyrka motionen om stopplikt eller
förordar en utredning, anhåller MHF alt förslaget om ändring av hastighetsregeln
i 42 § vägtrafikförordningen beaktas.
2— Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 saml. 2 avd. Nr 20
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959
Utskottet
I motionen föreslås sådan ändring av vägtrafikförordningen, att fordonsförare
skall bli skyldig att stanna, innan han passerar järnvägsövergång.
Som stöd för sin hemställan åberopar motionärerna främst de goda erfarenheterna
av den år 1955 införda stopplikten vid huvudled.
Under senare år har det vid flera tillfällen varit på tal att införa en
sådan stopplikt som motionärerna nu föreslagit. Senast prövades frågan
vid fjolårets A-riksdag i samband med vissa genom proposition framlagda
förslag till ändringar i trafiklagstiftningen. Uttalanden till förmån för stoppplikt
vid järnvägsövergång hade under förarbetena till propositionen gjorts
av vissa remissinstanser. Något förslag härom upptogs emellertid inte i
propositionen. Föredragande departementschefen yttrade bl. a., att i fråga
om de bevakade övergångarna nu gällande bestämmelse — enligt vilken
skyldighet att stanna föreligger, då det av signal eller annat förhållande
framgår att tåg nalkas — torde vara till fyllest. Beträffande obevakade
järnvägsövergångar skulle emellertid generell stoppskyldighet enligt departementschefens
mening vara ägnad att gagna trafiksäkerheten. Att införa sådan
skulle emellertid möta betydande svårigheter; bl. a. måste stoppskyldighet
enligt internationella regler, som Sverige biträtt, konsekvent utmärkas
genom stoppmärken på båda sidor om övergången, något som skulle
medföra stora praktiska svårigheter och draga betydande kostnader. Departementschefen
hänvisade i stället till möjligheten att efter hand införa stoppskyldighet
genom lokala föreskrifter och tilläde, att, när huvudparten av
ifrågavarande övergångar blivit försedda med stoppmärken, kunde frågan
om införande av en allmän regel om stoppskyldighet måhända tagas upp till
förnyad prövning.
Andra lagutskottet anslöt sig i stort till departementschefens uttalande
men framhöll därjämte, att meningarna torde vara delade om i vad mån
stopplikt framför järnvägsövergångar i varje enskilt fall skulle leda till
större säkerhet. Riksdagen gjorde ej erinran mot vad utskottet uttalat.
Utskottet kan fortfarande i huvudsak ansluta sig till vad föredragande
departementschefen yttrade i propositionen till 1958 års A-riksdag. En lämplig
väg att ytterligare nedbringa antalet olyckor vid järnvägskorsningar är
sålunda enligt utskottets mening att genom lokala föreskrifter införa stoppplikt
vid sådana korsningar, som bedömes vara farliga. Givetvis är det också
önskvärt, att arbetet med att förse järnvägskorsningar med säkerhetsanordningar
och med att åstadkomma planskilda korsningar fortskrider.
Under remissbehandlingen har ifrågasatts, att den nuvarande rådgivande
regeln om att hastigheten närmast före järnvägskorsning inte bör överstiga
40 km/tim skall bytas ut mot ett uttryckligt förbud att hålla högre hastighet.
Förslag i denna riktning har framförts tidigare, senast genom motioner till
1958 års A-riksdag, enligt vilka hastighetsgränsen dock skulle gå vid 30
Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959 11
km/tim. Dessa motioner behandlades av andra lagutskottet i samband med
den förut nämnda propositionen. Utskottet avstyrkte motionerna »redan
på den grunden» att ett realiserande av förslaget skulle nödvändiggöra att
hastighetsbegränsningsskyltar uppsattes vid alla järnvägskorsningar.
Vad utskottet anförde i denna fråga under fjolåret har fortfarande giltighet.
Dessutom vill utskottet ifrågasätta, om en enhetlig och obligatorisk begränsning
av hastigheten vid alla järnvägskorsningar skulle vara nämnvärt
effektivare än den nuvarande ordningen med en rådgivande regel. Större
verkan skulle troligen uppnås genom lokala, efter de särskilda förhållandena
anpassade fartbegränsningar. Något hinder att införa sådana finns
inte; bestämmelserna i vägtrafikförordningen om lokala trafikföreskrifter
ger möjlighet för vederbörande myndigheter att förordna därom.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, II: 84, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 21 april 1959
På andra lagutskottets vägnar:
EDVIN JACOBSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson*, Axel E. Svensson och
Sunne, fru Carlqvist, fru Svenson* samt herrar Lars Larsson, Edström och
Ringaby;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo och Nilsson i Göteborg,
fröken Wetterström samt herrar Odhe, Johansson i Södertälje, Wahrendorff,
Fredriksson och Anderson i Sundsvall.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Sunne och Wahrendorff.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.