Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951

1959-05-12 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1959:37, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959

1

Nr 37

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen

den 28 september 1951 (nr 6^8), dels ock

i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 april 1959 dagtecknad proposition, nr 136, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

kommunikationsärenden, anhållit om riksdagens yttrande över följande

Förslag

till

Förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september

1951 (nr 648).

Härigenom förordnas, att 32 § 1 och 2 mom., 33 § 2 mom., 56 § 1 mom.

och 64 § 2 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 19511 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

32 §.

1 mom. Ansökan om — — — han vistas.

Ansökan skall--— erhållit körkort.

Vid ansökan---i riket.

Önskar någon, innan han undergår

förarprov, påkalla länsstyrelsens

prövning, huruvida hinder för utfärdande

av körkort möter oavsett

utgången av provet, må han vid ansökningen

foga allenast lämplighetsintyg

samt de handlingar i övrigt,

som han åberopar. Finner länsstyrelsen

att hinder ej möter med hänsyn

till de ingivna handlingarnas innehåll

eller vad som eljest är känt om

sökanden, skall länsstyrelsen före
1

Senaste lydelse av 32 § 1 och 2 mom., 33 § 2 mom., 56 § 1 mom. och 64 § 2 mom., se

1958: 222.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 37

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets

(Gällande lydelse)

len.

Om ansökan —---Konungen förordnar.

Innan lämplighetsintyg---två åren.

Polismyndighet skall---i saken.

Framkommer anmärkning — — — att insändas.

Sökande är---två åren.

Lämplighetsintyg är avgiftsfritt.

2 mom. Efter prövning av de

enligt 1 mom. ingivna handlingarna

och den ytterligare utredning, som

kan finnas erforderlig, äger länsstyrelsen

att för sökanden utfärda körkort.

Vid prövningen skall särskilt

beaktas, huruvida sökanden gjort

sig känd för nyktert levnadssätt och

om det kan antagas, att han såsom

förare av körkortspliktigt fordon

kommer att visa hänsyn till andra,

omdöme och ansvar samt respekt för

trafikens regler. Den, som under de

två sistförflutna åren sakfällts för

fylleri eller olovlig körning, må ej

erhålla körkort, med mindre fråga

uppenbarligen år om en enstaka förseelse

av en i övrigt skötsam person.

För sökande, som lider av sådant lyte,

sådan sjukdom eller sådan syneller

hörselnedsättning, som väsentligen

minskar hans förmåga att föra

fordon av det slag, varom fråga är,

må körkort utfärdas allenast i de

fall och på de villkor, som Konungen

bestämmer.

Formulär till---av Konungen.

På körkort---finnas angiven.

Då körkort---och traktor.

utlåtande nr 37 år 1959

(Föreslagen lydelse)

lägga honom viss tid att inkomma

med övriga i tredje stycket omförmälda

handlingar vid äventyr att

ansökningen eljest förklaras förfal
-

2 mom. Efter prövning av de

enligt 1 mom. ingivna handlingarna

och den ytterligare utredning, som

kan finnas erforderlig, äger länsstyrelsen

att för sökanden utfärda körkort.

Vid prövningen skall särskilt

beaktas, huruvida sökanden gjort

sig känd för nyktert levnadssätt och

om det kan antagas, att han såsom

förare av körkortspliktigt fordon

kommer att visa hänsyn till andra,

omdöme och ansvar samt respekt för

trafikens regler. Den, som sakfällts

för fylleri eller olovlig körning, må

ej erhålla körkort innan två år förflutit

från förseelsens begående, såvida

det ej kan anses uppenbart, att

sökanden ändock är att bedöma som

en skötsam person. För sökande,

som lider av sådant lyte, sådan sjukdom

eller sådan syn- eller hörselnedsättning,

som väsentligen minskar

hans förmåga att föra fordon av

det slag, varom fråga är, må körkort

utfärdas allenast i de fall och på de

villkor, som Konungen bestämmer.

Om sökanden ----nödiga glasögon.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959

3

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

33 §.

2 mom. I följande---åliggande förpliktelser;

5. om föraren gjort sig skyldig till 5. om föraren gjort sig skyldig till

fylleri eller olovlig körning, som icke fylleri eller olovlig körning och det

är att anse såsom en enstaka förse- ej kan anses uppenbart, att föraren

else av en i övrigt skötsam person, ändock är att bedöma som en sköteller

om föraren med hänsyn till sam person, eller om föraren med

onyktert levnadssätt icke bör betros hänsyn till onyktert levnadssätt icke

med att innehava körkort; bör betros med att innehava körkort;

6. om föraren---sådant föreläggande.

Återkallelse av---körkortspliktigt fordon.

56 §.

1 mom. Sådan buss---i timmen.

Har till--------— 20.

Har till bil kopplats endast en

släpvagn, vars totalvikt icke överstiger

en tredjedel av bilens tjänstevikt,

må fordonen utan hinder av vad

ovan stadgats föras med samma hastighet,

som är medgiven för bilen

utan släpvagn.

Har till bil kopplats endast en

släpvagn, vars totalvikt icke överstiger

en tredjedel av bilens tjänstevikt,

må fordonen utan hinder av vad

ovan stadgats föras med samma hastighet,

som är medgiven för bilen

utan släpvagn. Vad nu sagts om

släpvagnens totalvikt skall, därest

släpvagnen ej är lastad, gälla dess

tjänstevikt.

