Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

1959-05-08 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1959:35, Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

1

Nr 35

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående

vissa ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring,

m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 167 i första kammaren av herrar

Birke och Sveningsson samt nr 218 i andra kammaren av herr Edlund,

dels ock de likalydande motionerna nr 319 i första kammaren av herr

Sundelin och nr 391 i andra kammaren av herr Ståhl m. fl.

I motionerna 1:167 och 11:218 har hemställts, »att riksdagen måtte

antaga följande

1) Lag

angående ändrad lydelse av lagen den 3 januari 19kl (nr 1) om allmän

s jukför säkring.

Härigenom förordnas, att 26, 40 och 41 §§ lagen den 3 januari 1947 om

allmän sjukförsäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives

samt att 42 § samma lag skall upphöra att gälla.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de sju första dagarna av varje sjukperiod,

den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid), och ej heller

för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där ej

hinder mött för sådan anmälan eller eljest särskilda skäl föranleda att

sjukpenning bör utgå.

Vid karenstidens---en sjukperiod.

Karenstid tillämpas---erkänd arbetslöshetskassa.

40 §.

Till de allmänna sjukkassorna utgår enligt vad nedan sägs statsbidrag

i form av sjukhjälpsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag.

Statsbidrag beräknas—-— — Konungen bestämmer.

1—666 6» Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 35

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

41 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår till centralsjukkassa med nedan angivna procentuella

andel av de utgifter under kalenderåret, som bestritts av centralsjukkassan

och till denna anslutna lokalsjukkassor, nämligen för

a) läkarvård enligt 14 § och 19 § första stycket samt gottgörelse till

arbetsgivare enligt 19 § andra stycket för läkarvård och för andra sjukvårdande

åtgärder än som avses i 18 § ävensom resor enligt 16 och 17 §§

—-— — 50 procent;

b) grundsjukpenning och motsvarande del av hempenning — ----

30 procent;

c) barntillägg----75 procent.

Konungen äger---—skall tillkomma lokalsjukkassa.

Angående sjukhjälpsbidrag---särskilt stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 14 maj 195A (nr 243) om

yrkesskadeförsäkring.

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §•

Drabbas någon, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring,

av yrkesskada, äger han för tid till och med nittionde dagen efter den då

skadan inträffade, dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta

eller till och med den dag rätten till sjukpenning upphör enligt 29 § nämnda

lag (samordningstid), rätt att erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt

vad därom är stadgat i lagen om allmän sjukförsäkring, därvid dock

skall iakttagas att i fråga om sjukdom på grund av yrkesskada, som varar

längre än tre dagar, sjukpenning skall utgå från och med dagen för skadans

inträffande.

År skadad---från sjukpenningförsäkring.

Är den—--obligatoriska sjukförsäkringen.

Medför yrkesskada---den skadade.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

3

3) Förordning

angående ändrad lydelse av Kungl. Maj.ts förordning den 4 juni 195i

(nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ Kungl. Maj :ts förordning den 4 juni

1954 angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

3 §.

I annat fall än som avses i 2 § äger vid sjukdom den som är försäkrad

jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring vid inköp av läkemedel, som enligt

apoteksvarustadgan den 14 november 1913 (nr 308) är att hänföra till

apoteksvara eller som utan att utgöra apoteksvara innehåller gift av första

klassen, åtnjuta nedsättning av fastställt pris för läkemedlet med hälften av

det belopp, varmed priset må överstiga fem kronor. Har under en formel

förskrivits flera läkemedel skall prisnedsättningen avse den sammanlagda

kostnaden. Är förskrivning avsedd att expedieras mer än en gång, skall

nedsättningen hänföra sig till varje expedition.

Vad nu---enskild tjänst.

Från prisnedsättning----stycket avses.

5 §.

Kostnaden för tillhandahållande av läkemedel enligt denna förordning

bestrides av de allmänna centralsjukkassorna.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959.»

I motionerna I: 319 och II: 391 har hemställts,

»1. att riksdagen måtte för sin del besluta att med giltighet fr. o. m. den

1 juli 1959

a) statsbidraget till grundsjukpenning samt till läkarvård och tandvård

bestämmes till 40 procent av kostnaderna,

b) det särskilda statsbidraget till läkemedelsersättning slopas och

c) karensbeloppet för prisnedsatta läkemedel bestämmes till fem kronor,

samt

2. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig författningstext».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna I: 167 och II: 391.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

Frågan om karenstiden samt frågan om statsbidragen enligt

sjukförsäkringslagen

Gällande rätt i fråga om sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen

Sjukpenning består av grundsjukpenning och tilläggssjukpenning. Dessutom

utgår i vissa fall barntillägg. Grundsjukpenningens storlek är lika

för alla, som är sjukpenningförsäkrade. Tilläggssjukpenning utgår allenast

om vederbörandes årsinkomst av tjänst uppgår till 1 800 kronor och

är därjämte till sin storlek beroende av storleken av nämnda årsinkomst.

Barntillägget varierar med antalet barn.

För tid, då den sjuke vårdas på sjukvårdsanstalt, ersättes sjukpenning

av hempenning. Hempenningen är i princip lika med sjukpenningen,

minskad med 3 kr., dock högst med halva sjukpenningens belopp.

Enligt sjukförsäkringslagen kan sjukpenning (hempenning) ej utgå för

de tre första dagarna av varje sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet inträffade

inräknad (karenstid). Vid karenstidens beräkning skall, därest

sjukperiod börjar inom tjugo dagar efter föregående sjukperiods slut, de

båda perioderna anses såsom en sjukperiod.

Tidigare behandling av frågan om karenstidens längd

Enligt de före sjukförsäkringslagens tillkomst gällande bestämmelserna

angående den frivilliga statsunderstödda sjukförsäkringen fick sjukkassorna

icke utge sjukpenning under en karenstid av tre dagar, den dag sjukdomsfallet

inträffade inräknad.

