Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1959-05-15 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1959:39, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

1

Nr 39

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till förordning med särskilda bestämmelser

om biografföreställningar m.m., dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 3 april 1959 dagtecknad proposition, nr 135, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden, inhämtat riksdagens yttrande över följande
-

Förslag

till

Förordning

med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I fråga om offentlig förevisning av biograffilm (biografföreställning) skall,

utöver vad eljest finnes föreskrivet, gälla vad nedan stadgas.

2 §.

Vid biograf föreställ ning må ej förevisas film, som icke dessförinnan godkänts

av statens biografbyrå.

Till biografbyrån skall som rådgivande organ vara knutet ett granskningsråd

(statens filmgranskningsråd). Angående dess verksamhet är särskilt

stadgat.

3 §.

1 mom. Biografbyrån må ej godkänna film eller del av film, vars förevisande

på grund av det sätt, varpå händelserna skildras, och det sammanhang,

vari de förekomma, kan verka förråande eller skadligt upphetsande

eller förleda till brott.

1 — liihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 39

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

Ej heller må film eller del av film godkännas, om dess förevisande kan

anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller

kan lända till upplysning om förhållanden, vilkas uppenbarande kan medföra

men för försvaret eller eljest för rikets säkerhet.

Biografbyrån äger även i annat fall än i första och andra styckena är

stadgat vägra godkänna film eller del av film, om biografbyrån finner förevisandet

därav uppenbarligen strida mot allmän lag.

2 mom. Film eller del av film må ej godkännas till förevisning för barn

under elva år eller för barn, som fyllt elva men ej femton år, i den mån den

kan vålla barn i sådan åldersgrupp psykisk skada.

3 mom. Biografbyrån må ej vägra godkänna film på andra grunder än

i denna paragraf är stadgat.

4 §.

1 mom. Barn under femton år må ej lämnas tillträde till biografföreställning,

där förevisning äger rum av annan film än sådan som biografbyrån

godkänt för den åldersgrupp barnet tillhör.

Genom tydliga anslag skall utmärkas, i vad mån barn äga tillträde till

biografföreställning.

2 mom. Barn under femton år, som ej åtföljes av målsman eller annan

till mogen ålder kommen person, må icke lämnas tillträde till biografföreställning,

som avslutas senare än klockan 22.

5 §.

Den som vill påkalla granskning av film skall göra skriftlig anmälan därom

till biografbyrån. I anmälan skola, där så kan ske, filmens längd och

produktionsfirma angivas. Uppgift skall vidare lämnas, huruvida filmen önskas

tillåten även för barn under elva år eller för barn, som fyllt elva men ej

femton år.

Anmälan skall vara åtföljd av fullständig förteckning över de texter, med

vilka filmen är avsedd att förevisas, ävensom av en redogörelse för filmens

innehåll. Från tillämpningen av denna bestämmelse kan biografbyrån i särskilda

fall medgiva befrielse.

Angående avgift för granskning av film är särskilt stadgat.

6 §.

1 mom. Har film i sin helhet förbjudits för offentlig förevisning, skall

biografbyrån meddela skriftligt bevis därom (förbudskort).

Har film helt eller delvis godkänts, skall den av biografbyrån förses med

en med registreringsnummer försedd stämpel, varjämte ett med samma

registreringsnummer försett bevis (tillståndskort) skall utfärdas. I beviset

skall meddelas:

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

1) namnet på den firma, från vilken filmen utgått, därest detta är känt,

2) kortfattad beskrivning av filmen samt, om viss del av densamma uteslutits,

särskild beskrivning å den uteslutna delen,

3) uppgift om filmens längd vid granskningen och dess längd, sedan del

av filmen eventuellt uteslutits, samt

4) uppgift, huruvida filmen blivit godkänd eller icke till förevisning vid

föreställning, till vilken barn under elva år eller barn, som fyllt elva men ej

femton år, äga tillträde.

Tillståndskort skall vid anfordran tillhandahållas polismyndighet och

polisman.

Angående stämpelbeläggning av bevis, som i denna paragraf avses, stadgas

i stämpelförordningen.

2 mom. Har ur film uteslutits del, som berör försvaret eller eljest rikets

säkerhet vidkommande förhållanden, skall biografbyrån överlämna denna

del till chefen för försvarsstaben mot kvitto. Sådan filmdel må utlämnas

endast med dennes medgivande och må enligt hans beprövande förstöras,

sedan två år förflutit från filmens överlämnande. Om så kan ske,

skall vad nu sagts tillämpas jämväl å motsvarande del av filmnegativet.

3 mom. Del, som uteslutes ur annan film än i 2 mom. sägs, tages, om så

kan ske, i förvar av biografbyrån men återlämnas mot återställande av tillståndsbeviset

och den filmen åsatta registreringsnummer stämpeln. Sådant

återlämnande må dock ej påfordras, sedan två år förflutit från bevisets utfärdande.

Efter nämnda tid må filmdelen förstöras efter biografbyråns

beprövande.

