Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till sjöarbetstidslag, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1959-05-08 · 88 sidor, varav 87 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 87 av 88 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1959:31, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till sjöarbetstidslag, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

1

Nr 31

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till sjöarbetstidslag, m. m., dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 20 mars 1959 dagtecknad proposition, nr 120, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, dels föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat

förslag till sjöarbetstidslag, dels ock inhämtat riksdagens yttrande över en

vid Internationella arbetsorganisationens sjöfartskonferens år 1958 antagen

konvention (nr 109) angående löner, arbetstid och bemanning på fartyg

samt en vid samma tillfälle antagen rekommendation (nr 109) i samma ämnen.

Lagförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

Sj öarbetstidslag

Härigenom förordnas som följer.

1 kap.

Inledande bestämmelser

1 §•

1 mom. Denna lag äger, med nedan omförmälda undantag, tillämpning

å skeppstjänst.

Med skeppstjänst förstås i denna lag arbete som å svenskt fartyg anställd

person för fartygets räkning eller eljest på grund av förmans uppdrag utför

ombord å fartyget eller annorstädes.

2 mom. Från lagens tillämpning undantages arbete som utföres av

befälhavare å fartyg varå utom denne minst tre personer äro anställda;

maskinchef och främste styrman, därest deras skeppstjänst icke är indelad

i vakter;

föreståndare för ekonomiavdelningen å fartyg varå utom denne minst sex

personer äro anställda inom avdelningen;

1 Ifihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 31

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

läkare och annan person som är anställd uteslutande för att meddela

sjukvård;

person som är anställd uteslutande för att meddela undervisning;

musiker;

person tillhörande redarens familj å fartyg med en bruttodräktighet understigande

500 registerton; eller

person som är anställd å fartyg av följande slag, nämligen

a) kronan tillhörigt fartyg, såvida icke Konungen annorlunda förordnat,

b) fiskefartyg, då det användes såsom sådant, eller fartyg som nyttjas till

verksamhet omedelbart förbunden med fiske,

c) räddningsfartyg då det användes såsom sådant,

d) lustfartyg,

e) segelfartyg med hjälpmaskin, om fartygets bruttodräktighet understiger

100 registerton, eller annat fartyg som har en bruttodräktighet understigande

25 registerton, såvida ej Konungen om sådant fartyg annorlunda

förordnat.

3 mom. När synnerliga skäl därtill äro, må Konungen eller myndighet som

Konungen förordnar medgiva undantag jämväl i övrigt från tillämpningen

av denna lag, i den mån det icke strider mot överenskommelse mellan Sverige

och främmande makt.

2 §•

1 mom. I denna lag förstås med

sjöman: en var som förrättar skeppstjänst varå lagen äger tillämpning;

ekonomipersonal: personal som är anställd för besättningens eller passagerarnas

förplägning eller uppassning eller andra sysslor som äga samband

med dylikt arbete eller för expeditionsgöromål eller annan liknande tjänstgöring;
dagman:

sjöman vilkens skeppstjänst icke är indelad i vakter och som ej

tillhör radio- eller ekonomipersonalen;

passagerarfartyg: fartyg för vilket gällande passagerarfartygscertifikat är

utfärdat;

dygn: tiden från klockan 0 till klockan 24;

helgdag: dygn varå söndag eller här i riket bruklig helgdag infaller;

oavbruten gång: färdsätt kännetecknat därav att icke land angöres eller

eljest beröring med land äger rum under längre tid än 2 timmar vid varje

tillfälle;

närtrafik: fart i svenskt farvatten eller eljest i Östersjön eller därmed

i förbindelse varande farvatten, dock ej bortom linjen Shetlands nordpynt—

Trondheimsfjorden, 11 grader västlig longitud (Irlands västkust) och 48

grader nordlig latitud (Brest);

fjärrtrafik: vidsträcktare fart än närtrafik;

lokalfart: fart i vilken förekommande resa icke under vanliga förhållanden

kräver mera än 12 timmars oavbruten gång från eller till svensk hamn.

Fartyg skall under resa hela tiden anses nyttjat i den vidsträcktaste fart

som resan omfattar, dock ej i den mån resan till följd av storm, sjöskada

eller annan trängande nöd kommit att utsträckas längre än avsett.

2 mom. Vid beräknande av arbetstid enligt denna lag skola, utom i fall

som avses i 13 § 1 mom., undantagas dels måltidsrast, dels ock annat uppehåll

i skeppstjänsten, såvida sjömannen enligt förmans besked därunder

äger avlägsna sig från arbetsplatsen och uppehållet varar minst 1 timme.

Såsom vecka räknas en period av sju dygn i följd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

3

2 kap.

Ordinarie arbetstid å fartyg i fjärrtrafik och i närtrafik

3 §•

Om ordinarie arbetstid å fartyg i fjärrtrafik eller i närtrafik stadgas i 4

■—12 §§; dock att i fråga om fartyg med en brultodräktighet understigande

500 registerton, som nyttjas i lokalfart, i stället skall gälla vad som föreskrivesi

3 kap.

4 §•

1 mom. För vaktindelad sjöman som ej tillhör ekonomipersonalen samt

för sjöman tillhörande radiopersonalen må ordinarie arbetstid till sjöss

utgöra högst 8 timmar om dygnet, där ej annat är stadgat i 2 mom.

2 mom. Å fartyg i närtrafik må, därest fartyget har en bruttodräktighet

understigande 500 registerton, ordinarie arbetstid till sjöss för sjöman som

avses i 1 mom. utgöra högst 24 timmar för två dygn i följd och 112 timmar

under loppet av två veckor i följd; dock skall ordinarie arbetstiden utgöra

högst 8 timmar om dygnet för

a) sjöman som tillhör maskinpersonalen, om fartyget har en maskinstyrka

överstigande 700 indikerade hästkrafter; samt

b) eldare som har att för hand elda med kol, därest resan under vanliga

förhållanden kräver mer än 24 timmars oavbruten gång.

5 §.

Å dygn under vilket fartyget avgår från eller ankommer till hamn må ordinarie

arbetstid för sjöman som avses i 4 § icke överstiga 8 timmar.

Befinner sig fartyget till sjöss eller eljest i gång under större delen av

avgångs- eller ankomstdygn må under det dygnet tillämpas den längre ordinarie

arbetstid som må gälla när fartyget är till sjöss; dock att skeppstjänst

icke må, utöver ordinarie arbetstid enligt första stycket, såsom ordinarie

arbete åläggas sjömannen under längre tid än 1 timme medan fartyget

ligger förtöjt eller förankrat i hamn.

6 §•

Å helgdag när fartyget är till sjöss eller avgår från eller ankommer till

hamn må sjöman som avses i 4 § icke såsom ordinarie arbete åläggas annan

skeppstjänst än

1) arbete som erfordras för fartygets framdrivande, manövrering eller

navigering ävensom därmed sammanhängande arbete som ej kan tåla uppskov,

2) radiotelegraf- och radiotelefontjänst,

3) lättare rengöring och spolning av däck under sammanlagt högst 1 timme,

4) arbete som erfordras för besättningens förplägning,

5) arbete för fartygets klargöring i anledning av avgång från eller ankomst

till hamn,

6) arbete för ombordtagande och ilandförande av passagerare, post och

passagerares effekter,

7) arbete för ombordtagande av proviant och skeppsförnödenheter i mindre

omfattning, samt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

8) lastning och lossning av styckegods i mindre omfattning och av gods

vars lastning eller lossning ej kan utan fara för godset uppskjutas.

7 §•

Under fartygets uppehåll i hamn må ordinarie arbetstid för sjöman som

avses i 4 § icke överstiga 8 timmar om dygnet och 45 timmar i veckan. Arbetstiden

skall, såvida ej annat överenskommits eller är i vederbörande

hamn brukligt, förläggas mellan klockan 6 och klockan 18.

Å helgdag må sjömannen under sådant uppehåll icke åläggas att fullgöra

skeppstjänst såsom ordinarie arbete.

8 §•

För dagman utgör ordinarie arbetstid till sjöss eller under dygn när fartyget

avgår från eller ankommer till hamn, högst 8 timmar om dygnet. Arbetstiden

må dock icke överstiga 45 timmar i veckan.

Å helgdag när fartyget är till sjöss må dagman icke under längre tid än

sammanlagt 1 timme såsom ordinarie arbete åläggas annan skeppstjänst än

sådan som regelmässigt ingår i hans åliggande och icke kan tåla uppskov.

Å helgdag som infaller å avgångs- eller ankomstdygn må dagman icke såsom

ordinarie arbete åläggas annan skeppstjänst än sådan som avses i 6 §.

Ordinarie arbetstid till sjöss för dagman skall, såvida ej annat överenskommits,

förläggas mellan klockan 6 och klockan 18.

9 §•

Under fartygets uppehåll i hamn skall för dagman gälla vad som stadgas

i 7 § för där avsedda sjömän.

10 §.

1 mom. För sjöman tillhörande ekonomipersonalen må ordinarie arbetstid

för dygn till sjöss eller under dygn när fartyget avgår från eller ankommer

till hamn utgöra

å passagerarfartyg

högst 9 timmar under loppet av 14 timmar i följd;

å annat fartyg

högst 8 timmar.

Under fartygets uppehåll i hamn må för sjöman tillhörande ekonomipersonalen

ordinarie arbetstid för dygn utgöra

å passagerarfartyg

a) när passagerare finnes ombord, 9 timmar under loppet av 14 timmar

i följd, och

b) i annat fall 8 timmar under loppet av 12 timmar i följd, dock att arbetstiden

icke må överstiga 5 timmar å lördag eller helgdag samt att annan

personal än köks- och uppassarpersonal å helgdag icke må åläggas skeppstjänst

såsom ordinarie arbete;

å annat fartyg

högst 8 timmar, dock att arbetstiden icke må överstiga 6 timmar å lördag

samt att ekonomipersonalen å helgdag icke må åläggas annan skeppstjänst

än sådan som erfordras för besättningens och passagerares förplägning

jämte nödig uppassning i övrigt samt för lättare rengöring under sammanlagt

högst 5 timmar.

2 mom. Ordinarie arbetstid skall, såvida ej annat överenskommits eller

är i vederbörande hamn brukligt, förläggas

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

5

å passagerarfartyg under fartygets uppehåll i hamn, när passagerare icke

finnes ombord, till tiden före klockan 19; samt

å annat fartyg

till sjöss eller under dygn när fartyget avgår från eller ankommer till

hamn, mellan klockan 6 och klockan 19, och

under fartygets uppehåll i hamn, mellan klockan 6 och klockan 18 å söckendag

utom lördag samt mellan klockan 6 och klockan 15 å lördag och

helgdag.

11 §•

Ekonomipersonalens ordinarie arbetstid bör fördelas i enlighet med ett

av befälhavaren på förhand fastställt arbetstidsschema. Sådant schema bör

vara anslaget på arbetsplatsen.

12 §.

Överstiger den ordinarie arbetstiden

a) 45 timmar under loppet av en vecka då fråga är om sjöman som avses

i 4 § och vars ordinarie arbetstid till sjöss utgör högst 8 timmar om dygnet

eller

b) 90 timmar under loppet av två veckor i följd då fråga är om annan

sjöman,

skall sjömannen för överskjutande tid åtnjuta vederlag i form av fritid

i hamn eller ock på annat sätt enligt vad därom må fastställas genom kollektivavtal.

Från den tid för vilken vederlag må utgå skall avräknas ledighet

som sjömannen åtnjutit jämlikt 51 § tredje stycket sjömanslagen.

3 kap.

Ordinarie arbetstid å vissa fartyg i lokalfart

13 §.

1 mom. Nyttjas fartyg vars bruttodräktighet understiger 500 registerton i

lokalfart inom svensk hamn, må ordinarie arbetstid ej överstiga 45 timmar i

i veckan, raster oräknade. Arbetstiden må ej något dygn överstiga 9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må annan arbetstid än

nyss angivits tillämpas, såframt arbetstiden under en tidrymd av högst

tre veckor icke överstiger i genomsnitt 45 timmar i veckan.

2 mom. Nyttjas fartyg, som avses i 1 mom., i lokalfart annorstädes än

inom svensk hamn, må ordinarie arbetstid ej överstiga 12 timmar för dygn

och 56 timmar i veckan.

Å helgdag när fartyget hela dygnet uppehåller sig i hamn må sjömannen

icke åläggas skeppstjänst såsom ordinarie arbete.

4 kap.

Säkerhetstjänst och övertidsarbete

14 §.

Utöver vad som stadgas i 2 och 3 kap. må skeppstjänst åläggas sjöman då

fråga är om

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

a) skeppstjänst som ovillkorligen erfordras med hänsyn till hotande fara

för liv eller fartyg;

b) skeppstjänst som erfordras för lämnande av hjälp enligt 34 a, 223 eller

223 a § sjölagen; eller

c) deltagande i sådana övningar med bärgnings- och eldsläckningsredskap

samt andra säkerhetsanordningar som anställas i enlighet med vad därom

särskilt stadgas.

För sådan skeppstjänst är sjömannen, såvida ej annat överenskommits,

icke berättigad till särskild ersättning.

15 §.

Utöver vad som stadgas i 2 och 3 kap. må sjöman mot ersättning åläggas

jämväl annan än i 14 § omförmäld skeppstjänst (övertidsarbete).

16 §.

Övertidsarbete må åläggas sjöman under högst 18 timmar i veckan. Dock

må övertidsarbete icke förekomma i sådan utsträckning att tiden för sjömannens

skeppstjänst under ett och samma dygn därigenom skulle uppgå

till mer än 16 timmar.

övertidsarbete bör ej förekomma regelbundet.

Från den i första stycket stadgade begränsningen undantages övertidsarbete

som erfordras för

a) avvärjande av hotande fara för gods;

b) nödig vakttjänst i hamn;

c) vidtagande av åtgärd som blivit påbjuden av myndighet i hamn;

d) skeppstjänst som föranledes därav att besättningen blivit minskad under

pågående resa; eller

e) annan skeppstjänst som ej kan tåla uppskov och som måste fullgöras

å tid då sjömannen icke eljest enligt denna lag har att förrätta arbete.

17 §.

1 mom. Ersättning för övertidsarbete skall utgå i penningar eller ock, då

fråga är om vakttjänst i hamn eller om arbete utfört av sjöman som icke

uppbär kontant lön, beredas i form av fritid.

2 mom. Övertidsersättning som utgår i penningar skall för timme räknat

utgöra, när övertidsarbetet utförts å söckendag, minst en 150-del och, när

övertidsarbetet utförts å helgdag, minst en 75-del av sjömannens kontanta

månadslön, oberäknat kostpenningar eller däremot svarande ersättning.

Övertidsersättningen skall beräknas särskilt för varje tillfälle övertidsarbete

utförts, varvid påbörjad halvtimme skall ersättas såsom hel halvtimme.

3 mom. Då övertidsarbete ersättes med fritid skall iakttagas, att mot övertiden

svarande fritid förlägges till samma dygn som det varunder övertidsarbetet

utföres, eller ock till närmast föregående eller efterföljande helgfria

dygn. Är fråga om sjöman som uppbär kontant lön, skall fritiden beredas

i hamn och må icke, om övertidsarbetet utföres å helgdag, förläggas

till söckendag varunder sjömannen utför övertidsarbete mot annan ersättning

än fritid å samma söckendag.

5 kap.

Övriga bestämmelser

18 §.

Från de begränsningar som stadgas i 4—10 och 13 §§ må avsteg göras genom

kollektivavtal som å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organi
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

7

sation vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom

huvudorganisation. Avtal om sådant avsteg är dock utan verkan, i den

mån det strider mot överenskommelse mellan Sverige och främmande makt.

19 §.

Redare, som är bunden av kollektivavtal som avses i 12 eller 18 §, äger

tillämpa avtalet beträffande sjöman, vilken sysselsättes i sådant arbete som

avses därmed, även om sjömannen ej är medlem av den avtalsslutande organisationen

på arbetstagarsidan. Vad nu sagts gäller dock ej sjöman som

omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

20 §.

Det åligger befälhavaren eller, under hans tillsyn och ansvar, styrman

eller någon av maskinbefälet eller föreståndare för ekonomiavdelningen att

föra arbetstidsjournal upprättad enligt formulär som fastställes av sjöfartsstyrelsen.

Anteckningarna i journalen skola införas senast dagen efter den

under vilken arbetet utföres.

Ej må någon vars rätt är beroende därav förvägras att erhålla nödig kännedom

om arbetstidsjournals innehåll och att taga skriftligt utdrag därav.

Arbetstidsjournal skall av redaren förvaras minst två år efter dess avslutning.

När skäl därtill äro må Konungen eller myndighet som Konungen förordnar

meddela eftergift från skyldigheten att föra arbetstidsjournal såvitt

angår fartyg med en bruttodräktighet understigande 500 registerton.

21 §.

Befälhavare skall tillse att ett exemplar av denna lag finnes tillgängligt

ombord å fartyget.

22 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av sjöfartsverket. I övrigt

skall beträffande tillsynen i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i

1, 6 och 7 kap. lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg finnes

stadgat.

Närmare föreskrifter angående tillsynen meddelas av Konungen.

23 §.

Befälhavare, som använder sjöman till skeppstjänst i strid mot vad i denna

lag stadgas, straffes med dagsböter.

Lika med befälhavare straffes redare, där förseelsen skett med hans

vetskap och vilja.

Frihet från ansvar enligt denna paragraf föreligger dock, där det kan visas

att tillgång till nödig bemanning för att i allo anordna skeppstjänsten i

enlighet med denna lag icke funnits i senast besökta hamn.

24 §.

Bryter någon mot föreskrift som är meddelad i 20 §, straffes med dagsböter.

25 §.

Åsidosätter befälhavare den skyldighet som enligt 21 § åligger honom,

straffes med böter från och med fem till och med etthundra kronor.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

26 §.

Om domstol i tvistemål som bör bedömas efter denna lag samt i mål rörande

förseelse varom i denna lag sägs skall vad i 7 kap. sjömanslagen

stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Genom denna lag upphäves sjöarbetstidslagen den 26 augusti 1948 (nr

631).

Undantag som avses i 1 § 3 mom. och 20 § må meddelas jämväl innan

lagen trätt i kraft.

Konventionen och rekommendationen är i översättning fogade vid utlåtandet

såsom bilagorna A och B.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft vissa

i anledning därav väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna 1:467 av herr Hagberg m. fl. och 11:571 av

herr Bengtsson i Göteborg m. fl. samt

motionen II: 570 av herrar Andreasson och Carlsson i Göteborg.

För yrkandena i motionerna samt för huvuddragen av de skäl, som motionärerna

anfört, redogöres i det följande i avsnitten I 7 och 8. I övrigt får

utskottet hänvisa till motionerna I: 467 och II: 570.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ny sjöarbetstidslag. Förslaget anknyter

till den år 1957 beslutade allmänna arbetstidsförkortningen för arbetstagare

i land och innebär att arbetstidsreformen, lämpad efter förhållandena

ombord på fartygen, utsträckes till att gälla även sjömännen. Förslaget

uppfyller såvitt angår arbetstid och bemanning kraven i 1958 års

ILO-konvention angående löner, arbetstid och bemanning. Det förordas att

Sverige ratificerar konventionen, utom såvitt avser löneföreskrifter.

Lagförslaget har utformats så att gängse vaktsystem på fartygen inte

skall behöva brytas. För de vaktindelade sjömännen minskas därför icke

den ordinarie arbetstiden för dygn eller dygnperiod. Däremot vidgas deras

nuvarande rätt till vederlag dvs. kompensation för lång ordinarie arbetstid.

Sålunda skall vederlag enligt förslaget utgå för den del av den ordinarie

arbetstiden som överstiger 45 i stället för som nu 48 timmar i

veckan i fråga om trevaktsindelad sjöman och 90 i stället för 112 timmar

under en tvåveckorsperiod för tvåvaktsindelad.

För dagmännen minskas den ordinarie arbetstiden från 48 timmar till

45 timmar i veckan.

Även för ekonomipersonalen på fartygen medför förslaget viss nedskärning

av arbetstiden. Den huvudsakliga förändringen berör dock rätten till

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

9

vederlag, som utökas till att avse den ordinarie arbetstid som överstiger 90

timmar per tvåveckorsperiod mot nuvarande 112 timmar.

Förslaget understryker betydelsen av att vederlaget utgår i form av fritid

i hamn. Endast i form av kollektivavtal skall överenskommelse kunna

träffas om att vederlag skall utgå i annan form.

I förslaget upptages vissa särbestämmelser för fartyg under 500 bruttoton

i lokalfart, dvs. där resan kräver högst 12 timmars oavbruten gång. I

sådan fart må ordinarie arbetstid icke överstiga 12 timmar för dygn och

56 timmar i veckan. För den rena hamntrafiken med sådana fartyg skall

dock enligt förslaget tillämpas samma arbetstid som jämlikt allmänna arbetstidslagen

gäller för arbetstagare i land.

I överensstämmelse med konventionens indelningsgrunder har de nuvarande

trafikbegreppen i sjöarbetstidslagen omarbetats. Närtrafikbegreppet

har härvid utvidgats till att omfatta såväl östersjö- som nordsjöfart.

Härutöver innefattar förslaget viss utvidgning av sjöarbetstidslagens

tillämplighetsområde.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1960.

Inledning

Genom ändringar år 1957 i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen,

arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen för hotell, restauranger

och kaféer, nedsattes i princip maximum för den ordinarie arbetstiden

per vecka från 48 till 45 timmar. Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari

1958. övergången till 45-timmarsvecka sker successivt, så att den ordinarie

veckoarbetstiden minskats med en timme från och med den 1 januari

1958, med ytterligare en timme från det senaste årsskiftet och skall

nedbringas med ännu en timme från och med den 1 januari 1960, då 45- timmarsveckan således blir helt genomförd.

Vid det utredningsarbete som föregick besluten om arbetstidsförkortning

lämnades arbetet till sjöss, som regleras i sjöarbetstidslagen den 26 augusti

1948 (nr 631), utanför på grund av att arbetstidsfrågorna rörande skeppstjänsten

fordrade särskild utredning. Bl. a. med anledning härav tillkallade

chefen för handelsdepartementet den 24 januari 1957, med stöd av

Kungl. Maj:ts bemyndigande, f. d. landshövdingen O. Ekblom att såsom

utredningsman verkställa översyn av sjöarbetstidslagen. Följande personer

förordnades att såsom experter biträda vid utredningen, nämligen direktören

i Sveriges redareförening, sjökaptenen D. Forssblad, vice verkställande

direktören i redareföreningen, juris doktorn N. Grenander, kanslirådet

i handelsdepartementet P. Å. Hartvig, inspektören i Stockholms rederiaktiebolag

Svea, sjöingenjören E. Larsson, förbundsordföranden i Svenska

maskinbefälsförbundet H. Lycke, förbundsordföranden i Svenska sjöfolksförbundet

J. S. Thore, ombudsmannen i Sveriges fartygsbefälsförening, sjökaptenen

K. E. Tufvasson, ombudsmannen i Rederiföreningen för mindre

fartyg K. J. Wikström och byrådirektören i sjöfartsstyrelsen J. H. öbrink.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Sedan Lycke på egen begäran entledigats från uppdraget att vara expert,

förordnades i hans ställe ombudsmannen hos Svenska maskinbefälsförbundet

B. H. Linderstam.

Utredningsmannen har anmält, att ombudsmannen i Svenska stewardsföreningen

Stig Andersson deltagit i flertalet överläggningar med experterna

samt att representanter för Svenska arbetsgivareföreningens allmänna

grupp och redare för bogserfartyg beretts tillfälle att inför utredningen

framföra sina synpunkter i sjöarbetstidsfrågan.

Utredningen, som antagit benämningen sjöarbetstidsutredningen, har med

skrivelse den 7 november 1958 framlagt betänkande (stencilerat) med förslag

till ny sjöarbetstidslag. Lagförslaget torde få biläggas detta protokoll

(Bilaga B). Vid betänkandet har fogats särskilt yttrande av Grenander,

Forssblad, Larsson och Wikström.

Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av socialstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret,

kommerskollegium, sjöfartsstyrelsen, riksbanksfullmäktige, lånenämnden

för den mindre skeppsfarten, Svenska sjöfolksförbundet och Svenska

stewardsföreningen (gemensamt yttrande), Sveriges fartygsbefälsförening,

Svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges redareförening, Svenska arbetsgivareföreningens

allmänna grupp, Stockholms rederiförening — som enbart

åberopar yttrandena av arbetsgivareföreningens allmänna grupp och Sveriges

redareförening -—■ Rederiföreningen för mindre fartyg, Kanalflottans rederiförening,

Landsorganisationen i Sverige — som enbart åberopar yttrandet

av Svenska sjöfolksförbundet och Svenska stewardsföreningen — Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Svenska träindustriarbetareförbundet

och Sågverksförbundet.

I enlighet med direktiven för utredningen har denna bedrivits med sikte

på att Sverige skall kunna ansluta sig till den vid Internationella arbetsorganisationens

(ILO) sjöfartskonferens i Geneve den 29 april—den 14 maj

1958 vid dess fyrtioförsta sammanträde antagna konventionen (nr 109) angående

löner, arbetstid och bemanning å fartyg (reviderad 1958) jämte den

samtidigt beslutade rekommendationen (nr 109) angående löner, arbetstid

och bemanning, 1958. Konventionen och rekommendationen har särskilt remissbehandlats,

varvid yttranden avgivits av — förutom sjöarbetstidsutredningen

— sjöfartsstyrelsen, delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet, socialstyrelsen, Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening,

Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska stewardsföreningen

och Sveriges redareförening.

I. Förslaget till sjöarbetstidslag

1. Nuvarande begränsning av arbetstiden till sjöss

Såsom förut är nämnt undantages från den allmänna arbetstidslagens

tillämpning skeppstjänst, som omnämnes i sjöarbetstidslagen. Denna lag är

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1953

11

emellertid icke tillämplig på all skeppstjänst. Från lagens tillämpning undantages

nämligen vissa ombordanställda. I huvudsak är fråga om personer

i viss befälsställning, läkare- och sjukvårdspersonal, vissa anställda å mindre

fartyg samt anställda på särskilda slags fartyg (1 § 2 mom.). Då det arbete,

som här avsedda sjömän utför, är att betrakta såsom skeppstjänst, faller

detta arbete därför utanför all arbetstidsreglering. I 56 och 57 §§ sjömanslagen

finns dock vissa bestämmelser meddelade om arbetstiden å sön- och

helgdag samt om minderårigas arbetstid.

Sjöarbetstidslagen innehåller även en allmän dispensbestämmelse. När

synnerliga skäl därtill är, må nämligen Kungl. Maj :t eller myndighet som

Kungl. Maj:t förordnar medge undantag från lagens tillämpning (1 § 3

mom.).

Lagens bestämmelser kan i princip ej åsidosättas genom avtal mellan arbetsgivare

och arbetstagare. Innehåller avtal om skeppstjänst villkor som

strider mot lagen är villkoret utan verkan, utom i det fall att man överenskommit

om villkoret genom kollektivavtal samt villkoret godkänts av Konungen

eller myndighet som Konungen förordnat.

Sjöarbetstidslagen skiljer mellan fartyg i fjärrtrafik och fartyg i närtrafik.

Med fartyg i fjärrtrafik avses fartyg som nyttjas i nordsjö- eller vidsträcktare

fart, eller i fart vari ingår resa som under vanliga förhållanden

kräver mera än 12 timmars oavbruten gång (3 §). Med nordsjöfart förstås

enligt 2 § 1 mom. fart väster om linjen Hanstholm— Lindesnäs och bortom

Cuxhaven intill linjen Shetlands nordpynt—Trondheimsfjorden, 11 grader

västlig longitud (Irlands västkust) och 48 grader nordlig latitud (Brest).

Till närtrafik hänföres all fart som ej är fjärrtrafik (10 §).

A. Ordinarie arbetstid å fartyg i fjärrtrafik

Sjöman som ej tillhör ekonomipersonalen

I fråga om sjömän, som ej är att räkna till ekonomipersonalen, skiljes

mellan vaktindelad sjöman och icke vaktindelad sjöman, s. k. dagman, beträffande

begränsningen av arbetstiden till sjöss.

För vaktindelade sjömän av denna kategori är den ordinarie

arbetstiden till sjöss i regel bestämd till högst 8 timmar om dygnet, för det

fall att fartyget har en bruttodräktighet av minst 500 registerton. Denna

huvudregel är emellertid underkastad vissa modifikationer. Å ena sidan gäller

8-timmarsregeln för maskinbefäl och maskinmanskap även på mindre fartyg,

under förutsättning att fartyget har en maskinstyrka överstigande 700

indikerade hästkrafter. Å andra sidan är samma regel, i inskränktare fart

än nordsjöfart, tillämpligt på styrmän och maskinbefäl, endast om fartyget

har en bruttodräktighet överstigande 1 000 registerton eller — såvitt angår

maskinbefälet — en maskinstyrka över förut angiven gräns. I de former av

fjärrtrafik, där 8-timmarsregeln icke gäller, får arbetstiden icke överstiga

24 timmar för två dygn i följd. På helgdag får sjömannen icke såsom ordi
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

narie arbete åläggas annan skeppstjänst än sådan av visst angivet slag

(4 §).

Vid tillämpning av 4 § indelas arbetet i vakter, nämligen tre respektive

två vakter allt efter det för sjömannen gällande maximum av 8 respektive

12 timmar för dygn räknat. Enligt trevaktssystemet indelas personalen i tre

skift. Inom varje skift uttages 8 timmars arbetstid med 16 timmars fritid

per dygn. Arbetstiden uppdelas så att på 4 timmars arbete följer 8 timmars

fritid. Enligt tvåvaktssystemet indelas arbetet varje dygn i 5 tjänstgöringsperioder.

Periodernas längd varierar inom systemet, vanligen mellan fyra,

fem och sex timmar.

I detta sammanhang må nämnas, att förutom nämnda båda system eu

anordning med s. k. stationsvakter vunnit erkännande såsom vaktindelning

i lagens mening. Detta system innebär, att vakttidens längd bestämmes av

gångtiden mellan vissa platser (stationer), vilket särskilt tillämpas inom

skärgårds- och inre trafik, där det anses vanligen fördelaktigare för besättningen

än tidvakter.

För dagmän utgör den ordinarie arbetstiden till sjöss högst 8 timmar

om dygnet. Arbetstiden må dock icke överstiga 48 timmar i veckan. Såvida ej

annat överenskommits skall arbetstiden förläggas mellan klockan 6 och

klockan 20. På helgdag får dagman icke under längre tid än sammanlagt

högst 1 timme såsom ordinarie arbete åläggas annan skeppstjänst än sådan

som regelmässigt ingår i hans åliggande och icke kan tåla uppskov (5 §).

I fråga om arbetstiden vid fartygs ankomst till eller avgång från hamn

samt under fartygs uppehåll i hamn gäller gemensamma bestämm

e 1 s e r för de sjömän som ej tillhör ekonomipersonalen.

Arbetstiden vid fartygs ankomst till eller avgång från hamn utgör högst 8

timmar om dygnet. Nyttjas fartyget i inskränktare fart än nordsjöfart och

uppgår dess bruttodräktighet till högst 1 200 registerton, må dock sjömannen

utöver sagda tid såsom ordinarie arbete åläggas skeppstjänst av visst

slag under ytterligare högst 1 timme. — Å helgdag må annan skeppstjänst

icke åläggas sjömannen såsom ordinarie arbete än dels sådan skeppstjänst,

som enligt det nyss anförda kan på helgdag åläggas dagman, dels ock visst

annat slag av arbete. — För tvåvaktindelad sjöman gäller därutöver att

om fartyget befinner sig till sjöss eller eljest i gång under större delen av

dygn under vilket det ankommer till eller avgår från hamn, må vid beräkning

av ordinarie arbetstid å sådant dygn tillämpas de bestämmelser som

enligt vad förut sagts gäller, då fartyget är till sjöss. I dylikt fall må dock

skeppstjänst icke, medan fartyget ligger förtöjt eller förankrat i hamn,

såsom ordinarie arbete åläggas sådan sjöman under längre tid än 1 timme

(7 § 1 inom.).