64 §.

2 mom. Har beträffande allmän

väg, gata eller annan allmän plats utfärdats

lokal trafikföreskrift, avseende

förbud eller påbud för trafiken

på vägen, eller har beträffande enskild

väg sådan föreskrift meddelats

av myndighet, skall föreskriften, om

så lämpligen kan ske, tillkännagivas

genom förbudsmärke respektive

påbudsmärke.

Föreskrift om provkörning eller

övningskörning må tillkännagivas i

annan ordning.

2 mom. Har beträffande allmän

väg, gata eller annan allmän plats

utfärdats lokal trafikföreskrift, avseende

förbud eller påbud för trafiken

på vägen, eller har beträffande

enskild väg sådan föreskrift meddelats

av myndighet, skall föreskriften,

om så lämpligen kan ske, tillkännagivas

genom förbudsmärke

respektive påbudsmärke. Föreskrift

om provkörning eller övningskörning

må tillkännagivas i annan

ordning.

Vid allmän väg, gata eller annan

allmän plats må påbudsmärke, som

avser tillkännagivande att cirkula
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tionstrafik skall förekomma, att fordonsförare

skall hålla till vänster om

märket eller att fordonsförare skall

hålla till höger om märket, anbringas

där väghållaren finner nödigt, såvida

häremot stridande lokal trafikföreskrift

ej meddelats.

Har väg---motorvägen upphör.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959.

I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning därav

väckta likalydande motioner, nämligen nr 469 i första kammaren av herrar

Lundström och Edström samt nr 574 i andra kammaren av herr Carlsson

i Huskvarna m. fl.

I motionerna har hemställts, »att kammaren vid sin behandling av Kungl.

Maj :ts proposition nr 136 med avslag i vad avser förslaget om ändring av

56 §, 1 mom. andra stycket i vägtrafikförordningen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t begära en allmän översyn av bestämmelserna om hastighetsbegränsning

m. m. för fordon med tillkopplade släp». Motionärerna har anfört,

att av dem i motionerna uttalade synpunkter bör beaktas vid den begärda

översynen. Beträffande dessa synpunkter får utskottet, i den mån

redogörelse för dem inte lämnas i det följande, hänvisa till motionen 1: 469.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ändringar i vägtrafikförordningen,

berörande dels maximihastigheten för vissa fordon, dels möjligheten att

använda vissa påbudsmärken utan samband med lokal trafikföreskrift,

dels ock vissa frågor om utfärdande och återkallelse av körkort.

Förslaget till ändring av bestämmelserna rörande maximihastighet innebär

höjning i speciella fall av hastighetsgränsen för bil med en tillkopplad

släpvagn.

Vissa påbudsmärken, nämligen trafikdelarmärken och märken för tillkännagivande

av cirkulationstrafik, har kommit till användning i synnerligen

stor omfattning. Av praktiska skäl föreslås, att trafikdelarmärken, cirkulationsringar

och i viss omfattning körriktningsmärken skall vid allmän

väg, gata eller annan allmän plats få uppsättas efter väghållarens beprövande,

även om någon lokal trafikföreskrift i ämnet icke meddelats.

Med avseende å reglerna om utfärdande av körkort föreslås införande

av möjlighet för körkortssökande att utan undergående av förarprov er
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959

5

hålla förhandsbesked, huruvida hinder för erhållande av körkort möter

med hänsyn till de allmänna lämplighetskraven för motorförare. Vidare

föreslås en viss jämkning av nuvarande bestämmelse om att körkort i

allmänhet icke får utfärdas för den, som under de två sistförflulna åren

sakfällts för fylleri eller olovlig körning. Jämkningen innebär i huvudsak

att tvåårstiden skall räknas från dagen för själva förseelsen och alltså icke,

såsom nu, från den dag, då vederbörande sakfällts. Förutsättningarna för

undantag från regeln jämkas något i syfte att möjliggöra större hänsynstagande

till omständigheterna i det särskilda fallet. I anslutning härtill

föreslås en liknande jämkning av bestämmelsen om återkallande av körkort.

Inledning

Vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) har sedan sin tillkomst

undergått åtskilliga ändringar, nämligen genom förordningar den 25

april 1952 (nr 164), den 5 juni 1953 (nr 300), den 4 juni 1954 (nr 338),

den 25 mars 1955 (nr 99), den 14 juni 1955 (nr 313), den 25 augusti 1955

(nr 524), den 13 april 1956 (nr 122), den 27 april 1956 (nr 142), den 12 oktober

1956 (nr 523), den 6 juni 1957 (nr 356), den 27 september 1957 (nr

537), den 16 maj 1958 (nr 222) och den 14 november 1958 (nr 540).

Flertalet av ändringarna i vägtrafikförordningen har gällt detaljfrågor.

Vid två tillfällen har emellertid mera genomgripande reformer företagits,

båda grundade på förslag av den år 1953 tillsatta trafiksäkerhetsutredningen.

Den ena av dessa reformer, närmare bestämt den som skedde genom förordningen

den 14 juni 1955, rörde i huvudsak själva trafikreglerna. Den

andra reformen, vilken skedde genom förordningen den 16 maj 1958, avsåg

reglerna om behörighet att föra motorfordon och vissa närstående ämnen.

