Utlåtande i anledning av väckta motioner om risk försäkring vid farligt räddningsarbete. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 328 i första kammaren av herr Mattsson samt nr 400 i andra kammaren av herrar Gustavsson i Alvesta och Jansson i Benestad.
1959-04-28 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1959:25, Utlåtande i anledning av väckta motioner om risk försäkring vid farligt räddningsarbete. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 328 i första kammaren av herr Mattsson samt nr 400 i andra kammaren av herrar Gustavsson i Alvesta och Jansson i Benestad.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 är 1959
1
Nr 25
Utlåtande i anledning av väckta motioner om risk försäkring
vid farligt räddningsarbete.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 328 i första kammaren av
herr Mattsson samt nr 400 i andra kammaren av herrar Gustavsson i Alvesta
och Jansson i Benestad.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning av frågan rörande riskförsäkring
vid farligt räddningsarbete i samband med katastrofrisk».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får
utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 11:400.
Över motionerna har utskottet, i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver, inhämtat yttrande från riksförsäkringsanstalten.
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt lagen om yrkesskadeförsäkring är i princip varje arbetstagare i
allmän eller enskild tjänst försäkrad för yrkesskada (3 §). Detta betyder,
att den, som i sin anställning utför räddningsarbete, därvid åtnjuter det
ekonomiska skydd mot skada under arbetet, som yrkesskadeförsäkringen
utgör. I praxis har därjämte i stor utsträckning utgivits ersättning enligt
yrkesskadeförsäkringslagen i fall, då arbetstagare under arbetet lämnat
bistånd åt annan än arbetsgivaren; särskilt gäller detta vid hjälp åt nödställda
eller vid räddande av djur i fara.
För de fall, då räddningsarbete utföres utanför anställningsförhållande,
saknas i allmänhet bestämmelser om ekonomiskt skydd mot den risk den
i räddningsarbetet deltagande utsätter sig för. Ett undantag härifrån utgör
stadgandet i 15 § brandlagen om att den som deltagit i eller på annat sätt
varit verksam för släckning av brand eller som deltagit i övning med brandkår
må av statsmedel kunna bekomma ersättning för skada, som därvid
åsamkats honom. Enligt Kungl. Maj.ts kungörelse den 26 maj 1954
(nr 492) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet
vid brandsläckning in. in., utgår ersättningen efter de grunder som
gäller för yrkesskadeförsäkringen.
1—617 59 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 25
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 är 1959
Motionerna
Motionärerna har anfört:
I samband med räddningsarbetet vid olycksplatsen i Moheda 1958 diskuterades
ofta riskerna för i räddningsarbetet deltagande personer. Härvid
framkom att arbete med hopsamlingen av den högexplosiva oljan i terrängen
och tömningen av berget innebar uppenbara risker för deltagarna. Helt naturligt
frågade sig också var och en av dem, vilka ekonomiska garantier som
ställdes från arbetsgivarens sida.
Frågan angående s. k. »riskersättning» för de i räddningsarbetet deltagande
hänsköts till den centrala förvaltningsmyndigheten, i detta fall kungl.
arméintendenturförvaltningen. Riskersättning (risktillägg) för under räddningsarbetet
fullgjord tid synes dock icke vara den viktigaste frågan ur
ekonomisk synpunkt. Därigenom erhållet belopp synes endast kunna bli av
obetydlig storleksordning i förhållande till den skada, som skulle uppstå för
efterlevande, om en ny olycka skulle inträffa under räddningsarbetet eller
dödsfall eller framtida men inträffa såsom en följd av deltagandet.
Risktillägget synes i varje fall vid en katastrof, där omedelbart ingripande
kräves, icke hinna omsättas i en tillfällig försäkring mot uppkomna skador.
Vidare framhåller motionärerna, att när en katastrof liknande den nu
aktuella i Moheda inträffar, det synes ur alla synpunkter angeläget, att
räddningsarbetet kan organiseras snabbt och effektivt. Det får därför enligt
motionärernas uppfattning anses skäligt att ledningen på katastrofplatsen
kan ge ianspråktagna — anställda eller frivilliga — ekonomiska
garantier mot skador till liv och lem, som till följd av deltagandet kan
drabba deltagare.
Avslutningsvis säger motionärerna:
Någon form av garantiförsäkring borde finnas föreskriven att tillgripa
vid ett katastrofhot eller inträffad katastrof liknande den ovan nämnda.