Under fartygs uppehåll i hamn utgör arbetstiden likaledes högst 8 timmar

om dygnet. Arbetstiden må dock icke överstiga 48 timmar i veckan samt

skall —- såvida ej annat överenskommits eller är i vederbörande hamn brukligt

— förläggas å söckendag mellan klockan 6 och klockan 18 och å helgdag

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

13

mellan klockan 7 och klockan 9. — Å helgdag må ej såsom ordinarie arbete

åläggas annan skeppstjänst än vanligen förekommande löpande göromål

och lättare rengöring under tillhopa högst 1 timme (8 §).

Sjöman som tillhör ekonomipersonalen

Den ordinarie arbetstiden till sjöss och vid fartygs ankomst till eller avgång

från hamn utgör högst å passagerarfartyg 10 timmar om dygnet

under loppet av 14 timmar i följd samt å annat fartyg 9 timmar

om dygnet under loppet av 13 timmar i följd (6 § och 7 § 2 mom.).

Under fartygs uppehåll i hamn utgör arbetstiden för dygn å passagerarfartyg,

högst 10 timmar under loppet av 14 timmar i följd då passagerare

finnes ombord, och i annat fall 8 timmar under loppet av 12 timmar

i följd. Arbetstiden får dock icke överstiga 5 timmar å lördag eller helgdag.

Icke heller får annan ekonomipersonal än köks- och uppassarpersonal

å helgdag såsom ordinarie arbete åläggas annan skeppstjänst än vanligen

förekommande löpande göromål eller lättare rengöring under tillhopa högst

2 timmar. På annat fartyg än passagerarfartyg utgör arbetstiden högst

8 timmar under loppet av 12 timmar i följd. Arbetstiden får dock icke överstiga

6 timmar å lördag. Icke heller får ekonomipersonalen å helgdag åläggas

annan skeppstjänst än sådan som erfordras för besättningens och passagerares

förplägning jämte nödig uppassning i övrigt samt lättare rengöring

under sammanlagt högst 5 timmar. — Arbetstiden skall, såvida ej annat

överenskommits eller är i vederbörande hamn brukligt, å fartyg som icke

för passagerare förläggas till tiden före klockan 19 (8 §).

Vederlag

Om den ordinarie arbetstiden överstiger 48 timmar under loppet av en

vecka, då fråga är om vaktindelad sjöman vars ordinarie arbetstid till sjöss

utgör högst 8 timmar om dygnet, eller 112 timmar under loppet av två veckor

i följd, då fråga är om annan sjöman, skall sjömannen för överskjutande

tid åtnjuta vederlag i form av fritid eller på annat sätt enligt vad därom

må fastställas genom kollektivavtal eller annan överenskommelse (9 §).

B. Ordinarie arbetstid å fartyg i närtrafik

Om skeppstjänsten ej är anordnad i enlighet med vad som gäller på fartyg

i fjärrtrafik gäller såsom en gemensam regel för samtliga sjömän, på

vars arbete lagen är tillämplig, att den ordinarie arbetstiden såväl söckensom

helgdag utgör högst 24 timmar för två dygn i följd; dock må arbetstiden

icke överstiga 112 timmar under loppet av två veckor i följd (10 §).

Begränsningen gäller såväl till sjöss som vid fartygs uppehåll i hamn, ankomst

dit eller avgång därifrån.

Några bestämmelser om vederlag, då arbetstiden å fartyg i närtrafik överstiger

angivna maxima, finns icke.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

C. Säkerhetstjänst och övertidsarbete

Utöver den ordinarie arbetstiden kan sjöman åläggas skeppstjänst dels

när fråga är om närmare angiven säkerhetstjänst dels såsom övertidsarbete.

Säkerhetstjänsten anges i 11 §. Här nämnes bl. a. skeppstjänst,

som ovillkorligen erfordras med hänsyn till hotande fara för fartyg, liv

eller gods eller är nödvändig för lämnande av hjälp åt någon i sjönöd, samt

deltagande i föreskrivna övningar med säkerhetsanordningar. Enligt 11 §

kan sjöman även utom den ordinarie arbetstiden åläggas sedvanliga och

nödvändiga nautiska och meteorologiska observationer.

För skeppstjänst som uppräknas i 11 § är sjömannen, såvida ej annat

överenskommits, icke berättigad till särskild ersättning.

Övertidsarbete må mot ersättning åläggas sjöman under högst 24

timmar i veckan. Dock får övertidsarbete icke förekomma i sådan utsträckning

att tiden för sjömannens skeppstjänst under ett och samma dygn därigenom

skulle uppgå till mer än 16 timmar. Från nu nämnd begränsning

undantages övertidsarbete av olika slag bl. a. viss vakttjänst i hamn (13 §).

Övertidsarbete bör ej förekomma regelbundet. Ersättning för övertidsarbete

skall som regel utgå i penningar eller ock, då fråga är om vakttjänst i hamn

eller om arbete utfört av sjöman som icke uppbär kontant lön, beredas i

form av fritid (14 § 1 mom.). Övertidsersättning, som utgår i penningar,

skall för timme räknat utgöra, när övertidsarbetet utförts å söckendag, minst

en 150-del och, när övertidsarbetet utförts å helgdag, minst en 75-del av

sjömannens kontanta månadslön, oberäknat kostpenningar eller däremot

svarande ersättning (14 § 2 mom.). Även för det fall, då övertidsarbete ersättes

med fritid, finnes särskilda regler (14 § 3 mom.).

2. Ekonomisk undersökning rörande de mindre och medelstora

handelsfartygen

Till grund för utredningens bedömanden av de ekonomiska förutsättningarna

för en arbetstidsreform har legat en av kommerskollegium —- efter

initiativ från utredningen •— verkställd statistisk undersökning rörande

mindre och medelstora handelsfartygs driftsintäkter, kostnader m. m. under

kalenderåret 1956. Undersökningens resultat må här i huvuddrag återges.

Kommerskollegium har i sin i juli 1958 lämnade redogörelse för undersökningen

betonat, att uppgifter om det ekonomiska resultatet under endast

ett år har ett begränsat värde med hänsyn bl. a. till sjöfartsnäringens

starka konjunkturkänslighet. Kollegium har därför såsom bakgrund till

undersökningen redovisat vissa uppgifter om fraktläge samt inkomst- och

kostnadsutveckling under åren 1950—1956. Av dessa framgår att trampfrakterna

under år 1956 legat på ungefär samma nivå som 1951 (Koreaåret),

medan kostnaderna stigit under ifrågavarande period. Kontraktsoch

linjefrakter har däremot uppnått ett högre läge år 1956 än de hade i

början av 1950-talet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

15

Av undersökningen rörande driftsintäkts- och kostnadsutvecklingen under

ifrågavarande period liar kollegium ansett sig kunna dra den slutsatsen

att år 1956 åtminstone för det i undersökningen ingående tramptonnaget

kan betecknas såsom ett för angivna tidsperiod medelgott år. Kollegium

har även ansett det av undersökningen framgå, att driftsöverskottet 1956

för det största och modernaste i undersökningen ingående tramptonnaget

och för det största tonnaget i linje- och kontraktsfart ävensom för annat

tonnage i mer vidsträckt fart än nordsjöfart varit gynnsammare än för

tonnaget i övrigt.

Av en i redogörelsen intagen undersökning rörande storleken av tonnaget

om 100—1 999 bruttoton under åren 1946—1956 framgår därjämte, att

detta tonnage under nämnda tid minskat med 121 000 bruttoton eller med

ca 25 procent. Under det att ifrågavarande tonnage år 1946 utgjorde i bruttoton

räknat 31 procent av hela handelsflottan, hade dess andel år 1956

sjunkit till 14 procent. En ännu större reduktion har drabbat tonnaget under

100 bruttoton, vilket nu utgör allenast en procent av hela handelsflottan.

Av tonnaget om 100—1 999 bruttoton är det endast tonnaget i storleken

om 100—499 bruttoton, som visar ökning mellan åren 1946 och 1956.

Ökningen — drygt 10 procent — förklaras huvudsakligen bero på tillkomsten

av de s. k. paragrafbåtarna, alltså fartyg med en storlek närmast under

500 bruttoton. År 1946 fanns sålunda endast 11 fartyg i storleken

450—499 bruttoton, år 1956 var antalet 69. Tillväxten av denna fartygsgrupp

kan enligt kommerskollegiets redogörelse väsentligen sägas vara en

följd av 1948 års sjöarbetstidslag. Tonnaget i storleksgrupperna om 500—

999, 1 000—1 499 och 1 500—1 999 bruttoton har minskat över hela linjen.

Störst ■— relativt sett — var minskningen i gruppen närmast över paragraffartygsstorleken,

således i gruppen om 500—999 bruttoton, och minst

i den största av de här ifrågavarande storleksgrupperna.

Kommerskollegiets redogörelse innefattar även ett avsnitt om olika driftskostnaders

procentuella andel av totala driftskostnader i vissa fartggsgrnpper.

Vad angår bemanningskoslnaderna har i dessa inräknats löner inklusive

övertidsersättning och vederlag samt kostnader för kosthållet. Bemanningskostnadernas

andel av fartygens totala driftskostnader är -— såsom

framgår av nedanstående tabell •— högst 37,6 procent i tonnagegruppen om

100—199 bruttoton och sjunker vid stigande fartygsstorlck samt utgör lägst

24,8 procent. I slorleksgruppen om 500—999 bruttoton är dock bemanningskostnaderna

något högre än i den närmast mindre storleksgruppen om

450—499 bruttoton. Enligt redogörelsen torde delta bero huvudsakligen på

sjöarbetstidslagens bestämmelser, vilka innebär för fartyg över 500 bruttoton

i nordsjöfarl trevaktssystem och för fartyg i samma fart under 500

bruttoton tvåvaktssystem. Inom respektive storleksgrupper är bemanningskostnaderna

i regel såväl absolut som relativt högst för fartygen i passagerarfart.

Motorseglarna visar å andra sidan låga bemanningskostnader.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Storleks-

grupper,

bruttoton

Antal

fartyg

Ålder

1 medel- tal per

fartyg

Beman- ning i

medel- tal per

fartyg

Totala

drifts- kostn.,

milj. kr.

Beman- ningskost- nadernai %

av totala

driftskost- naderna

Kontanta

bemannings- kostnaderna

i % av totala

driftskost- naderna

Totala

driftskost- naderna

i % av

drifts- intäkterna

100— 199

171

42

4,5

16,6

37,6

31,3

90,2

200— 349

117

36

6,9

22,2

32,9

27,2

87,2

350— 449

40

23

9,0

14,1

31,2

26,1

83,8

450— 499

58

7

10,5

32,2

30,4

25,6

77,6

500— 999

37

26

19,0

30,4

31,2

26,3

89,5

1 000—1 499

80

28

23,0

90,1

27,1

22,4

86,1

1 500—1 999

83

16

25,3

121,9

24,8

20,4

78,2

Totalt

586

29

327,5

28,1

25,6

82,6

Det erinras i redogörelsen om att driftsintäkterna skall täcka — förutom

driftskostnaderna — allmänna kostnader, avskrivningar m. m. De totala

driftskostnadernas procentuella andel av driftsintäkterna i fråga om fartyg

i olika storleksgrupper framgår jämväl av ovanstående tabell. Ur denna kan

utläsas, att nämnda procentuella andel av de totala driftskostnaderna är

avsevärt lägre i fartyg i storleksgrupperna om 450—499 och 1 500—1 999

bruttoton än i fartyg i övriga storleksklasser. I tabellen har intagits uppgifter

om de kontanta bemanningskostnadernas procentuella andel av driftskostnaderna

ävensom om fartygens antal samt deras genomsnittliga ålder

och bemanning.

Vidare har undersökts antalet vinst- respektive förlustredovisande fartyg

före avskrivningar och dessas fördelning på olika räntabilitetsklasser. För

att erhålla ett differentierat uttryck för lönsamheten har över- respektive

underskottet ställts i relation till driftsintäkten med fördelning efter procentsatsen

på fyra olika grupper, nämligen 0—4,9, 5—9,9, 10—19,9 samt

20 procent och däröver.

Nära en fjärdedel (22,7 procent) av hela antalet fartyg i undersökningen

visar förlust före avskrivningar. De båda storleksgrupperna om 450—499

och 1 500—1 999 bruttoton har det bästa resultatet med endast 5 förlustredovisande

fartyg av 58 respektive 7 av 83 fartyg. I dessa storleksgrupper

faller ungefär en tredjedel av de vinstredovisande fartygen i den högsta

lönsamhetsgruppen, således med överskott om 20 procent eller mer av

driftsintäkterna. För de fyra grupperna 100—199, 200—349, 350—449 och

1 000—1 499 bruttoton, där fartygens genomsnittsålder är väsentligt högre

än i storleksgrupperna 450—499 och 1 500—1 999 bruttoton, utgör antalet

förlustredovisande fartyg mellan 23 och 29 procent av samtliga redovisade

fartyg inom respektive grupp. I gruppen om 1 000—1 499 bruttoton gick

— absolut sett — 19 fartyg av 80 med förlust. I storleksgruppen om 500—

999 bruttoton gick en så stor del som 19 fartyg av 37 med förlust.

Bland de orsaker, vilka enligt kommerskollegium synes ha medfört att

fartyg i de större storleksklasserna gått med förlust, nämnes kort sysselsättningstid

på grund bl. a. av att fartyget inköpts under året eller varit upp
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

17

lagt (reparation eller uppläggning av »andra orsaker») lång tid. I andra

fall har andelen för reparationskostnader eller andra driftskostnader såsom

löner eller drivmedel o. s. v. varit relativt hög. Även i de mindre storleksklasserna

har vissa — oftast relativt gamla -— fartyg med förlust haft

lång uppläggningstid. Detta gäller särskilt det koleldade passagerarfartygstonnaget

i inrikes fart.

Redogörelsen upptager slutligen en beräkning av driftsresultatet vid kalkylerade

avskrivningar. Det framhålles till en början att vid undersökningen

av antalet fartyg med vinst respektive förlust före avskrivningar

samt en i anslutning därtill gjord undersökning om avskrivningarnas storlek

framkommit, att avskrivningarna har företagits delvis med andra medel

än respektive fartygs överskott. I vissa fall har avskrivningar ej verkställts,

ehuru fartygen ej varit helt nedskrivna och fartygens överskott skulle tilllåtit

avskrivningar. Skiftande avskrivningsprinciper har sålunda tillämpats

på fartygen i undersökningen. För att få belyst fartygens driftsresultat

efter enhetliga grunder har sådana beräkningar företagits för fartygen om

450—1 999 bruttoton. Därvid har valts avskrivning med 6 procent på fartygens

anskaffnings- och ombyggnadskostnader, innebärande att fartygen

är helt nedskrivna efter 17 år. Enligt fr. o. m. 1956 gällande bestämmelser

för avskrivning har företagen rätt att årligen avskriva antingen högst 30

procent av bokförda värdet eller 20 procent av anskaffningsvärdet. De här

beräknade avskrivningarna med 6 procent ligger sålunda väsentligt under

vad 20-procentsregeln tillåter. I föreliggande beräkningar har hänsyn tagits

icke blott till fartygens värdeminskning under året •— genom avskrivningarna

-—- utan även till kostnaden för det i fartyget investerade kapitalet genom

beräkning av räntekostnaderna. Såsom räntesats har därvid använts

6 procent.

Efter en avskrivning med 6 procent av anskaffnings- och ombyggnadskostnader

samt efter avdrag av räntekostnader beräknade efter 6 procent

av det bokförda värdet skulle enligt undersökningen antalet förlustredovisande

fartyg komma att utgöra

i

storleksgruppen

450—

499

bruttoton

27

av

58,

»

500 —

999

»

25

av

37,

»

»

1 000—

1499

»

30

av

80 och

)>

»

1 500—

1999

»

27

av

83 fartyg.

Om man däremot från det överskott före avskrivningar (ökat med redovisade

räntor), som alla fartyg inom envar av ovanstående fyra tonnagegrupper

intjänat, avdrager kalkylerade avskrivningar och räntekostnader,

visar endast fartygen i storleksgruppen 500—999 bruttoton förlustresultat.

För fartygen i storleken 450— 499 samt 1 000—1 499 bruttoton uppkommer

överskott om 0,6 respektive 1,1 milj. kronor. De 83 fartygen om minst

1 500 och högst 1 999 bruttoton skulle däremot redovisa ett betydande överskott,

nämligen 9,2 milj. kronor. Vid överskottets framräknande har hän2

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 31

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

syn ej tagits till de skatter som resultatet av rederirörelsen kan föranleda.

Det framhålles att om avskrivningarna beräknats på fartygens återanskaffningsvärde

— i stället för såsom skett på de anskaffnings- och ombyggnadskostnader

som de nuvarande redarna haft för fartygen — så

skulle det ekonomiska resultatet otvivelaktigt blivit sämre än de ovan redovisade

beräkningarna anger.

3. Sjöarbetstidsutredningens förslag

Allmänna motiv för arbetstidsförkortning

I denna del hänvisas till den i propositionen intagna redogörelsen (s

22—25).

Ekonomiska förutsättningar för arbetstidsreform

Sjöarbetstidsutredningen framhåller att ett av de mera karakteristiska

dragen för sjöfartsnäringen är dess starka konjunkturkänslighet. I synnerhet

för de fartyg som går i trampfart och för resebefraktade tankfartyg

växlar inkomstförhållandena starkt från tid till annan. Som exempel härpå

nämner utredningen att enligt en av sjötransportkommittén inom organisationen

för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC) den 17 juli 1958 avgiven

rapport angående fraktmarknaden kolfraktsatsen från U. S. A. (Hampton

Roads) till Antwerpen/Rotterdam under de sista tre åren (före juli

1958) har växlat från 51 upp till 119 och därefter ned till 22 shillings per

ton. I kommentaren till dessa siffror säges i rapporten, att den förstnämnda

fraktsatsen bör ge alla fartyg vinst, att fraktsatsen 119 sh/t (vilken dock endast

avtalats i några få fall) ger en enorm, ehuru ofta mycket hårt beskattad,

vinst samt att fraktsatsen 22 sh/t ej lämnar någon vinst utan i stället

för den stora majoriteten av trampfartyg, en betydande förlust. — Även

kommerskollegiets trampfraktindex har växlat avsevärt (åren 1950, 1951,

1953, 1956 och april 1958 var det sålunda resp. 90, 169, 115, 170 och 106).

För oktober 1958 var indextalet 111. Fraktsatserna i linje- och kontraktsfart

fluktuerar också, ehuru ej så starkt och icke heller så hastigt som trampfraktsatserna.

Vad tankfartygen beträffar utgjorde fraktindex enligt förenämnda OEECrapport

— med utgångspunkt i ett indextal av 100 år 1946 — i juli 1956 139

i december samma år 306 och i maj 1958 42. Nu berörda fraktindex avser

den begränsade del av världstankflottan, som icke äges eller befraktas för

längre tid av oljebolagen.

I OEEC-rapporten har även angivits att tramptonnage om över 6 milj.

ton dödvikt eller en fjärdedel av världstramptonnaget (frånsett USA:s

reservflotta) och tanktonnage om 6,6 milj. ton dödvikt, motsvarande drygt

en tiondel av världens tanktonnage, låg upplagt vid rapportens avgivande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Volymen av upplagt tanktonnage skulle enligt rapporten ha varit ännu

större, om ej en del oljebolag, i syfte att undvika uppläggning, hade beordrat

sina fartyg att gå långsammare eller längre resronter än normalt. Tillgången

på tramptonnage för ett eller två år framåt förklaras i rapporten

vara så stor att någon påtaglig (»substantial») höjning av trampfraktindex

under rådande förhållanden icke är att förvänta.

Inom den svenska handelsflottan var uppläggningen icke lika omfattande.

Den uppgick dock den 1 juni 1958 i vad avser tonnaget å 300 bruttoton och

däröver till 122 776 bruttoton (vilket representerade ett dödviktstonnage

om 186 790 ton) eller 3,7 procent av det totala svenska bruttotonnaget. Nyssnämnda

tonnagesiffror inbegriper ej de fartyg —- representerande 137 000

dödviktton — som upplagts för reparation eller klassning.

I OEEC-rapporten lämnas vidare uppgifter, som tyder på att utsikterna

till betydande frakthöjningar framdeles är små, försåvitt ej oförutsebara

förhållanden inträffar. Bland de omständigheter, som inverkar dämpande

på fraktmarknaden, nämnes de senaste årens starka ansvällning av skeppsbyggandet.

Vad gäller det totala tramptonnaget i världen beräknas detta enligt

rapporten ha ökat, i dödviktton räknat, från omkring 15 milj. år 1954

till 23 milj. i början av år 1958; år 1960 beräknas en ytterligare ökning av

5 milj. dödviktton ha skett. Världens tanktonnage uppges ha ökat från 32,4

milj. dödviktton i januari 1953 till 50,9 milj. ton dödvikt i januari 1958.

Det tillägges i rapporten att det under år 1957 sjösatta tanktonnaget kunde

antagas öka världstankflottans transportkapacitet med omkring 40 milj.

ton per år. ökningen av oljeproduktionen i de viktigare oljeproducerande

länderna motsvarade däremot icke mer än ungefär 25 milj. ton år 1957.

Nedskrotningen av fartyg är synnerligen ringa jämförd med nyproduktionen

av tonnage. Vad världens tanktonnage angår är endast cirka 8 procent

av detta, motsvarande omkring 4,5 milj. dödviktton, över 20 år gammalt.

Samtidigt omnämnes i rapporten att ordertillgången å tankfartyg vid skeppsvarven

motsvarar en årlig nyproduktion av tonnage om 7 milj. dödviktton

under nästkommande 5-årsperiod. Det understrykes dock att avbeställningar

_ utöver redan gjorda sådana — kan komma att reducera denna siffra.

Utredningen anför att den mindre ljusa bild av den nuvarande sjöfartskonjunktnren

och möjligheterna till en gynnsam fraktutveckling under de

närmaste två åren, som nyssnämnda uppgifter visar, blir ändå mörkare,

om hänsyn också tages till att driftskostnaderna sedan lång tid tillbaka visat

stigande tendens. Utredningen belyser detta med följande uppställning

över bruttointäkter och kostnader som hänför sig till det svenska tonnaget

i utrikessjöfart. Beräkningarna gäller fartyg om minst 500 bruttoton, svenska

såväl som från utlandet förhyrda, och tar sikte på förhållandena under

det sista kvartalet av ettvart av åren 1951—1957. I kolumnen längst till höger

har för jämförelse angivits det svenska handelstonnagets totala omfattning

vid varje tidpunkt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

De svenska rederiernas bruttointäkter och kostnader i utlandet vid utrikes

sjöfart

4:e kvartalet år

Intäkter

(milj. kr)

Kostnader

(milj. kr)

Intäkts- överskott

(milj. kr)

Det totala svenska

handelstonnaget

(1 000 brton)

1951................

432,0

209,6

222,4

2 328

1952................

403,3

192,0

211,3

2 732

1953................

401,9

207,5

195,4

2 652

1954................

403,1

229,4

173,7

2 732

1955................

482,2

258,6

223,6

2 790

1956................

594,5

312,3

282,2

2 955

1957................

606,4

322,0

284,4

3187

Kommerskollegiets statistiska undersökning ger enligt utredningens mening

tydligt belägg för den kostnadsstegrande tendensen vad beträffar viss

del av det svenska tramptonnaget.

Produktivitetsutvecklingen inom den svenska handelsflottan kan enligt

utredningens mening icke anses vara mindre gynnsam än inom övriga delar

av det svenska näringslivet. Medan det emellertid går att för de flesta

andra näringsgrenar lämna någorlunda konkreta uppgifter om produktiviteten,

är detta i det närmaste omöjligt beträffande handelssjöfarten. För

denna får man därför enligt utredningen nöja sig med mera allmänna konstateranden

såsom att fartygens genomsnittsstorlek och fart ökat, att genom

moderna anordningar lossning och lastning går fortare och lättare samt att

handelsflottans samlade tonnagetal kunnat öka betydligt snabbare än antalet

besättningsmän. Relationen mellan besättning och transportförmåga

har blivit gynnsammare samtidigt som det i handelsflottan investerade kapitalet

per besättningsman räknat starkt ökat.

Sjöarbetstidsutredningen har siffermässigt belyst detta förhållande med

en sammanställning av uppgifter från den officiella statistiken (se den

övre tabellen å s. 21).

För att ytterligare belysa produktivitetsutvecklingen inom sjöfarten har

utredningen i tabellform samlat vissa uppgifter per den 1 januari 1949 och

den 1 januari 1958. Uppgifterna är hämtade från Sveriges redareförenings

årsböcker för nämnda år och avser vissa representativa svenska rederiföretag.

Storleken av fartygen har angivits i dödviktton. Av särskilt intresse är

kol. 6, som visar att antalet ombordanställda sjunkit i förhållande till fartygens

dödviktton. Fartygens anskaffningsvärde per dödviktton och hastighet

framgår icke av årsböckerna. (Se den undre tabellen å s. 21.)

Utredningen framhåller, att en arbetstidsförkortning som regel medför en

ökning av rederiföretagens löneutgifter, vilka utgifter utgör en stor omkostnadspost

inom sjöfartsnäringen. För fartygen i storleksgrupperna mellan

100 och 1 999 bruttoton utgjorde under år 1956 den kontanta delen av

dessa utgifter mellan 31 och 20 procent av fartygens totala driftskostnader.

Vad stortonnaget beträffar utgör de kontanta löneutgifterna i allmänhet en

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

21

År

Fartygs- storlek i

bruttoton

Handelsflottans

omfattning1

Procentuell

fördelning

å olika stor- leksgrupper,

bruttoton

Bemanning2

Värdet av

handels- flottans

fartyg,

milj. kr

Antal

tusental

bruttoton

1939

högst 499

1640

180

11

7 228

66

500—1 999

409

511

32

7 840

211

minst 2 000

193

929

57

7 466

452

S:a

2 242

1620

100

22 534

729

1945

högst 499

1548

173

11

5 793

102

500—1 999

332

410

26

6 316

325

minst 2 000

196

1017

63

7 434

926

S:a

2 076

1600

100

19 543

1353

1948

högst 499

1516

176

9

5 763

146

500—1 999

386

482

24

7 768

480

minst 2 000

273

1388

68

10 628

1379

S:a

2175

2 046

100

24159

2 005

1957

högst 499

958

160

5

4117

244

500—1 999

196

277

9

4 519

534

minst 2 000

429

2 750

86

17 421

4 912

S:a

1583

3187

100

26 057

5 690

1 1957 års siffror är på grund av ändrade mätnings- och redovisningsregler ej fullt jämförbara

med tidigare årssiffror.

2 Avser genomsnittsbemanningen för segiationstiden å de i handelssjöfart resp. år använda

fartygen om 20 nettoton och däröver, befintliga vid årets slut.

1

2

3

4

5

6

7

Rederi

År

Antal

Ton

Antal

Förhållandet

Sysselsättning

(ett eller flera

(1 jan.)

fartyg

dödvikt

ombord-

kol. 4 : 5

av fartyg i

företag under

anställda

(ton dödvikt

gemensam

per ombord-

ledning)

anställd)

Rederi A

1949

17

70 555

435

162

1 kombinerad tramp-

1958

19

117 930

562

210

( och kontraktsfart

Rederi B

1949

14

55 730

393

142

\ huvudsakligen

(flera företag)

1958

18

118 550

594

200

/ kontraktsfart

Rederi G

1949

19

153 255

647

237

1 huvudsakligen

1958

26

320 555

1009

318

/ kontraktsfart

Rederi D

1949

4

50 630

157

323

J tankfart

(flera företag)

1958

8

126 390

328

385

Rederi E

1949

29

85 997

746

115

j linjefart

(fraktfarten)

1958

32

96 017

761

126

mindre andel av fartygens driftskostnader. Då det gäller att bedöma sjöfartsnäringens

förmåga att bära de ekonomiska konsekvenserna av en arbetstidsreform,

bör såsom utgångspunkt för bedömandet tagas en period,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

som ej präglas av vare sig en deciderad lågkonjunktur eller dess motsats.

Ur denna synpunkt är det enligt utredningens mening fördelaktigt, att kommerskollegiets

statistiska undersökning omfattar år 1956 — vilket år kommerskollegium

betecknat som ett för 1950-talet medelgott år — ehuru det

i och för sig skulle varit av större värde om undersökningen kunnat utsträckas

över en flerårsperiod. Ett visst jämförelsematerial för åren 1948

och 1950—1953 finns emellertid redovisat i en i betänkandet om stöd åt den

mindre och medelstora skeppsfarten (SOU 1955:2) intagen, av kommerskollegium

verkställd statistisk-ekonomisk undersökning.

Kollegiets nu verkställda undersökning omfattar det mindre och medelstora

handelstonnaget — storleksgrupperna 100—1 999 bruttoton — vilket

år 1956 representerade 14 procent av landets bruttotonnage. Av undersökningen

framgår, anför utredningen, att det ekonomiska utfallet år 1956

varierat starkt mellan olika slag av fartyg beroende på storlek, framdrivningsmedel,

användningssätt och sysselsättningsområde. Ett genomgående

drag är, att det modernaste tonnaget, som främst är representerat bland fartygen

i storleksgrupperna 450—500 samt 1 500—1 999 bruttoton, visat den

bästa lönsamheten. Det sämsta ekonomiska utfallet synes fartygen i storleksgrupperna

500—999 bruttoton, vilka har en genomsnittsålder av 26 år,

ha haft. I denna grupp har drygt hälften av alla fartyg redovisat förlust före

avskrivningar; efter kalkylerade avskrivningar med 6 procent av fartygens

anskaffnings- och ombyggnadskostnader samt avdrag för räntekostnader

efter samma procentsats å det bokförda värdet skulle icke mindre än 25

av de 37 fartygen i denna grupp ha gått med förlust. Det därnäst sämsta

resultatet har redovisats av fartygen i storleksgrupperna 100—349 bruttoton.

Dessa fartyg har haft en så hög genomsnittsålder som omkring 40 år.

Praktiskt taget alla ångfartyg i passagerarfart — de har en genomsnittsålder

av mer än 45 år och återfinnes huvudsakligen i storleksgrupperna under

450 bruttoton — har redovisat förlust före avskrivningar. Även de i

linje- och kontraktsfart sysselsatta motorfartygen i storleksgrupperna 100

—199 och 350—449 bruttoton har visat påfallande stora förlustresultat. I

övrigt synes ej någon efter användningssättet avgränsad fartygskategori ha

visat avsevärt lägre lönsamhet än genomsnittet.