Det har sålunda visat sig, att vägtrafikförordningen, trots att den måste

betecknas som en relativt modern författning, varit i behov av en ofta återkommande

översyn. Med hänsyn till den snabba takt, som f. n. kännetecknar

vägtrafikens utveckling, är det naturligt, att ett visst behov av ändringar

åter gjort sig påmint. Redan vid tiden för 1958 års nyssnämnda reform

handlades inom kommunikationsdepartementet vissa frågor om ytterligare

författningsändringar, vilka icke lämpligen kunde genomföras i anslutning

till reformen. Även därefter har genom inkomna framställningar eller på

annat sätt en del frågor om författningsändringar blivit aktuella.

I förevarande proposition behandlas

dels en den 19 november 1957 dagtecknad framställning från fiskerikonsulenten

hos Södermanlands läns hushållningssällskap om ändring av 56 §

1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen, över vilken framställning yttranden

avgivits av stalspolisintcndenten, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt statens trafiksäkerhetsråd;

dels en den 5 mars 1958 dagtecknad framställning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

om ändringar i vägtrafikförordningen, avseende befogen
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959

heten att föranstalta om uppsättande av vissa vägmärken, över vilken framställning

yttranden avgivits av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och

Blekinge, statens trafiksäkerhetsråd, statspolisintendenten, överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, Föreningen Sveriges polismästare, Kungl.

automobil klubben och Motormännens riksförbund, i vissa fall med bifogande

av utlåtanden från andra myndigheter och sammanslutningar;

dels en den 29 januari 1959 dagtecknad framställning av länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län om ändring av 32 § vägtrafikförordningen;

dels ock en den 17 februari 1959 dagtecknad skrivelse från länsstyrelsen

i Västerbottens län, avseende vissa frågor rörande tillämpningen av 32 § 2

mom. första stycket och 33 § 5 mom. första stycket vägtrafikförordningen.

Maximihastigheten för vissa fordon

Gällande bestämmelser

Inledningsvis torde böra erinras om vissa i 1 § 6 mom. vägtrafikförordningen

upptagna definitioner. Med bils tjänstevikt förstås sammanlagda vikten

av dels fordonet i normalt, fullt driftfärdigt skick vid användande av

tyngsta till fordonet hörande karosseri, dels till fordonet hörande verktyg och

reservhjul ävensom bränsle, smörjolja och vatten, dels ock föraren av

fordonet. Släpfordons tjänstevikt utgör vikten av fordonet i normalt, fullt

driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till fordonet hörande karosseri.

Med bils eller släpfordons totalvikt förstås summan av fordonets tjänstevikt

och maximilast. Med fordons bruttovikt förstås den vikt, som vid visst

tillfälle uppbäres av fordonets samtliga hjul, band eller medar.

Dessa begrepp har bl. a. kommit till användning vid utformningen av bestämmelserna

i 56 § vägtrafikförordningen om den högsta hastighet, som är

tillåten för olika slag av fordon och fordonskombinationer. I första stycket

av denna paragraf ges en bestämmelse, som generellt begränsar hastigheten

för vissa tyngre bussar och lastbilar. Därefter ges i andra stycket speciella

regler om maximihastighet i fall då till bil kopplats ett eller flera

andra fordon. Bl. a. regleras i andra stycket a) och b) vissa fall, då till

bil kopplats endast ett släpfordon, som är försett med effektiv bromsanordning

av närmare angiven beskaffenhet; maximihastigheten utgör då

antingen 60 eller 50 kilometer i timmen, beroende på släpfordonets beskaffenhet.

Enligt andra stycket c) är en maximihastighet av 40 kilometer i timmen

föreskriven då bil i annat fall än som sägs under a) eller b) försetts

med en släpvagn samt släpvagnen har en bruttovikt icke överstigande bilens

bruttovikt. Dessa och övriga i andra stycket förekommande speciella regler

modifieras emellertid av en i tredje stycket upptagen bestämmelse för det

fall, att till bil kopplats endast en släpvagn, vars totalvikt icke överstiger

en tredjedel av bilens tjänstevikt. Fordonen får då, utan hinder av nyssnämnda

speciella regler, föras med den hastighet som är medgiven för bilen

utan släpvagn.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959

7

Framkomna önskemål om författningsändringar

I förenämnda framställning från fiskerikonsulenten hos Södermanlands

läns hushållningssällskap har framhållits bl. a., att enligt 56 § vägtrafikförordningen

en till bil kopplad tom släpkärra, vars vikt kanske betydligt

understiger en tredjedel av bilens tjänstevikt, ändå icke får framföras med

mer än högst 40 kilometer i timmen, om kärrans vikt jämte den för kärran

tillåtna största lasten överstiger en tredjedel av bilens tjänstevikt.

Under åberopande härav har i framställningen yrkats sådan ändring av

56 § 1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen, att ordet »totalvikt»

ändras till »bruttovikt». Innebörden av bestämmelsen skulle alltså därefter

bli den, att bil med tillkopplad släpvagn finge föras med samma hastighet

som den för bilen utan släpvagn medgivna, förutsatt att släpvagnens faktiska

vikt vid tillfället (bruttovikten) icke överstege en tredjedel av bilens

tjänstevikt.

Vidare har i framställningen yrkats på att den enligt 56 § 1 mom. andra

stycket c) gällande högsta hastigheten för personbil med släpvagn måtte

höjas från 40 till 60 kilometer i timmen.

