Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 42 § vägtrafikförordningen.

1959-04-21 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1959:20, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 42 § vägtrafikförordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959

1

Nr 20

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 42 §

vägtrafikförordningen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 84,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herrar Nilsson i Lönsboda och

Carlsson i Huskvarna hemställt, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring

i vägtrafikförordningens 42 §, att det åligger fordonsförare, vilken vill passera

järnvägsövergång, att dessförinnan stanna fordonet, samt att vederbörande

utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig författningsändring».

Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan,

får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande,

hänvisa till motionen.

över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och

statens trafiksäkerhetsråd. Därjämte har Nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande (NTF), Kungl. automobilklubben (KAK), Motormännens

riksförbund (M), Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF) och

Folkrörelsernas motorförbund (Fomo) yttrat sig i ärendet.

Gällande bestämmelser

Jämlikt 42 § 1 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 skall

vägtrafikant, som ämnar passera korsning i samma plan mellan väg och

järnväg, oavsett förekommande säkerhetsanordningar genom uppmärksamhet

på järnvägen förvissa sig om huruvida tåg nalkas. Vid färd med fordon

skall därvid hållas en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg hastighet.

Inom 50 meter från korsningen bör hastigheten ej överstiga 40 kilometer

i timmen. I 2 mom. stadgas, att, då av signal eller annat förhållande

tramgår, att tåg nalkas, får korsningen inte passeras förrän signalen upphört

eller, om signal ej givits, tåget kört förbi. Med tåg likställes varje anordning

på hjul, vilken löper på järnvägsskenor, och bestämmelserna äger motsvarande

tillämpning på plankorsning mellan väg och spårväg med särskild

banvall.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 20

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959

Historik

I det betänkande, som låg till grund för vägtrafikförordningen (SOU

1948: 34), övervägde 19U års trafikförfattningssakkunniga, huruvida i förordningen

borde upptagas generella bestämmelser om skyldighet att stanna

före järnvägskorsning. Förslag härom framlades dock inte. Till motivering

anförde de sakkunniga:

Enligt vad de sakkunniga erfarit har förekommit, att en bilförare stannat

sitt fordon före järnvägskorsning, gått upp på banan och lyssnat om tåg

kunde höras samt, då detta ej varit fallet, gått tillbaka till bilen, satt i gång

denna och då han därefter skolat korsa banan blivit påkörd av tåg. Den tid,

som åtgått för att återvända till bilen, sätta den i gång och köra in på banan,

hade varit tillräckligt lång för att tåget skulle hinna fram. Om föraren i

detta fall fortsatt över banan utan att stanna, hade han med all sannolikhet

undgått påkörningen. Hade föraren haft tillfälle sända annan tillförlitlig

person att söka utröna, huruvida tåg nalkades, kunde kanske olyckan ha

undvikits. Tillgång till sådan hjälp torde dock ej alltid finnas. Vidare må

beaktas, att om bil stannar, buller i regel uppkommer vid fordonets igångsättande,

vilket jämte förarens bestyr med manövreringen minskar hans

möjligheter att uppmärksamma annalkande tåg. I åtskilliga fall torde stannande

före järnvägskorsning ej vara erforderligt för det avsedda syftet,

t. ex. i fall då klar sikt råder och banan är fullt överskådlig på betryggande

avstånd. I sådana fall lärer knappast kunna förväntas, att bestämmelser om

skyldighet att stanna bilen bliva efterlevda, varigenom respekten för bestämmelserna

kommer att avtrubbas. Vid tät trafik å väg, som korsar järnväg,

kan lätt uppstå stagnation eller störning i trafiken, om varje fordon

skall stannas före korsningen.

Emellertid torde i vissa särskilda fall med hänsyn till föreliggande terräng-

och siktförhållanden kunna vara påkallat, att fordonsförare stannar

före järnvägskorsning för att förvissa sig om att denna kan passeras utan

fara. De sakkunniga anse lämpligt, att man i dylika fall genom särskilt

stopptecken, som uppsättes före korsningen, ålägger förare att iakttaga

ifrågavarande försiktighetsåtgärd.