Sammanfattningsvis anför utredningen, att driftsresultatet för de 328 av

undersökningen omfattade fartygen i storleksgrupperna 100—449 bruttoton

enligt undersökningen genomsnittligt varit sådant, att detta tonnage, betraktat

som en enhet, icke torde kunna bibehållas i trafik i ett normalt konjunkturläge,

om nuvarande driftskostnader icke kan sänkas. Än mer framträder

svagheten i den ekonomiska situationen för tonnaget i storleksgruppen

500—999 bruttoton, omfattande 37 fartyg. Denna för närvarande lilla

grupp har under det sista årtiondet minskat kraftigare än någon annan

tonnagegrupp. Den ökning av driftskostnaderna som blev följden av inskränkningen

i tvåvaktssystemets tillämpning i samband med ikraftträdandet

av gällande sjöarbetstidslag, synes i särskild grad ha berört ifrågavarande

tonnage. Anmärkas bör att medelåldern för fartygen i den ovan först

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

23

nämnda storleksgruppen år 1956 var så hög som 37 1/2 år; i den sistnämnda

var genomsnittsåldern avsevärt lägre, 26 år. Fartygen i storleksgrupperna

450—499 samt 1 500—1 999 bruttoton (58 respektive 83 fartyg) har enligt

undersökningen i flertalet fall kunnat uppvisa förhållandevis tillfredsställande,

i vissa fall goda driftsresultat.

Av kommerskollegiets undersökning synes utredningen framgå att vinstmarginalen

inom åtminstone vissa här berörda tonnagegrupper i regel är

så ringa, att nyförvärv av sådant tonnage svårligen kan tänkas komma till

stånd, om ej lättnader beredes rederinäringen i fråga om lånemöjligheter

och beskattning. Utredningens förslag härom kommer att redovisas särskilt

i det följande.

Beträffande fartyg i storleken 2 000 bruttoton och däröver — storsjöfarten

som omfattar drygt 85 procent av handelsflottans bruttotonnage — råder

allmän enighet om att möjligheterna att med framgång driva dessa

fartyg är större än för tonnaget i övrigt.

Vad slutligen angår tonnaget under 100 bruttoton, vilket i bruttoton räknat

representerar en procent av landets handelsflotta, anför utredningen, att

en undersökning av detta tonnages ekonomiska förhållanden med hänsyn

till bl. a. den synnerligen oenhetliga strukturen av denna del av sjöfartsnäringen

ha mött betydande svårigheter och förorsakat ett oproportionerligt

stort arbete. Utredningen har därför icke låtit företaga en dylik undersökning.

Det framhålles att man för detta tonnage icke har att i större utsträckning

räkna med någon internationell konkurrens.

Utredningen har även velat belysa arbetstidsförhållandena

utomlands och deras betydelse i konkurrenshänseende. Utredningen

påpekar dock de särskilda svårigheter som föreligger att anställa direkta

jämförelser mellan skilda länders arbetstidsregler på sjöfartsområdet och

dessas betydelse för sjöfartens konkurrenskraft internationellt sett. De bestämmelser,

som i de olika länderna reglerar arbetstiden till sjöss och därvid

särskilt i den av varje land till sin utsträckning bestämda närtrafiken,

företer sinsemellan många — dock ofta smärre — avvikelser. På grund härav

är det, anför utredningen, icke möjligt att lämna en sådan önskad beskrivning

utan att förlora sig i detaljer och därigenom kraftigt minska överskådligheten.

Därutöver framhåller utredningen, att en jämförelse av antytt

slag på grund av skiljaktigheter i de olika ländernas politik och lagstiftning

på de ekonomiska och sociala områdena knappast kan ge en helt

rättvisande bild för en bedömning av den inverkan i konkurrenshänseende,

som de mellanstatliga olikheterna i fråga om sjöarbetstiden kan ha.

För att tjäna till ledning under utredningsarbetet har emellertid inom

utredningens expertkrets utarbetats en sammanställning om sjöarbetstiden

i vissa främmande länder, nämligen Norge, Danmark, Finland, Förbundsrepubliken

Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Belgien och

Amerikas förenta staler. I betänkandet återges några huvuddrag ur sammanställningen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Vad först beträffar de skandinaviska länderna synes i den finska handelsflottan

tillämpas i huvudsak samma arbetstidsbestämmelser som är gällande

hos oss. I Norge har sjömännen, efter en lagändring som trädde i kraft den

1 oktober 1957, i fråga om storsjöfarten i stort sett med de svenska jämförliga

arbetstidsvillkor, dock att för ekonomipersonalen gäller förmånligare

regler. I vissa begränsade fartområden synes arbetstidsbestämmelserna i

vissa fall ge möjlighet till längre arbetstidsuttag än i motsvarande trafik enligt

svenska lagen. Den ordinarie arbetstiden är dock enligt den norska sjöarbetstidslagen

å fartyg i inrikes fart kortare än den, som nu må tillämpas

å svenska fartyg i närtrafik enligt den nuvarande sjöarbetstidslagens terminologi.

I Danmark, där sjöarbetstiden regleras genom kollektivavtal, har

träffats en uppgörelse, enligt vilken den ordinarie arbetstiden fr. o. m. den

1 mars 1959 för en stor del av sjömännen sänks till i genomsnitt 45 timmar

i veckan. Vid tvåvaktsindelning, som förekommer på fartyg understigande

500 bruttoregisterton, liksom i restaurationsavdelningarna gäller längre arbetstid.

Den härav berörda personalen erhåller som kompensation härför

ett särskilt vederlag.

I några av våra viktigaste konkurrentländer på sjöfartsområdet — Västtyskland,

Nederländerna, Belgien — synes arbetstiden i storsjöfarten generellt

sett motsvara vad som för närvarande gäller i vårt land; för ekonomipersonalen

är dock dygnsarbetstiden i Västtyskland kortare än i Sverige.

Vidare är att märka, att inom vissa fartområden tvåvaktsssystemet tillämpas

för vaktindelade sjömän å fartyg med en bruttodräktighet avsevärt

överstigande 500 registerton, under det att de svenska bestämmelserna i

fart, som är närmast jämförlig med vad som hos oss benämnes nordsjö- eller

inskränktare fart, i regel förutsätter trevaktsindelning, så snart det är

fråga om fartyg om minst 500 bruttoton.

Inom en del andra länders handelsflottor — exempelvis USA:s — är arbetstiden

deciderat kortare än den, som må uttagas enligt den svenska sjöarbetstidslagen.

Detta gäller länder, vilka ur konkurrenssynpunkt har mindre

betydelse för vår handelsflotta. Uppmärksammas bör att sjöfartsnäringen

i åtskilliga av ifrågavarande länder åtnjuter speciella skattelättnader och

stödes genom åtgärder av ekonomisk art.

Utredningen anför, att utvecklingen synes peka mot en förkortning av

sjöarbetstiden i en del länder. Vad som förekommit vid av den Internationella

arbetsorganisationen (ILO) anordnade konferenser ger enligt utredningens

mening i varje fall anledning till förmodan om en sådan utveckling.

I anslutning till den ekonomiska redogörelsen berör utredningen de förutsättningar

för en arbetstidsförkortning som är att söka i de särpräglade

arbetsförhållandena inom sjöfarten.

Sjöfartens speciella arbetsförhållanden

Om vad utredningen anfört i denna del hänvisas till den i propositionen

intagna redogörelsen (s. 31—32).

Huvudlinjerna i förslaget

Vissa delar av redogörelsen för huvudlinjerna i utredningsförslaget har

här utelämnats. I fråga om dessa delar hänvisas till propositionen (s. 32—

39).

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

25

Sjöarbetstidsutredningen uttalar att motiv icke saknas för en reglering av

sjöfartens arbetstidsfrågor i så nära anslutning som möjligt till arbetstidslagstiftningen

inom näringslivet i övrigt. Berörda motiv synes utredningen

i och för sig ha sådan styrka, att tvekan knappast kan råda därom att en

revision av sjöarbetstidslagen bör företagas. Det är emellertid uppenbart,

fortsätter utredningen, att den ekonomiska belastningen på sjöfartsnäringen

av en långt gående arbetstidsförkortning blir betydande. Av största vikt

är därför att arbetstidsreglerna ges en sådan utformning att verkningarna

av arbetstidsinskränkningen icke onödigtvis skärpes. Det synes vidare utredningen

angeläget att vid genomförandet av en reviderad lagstiftning erforderligt

rådrum lämnas för sjöfartens anpassning till det nya läget. Tilllika

finner utredningen det vara påkallat att närmare undersöka möjligheterna

att genom särskilda anordningar söka förhindra, att sjöfartsnäringens

konkurrenskraft försvagas på grund av arbetstidsregleringen.

Vid utarbetandet av utredningens förslag har en ledande synpunkt varit,

att gängse vaktsystem inom handelsflottan icke skall behöva brytas. Härav

följer bland annat, att full överensstämmelse med den allmänna arbetstidslagstiftningen

icke kan ernås för den vaktindelade personalen.

Utredningen anser det icke tillrådligt att för vaktindelningen till sjöss, som

berör en betydande del av de ombordanställda, förutsätta generell utökning

av personalen eller användning av övertidsarbete i större utsträckning. Vid

sådant förhållande och med bibehållande av en dygnsarbetstid om 8 timmar

vid trevaktsindelning och 24 timmar under två dygn i följd vid tvåvaktsindelning

kan maximigränsen för ordinarie arbetstid per vecka icke

fastställas till 45 timmar såsom för landanställda i allmänhet. Anknytningen

till 45-timmarsveckan sker i stället på så sätt, att sjömännen erhåller

särskild kompensation — vederlag — för den del av den ordinarie arbetstiden,

som överstiger 45 timmar per vecka respektive 90 timmar per tvåveckorsperiod.

Då vederlag f. n. beräknas från 48 respektive 112 timmar, innebär

ändringen särskilt för tvåvaktsfartygen en mycket kraftig utökning av

vederlagstiden.

I fråga om den tvåvaktsindelade personalen föreslår utredningen att den

ordinarie arbetstiden — utöver gällande begränsning för två dygn i följd —

begränsas till 112 timmar under loppet av två veckor i följd.

För en annan stor grupp av ombordanställda, ekonomipersonalen,

påverkar icke vaktsystemet frågan om en arbetstidsreglering. Enligt förslaget

minskas för denna grupp den i gällande lag fastställda högsta dygnsarbetstiden

till sjöss och vad beträffar passagerarfartyg med passagerare

ombord jämväl under fartygs uppehåll i hamn med 1 timme. Den ordinarie

arbetstiden kommer härigenom att utgöra högst 8 timmar om dygnet

å lastfartyg och högst 9 timmar om dygnet å passagerarfartyg. På sistnämnda

fartyg får dock under hamndygn arbetstiden ej överstiga 8 timmar

när passagerare ej finnes ombord. Utredningen anser att en sådan i

och för sig betydande avkortning av arbetstiden vad lastfartygen beträffar

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

icke med nödvändighet behöver föranleda någon mera avsevärd personalökning.

Genom en ändamålsenlig arbetsplanering och andra rationaliseringsåtgärder

är det nämligen enligt utredningen möjligt att — utom å en

del fartyg med fåtalig ekonomipersonal -— i stor utsträckning balansera arbetstidsinskränkningen.

I detta sammanhang erinrar utredningen om de

lättnader i ekonomipersonalens arbetsbörda, som på senare år kunnat vinnas

genom anordnande av cafeterior, ökat användande av djupfrysta livsmedel

och av mekaniska hjälpmedel samt vidtagande av andra åtgärder

som minskar behovet av manuell arbetsinsats. I samverkan mellan rederierna

och sjömännens organisationer kan, anser utredningen, ytterligare

anordningar i arbetsbesparande riktning åvägabringas utan att personalens

berättigade anspråk på god service behöver eftersättas. För passagerarfartyg

synes utredningen icke samma möjligheter föreligga att neutralisera

en arbetstidsförkortning. Man bör emellertid enligt utredningen uppmärksamma

att den föreslagna dygnsarbetstiden överensstämmer med den ordinarie

arbetstid som allmänt är föreskriven i gällande kollektivavtal. Nedskärningen

av lagens dygnsmaximum från 10 till 9 timmar skulle därför

icke i regel komma att medföra ökat personalbehov.

För passagerarfartygens del anser utredningen att en reducering av arbetstiden

under 9 timmar nu icke bör ifrågakomma. För att passagerartrafiken

skall kunna fortleva i den hårda konkurrensen med utländsk passagerartrafik

och med flyget synes det utredningen nödvändigt att kunna förse

passagerarna å svenska fartyg med service under större delen av dygnet.

Om den ordinarie arbetstiden ytterligare minskades, skulle med största

sannolikhet detta resultera i regelbundet övertidsarbete eller utökning av personalen,

vilket för denna sektor av sjöfarten kan beräknas medföra alltför

stora påfrestningar.

Av större räckvidd än den föreslagna minskningen av dygnsarbetstiden

för ekonomipersonalen blir enligt utredningens mening vederlagsfrågan.

Medan vederlag nu utgår för ordinarie arbetstid utöver 112 timmar per tvåveckorsperiod,

beräknas detsamma enligt förslaget på tid utöver 90 timmar

per sådan period.

När det gäller skeppstjänst, för vilken den ordinarie arbetstiden är fastställd

icke endast för dygn utan även för vecka, föreslås i direkt anslutning

till den allmänna arbetstidsregleringen en sänkning av veckoarbetstiden från

48 till 45 timmar.

Utredningen understryker i sitt betänkande betydelsen av att vederlag

i form av fritid kommer att innefatta verklig fritid. Nuvarande regel

i 9 § sjöarbetstidslagen om fritidskompensation föreslås kompletterad

på sådant sätt att sjömannen skall åtnjuta vederlag i form av fritid i hamn

eller på annat sätt enligt vad därom må fastställas genom kollektivavtal.

Utredningen anför att synpunkter i denna riktning kommit till uttryck i

kollektivavtal. Enligt dessa skall vissa i avtalen bestämda vederlag i första

hand utgå i form av fritid i hamn under anställningstiden eller i samband

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

med semester och endast om så skulle visa sig helt omöjligt kunna ersättas

genom kontant betalning. Hittills har det i tillämpningen visat sig svårt att

undvika kontantalternativet, något som åtminstone delvis torde få tillskrivas

den sedan länge förefintliga situationen på arbetsmarknaden. Det synes

utredningen emellertid icke uteslutet, att gynnsammare förutsättningar i

framtiden kan yppas för att medelst olika åtgärder minska berörda svårigheter.

Härvid anser utredningen att insättandet av avlösningspersonal, s. k.

landgäng, kan ifrågakomma.

I utredningens lagförslag har den nuvarande gränsen mellan f j ä r roch

närtrafik ändrats så, att den, såsom vanligt är i andra länder,

blir av enbart geografisk natur. Skiljelinjen mellan de olika trafikområdena

förutsättes följa de västra och norra gränserna för det område, som

enligt gällande sjöarbetstidslag hänföres till nordsjöfart. Den närmare innebörden

av dessa ändringar kommer att utvecklas i den följande detaljmotiveringen.

Lagförslaget upptar härutöver ett nytt trafikbegrepp, nämligen begränsad

närtrafik. Med denna term, vilken nära ansluter sig till den nuvarande

lagens närtrafikbegrepp, åsyftas skärgårdsfart, bogserbåts- och

hamntrafik samt mera begränsad trafik i insjöar och andra farvatten inom

riket och utefter kusterna, allt avseende trafik med fartyg understigande

500 bruttoregisterton, då fartyget är sysselsatt i sådan resa som, med undantag

för smärre avbrott icke under normala förhållanden kräver mer

än 12 timmars gång från eller till svensk hamn. Hithörande trafik är, anför

utredningen, i hög grad heterogen. Säsongkaraktären är särskilt framträdande

beträffande vissa grenar. I en del fall är trafikarbetet av sådan beskaffenhet,

att beredskaps- eller passningstjänst i betydande utsträckning

förekommer. Bogserbåtslrafiken kan vara anknuten till hamn och avse mer

eller mindre kortvariga trafikuppgifter eller huvudsakligen gälla bogseringsuppdrag

utanför hamn. Arbetstiden i sistnämnda fall kan ena dagen

komma att regleras efter de bestämmelser som gäller för fartyg i nu avsedd

närtrafik. Dagen därpå kan fartyget nyttjas i vidsträcktare trafik, varigenom

andra arbetstidsbestämmelser kan bli tillämpliga. Det är enligt utredningen

icke heller ovanligt att bogserbåtar tidvis nyttjas för bärgningsuppdrag,

isbrytning eller andra uppgifter, då varken sjöarbetstidslagen eller

annan arbetstidslagstiftning är tillämplig å fartygens besättningar. Vid

sidan om den vanliga vaktindelningen tillämpas i skärgårdstrafiken vanligen

systemet med stationsvakter. Utredningen påpekar att det knappast

är möjligt att i arbetstidshänseende på ett ändamålsenligt sätt helt reglera

trafikförhållanden av så mångskiftande slag i generella formler.

Enligt gällande lag skall arbetstiden å fartyg i nyssnämnd trafik utgöra

högst 24 timmar för två dygn i följd och icke överstiga 112 timmar per

tvåveckorsperiod. Alternativt kan skeppstjänsten ordnas på samma sätt

som å fartyg i fjärrtrafik. Genom kollektivavtalsbestämmelser har dessa

regler kompletterats eller preciserats, varvid i många fall arbetstidens längd

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

såväl för dygn eller dag som för vecka fixerats. Man får, anför utredningen,

av den rikhaltiga provkartan på avtalade arbetstidsföreskrifter ett bestämt

intryck av att den kollektiva avtalsformen är bättre ägnad än en lagstiftning,

som självfallet måste vara allmänt hållen, att tillgodose de växlande

behoven av detaljregleringar inom sjöfart av här angivet slag. Lagförslagets

bestämmelser om högsta tillåtna ordinarie arbetstid i begränsad närtrafik

— i trafik inom hamn och angränsande farvatten högst 10 timmar för dygn

och 52 timmar i veckan samt i annan begränsad när trafik 12 timmar för

dygn och 56 timmar i veckan — åsyftar sålunda i främsta rummet att tjäna

som bas för avtalsöverenskommelser rörande arbetstidsfrågan hos de särskilda

trafikföretagen. Anförda förhållanden synes utredningen även ge anvisning

om att frågan om s. k. vederlag bör, när det gäller begränsad närtrafik,

liksom hittills förbehållas avtalsparternas avgörande.

Det skall även nämnas att den nuvarande regleringen i lagen av övertidsersättningens

storlek enligt utredningens förslag slopas. I

stället skall ersättningen bestämmas genom kollektivavtal. Frågan härom

kommer att närmare behandlas i den följande detalj motiveringen.

Utredningen erinrar om att man vid 1957 års lagstiftning rörande allmän

arbetstidsförkortning såsom en betydelsefull nyhet införde möjlighet för

arbetsmarknadsparterna att i kollektivavtalets form bestämma om annan

ordinarie arbetstid än den lagstadgade. Det synes utredningen uppenbart,

att partsorganisationerna på sjöfartens område bör ha motsvarande avtalsfrihet.

Utredningen föreslår i enlighet härmed att den blivande lagen får

dispositiv karaktär. En viss inskränkning betingas dock av önskemålet

att vårt land skall kunna ratificera ILO-konventionen åtminstone i vad

den avser arbetstid. Till följd härav föreslås att avtalsfriheten begränsas så,

att avtal blir utan verkan, i den mån det strider mot överenskommelse som

Sverige ingått med främmande makt.

Kostnadsberäkningar

Angående utredningens kostnadsberäkningar hänvisas i huvudsak till redogörelsen

i propositionen (s. 39—43).

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, att ett genomförande av de

föreslagna ändringarna i sjöarbetstidslagstiftningen kommer att träffa olika

delar av den svenska handelsflottan mycket ojämnt. För de fartyg, å vilka

nu trevaktsindelning tillämpas, hänför sig den huvudsakliga kostnadsstegringen,

vad beträffar den vaktindelade personalen och dagmännen, till nytillkommande

utgifter för vederlag eller lön för högst tre timmars arbete för

sjöman och vecka motsvarande en höjning av lönekostnaderna till nu nämnda

sjömän med omkring 6 respektive 5 procent. De ökade kostnaderna för

ekonomipersonalen å dessa fartyg hänför sig huvudsakligen till de ändrade

vederlagsreglerna, som innebär en kostnadsökning, motsvarande 20 procent

av lönekostnaderna för denna personal.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Å de fartyg, där skeppstjänsten är organiserad efter tvåvaktssystem, kan

veder lagsutgifterna för varje av lagen omfattad sjöman, utom maskinpersonal

å vissa fartyg samt dagmän i de få fall då sådana finnes, beräknas öka

med ett belopp motsvarande 20 procent av lönekostnaderna för dessa sjömän.

ökningen av vederlagsutgiflerna kommer för maskinpersonal å vissa

fartyg och de få dagmän, som finnes å tvåvaktsfartyg, att stanna vid högst

6 procent av lönekostnaderna. I detta sammanhang erinrar utredningen om

att lönekostnadernas andel av de totala driftskostnaderna i regel blir större

ju mindre fartygen är.

Storleken av de personalkategorier, till vilka de huvudsakliga ovan berörda

kostnadsökningarna hänför sig, har utredningen angivit i följande tablå.

Antal anställda å fartyg, tillhörande medlemmar av

Sveriges

Rederiföreningen

Summa

redareförening

för mindre fartyg

Dagmän............................

5 500

5 500

Trevaktindelade sjömän..............

9 875

_

9 875

Tvåvaktindelade sjömän ............

775

1630

2 405

Ekonomipersonal....................

5 300

170

5 470

21450

1800

23 250

Tablån torde omfatta så gott som samtliga sjömän, varå den nuvarande

sjöarbetstidslagens fjärrtrafikbestämmelser är tillämpliga. Av densamma

framgår att dagmännen och de trevaktindelade sjömännen — d. v. s. de sjömanskategorier,

för vilka lönekostnaden enligt utredningens beräkningar

anförts kan komma att höjas med högst 5 respektive 6 procent — utgör i

det närmaste 2/3 av samtliga i tablån upptagna sjömän. Den 20-procentiga

lönekostnadsökningen, som hänför sig till de tvåvaktindelade sjömännen

och ekonomipersonalen, kommer att avse omkring 1/3 av nyssnämnda totalantal.

Av vad tidigare anförts torde framgå, att de angivna procentsiffrorna

— särskilt å en del av tvåvaktsfartygen — icke får betraktas som

något exakt uttryck för den lönekostnadsökning, som kan bli en följd av

förslagets genomförande.

Ekonomiska stödåtgärder för det mindre och medelstora tonnaget

För en utförligare framställning i denna del hänvisas till propositionen

(s. 43—45).

Mot bakgrunden av det senaste årtiondets utvecklingstendenser beträffande

det mindre och medelstora tonnaget och med hänsyn till den skärpning

av läget som kan befaras inträda efter genomförandet av en kostnadskrävande

arbetstidsförkortning på de svenska fartygen behandlar utredningen

frågan om vad som från det allmännas sida bör göras för att

möta de aktuella svårigheterna för delta tonnage. Utredningen anknyter här
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

vid till det för några år sedan offentliggjorda betänkandet angående stöd åt

den mindre och medelstora skeppsfarten (SOU 1955: 2). I nämnda betänkande

framlades bl. a. förslag om ekonomiskt stöd för nybyggnad av fartyg.

Förslagen avsåg dels att statens lånefond för den mindre skeppsfarten,

Svenska skeppshypotekskassan och statens sekundärlånefond för rederinäringen

skulle erhålla utökade möjligheter till utlåning dels ock — under

viss förutsättning — att statliga kreditgarantier skulle införas i fråga om

lån för fartygsbyggnader.

Utredningen anser sig böra aktualisera de i 1955 års betänkande gjorda

framställningarna rörande kassan och fonden. Utredningen anser, att det

särskilt för tonnaget om högst 1 500 bruttoton icke bör saknas möjlighet att

få lån från kassan och fonden av den anledningen att kassan och fonden

saknar disponibla medel. Därest det på grund av läget på kreditmarknaden

eller av statsfinansiella skäl anses ogörligt att lämna ökat ekonomiskt stöd

via skeppshypotekskassan och sekundärlånefonden, vill utredningen framföra

det i nämnda betänkande gjorda förslaget angående statliga kreditgarantier

i så måtto, att det statliga stödet för den tonnageförnyelse,

som avses skola tillgodoses genom kassan och fonden, vid sidan av

kassans och fondens lånegivning lämnas i form av sådana garantier. En särskild

utredning i ämnet synes utredningen snarast böra verkställas.

Sjöarbetstidsutredningen berör även tidigare förd diskussion angående

beskattningen av sjöfartsnäringen. Det erinras om de ändrade regler

för företagsbeskattningen som antogs av 1955 års riksdag (prop. 100/

1955). Mot denna lagstiftning, som icke tillgodosåg från rederinäringens

sida framställda önskemål, har senare i olika sammanhang rests invändningar

från samma håll. Man har därvid framlagt förslag bl. a. om införande

av bestämmelser om avskrivning å leveranskontrakt angående fartyg, gynnsammare

regler om avdrag för kostnad vid fartygsklassning, rätt till förlustutjämning,

uppskov med beskattningen av köpeskillingen för avyttrat fartyg

och rätt till avdrag för skatter, som erlagts i utlandet. Rederinäringens

yrkanden bör, anför utredningen, ses mot bakgrunden av den ökande konkurrens

i den internationella sjöfarten, som blir en följd av att en allt

större andel av världshandelstonnaget registreras under s. k. flags of convenience,

d. v. s. registreras i länder, som praktiskt taget icke uttager någon

skatt vid rederirörelse eller vidtager åtgärder i syfte att å de fartyg, som är

registrerade i landet, få till stånd en internationell standard i fråga om sjöfolkets

arbetsvillkor m. m. Tendensen att alltmer utnyttja registrering under

flags of convenience har mötts av motåtgärder på beskattningsområdet i

bl. a. Storbritannien. Vad angår de nordiska länderna har i Finland utfärdats

särskilda bestämmelser om skattelättnader för främjande av sjöfarten.

Utredningen anser, att de framförda förslagen i fråga om lindring i skattereglerna

bör av statsmakterna prövas i belysning jämväl av vad utredningen

anfört på det ekonomiska området och vad som föreslås beträffande sjöar
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

31

betstiden. Utredningen anför vidare att nämnda förslag på beskattningens

område bör bringas till åtgärd från statsmakternas sida i syfte att möjliggöra

för den svenska rederinäringen att även efter en genomförd förkortning

av sjöarbetstiden i bästa mån kunna konkurrera på den internationella

fraktmarknaden.

Ikraftträdandet

Om vad utredningen yttrat i denna del hänvisas till propositionen (s*

45—47).

4. Särskilt yttrande

I det till sjöarbetstidsutredningens betänkande fogade särskilda yttrandet

av företrädare för rederinäringen göres vissa reservationer till utredningsmannens

förslag, främst med avseende på dettas verkningar i fråga

om det mindre och medelstora tonnaget. Reservanterna erinrar om den utredning

rörande detta tonnage som redovisats i 1955 års betänkande (SOU

1955: 2) samt anför att situationen för tonnagegruppen i dag är ännu allvarligare

än när betänkandet framlades.

Om vad som i övrigt anförts i yttrandet hänvisas till propositionen (s.

47—49).

5. Remissyttrandena över sjöarbetstidsutredningens förslag

Vid remissbehandlingen har önskemålet att närma sjöarbetstidsbestämmelserna

till den allmänna arbetstidslagstiftningen starkt understrukits av

de ombordanställdas organisationer. En revision av bestämmelserna i detta

syfte tillstyrks även av sjöfartsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och socialstyrelsen.

— Sveriges redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg,

Kanalflottans rederiförening och Sågverksförbundet avstyrker utredningens

förslag. Även Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp,

som yttrat sig enbart såvitt förslaget rör bogserbåtsnäringen, intar en negativ

hållning.

I första hand bryter sig meningarna i frågan om de ekonomiska förutsättningarna

för en reform och de mera allmänna skälen härför. Vad gäller

principerna för en anknytning av sjöarbetstidsreglerna till den allmänna

arbetstidslagstiftningen har utredningens förslag i stort sett lämnats

utan erinran; i åtskilliga detalj spörsmål förekommer dock erinringar från

skilda håll.

Om innehållet i remissyttrandena hänvisas till redogörelse i propositionen

(s. 49—68).

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

6. Departementschefen

Gällande sjöarbetstidslag, som tillkom år 1948, bygger på principen om

48 timmars ordinarie arbetstid i veckan. Beträffande arbetsförhållandena

i land lagfästes 48-timmarsveckan första gången redan 1919. För arbetslivet

till sjöss vann principen insteg först genom 1938 års sjöarbetstidslag. Med

nuvarande lagstiftning på området kom regleringen av sjöfolkets arbetstid

att ytterligare närma sig de allmänna arbetstidsbestämmelserna för anställda

i land. De speciella förhållandena ombord på fartyg har dock medfört,

att verklig likställighet icke åstadkommits. Betydande grupper ombordanställda

får fortfarande finna sig i avsevärt längre ordinarie arbetstid

än 48 timmar i veckan.

Genom den år 1957 beslutade allmänna arbetstidsförkortningen — vilken

blir helt genomförd den 1 januari 1960 — har för det stora flertalet i land

anställda hittillsvarande maximum för den ordinarie veckoarbetstiden sänkts

från 48 timmar till 45 timmar. Såsom framgått av det förut anförda har

reformen sin huvudsakliga grund i den allmänna standardutvecklingen och

önskemål från arbetstagarna att tillgodogöra sig väntad fortsatt standardökning

delvis i form av fritid.

1957 års beslut om allmän arbetstidsförkortning gällde inte skeppstjänsten.

Arbetstiden till sjöss ansågs på grund av sin speciella karaktär böra

utredas av särskilda sakkunniga. Detta har nu skett genom att sjöarbetstidsutredningen

verkställt en översyn av 1948 års sjöarbetstidslag. Utredningen

har i sitt avgivna betänkande föreslagit att principen om 45 timmars

arbetsvecka med vissa modifikationer och utformad på ett speciellt sätt skall

införas även för arbetet till sjöss.

Utredningens allmänna motiv för förslaget är att de sociala rättviseskälen

kräver att sjöfolket i möjligaste mån beredes samma fritidsförmåner

som kommer det stora flertalet övriga arbetstagare till del. Såsom

skäl för reformen anföres vidare handelsflottans rekryteringssvårigheter

samt i viss mån sjöarbetets påfrestande art. Förslaget har under remissbehandlingen

i stort sett godtagits eller lämnats utan erinran av de hörda

organisationerna och myndigheterna med undantag för de organisationer

som företräder redarintressena. Från deras sida har förslaget avstyrkts under

åberopande i huvudsak av dels de speciella arbetsförhållandena på fartyg

och dels handelsflottans ekonomiska läge.

För egen del finner jag att endast mycket starka skäl bör kunna hindra

att sjöfolket får en motsvarande arbetstidsförkortning som den som beslutats

för de landanställda. Redan rättviseskälen gör det nödvändigt att i möjlig

män jämställa arbetstiden till sjöss med arbetstiden i övrigt. Sjöfolket

har självfallet rättmätiga anspråk på att få del av den allmänna standardförbättringen

på samma sätt som övriga arbetstagare. Dessa rättvisekrav

har också mycket starkt understrukits under remissbehandlingen, särskilt

från de ombordsanställdas sida.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Man måste i detta sammanhang även fästa stort avseende vid arbetstidsregleringens

betydelse för rekryteringen av personal till handelsflottan. Sedan

flera år råder en betydande brist på behörigt befäl inom handelsflottan,

något som självfallet är till stort men både för sjöfartssäkerheten och för

flottans rationella utnyttjande. På manskapssidan föreligger visserligen icke

samma personalbrist men där förekommer i stället en onormalt stor omsättning

av arbetskraft. Detta medför att besättningarna till allt för stora

delar kommer att bestå av icke yrkeskunniga sjömän vilket leder till

en försämring av sjömanskårens kvalitet. Utvecklingen har redan medfört

att på många fartyg befälet och den yrkeskunniga delen av manskapet

fått påtaga sig en arbetsbörda och ett ansvar som är väsentligt

större än vad som skulle varit fallet därest besättningen i övrigt liaft

erforderliga kvalifikationer. Även detta förhållande strider mot sjöfartssäkerhetens

intressen.