Remissyttrandena

Förslaget till ändring av 56 § 1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen:

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt yttrande framhållit betydelsen

ur trafiksäkerhetssynpunkt av att den obromsade släpvagnens vikt ej

är för hög i förhållande till dragbilens. Det måste emellertid medgivas, att

nuvarande bestämmelser kan få konsekvenser, som för fordonsföraren ter

sig hindrande och onödiga. Sålunda får t. ex. en personbil med tjänstevikten

1 500 kg framföras med tillkopplad släpvagn med totalvikten 500 kg

utan begränsning av hastigheten, medan samma personbil med en tom

släpvagn, vägande 200 kg, ej får framföras med högre hastighet än 40 kilometer

i timmen, om släpvagnens totalvikt överstiger 500 kg. I tekniskt avseende

och ur trafiksäkerhetssynpunkt bör förhållandet mellan dragbilens

och släpvagnens faktiskt förhandenvarande vikter få vara avgörande för

den hastighet som bör medges för fordonskombinationen. Med hänsyn härtill

och då styrelsen icke kunnat finna att trafiksäkerheten kan befaras bli

lidande på den föreslagna ändringen, har styrelsen tillstyrkt framställningen.

Statens trafiksäkerhetsråd har icke velat motsätta sig att framställningen

bifalles i denna del, men har framhållit, att svårigheter kan uppstå för

polismyndigheten när det gäller att övervaka bestämmelsens efterlevnad.

Även statspolisintcndenten har funnit det ur vissa synpunkter motiverat

att utgå från släpvagnens bruttovikt i stället för dess totalvikt. Den föreslagna

författningsändringen skulle emellertid medföra att överträdelser av

haslighetsbestämmelserna icke skulle kunna beivras utan vägning av de i

fordonskombinationen ingående enheterna. Härigenom skulle övervakningen

av bestämmelsernas efterlevnad omöjliggöras för polispersonal utan tillgång

till fordonsvågar, och även med tillgång till sådana vågar skulle över
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959

vakningsarbetet avsevärt försvåras. Med anledning härav har statspolisintendenten

förklarat sig icke kunna tillstyrka förslaget.

Förslaget till ändring av 56 § 1 mom. andra stgcket vägtrafikförordningen:

Statens trafiksäkerhetsråd och stats polisintendenten har avstyrkt framställningen

i denna del med motivering att det ur trafiksäkerhetssynpunkt

icke kan anses tillrådligt att höja den medgivna hastigheten för en fordonskombination,

där en så avsevärd tyngd tillätes för den obromsade släpvagnen,

nämligen en bruttovikt lika med bilens bruttovikt.

Departementschefen

Bestämmelsen i 56 § 1 mom. tredje stycket innebär, på sätt framgår av det

nyss anförda, att man vid den föreskrivna jämförelsen mellan vikten av det

dragande fordonet och vikten av släpvagnen skall utgå från antagandet, att

släpvagnen är lastad intill maximum av vad som är tillåtet, även om den

i själva verket går tom eller medför blott obetydlig last. De begränsningar,

som detta betraktelsesätt medför i fråga om tillåten hastighet, kan icke anses

tillräckligt motiverade ur trafiksäkerhetssynpunkt. Att bestämmelsen utformats

på angivet sätt, torde bero på önskemålet att möjliggöra en effektiv

kontroll över hastiglietsbestämmelsens efterlevnad.

En uppmjukning av bestämmelsen därhän, att den för bilen i allmänhet

medgivna hastigheten får tillämpas så snart släpvagnens bruttovikt, d. v. s.

dess faktiska vikt vid det tillfälle varom fråga är, icke överstiger en tredjedel

av bilens tjänstevikt, är visserligen önskvärd ur trafikanternas synpunkt

men skulle medföra sådana svårigheter vid trafikövervakningen, att hastighetskontrollen

i fråga om stora kategorier av släpfordon knappast kunde bli

mera än illusorisk. För vissa fall kan emellertid en lättnad åstadkommas

utan åsidosättande av möjligheterna till kontroll. Om släpvagnen icke är lastad

synes den föreskrivna jämförelsen med vikten hos det dragande fordonet

lämpligen kunna grundas på släpvagnens tjänstevikt, varom enligt

21 § 2 mom. vägtrafikförordningen uppgift skall finnas anbragt på fordonet.

Med en sådan författningsändring är åtminstone något vunnet ur praktisk

synpunkt. Däremot är det av nyssnämnda skäl icke gärna möjligt att

införa någon uttrycklig bestämmelse om rätt att medföra viss mindre mängd

last i fall, då släpfordonets tjänstevikt understiger men dess totalvikt överstiger

en tredjedel av det dragande fordonets tjänstevikt. Jag förutsätter

emellertid, att ett fordon icke bör betraktas såsom lastat, med mindre därå

medföres gods, som kan antagas märkbart påverka viktförhållandena, och

att ansvar alltså icke kommer att inträda enbart därför att något enstaka

mindre föremål av praktiska skäl medföres på släpvagnen i stället för i den

dragande bilen.

Jag vill av nu angivna skäl förorda, att till de nuvarande bestämmelserna

i 56 § tredje stycket vägtrafikförordningen fogas ett stadgande av innehåll

att vad i nämnda författningsrum sägs om släpvagns totalvikt skall, därest

släpvagnen ej är lastad, gälla dess tjänstevikt.

