Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om risk försäkring vid farligt räddningsarbete. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 328 i första kammaren av herr Mattsson samt nr 400 i andra kammaren av herrar Gustavsson i Alvesta och Jansson i Benestad.

1959-04-28 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1959:25, Utlåtande i anledning av väckta motioner om risk försäkring vid farligt räddningsarbete. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 328 i första kammaren av herr Mattsson samt nr 400 i andra kammaren av herrar Gustavsson i Alvesta och Jansson i Benestad.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 är 1959

1

Nr 25

Utlåtande i anledning av väckta motioner om risk försäkring

vid farligt räddningsarbete.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 328 i första kammaren av

herr Mattsson samt nr 400 i andra kammaren av herrar Gustavsson i Alvesta

och Jansson i Benestad.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte

besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning av frågan rörande riskförsäkring

vid farligt räddningsarbete i samband med katastrofrisk».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får

utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande, hänvisa

till motionen 11:400.

Över motionerna har utskottet, i den ordning 46 § riksdagsordningen

föreskriver, inhämtat yttrande från riksförsäkringsanstalten.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt lagen om yrkesskadeförsäkring är i princip varje arbetstagare i

allmän eller enskild tjänst försäkrad för yrkesskada (3 §). Detta betyder,

att den, som i sin anställning utför räddningsarbete, därvid åtnjuter det

ekonomiska skydd mot skada under arbetet, som yrkesskadeförsäkringen

utgör. I praxis har därjämte i stor utsträckning utgivits ersättning enligt

yrkesskadeförsäkringslagen i fall, då arbetstagare under arbetet lämnat

bistånd åt annan än arbetsgivaren; särskilt gäller detta vid hjälp åt nödställda

eller vid räddande av djur i fara.

För de fall, då räddningsarbete utföres utanför anställningsförhållande,

saknas i allmänhet bestämmelser om ekonomiskt skydd mot den risk den

i räddningsarbetet deltagande utsätter sig för. Ett undantag härifrån utgör

stadgandet i 15 § brandlagen om att den som deltagit i eller på annat sätt

varit verksam för släckning av brand eller som deltagit i övning med brandkår

må av statsmedel kunna bekomma ersättning för skada, som därvid

åsamkats honom. Enligt Kungl. Maj.ts kungörelse den 26 maj 1954

(nr 492) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet

vid brandsläckning in. in., utgår ersättningen efter de grunder som

gäller för yrkesskadeförsäkringen.

1—617 59 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 25

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 är 1959

Motionerna

Motionärerna har anfört:

I samband med räddningsarbetet vid olycksplatsen i Moheda 1958 diskuterades

ofta riskerna för i räddningsarbetet deltagande personer. Härvid

framkom att arbete med hopsamlingen av den högexplosiva oljan i terrängen

och tömningen av berget innebar uppenbara risker för deltagarna. Helt naturligt

frågade sig också var och en av dem, vilka ekonomiska garantier som

ställdes från arbetsgivarens sida.

Frågan angående s. k. »riskersättning» för de i räddningsarbetet deltagande

hänsköts till den centrala förvaltningsmyndigheten, i detta fall kungl.

arméintendenturförvaltningen. Riskersättning (risktillägg) för under räddningsarbetet

fullgjord tid synes dock icke vara den viktigaste frågan ur

ekonomisk synpunkt. Därigenom erhållet belopp synes endast kunna bli av

obetydlig storleksordning i förhållande till den skada, som skulle uppstå för

efterlevande, om en ny olycka skulle inträffa under räddningsarbetet eller

dödsfall eller framtida men inträffa såsom en följd av deltagandet.

Risktillägget synes i varje fall vid en katastrof, där omedelbart ingripande

kräves, icke hinna omsättas i en tillfällig försäkring mot uppkomna skador.

Vidare framhåller motionärerna, att när en katastrof liknande den nu

aktuella i Moheda inträffar, det synes ur alla synpunkter angeläget, att

räddningsarbetet kan organiseras snabbt och effektivt. Det får därför enligt

motionärernas uppfattning anses skäligt att ledningen på katastrofplatsen

kan ge ianspråktagna — anställda eller frivilliga — ekonomiska

garantier mot skador till liv och lem, som till följd av deltagandet kan

drabba deltagare.

Avslutningsvis säger motionärerna:

Någon form av garantiförsäkring borde finnas föreskriven att tillgripa

vid ett katastrofhot eller inträffad katastrof liknande den ovan nämnda.