Självfallet är det ett för sjöfartsnäringen vitalt intresse att denna utveckling

brytes. Till viss del hänger den samman med den av det allmänna konjunkturläget

betingade överrörlighet på arbetsmarknaden som vi upplevat

de senaste åren. Under en dämpad konjunktur kan därför möjligen räknas

med en viss stabilisering även inom sjömansyrket. En nödvändig förutsättning

för att förhållandena skall förbättras är dock att sjömansyrket förmår

draga till sig och behålla duglig arbetskraft. Härvid spelar otvivelaktigt

en jämförelse mellan arbetstiden i land och till sjöss en icke obetydlig

roll. Ur denna synpunkt måste det även för fartygens ägare vara till fördel

att arbetet till sjöss jämställes med arbetet i land i fråga om arbetstiden.

För egen del anser jag att de aktuella svårigheterna med arbetskraftsförsörjningen

utgör ett mycket starkt skäl för att en arbetstidsreform motsvarande

den som beslutats för arbetet i land genomföres också till sjöss.

Även den sociala skyddssynpunkten måste beaktas i sammanhanget. I

varje fall vissa grupper av sjöfolk har ett så pressande arbete att en minskning

av arbetstiden med fog kan motiveras med behovet av att skydda dessa

sjömän mot en förtida nedslitning av arbetsförmågan. Särskilt gäller det

dem vilka har en arbetstid som betydligt överstiger 48 timmar i veckan.

De speciella arbetsförhållandena ombord på fartyg är av stor betydelse

vid prövningen av frågan. Som redareföreningen framhållit medför den omständigheten

att sjöfolket bor ombord på fartyget att tid inte behöver spillas

på dagliga resor mellan arbetsplatsen och bostaden. Jag kan dock icke dela

uppfattningen att detta skulle vara ett skäl mot en förkortning av sjöfolkets

arbetstid. Sjömännen är då fartyget är till sjöss nödsakade att bo på

sin arbetsplats. De kan lämna denna endast under de ofta korta hamnuppehållen.

Sjömännen är alltså tvingade att i stor utsträckning tillbringa sin

fritid ombord på fartyget. En sådan fritid kan på intet sätt jämföras med

andra människors vanliga fritid, som inom vida gränser kan fritt utnyttjas

på det sätt var och en finner önskvärt. De särskilda arbetsförhållandena till

sjöss är därför ett viktigt skäl för en förkortning av arbetstiden. En annan

sak är alt dessa förhållanden bör inverka på utformningen av bestämmel
3

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 31

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

serna om hur denna förkortning skall uttagas. Jag skall strax återkomma

till denna fråga.

Beträffande de ekonomiska förutsättningarna är det givet,

att den föreslagna arbetstidsreformen åsamkar rederinäringen icke obetydliga

kostnader. Det torde dock knappast från något håll bestridas att

handelsflottan i allmänhet har förmåga att bära de ökade kostnaderna. Utredningen

har ansett sig kunna konstatera, att produktivitetsutvecklingen

inom den svenska handelsflottan icke kan anses vara mindre gynnsam än

inom övriga delar av det svenska näringslivet. Fartygens genomsnittsstorlek

och fart har ökat, en genomgripande modernisering har kunnat äga

rum. Relationen mellan besättning och transportförmåga har blivit gynnsammare

samtidigt som det i handelsflottan investerade kapitalet per besättningsman

starkt ökat. Några uppgifter som vederlägger utredningens

uppfattning har icke lämnats under remissbehandlingen. Det kompletterande

material som sjöfolksorganisationerna företett bestyrker fastmera riktigheten

i utredningens bedömande. Säkerligen kan man räkna med att den

av utredningen redovisade utvecklingen kommer att fortsätta.

För det mindre och medelstora tonnaget, vilket redan i nuvarande läge

haft att kämpa med långvariga ekonomiska svårigheter, kommer en arbetstidsretorm

att innebära en särskilt kännbar belastning. Hårdast skulle förslaget

komma att drabba vissa fartyg inom tonnagegrupperna 100—350

bruttoton och 500—1 000 bruttoton. I första hand är det här fråga om ångdrivna

fartyg av hög ålder, vilkas uppläggning kan antas komma att påskyndas

av ökade bemanningskostnader. Det är dock enligt min mening

uteslutet att av hänsyn till lönsamheten vid driften av dessa fartyg betaga

sjöfolket del i en angelägen social reform. T den mån det allmänna skall

lämna stöd åt denna skeppsfart får detta icke ske i sådan form att man

ettersätter ett normalt socialt framåtskridande för de ombordanställdas del.

Det nu anförda torde även få gälla de skäl mot en reform som framförts

under hänvisning till intresset ur beredskapssynpunkt av att ifrågavarande

tonnage icke konkurreras ut. Man bör för övrigt enligt min mening icke

överdriva beredskapsvärdet av de båtar som nu är i farozonen, och vilka

tillhör de allra äldsta inom handelsflottan. Samtidigt måste beaktas att utvecklingen

inom tonnaget mellan 100 och 1 000 bruttoton visserligen innefattar

en fortgående uppläggning av gamla fartyg men även en förnyelse

— låt vara icke i samma utsträckning -— med moderna och från beredskapssynpunkt

synnerligen värdefulla fartyg.

Särskilt i nu rådande konjunktur är det självfallet vanskligt att söka bedöma

den kommande ekonomiska utvecklingen inom sjöfartsnäringen. Det

synes mig emellertid icke finnas anledning att på längre sikt för sjöfartens

del frångå den försiktigt optimistiska bedömning som låg till grund för arbetstidsreformen

beträffande näringslivet i övrigt. Jag kan icke heller finna,

att den nu aktuella förbättringen av sjöfolkets arbetstidsförhållanden för

sjöfartsnäringen som helhet betraktad kan medföra några risker för att

en normal produktivitetsutveckling förhindras.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

I anledning av de principiella synpunkter på lagstiftningsfrågan

som anförts av kommerskollegium vill jag gärna vitsorda

att lagstiftningsvägen i och för sig ingalunda är det enda tänkbara

sättet att reglera sjöfolkets arbetslidsförhållanden. Det kan tvärtom vara

skäl understryka att en reglering i lag av dessa frågor har sina uppenbara

svagheter. Det är sålunda ogörligt att i en generell lagstiftning taga de hänsyn

som i varje enskilt fall kan vara påkallat. Arbetstidslagstiftningen —

och därvid icke minst sådan lagstiftning på sjöfartsnäringens ytterst skiftande

område — förutsätter därför att arbetsmarknadsparterna förhandlingsvägen

träffar avtal på de punkter där den generella lagregeln behöver

kompletteras. Att helt förlita sig på att en rimlig lösning av sjöarbetstidsfrågan

skall kunna uppnås kollektivavtalsvägen torde dock — såsom kollegium

även medger — i dagens läge knappast vara praktisk politik. Erfarenheterna

ger närmast vid handen, att lagstiftningen har en sådan normativ

styrka, att en rimlig förbättring i nuvarande förhållanden knappast lär

kunna uppnås utan stöd av ändrad lagstiftning. Härtill kommer bl. a. att

— såsom kollegium även framhållit -— en ratificering av konventionen nr

109 torde förutsätta att vår gällande lagstiftning rörande sjöarbetstiden

bringas i överensstämmelse med konventionen. Jag förordar därför, att

utredningens förslag lägges till grund för ny sjöarbetstidslag och tillstyrker

följaktligen sådan ändring av gällande arbetstidsregler att dels anknytning

i möjligaste utsträckning nås till 45-timmarsveckan dels konventionens

villkor uppfylles.

Vid utformningen av sitt förslag har utredningen eftersträvat att gängse

vaktsjfstem inom handelsflottan inte skall behöva brytas. Denna riktlinje

har vid remissbehandlingen allmänt accepterats, ehuru förståeligt nog på

sjöfolkshåll förhoppningar hysts om en mindre pressande vaktindelning

än den nu tillämpade. Den ståndpunkt som sålunda intagits medför beträffande

den vaktindelade personalen att ordinarie arbetstid till sjöss, som

f. n. utgör 8 timmar om dygnet vid trevaktsindelning och 24 timmar under

två dygn i följd vid tvåvaktsindelning, icke kan ytterligare minskas; en

begränsning till 45 timmar i veckan såsom för landanställda är oförenlig

med dygnsarbetstiden som betingas av vaktsystemet. Utredningen har i

stället valt att anknyta till 45-timmarsveckan genom att utöka sjömannens

rätt till vederlag, d. v. s. till kompensation för lång arbetstid. Vederlag

skall sålunda utgå för den del av den ordinarie arbetstiden som överstiger

45 i stället för som nu 48 timmar i veckan i fråga om trevaktsindelad

sjöman och 90 i stället för 112 timmar under eu tvåvcckorsperiod för tvåvaktsindelad.

För ekonomipersonalen innebär förslaget att rätt till vederlag

föreligger för den ordinarie arbetstid som överstiger 90 timmar per

tvåveckorsperiod mot nuvarande 112 timmar.

Denna huvudlinje i utredningens förslag har av remissinstanserna i stort

sett godtagits eller lämnats utan erinran. Även enligt min mening skulle

det i nuvarande läge vara mindre välbetänkt att skära ned den ordinarie

arbetstiden så alt arbetsrytmen ombord fick omläggas med bl. a. generella

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

personalökningar som följd. Beträffande åtskilliga fartyg skulle en sådan

förändring förutsätta kostnadskrävande och i vissa fall på lastförmågan

inkräktande ombyggnad för att åstadkomma erforderliga bostadsutrymmen.

Genom att fördjupa vederlagstiden yppas emellertid möjlighet att på en

annan väg tillföra sjömännen ett ökat mått av fritid.

Beträffande fördjupningens omfattning har under remissbehandlingen

påpekats, att den föreslagna fördjupningen i fråga om de sjömän som nu

åtnjuter vederlag för tid som överstiger 112 timmar per tvåveckorsperiod

går längre än som är betingat av arbetstidsförkortningen för arbetstagare

i land. Kommerskollegium har — mot bakgrunden av sjöfartsnäringens ekonomiska

svårigheter — sålunda ifrågasatt huruvida man icke vid lagändringen

borde för tvåvaktsfartygen begränsa sig till sådan sänkning av vederlagsgränsen

som motsvarar 3 timmar per vecka. Redarens skyldighet att

utgiva vederlag skulle i dylikt fall inträda först då den ordinarie arbetstiden

överstigit 106 timmar.

Till detta vill jag genmäla att den jämförelse med arbetstidsminskningen

för de landanställda som ligger bakom invändningen mot utredningsförslaget

knappast är rättvisande. För de anställda i land kunde vid 1957 års

reform den faktiska ordinarie arbetstiden per vecka nedbringas med 3 timmar.

För de sjömän som arbetar ombord på tvåvaktsfartygen har detta med

hänsyn till skiftgången icke ansetts kunna ske. De får alltjämt en ordinarie

arbetstid till sjöss av ca 12 timmar om dygnet, vardag som söndag.

Den sociala skyddssynpunkten gör det angeläget att dessa sjömän i möjligaste

utsträckning beredes kompenserande fritid efter samma grunder

som sjömännen med förmånligare vaktindelning. De ekonomiska skäl som

anförts mot utredningens förslag på denna punkt torde ha relevans enbart

i fråga om det mindre och medelstora tonnage som redan i nuvarande läge

saknar egentlig bärkraft. Såsom jag förut anfört kan det icke anses rimligt

att den dåliga lönsamheten hos detta begränsade äldre tonnage får utgöra

ett hinder för en social reform som från övriga synpunkter framstår

såsom starkt önskvärd. Jag anser mig på grund av det anförda icke ha anledning

att frångå utredningens förslag om ändrade vederlagsgrunder.

I detta sammanhang vill jag understryka vad utredningen uttalat om vikten

av att vederlaget får karaktär av verklig fritid.

Jag tillstyrker därför en sådan utformning av lagen att därav framgår att

vederlag i första hand skall utgå i form av fritid i hamn. Endast under

förutsättning att överenskommelse därom träffats i kollektivavtal bör vederlag

få utgivas i annan form.

Utredningen har lämnat värdefulla uppslag när det gäller att komma

till rätta med de praktiska svårigheterna att förverkliga syftet med vederlaget.

Av särskild vikt synes mig vara att alla möjligheter att åstadkomma

ett verksamt avlösningssystem tillvaratas. Vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört

i detta hänseende synes värt att ingående prövas. Vidare bör undersökas

om det icke är möjligt att lätta på de formaliteter i samband med

sjömäns på- och avmönstring, som nu står hindrande i vägen för snabb

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

37

och enkel ömsning av fartygsbesättningar. Enligt vad jag under hand erfarit

kommer frågan härom att behandlas av den i fjol tillsatta utredningen

rörande sjömännens mönstring m. m.

Jag biträder även de synpunkter utredningen anfört om önskemålet att

underlätta hemresa för sjömän som en längre tid tjänstgjort i främmande

farvatten. Den av utredningen ifrågasatta ändringen av 26 § sjömanslagen

i detta syfte torde få övervägas i ett senare sammanhang.

Allmänt vill jag understryka att de praktiska problemen rörande vederlagsrätten

genomgående är av den natur att deras lösning, såsom utredningen

framhållit, bäst befordras om de upptages till gemensamma överläggningar

mellan redarnas och sjöfolkets organisationer.

För viss personal, nämligen främst sådan vars arbetstid är oberoende av

vaktindelning, har utredningen funnit sig kunna föreslå minskning

av den ordinarie arbetstiden.

Beträffande ekonomipersonalen innebär utredningens förslag att den

högsta ordinarie dygnsarbetstiden till sjöss minskas med 1 timme och följaktligen

kommer att utgöra 9 timmar på passagerarfartyg och 8 timmar på

annat fartyg. I fråga om passagerarfartyg sänkes även gränsen för ordinarie

arbetstid vid fartygets uppehåll i hamn med 1 timme, vilket medför

att ordinarie arbetstid när passagerare finnes ombord maximeras till 9 timmar

och i annat fall till 8 timmar. Den ordinarie arbetstiden per dygn

för ekonomipersonalen kommer härigenom att utgöra högst 8 timmar utom

vid tjänstgöring på passagerarfartyg när fartyget är till sjöss eller ock gör

uppehåll i hamn och därvid har passagerare ombord. I sistnämnda fall

utgör dygnsarbetstiden 9 timmar. Under remissbehandlingen har från redarhåll

mot förslaget anförts att detsamma kommer att medföra betydande

merkostnader för rederinäringen. Enligt Svenska sjöfolksförbundet och

Svenska stewardsföreningens åsikt borde utredningen ha gått längre i sitt

förslag. För den grupp av ekonomipersonalen på passagerarfartyg, som

svarar för tillsyn av provianten och tillredning av kosten föreligger sålunda

enligt organisationernas mening ingen anledning att föreskriva längre ordinarie

arbetstid än 8 timmar, d. v. s. den tidsgräns som gäller för ekonomipersonalen

på lastfartygen. För egen del kan jag i stort sett ansluta mig

till de synpunkter som utredningen anfört rörande ekonomipersonalens

förhållanden. De ytterligare kostnader för rederinäringen som ett genomförande

av förslaget kan väntas medföra torde sålunda få betraktas såsom

överkomliga. Jag delar emellertid utredningens mening att en minskning

av arbetstiden på passagerarfartygen under 9 timmar icke är att tillråda.

Jag är icke heller beredd att förorda den differentiering av ekonomipersonalen

på dessa fartyg som från sjöfolkshåll ifrågasatts. Att tillämpa olika

arbetstider för den personal som är sysselsatt med kostens tillredning och

den som har att svara för uppassningen synes i vissa fall med hänsyn till

den arbetsgemenskap inom ekonomiavdelningen som råder kunna medföra

olägenheter. Jag tillstyrker följaktligen vad utredningen föreslagit om förkortning

av den högsta ordinarie arbetstiden för ekonomipersonal.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Beträffande dagmännen, vilka f. n. har en fastställd högsta ordinarie

veckoarbetstid av 48 timmar, föreslår utredningen i anslutning till den allmänna

arbetstidsregleringen att veckoarbetstiden sänkes till 45 timmar.

Utredningens förslag har på denna punkt icke mött erinran och för egen

del biträder jag detsamma.

Som nyss anförts medför utredningsförslaget i princip icke någon direkt

arbetstidsförkortning för den vaktindeladc personalen. I ett hänseende innebär

förslaget emellertid en förmånligare beräkning av den ordinarie arbetstiden

för personalen på tvåvaktsfartygen. Jämte den nuvarande begränsningen

av arbetstiden till 24 timmar för två dygn i följd föreslår nämligen utredningen

att arbetstiden under en tvåveckorsperiod icke får överstiga 112

timmar. Detta innebär att den tvåvaktsindelade personalen i fråga om rätt

till övertidsersättning i stort sett jämställes med personal med trevaktsindelning.

Från företrädare för bogserbåtstrafiken föreligger yrkande om att begränsningen

intill 112 timmar för tvåveckorsperiod skall slopas eller i allt

fall ersättas med en regel som ger möjlighet att ytterligare utsträcka den

ordinarie arbetstiden.

För egen del kan jag vid bedömningen av denna fråga icke bortse från de

pressande förhållandena på tvåvaktsfartygen med särskilt lång arbetstid

och därav följande bundenhet och begränsade möjligheter till verklig avkoppling.

Det kan mot denna bakgrund icke vara rimligt att en så lång

dygnsarbetstid, som 24 timmar per tvådygnsperiod innebär, skall kunna uttagas

under obegränsad tid såsom ordinarie arbetstid. En kompletterande

begränsning av den ordinarie arbetstiden synes därför oundgänglig. Skall

denna ha verkan får emellertid begränsningsperioden inte göras för lång.

En utökning av begränsningsperioden till tre veckor, såsom föreslagits från

redarhåll, medför en avsevärd försämring av den åsyftade kompensationen

till sjöfolket. Någon parallell i detta avseende kan icke dragas med arbetstidsförhållandena

i land, där såväl arbetstid som övriga inverkande omständigheter

är liell annorlunda. Den av utredningen föreslagna begränsningsregeln

synes mig emellertid innefatta en godtagbar lösning och jag biträder

därför denna.

Enligt gällande lag är arbetstidsregleringen olika för fjärrtrafik och

n ä r t r a f i k. Utredningen bibehåller dessa trafikbegrepp men föreslår att

gränsdragningen ändras så att närtrafiken, som nu endast omfattar viss

östersjöfart, utsträckes till även nordsjöfarten. Utredningens förslag till ändrade

trafikbegrepp avser jag att återkomma till i detalj motiveringen.

Vissa särregler för den mera begränsade trafiken föreslås av utredningen

inom ett område, som i praktiken torde motsvara den nuvarande närtrafiken,

i förslaget benämnt begränsad närtrafik. F. n. gäller för fartyg

i närtrafik, att den ordinarie arbetstiden icke får överstiga 24 timmar för

två dygn i följd. Såsom ytterligare begränsning gäller att sådan arbetstid

icke får överstiga 112 timmar under loppet av två veckor i följd. Enligt utredningens

förslag rörande den begränsade närtrafiken — vilket endast har

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

39

avseende på fartyg understigande 500 brutttoton — nedskäres arbetstiden i

sådan fart, såvitt avser trafik inom hamn och i till hamnen gränsande farvatten,

till högst 10 timmar för dygn och 52 timmar i veckan. För annan begränsad

närtrafik minskas den ordinarie arbetstiden enligt förslaget på det

sätt att den för dygn icke får överstiga 12 timmar och per vecka begränsas till

56 timmar.

Utredningen har understrukit, att dess förslag i främsta rummet åsyftar

att tjäna såsom bas för avtalsöverenskommelser rörande arbetstidsfrågan

hos de särskilda trafikföretagen.

Under remissbehandlingen har från sjöfolksorganisationernas sida hävdats,

att det särskilt beträffande hamntrafiken saknas skäl att tillämpa andra

arbetstidsregler än dem som allmänt gäller för de landanställda. Yrkandena

i denna riktning vinner stöd i sjöfartsstyrelsens uttalanden.

Den sjöfart, som beröres av arbetstidsreglerna för den begränsade närtrafiken,

är synnerligen heterogen. Här är fråga om så artskilda trafikområden

som skärgårdstrafik, viss insjötrafik, bogserfart och hamntrafik. Även inom

dessa olika områden företer trafiken prov på mycket skiftande tjänstgöringsförhållanden

för sjömännen. Det är därför icke gärna möjligt att genom

generella bestämmelser åstadkomma en sådan reglering av den ordinarie

arbetstiden som i varje enskilt fall erbjuder en lämplig lösning. Den mera

renodlade hamntrafiken synes mig dock inta en särställning. Arbetet på de

fartyg som är sysselsatta i sådan trafik bedrives regelmässigt i nära anslutning

till industrier och andra företag i land där 45-timmarsveckan kommer

att tillämpas. Några vägande skäl mot att personalen på dessa hamnbåtar

får samma arbetstid som den hamnpersonal som arbetar i land torde

icke kunna andras. Jag förordar därför att den ordinarie arbetstiden ombord

på fartj^g som nyttjas i trafik inom svensk hamn begränsas enligt allmänna

arbetstidslagens bestämmelser om 45 timmars arbetsvecka. För speciella

fall, exempelvis fartyg som omväxlande användes enbart i hamn och

i vidsträcktare trafik kan särbestämmelser erfordras. Om lagen på sätt jag

strax kommer att föreslå göres dispositiv, kan behovet härav tillgodoses

genom kollektivavtal.

I fråga om annan begränsad närtrafik torde den av utredningen föreslagna

regeln om begränsning av arbetstiden till 12 timmar per dygn och 56 timmar

per vecka få gälla. Jag vill emellertid understryka alt det främsta syftet

med eu sådan regel är att tjäna som underlag för en avtalsenlig reglering

av arbetstiden som bättre ansluter till förhållandena inom de enskilda arbetsområdena.

Med hänsyn till de varierande förhållandena torde frågan i

vilken mån vederlag skall utgå till de anställda inom den begränsade närtrafiken

icke utan vidare kunna lösas lagstiftningsvägen. Det torde som hittills

få anförtros åt arbetsmarknadsparterna att på detta område träffa överenskommelse

även i frågor rörande vederlag.

Det kan, såsom redan framgått, förutses att de nu förordade arbetstidsbestämmelserna

kommer alt medföra särskilda svårigheter för det tonnage inom

storleksgruppen 500—1 500 bruttoregisterton som redan sedan lång tid tyngts

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

av dålig lönsamhet. För att i någon män mildra följderna av reformen för

ifrågavarande fartyg föreslår utredningen viss uppmjukning av huvudregeln

om högst 8 timmars ordinarie dygnsarbetstid.

Annan arbetstid skall sålunda kunna få tillämpas under förutsättning

att redare och ombordanställda i kollektivavtal överenskommer om sådan

ledighet för berörd personal att deras genomsnittliga ordinarie arbetstid

icke överstiger 8 timmar om dygnet. Den föreslagna bestämmelsen härom

har icke föranlett annan invändning från remisshåll än att den med hänsyn

till den avtalsfrihet, som utredningen föreslår skall tilläggas arbetsmarknadsparterna

i fråga om avvikelser från lagen, förefaller onödig. För

egen del vill jag tillstå att jag ställer mig tveksam inför lämpligheten av en

dylik särregel, som närmast kommer att få verkan som en lagstiftarens rekommendation.

Naturligast synes mig vara att i dessa frågor överlåta på redarna

och de ombordanställda att fritt inom ramen för en allmän regel om

rätt att avtala om avvikelser från lagen överväga vilka dispositioner som i

varje fall är lämpliga. Jag förordar sålunda att den föreslagna särregeln

utgår.

Av vad jag redan anfört framgår, att jag ställer mig positiv till utredningens

förslag att sjöarbetstidslagens bestämmelser om ordinarie arbetstid

— i likhet med vad som numera gäller beträffande den allmänna arbetstidslagstiftningen

— skall vara dispositiva. Det bör sålunda stå arbetsmarknadens

parter fritt att i kollektivavtalets form efter behov jämka de i lagen

givna arbetstidsbestämmelserna. Av hänsyn till de krav som uppställs i ILOkonventionen

måste dock avtalsfriheten inskränkas så att avtal icke får träffas

om arbetstid som strider mot konventionen.

Utredningen har till särskild diskussion tagit upp frågan om lämpliga

stödåtgärder från det allmännas sida för att underlätta svårigheterna

för det mindre och medelstora tonnaget. De spörsmål som här

rests är av den natur att de lämpligen hör bedömas i ett vidare ekonomiskt

sammanhang och enligt min mening bör frågan om det allmännas stöd åt

sjöfartsnäringen icke göras beroende av den arbetstidsreform som nu är

aktuell, lika litet som reformens genomförande bör få bero av de stödåtgärder

som statsmakterna finner motiverade på detta område av näringslivet.

Jag vill emellertid begagna tillfället framhålla, att Svenska skeppshypotekskassan

under perioden från och med år 1955 till och med februari 1959

med vederbörligt tillstånd utgivit tre obligationslån om sammanlagt 43 miljoner

kronor. Vidare vill jag erinra om att lånefonden för den mindre skeppsfarten

under ettvart av budgetåren 1956/57 och 1958/59 förstärkts med 3

miljoner kronor och att i årets statsverksproposition begärts samma belopp

för nästkommande budgetår. Slutligen har i proposition nr 40 till årets

riksdag efter framställning av arbetsmarknadsstyrelsen begärts en omedelbar

förstärkning av lånefonden med 17,5 miljoner kronor att användas för

utlåning i syfte att trygga sysselsättningen vid de mindre och medelstora

varven. Amorteringar å lån beviljade av sistnämnda medel avses skola in
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

41

flyta i fonden och därefter få användas på samma sätt som övriga medel i

fonden. Därest riksdagen bifaller dessa anslagsäskanden och de sistnämnda

medlen hlir helt utnyttjade, kommer fonden att uppgå till drygt 46 miljoner

kronor. Den har då sedan budgetåret 1956/57 förstärkts med ungefär 29,5

miljoner kronor eller med mer än det belopp, som på sin tid föreslogs av utredningen

angående aktuella spörsmål rörande det mindre och medelstora

tonnaget.

Sjöarbetstidsutredningen har i fråga om ikraftträdandet av de nya

reglerna föreslagit att de, med början den 1 januari 1960, sätts i tillämpning

successivt så att reformen blir fullt genomförd den 1 januari 1962. Från de

ombordanställdas sida har yrkats att lagen i sin helhet skall gälla från och

med den 1 januari 1960.

För egen del vill jag erinra om att det särskilda utredningsarbete, som

fått bedrivas beträffande arbetstidsreformen för de ombordanställda, redan

medfört en allmän försening av förbättringarna för dessa arbetstagare. Sjöfolket

har sålunda inte kunnat tillgodogöra sig den successiva nedskärning

av arbetstiden som kommit de i land anställda till del. Det är därför

enligt min mening angeläget att såvitt möjligt tillse att de ombordanställda

inte utan tvingande skäl skall behöva ytterligare vänta på de sociala förbättringar

som de nya arbetstidsbestämmelserna kommer att medföra.

Det successiva genomförandet av 1957 års arbetstidsreform för de landanställda

motiverades bl. a. av en strävan att vid övergången till kortare

arbetstid minska risken för produktionsbortfall eller minskad takt i produktivitetsökningen.

På sjöfartsnäringens område föreligger icke samma

problem i samband med den nya lagstiftningens genomförande. Genom att

arbetstidsförkortningen till huvudsaklig del uttas genom fördjupning av vederlagstiden

och icke genom direkt nedskärning av den effektiva arbetstiden

torde reformen i endast ringa utsträckning föranleda organisatoriska

förändringar ombord på fartygen. Jag kan därför icke finna att sådana skäl

som förestavade en treårig övergångstid beträffande den allmänna arbetstidsförkortningen

kan åberopas i fråga om den nu förordade reformen på

sjöarbetstidens område. Hinder skulle följaktligen icke föreligga mot att

den nya lagen i sin helhet trädde i kraft den 1 januari 1960. Som jag emellertid

förut framhållit är av stor vikt att lagens arbetstidsregler på erforderliga

punkter utfylles genom överenskommelser i kollektivavtal, önskvärt

är att sådan avtalsmässig komplettering av lagen föreligger redan vid

lagens ikraftträdande. Erfarenhetsmässigt brukar emellertid avtalsförhandlingarna

inte hinna slutföras förrän en lid in på det nya året. En förskjutning

av ikraftträdandet till mitten av 1960 skulle även underlätta lösningen av

en del praktiska problem i samband med övergången till den nya arbctstidsordningcn.

Jag förordar därför att den nya siöarbetstidslagen sätts i kraft

den 1 juli 1960.

I enlighet med de riktlinjer som sålunda angivits bar inom handelsdepartementet

utarbetats förslag till ny sjöarbelslidslag.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

7. Motionerna I: 467 och II: 571

I motionerna 1:467 och 11:571 hemställes, att riksdagen måtte för sin

del besluta sådan ändring av övergångsbestämmelserna till den föreslagna

lagen, att bestämmelserna i den nu gällande sjöarbetstidslagen den 26 augusti

1948 skall förklaras alltjämt gälla beträffande fartyg med en bruttodräktighet

understigande 2 000 registerton.

Motionärerna anför, att riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

och de militära myndigheterna ofta har framhållit, att de ännu återstående

resterna av det mindre och medelstora tonnaget är absolut nödvändiga

för att vårt land i ett avspärrningsläge eller en krigssituation skall kunna

genomföra erforderliga transporter. I fortsättningen nämner motionärerna,

att lagförslaget skulle medföra en arbetstidsförkortning för det mindre

tonnaget om 11 timmar i veckan. Motionärerna fortsätter:

Propositionen grundar sig på ett betänkande, avgivet av sjöarbetstidsutredningen.

Enligt betänkandet skulle 45-timmarsveckan medföra en höjning

av bemanningskostnaderna på ifrågavarande fartyg med cirka 22

procent. Det framgår av betänkandet, att konkurrensen från utländska fartyg,

som redan nu har avsevärt lägre bemanningskostnader än de svenska,

är pressande. Utredningen bar till sitt förslag knutit den uttryckliga förutsättningen,

att statsmakterna i andra former — bl. a. då det gäller skattebelastningen

— skulle vidtaga åtgärder för att lätta trycket för det mindre

tonnaget. Då Kungl. Maj :t nu framlagt förslag om en 45-timmarsvecka

även för det mindre tonnaget, har emellertid några åtgärder i nämnd riktning

varken genomförts, beslutats eller ens förutsetts, som skulle ens tillnärmelsevis

kompensera ökningen i bemanningskostnaderna.

Motionärerna anför, att det mindre och medelstora tonnaget visat en

kraftig tillbakagång alltsedan 1939 och att det inte kan råda någon tvekan

om att detta tonnage är praktiskt taget dödsdömt, om det nu skulle belastas

med den kostnad, som det skulle innebära, om 45-timmarsveckan genomfördes.

Vidare yttrar motionärerna:

Det har framhållits — tydligen icke utan fog — att det mindre och medelstora

tonnagets försvinnande skulle innebära nackdelar även för de ombordanställda.

Många sjömän, särskilt sådana med familj, söker sig gärna

till detta tonnage, som i huvudsak är sysselsatt i närtrafik och som därför

ofta anlöper svenska hamnar. Man får också taga hänsyn till att dessa fartyg

sysselsätter ett i förhållande till sitt tontal betydande antal personer.

Försvinner detta tonnage, kommer därför en icke oväsentlig arbetslöshet

att göra sig kännbar bland sjöfolket, och arbetslöshet hotar då också arbetare

och tjänstemän på de mindre varv runt våra kuster, som hittills brukat

bygga och reparera dylika fartyg.