Den påyrkade ändringen i 56 § 1 mom. andra stycket vägtrafikförordningen

kan jag icke tillstyrka.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959

9

Motionerna

Motionärerna yttrar, att det är angeläget, att man på allt sätt söker uppmjuka

de nuvarande bestämmelserna om maximihastighet för bilar med

släpfordon. Med bilarnas nuvarande tekniska utrustning bör man enligt motionärerna

utan att eftersätta trafiksäkerheten kunna tillåta högre hastigheter

än de nuvarande. Motionärerna fortsätter:

Internationella jämförelser visar för övrigt att Sverige har de lägsta tilllåtna

hastigheterna för bilar med tillkopplade släpfordon. Det kan också

ifrågasättas om inte ett fordon som framföres på starkt trafikerade riksvägar

i 40 km:s hastighet innebär en större trafikfara än om fordonet skulle

framföras med högre hastighet, förslagsvis 60 km/tim. Bromssystemen på de

moderna bilarna är i regel dimensionerade för inbromsning vid relativt höga

hastigheter.

Även om ett släpfordon således nedsätter bilens bromsförmåga torde

säkerhetsmarginalen vara tillräckligt stor för att anses betryggande. Hithörande

frågor är emellertid av mycket invecklad beskaffenhet. Det finns en

rad skilda typer av släpfordon, och deras tekniska utrustning särskilt i fråga

om bromsanordningar är mycket varierande.

Nuvarande hastighetsbestämmelser kan inte sägas vara anpassade efter

den moderna motorismens krav och tekniska förutsättningar. Frågan om

tillåtna maximihastigheter liksom andra bestämmelser beträffande bilar

med tillkopplade släp bör därför enligt vår mening snarast bli föremål för

en genomgripande översyn.

Användande av vissa påbudsmärken utan samband med lokal

trafikföreskrift

Vad beträffar gällande bestämmelser, framkomna önskemål om ändringar

däri samt remissyttrandena i denna del får utskottet hänvisa till

framställningen i propositionen (s. 10—13).

Departementschefen

Vid tillkomsten av gällande vägtrafikförordning torde det ha varit avsett,

att förbuds- och påbudsmärken skulle användas endast för att utmärka lokala

trafikföreskrifter.

Emellertid har det efter hand visat sig erforderligt att använda vissa märken

av förbuds- och påbudstyp även i andra fall. För utmärkande av den

i 56 § 2 mom. stadgade hastighetsbegränsningen inom tättbebyggt område

användes samma förbudsmärke som då lokal trafikföreskrift meddelats om

en högsta hastighet av 50 kilometer i timmen. Uttrycklig föreskrift om att så

skall ske är meddelad i 8 § vägmärkeskungörelsen. Nämnas kan också, att

det i 58 § 1 mom. stadgade förbudet att färdas in på huvudled utan att först

stanna brukar utmärkas med ett förbudsmärke av samma typ som det, vilket

kommer till användning då lokal trafikföreskrift meddelats om skyldighet

att stanna vid viss väg, vilken icke är huvudled. Dessa avsteg från

den ursprungliga principen har knappast lett till några olägenheter av bety
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959

delse. överträdelse av förbuden är straffbar enligt särskilda bestämmelser i

vägtrafikförordningen, och den omständigheten att straffet utmätes efter

annat lagrum än vid överträdelse av lokal trafikföreskrift är huvudsakligen

blott av teoretiskt intresse.

Av annan och allvarligare art är de praktiska svårigheter, som påvisats

i den nu föreliggande framställningen, nämligen att den relativt rikliga användningen

av vissa märken gjort det svårt att upprätthålla sambandet

mellan de lokala trafikföreskrifterna och utmärkningen vid gator och vägar.

På sina håll synes man icke ens ha försökt att upprätthålla sådant

samband utan har helt förlitat sig på den i 40 § vägtrafikförordningen förekommande

bestämmelsen om skyldighet för vägtrafikant att ställa sig uppsatta

vägmärken till efterrättelse. Då rättspraxis emellertid numera synes gå

i den riktningen, att ansvar icke ådömes vägtrafikant för underlåtenhet att

ställa sig förbuds- eller påbudsmärke till efterrättelse, med mindre detta

motsvaras av en i vederbörlig ordning meddelad trafikföreskrift, torde det

bli nödvändigt att vidtaga åtgärder för att legalisera den skedda utmärkningen.

Detta kan ske antingen genom utfärdande av lokala trafikföreskrifter

i erforderlig omfattning eller genom en författningsändring, som ger väghållarna

möjlighet att själva utfärda trafikföreskrifter eller tillerkänner

märkena verkan utan att särskild föreskrift därom meddelats.

Att i de lokala trafikföreskrifterna införa bestämmelser om varje särskild

plats, där något slag av påbuds- eller förbudsmärke erfordras, skulle medföra

att föreskrifterna på vissa håll, särskilt i de större städerna, bleve synnerligen

omfattande och svåröverskådliga. Att i trafikföreskrifterna för varje

stad eller län upptaga en allmän regel om skyldighet att efterkomma vägmärken

är knappast heller lämpligt. Det synes f. ö. knappast sannolikt att

rättspraxis kommer att tillerkänna en sådan regel större verkan än den i

40 § vägtrafikförordningen förekommande bestämmelsen av samma innehåll.