Socialvårdskommittén föreslog i sitt betänkande med förslag till lag om

allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15) att karenstiden å tre dagar skulle

bibehållas.

Den föreslagna karenstiden ansågs vid remissbehandlingen av socialvårdskommitténs

förslag i flera yttranden alltför kort.

I den s. k. sjukförsäkrings promemorian, resultatet av en överarbetning

inom socialdepartementet av socialvårdskommitténs förslag, framlades två

alternativ för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, det ena kallat

alternativ I, innebärande en i förhållande till inkomsten av tjänst graderad

sjukpenning med en karenstid av tre dagar, samt det andra, kallat alternativ

II, innebärande en enhetlig sjukpenning för alla men olika karenstid för

olika grupper av försäkrade. De olika karenstiderna enligt alternativ II

skulle vara tre dagar och fyra veckor. Sistnämnda karenstid skulle gälla för

självständiga företagare, vilkas inkomst av rörelsen icke var direkt beroende

av deras egen dagliga arbetsinsats.

Vid remissbehandlingen av sjukförsäkringspromemorian framhölls allmänt,

att den i alternativ II föreslagna uppdelningen av de försäkrade i två

grupper med hänsyn till karenstidens längd skulle vara förknippad med

utomordentligt stora svårigheter.

I propositionen med förslag till lag om allmän sjukförsäkring (nr 312 år

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

o

1946) upptogs alternativ II, dock med den jämkningen att en enhetlig

karenstid om tre dagar föreslogs.

I tredje särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 19A6 i anledning av propositionen

uttalades, att det saknades anledning frångå den karenstid, som

vunnit hävd inom de erkända sjukkassorna.

I samband med de ändringar, som 1953 genomfördes i sjukförsäkringslagen

vid beslutet om dennas ikraftträdande, gjordes vissa smärre jämkningar

i fråga om karenstiden. Denna bibehölls dock fortfarande till tre

dagar. Vid riksdagsbehandlingen väcktes motioner om såväl förlängning

som förkortning av karenstiden. Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet

i utlåtande nr 35 år 1953 och vann ej heller riksdagens bifall.

I motionerna I: 269 och II: 340 vid 1958 års A-riksdag samt i motionerna

I: B 152 och II: B 241 vid samma års B-riksdag hemställdes om en förlängning

av karenstiden till sju dagar, dock att vid yrkesskada sjukpenning

skulle utgå fr. o. m. dagen för skadans inträffande, där sjukdom i anledning

av skadan varat mer än tre dagar (tre dagars relativ karens).

Båda motionsparen avslogs av riksdagen i enlighet med andra lagutskottets

utlåtanden (nr 9 och nr B 7). Såsom skäl härför anförde utskottet

bl. a. att en förlängning av karenstiden till sju dagar skulle medföra en icke

obetydlig försämring av nuvarande sjukpenningförmåner samt att en sådan

förlängning vidare skulle innebära, att viktiga delar av samordningen mellan

sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen måste uppges.

Huvuddragen av samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
I

och med den nya yrkesskadeförsäkringslagen, vilken trädde i kraft

den 1 januari 1955, har yrkesskadeförsäkringen samordnats med sjukförsäkringen.

Samordningen innebär att personer, som är både sjukförsäkrade

och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada skall få ersättning

från yrkesskadeförsäkringen först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden,

gått till ända. Under samordningstiden skall som regel sjukhjälp

utgå från allmän sjukkassa enligt bestämmelserna i sjukförsäkringslagen

för sjukdom i allmänhet. Samordningstiden omfattar tiden t. o. in. 90 :e

dagen efter olycksfallsdagen eller, om yrkesskadan uppkommit på annat sätt

än genom olycksfall, efter dagen för skadans yppande. Om skadan medför

rätt till livränta, upphör dock samordningstiden senast den dag livränterätlen

inträder.

Eftersom praktiskt taget hela befolkningen omfattas av den allmänna

sjukförsäkringen, blir de samordningsregler, för vilka nu redogjorts, tilllämpliga

vid så gott som alla yrkesskador. Om yrkesskada emellertid drabbar

någon, som inte är sjukförsäkrad, t. ex. en här i riket ej mantalsskriven

utlänning, griper yrkesskadeförsäkringen visserligen in redan från början,

men även i detta fall löper en samordningstid på samma säll som eljest.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

Under denna tid erhåller den skadade samma förmåner från yrkesskadeförsäkringen

som han skulle ha åtnjutit från sjukförsäkringen, därest han

omfattats av denna. Först därefter utgår ersättning med tillämpning av

yrkesskadeförsäkringslagens regler.

Enligt den äldre lagstiftningen gällde i frågan om försäkringsförmånerna

vid olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom bl. a. att om

sjukdom uppkommit, som varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet

resp. dagen för yrkessjukdomens yppande, sjukpenning utgavs

fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen resp. yppandedagen så länge sjukdomen

förorsakade förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma

med minst en fjärdedel. Sjukpenningens storlek var beroende av den

skadades årliga arbetsförtjänst under tiden närmast före olycksfallet resp.

yrkessjukdomens yppande.

Tidigare behandling av frågan om samordning mellan sjukförsäkringen

och yrkesskadeförsäkringen

Vid 1955 års riksdag behandlades frågan om samordningen mellan den

allmänna sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

I de likalydande motionerna 1: 33 och II: 44 yrkades att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t måtte hemställa om förslag till vissa ändringar i

olycksfallslagstiftningen. I dessa motioner framhölls, att samordningen

mellan de ifrågavarande båda försäkringsformerna medfört vissa försämringar

av detaljer i yrkesskadeförsäkringen. Motionärerna pekade bl.a.

på att de yrkesskadade under samordningstiden själva fick betala viss del

av kostnaden för läkarvård och antydde att detta kunde bli särskilt kännbart

under den s. k. karenstiden, då någon sjukpenning icke utgick.