Det skulle onekligen vara fördelaktigt om kronan, representerad av berörd

central förvaltningsmyndighet, vid inträffade särskilda förhållanden med

risk för ytterligare olycksfall omedelbart kunde meddela de i räddningsarbetet

deltagande, att bestämmelserna för särskild ersättning vid deltagande

i räddningsarbete gäller. Dessa bestämmelser borde därvid innefatta

dels ersättningsbelopp vid inträffad dödsolycka, dels ersättning för inträffad

personskada enligt visst tariffsystem och vara begränsade till av ledningen

vid katastrofplatsen ianspråktagna personer. I fallet Moheda torde intresset

för aktivt ingripande blivit större, därest ett sådant åtagande från kronan

existerat.

En sådan befogenhet synes böra begränsas till centrala förvaltningsmyndigheter.

Tillämpningsföreskrifterna bör dock medge för den centrala förvaltningsmyndigheten

att delegera erhållet bemyndigande till regional eller

lokal myndighet (ledningen ''säd katastrofplats).

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 dr 1959

3

Riksförsäkringsanstaltens yttrande

Riksförsäkringsanstalten har anfört bl. a. följande.

Motionärerna ha avsett, att »riskförsäkringen» skall gälla vid farligt

räddningsarbete »i samband med katastrofrisk». Hur motionärerna tänkt

sig att definiera begreppet »katastrof» angives icke. Då Mohedaolyckan år

1958 tagits till utgångspunkt för motionerna och med hänsyn till vad som i

övrigt anförts i dessa, ligger det emellertid nära till hands att antaga, att

motionärerna närmast avsett, att »riskförsäkringen» skulle avse olyckor

eller olyckstillhud, vid vilka risk föreligger för materiella eller personella

skador av särskilt omfattande storlek. Ett försök att avgränsa det ekonomiska

skyddet för de i räddningsarbete deltagande till sådana situationer

kommer, såvitt Riksförsäkringsanstalten kan förstå, att stöta på stora

svårigheter. Inom landet förekomma mycket ofta räddningsaktioner av

större eller mindre omfattning, såsom fjällräddningsexpeditioner och skallgång

efter försvunna, försök att rädda personer i sjönöd eller personer,

som gått ned sig på svag is o. s. v. Variationerna äro många. Antalet personer,

vilkas liv eller hälsa det gäller att rädda, liksom ock värdet av egendom,

som står på spel, kan i många fall vara ringa. Detsamma kan gälla

antalet personer, vilka genom räddningsarbetet utsättas för risker. Enligt

Riksförsäkringsanstaltens mening är emellertid en gränsdragning mellan

»katastrof» och »icke-katastrof» i förevarande hänseende icke sakligt befogad.

Den, som exempelvis engagerar sig i spaningsarbete i fjällen, kan

allmänt sett rimligen ha anspråk på samma skydd som den, som deltager

i räddningsarbete vid en olycka av samma omfattning och art som Mohedaolyckan,

och detta vare sig hans räddningsaktion gäller en större grupp

eller en enda person. Skulle man på något sätt vilja göra en åtskillnad mellan

farofyllt räddningsarbete i det ena eller andra fallet, kommer man

enligt anstaltens mening icke att kunna åstadkomma tillräckligt fasta regler

för gränsdragningen. Därigenom komine de beslutande myndigheterna i en

alltför vansklig ställning vid reglering av ersättningsfrågorna. Skulle man

godtaga motionärernas förslag, att besked om »riskförsäkringens» tillämplighet

skulle meddelas på platsen — i vilket torde ligga, att beskedet skall

lämnas med bindande verkan — måste därjämte förutses, att myndigheterna

knappast skulle kunna meddela ett negativt besked utan att därmed

dels direkt försämra möjligheterna att erhålla frivilliga till räddningsarbetet

och dels — enligt opinionens mening — indirekt antyda, att myndigheten

icke bekymrar sig om hur det går för den eller de nödställda eller för

den egendom, som står på spel. Under sådana förhållanden skulle gränsen

för »riskförsäkringens» tillämpningsområde förmodligen komma att utsträckas

så långt som överhuvud är möjligt utan att bestämmelserna uppenbart

överträdas.