Det skulle onekligen vara fördelaktigt om kronan, representerad av berörd
central förvaltningsmyndighet, vid inträffade särskilda förhållanden med
risk för ytterligare olycksfall omedelbart kunde meddela de i räddningsarbetet
deltagande, att bestämmelserna för särskild ersättning vid deltagande
i räddningsarbete gäller. Dessa bestämmelser borde därvid innefatta
dels ersättningsbelopp vid inträffad dödsolycka, dels ersättning för inträffad
personskada enligt visst tariffsystem och vara begränsade till av ledningen
vid katastrofplatsen ianspråktagna personer. I fallet Moheda torde intresset
för aktivt ingripande blivit större, därest ett sådant åtagande från kronan
existerat.
En sådan befogenhet synes böra begränsas till centrala förvaltningsmyndigheter.
Tillämpningsföreskrifterna bör dock medge för den centrala förvaltningsmyndigheten
att delegera erhållet bemyndigande till regional eller
lokal myndighet (ledningen ''säd katastrofplats).
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 dr 1959
3
Riksförsäkringsanstaltens yttrande
Riksförsäkringsanstalten har anfört bl. a. följande.
Motionärerna ha avsett, att »riskförsäkringen» skall gälla vid farligt
räddningsarbete »i samband med katastrofrisk». Hur motionärerna tänkt
sig att definiera begreppet »katastrof» angives icke. Då Mohedaolyckan år
1958 tagits till utgångspunkt för motionerna och med hänsyn till vad som i
övrigt anförts i dessa, ligger det emellertid nära till hands att antaga, att
motionärerna närmast avsett, att »riskförsäkringen» skulle avse olyckor
eller olyckstillhud, vid vilka risk föreligger för materiella eller personella
skador av särskilt omfattande storlek. Ett försök att avgränsa det ekonomiska
skyddet för de i räddningsarbete deltagande till sådana situationer
kommer, såvitt Riksförsäkringsanstalten kan förstå, att stöta på stora
svårigheter. Inom landet förekomma mycket ofta räddningsaktioner av
större eller mindre omfattning, såsom fjällräddningsexpeditioner och skallgång
efter försvunna, försök att rädda personer i sjönöd eller personer,
som gått ned sig på svag is o. s. v. Variationerna äro många. Antalet personer,
vilkas liv eller hälsa det gäller att rädda, liksom ock värdet av egendom,
som står på spel, kan i många fall vara ringa. Detsamma kan gälla
antalet personer, vilka genom räddningsarbetet utsättas för risker. Enligt
Riksförsäkringsanstaltens mening är emellertid en gränsdragning mellan
»katastrof» och »icke-katastrof» i förevarande hänseende icke sakligt befogad.
Den, som exempelvis engagerar sig i spaningsarbete i fjällen, kan
allmänt sett rimligen ha anspråk på samma skydd som den, som deltager
i räddningsarbete vid en olycka av samma omfattning och art som Mohedaolyckan,
och detta vare sig hans räddningsaktion gäller en större grupp
eller en enda person. Skulle man på något sätt vilja göra en åtskillnad mellan
farofyllt räddningsarbete i det ena eller andra fallet, kommer man
enligt anstaltens mening icke att kunna åstadkomma tillräckligt fasta regler
för gränsdragningen. Därigenom komine de beslutande myndigheterna i en
alltför vansklig ställning vid reglering av ersättningsfrågorna. Skulle man
godtaga motionärernas förslag, att besked om »riskförsäkringens» tillämplighet
skulle meddelas på platsen — i vilket torde ligga, att beskedet skall
lämnas med bindande verkan — måste därjämte förutses, att myndigheterna
knappast skulle kunna meddela ett negativt besked utan att därmed
dels direkt försämra möjligheterna att erhålla frivilliga till räddningsarbetet
och dels — enligt opinionens mening — indirekt antyda, att myndigheten
icke bekymrar sig om hur det går för den eller de nödställda eller för
den egendom, som står på spel. Under sådana förhållanden skulle gränsen
för »riskförsäkringens» tillämpningsområde förmodligen komma att utsträckas
så långt som överhuvud är möjligt utan att bestämmelserna uppenbart
överträdas.