De sakkunniga föreslog en bestämmelse av innebörd, att trafikant, som

ämnade passera plankorsning, oavsett förekommande säkerhetsanordningar

skulle vara skyldig att genom uppmärksamhet på järnvägen förvissa sig om

huruvida tåg nalkades. Då av signal eller annat förhållande framgick, att

tåg nalkades, skulle trafikant stanna på betryggande avstånd före korsningen

och före ljussignal, om sådan fanns. Förelåg inte förhållande som nu

sagts, skulle korsningen passeras så skyndsamt som möjligt.

Icke heller i propositionen (nr 30) till 1951 års riksdag med förslag

till vägtrafikförordning in. in. upptogs bestämmelse om stopplikt vid

järnvägsövergång. Föredragande departementschefen anförde i ämnet, att

den av de sakkunniga förordade bestämmelsen torde innefatta även skyldighet

att helt stanna fordonet, där omständigheterna påkallade det, och att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959

3

det, med hänsyn till de många skiftande fall som förekom, borde överlämnas

åt förarens omdöme att avgöra, när han borde stanna. I det för riksdagen

framlagda förslaget till vägtrafikförordning upptogs, utöver vad de sakkunniga

föreslagit, ett stadgande av innebörd, att fordonsförare, som ämnade

passera plankorsning, skulle hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt

låg hastighet.

I motioner (I: 321 och II: 419) hemställdes, att det dessutom måtte föreskrivas,

att förare av motorfordon vid passerande av plankorsning skulle

växla ned eller stanna; i varje fall borde detta gälla, om korsningen var obevakad

och sikten där var dålig eller om dimma eller snöyra rådde.

Andra lagutskottet tog i sitt utlåtande (nr 30) avstånd både från tanken

på generell stopplikt vid järnvägsövergång och från motionsförslaget samt

yttrade bl. a.:

I åtskilliga fall — exempelvis då klar sikt råder och banan är fullt överskådlig

på betryggande avstånd — torde det ej vara erforderligt att växla

ned eller stanna före plankorsning. I sådana fall lärer knappast kunna förväntas,

att bestämmelserna om skyldighet att växla ned eller stanna bli

efterlevda. Härigenom skulle respekten för en bestämmelse om skyldighet

härutinnan avtrubbas. Vid tät trafik å väg, som korsar järnväg, kan dessutom

lätt uppstå stagnation eller störning i trafiken, om varje motordrivet

fordon skall nedväxlas eller stannas före korsningen.

Med hänsyn härtill och då propositionens föreskrift — såsom ock föredragande

departementschefen framhållit — lärer innefatta skyldighet för

föraren att växla ned eller helt stanna fordonet, där omständigheterna det

påkalla, finner utskottet — som likväl vill betona vikten av särskilt stor försiktighet

vid plankorsningar — sig icke böra förorda någon generell regel

av det i motionerna angivna innehållet.

I vissa särskilda fall torde det emellertid med hänsyn till terräng- och

siktförhållandena kunna vara påkallat, att föraren alltid stannar framför

järnvägskorsning för att förvissa sig om att denna kan passeras utan fara.

I dylika fall bör före korsningen uppsättas särskilt stopptecken, som ålägger

föraren att iakttaga försiktighetsåtgärden i fråga.

I fortsättningen uttalade utskottet, att snabba åtgärder borde vidtagas för

åstadkommande av säkerhetsanordningar vid de obevakade plankorsningar,

där sådana anordningar saknades, och att dessutom arbetet med anordnande

av skenfria korsningar borde påskyndas i all den omfattning förhållandena

kunde medgiva.

Riksdagen godtog utskottets ståndpunkt (skr. nr 336).

195.1 års trafiksäkerhetsutredning upptog frågan om stopplikt vid järnvägsövergång

till behandling i sitt första betänkande, Trafiksäkerhet I (SOU

1954: 38). Inte heller denna utredning fann skäl att förorda sådan stoppplikt.