Enligt Riksförsäkringsanstaltens mening kan och bör man alltså i eu

»riskförsäkring» för farligt räddningsarbete icke göra någon åtskillnad

mellan »katastroffall» och andra fall. där i räddningsarbetet deltagande

person är utsatt för skaderisk. Eu »riskförsäkring» av det tilltänkta slaget

borde således omfatta både skada vid räddningsarbete, som utföres under

förhållanden likartade med Mohedafallct, och skada, som exempelvis drabbar

den, som räddar en person ur en vak.

Vilken omfattning eu »riskförsäkring» än anses böra få, torde del einel
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 dr 1959

lertid vara ogörligt att utforma en sådan på det sätt, att det blir fråga om

en ovillkorlig rätt till ersättning. I detta sammanhang bör framhållas, att

ett system med bindande förhandsbesked näppeligen kan vara realiserbart.

De lokala myndigheterna kunna icke gärna utrustas med ovillkorlig befogenhet

att ställa garantier i alla förekommande fall, och att åstadkomma

övervägda beslut i all hast av central myndighet under växlande situationer

låter sig heller icke göra.

Enligt Riksförsäkringsanstaltens mening saknas förutsättningar för att

tillgodose motionernas syfte genom någon anordning av försäkringsmässig

karaktär. Mot en sådan anordning talar, förutom vad ovan sagts, det förhållandet,

att en försäkring i egentlig mening måste kräva dels att man

klart kan utmärka försäkringspliktens omfattning och dels att man kan

fördela avgifterna efter de varierande risker, som kunna statistiskt beläggas

inom de försäkringspliktigas krets. Intetdera torde vara möjligt i förevarande

fall.

Det ligger då närmast till hands, att ersättningsfrågan löses genom ianspråktagande

av allmänna medel. Även vid en sådan finansiering finner

Riksförsäkringsanstalten, på ovan redovisade skäl, att allmängiltiga regler

för ersättningsrätten icke kunna tillskapas. Det återstår då enligt anstaltens

mening endast en möjlighet, nämligen att Kungl. Maj :t eller eventuellt

vederbörande länsstyrelse erhåller medel till sitt förfogande för att från

fall till fall kunna medgiva ersättning vid uppkommen skada. Denna möjlighet

skulle kunna förknippas med befogenhet att redan under pågående

räddningsarbete — om särskilda förhållanden det anses påkalla — utfästa

ersättning för eventuellt uppkommande skador. De lokala myndigheternas

uppgift i sammanhanget torde endast kunna bli, förutom att förmedla

överordnad myndighets beslut, att lämna informationer om ersättningsmöjligheterna

och i förekommande fall lämna bistånd vid framställandet av

ersättningsanspråk.

I fråga om ersättningsförmånernas storlek bör måhända en anknytning

till grunderna i yrkesskadeförsäkringslagen ifrågakomma. I vart fall torde

vederbörande myndighet kunna, såsom sker i en del andra fall beträffande

personskador, få en viss ledning för sina avgöranden genom att inhämta

yttranden av Riksförsäkringsanstalten om invaliditetsgrader in. in.

Utskottet

I föreliggande motioner begäres utredning om införande av riskförsäkring

vid farligt räddningsarbete i samband med katastrofrisk. Såsom exempel på

fall, där en sådan försäkring skulle vara önskvärd, nämner motionärerna

den år 1958 inträffade explosionskatastrofen i Moheda.

De som i egenskap av anställda deltager i räddningsarbete är genom

bestämmelserna i yrkesskadeförsäkringslagen i allmänhet försäkrade på

sätt motionärerna åsyftar. Såsom anställda är därvid att räkna även de

som allenast tillfälligt anställts för räddningsarbete. Motionärernas förslag

synes därför ha betydelse endast beträffande dem som, utan att anställningsförhållande

föreligger, utför sådant arbete. Emellertid må dessutom

beaktas att det för vissa fall finnes generella bestämmelser om ersättning

i anledning av personskador vid räddningsarbete. Sålunda är den som —

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

vare sig anställningsförhållande förelegat eller ej — deltagit i eller på annat

sätt varit verksam för släckning av brand tillförsäkrad ersättning av statsmedel

för skada, som därvid åsamkats honom. Ersättningen utgår efter de

i yrkesskadeförsäkringslagen fastställda grunderna. Vidare kan nämnas

att värnpliktiga och viss annan militär personal är tillförsäkrad ersättning

av statsmedel för kroppsskada under tjänsten. Härvid gäller i stort sett

samma ersättningsnormer som vid yrkesskadeförsäkringen. Militär personal

är således, då den på grund av kommendering deltager i räddningsaktion

— vare sig civil eller militär — tillförsäkrad ungefär samma skydd

som de som på grund av sin anställning deltager i räddningsarbetet.