Enligt Riksförsäkringsanstaltens mening kan och bör man alltså i eu
»riskförsäkring» för farligt räddningsarbete icke göra någon åtskillnad
mellan »katastroffall» och andra fall. där i räddningsarbetet deltagande
person är utsatt för skaderisk. Eu »riskförsäkring» av det tilltänkta slaget
borde således omfatta både skada vid räddningsarbete, som utföres under
förhållanden likartade med Mohedafallct, och skada, som exempelvis drabbar
den, som räddar en person ur en vak.
Vilken omfattning eu »riskförsäkring» än anses böra få, torde del einel
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 dr 1959
lertid vara ogörligt att utforma en sådan på det sätt, att det blir fråga om
en ovillkorlig rätt till ersättning. I detta sammanhang bör framhållas, att
ett system med bindande förhandsbesked näppeligen kan vara realiserbart.
De lokala myndigheterna kunna icke gärna utrustas med ovillkorlig befogenhet
att ställa garantier i alla förekommande fall, och att åstadkomma
övervägda beslut i all hast av central myndighet under växlande situationer
låter sig heller icke göra.
Enligt Riksförsäkringsanstaltens mening saknas förutsättningar för att
tillgodose motionernas syfte genom någon anordning av försäkringsmässig
karaktär. Mot en sådan anordning talar, förutom vad ovan sagts, det förhållandet,
att en försäkring i egentlig mening måste kräva dels att man
klart kan utmärka försäkringspliktens omfattning och dels att man kan
fördela avgifterna efter de varierande risker, som kunna statistiskt beläggas
inom de försäkringspliktigas krets. Intetdera torde vara möjligt i förevarande
fall.
Det ligger då närmast till hands, att ersättningsfrågan löses genom ianspråktagande
av allmänna medel. Även vid en sådan finansiering finner
Riksförsäkringsanstalten, på ovan redovisade skäl, att allmängiltiga regler
för ersättningsrätten icke kunna tillskapas. Det återstår då enligt anstaltens
mening endast en möjlighet, nämligen att Kungl. Maj :t eller eventuellt
vederbörande länsstyrelse erhåller medel till sitt förfogande för att från
fall till fall kunna medgiva ersättning vid uppkommen skada. Denna möjlighet
skulle kunna förknippas med befogenhet att redan under pågående
räddningsarbete — om särskilda förhållanden det anses påkalla — utfästa
ersättning för eventuellt uppkommande skador. De lokala myndigheternas
uppgift i sammanhanget torde endast kunna bli, förutom att förmedla
överordnad myndighets beslut, att lämna informationer om ersättningsmöjligheterna
och i förekommande fall lämna bistånd vid framställandet av
ersättningsanspråk.
I fråga om ersättningsförmånernas storlek bör måhända en anknytning
till grunderna i yrkesskadeförsäkringslagen ifrågakomma. I vart fall torde
vederbörande myndighet kunna, såsom sker i en del andra fall beträffande
personskador, få en viss ledning för sina avgöranden genom att inhämta
yttranden av Riksförsäkringsanstalten om invaliditetsgrader in. in.
Utskottet
I föreliggande motioner begäres utredning om införande av riskförsäkring
vid farligt räddningsarbete i samband med katastrofrisk. Såsom exempel på
fall, där en sådan försäkring skulle vara önskvärd, nämner motionärerna
den år 1958 inträffade explosionskatastrofen i Moheda.
De som i egenskap av anställda deltager i räddningsarbete är genom
bestämmelserna i yrkesskadeförsäkringslagen i allmänhet försäkrade på
sätt motionärerna åsyftar. Såsom anställda är därvid att räkna även de
som allenast tillfälligt anställts för räddningsarbete. Motionärernas förslag
synes därför ha betydelse endast beträffande dem som, utan att anställningsförhållande
föreligger, utför sådant arbete. Emellertid må dessutom
beaktas att det för vissa fall finnes generella bestämmelser om ersättning
i anledning av personskador vid räddningsarbete. Sålunda är den som —
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959
vare sig anställningsförhållande förelegat eller ej — deltagit i eller på annat
sätt varit verksam för släckning av brand tillförsäkrad ersättning av statsmedel
för skada, som därvid åsamkats honom. Ersättningen utgår efter de
i yrkesskadeförsäkringslagen fastställda grunderna. Vidare kan nämnas
att värnpliktiga och viss annan militär personal är tillförsäkrad ersättning
av statsmedel för kroppsskada under tjänsten. Härvid gäller i stort sett
samma ersättningsnormer som vid yrkesskadeförsäkringen. Militär personal
är således, då den på grund av kommendering deltager i räddningsaktion
— vare sig civil eller militär — tillförsäkrad ungefär samma skydd
som de som på grund av sin anställning deltager i räddningsarbetet.