I stället förordade utredningen en regel om att fordonsförare, som

nalkades korsning, inte skulle få föra sitt fordon med högre hastighet än

45 km/tim på eu kortare sträcka framför korsningen. Såsom motivering

anförde utredningen:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959

Det väsentliga syftet med stoppskyldigheten, vare sig den föreskrives att

gälla före infart på huvudled, före passerande av järnvägskorsning eller

annorstädes, är att tvinga föraren att besinna sig inför de trafikrisker, som

kunna uppstå, och ge honom tillfälle att övertyga sig om huruvida tåg eller

fordon nalkas. — Utredningen har icke ansett sig böra föreslå en generell

skyldighet för förarna att stanna sina fordon före järnvägskorsning och

detta har---sin grund bland annat däri, att stannandet skulle kunna

innebära vissa riskmoment, särskilt med hänsyn till att korsningarnas profilförhålianden

ofta äro sådana, att om stoppskyldighet föreskreves, fordonet

efter stannandet ofta komme att igångsättas i uppförslut, vilket kunde

leda till motorstopp, då fordonet befunne sig på spåret.

Den skärpta uppmärksamhet och försiktighet, som åsyftas med stoppskyldigheten,

hänför sig emellertid inte endast till själva stannandet. Även

den föregående insaktningen är ett incitament till större vaksamhet. En

regel om nedsatt hastighet före passerande av järnvägskorsning skulle alltså

komma att till stor del tillgodose samma syfte som en stoppskyldighet. Såväl

i den svenska som i den utländska trafiklagstiftningen finnas regler som

föreskriva särskild hastighetsanpassning vid järnvägskorsningar. I vägtrafikförordningen

stadgas sålunda, att fordonsförare, då han nalkas järnvägskorsning,

skall hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg

hastighet. Utredningen har emellertid, med hänsyn till betydelsen av en rätt

hastighetsanpassning i sådana situationer och med kännedom om att fordonen

ofta föras med mycket höga hastigheter, ansett sig böra förorda, att

bestämmelse meddelas om en i siffror maximerad hastighet inom viss vägsträcka

före korsningen eller med andra ord att en generellt bestämd hastighetszon

införes före varje korsning.

Förslag, utarbetade på grundval av nämnda betänkande, förelädes 195 5

års riksdag genom proposition (nr 172). Icke heller denna upptog förslag

om generell stopplikt vid järnvägsövergång. Propositionen tog även

avstånd från utredningens förslag om hastighetsbegränsning, och i stället

förordades en föreskrift överensstämmande med den nu gällande om att

hastigheten inom 50 meter från korsningen inte bör överstiga 40 kilometer

i timmen. Föredragande departementschefen anförde:

Vad angår utredningens förslag om en hastighetszon före plankorsning

mellan järnväg och väg kan de faromoment, som gör sig gällande vid passerande

av dylik korsning, i förstone synas vara i viss mån likartade med dem,

som föreligger vid infart på huvudled. En viktig skillnad föreligger emellertid

i det hänseendet, att järnvägsövergångar å allmänneligen befarna vägar

i regel är försedda med goda säkerhetsanordningar i form av signaler m. in.

Reglerna för trafikanternas uppträdande vid sådana järnvägsövergångar får

därför väsentligen karaktären av föreskrifter om skyldighet att respektera

signalerna. I fråga om järnvägskorsningar utan signalanordningar är eu

analogi med huvudledskorsning mera befogad. Även här föreligger emellertid

den olikheten, att tågföraren till skillnad från en förare av fordon på

huvudled i regel icke kan genom sitt handlande i avsevärd mån påverka en

uppkommen hotande situation.

Till grund för reglerna om vägtrafikanters uppträdande vid korsning med

järnväg bör uppenbarligen ligga den redan nu i vägtrafikförordningen stadfästa

principen, att envar, som ämnar passera korsningen, skall oavsett

förekommande säkerhetsanordningar ägna särskild uppmärksamhet åt järn
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 ur 1959

5

vägen samt förvissa sig om huruvida tåg nalkas och att förare av fordon

skall hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg hastighet.

Vad nu sagts innebär i själva verket blott en närmare utveckling av den allmänna

regeln, att vägtrafikant skall iakttaga den omsorg och varsamhet,

som till förekommande av trafikolyckor betingas av omständigheterna.