Andra lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr

31 år 1955, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd

och anförde i anslutning till uttalande i motionerna att om man mildrade

de av motionärerna påtalade olägenheterna genom att införa en kortare

karenstid vid yrkesskada, det skulle innebära att samordningsprincipen

finge uppgivas. Utskottet kunde därför icke finna denna väg framkomlig.

I de i andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956 behandlade motionerna

1:53 och II: 71 yrkades viss lagändring bl. a. i syfte att vid yrkesskada,

som varat mer än två dagar, sjukpenning skulle utgå från dagen efter den

då skadan inträffat och icke, som enligt gällande bestämmelser, först efter

en karenstid av tre dagar. Utskottet avstyrkte motionerna under framhållande

av bl. a. att utskottet icke kunde förorda, att man, i enlighet med

motionärernas hemställan, utan föregående undersökning genomförde föreslagen

genomgripande lagändring.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

I motionerna 1:5 och 11:8 vid 1956 års riksdag föreslogs ändrade bestämmelser

i fråga om beräkning av karenstid. Tre olika lösningar disku
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 är 1959

7

teradcs i motionerna. Det första alternativet gick ut på att minska karensdagarnas

antal eller helt slopa karensdagarna. Det andra innebar tillämpning

av förmånligare regler vid olycksfalls- och yrkesskador. Enligt det

tredje alternativet slutligen skulle genom lagstiftning vederbörande arbetsgivare

förpliktas att betala sjukpenning för karensdagarna under samordningstiden.

Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr 56 år 1956 i anledning av motionerna

bl. a.:

Utskottet hyser alltjämt den uppfattningen att det av bl. a. ekonomiska

skäl icke torde finnas anledning att nu genomföra en allmän minskning av

karensdagarnas antal inom sjukförsäkringslagstiftningen. När det gäller

att bedöma konsekvenserna för de yrkesskadeförsäkrade av samordningen

mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna bör man enligt utskottets mening

beakta, att samordningen för de yrkesskadade inneburit vissa betydelsefulla

förbättringar i förhållande till vad som gällde enligt den tidigare

lagstiftningen på området. Det är emellertid ofrånkomligt att den minskning

av försäkringsförmånerna för de yrkesskadade, som karenstidens utformning

medfört, i vissa fall kan bli ganska kännbar. För utskottet står

klart att det är en ytterst svårlöst fråga att, med bibehållande av den för

sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna grundläggande samordningsprincipen,

härutinnan åstadkomma en förbättring av de yrkesskadades försäkringsförmåner.

Att samordningen ur skilda synpunkter är förenad med så stora

fördelar att den i princip bör behållas är enligt utskottets mening ställt

utom allt tvivel. Önskvärdheten av att på förevarande område en förbättring

av de yrkesskadades förmåner kommer till stånd torde emellertid motivera

att frågan om möjligheterna härtill, inom ramen för en bibehållen

samordning i stort, göres till föremål för undersökning. Utskottet vill därför

föreslå att riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj :t hemställer, att Kungl.

Maj:t ville låta utreda möjligheterna till förkortning eller slopande av

karenstiden vid yrkesskada i enlighet med det ovan anförda.

Riksdagen har i skrivelse nr 417 år 1956 hemställt i enlighet med utskottets

utlåtande.

Riksdagens skrivelse har ännu ej föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

I de förutnämnda motionerna 1:269 och 11:340 vid 1958 års A-riksdag

samt I:B152 och II: B 241 vid samma års Il-riksdag föreslogs, att sjukpenning

skulle utgå till yrkesskadad för sjukdomsfall, som varade mer än

tre dagar, och i så fall från och med dagen för insjuknandet (skadefallct

eller skadefallets yppande). Sjukkassorna skulle, i de fall där det finnes

sannolika skäl för att yrkesskada föreligger, äga utbetala sjukpenningersättning

med tre dagars relativ karenstid. I princip skulle icke ifrågakomma

att återkräva vad en försäkrad erhållit för mycket på grund av

atl man felaktigt utgått från alt yrkesskada förelegat.

Riksdagen motiverade sina ovan omförmälda avslagsbeslut i anledning

av motionerna med att samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

vore förenad med stora fördelar samt att de förslag till

lösning av samordningsproblemet, som framlagts i motionerna, skulle

medföra avsevärda svårigheter vid tillämpningen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 dr 1959

Finansieringen av de genom motionerna aktualiserade förmånerna

enligt sjukförsäkringslagen

Grundsjukpenningen och motsvarande del av hempenningen samt tillhörande

barntillägg finansieras dels med statsbidrag, dels med avgifter

från de försäkrade. Statsbidraget utgår med 50 % av utgiften utom såvitt

angår barntillägget, där statsbidraget uppgår till 75 %.

Tilläggssjukpenningen och motsvarande del av hempenningen finansieras

dels med arbetsgivarbidrag, dels med avgifter från de försäkrade.

Arbetsgivarbidragen beräknas inte efter sjukkassornas utgifter utan är i

stället bestämda till 0,85 % av de löner arbetsgivarna utgivit till sådana

hos dem anställda arbetstagare, som är obligatoriskt försäkrade enligt

lagen om yrkesskadeförsäkring. I den mån lön överstiger 15 000 kr. för

år, tas den icke med i beräkningen.

Till sjukkassornas utgifter för ersättningar för läkarvård, däri inbegripet

ersättningsgill tandläkarvård, utgår statsbidrag med 50 %.

Medlemsbidrag utgår till sjukkassorna med visst belopp för varje medlem.

Beloppet varierar mellan olika sjukkasseområden och utgör i princip

4 kr., 4 kr. 50 öre eller 5 kr.

Storleken av statsbidraget är för budgetåret 1959/60 beräknad, beträffande

grundsjukpenning till 76,8 milj. kr., beträffande grundhempenning

till 6,7 milj. kr., beträffande läkarvård och tandläkarvård till 69,7 milj. kr.

samt i fråga om medlemsbidraget till 24,8 milj. kr.

Karensbeloppet m.m.