I fortsättningen nämner motionärerna, att föredragande departementschefen

gett uttryck för uppfattningen, att Internationella arbetsorganisationens

konvention (nr 109) angående löner, arbetstid och bemanning å

fartyg (se bilaga A och nedan s. 62 f) borde ratificeras av Sverige »med förbehåll

för att även nationer med vilka vår sjöfart främst konkurrerar, i

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

första hand Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna, ratificerar

konventionen». I anslutning härtill anför motionärerna:

Sistnämnda synpunkt är utan tvivel riktig och äger giltighet icke blott

i fråga om ratifikationsfrågan utan även i fråga om lämpligheten att i dagens

läge utfärda en lagstiftning, avseende det mindre och medelstora tonnaget.

Detta tonnage är i särskilt hög grad utsatt för konkurrensen från de

av departementschefen namngivna länderna.

Det synes oss därför tillrådligt, att man i överensstämmelse med den av

departementschefen i fråga om konventionens ratificering uttalade åsikten

skjuter även på tidpunkten för ikraftträdandet av den nya lagstiftningen,

såvitt avser fartyg under 2 000 bruttoton, och avvaktar det resultat vartill

de intresserade parterna kan komma.

8. Detaljmotivering

I detta avsnitt återges i allmänhet endast vad föredragande departementschefen

anfört till motivering av de särskilda stadgandena. I anslutning

till 1, 10 och 11 §§ har väckts motionsyrkanden; på de av dessa yrkanden

berörda punkterna lämnas en fylligare redogörelse. I övrigt hänvisas

till redogörelsen i propositionen.

1 §.

Paragrafen, som motsvarar 1 § i utredningsförslaget, reglerar området för

lagens tillämplighet.

Enligt 1 § 1 mom. nuvarande sjöarbetstidslag äger lagen tillämpning beträffande

arbete som å svenskt fartyg anställd person för fartygets räkning

eller eljest på grund av förmans uppdrag utför ombord å fartyget eller annorstädes.

Från denna regel stadgas i 2 mom. vissa undantag. Sålunda undantages

arbete, som utföres av bl. a. befälhavare å fartyg, varå utom denne minst

två personer är anställda, och föreståndare för ekonomiavdelningen å fartyg,

varå utom denne minst sex personer är anställda inom avdelningen.

Utredningen

I framställningar till utredningen har Svenska stewardsföreningen tagit

upp fråga om inskränkning av det nuvarande undantaget för ekonomiföreståndare.

Föreningen har påpekat, att ett stort antal ekonomiföreståndare

kommit att ställas utanför sjöarbetstidslagens tillämpningsområde,

sedan manskapsuppassare anställts å de större fartygen. Ytterligare

ett antal ekonomiföreståndare komme att bli undantagna från sjöarbetstidslagens

tillämpning, om arbetstiden för övrig ekonomipersonal skulle

minskas, enär därigenom antalet anställda inom ekonomiavdelningen kom
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

me att öka. För övrigt skedde enligt föreningen bemanningen av ekonomiavdelningen

godtyckligt, då någon bemanningslag icke funnes på området,

vilken föreskreve hur stor ekonomipersonal, som skulle finnas anställd i fartygen

i förhållande till besättningens och eventuella passagerares antal. Så

länge en dylik bemanningslag saknades, ansåg föreningen det nödvändigt,

att samtliga ekonomiföreståndare •— med undantag av intendenterna å passagerarfartygen

— omfattades av sjöarbetstidslagen. För närvarande är enligt

föreningens uppskattning arbetstiden oreglerad för ekonomiföreståndarna

å cirka 300 fartyg.

Föreningen har sedermera hemställt om utredningens medverkan till

ändringar i 45 och 47 §§ sjömanslagen i syfte att ekonomiföreståndare å

fartyg måtte erhålla motsvarande befälsställning som tillkommer maskinchef

och främste styrman. Om inte dessa ändringar blev vidtagna kunde

enligt föreningens mening nuvarande undantag för ekonomiföreståndare

icke kvarstå i sjöarbetstidslagen.

Enligt sjömanslagen utgöres arbetsledningen ombord av bl. a. befälhavare,

styrman, maskinchef, ekonomiföreståndare och radiotelegrafist. I fråga

om föreståndaren stadgas i 47 § samma lag, att han leder och är ansvarig

lör arbetet inom avdelningen. Det åligger honom särskilt att övervaka stuvningen

av proviant, som skall förvaras i därför särskilt inredda utrymmen;

att utöva tillsyn över provianten; att svara för tillagningen och serveringen

av kosten; samt att sörja för rengöringen av de utrymmen, som befälhavaren

bestämmer.

Enligt 45 § sjömanslagen åligger det styrman bl. a. att, där ej annat följer

av 46 § (som behandlar maskinchefens åligganden), utöva uppsikt över

manskapet och tillsyn å fartyget med tillbehör och utrustning; att hava

tillsyn av lastningen och lossningen ävensom tillse, att därvid föres nödig

anteckning över godset; samt att övervaka stuvningen av last ävensom av

proviant, i den mån ej annat följer av 47 §.

Enligt bestämmelserna i sjömanslagen har ekonomiföreståndaren, i motsats

till vad som gäller för maskinchefen och främste styrmannen, icke att

utöva uppsikt över honom underställd personal och hålla tillsyn över bostäder,

avsedda för denna personal, eller att fördela samma personals arbetsuppgifter.

Detta åvilar i stället formellt styrman.

Enligt utredningens mening ger de uppgifter som tillkommer ekonomiföreståndaren,

i varje fall då han är ansvarig för arbetet inom en avdelning

å vilken utom honom minst sex personer är anställda, en så självständig

ställning åt föreståndaren att det icke kan ifrågakomma att göra sjöarbetstidslagen

tillämplig på honom. Vad som framkommit om ekonomiföreståndarnas

åligganden tyder dock, anför utredningen, på att sjömanslagens 47 §

ej ger ett adekvat uttryck för den faktiska ansvarighetsställning som ekonomiföreståndarna

numera intager, åtminstone på de slörre fartygen. Utredningen

förordar att särskild utredning kommer till stånd i syfte att i sjömanslagens

bestämmelser ge ett klarare uttryck för denna personalgrupps

faktiska befogenheter.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

43

första hand Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna, ratificerar

konventionen». I anslutning härtill anför motionärerna:

Sistnämnda synpunkt är utan tvivel riktig och äger giltighet icke blott

i fråga om ratifikationsfrågan utan även i fråga om lämpligheten att i dagens

läge utfärda en lagstiftning, avseende det mindre och medelstora tonnaget.

Detta tonnage är i särskilt hög grad utsatt för konkurrensen från de

av departementschefen namngivna länderna.

Det synes oss därför tillrådligt, att man i överensstämmelse med den av

departementschefen i fråga om konventionens ratificering uttalade åsikten

skjuter även på tidpunkten för ikraftträdandet av den nya lagstiftningen,

såvitt avser fartyg under 2 000 bruttoton, och avvaktar det resultat vartill

de intresserade parterna kan komma.

8. Detaljmotivering

I detta avsnitt återges i allmänhet endast vad föredragande departementschefen

anfört till motivering av de särskilda stadgandena. I anslutning

till 1, 10 och 11 §§ har väckts motionsyrkanden; på de av dessa yrkanden

berörda punkterna lämnas en fylligare redogörelse. I övrigt hänvisas

till redogörelsen i propositionen.

1 §■

Paragrafen, som motsvarar 1 § i utredningsförslaget, reglerar området för

lagens tillämplighet.

Enligt 1 § 1 mom. nuvarande sjöarbetstidslag äger lagen tillämpning beträffande

arbete som å svenskt fartyg anställd person för fartygets räkning

eller eljest på grund av förmans uppdrag utför ombord å fartyget eller annorstädes.

Från denna regel stadgas i 2 mom. vissa undantag. Sålunda undantages

arbete, som utföres av bl. a. befälhavare å fartyg, varå utom denne minst

två personer är anställda, och föreståndare för ekonomiavdelningen å fartyg,

varå utom denne minst sex personer är anställda inom avdelningen.

Utredningen

I framställningar till utredningen har Svenska stewardsföreningen tagit

upp fråga om inskränkning av det nuvarande undantaget för ekonom iföreståndare.

Föreningen har påpekat, att ett stort antal ekonomiföreståndare

kommit att ställas utanför sjöarbetstidslagens tillämpningsområde,

sedan manskapsuppassare anställts å de större fartygen. Ytterligare

ett antal ekonomiföreståndare komme att bli undantagna från sjöarbetstidslagens

tillämpning, om arbetstiden för övrig ekonomipersonal skulle

minskas, enär därigenom antalet anställda inom ekonomiavdelningen kom
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

me att öka. För övrigt skedde enligt föreningen bemanningen av ekonomiavdelningen

godtyckligt, då någon bemanningslag icke funnes på området,

vilken föreskreve hur stor ekonomipersonal, som skulle finnas anställd i fartygen

i förhållande till besättningens och eventuella passagerares antal. Så

länge en dylik bemanningslag saknades, ansåg föreningen det nödvändigt,

att samtliga ekonomiföreståndare — med undantag av intendenterna å passagerarfartygen

— omfattades av sjöarbetstidslagen. För närvarande är enligt

föreningens uppskattning arbetstiden oreglerad för ekonomiföreståndarna

å cirka 300 fartyg.

Föreningen har sedermera hemställt om utredningens medverkan till

ändringar i 45 och 47 §§ sjömanslagen i syfte att ekonomiföreståndare å

fartyg måtte erhålla motsvarande befälsställning som tillkommer maskinchef

och främste styrman. Om inte dessa ändringar blev vidtagna kunde

enligt föreningens mening nuvarande undantag för ekonomiföreståndare

icke kvarstå i sjöarbetstidslagen.

Enligt sjömanslagen utgöres arbetsledningen ombord av bl. a. befälhavare,

styrman, maskinchef, ekonomiföreståndare och radiotelegrafist. I fråga

om föreståndaren stadgas i 47 § samma lag, att han leder och är ansvarig

för arbetet inom avdelningen. Det åligger honom särskilt att övervaka stuvningen

av proviant, som skall förvaras i därför särskilt inredda utrymmen;

att utöva tillsyn över provianten; att svara för tillagningen och serveringen

av kosten; samt att sörja för rengöringen av de utrymmen, som befälhavaren

bestämmer.

Enligt 45 § sjömanslagen åligger det styrman bl. a. att, där ej annat följer

av 46 § (som behandlar maskinchefens åligganden), utöva uppsikt över

manskapet och tillsyn å fartyget med tillbehör och utrustning; att hava

tillsyn av lastningen och lossningen ävensom tillse, att därvid föres nödig

anteckning över godset; samt att övervaka stuvningen av last ävensom av

proviant, i den mån ej annat följer av 47 §.

Enligt bestämmelserna i sjömanslagen har ekonomiföreståndaren, i motsats

till vad som gäller för maskinchefen och främste styrmannen, icke att

utöva uppsikt över honom underställd personal och hålla tillsyn över bostäder,

avsedda för denna personal, eller att fördela samma personals arbetsuppgifter.

Detta åvilar i stället formellt styrman.

Enligt utredningens mening ger de uppgifter som tillkommer ekonomiföreståndaren,

i varje fall då han är ansvarig för arbetet inom en avdelning

å vilken utom honom minst sex personer är anställda, en så självständig

ställning åt föreståndaren att det icke kan ifrågakomma att göra sjöarbetstidslagen

tillämplig på honom. Vad som framkommit om ekonomiföreståndarnas

åligganden tyder dock, anför utredningen, på att sjömanslagens 47 §

ej ger ett adekvat uttryck för den faktiska ansvarighetsställning som ekonomiföreståndarna

numera intager, åtminstone på de större fartygen. Utredningen

förordar att särskild utredning kommer till stånd i syfte att i sjömanslagens

bestämmelser ge ett klarare uttryck för denna personalgrupps

faktiska befogenheter.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

45

Remissyttrandena

Svenska sjöfolksförbundet och Svenska stewardsföreningen anför att enligt

organisationernas mening starka skäl talar för att den i nuvarande sjöarbetstidslag

upptagna undantagsbestämmelsen för ekonomiföreståndare

icke överflyttas till ny lag i ämnet. Organisationerna inskränker

sig emellertid till att föreslå, att undantagsbestämmelsen i blivande lagavfattas

så att den får avseende på föreståndare för ekonomiavdelningen å

fartyg, »om han är anställd med huvudsaklig uppgift att leda, fördela och

kontrollera det arbete, som utföres av honom underställd personal, och i

vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltager».

Organisationerna understryker betydelsen av att 45 och 47 §§ sjömanslagen

förtydligas vad gäller ekonomiföreståndarens ställning. Organisationerna

anser dock att en särskild utredning icke är nödvändig och ifrågasätter

om inte förslag till ändring i sjömanslagen kan genomföras samtidigt

med förslaget till ny sjöarbetstidslag.

Sveriges fartggsbefälsförening anser icke att en ny översyn av sjömanslagen

i denna del är påkallad, och erinrar om att lagen nyligen varit föremål

för en genomgripande revidering, vid vilken förevarande spörsmål ingående

behandlades.

Departementschefen

Lagen bör i likhet med gällande lag inledas med bestämmelser som närmare

angiver sjöarbetstidslagens tillämpningsområde.

I förhållande till gällande lag innefattar utredningsförslaget viss utvidgning

av lagens tillämpningsområde.

Det nuvarande undantaget för befälhavare har sålunda gjorts snävare.

Det antal personer som förutom befälhavaren skall vara anställt på

fartyget för att dennes arbete skall vara undantaget från arbetstidsbestämmelsernas

tillämpning föreslås sålunda höjt från två till tre. Förslaget, som

närmast grundas på vad utredningen erfarit om bogserbåtsbefälhavarnas

förhållanden, har rönt motstånd från redarehåll, varemot Sveriges fartygsbetälsförening

yrkat att undantaget göres än snävare och begränsas till fall

då, förutom befälhavaren, minst fyra personer är anställda på fartyget.

Såsom skäl för befälhavarens undantagsställning anfördes vid tillkomsten

av gällande sjöarbetstidslag den alldeles särskilda ställning som denne intar

såsom redarens representant ombord och såsom bärare av ett självständigt

ansvar för fartyget och förhållandena ombord. Man hänvisade i detta sammanhang

även till den ställning befälhavaren givits i sjölagen och erinrade

bl. a. om att det är befälhavaren som i sista hand avgör i vilken utsträckning

övertidsarbete är påkallat. Det är enligt min mening uppenbart att

dessa skäl knappast alls eller endast i ringa grad numera kan göras gällande

i fråga om befälhavarens ställning på de minsta fartygsenheterna. I den

norska sjöarbetstidslagen gäller undanlaget från lagens tillämpning för be
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

fälhavare på fartyg, där förutom befälhavaren minst tre man är anställda.

Den jämkning till överensstämmelse med norsk lagstiftning som förslaget

innefattar synes mig grundad på en rimlig avvägning. Jag tillstyrker därtör

vad utredningen förordat.

Jag delar även utredningens mening att nuvarande undantag för ekonomiföreståndare

-— nämligen på fartyg å vilket utom denne minst

sex personer är anställda inom ekonomiavdelningen — bör bibehållas.

Vad beträffar den ifrågasatta ändringen av 45 och 47 §§ sjömanslagen

må erinras om att spörsmålet huruvida det skall åligga ekonomiföreståndare

att utöva uppsikt över den underställda personalen och hålla tillsyn över

denna personals bostäder diskuterades vid tillkomsten av nuvarande sjömanslag.

Vid remissen till lagrådet av då föreliggande förslag till lagen avvisade

föredragande departementschefen yrkande om en sådan utformning

av berörda paragrafer som nu ifrågasättes från bl. a. stewardsföreningens

sida. Därvid åberopades att uppsikten över manskapet bör ligga hos befälet

och att det ej syntes påkallat att göra undantag från denna regel beträffande

ekonomipersonalen. Det anfördes såsom givet, att den ledning som föreståndaren

för ekonomiavdelningen utövar, också innefattar en viss uppsikt

över personalen. Detta ansågs dock icke behöva särskilt utsägas i lagtexten.

Den ståndpunkt som lagstiftaren sålunda intagit, torde icke nu kunna

frångås utan föregående utredning. Spörsmålet om ekonomiföreståndarens

befälsrätt torde få uppmärksammas i samband med att sjömanslagens bestämmelser

härom överses i ett större sammanhang.

Utredningens förslag att slopa gällande undantag för betjäningspersonal

på fartyg under 500 bruttoton finner jag böra biträdas.

Från redarhåll har föreslagits att undantag skall införas för personer,

vilkas åligganden uteslutande avser lasten ombord, exempelvis i egenskap

av s. k. supercargo. I den mån sådan person — vilket torde vara det regelmässiga

-— icke är anställd av redaren utan befinner sig ombord enbart såsom

representant för befraktare torde han redan i följd av lagens definition

på skeppstjänst stå utanför arbetstidsreglering. Har å andra sidan sådan

personal anställts av redaren saknas skäl för att undantaga honom från

lagens tillämpning. Det framställda yrkandet bör följaktligen icke föranleda

ändring i förslaget.

Ett gammalt krav på jämkning av sjöarbetstidslagens tillämpningsområde

har gällt de anställda inom bogsernäringen. Den gällande regeln att sjöarbetstidslagen

inte är tillämplig på fartyg vilkas nettodräktighet understiger

15 registerton medför nämligen att personalen på många bogserbåtar

ställes utanför lagens tillämpning. Utredningen har tillmötesgått de ombordanställdas

önskemål genom att ersätta nuvarande gräns med en bruttotonsgräns,

efter norskt mönster bestämd till 25 registerton. Förslaget har

från de anställdas sida hälsats med tillfredsställelse. Från redarhåll har detsamma

avstyrkts under hänvisning främst till bogserbåtstrafikens ekonomiska

förhållanden.

Det material som av utredningen redovisats till belysning hur den nuva
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

47

rande gränsdragningen verkar, visar enligt min mening tydligt att den nuvarande

nettotonsgränsen är olämplig och bör utbytas mot en gräns räknad

i bruttoton. Goda skäl synes mig kunna anföras för att denna gräns bestämmes

på samma sätt som skett i Norge, eller vid 25 ton. Jag är medveten

om att en sådan utvidgning av lagens tillämpningsområde kommer

att kunna medföra vissa övergångssvårigheter inom bogsernäringen, särskilt

i fall, där lagens arbetstidsbestämmelser skulle komma att bryta hittills tilllämpat

vaktsystem på fartyget. Enligt min mening bör dock problem av

denna och liknande art icke få föranleda att ifrågavarande ombordanställda

även framdeles blir undantagna från lagen. Det kan emellertid i speciella

tall framstå såsom motiverat att under en övergångsperiod dispensvägen

underlätta en anpassning av bogserfarten till de nya arbetstidsförhållandena.

Jag anser mig sålunda böra godtaga förslaget i denna del.

Vad beträffar isbrytar fartygen samt räddnings- och bärgningsfartygen

biträder jag utredningens förslag att skeppstjänsten

på isbrytarna bör vara underkastad lagens tillämpning. Enligt min mening

bör detsamma gälla skeppstjänsten på bärgningsfartygen. Arbetet på dessa

fartyg avviker icke på sådant sätt från skeppstjänst i allmänhet alt det motiverar

en undantagsställning. Härtill kommer att bärgningsfartygen vintertid

i stor utsträckning utnyttjas för isbrytning, då lagen skulle komma att

vara tillämplig på arbetet ombord. Tjänsten ombord på räddningsfartygen

torde emellertid vara av så speciell natur att den ej lämpligen låter sig anpassas

under lagens arbetstidsbestämmelser. Jag förordar därför att nuvarande

undantag för skeppstjänst å räddningsfartygen bibehålies.

Utredningens förslag att bibehålla nuvarande undantag för kronan

tillhöriga fartyg har icke föranlett erinran från remisshåll och

torde av praktiska skäl böra godtagas. Enligt kungörelsen den 5 november

1948, nr 687, är sjöarbetstidslagen tillämplig på arbete, som utföres av person,

vilken är anställd på kronan tillhörigt fartyg, som i allmän trafik betordrar

gods eller passagerare. Undantag härifrån gäller endast för personalen

vid statens järnvägars tågfärjor med lijälpfartyg. Samma regler torde

tortfarande böra gälla, dock bör undantag göras även för personalen på färjorna

tillhörande vägväsendet, eftersom sådana färjor nu kan bli underkastade

lagen till följd av den av mig förordade ändringen av minimigränsen

för fartyg på vilka lagen är tillämplig. Det får självfallet förutsättas att arbetstidsbestämmelserna

för de statliga fartygens besättningar, i den mån

konventionen nr 109 är tillämplig, utformas på sådant sätt att de icke kommer

i strid med konventionen.

De nu antydda reglerna bör liksom i gällande lag upptagas i ett första

moment, som bestämmer vad som är skeppstjänst, samt i ett andra moment,

som innehåller undantagen från lagen.

I enlighet med utredningens förslag bör Kungl. Maj:t eller myndighet som

Ivungl. Maj :t förordnar äga all, när synnerliga skäl föreligger, medge dispens

från lagens tillämpning. Regeln härom torde böra upptas såsom ett

tredje moment i paragrafen. Med hänsyn till de förpliktelser som en an
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

slutning till konventionen nr 109 skulle komma att medföra, synes dispensbestämmelsen

såsom föreslagits böra utformas så att undantag från lagens

tillämpning inte får medgivas i den mån det skulle strida mot våra internationella

förpliktelser.

Motionen II: 570

I motionen 11:570 yrkas, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställer att en översyn av 45 och 47 §§ sjömanslagen verkställes i enlighet

med i motionen angivet syfte».

Till motivering för yrkandet anför motionärerna:

Vid de nyligen avslutade avtalsförhandlingarna mellan Sveriges redareförening

och Svenska stewardsföreningen blev parterna överens om att

medverka till sådan ändring av 47 § sjömanslagen, att ekonomiföreståndarens

ställning markeras.

Det är oss angeläget att framhålla, att i vart fall en utredning rörande

ekonomiföreståndarnas ställning, som således i olika sammanhang avsetts,

snarast möjligt bör komma till stånd och att därvid frågan bringas till en

tillfredsställande lösning.

2 §.

Paragrafen, som motsvarar 2 § i utredningsförslaget, upptager i likhet med

motsvarande lagrum i gällande lag såsom ett första moment vissa grundläggande

definitioner och i ett följande moment bestämmelse om visst undantag

av uppehåll i skeppstjänsten vid beräkning av arbetstid.

Departementschefen

De definitioner av begrepp varmed lagen rör sig torde utan större ändringar

böra överföras till denna paragraf.

Beträffande vad som är att förstå med dagman föreslår utredningen

den jämkningen av gällande definition att såsom dagman icke längre skall

räknas sjöman som tillhör radiopersonalen. Förslaget innebär endast att

definitionen anpassas till redan rådande praxis enligt vilken radiopersonalen

i fråga om arbetstiden jämställes med den vaktindelade personalen och

jag biträder det därför. Den av fartygsbefälsföreningen väckta frågan om

förläggning av radiopersonalens arbetstid torde jag få återkomma till i det

följande.

Enligt utredningens förslag har det nuvarande begreppet närtrafik

fått ett annat innehåll och — såsom förutsätts i konventionen nr 109 —

bestämts genom angivande av geografiska gränser. Närtrafik föreslås sålunda

inrymma i stort sett östersjö- och nordsjöfart, vilket innebär en väsentlig

utökning av det nuvarande närtrafikområdet. Förslaget har vid remissbehandlingen

i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran. Sjöfartsstyrelsen

som godtagit förslaget har påpekat att västeuropeiska sjöfartsnationer,

med vilka vår sjöfart konkurrerar, till närtrafik räknar fart

inom ganska vida gränser och att konventionen såsom närtrafik kan anses

avse fart inom ett vidare område än som följer av gällande svensk avgräns
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

49

ng av denna trafik. Från bl. a. sjöfolkshåll har emellertid ifrågasatts huuvida

den föreslagna avgränsningen står i överensstämmelse med konventionen.

För egen del kan jag icke finna att förslaget strider mot konventionen.

Denna medger utan tvivel att närtrafikbegreppet göres vidsträcktare än i

vår nuvarande lag. Såsom sjöfartsstyrelsen påpekat tillämpas ett vidare

närtrafikbegrepp i andra länder. Det kan också framhållas att farten på

England och på de tyska och holländska hamnarna längs nordsjökusten

med avseende på restider, tonnage in. m. i stora drag har samma karaktär

som trafiken på de större främmande östersjöhamnarna och därför kan

sägas på ett naturligt sätt inrymmas i vår närtrafik. Jag vill därför förorda

vad utredningen här föreslagit. Fjärrtrafi k begrepp et kommer

såsom följd härav att i praktiken avse fart som är vidsträcktare än nordsjöfart.

Såsom redovisats i den allmänna motiveringen upptager utredningen i

sitt förslag ett fartbegrepp — begränsad när trafik — vilket i likhet

med det nuvarande närtrafikbegreppet är förbehållet på visst sätt tidsbegränsade

resor. Den föreslagna definitionen innebär även en begränsning

med avseende på fartygets dräktighet. För egen del finner jag med hänsyn

till behovet att särskilt reglera arbetstiden på mindre fartyg, som regelmässigt

gör endast korta resor, lämpligt att i förevarande paragraf definiera

den speciella fart som här åsyftas. I anslutning till förslag som framkommit

från ett par håll vill jag förorda att uttrycket begränsad närtrafik i lagtexten

utbytes mot ordet lokalfart, vilket synes mig bättre föra tanken till

den trafik som avses.

Vad Sveriges redareförening och Svenska maskinbefälsförbundet anfört

om behov av ytterligare definitioner i lagen har jag icke funnit föranleda

någon komplettering till vad utredningen föreslagit.

Enligt utredningsförslaget bibehålies den i gällande lag upptagna definitionen

av s t y r in a n. Denna definition synes emellertid kunna utgå, eftersom

någon särregel för dylikt befäls arbetstid icke längre skall förekomma

enligt vad jag i det följande kommer att förorda.

Andra momentet av utredningsförslaget till förevarande paragraf innehåller

regler om beräkning av arbetstiden såväl med avseende

på när- och fjärrtrafik som i fråga om lokalfart. Jag har emellertid i min

allmänna motivering förordat, att arbetstiden på fartyg under 500 bruttoton

som nyttjas i lokalfart inom hamn regleras på samma sätt som sker för arbetstagare

i land. Vid eu sådan anknytning till den allmänna 45-limmarsveckan

torde beräkningen av arbetstiden böra ske efter samma princip

som enligt den allmänna arbetstidslagen gäller för de landanställda. Det

är min avsikt att i det följande föreslå en utformning av arbetstidsregeln

för ifrågavarande sjömän i enlighet härmed. Detta innebär att vid beräkningen

av arbetstiden för dessa anställda raster icke skall medräknas men

däremot andra uppehåll i skeppstjänsten. Jag finner därför den jämk
4

ltilumtj till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 31

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

ningen böra företagas i förslaget att undantag från beräkningsregeln gör

för de fall där fråga är om fartyg under 500 bruttoton i lokalfart ino

svensk hamn.

Beträffande innehållet i 2 § får utskottet vidare hänvisa till vad som anföres

nedan under 13 §.

3 §■

Departementschefen

Av vad jag tidigare förordat följer, att arbetstiden på fartyg i närtrafik

och i fjärrtrafik kan regleras efter i stort sett gemensamma bestämmelser.

Inom det geografiska område som närtrafiken omfattar torde däremot

arbetstiden på fartygen under 500 bruttoton i lokalfart få bestämmas särskilt.

Denna uppdelning av arbetstidsreglerna synes för överskådlighetens

skull böra få ett uttryck i förevarande paragraf.

*§.

Departementschefen

Denna paragraf innehåller arbetstidsbestämmelserna till sjöss för den

vaktindelade däcks- och maskinpersonalen på fartyg i närtrafik och i fj ärrtrafik.

Bestämmelserna har redan utförligt behandlats i den allmänna motiveringen.

I enlighet med den praxis som redan råder förordar jag att arbetstidsbestämmelserna

för de vaktindelade sjömännen, såsom föreslagits av utredningen,

också skall gälla för radiopersonalen ombord. Såsom tidigare

nämnts har under remissbehandlingen ifrågasatts att för sistnämnda personal

införa en särregel om arbetstidens förläggning, syftande till att tillförsäkra

personalen viss sammanhängande fritid. Anspråken på den servicetjänst,

som telegrafistarbetet i olika hänseenden utgör ombord på fartygen,

varierar emellertid högst betydligt beroende på den fart fartygen

befinner sig i och de sändningstider som rimligen bör passas. Det synes

därför icke möjligt att i lagen närmare reglera arbetstidens förläggning i

dessa fall utan ingående kännedom om de förhållanden som bör vara utslagsgivande.

Någon utredning i detta hänseende föreligger ej. Jag är därför

icke beredd att i denna del förorda någon ändring av vad som föreslagits

från utredningen.

Sveriges fartygsbefälsförening och Sveriges redareförening har tagit upp

fråga om gränsdragningen mellan tvåvakts- och trevaktssystem i närtrafik.

Från redarhåll har man sålunda velat helt slopa den nuvarande speciella

gränsen vid 700 hästkrafter för maskinpersonal, vilken utredningen vill bibehålla.

Fartygsbefälsföreningen har å sin sida yrkat på en sådan komplettering

av bruttotonsgränsen att denna i själva verket i fråga om lastfartyg

blir ersatt av en dödviktsgräns vid 650 ton.

Som framgått av det föregående har en huvudlinje i utredningens arbete

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Öl

varit strävan att icke genom ändrade regler bryta sönder nu tillämpade

vaktsystem. Jag har i mitt ställningstagande till frågan om 45-timmarsveckans

genomförande på sjöarbetstidens område icke velat frångå denna

princip som blivit allmänt omfattad av remissinstanserna. En flyttning av

500-tonsgränsen nedåt -— vilket skulle vara den reella innebörden av övergång

till den föreslagna dödviktsgränsen — skulle emellertid för åtskilliga

fartyg, främst i fråga om däckspersonalen, innebära att nuvarande tvåvaktssystem

inte längre kunde tillämpas utan att trevaktssystem fick införas.

En sådan ändring efter relativt kort tidrymd av gällande gräns torde

även medföra väsentliga olägenheter för dem som under den tid gränsen

bestått inriktat sig på produktion av och sjöfart med fartyg som gynnats av

gränsen. Å andra sidan måste redareföreningens förslag att slopa den

speciella gränsen vid 700 hästkrafter för maskinpersonalen innebära en

avsevärd försämring i arbetstidshänseende för en betydande grupp anställda.

En sådan ändring bör därför icke komma i fråga. På grund av det

anförda är jag icke beredd att föreslå någon avvikelse från vad som hittills

gällt i detta hänseende.

5 §■

Departementschefen

Den begränsning av arbetstiden under ankomst- och avgångsdygn som

utredningsförslaget innebär för flertalet anställda på mindre fartyg i östersjöfart

finner jag väl motiverad.

I utredningsförslaget har upptagits den i 7 § 1 mom. tredje stycket gällande

lag intagna bestämmelsen om beräkning av arbetstiden under ankomst-

eller avgångsdygn när fartyget befinner sig till sjöss eller eljest

i gång under större delen av dygnet. Bestämmelsen syftar till att under sådant

dygn i fråga om tvåvaktindelad personal möjliggöra tillämpning av

arbetstiden till sjöss. När fartyget förtöjts eller förankrats skall dock av

sådan personal ytterligare kunna tagas ut högst en timme såsom ordinarie

arbetstid. Denna begränsning förutsätter dock självfallet att sjömannen

redan under dygnet fullgjort minst 8 timmars arbete. Detta synes böra

framgå tydligare än som nu är fallet i gällande lag och utredningsförslaget.