Lika självfallen är icke den nu föreslagna skärpning av bestämmelserna,

vilken går ut på fastställande av viss maximihastighet för sträckan närmast

före korsningen. Mot en dylik regel kan invändas, bl. a., att en förare visserligen

bör nedbringa hastigheten så, att han får tid till nödiga observationer

och kan bringa fordonet att stanna, om ett tåg skulle nalkas, men att han å

andra sidan bör så skyndsamt som möjligt passera korsningen, sedan han

fastslagit, att banan är fri. Hastighetsbegränsningen borde därför strängt

taget icke gälla sträckan närmast intill korsningen utan hellre en sträcka

eller en punkt på något avstånd från densamma. Det kan vidare övervägas,

om icke skyldigheten att nedbringa hastigheten snarare bör taga form av en

skyldighet att helt stanna fordonet på lämplig plats, varifrån god sikt råder

längs järnvägen. Eu föreskrift om stoppskyldighet inger emellertid ganska

stora betänkligheter eftersom den skulle leda till en ökning av tiden för passerande

av korsningen. Därtill kommer att bestämmelsen skulle på vissa

vägar leda till besvärande trafikstockningar.

En annan synpunkt, som kom till synes bl. a. i det utlåtande (nr 30), som

andra lagutskottet år 1951 avgav i samband med tillkomsten av de nuvarande

bestämmelserna i ämnet, är att det i åtskilliga fall — exempelvis då

klar sikt råder och banan är överskådlig på långt avstånd — ej torde vara

erforderligt att minska farten eller stanna före korsningen och att man i

sådana fall knappast kan förvänta, att bestämmelserna om skyldighet att

minska farten eller att stanna blir efterlevda. Respekten för bestämmelsen

skulle därigenom avtrubbas.

Efter övervägande av de nu anförda skälen har jag kommit till den slutsatsen,

att en absolut fartgräns i anslutning till järnvägsövergång ej är att

tillråda men att det ändock kan vara lämpligt att i författningen angiva viss

hastighet, vilken i regel icke bör överskridas. Jag föreslår därför att i anslutning

till det nyss omnämnda stadgandet i 42 § 1 mom. vägtrafikförordningen

intages eu föreskrift om att fordonsförare, som avser att passera

plankorsning med järnväg, icke bör på vägsträckan inom 50 m från korsningen

hålla högre hastighet än 40 km i timmen. Underlåtenhet att iakttaga

bestämmelsen kommer således icke att straffbeläggas i vägtrafikförordningen

men kan uppenbarligen inverka på bedömandet om en förare jämlikt

trafikbrottslagen skall anses ha förfarit oaktsamt.

I motioner (1:507 och 11:625) föreslogs, att den fakultativa hastighetsgränsen

skulle sättas vid 50 km/tim i stället för 40 km/tim.

Andra lagutskottet (ull. nr 34) anslöt sig till propositionens förslag och

anförde bl. a.:

En jämförelse mellan de åtgärder en förare bör vidtaga vid infart å huvudled

och vid passerande av järnvägskorsning ligger nära till hands. På de

av departementschefen angivna skälen avvisar utskottet emellertid, att generell

stopplikt införes även vid passerande av järnvägskorsning. Ett i väsentliga

delar motsvarande resultat kan man emellertid här vinna genom att

tillse, att föraren nedbringar farten då han nalkas korsningen. En icke allt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959

för obetydlig minskning av hastigheten kan nämligen bidraga till att utlösa

en skärpt uppmärksamhet. Om föraren nedbringar hastigheten får han

givetvis dessutom längre tid att reagera och handla och därmed ökade möjligheter

att undvika en sammanstötning. Från dessa synpunkter tillstyrker

utskottet eu regel om att hastigheten vid passerande av järnvägskorsning

skall vara låg. Enkelheten kan synas tala för att — som i motionerna I: 507

och II: 625 föreslagits — samma hastighetsgräns väljes som vid färd inom

tättbebyggt område. Å andra sidan förlorar regeln i effekt, om hastighetsgränsen

väljes så, att föraren icke tvingas nedbringa hastigheten betydligt.

För det stora antal fall där hastigheten — beroende på väg, fordon eller

förare — ligger blott något högre än 50 km i timmen, är därför en hastighet

vid passerandet av järnvägskorsning av 40 km i timmen att föredraga. Utskottet

ansluter sig till propositionens förslag och kan alltså icke tillstyrka

motionerna.

Riksdagen godtog vad utskottet anfört (skr. nr 351).