Gällande bestämmelser om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Vid 1954 års riksdag antogs ett genom proposition nr 163 år 1954 framlagt

förslag om detaljutformning av den läkemedelsreform, varom principbeslut

fattats vid 1953 års riksdag. Enligt den sålunda antagna kungl. förordningen

den 4 juni 1951/ ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

vilken trädde i kraft den 1 januari 1955, skall vissa läkemedel, varå recept

utfärdats av läkare, på apotek utlämnas kostnadsfritt eller till nedsatt

pris. Sålunda skall den som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring

vid särskilt angivna långvariga och allvarliga sjukdomar erhålla

vissa läkemedel utan kostnad. I andra fall skall vid sjukdom den sjukförsäkrade

vid inköp av läkemedel, som är att hänföra till apoteksvara eller

innehåller gift av första klassen, åtnjuta nedsättning av läkemedelspriset

med hälften av det belopp, varmed priset överstiger 3 kr. Sådan prisnedsättning

erhåller även den som utan att omfattas av den allmänna sjukförsäkringen

är i allmän eller enskild tjänst här i riket. Kungl. Maj :t äger

från prisnedsättningen undantaga visst läkemedel eller viss grupp av läkemedel

som nyss nämnts.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

9

För vad allmänheten ej erlagt av priset för ifrågavarande läkemedel skall

apotekarna erhålla ersättning från tillsynsmyndigheten för den allmänna

sjukförsäkringen, dvs. riksförsäkringsanstalten.

Av utgifterna för läkemedelsreformen — vilka vid reformens genomförande

beräknades till ca 34 milj. kr. om året — skall staten svara för

ett belopp per år motsvarande 1 kr. 15 öre för varje sjukkassemedlein eller

i runt tal 6,5 milj. kr., medan återstående kostnader fördelas mellan de allmänna

centralsjukkassorna.

Tidigare behandling av frågan

Till grund för den proposition, genom vilken förordningen angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel underställdes riksdagen, låg ett

förslag av en särskilt tillkallad utredningsman. Enligt detta förslag skulle

rabatt medgivas med 50 % å det belopp för recipe — dvs. varje särskilt

förskrivet läkemedel — som översteg 2 kr. Vid remissbehandlingen tillstyrktes

systemet med karensbelopp nästan genomgående. Farhågor uttrycktes

dock för att ett dylikt system skulle leda till utskrivning av större

myckenhet läkemedel på en gång än eljest skolat ske med ty åtföljande

risk för missbruk. Vidare påpekades, att karensbeloppet innebar en försämring

i jämförelse med vad som då gällde för många sjukförsäkrade,

enär övervägande delen av sjukkassorna gav ersättning för läkemedel med

vanligen 50 % utan något karensbelopp.

Föredragande departementschefen, stedsrådet Sträng, uttalade i ovannämnda

proposition nr 163 år 1954 bl. a.:

Enligt min uppfattning är systemet med visst karensbelopp förenat med

avgjorda fördelar. Därmed kommer en mängd smärre läkemedelsinköp

automatiskt att undantagas från rabatteringen, och det torde i dessa fall

vanligen röra sig om icke receptbelagda läkemedel. Här förhindras alltså

en övergång till receptköp. Karenssystemet ger vidare möjlighet till att

genom en något högre rabattsats bereda en större prisnedsättning för dyrare

läkemedel, varigenom de mera behjärtansvärda fallen kan bättre tillgodoses.

Ett visst karensbelopp synes därför böra föreskrivas---.

Vid bestämmande av karensbeloppets och rabattsatsens storlek må hållas

i minnet, att utredningsmannen beräknat kostnaderna för en läkemedelsreform

med det innehåll, som förordats av honom, till 32 å 34,5 milj. kr.

om året — differensen beror på svårigheten att ange storleken av den

kostnadsfria läkemedelssektorn — samt att statsmakterna vid 1953 års

principbeslut räknade med en kostnadsram av 34 milj. kr. Enligt min

mening bör nämnda kostnadsram hållas. Givetvis måste alla kostnadsberäkningar

för en reform av förevarande slag bli osäkra. De av utredningsmannen

gjorda beräkningarna har verkställts med utgångspunkt från

recepturomsättningen år 1952 utan alt därvid räknats med någon förhöjning

av denna omsättning till följd av sjukförsäkrings- och läkemedelsreformens

genomförande. Med hänsyn härtill och till den under en lång

följd av år fortgående ökningen av läkemedelskonsumtionen synes en viss

ej alltför obetydlig marginal för ökning av läkemedelsförbrukningen böra

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

reserveras. En marginal å ca 6 milj. kr. skulle erhållas, därest karensbeloppet

med oförändrad rabattsats höjdes till 3 kr.; skulle samtidigt rabattsatsen,

såsom ifrågasatts, höjas till 75 %, skulle däremot i stället uppstå

en kostnadsökning av ca 2 milj. kr.

Vad nu anförts synes tala för att karensbeloppet fastställes till 3 kr. och

rabattsatsen till 50 %. Med den tämligen vida omfattning, som det rabatterade

läkemedelsområdet erhållit, torde detta vara motiverat. En sådan höjning

av det föreslagna karensbeloppet bör även vara ägnad att stävja

eventuella tendenser till läkemedelsmissbruk. Den medför också en administrativ

lättnad, vilket inte är minst värdefullt.

Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 37 år

195A och hade därvid även att taga ställning till ett i motionen II: 646

framställt yrkande att karensbeloppet skulle helt slopas. Utskottet framhöll

härvid bl. a. följande.

Beträffande systemet med karensbelopp har olika meningar gjort sig

gällande. I motionen II: 646 föreslås sålunda, att karensbeloppet helt skall

slopas, medan i remissyttrandena — vilka till övervägande delen ansluter

sig till tanken på ett karensbelopp — även den meningen framkommit, att

karensbeloppet bör vara större och i gengäld rabattsatsen böjas.