Jag förordar därför att bestämmelsen jämkas i enlighet med det nu anförda

men i övrigt utformas enligt utredningens förslag.

6 §.

Departementschefen

I förevarande paragraf, som motsvarar 4 § 5 mom. utredningsförslaget,

anges de slag av skeppstjänst som på helgdag till sjöss eller under avgångsoch

ankomstdygn må åläggas däcks-, maskin- och radiopersonalen. Utredningsförslaget

innefattar icke någon ändring i förhållande till gällande lag

och jag biträder förslaget.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

7 §.

Departementschefen

Veckoarbetstiden för sjöman som ej tillhör ekonomipersonalen är f. n.

begränsad till 48 timmar under fartygets uppehåll i hamn. I konsekvens med

vad jag tidigare föreslagit bör veckoarbetstiden sänkas till 45 timmar. Jag

biträder därför utredningens förslag härom. Jag är även ense med utredningen

om att tillräckliga motiv saknas för att bibehålla den nuvarande regeln

om skyldighet för sjömannen att i viss begränsad utsträckning utföra

ordinarie arbete på helgdag.

Beträffande den av fartygsbefälsföreningen diskuterade frågan om arbetstidens

förläggning är det riktigt, att möjligheten att förlägga arbetstiden

å annan tid än mellan klockan 6 och 18 när det är i vederbörande hamn

brukligt allmänt tolkas så att besättningen kan beordras till skiftgång i

hamnar där skiftarbete normalt pågår. Denna tolkning har sedan lång tid

hävd för sig; en motsvarighet till det diskuterade stadgandet upptogs redan i

vår tidigaste sjöarbetstidslag av år 1919. Tolkningsspörsmålet diskuterades

närmare under förarbetena till 1926 års sjöarbetstidslag (prop. 81/1926

s. 48). Därvid uttalades från kommerskollegium, vars förslag låg till grund

för 1926 års sjöarbetstidslag, att bestämmelsen i 1919 års lag om förläggning

av arbetstiden i överensstämmelse med vad i vederbörande hamn är

brukligt borde anses inrymma bl. a. rätt för befälhavaren att i hamnar,

där stuveriarbetet pågår i skift dag som natt, anordna besättningens arbete

enligt samma princip. Med hänsyn till det nu anförda är jag icke beredd

att på föreliggande material förorda någon ändring i förhållande till

vad nu gäller.

8 §.

Departementschefen

Redan i det allmänna avsnittet har jag förordat den reglering av dagmans

arbetstid till sjöss och under avgångs- och ankomstdygn som utredningen

föreslagit. Jag är även enig med utredningen om att dagmännen lika litet

som den vaktindelade personalen bör under avgångs- och ankomstdygn kunna

— såsom nu i viss utsträckning är fallet — åläggas extra skeppstjänst

under en timme. Jämväl vad utredningen i övrigt föreslagit finner jag mig

böra biträda.

9 §■

Departementschefen

Paragrafen, vars innehåll täcks av 6 § i utredningsförslaget, reglerar den

ordinarie arbetstiden för dagman under fartygets uppehåll i hamn. Enär i

detta fall samma arbetstid bör gälla för dagman som för den vaktindelade

personalen och radiopersonalen torde paragrafens innehåll kunna inskränkas

till en hänvisning till vad som stadgas i 7 §. Jag förordar att paragrafen

utformas i enlighet härmed.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

53

10 §.

Utredningen

Såsom i det tidigare redovisats innebär utredningens förslag beträffande

ekonomipersonalen att den ordinarie dygnsarbetstiden till sjöss samt under

avgångs- och ankomstdygn sänks från 9 till 8 timmar. Vidare minskas den

ordinarie arbetstiden till sjöss samt under avgångs- och ankomstdygn, vadpassagerarfartygen

beträffar, från 10 till 9 timmar för dygn, vilket såsom

förut framhållits dock icke torde innebära någon ändring av vad som redan

allmänt gäller enligt kollektivavtal.

Enligt 8 § 2 mom. sjöarbetstidslagen må annan ekonomipersonal än köksoch

uppassarpersonal åläggas att å helgdag utföra vanligen förekommande

löpande göromål eller lättare rengöring under tillhopa högst 2 timmar. Denna

bestämmelse, som enligt utredningen numera i regel icke tillämpas, slopas

enligt förslaget.

Den ordinarie dygnsarbetstiden skall enligt gällande bestämmelser förläggas

under en tidrymd som växlar mellan 14 och 12 timmar beroende på

fartygets art och vissa andra omständigheter. Under utredningsarbetet har

frågan om en minskning av dessa »spridningstider» diskuterats. Beskaffenheten

av de arbetsuppgifter som åligger ekonomipersonalen och de fordringar

på service, vilka ställes av passagerare och av besättningsmedlemmarna,

synes dock, anför utredningen, omöjliggöra en begränsning av berörda

spridningstider utan att i en del fall resultera i regelbundet övertidsarbete.

Med hänsyn härtill anser sig utredningen böra avstå från att föreslå

någon ändring i vad som nu gäller i fråga om arbetstidens förläggning.

I fråga om tidpunkten för avslutandet av det ordinarie arbetet under det

att fartyg, som ej för passagerare, uppehåller sig i hamn föreslås icke någon

ändring i vad som nu gäller.

Remissyttrandena

Svenska sjöfolksförbundet och Svenska stewardsföreningen vänder sig

mot utredningens förslag att arbetstiden för ekonomipersonal å annat fartyg

än passagerarfartyg skall uttagas under loppet av 13 timmar i följd. Enligt

organisationernas mening bör denna personals arbetstid i stället förläggas

mellan vissa bestämda klockslag i likhet med vad som gäller för

dagman. Det förordas därför, att arbetstiden förlägges till sjöss mellan klockan

6 och 19 och i hamn mellan klockan 6 och 18 utom å lördag eller sönoch

helgdag då arbetet bör förläggas mellan klockan 6 och 15.

Den föreslagna spridningstiden för ekonomipersonalen på passagerarfartyg

anser organisationerna för lång. Den bör enligt deras mening kunna

begränsas till 12 timmar utan att det därvid uppstår konstant övertidsarbete

eller försämrad service.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Departementschefen

I den allmänna motiveringen har jag redan i huvudsak godtagit utredningens

förslag till nedskärning av arbetstiden för ekonomipersonalen. Jag

delar även utredningens mening att den nuvarande möjligheten att ålägga

annan ekonomipersonal än köks- och uppassarpersonal att under begränsad

tid på helgdag utföra visst arbete inte bör bibehållas i den nya lagen.

I fråga om förläggningen av den ordinarie arbetstiden på lastfartygen gäller

för närvarande endast att den föreskrivna dygnsarbetstiden, 8 timmar,

inte får spridas över längre tidrymd än 13 timmar under sjödygn samt avgångs-

och ankomstdygn eller 12 timmar under hamndygn.

Sjöfolksförbundet och Svenska stewardsföreningen har föreslagit, att de

nu föreskrivna längsta spridningstiderna på lastfartygen ersätts med en

angivning av bestämda klockslag, inom vilka arbetet skall förläggas. För

egen del hyser jag förståelse för dessa önskemål, vilkas förverkligande måste

bidraga till ökad trivsel i ekonomipersonalens arbete. Mot den föreslagna

förändringen skulle möjligen kunna invändas att den skulle medföra sämre

service för övrig personal samt för eventuella passagerare på fartygen. Redan

den omständigheten att ändringen tillstyrkts av företrädarna för manskapet

i övrigt gör det antagligt att den icke medför olägenheter på de lastfartyg

som icke för passagerare. Där torde för övrigt i stor utsträckning

de föreslagna tidpunkterna för arbetets påbörjande och avslutande redan

tillämpas.

I fråga om sådana lastfartyg som för passagerare kan däremot en ändring

av nuvarande regel om arbetstidens förläggning medföra en försämring

av den service som bjuds passagerarna. Även här torde i regel en rationalisering

av förplägnaden ombord m. m. kunna komma till stånd såsom

ersättning för den service som nu möj liggöres på grund av ekonomipersonalens

sena arbetstider. För de fall då servering m. m. bör kunna påfordras

efter de klockslag som nämnts i sjöfolkets förslag synes det mig rimligt att

övertidsarbete får tillgripas. På grund av det anförda vill jag förorda sådan

ändring i utredningsförslaget att den ordinarie arbetstiden på annat fartyg

än passagerarfartyg förläggs mellan klockan 6 och 19, när fartyget är till

sjöss, varmed bör jämställas dygn när fartyget avgår från eller ankommer

till hamn, samt mellan klockan 6 och 18 på söckendag utom lördag och

mellan klockan 6 och 15 på lördag och helgdag under hamnuppehåll. I likhet

med vad som gäller i fråga om arbetstidens förläggning på passagerarfartyg

som icke för passagerare bör möjlighet finnas att tillämpa bestämmelsen

om förläggning av arbetstiden under fartygets uppehåll i hamn på

annat sätt, därest så överenskommits eller är i vederbörande hamn brukligt.

Vad utredningen föreslagit i fråga om förläggningen av ekonomipersonalens

arbetstid på passagerarfartyg är jag däremot icke beredd att frångå.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

55

Motionerna I: 467 och II: 571

I motionerna 1:467 och II: 571 hemställes, att riksdagen måtte för sin

del besluta, att 10 § 2 mom. skall erhålla följande lydelse.

10

2 mom. Ordinarie arbetstid skall, såvida ej annat överenskommits eller

är i vederbörande hamn brukligt, förläggas

å passagerarfartyg under fartygets uppehåll i hamn, när passagerare icke

finnes ombord, till tiden före klockan 19; samt

å annat fartyg

till sjöss eller under dygn när fartyget avgår från eller ankommer till

hamn, mellan klockan 6 och klockan 19, och

under fartygets uppehåll i hamn, mellan klockan 6 och klockan 19 å

söckendag utom lördag samt mellan klockan 6 och klockan 15 å lördag och

helgdag.

Såsom motivering anför motionärerna bl. a.:

Såväl enligt propositionen som enligt det av utredningen framlagda förslaget

skall kökspersonalens arbetstid inskränkas från nuvarande 9 till

8 timmar per dygn. Därjämte föreslogs i betänkandet, att ekonomipersonalen

på vanliga lastfartyg i hamn skulle sluta sin tjänstgöring kl. 19.00.

I propositionen bär detta ändrats till kl. 18.00.

De svenska rederierna har vinnlagt sig om att mathållningen ombord

skall vara av hög standard. Även då det gäller måltidernas förläggning och

därmed sammanhängande frågor har man sökt tillmötesgå de ombordanställdas

önskemål. Skall emellertid kökspersonalens arbetstid, då fartygen

ligger i hamn, sluta kl. 18.00, kommer den stora majoriteten av de ombordanställda

att få en försämrad mathållning. Det finns nämligen ingen

möjlighet att inom denna snäva ram inpassa det arbete, som erfordras för

att de ombordanställda efter slutad arbetsdag skall erhålla sitt middagsmål

på hittills brukligt sätt.

En parallell med hembiträdeslagen ligger här nära till hands. Enligt 9 §

hembiträdeslagen skall arbetstiden sluta senast kl. 19.00. Denna tidsgräns

har fastställts med tanke på att göromålen i samband med middagsmålet

skall hinna avslutas. I det stora hushåll, som ett fartyg utgör, ställer det

sig svårare än i familjehushållen att slutföra arbetsuppgifterna till kl.

19.00. Att uppställa en snävare gräns i sjöarbetstidslagen än i hembiträdeslagen

är i varje fall opåkallat.

U §.

Utredningen

Enligt 6 § gällande sjöarbetstidslag gäller att ekonomipersonalens ordinarie

arbetstid till sjöss bör fördelas i enlighet med en av befälhavaren på

förhand fastställd arbetsplan. Häri föreslås viss ändring. Enligt utredningens

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

mening bör föreskrift om upprättandet av dylik plan, vilken i enlighet med

den allmänna arbetstidslagens terminologi och vad i praxis är vanligt benämnas

arbetstidsschema, äga tillämpning även under hamnuppehåll. Utredningsförslaget

har utformats i enlighet härmed. Förslaget upptar även

föreskrift om att schemat skall anslås å arbetsplatsen.

Remissyttrandena

Svenska sjöfolksförbundet och Svenska stewardsföreningen föreslår med

hänsyn till den praxis som redan råder att det av utredningen föreslagna

stadgandet får det innehåll, att den ordinarie arbetstiden skall fördelas i enlighet

med ett av ekonomiföreståndaren i samråd med befälhavaren på förhand

fastställt arbetstidsschema samt att detta skall anslås på arbetsplatsen.

Departementschefen

I likhet med utredningen anser jag lämpligt att den blivande sjöarbetstidslagen

innehåller en bestämmelse enligt vilken ekonomipersonalens ordinarie

arbetstid inte blott till sjöss utan även under hamnuppehåll fördelas

enligt fastställt arbetstidsschema, som anslås på arbetsplatsen. För närvarande

fastställes arbetstidsschema av befälhavaren. Att uppdela beslutanderätten

i denna fråga mellan befälhavaren och ekonomiföreståndaren såsom

föreslagits från sjöfolkshåll låter sig inte lämpligen göra. Naturligast torde

vara att beslutanderätten kvarligger hos befälhavaren. Det synes dock ligga

i sakens natur att ekonomiföreståndarens synpunkter inhämtas innan arbetstidsschema

fastställes. Någon särskild lagbestämmelse härom förefaller

dock ej påkallad.

Motionen II: 570

. I motionen 11:570 hemställes, »att riksdagen måtte besluta, att Kungl.

Maj :ts förslag till 11 §, första punkten, sjöarbetstidslagen måtte erhålla

följande ändrade lydelse: Ekonomipersonalens ordinarie arbetstid bör fördelas

i enlighet med ett av befälhavaren efter samråd med ekonomiföreståndaren

på förhand fastställt arbetstidsschema.»

Efter att ha redogjort för vad Svenska sjöfolksförbundet och Svenska

stewardsföreningen föreslagit i sitt remissyttrande har motionärerna anfört:

Det spörsmål, som nu beröres, torde i och för sig ingå i frågekomplexet

om ekonomiföreståndarnas ställning. En ändring i förslaget till 11 §, första

punkten, sjöarbetstidslagen torde emellertid kunna ske utan avvaktan på

resultatet av den förutsatta utredningen om nämnda frågekomplex. Detta

gäller särskilt som vi i detta sammanhang ej viil framföra det förslag,

som på denna punkt gjordes i organisationernas yttrande, utan i stället

begränsa oss till ett förslag, som avser ett förtydligande härutinnan av

propositionsförslaget. Olika omständigheter talar nämligen för att det direkt

i lagrummet bör utsägas, att ekonomiföreståndarens synpunkter beträffande

arbetstidsschemat skall inhämtas av befälhavaren, innan schemat

fastställes. Sjöarbetstidslagen It §, första punkten, bör därför vara av innehåll,

att ekonomipersonalens ordinarie arbetstid bör fördelas i enlighet

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

57

med ett av befälhavaren efter samråd med ekonomiföreståndaren på förhand

fastställt arbetstidsschema.

Utredningen

12 §.

Enligt 51 § tredje stycket sjömanslagen skall sjöman under fartygs

uppehåll i hamn på därom av honom gjord framställning beredas tillfälle

att för egna angelägenheters ordnande en gång i månaden å dag, då affärsoch

expeditionslokaler hålles öppna, vistas i land under tiden efter klockan

12 eller under annan tid, varom överenskommelse träffats, överstiger icke

fartygets oavbrutna uppehåll fyrtioåtta timmar, må dock sådant landlov

kunna påfordras allenast såvida fartygets avgång ej därigenom fördröjes.

Utredningen anför att i kollektivavtalen i regel finns intagen en bestämmelse,

vilken stadgar att i vederlag, som utgår enligt 9 § gällande sjöarbetstidslag,

skall ingå jämväl den i 51 § tredje stycket sjömanslagen föreskrivna

s. k. halva fridagen. Utredningen föreslår att sjöarbetstidslagens vederlagsstadgande

kompletteras med denna regel.

Remissy ttrand ena

Sveriges redareförening anför att den föreslagna vederlagsregeln är oklar

till sin avfattning. För den praktiska tillämpningen är det önskvärt, att tydligt

angives vad som innefattas i begreppet »överskjutande tid». Föreningen

hemställer därför, att i lagtexten närmare klargöres förhållandet mellan

ordinarie arbetstid, vederlag och övertidsarbete.

Departementschefen

I det allmänna avsnittet har jag närmare behandlat frågan om sjömännens

rätt till vederlag och därvid biträtt vad utredningen föreslagit angående

grunderna för vederlagets beräkning. .lag har även förut understrukit

betydelsen av att vederlaget tillgodoföres sjömannen i form av verklig fritid,

dvs. fritid i hamn. Såsom utredningen föreslagit bör gälla att vederlag

i första rummet skall utgå i form av fritid i hamn och att avvikelse härifrån

endast kan komma till stånd efter överenskommelse i form av kollektivavtal.

Jag biträder även vad utredningen föreslagit om avräkning från

vederlagsberättigande tid av ledighet som sjömannen åtnjutit jämlikt 51 §

tredje stycket sjömanslagen.

Beträffande det av redareföreningen resta spörsmålet torde de detaljfrågor

om vilka här möjligen kan råda oklarhet genomgående vara av den

art att de med fördel löses förhandlingsvägen.

13 §.

Departementschefen

Paragrafen, som motsvarar 9 § utredningsförslaget, upptager bestämmelser

om ordinarie arbetstid på fartyg under 500 bruttoton i lokalfart eller,

enligt utredningens terminologi, begränsad närtrafik.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

I enlighet med vad jag tidigare förordat skiljes i departementsförslaget

mellan lokalfart inom svensk hamn och sådan fart annorstädes.

I fråga om förstnämnda slag av lokalfart torde regleringen av arbetstiden

böra utformas i nära anslutning till bestämmelserna i 4 § 1930 års

lag om arbetstidens begränsning. Arbetstiden på fartyg i sådan fart må

följaktligen ej tillåtas överstiga 45 timmar i veckan, raster oräknade. För

dygn må arbetstiden ej överstiga 9 timmar. Bedrives arbete med regelbunden

skiftindelning, får dock avvikelse göras från nämnda regler, så framt

arbetstiden under en tidrymd av högst tre veckor icke överstiger i genomsnitt

45 timmar i veckan.

1 4 § allmänna arbetstidslagen upptages även stadgande att vecka skall

räknas från och med måndag eller annan dag som tillämpas för arbetsstället.

Bestämmelsen infördes i lagen i samband med 1957 års reform och

innebär att veckoperioden icke, såsom tidigare gällde, behöver sammanfalla

med indelningen i kalenderveckor. Vid beräkningen kan i stället vilken veckodag

som helst användas såsom utgångspunkt. Bestämmelsen förutsätter

dock en fast och för arbetsstället enhetlig periodindelning.

På sjöarbetstidens område har man i praxis i fråga om veckoberäkning

alltid ansett sig obunden av kalenderindelningen. De speciella anställningsförhållandena

ombord medför vidare regelmässigt att periodindelningen

icke blir enhetlig för fartyget utan bestämmes för varje sjöman efter hans

anställningsdag. Med hänsyn till den praxis som sålunda av gammalt råder

ombord på fartyg synes en sådan regel om beräkningen av vecka som 4 §

allmänna arbetstidslagen innehåller icke ha någon uppgift att fylla i fråga

om sjöarbetstidens reglering för nämnda hamntrafik. Jag förordar därför

att i paragrafen icke upptages någon bestämmelse om veckoberäkning. Detta

bör självfallet inte hindra att man på de fartyg där så finnes lämpligt, exempelvis

lokalfart i hamn, reglerar begränsningsperioderna på ett sådant mera

enhetligt sätt som förutsättes i allmänna arbetstidslagen.

För övrig lokalfart torde i paragrafen få införas den av utredningen föreslagna

regeln om högst 12 timmars dygnsarbetstid och högst 56 timmars

arbetsvecka. I överensstämmelse med vad utredningen föreslagit förordar

jag en bestämmelse av innebörd att skeppstjänst dock ej skall kunna åläggas

sjöman som ordinarie arbete på helgdag vid uppehåll i hamn.

Lagrådet

2 § 2 mom. i det till lagrådet remitterade lagförslaget innehöll inte den

bestämmelse, som i propositionens förslag utgör momentets andra stycke:

»Såsom vecka räknas en period av sju dygn i följd.» Stadgandet infördes

på lagrådets förslag. Lagrådet anförde, närmast i anknytning till förevarande

yttrande av departementschefen, följande.

I 2 mom. kunde lämpligen tilläggas en definition beträffande veckoberäkningen.

Enligt vad som framgår av remissprotokollet har i fråga om sjöarbetstid

praxis alltid varit att veckoberäkning skett utan hänsyn till kalenderindelningen.

Dessutom har på grund av de speciella anställningsförhål
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

59

landena ombord periodindelningen regelmässigt icke blivit enhetlig på ett

och samma fartyg utan bestämts för varje sjöman, vanligen med början den

dag han påmönstrat fartyget. Avsett är att nu angiven praxis skall bli beståndande

även efter den föreslagna lagens ikraftträdande. I samband med

den arbetstidsförkortning som år 1957 genomfördes för landanställda ändrades

för dessa veckoberäkningen därhän, att den blott behövde vara enhetlig

för arbetsstället men icke sammanfalla med indelningen i kalenderveckor.

Bestämmelse härom infördes i allmänna arbetstidslagen. Med hänsyn

härtill och då, såsom nyss angivits, veckoberäkningen för sjöfolk så till

vida avviker från den som regleras i sistnämnda lag, att enhetlighet på arbetsstället

ej behöver råda, bör enligt lagrådets mening bestämmelserna i

2 § kompletteras med ett stadgande, varigenom praxis i fråga om veckoberäkningen

för sjöfolk lagfästes. Lagrådet hemställer därför, att såsom ett andra

stycke i andra paragrafens andra moment införes ett stadgande av innehåll

att såsom vecka räknas en period av sju dygn i följd.

U §.

Departementschefen

Utredningens förslag innebär att nuvarande bestämmelser om skyldighet

för sjömannen att utan särskild ersättning underkasta sig säkerhetstjänst

och därmed likställd skeppstjänst i stort bibehålies. I ett par avseenden

föreslås dock förändringar.

Sålunda upphäves skyldigheten att utan övertidsersättning utom den

ordinarie arbetstiden verkställa sedvanliga och nödvändiga nautiska och

meteorologiska observationer. Förslaget har i denna del mött gensaga från

redarhåll. För egen del finner jag utredningens förslag väl motiverat och

förordar att nämnda skyldighet slopas.

Beträffande det från sjöfolkets sida väckta spörsmålet om skyldigheten

att deltaga i övningar med säkerhetsattiralj torde ersättningsfrågan ligga

något annorlunda till. Sådana övningar skall anställas regelbundet och det

ligger självfallet icke minst i de ombordanställdas intresse att så sker.

Övningarna torde i allmänhet icke kunna äga rum under sådana förhållanden

att endast ordinarie arbetstid tas i anspråk. Det kan från dessa synpunkter

resas betänkligheter mot att undantaga sådana övningar från säkerhetstjänsten

ombord och därmed förknippa dem med kostnader för redaren.

Jag är därför inte benägen att förorda någon ändring i vad utredningen

i denna del föreslagit.

Jag förordar jämväl att skyldigheten alt såsom säkerhetstjänst utföra

skeppstjänst i anledning av fara för gods utmönstras.

15 §.

Departementschefen

Paragrafen, som motsvarar 11 § i utredningsförslaget, stadgar i likhet med

gällande lag (12 §) skyldighet för sjöman att — utöver ordinarie arbete —- mot ersättning åtaga sig övertidsarbete.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande ur 31 år 1959

16 §.

Departementschefen

Den nuvarande bestämmelsen om begränsning av övertidsarbetet till 24

timmar i veckan kan såsom huvudregel föras tillbaka till 1938 års sjöarbetstidslag,

där motsvarande stadgande avlöste en mångfald föreskrifter för

olika fall om maximum av det övertidsarbete som fick uttagas. Den kritik

som från sjöfolkshåll riktats mot gällande maximering av övertidsarbete

finner jag fullt förståelig. Ett maximum av 24 timmar i veckan innebär

att övertidsarbete ombord på fartygen tillätes i en omfattning som är mångdubbelt

större än vad som medges i fråga om de i land anställda. Starka

arbetshygieniska skäl talar därför enligt min mening för en sänkning av

det nuvarande högsta antalet tillåtna övertidstimmar i veckan. Jag är

emellertid inte beredd att tillstyrka en sänkning ända till 14 timmar såsom

sjöfolkets förslag innebär. En begränsning av övertidsarbetet till 18 timmar

i veckan torde kunna genomföras utan att man åsidosätter redarens berättigade

intresse av att när så påkallas kunna utnyttja sjömannen för arbete

utom den ordinarie arbetstiden. Jag förordar därför den ändringen i

utredningsförslaget att den nuvarande gränsen för övertidsarbetet vid 24

timmar i veckan utbytes mot en motsvarande gräns vid 18 timmar. Vad

utredningen i övrigt föreslagit i fråga om begränsningen av övertidsarbete

finner jag mig böra biträda.

17 §.

Departementschefen

I principfrågan om lämpligheten av att i lagen bestämma storleken av

arbetsersättning kan jag ansluta mig till utredningens mening. Det naturligaste

vore självfallet att övertidsersättningen liksom arbetsersättningen

över huvud helt bestämdes av arbetsmarknadsparterna genom kollektivavtal.

Man får å andra sidan inte bortse från att övertidsfrågan på detta område

inte kan bedömas på samma sätt som på den övriga arbetsmarknaden.

Dels föreligger en konvention som förutsätter att övertidsersättningen är

reglerad så att den icke understiger en viss gräns. Hos oss måste sådan reglering

ske genom lagstiftning. Till detta kommer att den nuvarande i lagen

bestämda nivån för övertidsersättningen har en restriktiv verkan på uttaget

av övertidsarbete som enligt min mening är svår att undvara. Jag har visserligen

i anslutning till föregående paragraf förordat viss sänkning av det

nuvarande högsta antalet timmar i veckan för övertidsarbete. Det kan emellertid

befaras att en sådan skärpning icke ger något nämnvärt resultat därest

man samtidigt sänker den nuvarande nivån för övertidsersättningarna.

Jag är med hänsyn till det anförda beredd biträda de från sjöfolkshåll

framförda yrkandena om att sjöarbetstidslagen även framdeles skall upptaga

bestämmelser om övertidsersättningens storlek. För en sådan ståndpunkt

talar även den olägenhet som redareföreningen funnit utredningens

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 11)59

61

förslag kunna medföra. Jag förordar sålunda att de nuvarande i 14 § sjöarbetstidslagen

upptagna bestämmelserna om övertidsersättningens storlek

överföres till den blivande lagen. Jag finner icke tillräckliga skäl att därvid

jämka de beräkningsgrunder som hittills varit gällande.

18 §.

Departementschefen

I den allmänna motiveringen har förordats att lagens bestämmelser om

reglering av den ordinarie arbetstiden ges dispositiv karaktär. Bestämmelse

härom har upptagits i förevarande paragraf som motsvarar 14 § i utredningsförslaget.

Såsom förebild har tjänat den motsvarande regel som i samband

med 1957 års arbetstidsreform infördes i allmänna arbetstidslagen. Av

hänsyn till innehållet i konventionen nr 109 torde dock den inskränkningen

få göras att kollektivavtalet blir ogiltigt i den mån det strider mot överenskommelse

mellan Sverige och främmande makt. Med hänsyn till den speciella

konstruktionen av sjöarbetstidslagen — som reglerar icke blott den

ordinarie arbetstiden utan även i viss mån beskaffenheten av det arbete

som må åläggas sjöman under sådan arbetstid — förordar jag i likhet med

utredningen att avtalsfriheten enligt förevarande paragraf skall omfatta

även lagens bestämmelser i sistnämnda hänseende. Detta torde ej behöva

uttryckligen utsägas i lagtexten.

19 §.

Lagrådet

Det till lagrådet remitterade förslagets 18 § innehöll såsom första stycke

ett stadgande likalydande med 18 § i propositionens förslag och såsom andra

stycke följande bestämmelse.

Redare som är bunden av kollektivavtal som avses i första stycket äger

tillämpa avtalet beträffande sjöman, vilken sysselsättes i sådant arbete som

avses därmed, även om sjömannen ej är medlem av den av talsslutande organisationen

på arbetstagarsidan. Vad nu sagts gäller dock ej sjöman som

omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

Den i propositionen föreslagna utformningen av 18 och 19 §§ tillkom

på förslag av lagrådet, som yttrade:

Stadgandet i 12 §, att vederlag för överskjutande tid kan utgå, förutom

i form av fritid i hamn, på annat sätt enligt vad därom må fastställas

genom kollektivavtal, reglerar i detta avseende vederlagsfrågan endast för

sjömän som äro medlemmar av fackförening eller liknande arbetarorganisation.

Enligt vad lagrådet inhämtat förekomma bland sjömännen i viss

utsträckning oorganiserade arbetstagare, och det synes nödvändigt att lagförslaget

kompletteras på sådant sätt att jämväl dessa arbetstagare beredas

möjlighet att träffa avtal om att vederlag skall utgå annorledes ån

i form av fritid i hamn. Detta kunde lämpligen ske genom att andra stycket

i 18 § upptages såsom en ny 19 § samt därvid de i första punkten i stycket

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

förekommande orden »kollektivavtal som avses i första stycket» ersättas

med orden »kollektivavtal som avses i 12 eller 18 §».

20—26 §§ och ikraftträdandebestämmelsen.

Härom hänvisas till propositionen (s. 113—114, 143 och 144).

II. 1958 års konvention och rekommendation

I betänkandet erinras om att de svenska sjöarbetstidsbestämmelserna utformats

under starkt inflytande av det inom ramen för ILO bedrivna internationella

samarbetet i fråga om sjöfolkets förhållanden. Detta samarbete

har under åren 1936—1958 resulterat i olika instrument angående bl. a.

arbetstid å fartyg, nämligen dels konventionerna nr 57, 76, 93 och 109 med

tillkomst respektive år 1936, 1946, 1949 och 1958, dels två rekommendationer,

varav den ena, betecknad nr 109, nu är aktuell. Den nuvarande sjöarbetstidslagen

har utarbetats i väsentliga delar efter förebild av föreskrifter

i den vid lagens tillkomst aktuella konventionen nr 76. Konventionerna nr

93 och 109 utgör reviderade upplagor av konventionen nr 76.

Frågan om ratificering av konventionen nr 76 besvarades nekande av

statsmakterna såväl år 1947 (prop. nr 321/1947, L2U nr 49/1947, r. skr. nr

477/1947), som år 1948 i samband med prövningen av förslaget till nuvarande

sjöarbetstidslag (prop. nr 265/1948, L2U nr 54/1948). Därefter behandlades

frågan om ratificering av konventionen nr 93 vid 1950 och 1952 års

riksdagar. Även vid dessa båda senare tillfällen ansågs hinder för en svensk

anslutning till konventionen föreligga (prop. nr 207/1950, L2U nr 34/1950,

prop. nr 170/1952, L2U nr 44/1952). Det hinder mot en ratificering som åberopades

vid 1952 års riksdag hänförde sig icke till konventionens bestämmelser

om arbetstid utan huvudsakligen till vissa föreskrifter om minimilön

för matroser.