Frågan om stopplikt vid järnvägsövergång övervägdes på nytt vid 19 5 8

års A-riksdag. 1 proposition (nr 69) framlades förslag till vissa ändringar

i trafiklagstiftningen, grundade i huvudsak på 1953 års trafiksäkerhetsutrednings

år 1957 framlagda betänkande Trafiksäkerhet II (SOU

1957: 18). Utredningen hade icke lagt fram förslag om sådan stopplikt, men

frågan därom hade väckts i vissa remissyttranden. Även statsmakterna tog

emellertid avstånd från tanken på stopplikt. Föredragande departementschefen

anförde i ämnet:

Med avseende å s. k. bevakade övergångar gäller redan nu, jämlikt 42 §

2 mom. vägtrafikförordningen, skyldighet att stanna då av signal eller annat

förhållande framgår, att tåg nalkas. Såvitt angår denna kategori av järnvägsövergångar

torde en dylik bestämmelse vara tillfyllest. Däremot vore

det enligt min mening ägnat att gagna trafiksäkerheten, om generell stoppskyldighet,

liknande den som gäller vid infart på huvudled, kunde föreskrivas

beträffande obevakade järnvägsövergångar. Att införa en sådan bestämmelse

möter emellertid betydande svårigheter, bl. a. med hänsyn till förhållandena

vid vissa korsningar inom tätorter mellan gata eller väg och sådan

spårväg, som framgår på särskild banvall. Härtill kommer, att en stoppskyldighet,

om sådan införes, enligt internationella regler, som Sverige biträtt,

måste konsekvent utmärkas genom stoppmärken på båda sidor om

järvägsövergången. Eftersom antalet järnvägsövergångar, om vilka nu är

fråga, betydligt överstiger 30 000, skulle åtgärden medföra stora praktiska

svårigheter och draga betydande kostnader. Jag kan därför icke förorda en

generell bestämmelse i ämnet. Däremot anser jag lämpligt, att stoppskyldighet

successivt införes genom lokala föreskrifter och stoppmärken i första

hand vid mera trafikerade järnvägsövergångar och i mån av tillgängliga

resurser även vid mindre trafikerade sådana. Ett sådant förfarande möjliggöres

även beträffande enskilda, icke allmänneligen befarna vägar genom de

författningsändringar, som jag nyss förordat. När huvudparten av de järnvägsövergångar,

vid vilka trafik med motorfordon förekommer, sålunda

blivit försedda med stoppmärken, kan frågan om införandet av en allmän

regel om stoppskyldighet vid järnvägsövergång måhända tagas upp till förnyad

prövning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959

I motioner (I: 337 och II: 436) yrkades sådan ändring av 42 § vägtrafikförordningen,

att. motorfordonets högsta hastighet vid passerande av järnvägskorsning

skulle fastställas till 30 km/tim.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande (nr 20):

Vad departementschefen uttalat till belysning av frågan om skyldighet för

fordonsförare att stanna före passerandet av järnvägsövergång kan utskottet

i stort ansluta sig till. Utskottet vill dock framhålla, att meningarna torde

vara delade om i vad mån införande av stopplikt framför järnvägsövergångar

i varje enskilt fall leder till större säkerhet.

Det i motionerna I: 337 och II: 436 framförda förslaget om införande av

en absolut hastighetsgräns om 30 kilometer i timmen vid passerandet av

järnvägskorsning avstyrker utskottet redan på den grunden att ett realiserande

av förslaget skulle nödvändiggöra att hastighetsbegränsningsskyltar

uppsattes vid alla sådana korsningar.

Riksdagen godtog utskottets ståndpunkt (skr. nr 233).

Motionen

Motionärerna anför bl. a.:

Undertecknade anse att den bestämmelse, som genom 1951 års vägtrafikförordnings

48 § genomfördes och som stadgar stopplikt vid passerandet av

huvudled, var mycket betydelsefull och har bidragit till undvikandet av

många trafikolyckor. Utan denna bestämmelse skulle utan tvivel siffrorna

varit ännu mera skrämmande.

Då det ofta förekommer svåra olyckor vid passerandet av järnvägskorsningar,

äro vi övertygade om att dessa olyckors antal skulle kunna nedbringas

högst betydligt om stopplikt förelåg.