Vid sin bedömning av frågan utgår utskottet från att den av statsmakterna

vid 1953 års beslut förutsatta kostnadsramen för reformen bör hållas.

Härför talar såväl statsfinansiella skäl som intresset av att begränsa storleken

av avgifterna till sjukvårdsförsäkringen. Det är vidare enligt utskottets

mening önskvärt — ej minst med hänsyn till att det här är fråga om

en reform, vars verkningar i olika hänseenden det är svårt att i förväg

överblicka — att försiktighet iakttages vid utformningen av rabattsystemet

i avvaktan på praktisk erfarenhet av reformens verkningar.

Systemet med karensbelopp är förenat med bl. a. den väsentliga fördelen,

att det inom en given kostnadsram medger en högre rabattsats och således

ger en effektivare hjälp vid dyrare och för den enskilde mera betungande

inköp av medicin. Kostnaderna för läkemedelsreformen kommer vidare

icke att belastas med mindre läkemedelsinköp av i allmänhet ringa ekonomisk

betydelse för den enskilde. Genom att dessa inköp undantages förbilligas

även administrationen av reformen, varigenom en större del av

utgifterna för denna kommer att användas för dess egentliga syfte. Till

belysning av detta kan nämnas, att, enligt i propositionen redovisade uppgifter

angående apotekens omsättning år 1952, antalet recipen — dvs.

särskilt föreskrivna läkemedel — å belopp under tre kronor utgjorde 7,5

milj. st., medan sammanlagda antalet recipen var 20 milj. st.

Vad nu sagts om systemets fördelar kan givetvis motivera endast ett

tämligen lågt karensbelopp. Ett högt karensbelopp får till följd att kostnaderna

för de läkemedel, som på grund av karensbeloppet ej rabatteras

eller rabatteras allenast i ringa mån, kan bli alltför känbara för den enskilde.

Ett karensbelopp å tre kronor synes utskottet mot bakgrunden av

de på senare år allmänt ökade realinkomsterna och de genom den allmänna

sjukförsäkringen förbättrade sjukförmånerna icke behöva möta avgörande

betänkligheter. På grund av vad utskottet sålunda anfört godtager utskottet

därför propositionens förslag i detta hänseende.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

11

Yrkande av samma innebörd som det ovan angivna vid 1954 års riksdag

behandlade motionsyrkandet framställdes vid 1955 års riksdag i motionen

11:209. I sitt över motionen avgivna utlåtande nr 10 år 1955 hänvisade

andra lagutskottet till de av utskottet vid 1954 års riksdag gjorda

uttalandena i frågan och framhöll, att vad utskottet sålunda uttalat alltjämt

ägde giltighet. Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1956 års riksdag framlades i flera motioner förslag till ändringar

1 olika avseenden i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Vissa motioner syftade till en ökning av storleken av prisnedsättningen

å rabatterade läkemedel, medan andra innehöll förslag om minskning

av läkemedelsförmånens omfattning i huvudsakligt syfte att uppnå

lättnader i administrativt avseende, över motionerna avgavs yttranden

av medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten, vari bl. a. vissa kostnadsberäkningar

redovisades. Härav framgick bl. a. att den av statsmakterna

vid 1953 års principbeslut i läkemedelsfrågan angivna kostnadsramen

å 34 milj. kr. överskridits i väsentlig mån under år 1955. Kostnaden för

läkemedelsreformen hade sålunda för nämnda år uppgått till i runt tal

39,4 milj. kr. I fråga om det närmare innehållet i dessa yttranden må

hänvisas till den redogörelse härför, som intagits i andra lagutskottets

utlåtande nr 38 år 1956 över förenämnda motioner.

De motioner, som syftade till en ökning av prisnedsättningens storlek,

avstyrkes av utskottet under hänvisning till att vid genomförande av de

däri förordade ändringarna i läkemedelsförordningen ytterligare betydande

kostnadsökningar skulle inträda. Vad beträffar ett förslag om höjning

av karensbeloppet till 10 kr. och en samtidig höjning av rabatteringen

till 75 % anförde utskottet att en sådan ändring enligt de i remissyttrandena

framlagda kostnadsberäkningarna kunde antagas komma att

medföra en årlig kostnadsminskning av omkring 20 milj. kr. samt en

nedgång av verifikationsantalet från omkring 12 miljoner till mindre än

2 miljoner för år. Förslagets genomförande skulle, framhöll utskottet

vidare, i fråga om det stora flertalet prisnedsatta läkemedel innebära en

rabattförsämring, och de sjuka skulle härigenom inte beredas den ekonomiska

lättnad, som läkemedelsreformen syftat till. Utskottet avstyrkte på

grund härav ifrågavarande förslag.

Slutligen behandlade utskottet i samma utlåtande även ett motionsyrkande

av innebörd alt regeln om rabattering med hälften av det belopp,

varmed priset överstiger 3 kr., skulle bibehållas men kompletteras med en

föreskrift, alt prisnedsättning ej må åtnjutas med mindre priset å läkemedlet

uppgår till minst 5 kr. Utskottet framhöll att ett bifall till detta

förslag enligt de i utlåtandet redovisade kostnadsberäkningarna kunde an
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

tagas medföra en kostnadsminskning med 2 å 3 milj. kr. för år och en

minskning av det årliga verifikationsantalet med omkring 4 miljoner. Utskottet

hänvisade till att medicinalstyrelsen tillstyrkt förslaget och att

även riksförsäkringsanstalten intagit en positiv hållning till detta samt

förklarade sig dela den uppfattning åt vilken dessa myndigheter givit

uttryck i sina yttranden över motionerna. Utskottet tillstyrkte därför genomförandet

av det i dessa motioner framlagda förslaget om slopande av prisnedsättningen,

i den mån denna understiger en krona.