Det torde med hänsyn härtill knappast kunna förnekas, att ett verkligt

praktiskt behov föreligger att få en enklare form för utfärdande av de vanligaste

påbuden och förbuden än medelst lokala trafikföreskrifter i den utformning

detta institut f. n. har. En författningsändring synes därför vara

behövlig.

Å andra sidan talar givetvis starka skäl för att de lokala trafikmyndigheterna

bibehålies vid den bestämmanderätt, som de hittills haft, och att trafikföreskrifter

av mera genomgripande natur endast får tillkomma i former,

som kan anses bjuda betryggande garantier ur rättssäkerhetssynpunkt.

Någon allmän eftergift från reglerna om hur lokala trafikföreskrifter skall

beslutas och utfärdas bör därför icke komma i fråga. Väghållarnas befogenhet

att själva införa påbud och förbud för trafiken måste strängt begränsas.

I detta hänseende är det framlagda förslaget icke helt tillfredsställande.

Främst är det i fråga om trafikdelarmärken samt påbudsmärken för tillkännagivande

av cirkulationstrafik, nämligen cirkulationsringar och i vissa

fall körriktningsmärken, som behovet av enklare beslutsform gjort sig gällande.

Möjligen kan det ifrågasättas, om ytterligare ett märke borde komma i

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959

11

fråga, nämligen det som utvisar förbjuden färdriktning eller förbud mot infart.

Att upptaga detta märke bland dem, som väghållaren får uppsätta utan

beslut av länsstyrelsen eller stadsmyndigheten, skulle emellertid i praktiken

innebära, att väghållaren finge befogenhet att förordna om enkelriktning av

trafikled. Enligt min uppfattning är en dylik åtgärd av så genomgripande

natur, att det bör förbehållas länsstyrelsen eller stadsmyndigheten att besluta

därom. Författningsändringen torde således böra begränsas att avse dels

trafikdelarmärken, dels cirkulationsringar och dels körriktningsmärken vilka

användes för att påbjuda cirkulationstrafik.

Att direkt jämställa väghållarens åtgärd att sätta upp ett trafikdelarmärke

eller märke för cirkulationstrafik med en lokal trafikföreskrift synes

icke nödvändigt och knappast heller lämpligt. Detta skulle understundom

kunna leda till besvärande kompetenskonflikter. Ett enklare och mera ändamålsenligt

sätt att genomföra reformen synes mig vara att till bestämmelsen

i 64 § 2 mom. vägtrafikförordningen foga ett tillägg av innebörd att de

nu åsyftade vägmärkena får anbringas icke blott till utmärkande av lokal

trafikföreskrift utan efter väghållarens beprövande även eljest, där så finnes

nödigt. För undvikande av kompetenskonflikter bör dock uttryckligt

undantag från denna väghållarens befogenhet göras såtillvida att märke

icke får uppsättas i strid mot lokal trafikföreskrift. Därest väghållarens befogenhet

att föranstalta om uppsättande av ifrågavarande märken på så

sätt stadfästes i själva vägtrafikförordningen, torde tvekan ej behöva råda

om att bestämmelsen i 40 § samma förordning om skyldighet för trafikant

att ställa sig uppsatta vägmärken till efterrättelse avser bl. a. de märken,

som tillkommit på angivet sätt. Vid överträdelse blir straffbestämmelsen i

67 § nämnda förordning att tillämpa.

Någon anledning att för ifrågavarande fall fordra iakttagande av särskilda

formföreskrifter — t. ex. kungörande eller intagande i liggare — synes icke

föreligga.

Ej heller anser jag anledning föreligga att i detta sammanhang upptaga

fråga om en revision av bestämmelserna på närstående områden.

Vissa detaljfrågor rörande utfärdande och återkallelse av körkort

Vad beträffar gällande bestämmelser och framkomna önskemål om ändringar

däri får utskottet hänvisa till framställningen i propositionen (s. 16—

17).

Departementschefen

Då nu närmare ett års erfarenheter föreligger av de år 1058 införda reglerna

om utfärdande och återkallelse av körkort, synes det lämpligt att i

anslutning till övriga av mig förordade författningsändringar något undersöka,

huruvida behov gjort sig gällande av jämkning i körkortsbestämmelserna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959

Före 1958 års författningsändring var bestämmelserna om körkortsåterkallelse

konstruerade så, att föraren i regel återfick sitt körkort efter

utgången av en viss tid, som bestämdes i beslutet om återkallelsen. I motsats

härtill går de nuvarande reglerna — om man bortser från vissa speciella

fall, t. ex. återkallelse av medicinska skäl — ut på att en körkortsåterkallelse

innebär definitiv mistning av körkortet. Vid bedömande, huruvida

vederbörande åter skall kunna förvärva rätt att föra körkortspliktigt

fordon, är han i princip jämställd med vilken annan körkortssökande som

helst. Vid den allmänna lämplighetsprövningen skall emellertid hänsyn tagas

till det förhållande, som föranlett återkallelsen. Om återkallelsen berott på

förhållande, som ådagalägger att vederbörande är mindre lämplig som förare,

bör han överhuvud icke vidare betros med körkort. I allt fall bör

detta ej ske, förrän så lång tid förflutit, att man skäligen bör kunna bortse

från förhållandet. Det kan möjligen synas inkonsekvent, att författningen

med denna inställning överhuvud upptager några bestämmelser om

visst minimum för återkallelsetiden. Sådana bestämmelser har emellertid

på basis av tidigare erfarenheter ansetts ofrånkomliga för att förebygga en

alltför slapp tillämpning av reglerna om den allmänna lämplighetsprövningen.