Remissyttrandena

Av remissinstanserna har allenast MHF tillstyrkt motionsyrkandet. De

övriga har avstyrkt yrkandet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redogör inledningsvis för den inställning,

som 1953 års trafiksäkerhetsutredning intagit till frågan om stoppplikt

vid järnvägsövergång i betänkandet Trafiksäkerhet I. Därvid nämner

styrelsen även utredningens förslag angående hastighetszon vid varje övergång

och den i anledning av detta förslag tillkomna föreskriften i 42 §

1 mom. vägtrafikförordningen om att hastigheten inom 50 meter från korsningen

inte bör överstiga 40 km/tim. Styrelsen erinrar vidare om bestämmelsen

i 42 § 2 mom. samma förordning om förbud att passera järnvägskorsning,

då av signal eller annat förhållande framgår, att tåg nalkas, samt

framhåller, att jämväl denna bestämmelse tillkom efter förslag av 1953 års

trafiksäkerhetsutredning. Styrelsen fortsätter därefter:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som i princip delade utredningens

åsikt om nackdelarna med en generell stopplikt vid järnvågskorsningar, tillstyrkte

i sitt remissyttrande i huvudsak de ovan berörda förslagen till föreskrifter

om en hastighetszon och stoppskyldighet vid bevakade järnvägskorsningar.

I sitt yttrande över utredningens betänkande Trafiksäkerhet II

fann styrelsen emellertid anledning att åter taga upp frågan om stoppskyldigheten

och föreslog därvid, att en översyn skulle ske, huruvida sådan

skyldighet skulle införas jämväl vid vissa ytterligare, utan särskilda säkerhetsanordningar

försedda järnvägskorsningar med allmänna eller enskilda,

allmänneligen befara vägar, där sikten från vägen visserligen uppfyllde

fordringarna på fri sikt, men stoppskyldighet likväl kunde anses motiverad

ur andra synpunkter. Det framhölls i samband därmed, att sådan föreskrift

enligt gällande bestämmelser i vägtrafikförordningen kunde utfärdas av

länsstyrelse (stadsmyndighet). Styrelsen föreslog vidare sådan ändring av

61 § 2 mom. vägtrafikförordningen, att länsstyrelse gavs befogenhet att föreskriva

stoppskyldighet även vid korsning mellan järnväg och enskild ej

allmänneligen befaren väg. Föreskrift med sagda innebörd har år 1958 intagits

i vägtrafikförordningens 61 § 2 mom., varför möjligheter numera skapats

för länsstyrelserna att successivt införa stoppskyldighet vid järnvägskorsningar

på såväl allmän som enskild väg.

Antalet olycksfall vid järnvägskorsningar har under de senare åren visat

en klart nedåtgående tendens. För statens järnvägar, på vilka över 90 % av

alla plankorsningar är belägna, redovisas följande antal olyckshändelser

m. m.

Kollisioner mellan vägfordon och

rälsgående fordon vid korsning

År

med

med

utan

D d rvi H

bommar

(grindar)

ljus- och/eller

ljudsignaler

säkerhets-

anläggning

dödade

skadade

1951 .....

....... 25

37

119

56

25

1952 .....

....... 20

33

143

63

22

1953 .....

....... 25

45

82

56

25

1954 .....

....... 19

44

149

54

51

1955 .....

....... 32

37

125

42

58

1956 .....

....... 22

38

120

53

25

1957 .....

....... 21

35

126

53

28

1958 .....

....... 15

35

100

39

14

Mot bakgrunden av den fortgående trafikökningen och antalet trafikolyckor

i övrigt samt den kraftiga utbyggnaden av skyddet vid plankorsningar,

som pågår, synes utvecklingen vara sådan, att det för närvarande

icke kan anses befogat med ytterligare åtgärder utöver dem, som under de

senaste åren har vidtagits.

I de övriga avstyrkande yttrandena hänvisas huvudsakligen till de skäl

mot stopplikt vid järnvägskorsningar, som anförts, då statsmakterna tidigare

tagit avstånd från tanken därpå.