Vid utskottets utlåtande var fogad bl. a. en reservation vari hemställdes

om avslag jämväl å sistnämnda motionsyrkande. Reservanterna hänvisade

därvid bl. a. till en inom medicinalstyrelsen pågående undersökning

rörande läkemedelsreformen avseende bl. a. spörsmål rörande rabatterade

läkemedel och uttalade att det icke syntes tillrådligt att utan att avvakta

resultatet av denna utredning genomföra den i motionerna förslagna ändringen

av läkemedelsförordningen.

Riksdagen biföll reservanternas hemställan om avslag å samtliga

motioner.

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 juni 1956 tillkallade chefen

för socialdepartementet samma dag en utredningsman för att verkställa

översyn av sjukkassetaxan och utredning rörande vissa med läkemedelsreformen

sammanhängande frågor m. m. I sagda utredningsuppdrag ingick

bl. a. att ompröva karensbeloppet.

I de vid 1957 års riksdag väckta motionerna I: 260 och II: 347 hemställdes

om en höjning av karensbeloppet från 3 till 5 kr.

Motionerna avstyrktes av sammansatt stats- och andra lagutskott i utlåtande

nr 1 år 1957, som därvid hänvisade till pågående utredning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1957 tillkallade chefen

för socialdepartementet särskilda sakkunniga för att biträda med utredning

av frågan om utformningen av förmånen av kostnadsfria och prisnedsatta

läkemedel. De sakkunniga har antagit namnet utredningen

angående läkemedelsrabatteringen. Utredningen har fått överta det utredningsuppdrag

i fråga om läkemedelsrabatteringen, som tidigare varit anförtrott

utredningsmannen för översyn av sjukkassetaxan m. in. I direktiven

för utredningen framhöll föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson,

att den nuvarande rabatteringen av läkemedel visat sig vara förknippad

med en fortlöpande kostnadsökning samt att det kunde förmodas möta

svårigheter att inom ramen för rådande system motverka utgiftsstegringen.

Departementschefen fortsatte:

Utgångspunkten för utredningsmännens arbete bör vara att medborgarna

liksom för närvarande skall beredas skydd mot atl vid sjukdom betungas

med alltför stora utgifter för erforderliga läkemedel samtidigt som total
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

13

kostnaderna hålles inom en någorlunda fast ram. Av vikt är också, att

det administrativa arbetet för läkare, apotek och myndigheter inskränkes

så långt det är möjligt och att allmänheten får tillgång till läkemedelsförmånerna

utan större omgång. När det gäller att finna det system, inom

vilket dessa synpunkter bäst kan tillgodoses, synes utredningen böra bedrivas

helt förutsättningslöst.

Utredningen beräknas kunna avge förslag i ämnet under 1959.

I motionerna I: 269 och II: 340 vid 1958 års A-riksdag samt i motionerna

I:B 1952 och II: B 241 vid samma års B-riksdag yrkades, att karensbeloppet

måtte höjas till 5 kr. I sistnämnda båda motioner yrkades dessutom,

att statsbidraget till läkemedelsrabatteringen skulle bortfalla.

Andra lagutskottet avstyrkte i båda fallen motionsyrkandena (utlåtandena

nr 9/1958 och nr B 7/1958) under hänvisning till pågående utredning.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Utskottet

I motionerna I: 167 och II: 218 föreslås att karenstiden i fråga om sjukpenningförsäkringen

skall förlängas från tre till sju dagar. Samtidigt föreslås

att samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen

skall brytas såtillvida, att de yrkesskadeförsäkrade skall — där

sannolika skäl föreligger för att det är fråga om yrkesskada — vara berättigade

till sjukpenning fr. o. in. dagen för insjuknandet (skadefallet

eller skadefallets yppande), därest sjukdomen varar mer än tre dagar

(tre dagars relativ karens). I de fall där sjukpenning skulle komma att

utbetalas på grund av att man felaktigt antagit att det varit fråga om yrkesskada,

skulle det i princip inte komma i fråga att återkräva vad som utbetalts

för mycket.

Samma yrkanden som de ovan nämnda har behandlats av såväl A- som

B-riksdagen 1958. Riksdagen har därvid — i enlighet med vad andra lagutskottet

hemställt — icke bifallit yrkandena. Såsom skäl för sin ståndpunkt

anförde utskottet bl. a., att eu förlängning av karenstiden till sju

dagar skulle medföra en icke obetydlig försämring av nuvarande sjukpenningförmåner

samt att en sådan förlängning skulle innebära att viktiga

delar av samordningen med yrkesskadeförsäkringen måste uppges. Utskottet

uttalade vidare, att samordningen är förenad med stora fördelar

samt att de föreslagna lösningarna av samordningsproblemet skulle medföra

avsevärda svårigheter vid tillämpningen.

Vad som sålunda uttalades i fjol från utskottets sida anser utskottet

fortfarande äga giltighet. Utskottet kan därför inte tillstyrka ifrågavarande

yrkanden.

I ovannämnda motioner samt i motionerna I: 319 och II: 391 bär yrkats,

att karensbeloppet i fråga om läkemedelsrabatteringen måtte höjas från tre

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 dr 1959

till fem kronor. Även denna fråga har behandlats vid de båda riksdagarna i

fjol, vilka därvid — i enlighet med andra lagutskottets hemställan -— avslog

yrkanden om sådan ändring. Motiveringen härför var att frågan var

under övervägande av utredningen angående läkemedelsrabatteringen.

Denna utredning väntas avsluta sitt arbete innevarande år. Enligt utskottets

mening saknas skäl för riksdagen att nu intaga annan ståndpunkt till

förevarande fråga än under fjolåret. I motionerna har dessutom yrkats att

en höjning av karensbeloppet skulle kombineras med ett borttagande av

statsbidraget till läkemedelsrabatteringen. Med den inställning utskottet

bar till frågan om höjning av karensbeloppet kan utskottet inte biträda

detta yrkande.