Förekomsten av dessa bestämmelser kan emellertid, i belysning av

det nu anförda, uppenbarligen icke tagas till intäkt för en praxis av innebörd,

att vederbörande mer eller mindre automatiskt erhåller nytt körkort,

så snart den i 33 § 5 mom. stadgade minsta tiden gått till ända.

En viss olägenhet med det sålunda gällande systemet är att den, som

fått sitt körkort återkallat, icke kan på förhand veta, huruvida en ansökan

om nytt körkort kommer att avslås under hänvisning till det allmänna

lämplighetskravet. För att bringa frågan under länsstyrelsens prövning

nödgas han anskaffa bl. a. fotografi och läkarintyg samt undergå förarprov.

Om ansökningen avslås, måste han, därest han vidhåller sin avsikt att erhålla

nytt körkort, tid efter annan upprepa sin framställning under enahanda

betingelser, till dess den bifalles. Anskaffandet av de erforderliga

handlingarna drar varje gång vissa icke helt obetydliga kostnader. Kravet

på särskilt förarprov vid varje ansökan innebär därjämte en belastning för

besiktningsmannaorganisationen.

Visserligen kan det sägas, att alldeles samma olägenheter föreligger för

den som första gången söker körkort och av någon orsak, t. ex. en begången

fylleriförseelse, icke är helt säker på hur lämplighetsfrågan kommer att bedömas.

Detta utgör emellertid ej något bärande skäl mot en reform utan

talar blott för att reformen bör få sådan räckvidd, att den omfattar jämväl

det sist omförmälda fallet.

Efter vad jag inhämtat, har vissa länsstyrelser redan infört en praxis,

som ger de körkortssökande möjlighet att få ett visst förhandsbesked i

lämplighetsfrågan. Innebörden av denna praxis är att länsstyrelsen upptager

ansökning om körkort till prövning, även om den icke åtföljs av

samtliga de i 32 § 1 mom. vägtrafikförordningen uppräknade handlingarna,

under förutsättning att åtminstone lämplighetsintyg bifogats. Om lämplig
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959

13

hetsfrågan bedömes i positiv riktning, erhåller sökanden under hand anmodan

att komplettera ansökningen med övriga erforderliga handlingar. I

annat fall avslås ansökningen. Länsstyrelsen vägrar alltså icke att upptaga

ansökningen till prövning av den orsaken, att ansökningshandlingarna icke

är fullständiga.

En reform i den av mig antydda riktningen synes lämpligen böra ta fasta

på och legalisera denna praxis. Detta synes kunna ske genom upptagande

av en uttrycklig föreskrift i 32 § om att sökande, som innan han undergår

förarprov önskar påkalla länsstyrelsens prövning, huruvida hinder för utfärdande

av körkort möter oavsett utgången av provet, äger inkomma med

ansökning åtföljd av allenast lämplighetsintyg och de handlingar i övrigt,

som sökanden vill åberopa. Härjämte bör föreskrift meddelas om att länsstyrelsen,

därest hinder för utfärdande av körkort ej finnes möta med

hänsyn till de ingivna handlingarnas innehåll eller vad som eljest är känt

om sökanden, skall förelägga honom viss tid att inkomma med övriga handlingar

vid äventyr att ansökningen eljest förklaras förfallen.

Med den sålunda föreslagna ordalydelsen kommer bestämmelsen att

omfatta jämväl det fall, som nu regleras i 69 § vägtrafikkungörelsen, nämligen

att sökanden vill erhålla förhandsbesked huruvida hinder för erhållande

av körkort möter med hänsyn till lyte, sjukdom e. d. Sistnämnda

bestämmelse bör därför utgå och ersättas av detalj föreskrifter om förfarandet

hos länsstyrelsen i ärenden rörande förhandsbesked.

Frågan om utgångspunkten för beräkning av den i 32 § 2 mom. stadgade

tid av två år, före vars utgång den, som gjort sig skyldig till fylleri eller

olovlig körning, icke må erhålla körkort, synes böra lösas genom en författningsändring,

som fastslår att tiden skall räknas från förseelsens begående.

Med hänsyn till de erfarenheter, som inom kommunikationsdepartementet

vunnits från tillämpningen av nuvarande regler, vill jag dessutom föreslå

en annan ändring i 32 § 2 mom. vägtrafikförordningen. Enligt stadgandets

nuvarande lydelse kan den, som gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig

körning, i undantagsfall erhålla körkort före utgången av nyssnämnda

tvåårsperiod, såvida fråga uppenbarligen är om enstaka förseelse av en

i övrigt skötsam person. Stadgandet ger möjlighet att i någon mån nyansera

bedömningen i fråga om engångsförseelser. När fråga är om två förseelser,

bortfaller emellertid denna möjlighet. Hur förmildrande omständigheterna

än må vara, hur starkt behov av körkort som än må föreligga

och hur skötsam sökanden än må vara, finns icke någon möjlighet att förkorta

väntetiden något. Huruvida vederbörande fällts för en eller flera förseelser,

beror ofta blott på polisens och åklagarnas utredningsmöjligheter.