NTF yttrar vidare:

NTF anser det ävenledes befogat erinra om att redan den befintliga mängden

av järnvägskorsningar -— ca 36 000 st. varav inte mindre än 29 000 på

enskilda småvägar — skulle komma att ställa övervakningen av bestäm
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959

melsens efterlevnad inför mycket svåra problem. Då man därtill vet att ca

70 % av samtliga kollisionsolyckor i plankorsning mellan järnväg och väg

sker just vid sådana enskilda småvägar, synes det uppenbart att en bestämmelse

om stopplikt i betydande omfattning skulle bli illusorisk genom att

medvetet överträdas av mängder av fordonsförare, vilka kanske flera gånger

dagligen passerar samma övergångsställe och vilkas respekt för riskerna och

därav föranledda föreskrifter därigenom avtrubbas.

KAK och M erinrar om möjligheten att sätta upp särskilt stoppmärke vid

speciellt trafikfarliga järnvägskorsningar.

Fomo yttrar, att ett bifall till motionen enligt förbundets uppfattning

skulle öka i stället för minska faran för kollision mellan landsvägsfordon

och tåg samt att ansträngningarna i stället bör inriktas på att förse så många

korsningar som möjligt — och helst alla — med tecken som anger när tåg

nalkas samt ombesörja vakthållning eller bommar vid alla större plankorsningar.

MHF uttalar uppfattningen, att den ifrågasatta stopplikten skulle skärpa

försiktigheten och minska olycksfrekvensen avsevärt. Undantag från stoppplikten

bör dock enligt MHF gälla vid korsningar, som är bevakade med

bommar eller grindar. Förbundet fortsätter:

I landet finnes nära 38 000 järnvägskorsningar, varav cirka 90 % är korsningar

mellan enskild väg och järnväg. Uppsättandet av skyltar vid alla

dessa korsningar skulle vara mycket arbets- och kostnadskrävande, varför

MHF anser att stoppskyldighet bör gälla även när vägmärke ej finnes uppsatt.

Att av ekonomiska skäl undanta järnvägskorsningar vid enskild väg

från regeln om stopplikt vore olyckligt, då som regel dessa korsningar äro

de farligaste. Vid det stora flertalet finns inga varningsmärken och inga

säkerhetsanordningar, vartill kommer att sikten ofta är mycket dålig.

Som ett argument mot införande av stoppskyldighet vid järnvägskorsningar

har ofta anförts, att risken för motorstopp är stor, sedan ett fordon

tvingats att helt stanna, men MHF anser att risken för kollisioner är avsevärt

större och allvarligare, när fordon får passera utan den försiktighetsåtgärd,

som ett stopp innebär.

Om stoppskyldighet införes såsom motionärerna och MHF föreslår, blir

hastighetsbestämmelsen i 42 § vägtrafikförordningen överflödig utom vid

järnvägskorsningar, som är bevakade med bommar eller grindar. Nämnda

bestämmelse föreskriver att fordons hastighet inom 50 meter från järnvägskorsning

ej bör överstiga 40 km/tim. Vid hastighetskontroller anordnade

av statspolisen har det visat sig att respekten för denna regel icke är

tillfredsställande. Farter på omkring 100 km/tim har vid flera tillfällen uppmätts.

överträdelser är svåra att konsekvent beivra, så länge vägtrafikförordningen

använder uttrycket »bör», som icke kan sägas innebära förbud

mot högre farter. MHF föreslår därför att åberopade regel i 42 § vägtrafikförordningen

— som om stopplikt införes endast kommer att gälla vid järnvägskorsningar

med bommar eller grindar — ändras till en föreskrift alt

fordons hastighet skall nedbringas, så alt den inom 50 meter från korsningen

icke är högre än 40 km/tim.

Även om Andra lagutskottet skulle avstyrka motionen om stopplikt eller

förordar en utredning, anhåller MHF alt förslaget om ändring av hastighetsregeln

i 42 § vägtrafikförordningen beaktas.

2— Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 saml. 2 avd. Nr 20

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959

Utskottet

I motionen föreslås sådan ändring av vägtrafikförordningen, att fordonsförare

skall bli skyldig att stanna, innan han passerar järnvägsövergång.

Som stöd för sin hemställan åberopar motionärerna främst de goda erfarenheterna

av den år 1955 införda stopplikten vid huvudled.