Vidare har i motionerna yrkats vissa sänkningar i det statliga sjukhjälpsbidraget

till sjukförsäkringen; i motionerna I: 167 och 11:218 föreslås att

bidraget till grundsjukpenning och grundhempenning sänkes från nuvarande

50 % till 30 %, i motionerna I: 319 och II: 391 yrkas att bidraget till

grundsjukpenning samt till läkarvård och tandvård nedsättes från 50 till

40 %. I de förstnämnda båda motionerna yrkas därjämte, att statsbidraget

i form av medlemsbidrag borttages.

En sänkning av statsbidraget till sjukförsäkringen måste medföra, antingen

att de försäkrades förmåner försämras eller att de försäkrade måste

betala högre avgifter till försäkringen än vad eljest varit erforderligt. Härvid

bortser dock utskottet från möjligheten att öka arbetsgivarnas bidrag

till sjukförsäkringen, något som icke heller diskuterats i föreliggande motioner.

Såsom framgår av det ovan anförda, är utskottet icke berett att medverka

till en försämring av de försäkrades förmåner. Ej heller anser utskottet

det befogat att lägga större del av kostnaden för sjukförsäkringen

på de försäkrade än som avsetts med gällande lag. Utskottet kan följaktligen

inte biträda förevarande motionsyrkanden.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner,

1) I: 167 och II: 218; samt

2) I: 319 och II: 391,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 maj 1959.

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

15

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, herrar Mannerskantz, Lars Larsson, Eric Carlsson och

Edström;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Tobo, fröken Wetterström,

herr Carlsson i Bakeröd, fru Sandström, fröken Sandell, herr Johansson i

Södertälje, fru Eriksson i Ängelholm och herr Svensson i Kungälv.

Reservationer

I.

av herrar Sunne, Mannerskantz, Eric Carlsson, Edström, Jacobsson i Tobo,

fröken Wetterström, herr Carlsson i Bakeröd och fru Sandström, vilka beträffande

41 § lagen om allmän sjukförsäkring ansett,

a) att utskottet bort anföra följande.

Ända sedan sjukförsäkringsreformens ikraftträdande den 1 januari

1955 har sjukkassornas verksamhet lämnat överskott. Vid nämnda tidpunkt

uppgick de i de lokala sjukkassorna fonderade medlen, vilka då

överfördes från de erkända sjukkassorna, till 196 milj. kr. Fondmedlen

hade den 1 januari 1958 ökat till 398 milj. kr., och fonderna har därefter

— om än i något långsammare takt — fortsatt att stiga.

Rådande statsfinansiella läge kräver, att statens utgifter nedbringas i

samtliga fall där detta kan ske ulan att angelägna behov eftersättes. En

lämplig väg att åstadkomma en sänkning av statsutgifterna är att minska

statsbidraget till sjukförsäkringen. Med hänsyn till det överskott, som enligt

vad ovan redovisats sjukkassornas verksamhet hittills lämnat, kan

nämligen en måttlig sänkning av statsbidraget göras utan att nu utgående

sjukkasseavgifter annat än i enstaka undantagsfall behöver höjas. Utskottet

förordar därför, att statsbidraget till grundsjukpenning, i statsverkspropositionen

för budgetåret 1959/60 beräknat till 76,8 milj. kr., och statsbidraget

till läkarvård och tandläkarvård, på motsvarande sätt beräknat

till 69,7 milj. kr., sänkes från nuvarande 50 % till 35 %. Härigenom skulle

uppnås en besparing i statens utgifter om i det närmaste 44 milj. kr.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner,

1) I: 167 och 11:218; samt

2) I: 319 och II:391,

måtte för sin del antaga följande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

Förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 41 § lagen den 3 januari 1947

(nr 1) om allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 41 § lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

41 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår---nämligen för

a) läkarvård enligt 14 § och 19 § första stycket samt gottgörelse till

arbetsgivare enligt 19 § andra stycket för läkarvård och för andra sjukvårdande

åtgärder än som avses i 18 § ................................. 35 procent;

b) resor enligt 16 och 17 §§ ....................................... 50 procent;

c) grundsjukpenning ................................................... 35 procent;

d) mot grundsjukpenning svarande del av hempenning — 50 procent;

e) barntillägg ............................................................. 75 procent.

Konungen äger---tillkomma lokalsjukkassa.

Angående sjukhjälpsbidrag---särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

II.

av herrar Sunne, Mannerskantz, Edström, Jacobsson i Tobo, fröken

Wetterström och fru Sandström, vilka beträffande förordningen angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel ansett,

a) att utskottet bort anföra följande.

I motionerna 1:167 och 11:218 samt 1:319 och 11:391 har yrkats, att

karensbeloppet i fråga om läkemedelsrabatteringen måtte höjas från tre

till fem kronor samt att statsbidraget till läkemedelsrabatteringen måtte

borttagas. En höjning av karensbeloppet till fem kronor skulle medföra en

ringa merutgift för de sjukförsäkrade. Högst skulle merutgiften bli i fråga

om läkemedel som betingar ett pris av minst fem kronor. I dessa fall

skulle merutgiften dock inskränka sig till en krona per inköpt läkemedel.

Med hänsyn härtill och då den föreslagna höjningen av karensbeloppet

skulle medföra en avsevärd minskning i det administrativa besvär, som

läkemedelsrabatteringen för närvarande innebär — antalet ersättningsärenden

kan beräknas minska med en tredjedel — anser sig utskottet böra

förorda en sådan höjning. Härigenom skulle sjukkassornas utgifter nedgå

med åtminstone 13 milj. kr. Under sådana omständigheter saknas skäl att

bibehålla statsbidraget till läkemedesrabatteringen, vilket i statsverkspropositionen

är för nästa budgetår beräknat till 6,5 milj. kr.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

17

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner,

1) I: 167 och II: 218; samt

2) I: 319 och II: 391,

måtte för sin del antaga följande

Förslag till

Förordning

angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 4 juni 1954

(nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ förordningen den 4 juni 1954 angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

3 §.