Icke någon av konventionerna nr 76 och nr 93 har trätt i kraft.

Konventionen nr 109 och rekommendationen nr 109 antogs såsom redan

nämnts vid Internationella arbetsorganisationens konferens år 1958 i Geneve.

En närmare redogörelse för konferensen finns intagen i det statsrådsprotokoll

som fogats till propositionen nr 78 till innevarande års riksdag.

Vid konferensen antogs konventionen med 104 röster mot 22 och 22 nedlagda

samt rekommendationen med 127 röster mot 0 och 20 nedlagda. Av de

svenska ombuden röstade de båda regeringsombuden och sjöfolkets ombud

för antagandet av såväl konventionen som rekommendationen, medan redareombudet

vid beslutens fattande nedlade sin röst. Det må nämnas, att vid

konferensen även antogs en resolution om tillämpning av principen om 40

timmars arbetsvecka ombord å fartyg med 71 röster mot 32 och 35 nedlagda.

Resolutionen utmynnar i en hemställan att ILO:s styrelse måtte inbegripa

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

63

sjömännen i varje åtgärd eller undersökning, som må beslutas i anledning

av förestående överläggningar inom ILO om en allmän minskning av arbetstiden.

Konventionen nr 109 innehåller en avdelning om lön, en om arbetstid och

en om bemanning. Enligt art. 5 kan vid ratifikation avdelningen om lön

uteslutas.

Angående remissyttrandena över konventionen och rekommendationen

hänvisas till redogörelsen i statsrådsprotokollet vid lagrådsremissen

(propositionen s. 16—19).

I samband med avlåtandet av propositionen anförde föredragande

departementschefen:

»Det remitterade lagförslaget har utarbetats med sikte på att vårt land

skall kunna ratificera ILO-konventionen nr 109. Såsom framgår av remissprotokollet

har ratifikation av de senaste konventionerna i ämnet avvisats

med hänsyn till att de upptagit bestämmelser om minimilön. Ratifikation

skulle ha inneburit att man frångått den i vårt land allmänt godtagna principen

om rätt för arbetsmarknadens parter att utan påverkan från statsmakterna

träffa överenskommelser om löneförhållanden. Enligt den föreliggande

reviderade konventionen föreligger emellertid möjlighet att vid ratifikation

undantaga konventionens avdelning om lön. Med hänsyn härtill

och till den utformning lagförslaget fått föreligger icke något formellt hinder

mot svensk ratifikation av konventionen såvitt avser föreskrifterna om

arbetstid och bemanning.

Vid remissbehandlingen av konventionen har samtliga hörda myndigheter

jämte sjöfolksorganisationerna uttalat sig till förmån för ratificering.

Endast från redarhåll har en negativ ståndpunkt intagits. För egen del anser

jag det vara ett starkt önskemål att en internationell minimistandard

fastställes i fråga om de ombordanställdas villkor. Sverige bör i sin mån

medverka härtill, och jag vill därför förorda att konventionen ratificeras

utom såvitt avser avdelningen om lön. Ratifikation synes dock — såsom påpekats

från sjöfartsstyrelsen och sjöfolkshåll — böra ske med förbehåll för

att även nationer med vilka vår sjöfart främst konkurrerar, i första hand

Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna, ratificerar konventionen.

Sådant förbehåll gjordes även vid den svenska ratificering som på sin tid

skedde av 1936 års ILO-konvention (nr 57).

Rekommendationen nr 109 torde med hänsyn till den ståndpunkt som

sålunda intagits i konventionsfrågan icke föranleda någon särskild åtgärd.

Vid remissbehandlingen av konventionen och rekommendationen har från

sjöfolkshåll vissa bemanningsproblem tagits upp. Jag vill i anledning härav

endast erinra om att sjöarbetstidsutredningen redan i slutet av 1957 erhållit

särskilt uppdrag att — sedan utredningsarbetet för ny sjöarbetstidslag

slutföris — utreda frågan om bemanningen på fartyg och därmed sammanhängande

spörsmål. Sistnämnda utredningsarbete har påbörjats i slutet av

förra året.»

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Utskottet

Då statsmakterna år 1957 fattade beslut om begränsning av arbetstiden

för arbetstagare i allmänhet till 45 timmar i veckan, undantogs sjömännen.

Kort tid dessförinnan hade emellertid tillkallats en utredningsman med

uppdrag att verkställa en översyn av den nuvarande sjöarbetstidslagen av

år 1948. Riktpunkten för översynen borde enligt direktiven vara att i möjlig

mån anpassa sjöarbetstidslagen efter den tekniska, ekonomiska och sociala

utveckling, som ägt rum sedan lagen antogs. Å ena sidan borde lagen

vara så utformad, att den då gällande ILO-konventionen om löner, arbetstid

och bemanning kunde ratificeras åtminstone i den del denna avsåg arbetstid.

Hänsyn borde också tagas till den nya konvention i dessa ämnen,

som kunde bli resultatet av då pågående överväganden inom ILO. Å andra

sidan borde vid utformningen av förslag till en ny lag i ämnet hänsyn tagas

till då ifrågasatta ändringar i den inhemska arbetstidslagstiftningen i

övrigt och de återverkningar på möjligheten att tillgodose sjöfartens behov

av arbetskraft, som skiljaktigheter i arbetstidslagstiftningen kunde medföra.

Det lagförslag som utredningsmannen efter samråd med tillkallade experter

framlade har i huvudsak följts i propositionen. Förslaget innebär i

stort sett, att sjömännens arbetstid anpassas efter vad som gäller för arbetstagare

i allmänhet. Det är emellertid av olika skäl inte möjligt att direkt

införa 45-timmarsveckan för alla sjömän. Arbetet till sjöss är nämligen

i stor utsträckning organiserat i vaktsystem, på mindre fartyg —- den

huvudsakliga gränsen går vid 500 bruttoregisterton — tvåvaktssystem och

eljest trevaktssystem. Enligt det förra systemet arbetar den vaktindelade

personalen genomsnittligen halva dygnet, enligt det senare en tredjdel av

dygnet. Man har inte velat hryta sönder vaktsystemet; detta skulle ha medfört

generella personalökningar med avsevärt ökade lönekostnader som

följd. Sådana personalökningar skulle också förutsätta omfattande ombyggnad

av fartygen, något som i allmänhet inte kan tänkas ske utan att man

inkräktar på fartygens lastutrymmen.

I stället skall enligt förslaget förkortningen av arbetstiden tas ut i form

av vederlag. För tvåvakts- och trevaktsindelade sjömän skall vederlag sålunda

utgå i den mån arbetstiden överstiger för de förra 90 timmar på två

veckor och för de senare 45 timmar i veckan. Vederlaget skall beredas i

form av fritid i hamn. Endast genom kollektivavtal skall annan form av

vederlag, exempelvis kontanter, kunna överenskommas. En möjlighet är,

att annan arbetskraft än de ombordanställda skall kunna utföra en del av

det arbete i hamn, som hittills plägat ombesörjas av dessa. Det kan t. ex.

komma i fråga att organisera s. k. landgäng, som helt eller delvis ersätter

besättningen under hamnuppehåll.

Vederlagsregler finns även i den gällande lagen. De innebär i huvudsak,

att vederlag skall utgå för den del av arbetstiden, som överstiger 48 tim
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 är 1959

mar i veckan för sjömän i trevaktssystem och 112 timmar under två veckor

för sjömän i tvåvaktssystem. Förslaget innebär alltså en utökning av

vederlagsrätten för de förra motsvarande tre timmar i veckan och för de

senare motsvarande elva timmar i veckan.

Utom de vaktindelade sjömännen finns inom handelsflottan också sådana,

vilkas arbetstid är oberoende av vaktsystemet. Dessa är dels dagmän,

dels ekonomipersonal.

Dagmän finns företrädesvis på större fartyg. För närvarande har dagmännen

en arbetstid å högst åtta timmar om dygnet och 48 tinnnar i veckan.

Enligt förslaget skall dagmännen direkt få del av arbetstidsförkortningen;

veckoarbetstiden skall sättas ned till 45 timmar.

Ekonomipersonalen — främst köks- och uppassningspersonal — har för

närvarande en högsta ordinarie arbetstid å i allmänhet nio eller tio timmar

om dygnet med rätt till vederlag enligt samma grunder som de tvåvaktsindelade

sjömännen. Arbetstiden miniskas enligt förslaget i flertalet fall

med en timme per dygn. Den väsentligaste förändringen blir dock, att vederlagsrätten

utökas till att motsvara den del av arbetstiden under två veckor,

som överstiger 90 timmar. Liksom för de tvåvaktsindelade sjömännen

innebär alltså förslaget för ekonomipersonalen en utökning av vederlagsrätten

med elva timmar i veckan i genomsnitt. Även i övrigt skall vederlagsreglerna

enligt förslaget vara desamma som för tvåvaktsindelade sjömän.

Tvåvaktssystem har hittills kunnat tillämpas oberoende av geografiska

gränser; det avgörande har i huvudsak varit om fartygets bruttodräktighet

understigit 500 registerton. Förslaget behåller denna gräns men fogar därtill

en geografisk gräns. Tvåvaktssystem skall få tillämpas bara i närtrafik,

d. v. s. i stort sett Nordsjö-fart och mera inskränkt fart.

Kostnadsökningen vid oförändrade kontantlöner skulle enligt sjöarbetstidsutredningen

bli för trevaktssjömän och dagmän fem å sex procent och

för tvåvaktssjömän och ekonomipersonal ungefär tjugo procent av dessa

löner. Trevaktssjömännen och dagmännen utgör tillhopa ungefär två tredjedelar

av handelsflottans omkring 26 000 ombordanställda, och tvåvaktssjömännen

och ekonomipersonalen tillhopa den återstående tredjedelen.

Att den s. k. storsjöfarten — trafiken med fartyg om minst 2 000 bruttoregisterton

— skall kunna bära en sådan kostnadsökning, har knappast

satts i fråga från något håll. Den ifrågavarande delen av den svenska handelsflottan

är modern och har goda förutsättningar att hävda sig i internationell

konkurrens.

Tvekan har däremot yppats i fråga om det mindre och medelstora tonnaget,

alltså fartygen med bruttodräktighet understigande 2 000 registerton.

Dels utgör redan nu bemanningskostnaderna en förhållandevis stor del av de

totala driftskostnaderna för dessa fartyg. Dels tillhör personalen på fartygen

i särskilt stor utsträckning de grupper, som skulle få vederlagsrätten utökad

med genomsnittligen elva timmar i veckan; ökningen av bemanningskostnaderna

skulle alltså bli procentuellt högre än för de större fartygen.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 31

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Sjöarbetstidsutredningen anförde, med stöd av en inom kommerskollegium

gjord undersökning, att vinstmarginalen inom åtminstone vissa här

berörda tonnagegrupper — framför allt gruppen 500—999 bruttoton — i

regel är så ringa, att nyförvärv av sådant tonnage svårligen kan tänkas

komma till stånd, om ej lättnader beredes rederinäringen i fråga om lånemöjligheter

och beskattning. Utredningen förordade också vissa lättnader

i dessa avseenden.

Vad gäller fartygen under 500 bruttoton underströk kommerskollegium

och sjöfartsstyrelsen under remissbehandlingen de svårigheter, under vilka

dessa fartyg nu arbetar. Båda myndigheterna ifrågasatte, om inte vederlagsrätten

för tvåvaktssjömännen, som nu har rätt till vederlag för den del

av arbetstiden, som överstiger 112 timmar under två veckor, borde utökas

med allenast sex timmar för varje sådan period. Man skulle sålunda begränsa

sig till sådana ändringar, som kunde anses betingade av den allmänna

arbetstidsförkortningen med tre timmar i veckan. Sjöf artsstyrelsen

uttalade dock härvid sin principiella anslutning till likställighetstanken.

Föredragande departementschefen har vitsordat de ekonomiska svårigheterna

för det mindre och medelstora tonnaget men tillagt, att det enligt

hans mening är uteslutet att av hänsyn till lönsamheten vid driften av de

ifrågavarande fartygen betaga sjöfolket del i en angelägen social reform.

Vad gäller det allmännas stöd åt sjöfartsnäringen har departementschefen

uttalat, att frågan därom inte bör göras beroende av arbetstidsreformen och

att icke heller reformens genomförande bör få bero av de stödåtgärder som

statsmakterna finner motiverade på detta område av näringslivet. Vidare

har han framhållit, att i den mån det allmänna skall lämna stöd åt det

mindre och medelstora tonnaget detta icke får ske i sådan form att man

eftersätter ett normalt socialt framåtskridande för de ombordanställdas del.

I motionerna I: 467 och II: 571 har yrkats, att den nya lagen tills vidare

inte skall träda i tillämpning beträffande fartyg under 2 000 bruttoton. Yrkandet

har motiverats framför allt med att dessa fartyg inte skulle kunna

bära de kostnadsökningar, som skulle följa med de nya bestämmelserna.

Det mindre och medelstora tonnaget är, anför motionärerna, redan nu statt

i tillbakagång, och det måste anses praktiskt taget dödsdömt, om det nu

skulle belastas med den kostnad, som propositionens förslag skulle medföra.

Delta tonnage är enligt motionärerna absolut nödvändigt för landet i

en krigssituation eller i ett avspärrningsläge. Försvinner detta tonnage, kan

följden också bli arbetslöshet såväl bland de ombordanställda som bland

personalen vid de varv, som hittills brukat bygga och reparera fartygen.

Lagens ikraftträdande borde vad gäller dessa fartyg anstå till dess att de

viktigaste konkurrentnationerna i fråga om mindre sjöfart, i första hand

Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna, genomfört likartade bestämmelser.

Av den ekonomiska utredning, som ligger till grund för propositionen,

framgår, att de tonnagegrupper, som till stor del består av moderna fartyg,

nämligen dels 450-—499 bruttoton, de s. k. paragrafbåtarna, dels 1 500—

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

1 999 bruttoton, bär uppnått förhållandevis tillfredsställande resultat. Det

förefaller således, som om de största svårigheterna skulle föreligga i fråga

om de äldre, omoderna fartygen. Det kan framhållas, att genomsnittsåldern

för fartygen i gruppen 500—999 bruttoton vid tiden för utredningen var

20 år.

Det får uppfattas som ett led i en fortgående rationalisering inom sjöfartsnäringen,

att de omoderna fartygen, i den mån de inte kan drivas

ekonomiskt, ersättes med nya och eventuellt större fartyg. Den tydliga

tendensen mot allt större fartyg visar, att en sådan rationalisering redan

pågår. Beredskapsvärdet av de äldre fartygen inom det mindre och medelstora

tonnaget är sannolikt begränsat. Om det emellertid anses nödvändigt

att av beredskapsskäl hålla dessa fartyg i drift, skall detta uppenbarligen inte

göras på de ombordanställdas bekostnad. Utskottet kan således inte tillstyrka

motionsyrkandet. I stället ansluter sig utskottet till propositionens

ståndpunkt i denna del.

Lagförslaget innehåller emellertid en generell dispensregel, enligt vilken

undantag från lagen kan medgivas, när synnerliga skäl föreligger. Dispensmöjligheten

är begränsad såtillvida, att undantag inte får strida mot överenskommelse

mellan Sverige och främmande makt; vad som här närmast

kommer i fråga är ILO-konventionen nr 109, som behandlas närmare i det

följande. Konventionen äger inte tillämpning på fartyg med bruttodräktighet

under 500 registerton och utgör alltså inte hinder mot dispenser i fråga

om sådana fartyg. Dessutom är konventionens föreskrifter i vissa hänseenden

mindre stränga än lagförslagets. För att under en övergångstid lätta

svårigheterna för fartyg tillhörande det mindre eller medelstora tonnaget

bör det enligt utskottets mening kunna komma i fråga att i särskilda fall,

sedan de ombordanställdas organisationer fått tillfälle att yttra sig, medgiva

undantag från vissa av den föreslagna lagens bestämmelser, exempelvis

från föreskriften alt tvåvaktssystem får tillämpas endast i Nordsjö-farl

och mera inskränkt fart.

Utskottet har hittills inte berört de särskilda föreskrifterna i förslaget

angående s. k. lokalfart, d. v. s. fart i vilken förekommande resa under vanliga

förhållanden inte kräver mer än tolv timmars oavbruten gång från eller

till svensk hamn. Föreskrifterna gäller bara fartyg mindre än 500 bruttoton.

Beträffande lokalfart med sådana fartyg inom svensk hamn •— framför

allt bogserbåtstrafik -- skall gälla samma begränsningar som enligt

allmänna arbetstidslagen. Även i fråga om övrig lokalfart med sådana fartyg

föreslås viss begränsning i förhållande till gällande bestämmelser. Arbetstiden

begränsas sålunda från tjugofyra timmar under två dygn i följd

till tolv timmar om dygnet samt från 112 timmar under en tvåvcckorsperiod

till 56 timmar i veckan. Förslaget innehåller inte några stadganden

om vederlag. All förslaget här inte anknyter till den allmänna arbetstidsförkortningen

förklaras med alt förhållandena inom denna sjöfart är så

skiftande, att lösningarna lämpligast åstadkommes förhandlingsvägen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Utöver det redan behandlade motionsyrkandet har sådana yrkanden

väckts beträffande ett par av lagens stadganden, nämligen 10 och 11 §§.

Yrkandet om ändring i 10 § bär väckts genom de förutnämnda motionerna

1:467 och 11:571. Stadgandet rör arbetstid för ekonomipersonal och

föreskriver bl. a., att ordinarie arbetstid på lastfartyg under uppehåll i

hamn vardagar utom lördagar skall sluta senast klockan 18. Motionärerna

vill — i enlighet med vad som föreslagits av utredningen — ha tiden ändrad

till klockan 19. Härvid åberopas, att majoriteten av de ombordanställda

eljest skulle få försämrad mathållning. Detta yrkande kan utskottet inte

biträda. Lagförslaget har på denna punkt avfattats i enlighet med ett yrkande

som under remissbehandlingen framställts av Svenska sjöfolksförbundet

och Svenska stewardsföreningen. Detta låter antaga, att — såsom

också departementschefen funnit — den föreslagna ordningen inte medför

några olägenheter för huvuddelen av de ombordanställda.

Enligt den i propositionen föreslagna lydelsen av 11 § skall ekonomipersonalens

ordinarie arbetstid fördelas i enlighet med ett av befälhavaren

på förhand fastställt arbetslidsschema. I motionen II: 570 har hemställts

om sådan ändring, att det fastslås, att befälhavaren skall samråda med

ekonomiföreståndaren, innan schemat fastställes. Att så skall ske är uppenbarligen

lämpligt. Departementschefen har också uttalat sig i denna

riktning men ansett särskild lagbestämmelse om samrådet överflödig. Utskottet

vill emellertid för sin del tillråda den av motionärerna föreslagna

ändringen.

I motionen II: 570 har också, närmast i anslutning till 1 § i den föreslagna

lagen, hemställts att riksdagen måtte anhålla om översyn av vissa stadganden

i den år 1952 antagna sjömanslagen, i vilka ekonomiföreståndarens

ställning och uppgifter beröres. Syftet med motionsyrkandet är, att, eftersom

ekonomiföreståndaren enligt förslaget i de flesta fall undantagits från

sjöarbetstidslagens tillämpning, han i stället bör intaga samma befälsställning

som exempelvis maskinchefen. Departementschefen har i anledning

av ett önskemål i samma riktning återgivit ett uttalande från förarbetena

till sjömanslagen och i anslutning därtill yttrat, att den ståndpunkt lagstiftaren

intagit inte borde frångås utan föregående utredning. Vidare har

departementschefen anfört, att spörsmålet om ekonomiföreståndarens befälsrätt

finge uppmärksammas i samband med att sjömanslagens bestämmelser

härom komme att överses i ett större sammanhang. Till vad departementschefen

sålunda uttalat vill utskottet ansluta sig. Utskottet kan således

inte tillstyrka detta motionsyrkande.

I övrigt har förslaget till sjömanslag inte givit utskottet anledning till

erinran eller uttalande.

I propositionen har Kungl. Maj :t också begärt riksdagens yttrande över

den vid ILO:s sjöfartskonferens år 1958 antagna konventionen (nr 109)

angående löner, arbetstid och bemanning på fartyg samt en vid samma tillfälle

antagen rekommendation i samma ämnen. Föredragande departe
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

mentschefen har för sin del, efter vederbörlig remissbehandling, förordat,

att konventionen ratificeras av Sverige utom såvitt avser avdelningen om

lön men att ratifikationen borde ske med förbehåll för att även nationer

med vilka vår sjöfart främst konkurrerar, i första hand Förbundsrepubliken

Tyskland och Nederländerna, ratificerar konventionen. Rekommendationen

bör enligt departementschefens mening inte föranleda någon särskild

åtgärd.

Utskottet har vid sin granskning av konventionen och rekommendationen

inte funnit anledning till erinran mot departementschefens ståndpunkt. I

anslutning till artikel 21 i konventionen, som handlar om bemanning, vill

dock utskottet påpeka, att de svenska förhållandena på området inte i allo

uppfyller konventionens krav. Bemanningsfrågorna är emellertid under utredning,

och det måste förutsättas, att de bestämmelser, vartill utredningen

kommer att leda, skall bringa förhållandena i överensstämmelse med vad

konventionen föreskriver.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande proposition,

nr 120,

dels — med förklaring, att det genom propositionen framlagda

förslaget till sjöarbetstidslag icke kunnat helt bifallas,

samt med bifall till yrkandet under 1) i motionen II: 570

— måtte för sin del antaga lagförslaget med den ändringen,

att 11 § erhåller nedan angivna, såsom utskottets förslag

betecknade lydelse.

11 §•

(Kungl. Maj.ts förslag)

Ekonomipersonalens ordinarie arbetstid

bör fördelas i enlighet med

ett av befälhavaren på förhand fastställt

arbetstidsschema. Sådant schema

bör vara anslaget på arbetsplatsen.

(Utskottets förslag)

Ekonomipersonalens ordinarie arbetstid

bör fördelas i enlighet med

ett av befälhavaren efter samråd med

ekonomiföreståndaren på förhand

fastställt arbetstidsschema. Sådant

schema bör vara anslaget på arbetsplatsen.

dels måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening

giva till känna vad idskottet anfört angående de vid Internationella

arbetsorganisationens sjöfartskonferens år

1958 antagna, ovan berörda instrumenten;

B. alt motionerna 1:467 och 11:571 ävensom motionen

11:570, i vad densamma inte besvarats genom vad utskot
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

tet hemställt under A, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 8 maj 1959

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Nils Elowsson och Axel E. Svensson,

fru Carlqvist, fru Svenson, herr Mannerskantz, fru Hamrin-Thorell samt

herrar Lars Larsson och Åkesson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,

Odhe, Fredriksson, Gustavsson i Alvesta, Björkman, Königson och Carlsson

i Göteborg.

Reservation

av herrar Mannerskantz och Björkman, vilka ansett, att utskottet bort

anföra följande.

Då statsmakterna--— (lika med utskottet)----likartade be
stämmelser.

Den ekonomiska utredning angående det mindre och medelstora tonnaget,

som ligger till grund för propositionen, grundar sig på driftsresultatet

för år 1956. Detta år anses ha varit ett medelgott år för sjöfarten. Likväl

var läget för det ifrågavarande tonnaget redan då kritiskt. Nu är sjöfartskonjunkturerna

avsevärt sämre, och det torde mera sällan vara möjligt att

driva fartyg under 2 000 bruttoton med ekonomiskt utbyte. Härtill bidrar,

att de svenska fartygen belastas med avsevärt större bemanningskostnader

än de fartyg, som tillhör de länder, med vilka vår sjöfart främst konkurrerar,

nämligen i första hand Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna.

Den nya sjöarbetstidslagen skulle, såsom framgår av det här anförda,

drabba det mindre och medelstora tonnaget särskilt hårt. Om inte våra konkurrentländer

ungefär samtidigt genomför likartade ändringar i sin sjöarbetstidslagstiftning,

kan läget komma att bli katastrofalt. Ett godkännande

från dessa länders sida av ILO-konventionen nr 109 behöver inte i

och för sig medföra, att lika långt gående ändringar genomföres i arbetstidslagstiftningen

för det mindre tonnaget som för vårt lands del föreslås

i propositionen. En följd kan bli ett koncentrerat utbud av svenskt tonnage

med stora förluster för landet.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

71

Dessa förluster är inte enbart ekonomiska. De nedsätter också rikets förmåga

att klara transporterna under krig eller avspärrning. Därtill kommer,

såsom motionärerna anfört, konsekvenserna i form av arbetslöshet bland

de ombordanställda och bland personalen vid svenska varv.

De nu anförda skälen föranleder utskottet att, i enlighet med vad som

yrkats i motionerna I: 467 och II: 571, förorda, att den föreslagna lagen

tills vidare inte sättes i tillämpning beträffande fartyg med en bruttodräktighet

understigande 2 000 registerton.

Utskottet har---(lika med utskottet) ----11 §§.

Yrkandet om ändring i 10 § har väckts genom de förutnämnda motionerna

1:467 och 11:571. Stadgandet rör arbetstid för ekonomipersonal och

föreskriver bl. a., att ordinarie arbetstid på lastfartyg under uppehåll i

hamn vardagar utom lördagar skall sluta senast klockan 18. Motionärerna

vill — i enlighet med vad som föreslagits av utredningen —- ha tiden ändrad

till klockan 19. Härvid åberopas, alt majoriteten av de ombordanställda eljest

skulle kunna få försämrad mathållning. Med hänsyn framför allt till

att utredningsförslaget, som i denna del har samma innebörd som motionärernas

yrkande, tillkommit under medverkan av experter företrädande

olika grupper av intressenter inom sjöfarten, finner sig utskottet böra förorda

motionsförslaget.

Enligt den---(lika med utskottet) —- -—• — konventionen före
skriver.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande proposition,

nr 120,

dels —- med förklaring, att det genom propositionen framlagda

förslaget till sjöarbetstidslag icke kunnat helt bifallas,

samt med bifall till motionerna I: 467 och II: 571 ävensom

yrkandet under 1) i motionen II: 570 —- måtte för sin del

antaga lagförslaget med följande, såsom utskottets förslag

betecknade lydelser av 10 § 2 inom., 11 § och ikraftträdandebestämmelsen.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

10 §.

2 mom. Ordinarie arbetstid skall,

såvida ej annat överenskommits eller

är i vederbörande hamn brukligt,

förläggas

å passagerarfartyg under fartygets

uppehåll i hamn, när passagerare

icke finnes ombord, till tiden före

klockan 19; samt

å annat fartyg

2 mom. Ordinarie arbetstid skall,

såvida ej annat överenskommits eller

är i vederbörande hamn brukligt,

förläggas

å passagerarfartyg under fartygets

uppehåll i hamn, när passagerare

icke finnes ombord, till tiden före

klockan 19; samt

å annat fartyg

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

(Kungl. Maj:ts förslag)

till sjöss eller under dygn när fartyget

avgår från eller ankommer till

hamn, mellan klockan 6 och klockan

19, och

under fartygets uppehåll i hamn,

mellan klockan 6 och klockan 18 å

söckendag utom lördag samt mellan

klockan 6 och klockan 15 å lördag

och helgdag.

(Utskottets förslag)

till sjöss eller under dygn när fartyget

avgår från eller ankommer till

hamn, mellan klockan 6 och klockan

19, och

under fartygets uppehåll i hamn,

mellan klockan 6 och klockan 19 å

söckendag utom lördag samt mellan

klockan 6 och klockan 15 å lördag

och helgdag.

11 §•

(Lika med utskottets ändringsförslag.)

Ikraftträdandebestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1960.

Genom denna lag upphäves sjöarbetstidslagen

den 26 augusti 1948 (nr

631).

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1960; dock skola bestämmelserna i

sjöarbetstidslagen den 26 augusti

1948 (nr 631) alltjämt gälla beträffande

fartyg med en bruttodräktigliet

understigande 2 000 registerton.

I övrigt upphäves härmed sjöarbetstidslagen

den 26 augusti 1948.

Undantag som-------— i kraft.

dels måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening

giva till känna vad utskottet anfört angående de vid Internationella

arbetsorganisationens sjöfartskonferens år 1958

antagna, ovan berörda instrumenten;

B. att motionen II: 570, i vad densamma inte besvarats

genom vad utskottet hemställt under A, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

73

Översättning

Bilaga A

Konvention (nr 109) angående löner, arbetstid och bemanning å fartyg

(reviderad 1958)

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 29 april 1958 till sitt fyrtioförsta sammanträde

och

beslutat antaga vissa förslag angående allmän revision av »konventionen

angående löner, arbetstid och bemanning å fartyg (reviderad) 1949» /Wages,

Hours of Work and Manning (Sea) Convention (Revised) 1949/, vilken fråga

utgör den andra punkten på dagordningen för sammanträdet, samt

funnit, att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention,

antager denna, den fjortonde dagen i maj månad nittonhundrafemtioåtta

följande konvention, som må benämnas »konventionen angående löner,

arbetstid och bemanning å fartyg (reviderad), 1958» /Wages, Hours of

Work and Manning (Sea) Convention (Revised), 1958/.

Avd. I. Allmänna bestämmelser

Artikel 1

Intet i denna konvention skall anses inverka på någon bestämmelse i lag,

skiljedom, sedvänja eller avtal mellan redare och sjömän angående löner,

arbetstid eller bemanning, som tillförsäkrar sjömännen förmånligare villkor

än de som stadgas i denna konvention.

Artikel 2

1. Denna konvention äger tillämpning å varje fartyg i allmän eller enskild

ägo, som

a) framdrives medelst maskineri;

b) är registrerat i ett territorium, för vilket denna konvention gäller;

c) yrkesmässigt nyttjas till befordran av last eller passagerare;

d) nyttjas å resa till sjöss.

2. Denna konvention äger icke tillämpning å:

a) fartyg med en bruttodräktighet understigande 500 register ton;

b) träfartyg av prixuitiv byggnad, som »dhows» och »junks»;

c) fartyg, som nyttjas till fiske eller i verksamhet, som står i direkt

samband därmed;

d) »estuarial craft» (flodmynningsfartyg).

Artikel 3

Denna konvention äger tillämpning å varje ombord anställd person med

undantag av:

a) befälhavaren;

b) lots, som ej tillhör besättningen;

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

c) läkare;

d) sjukvårdspersonal, som är anställd uteslutande för sjukvård;

e) skeppspräst;

f) personer, vilka äro anställda uteslutande för utbildningsändamål;

g) musiker;

h) personer, vilkas åligganden uteslutande avse lasten ombord;

i) personer, som arbeta uteslutande för egen räkning eller gottgöras allenast

genom andel i vinst eller förtjänst;

j) personer, som icke gottgöras för sin tjänstgöring eller som erhålla allenast

nominell lön;

k) personer, som äro anställda ombord av annan arbetsgivare än redaren,

med undantag av personer i tjänst hos ett radiobolag;

l) ambulerande stuveriarbetare, som icke tillhöra besättningen;

in) personer anställda å valfångstfartyg, flytande valkokerier, transportfartyg

eller eljest hos valfångstexpedition eller liknande företag på villkor

fastställda genom lagstiftning eller i särskilt med vederbörande sjöfolksorganisation

slutet kollektivavtal för valfångst eller liknande företag, innehållande

bestämmelser angående arbetstid och andra arbetsvillkor;

n) personer, som icke tillhöra besättningen (vare sig de äro påmönstrade

eller icke) men som äro anställda under fartygets uppehåll i hamn för reparation,

rengöring, lastning eller lossning eller annat liknande arbete eller

för avlösning, underhåll eller vakttjänst.