Riksförsäkringsanstalten har framhållit, att det inte kan anses sakligt

motiverat att införa ett riskskydd endast för dem som deltager i räddningsarbete

vid katastrof eller risk för katastrof och lämna deltagare i annat

farligt räddningsarbete utan sådant skydd. Utskottet delar denna uppfattning.

En försäkring av förevarande slag borde således omfatta alla slag av

farligt räddningsarbete. Emellertid torde det vara ogörligt att genomföra

en sådan försäkring. Härutinnan må hänvisas till riksförsäkringsanstaltens

uttalande, att en försäkring i egentlig mening måste kräva, dels att man

klart kan utmärka försäkringspliktens omfattning, dels att man kan fördela

avgifterna efter de varierande risker som kan beläggas statistiskt inom

de försäkringspliktigas krets. Ej heller synes det praktiskt genomförbart

att — efter mönster av vad som gäller i fråga om verksamhet vid brandsläckning

m. in. — lösa riskskyddsproblemet i dess helhet genom generella

bestämmelser om ersättning av allmänna medel. Mot en sådan lösning talar

svårigheterna att utmärka ersättningspliktens omfattning. Såsom framgår

av riksförsäkringsanstaltens yttrande, torde den enda möjliga lösningen

av förevarande problem vara, att statsmakterna eller eventuellt lämplig

statlig myndighet från fall till fall prövar ersättningsfrågan.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 328 och II: 400, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 april 1959

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herr Axel E. Svensson, fru Carlqvist, herrar

Lars Larsson, Åkesson*, Eric Carlsson, Edström, Oscar Carlsson och

Hingaby;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,

fröken Wetterström*, herrar Odhe*, Johansson i Södertälje, Gustavsson

i Alvesta, fru Svensson och herr Anderson i Sundsvall.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett att utskottets

yttrande bort ha följande lydelse.

I föreliggande motioner begäres utredning om införande av riskförsäkring

vid farligt räddningsarbete i samband med katastrofrisk. Såsom

exempel på fall, där en sådan försäkring skulle vara önskvärd, nämner

motionärerna den år 1958 inträffade explosionskatastrofen i Moheda.

De som deltager i räddningsarbete är försäkrade genom bestämmelserna

i yrkesskadeförsäkringslagen endast under förutsättning att de arbetar i

egenskap av anställda. För den stora gruppen icke-anställda, som på grund

av rådande omständigheter kan komma att medverka i ett arbete av berört

slag, finns inga andra bestämmelser rörande ersättning för åsamkad

skada än i 15 § brandlagen. Detta stadgande gäller emellertid enbart den

som varit verksam vid släckning av brand. I andra fall saknas bestämmelser,

enligt vilka ersättning kan utgå till den som deltager i räddningsarbete

vid katastrof eller risk för sådan. Ur alla synpunkter synes det

angeläget, att räddningsarbete vid katastrofhot kan organiseras snabbt och

effektivt. Det är därför ett stort allmänt intresse att frågan om skadeersättning

till alla i arbetet deltagande utredes. Såsom riksförsäkringsanstalten

påpekat, bör ersättningsbestämmelser av förevarande slag gälla inte

endast arbete vid katastrof eller katastrofhot utan vid varje slag av farligt

räddningsarbete.

Av riksförsäkringsanstaltens yttrande framgår, att en möjlig väg att

lösa förevarande problem skulle vara, att medel ställdes till Kungl. Maj :ts

eller länsstyrelsernas förfogande för att användas till ersättning till dem som

skadats vid farligt räddningsarbete. Riksförsäkringsanstalten nämner

vidare, att vid bestämmande av ersättningsförmånernas storlek måhända

de för yrkesskadeförsäkringen gällande normerna skulle kunna tillämpas.

Den av riksförsäkringsanstalten anvisade lösningen av förevarande problem

bör enligt utskottets mening närmare utredas. En utredning på förevarande

område bör emellertid inte inskränkas till att avse nämnda lösning,

utan även andra vägar att komma till rätta med förevarande problem

bör undersökas. Utredningen bör alltså vara förutsättningslös.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

7

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa.

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 328

och II: 400, måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning av

frågan om riskskydd för dem som deltager i farligt räddningsarbete.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.