Riksförsäkringsanstalten har framhållit, att det inte kan anses sakligt
motiverat att införa ett riskskydd endast för dem som deltager i räddningsarbete
vid katastrof eller risk för katastrof och lämna deltagare i annat
farligt räddningsarbete utan sådant skydd. Utskottet delar denna uppfattning.
En försäkring av förevarande slag borde således omfatta alla slag av
farligt räddningsarbete. Emellertid torde det vara ogörligt att genomföra
en sådan försäkring. Härutinnan må hänvisas till riksförsäkringsanstaltens
uttalande, att en försäkring i egentlig mening måste kräva, dels att man
klart kan utmärka försäkringspliktens omfattning, dels att man kan fördela
avgifterna efter de varierande risker som kan beläggas statistiskt inom
de försäkringspliktigas krets. Ej heller synes det praktiskt genomförbart
att — efter mönster av vad som gäller i fråga om verksamhet vid brandsläckning
m. in. — lösa riskskyddsproblemet i dess helhet genom generella
bestämmelser om ersättning av allmänna medel. Mot en sådan lösning talar
svårigheterna att utmärka ersättningspliktens omfattning. Såsom framgår
av riksförsäkringsanstaltens yttrande, torde den enda möjliga lösningen
av förevarande problem vara, att statsmakterna eller eventuellt lämplig
statlig myndighet från fall till fall prövar ersättningsfrågan.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 328 och II: 400, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 28 april 1959
På andra lagutskottets vägnar:
EDVIN JACOBSSON
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herr Axel E. Svensson, fru Carlqvist, herrar
Lars Larsson, Åkesson*, Eric Carlsson, Edström, Oscar Carlsson och
Hingaby;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
fröken Wetterström*, herrar Odhe*, Johansson i Södertälje, Gustavsson
i Alvesta, fru Svensson och herr Anderson i Sundsvall.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett att utskottets
yttrande bort ha följande lydelse.
I föreliggande motioner begäres utredning om införande av riskförsäkring
vid farligt räddningsarbete i samband med katastrofrisk. Såsom
exempel på fall, där en sådan försäkring skulle vara önskvärd, nämner
motionärerna den år 1958 inträffade explosionskatastrofen i Moheda.
De som deltager i räddningsarbete är försäkrade genom bestämmelserna
i yrkesskadeförsäkringslagen endast under förutsättning att de arbetar i
egenskap av anställda. För den stora gruppen icke-anställda, som på grund
av rådande omständigheter kan komma att medverka i ett arbete av berört
slag, finns inga andra bestämmelser rörande ersättning för åsamkad
skada än i 15 § brandlagen. Detta stadgande gäller emellertid enbart den
som varit verksam vid släckning av brand. I andra fall saknas bestämmelser,
enligt vilka ersättning kan utgå till den som deltager i räddningsarbete
vid katastrof eller risk för sådan. Ur alla synpunkter synes det
angeläget, att räddningsarbete vid katastrofhot kan organiseras snabbt och
effektivt. Det är därför ett stort allmänt intresse att frågan om skadeersättning
till alla i arbetet deltagande utredes. Såsom riksförsäkringsanstalten
påpekat, bör ersättningsbestämmelser av förevarande slag gälla inte
endast arbete vid katastrof eller katastrofhot utan vid varje slag av farligt
räddningsarbete.
Av riksförsäkringsanstaltens yttrande framgår, att en möjlig väg att
lösa förevarande problem skulle vara, att medel ställdes till Kungl. Maj :ts
eller länsstyrelsernas förfogande för att användas till ersättning till dem som
skadats vid farligt räddningsarbete. Riksförsäkringsanstalten nämner
vidare, att vid bestämmande av ersättningsförmånernas storlek måhända
de för yrkesskadeförsäkringen gällande normerna skulle kunna tillämpas.
Den av riksförsäkringsanstalten anvisade lösningen av förevarande problem
bör enligt utskottets mening närmare utredas. En utredning på förevarande
område bör emellertid inte inskränkas till att avse nämnda lösning,
utan även andra vägar att komma till rätta med förevarande problem
bör undersökas. Utredningen bör alltså vara förutsättningslös.
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959
7
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa.
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 328
och II: 400, måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning av
frågan om riskskydd för dem som deltager i farligt räddningsarbete.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.