Artikel 4

I denna konvention avses med:

a) »befäl»; person — annan än befälhavaren — som i sjömansrullan betecknats

såsom befäl eller innehar sådan tjänsteställning, att han enligt

lag, kollektivavtal eller sedvänja är att anse såsom befäl;

b) »manskap»: medlem av besättningen, med eller utan behörighetsbevis,

som icke är befälhavare eller befäl;

c) »matros»: besättningsman som enligt nationell lagstiftning eller, där

sådan icke givits, enligt kollektivavtal är att anse såsom kompetent att fullgöra

varje åliggande, som kan ankomma på en medlem av däcksmanskapet,

med undantag av arbetsförmän och specialister;

d) »grundlön»: befäl eller manskap tillkommande kontant lön, ej inräknat

matersättning, övertidsersättning, premier eller andra bidrag i penningar

eller in natura.

Artikel 5

1. Medlemsstat, som ratificerar denna konvention, må genom en vid ratifikationshandlingen

fogad förklaring från ratifikationen utesluta avdelning

II av konventionen.

2. Med i sådan förklaring givna förbehåll skola bestämmelserna i avdelning

II av konventionen äga samma giltighet som övriga bestämmelser i konventionen.

3. Medlemsstat, som avgiver sådan förklaring, skall jämväl tillhandahålla

uppgifter utvisande grundlönen för en kalendermånads tjänst för en matros

anställd å fartyg, varå konventionen äger tillämpning.

4. Medlemsstat, som avgiver sådan förklaring, må sedermera genom ny

förklaring för generaldirektören anmäla att den godtager avdelning II; från

den dag då generaldirektören registrerat sådan anmälan, skola bestämmelserna

i avdelning II tillämpas i fråga om nämnda medlem.

5. Med bibehållande av giltigheten av förklaring, vilken med avseende å

s. 75 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

75

avdelning II avgivits enligt inom. 1 av denna artikel, må vederbörande medlemsstat

förklara sig villig godtaga avdelning II med verkan av en rekommendation.

Avd. II. Lön

Artikel 6

1. Grundlön för en matros, anställd å fartyg varå denna konvention äger

tillämpning, skall för en kalendermånads tjänst icke understiga i det Förenade

Konungariket Storbritanniens och Norra Irlands valuta sexton pund

sterling, i Amerikas förenta staters valuta sextiofyra dollar eller motsvarande

värde i annat lands valuta.

2. I fråga om ändring i parivärdet å pund eller dollar, varom meddelande

lämnats till Internationella valutafonden sedan den 29 juni 1946, eller i

händelse av ytterligare tillkommande sådan ändring, som meddelas efter antagandet

av denna konvention, skall

a) den enligt mom. 1 ovan fastställda minimigrundlönen, uttryckt i den

valuta beträffande vilken meddelande lämnats om sådan ändring, justeras

så att den bibehåller sitt värde i förhållande till den andra valutan;

b) denna justering av generaldirektören för Internationella arbetsbyrån

meddelas Internationella arbetsorganisationens medlemmar, och

c) den så justerade minimigrundlönen vara bindande för medlemsstater,

som ratificerat konventionen, på samma sätt som den enligt mom. 1 fastställda

lönen och för envar sådan medlemsstat gälla senast från och med

ingången av andra kalendermånaden efter den månad, under vilken generaldirektören

lämnat medlemsstaterna meddelande om ändringen.

Artikel 7

1. I fråga om fartyg, varå användes manskap som nödvändiggör anställande

av ett större antal besättningsmän än som eljest skulle erfordras,

skall minimigrundlönen för en matros jämkas i förhållande till den i föregående

artikel stadgade minimigrundlönen.

2. Den jämkade lönen skall fastställas i enlighet med principen lika lön

för lika arbete och med tillbörlig hänsyn till:

a) det extra antalet anställda, och

b) den ökning eller minskning i redarens utgifter, som förorsakas av

anställandet av ifrågavarande slag av manskap.

3. Den jämkade lönen skall fastställas i kollektivavtal mellan resp. redaroch

sjöfolksorganisationer eller, i avsaknad av sådant avtal och under förutsättning

att konventionen ratificerats av de båda berörda länderna, av

vederbörande myndighet i de ifrågavarande besättningsmännens hemland.

Artikel 8

Därest fri kost icke tillhandaliålles, skall minimigrundlönen höjas med ett

belopp, som skall fastställas i kollektivavtal mellan resp. redar- och sjöfolksorganisationer

eller, i avsaknad av sådant avtal, av behörig myndighet.

Artikel 9

1. Den kurs, som skall tillämpas för bestämmande av motvärdet i annan

valuta av minimigrundlönen enligt art. 6, skall vara förhållandet mellan

parikurserna av denna valuta och pund i det Förenade Konungariket Storbritannien

och Norra Irland eller dollar i Amerikas förenta stater.

2. I fråga om valuta tillhörande en medlem av Internationella arbetsorga
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

nisationen, som är medlem av Internationella valutafonden, skall parivärdet

vara det som gäller i enlighet med statuterna för Internationella valutafonden.

3. I fråga om valuta tillhörande en medlem av Internationella arbetsorganisationen,

som icke är medlem av Internationella valutafonden, skall parivärdet

räknas enligt den officiella växelkursen, uttryckt i guld eller i Amerikas

förenta staters dollar med den vikt och renhet, som gäller den 1 juli

1944 och som tillämpas för löpande betalningar och transfereringar vid internationella

transaktioner.

4. I fråga om en valuta, som icke kan regleras enligt föreskrifterna i någotdera

av de två föregående momenten:

a) skall den växelkurs, som avses i denna artikel, bestämmas av vederbörande

medlem av Internationella arbetsorganisationen;

b) skall medlemsstat i fråga meddela sitt beslut till generaldirektören

för Internationella arbetsbyrån, vilken utan dröjsmål skall därom underrätta

övriga medlemsstater som ratificerat denna konvention;

c) må varje annan medlemsstat, som ratificerat denna konvention inom

loppet av sex månader från den dag, då generaldirektören underrättat om

beslutet, meddela generaldirektören för Internationella arbetsbyrån, att den

ogillar beslutet, varefter generaldirektören skall därom underrätta den medlemsstat,

som fattat beslutet, samt övriga medlemsstater, som ratificerat

konventionen, och avgiva rapport i saken till den kommitté, som avses i

art. 22;

d) skola ovanstående bestämmelser tillämpas i den händelse vederbörande

medlemsstat gör någon ändring i sitt beslut.

5. Ändring i minimigrundlönen till följd av ändring i kursen för bestämmande

av motvärdet i annan valuta skall tillämpas senast från och

med ingången av andra kalendermånaden efter den, under vilken det ändrade

parivärdet av berörda valutor trätt i kraft.

Artikel 10

Varje medlemsstat skall vidtaga nödiga åtgärder i syfte:

a) att genom ett system av övervakning och straffbestämmelser säkerställa

att de löner, som betalas, icke understiga vad i denna konvention

stadgas; och

b) att tillförsäkra envar, som utfått lägre lön än som i denna konvention

stadgas, möjlighet att billigt och snabbt genom domstolsförfarande

eller på annan väg utfå de belopp, varmed han blivit underbetalad.

Avd. III. Arbetstid

Artikel 11

Denna avdelning av konventionen äger icke tillämpning å:

a) främste styrman eller övermaskinist;

b) intendent (purser);

c) varje annan befälsperson, som förestår en avdelning och vilkens

skeppstjänst icke är indelad i vakter;

d) person, som är anställd i intendentur- eller ekonomiavdelningen ombord

och som

1) innehar sådan överordnad befattning, som må vara angiven i kollektivavtal

mellan resp. redar- och sjöfolksorganisationer;

2) arbetar huvudsakligen för egen räkning; eller

s. 77 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

77

3) åtnjuter ersättning uteslutande i form av kommission eller huvudsakligen

genom andel i vinst eller förtjänst.

Artikel 12

I denna avdelning av konventionen avses med:

a) »fartyg i närtrafik»: fartyg, som uteslutande användes å resor, varunder

fartyget icke går längre från det land, varifrån resan anträtts, än

till närbelägna hamnar i grannländerna inom geografiska gränser, som

1) tydligt angivits i nationell lagstiftning eller i kollektivavtal mellan

redar- och sjöfolksorganisationer;

2) gälla enhetligt beträffande tillämpning av allt vad som stadgats i

denna del av konventionen;

3) tillkännagivits av vederbörande medlemsstat vid konventionens ratificering

genom cn närlagd förklaring; och

4) fastställts efter samråd med övriga berörda medlemsstater;

b) »fartyg i fjärrtrafik»: fartyg, som icke är »fartyg i närtrafik»;

c) »passagerarfartyg»: fartyg med passagerarfartygscertifikat, som berättigar

det att föra flera än tolv passagerare;

d) »arbetstid»: tid, varunder det åligger en sjöman att på överordnads

befallning utföra arbete för fartygets eller redarens räkning.

Artikel 13

1. Denna artikel äger tillämpning å befäl och manskap inom däcks-, maskin-

och radioavdelningarna å fartyg i närtrafik.

2. Ordinarie arbetstid för befäl eller manskap skall ej överstiga:

a) då fartyg är till sjöss: 24 timmar för två dygn i följd;

b) då fartyget ligger i hamn:

1) å veckans vilodag: den tid, ej överstigande två timmar, som fordras

för vanligt rutin- och sanitetsarbete;

2) å övriga dagar: 8 timmar, såvida ej genom kollektivavtal överenskommits

om kortare arbetstid;

c) 112 timmar för en period av två veckor i följd.

3. Tid, varunder arbete utföres utöver vad som föreskrives i mom. 2 a)

och b), skall anses såsom övertid, för vilken vederbörande skall vara berättigad

till ersättning i enlighet med bestämmelserna i art. 18 i denna konvention.

4. Då det sammanlagda antalet arbetstimmar under två veckor i följd,

med undantag av övertid, överstiger 112 timmar, skall vederbörande befäl

eller manskap åtnjuta kompensation i form av fritid i hamn eller på annat

sätt efter vad som må fastställas genom kollektivavtal mellan vederbörande

redar- och sjöfolksorganisationer.

5. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal skall för tillämpning

av denna artikel fastställas när ett fartyg skall anses vara till sjöss och när

det skall anses vara i hamn.

Artikel 14

1. Denna artikel äger tillämpning å befäl och manskap inom däcks-, maskin-

och radioavdelningarna å fartyg i fjärrtrafik.

2. Ordinarie arbetstid till sjöss samt å avgångs- och ankomstdagar skall

för befäl och manskap icke överstiga 8 timmar för dygn räknat.

3. Ordinarie arbetstid i hamn skall för befäl och manskap icke överstiga:

a) å veckans vilodag: den tid, ej överstigande två timmar, som erfordras

för vanligt rutin- och sanitetsarbete;

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

b) å övriga dagar: 8 timmar, såvida ej genom kollektivavtal överenskommits

om kortare arbetstid.

4. Tid, varunder arbete utföres utöver vad som föreskrivits i föregående

moment, skall betraktas såsom övertid, för vilken vederbörande befäl eller

manskap skall vara berättigat till ersättning i enlighet med bestämmelserna

i art. 18 i denna konvention.

5. Då det sammanlagda antalet arbetstimmar under en vecka, med undantag

av övertid, överstiger 48 timmar, skall vederbörande befäl eller manskap

åtnjuta kompensation i form av fritid i hamn eller på annat sätt efter

vad som må fastställas genom kollektivavtal mellan berörda redar- och sjöfolksorganisationer.

6. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal skall för tillämpningen

av denna artikel fastställas när ett fartyg skall anses vara till sjöss och

när det skall anses vara i hamn.

Artikel 15

1. Denna artikel äger tillämpning å personer tillhörande ekonomiavdelningen.

2. Å passagerarfartyg skall ordinarie arbetstid icke överstiga:

a) när fartyget är till sjöss samt å avgångs- och ankomstdagar: 10 timmar

under loppet av 14 timmar i följd;

b) när fartyget ligger i hamn,

1) då passagerare finnas ombord: 10 timmar under loppet av 14 timmar

i följd;

2) i andra fall,

å dagen före veckans vilodag: 5 timmar;

å veckans vilodag: för personer sysselsatta med mässtjänst 5 timmar,

och för andra personer den tid, ej överstigande två timmar, som erfordras

för vanligt rutin- och sanitetsarbete;

å annan dag: 8 timmar.

3. Å annat fartyg än passagerarfartyg skall ordinarie arbetstid icke överstiga

:

a) när fartyget är till sjöss samt å avgångs- och ankomstdagar: 9 timmar

under loppet av 13 timmar i följd;

b) när fartyget ligger i hamn,

å veckans vilodag: 5 timmar;

å dagen före veckans vilodag: 6 timmar;

å annan dag: 8 timmar under loppet av 12 timmar i följd.

4. Då det sammanlagda antalet arbetstimmar under två veckor i följd

överstiger 112 timmar, skall vederbörande åtnjuta kompensation i form av

fritid i hamn eller på annat sätt efter vad som må fastställas genom kollektivavtal

mellan berörda redar- och sjöfolksorganisationer.

5. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal mellan berörda redaroch

sjöfolksorganisationer må särskilda bestämmelser meddelas för reglering

av arbetstiden för nattvaktmän.

Artikel 16

1. Denna artikel äger tillämpning å befäl och manskap å fartyg i såväl

när- som fj ärr trafik.

2. Frågan om fritid i hamn bör upptagas till förhandling mellan berörda

redar- och sjöfolksorganisationer med den förutsättningen, att såväl befäl

som manskap böra erhålla största möjliga fritid i hamn och att sådan fritid

icke skall räknas som semester.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Artikel 17

1. Vederbörande myndighet må från tillämpning av denna avdelning av

konventionen undantaga befäl, som icke redan undantagits i kraft av art.

It, under följande villkor:

a) befälet i fråga skall i kraft av kollektivavtal hava rätt till anställningsvillkor,

som vederbörande myndighet förklarar vara fullt likvärdiga med

dem som stadgas i denna avdelning av konventionen;

b) kollektivavtalet skall första gången hava ingålts före den 30 juni 1946,

varjämte avtalet i dess ursprungliga eller i förnyat skick fortfarande skall

vara i kraft.

2. Medlemsstat, som begagnar sig av föreskrifterna i mom. 1, skall tillhandahålla

generaldirektören för Internationella arbetsbyrån en fullständig

redogörelse för varje ifrågakommande kollektivavtal, och generaldirektören

skall förelägga den i art. 22 omnämnda kommittén en sammanfattning av

sålunda erhållna upplysningar.

3. Nämnda kommitté skall undersöka, huruvida för densamma anmälda

kollektivavtal innehålla anställningsvillkor, som äro fullt likvärdiga med

dem som stadgas i denna avdelning av konventionen. Medlemsstat, som ratificerar

konventionen, förbinder sig att skänka vederbörligt beaktande åt

varje anmärkning eller förslag, som kommittén må göra angående ifrågavarande

avtal samt delgiva de redar- och befälsorganisationer, som äro parter

i dylika avtal, varje sådan anmärkning eller förslag.

Artikel 18

1. Grunderna för beräkning av övertidsersättningens storlek skola fastställas

genom nationell lagstiftning eller genom kollektivavtal; dock må ersättningen

i intet fall understiga 125 procent av grundlönen för timme räknat.

2. I stället för penningersättning må genom kollektivavtal överenskommas

om kompensation i form av motsvarande ledighet med rätt att lämna

fartyget eller i annan form.

Artikel 19

1. Regelbundet övertidsarbete skall undvikas, när så är möjligt.

2. Tid, som åtgår för arbete som nedan sägs, skall vid tillämpning av vad

i denna avdelning av konventionen stadgas varken inräknas i den ordinarie

arbetstiden eller anses som övertidsarbete, nämligen:

a) arbete, som befälhavaren finner vara nödvändigt och trängande för

fartygets, lastens eller de ombordvarandes säkerhet;

b) arbete, som befälhavaren påfordrar för lämnande av hjälp åt andra

fartyg eller personer i nöd;

c) mönstringar samt brand-, livbåts- och liknande övningar av det slag,

som föreskrives av den internationella konventionen för betryggande av säkerheten

för människoliv till sjöss, sådan den vid ifrågakommande tillfälle

lyder;

d) extraarbete, som erfordras för tull-, karantän- eller hälsovårdsformaliteter;
e)

sedvanligt och nödvändigt arbete, som utföres av befälet för fastställande

av fartygets position samt för utförande av meteorologiska observationer;
f)

extra tid, som åtgår för sedvanlig vaktavlösning.

3. Intet i denna konvention skall anses inkräkta på befälhavarens rätt

och plikt alt fordra eller på befälets eller manskapets skyldighet att utföra

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

sådant arbete, som befälhavaren finner vara nödvändigt för fartygets säkra

och effektiva drift.

Artikel 20

1. Person under 16 år må ej användas till arbete nattetid.

2. Med uttrycket »nattetid» förstås i denna artikel en sammanhängande

tidrymd av minst nio timmar, vilken börjar före och slutar efter midnatt i

enlighet med föreskrift i nationell lagstiftning eller kollektivavtal.

Avd. IV. Bemanning

Artikel 21

1. Varje fartyg, varå denna konvention äger tillämpning, skall vara bemannat

på ett sätt som med hänsyn till besättningens antal och duglighet

är ägnat att:

a) tillgodose säkerheten för människoliv till sjöss;

b) möjliggöra tillämpning av föreskrifterna i avdelning III av denna konvention;

och

c) förhindra överansträngning av besättningen samt undvika eller i möjligaste

mån begränsa övertidsarbete.

2. Varje medlemsstat förbinder sig att upprätta eller övertyga sig om

förefintligheten av ett effektivt system för undersökning och biläggande av

klagomål eller tvist angående ett fartygs bemanning.

3. Representanter för redarnas och sjömännens organisationer skola, med

eller utan andra personers eller myndigheters medverkan, gemensamt medverka

vid tillämpningen av sagda system.

Avd. V. Konventionens tillämpning

Artikel 22

1. Denna konvention må hringas i tillämpning genom a) lagstiftning; b)

kollektivavtal mellan redare och sjömän (utom i fråga om art. 21 mom. 2);

eller c) en kombination av lagstiftning och kollektivavtal mellan redare och

sjömän.

Med de undantag, som äro stadgade i denna konvention, skola föreskrifterna

i densamma tillämpas å varje fartyg, som är registrerat i den ratificerande

medlemsstatens territorium, och å varje person, som är anställd

å sådant fartyg.

2. Där bestämmelse i denna konvention bragts i tillämpning genom kollektivavtal

i enlighet med mom. 1 i denna artikel, skall vederbörande medlemsstat

icke vara pliktig vidtaga åtgärder, som avses i art. 10 i denna konvention,

i fråga om sådana föreskrifter i konventionen, som fastställts genom

kollektivavtal.

3. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall tillställa

generaldirektören för Internationella arbetsbyrån uppgifter om vidtagna åtgärder

för konventionens tillämpning samt om de särskilda bestämmelser i

kollektivavtal, varigenom någon av konventionens föreskrifter uppfylles och

som är i kraft vid den tidpunkt, då medlemsstaten ratificerar konventionen.

4. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, förbinder sig

att genom eu trepartsdelegation deltaga i en kommitté avsedd att tillsättas

för prövning av de åtgärder, som vidtagits för konventionens tillämpning; i

kommittén skola ingå representanter för regeringar samt redar- och sjö
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

81

folksorganisationer ävensom, i egenskap av rådgivare, representanter för

Internationella arbetsbyråns paritetiska sjöfartskommission.

5. Generaldirektören skall förelägga nämnda kommitté ett sammandrag

av de uppgifter han mottagit i enlighet med mom. 3 ovan.

6. Kommittén skall överväga, huruvida de kollektivavtal som föreläggas

densamma stå i överensstämmelse med konventionens föreskrifter. Varje

medlemsstat, som ratificerar konventionen, förbinder sig att beakta varje

anmärkning eller förslag av kommittén rörande tillämpningen av konventionen

ävensom att delgiva de redar- och sjöfolksorganisationer, som äro

parter i något i mom. 1 omnämnt kollektivavtal, varje anmärkning eller

förslag av kommittén rörande förverkligandet av konventionens bestämmelser

genom dylikt avtal.

Artikel 23

1. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall svara för

att bestämmelserna tillämpas å fartyg, som äro registrerade i dess territorium,

samt skall, utom i fall konventionen bringas i tillämpning genom kollektivavtal,

vidmakthålla en lagstiftning, som

a) reglerar redarens respektive befälhavarens ansvar för nämnda tilllämpning;
b)

föreskriver lämpliga straff för brott däremot;

c) föranstaltar om ändamålsenlig offentlig tillsyn å tillämpningen av

konventionens avdelning IV;

d) för tillämpning av avdelning III i konventionen stadgar förande av

journal över arbetstid, ersättning för övertidsarbete och annan överskjutande

arbetstid;

e) tillförsäkrar sjömännen samma medel för utfående av dem tillkommande

ersättning för övertid och annan överskjutande arbetstid som de

hava för utfående av innestående lön.

2. Vederbörande redar- och sjöfolksorganisationer skola, i den mån så

är rimligt och möjligt, rådfrågas vid utformningen av lagstiftning, som erfordras

för konventionens tillämpning.

Artikel 24

För åvägabringande av ömsesidigt bistånd i och för tillämpning av denna

konvention åtager sig varje medlemsstat, som ratificerar konventionen, att

anbefalla samtliga vederbörande hamnmyndigheter inom dess område att

underrätta envar annan ratificerande medlemsstats konsul eller annan

behörig myndighet om fall, då det kommer till förenämnda myndighets

kännedom att bestämmelserna i denna konvention icke iakttagas å ett

fartyg, som är registrerat i den andra medlemsstatens territorium.

Avd. VI. Slutbestämmelser

Artikel 25

1. Denna konvention utgör en revidering av 1946 och 1949 års konventioner

angående löner, arbetstid och bemanning.

2. Jämväl i de hänseenden, varom sägs i artikel 28 i Arbetstids- och bemannings-

(sjöfarts-)konventionen, 1936, skall denna konvention anses innebära

revidering av den förstnämda konventionen.

Artikel 26

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella

arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

(i llihang till riksdagens protokoll 1959. !) samt. 2 avd. Nr 31

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Artikel 27

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag följande villkor

hava uppfyllts:

a) att ratifikationer registrerats för nio av följande medlemsstater: Argentina,

Australien, Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Kina, Danmark, Finland,

Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Grekland, Indien, Irland,

Italien, Japan, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Spanien, Sverige,

Turkiet, De socialistiska rådsrepublikernas union, Storbritannien och Nordirland,

Amerikas förenta stater och Jugoslavien;

b) att minst fem medlemsstater, vilkas ratifikationer registrerats, å registreringsdagen

var för sig hava en handelsflotta om minst en miljon

bruttoregisterton;

c) att den samlade handelsflotta, som vid tiden för registreringen tillhör

de medlemsstater, för vilka ratifikationer registrerats, uppgår till minst

femton miljoner bruttoregisterton.

8. Bestämmelserna i föregående mom. hava tillkommit för att underlätta

och främja medlemsstaternas snara ratificering av konventionen.

4. Efter det konventionen en gång trätt i kraft, skall den träda i kraft

för varje enskild medlemsstat sex månader efter den dag, då dess ratifikation

registrerats.

Artikel 28.

1. Varje medlemsstat, som ratificerat denna konvention, kan, sedan fem

år förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga

densamma genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör

för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett

år efter det den registrerats.

2. Varje medlemsstat, som ratificerat denna konvention och icke inom

ett år efter utgången av den i föregående moment nämnda femårsperioden

gör bruk av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara

bunden för en ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av

de i denna artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången

av varje femårsperiod.

Artikel 29

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga

medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av

alla ratifikationer, förklaringar och uppsägningar, som medlemmarna delgiva

honom.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om registreringen

av den sista ratifikation, som är nödvändig för att sätta konventionen

i kraft, skall han göra organisationens medlemmar uppmärksamma

på dagen för konventionens ikraftträdande.

Artikel 30

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall för registrering i enlighet

med artikel 102 av Förenta Nationernas stadga lämna Förenta Nationernas

generalsekreterare fullständiga upplysningar om alla ratifikationer,

förklaringar och uppsägningar, som registrerats av honom i enlighet med

villkoren i föregående artiklar.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Artikel 31

Vid utgången av varje period av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall Internationella arbetsbyråns styrelse förelägga allmänna

konferensen en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under

övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning

uppföra frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 32

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,

helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventioen

icke föreskriver annat, skall

a) en medlemsstats ratifikation av den nya, reviderade konventionen,

för såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning av

förevarande konvention, utan hinder av vad i art. 28 härovan stadgas;

b) från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft, förevarande

konvention icke längre kunna ratificeras av medlemsstaterna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande i sin nuvarande

form och med sitt nuvarande innehåll för de medlemsstater, som ratificerat

densamma men icke ratificerat den reviderade konventionen.

Artikel 33

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika vitsord.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Översättning

Bilaga B

Rekommendation (nr 109) angående löner, arbetstid och bemanning

å fartyg

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till Genéve

och där samlats den 29 april 1958 till sitt fyrtioförsta sammanträde

och

beslutat antaga vissa förslag om en allmän revision av »konventionen angående

löner, arbetstid och bemanning å fartyg (reviderad) 1949» /Wages

Hours of Work and Manning (Sea) Convention (Revised), 1949/, vilken

fråga utgör den andra punkten på dagordningen för sammanträdet, och

antagit »konventionen angående löner, arbetstid och bemanning å fartyg

(reviderad), 1958» /Wages, Hours of Work on Board Ship and Manning

(Sea) Convention (Revised), 1958/, samt

finner behov föreligga av ytterligare ett dokument likaledes ägnat att uppfordra

medlemsstaterna att förbättra anställningsvillkoren för sjömän,

antager denna, den fjortonde dagen i maj år nittonhundrafemtioåtta följande

rekommendation, som må benämnas »rekommendationen angående löner,

arbetstid och bemanning, 1958» /Wages, Hours of Work and Manning (Sea)

Recommendation, 1958/.

Tillämpningsområde

1. Denna rekommendation äger tillämpning på sjömän, andra än befälhavare,

vilka äro anställda å yrkesmässigt nyttjade, sjögående fartyg, som

framdrivas medelst maskineri; undantagna äro dock »estuarial craft»

(flodmynningsfartyg), fiskefartyg och fartyg av primitiv byggnad.

Löner

2. Grundlönen eller lönen för en kalendermånads tjänst för en matros,

anställd å fartyg, varå denna rekommendation äger tillämpning, bör icke

understiga det belopp motsvarande tjugofem pund i det Förenade Konungariket

Storbritanniens och Norra Irlands valuta eller sjuttio dollars i Amerikas

förenta staters valuta, därvid motvärdet beräknas efter den av dessa

båda summor som vid varje tillfälle är den högsta. I fråga om fartyg, varå

sysselsättes sådant manskap som nödvändiggör anställandet av ett större

antal besättningsmän än som eljest skulle erfordras, och med hänsyn till

principen om lika lön för lika arbete må dock vid fastställandet av grundlönen

beaktas sådana särskilda omständigheter som antalet extra anställda

och skillnader i omkostnaderna för besättningen, som redaren ådrager sig

i följd av anställandet av ifrågavarande slag av manskap.

3. Utom i de fall, där bestämmelserna i föregående punkt bliva tillämpliga

genom kollektivavtal mellan bona fide organisationer representerande redare

och sjömän, bör medlemsstat

a) genom ett system av övervakning och straffbestämmelser säkerställa,

att de utbetalda lönerna icke understiga vad i föregående punkt stadgas;

och

s. 85 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

85

b) tillförsäkra envar, som utfått lägre lön än som i föregående punkt stadgas,

möjlighet att billigt och snabbt genom domstolsförfarande eller annorledes

utfå det belopp, varmed han blivit underbetald.

Arbetstid

4. Till sjöss och i hamn bör den normala arbetstiden vara åtta timmar om

dygnet vid arbete å alla avdelningar. Beträffande arbetstiden i hamn under

veckans vilodag och dagen före denna böra särskilda bestämmelser utfärdas

genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal.

5. När fartyget är till sjöss under veckans vilodag böra sjömännen erhålla

kompensation på sätt som må bestämmas genom kollektivavtal eller nationell

lagstiftning.

6. Beträffande mindre fartyg och fartyg på kortare resor må genom kollektivavtal

eller nationell lagstiftning föreskrivas en genomsnittlig arbetstid

av åtta timmar om dygnet.

7. Grunderna för beräkning av övertidsersättningens storlek böra föreskrivas

genom nationell lagstiftning eller fastställas genom kollektivavtal; dock

bör övertidsersättningen per timma i intet fall understiga 125 procent av

grundlönen för timme räknat. I stället för penningersättning må genom nationell

lagstiftning eller kollektivavtal bestämmas om kompensation i form

av motsvarande ledighet med rätt att lämna fartyget eller i annan form.

8. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal böra bestämmas de arbeten,

beträffande vilka, vid tillämpningen av denna rekommendation, tiden

för utförandet varken skall inräknas i den ordinarie arbetstiden eller

anses såsom övertidsarbete.

9. När särskilda skäl därtill föreligga, må genom kollektivavtal bestämmas

om särskilda anordningar, vilka skola anses innebära full kompensation i

stället för direkt övertidsersättning.

Bemanning

10. För undvikande av alltför mycket övertidsarbete och för tillgodoseende

av kraven på säkerhet för människoliv till sjöss bör ett tillräckligt antal

befäl och manskap finnas anställt.

11. Medlemsstat bör upprätthålla eller övertyga sig om förefintligheten av

ett effektivt system för undersökning och biläggande av varje klagomål eller

tvist angående fartygs bemanning.

12. Representanter för redarnas och sjömännens bona fide organisationer

böra, med eller utan andra personers eller myndigheters medverkan, deltaga

vid tillämpningen av sagda system.

Allmänt

13. Intet i denna rekommendation skall anses inverka på någon bestämmelse

i lag, dom, sedvänja eller avtal mellan redare och sjömän angående

löner, arbetstid eller bemanning å fartyg, som tillförsäkrar sjömännen förmånligare

villkor än de som föreskrivits i denna rekommendation.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1959

Innehållsförteckning

Förslag till sjöarbetstidslag (lagförslag) .......................... 1

Motioner i anledning av propositionen ............................ 8

Propositionens huvudsakliga innehåll .............................. 8

Inledning ...................................................... 9

I. Förslaget till sjöarbetstidslag................................... 10

1. Nuvarande begränsning av arbetstiden till sjöss................ 10

2. Ekonomisk undersökning rörande de mindre och medelstora handelsfartygen

................................................ 14

3. Sjöarbelstidsutredningens förslag ............................ 18

Allmänna motiv för arbetstidsförkortning...................... 18

Ekonomiska förutsättningar för arbetstidsreform .............. 18

Sjöfartens speciella arbetsförhållanden........................ 24

Huvudlinjerna i förslaget.................................... 24

Kostnadsberäkningar........................................ 28

Ekonomiska stödåtgärder för det mindre och medelstora tonnaget 29

4. Särskilt yttrande ........................................... 31

5. Remissyttrandena över sjöarbetstidsutredningens förslag........ 31

6. Departementschefen ........................................ 32

7. Motionerna 1:467 och 11:571 ................................ 42

8. Detaljmotivering............................................ 43

II. 1958 års konvention och rekommendation........................ 62

Utskottet ....................................................... 64

Reservation .................................................... 70

Konvention (nr 109) angående löner, arbetstid och bemanning å fartyg

(bilaga A) ...................................................... 73

Rekommendation (nr 109) angående löner, arbetstid och bemanning å

fartyg (bilaga B) ................................................ 84

590763 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:278 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till sjöarbetstidslag, m. m., dels ock i cimnet väckt motion. a1 i texten