Under senare år har det vid flera tillfällen varit på tal att införa en

sådan stopplikt som motionärerna nu föreslagit. Senast prövades frågan

vid fjolårets A-riksdag i samband med vissa genom proposition framlagda

förslag till ändringar i trafiklagstiftningen. Uttalanden till förmån för stoppplikt

vid järnvägsövergång hade under förarbetena till propositionen gjorts

av vissa remissinstanser. Något förslag härom upptogs emellertid inte i

propositionen. Föredragande departementschefen yttrade bl. a., att i fråga

om de bevakade övergångarna nu gällande bestämmelse — enligt vilken

skyldighet att stanna föreligger, då det av signal eller annat förhållande

framgår att tåg nalkas — torde vara till fyllest. Beträffande obevakade

järnvägsövergångar skulle emellertid generell stoppskyldighet enligt departementschefens

mening vara ägnad att gagna trafiksäkerheten. Att införa sådan

skulle emellertid möta betydande svårigheter; bl. a. måste stoppskyldighet

enligt internationella regler, som Sverige biträtt, konsekvent utmärkas

genom stoppmärken på båda sidor om övergången, något som skulle

medföra stora praktiska svårigheter och draga betydande kostnader. Departementschefen

hänvisade i stället till möjligheten att efter hand införa stoppskyldighet

genom lokala föreskrifter och tilläde, att, när huvudparten av

ifrågavarande övergångar blivit försedda med stoppmärken, kunde frågan

om införande av en allmän regel om stoppskyldighet måhända tagas upp till

förnyad prövning.

Andra lagutskottet anslöt sig i stort till departementschefens uttalande

men framhöll därjämte, att meningarna torde vara delade om i vad mån

stopplikt framför järnvägsövergångar i varje enskilt fall skulle leda till

större säkerhet. Riksdagen gjorde ej erinran mot vad utskottet uttalat.

Utskottet kan fortfarande i huvudsak ansluta sig till vad föredragande

departementschefen yttrade i propositionen till 1958 års A-riksdag. En lämplig

väg att ytterligare nedbringa antalet olyckor vid järnvägskorsningar är

sålunda enligt utskottets mening att genom lokala föreskrifter införa stoppplikt

vid sådana korsningar, som bedömes vara farliga. Givetvis är det också

önskvärt, att arbetet med att förse järnvägskorsningar med säkerhetsanordningar

och med att åstadkomma planskilda korsningar fortskrider.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts, att den nuvarande rådgivande

regeln om att hastigheten närmast före järnvägskorsning inte bör överstiga

40 km/tim skall bytas ut mot ett uttryckligt förbud att hålla högre hastighet.

Förslag i denna riktning har framförts tidigare, senast genom motioner till

1958 års A-riksdag, enligt vilka hastighetsgränsen dock skulle gå vid 30

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959 11

km/tim. Dessa motioner behandlades av andra lagutskottet i samband med

den förut nämnda propositionen. Utskottet avstyrkte motionerna »redan

på den grunden» att ett realiserande av förslaget skulle nödvändiggöra att

hastighetsbegränsningsskyltar uppsattes vid alla järnvägskorsningar.

Vad utskottet anförde i denna fråga under fjolåret har fortfarande giltighet.

Dessutom vill utskottet ifrågasätta, om en enhetlig och obligatorisk begränsning

av hastigheten vid alla järnvägskorsningar skulle vara nämnvärt

effektivare än den nuvarande ordningen med en rådgivande regel. Större

verkan skulle troligen uppnås genom lokala, efter de särskilda förhållandena

anpassade fartbegränsningar. Något hinder att införa sådana finns

inte; bestämmelserna i vägtrafikförordningen om lokala trafikföreskrifter

ger möjlighet för vederbörande myndigheter att förordna därom.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 84, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 april 1959

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson*, Axel E. Svensson och

Sunne, fru Carlqvist, fru Svenson* samt herrar Lars Larsson, Edström och

Ringaby;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo och Nilsson i Göteborg,

fröken Wetterström samt herrar Odhe, Johansson i Södertälje, Wahrendorff,

Fredriksson och Anderson i Sundsvall.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Sunne och Wahrendorff.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.