.lag förordar, att stadgandets formulering uppmjukas något, så att det absoluta

hindret för erhållande av körkort efter två förseelser bortfaller. Eu

liknande ändring bör då givetvis göras även i 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959

Det förtjänar anmärkas, att yttranden över de nu skisserade förslagen under

hand inhämtats från vissa myndigheter, bland vilka må nämnas väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen samt statens trafiksäkerhetsråd, och att de sålunda

hörda myndigheterna icke haft något att erinra mot att förslagen genomföres.

Utskottet

Vad gäller maximihastigheten för vissa fordon beröres i propositionen

frågan om hastigheten för bil med släpvagn. Bortsett från det fall att släpvagnen

är försedd med bromsar av viss beskaffenhet får bil med släpvagn

som regel inte föras fortare än 40 km/tim. Undantag gäller för det fall att

släpvagnens totalvikt, d. v. s. dess tjänstevikt plus dess maximilast, inte

överstiger en tredjedel av bilens tjänstevikt. För sådant fall gäller ingen

särskild hastighetsbegränsning.

I anledning av en framställning från fiskerikonsulenten hos Södermanlands

läns hushållningssällskap föreslås i propositionen den uppmjukningen,

att, om släpvagnen inte är lastad, undantagsregeln skall gälla för det

fall att släpvagnens blotta tjänstevikt inte överstiger en tredjedel av bilens

tjänstevikt.

Utskottet anser den föreslagna utvidgningen lämplig.

I de förevarande motionerna har hemställts om allmän översyn av bestämmelserna

om hastighetsbegränsning m. m. för fordon med släp. Hemställan

motiveras framför allt med att de svenska bestämmelserna på området

är strängare än vad som förekommer utrikes och med att de moderna

motorfordonens bromssystem och tekniska utrustning i övrigt tillåter högre

hastigheter än de här medgivna.

I anledning härav vill utskottet anföra, att det kan förutsättas, att Kungl.

Maj :t och ansvariga myndigheter — i första hand väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

— har sin uppmärksamhet riktad på frågan i vad mån det med

hänsyn till belastningen på vägarna och trafiksäkerhetens krav är möjligt

att medgiva högre hastigheter för fordon med släp än de nu gällande maximihastigheterna.

Något initiativ från riksdagens sida synes därför inte erforderligt,

varför utskottet inte kan tillstyrka motionerna.

Beträffande de övriga genom propositionen framlagda förslagen — rörande

vissa slag av påbudsmärken samt utfärdande och återkallelse av körkort

— har utskottet inte funnit anledning till erinran eller uttalande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av det vid förevarande proposition,

nr 136, fogade förslaget till förordning om ändring

i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till

känna vad utskottet ovan anfört;

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959 15

B. att motionerna I: 469 och II: 574 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 maj 1959

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson och

Sunne, fru Carlqvist samt herrar Mannerskantz, Magnusson och Edström;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo och Nilsson i Göteborg,

fröken Wetterström, herr Carlsson i Bakeröd, fröken Sandell, fröken

Höjer samt herrar Johansson i Södertälje och Svensson i Kungälv.

Reservation

av herrar Mannerskantz och Edström samt fröken Höjer, vilka ansett,

att utskottet bort anföra följande.

Vad gäller — ---(lika med utskottet) — — — här medgivna.

Bilar med släpvagnar användes i stor utsträckning kommersiellt av rörelseidkare

av olika slag. Oftast är det härvid fråga om personbilar med

släpvagn. Det är av stor betydelse för att hålla transportkostnaderna nere,

att hastigheten inte begränsas mer än vad som är nödvändigt med hänsyn

till trafiksäkerhet och vägarnas belastning. Trafiksäkerhetsskälen talar inte

odelat för att ifrågavarande fordon skall föras med låg hastighet. På livligt

trafikerade vägar kan ett fordon, som håller en hastighet av 40 km/tim,

otvivelaktigt stundom utgöra större trafikfara än fordon, som håller en

hastighet av exempelvis 60 km/tim. Med lägre hastighet tilltar nämligen

antalet omkörningar; dessa utgör erfarenhetsmässigt stora faromoment.

De gällande bestämmelserna om maximihastighet för bilar med släpfordon

har inte reviderats sedan vägtrafikförordningens tillkomst år 1951.

Sedan dess har bilarnas tekniska standard förbättrats avsevärt. Bl. a. har

bromssystemen i allmänhet blivit effektivare. De gällande hastighetsgränserna

kan därför betecknas såsom otidsenliga, något som vinner stöd av att

de är lägre än motsvarande gränser på de flesta håll utomlands.

Enligt utskottets mening är alltså en översyn av bestämmelserna motiverad,

och utskottet tillstyrker därför motionsyrkandet om en sådan översyn.

Beträffande de---(lika med utskottet)---— eller uttalande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1959

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av det vid förevarande proposition,

nr 136, fogade förslaget till förordning om ändring

i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till

känna vad utskottet ovan anfört;

B. att riksdagen i anledning av motionerna 1: 469 och II:

574 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om översyn

av bestämmelserna om hastighetsbegränsning m. m. för fordon

med tillkopplade släp;

C. att motionerna 1:469 och 11:574, i den mån de inte

kan anses besvarade genom vad utskottet hemställt under

B, inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

590798

Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:281 Skrivelse till Konungen i anledning av del s Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 a1 i texten