I annat fall än som avses i 2 § äger vid sjukdom den som är försäkrad

jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring vid inköp av läkemedel, som enligt

apoteksvarustadgan den 14 november 1913 (nr 308) är att hänföra till

apoteksvara eller som utan att utgöra apoteksvara innehåller gift av första

klassen, åtnjuta nedsättning av fastställt pris för läkemedlet med hälften av

det belopp, varmed priset må överstiga fem kronor. Har under en formel

förskrivits flera läkemedel skall prisnedsättningen avse den sammanlagda

kostnaden. Är förskrivning avsedd att expedieras mer än en gång, skall

nedsättningen hänföra sig till varje expedition.

Vad nu---enskild tjänst.

Från prisnedsättning •— --stycket avses.

5 §.

Kostnaden för tillhandahållande av läkemedel enligt denna förordning

bestrides av de allmänna centralsjukkassorna i förhållande till antalet

sådana medlemmar vid utgången av det år kostnaden avser, som äro pliktiga

att erlägga sjukförsäkringsavgift enligt lagen om allmän ''sjukförsäkring.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959.

III.

av herrar Sunne, Mannerskantz, Edström, Jacobsson i Tobo, fröken Wetterström

och fru Sandström, vilka beträffande 40 och 42 §§ lagen om allmän

sjukförsäkring ansett,

a) att utskottet bort anföra följande.

2—666 69 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 saml. 2 avd. Nr 35

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagulskottets utlåtande nr 35 år 1959

Det statliga medlemsbidraget till sjukkassorna är avsett som ett stöd till

kassornas förvaltningskostnader. Något avgörande skäl för detta stöd har

knappast förebragts. Ett borttagande av medlemsbidraget skulle dessutom

utgöra ett incitament till sjukkassorna till besparingar och rationaliseringar

i förvaltningen. Med hänsyn härtill och till rådande bekymmersamma statsfinansiella

läge vill utskottet föreslå, att medlemsbidraget, som för budgetåret

1959/60 är beräknat till 24,8 milj. kr., borttages,

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 167 och II: 218

måtte för sin del antaga följande

Förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 40 § lagen den 3 januari 1947 om allmän

sjukförsäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att

42 § samma lag skall upphöra att gälla.

40 §.

Till de allmänna sjukkassorna utgår enligt vad nedan sägs statsbidrag

i form av sjukhjälpsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag''.

Statsbidrag beräknas---Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

IV.

av herr Mannerskantz och fröken Wetterström, vilka beträffande 26 §

lagen om allmän sjukförsäkring och 11 § lagen om yrkesskadeförsäkring

ansett,

a) att utskottet bort anföra följande.

Som motiv för yrkandet om karenstidens utökning, vilken skulle kunna

medföra en sänkning av statsbidragen till sjukkassorna, har av motionärerna

anförts dels det allvarligt försämrade statsfinansiella läget, dels den

väsentliga höjningen av realinkomsterna för landets löntagare sedan sjukkassereformens

genomförande, dels att det måste anses sunt och psykologiskt

riktigt att de enskilda människorna själva svarade för en veckas

sjukdom när fråga icke är om olycksfall i arbete.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

19

Utskottet anser dessa synpunkter bärande.

Riksdagen har tidigare ansett samordningen mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna

vara av sådan vikt att denna i och för sig utgjort tillräckligt

skäl att icke vidtaga någon ändring. Även om utskottet icke vill

förneka att denna samordning medför vissa administrativa fördelar, måste

man dock väga denna fördel emot den starka motiveringen för att kunna

genom minskning av statens utgifter ernå balans i budgeten utan skattehöjningar.

Det synes även utskottet möjligt att genom anordningar liknande

dem som motionärerna anvisar i mycket hög grad kunna neutralisera de

administrativa olägenheterna.

Även om ett relativt stort antal fall som vid utbetalande av ersättning

rubricerats som olycksfall senare visar sig höra under den vanliga sjukförsäkringen

men alltså icke enligt motionärernas förslag skall återbetalas

för de första sju dagarna, kan detta i procent räknat knappast befaras

uppgå till belopp som kommer att förrycka det ekonomiska utfallet för

sjukkassorna.

Man bör enligt utskottets mening icke heller underskatta värdet av att

olycksfallsförsäkringen ändras så att den försäkrade erhåller ersättning

redan från första dagen om skadan medför bortvaro i mer än tre dagar.

Utskottet anser detta vara en civilrättslig skyldighet för denna försäkring

som helt bör åvila arbetsgivarna och vars avgifter f. n. erbjuder täckning

härför.

Vid bedömande av samtliga dessa synpunkter finner utskottet sig kunna

förorda bifall till vad motionärerna härutinnan föreslår, i all synnerhet

som sjukförsäkringsavgifterna trots de nedsättningar av statsbidragen, som

under andra punkter förordas, hos ett stort antal sjukkassor torde kunna

sänkas.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 167 och II: 218

måtte för sin del antaga följande

1) Förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om

allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 26 § lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de sju första dagarna av varje sjukperiod,

den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid), och ej heller för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1959

tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där ej hinder

mött för sådan anmälan eller eljest särskilda skäl föranleda att sjukpenning

bör utgå.

Vid karenstidens---en sjukperiod.

Karenstid tillämpas ----erkänd arbetslöshetskassa.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

2) Förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)

om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §.

Drabbas någon, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring,

av yrkesskada, äger han för tid till och med nittionde dagen efter den då

skadan inträffade, dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta

eller till och med den dag rätten till sjukpenning upphör enligt 29 § nämnda

lag (samordningstid), rätt att erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt

vad därom är stadgat i lagen om allmän sjukförsäkring, därvid dock

skall iakttagas att i fråga om sjukdom på grund av yrkesskada, som varar

längre än tre dagar, sjukpenning skall utgå från och med dagen för skadans

inträffande.

Är skadad----—från sjukpenningförsäkring.

Är den ---obligatoriska sjukförsäkringen.

Medför yrkesskada---den skadade.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Sthlm 1959. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.