7 §.

Angående besvär över biografbyråns beslut gäller vad därom stadgas i den

för biografbyrån gällande instruktionen.

8 §.

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är att anse som

ringa, mot föreskrifterna i 2 eller 4 §, straffes med dagsböter.

9 §.

Vad i denna förordning är stadgat gäller ej för det fall, att film, som icke

berör försvaret eller eljest rikets säkerhet vidkommande förhållanden, förevisas

i samband med undervisningen vid läroanstalt; ej heller i andra fall

då Konungen på ansökan meddelar befrielse från förordningens tillämpning.

Utan hinder av vad i 2 § sägs må film, som troget skildrar nyligen inom

riket inträffade händelser men ej berör försvaret eller eljest rikets säkerhet

vidkommande förhållanden och ej heller upptagits från luften, förevisas

under en tid av högst tio dagar efter de skildrade händelserna, om den för

sådant ändamål godkänts, i stad med poliskammare av denna samt eljest

av polischefen i orten.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960, då förordningen

den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1) angående biografföreställningar skall upphöra

att gälla.

Redan före den nya förordningens ikraftträdande må film, med tillämpning

av de nya bestämmelserna, godkännas till förevisning efter ikraftträdandet.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande motioner,

nämligen

den i anledning av propositionen väckta motionen nr 579 i andra kammaren

av herrar Johansson i Stockholm och Hagberg samt

den fristående motionen nr 134 i andra kammaren av herr Gustafsson i

Borås m. fl.

I motionen II: l3Jf har yrkats, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa

1. att dubbla åldersgränser införes eller upptages till ny prövning — förslagsvis

åldrarna 12 och 16 — för barns bevistande av offentlig filmföreställning,

samt

2. att barn under 7 år, som ännu inte börjat skolan, förbjudes tillträde till

offentlig biografföreställning, såvida de inte åtföljes av vuxen person,

och att författningsbestämmelser utfärdas härom».

I motionen 11:579 har hemställts,

»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag om införande av ytterligare

en åldersgräns vid 11 år för tillträde till biograf föreställningar,

att Kungl. Maj:ts förslag till Förordning med särskilda bestämmelser

om biografföreställningar m. in. omarbetas i enlighet härmed samt

att riksdagen i överensstämmelse med sådant beslut måtte avslå Kungl.

Maj:ts förslag, framfört i statsverkspropositionen, åttonde huvudtiteln,

punkt 296 och i föreliggande proposition nr 135, om avlöningsanslag till

ytterligare en fast anställd censor vid biografbyrån».

Beträffande innehållet i propositionen och motionerna får utskottet, i

den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa till desamma.

Inledning

Statlig filmcensur infördes i Sverige år 1911. Bestämmelser i ämnet upptogs

i förordningen den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1) angående biografföreställningar

— i det följande kallad biografförordningen. Normerna för filmgranskning

blev i stort sett orubbade ända till år 1954, då en väsentlig

modernisering och rationalisering genomfördes. Sålunda omarbetades då

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959 5

bland annat de bestämmelser som reglerade förutsättningarna för filmcensurens

ingripanden av mentalhygieniska och social-etiska skäl. Ytterligare

ändringar i biografförordningen gjordes år 1956 som en direkt följd av tillkomsten

av den nya allmänna ordningsstadgan. Ändringarna innebar i huvudsak

att vissa särbestämmelser om tillstånd och andra liknande förhållanden,

som ägde samband med biografföreställningar såsom offentliga tillställningar,

upphävdes och ersattes med den nya ordningsstadgans allmänna

föreskrifter i ämnet. I sin gällande lydelse upptar biograf förordningen

bestämmelser om vilka filmer som får visas, om granskning av

filmer och om barns tillträde till biografföreställning.

Av förarbetena till biografförordningen framgår, att ett av huvudsyftena

med censurens införande var att skydda barn från riskerna av skadliga upplevelser

och påverkningar. I enlighet härmed stadgades i biografförordningen

ursprungligen att sådana biografbilder icke fick godkännas till visning

för barn som var ägnade att »skadligt uppjaga barns fantasi eller eljest

menligt inverka på deras andliga utveckling eller hälsa». Efter den år 1954

företagna revisionen av biografförordningen lyder ifrågavarande författningsrum

sålunda: »Till förevisning för barn under 15 år må ej godkännas

film eller del av film, som kan vålla barn i nämnda ålder psykisk skada.»

Denna bestämmelse kompletteras av ett stadgande, att barn under 15 år

ej får lämnas tillträde till biografföreställning, där förevisning äger rum av

annan film än sådan som blivit av statens biografbyrå godkänd till förevisning

jämväl för barn. Den som bryter mot denna föreskrift skall enligt förordningen

straffas med dagsböter.

Bestämmelserna i biografförordningen kompletteras med avseende å filmgranskningen

av instruktionen den 4 oktober 1929 (nr 306) för statens biografbyrå.

Enligt instruktionen utgöres biografbyrån av en direktör och chef,

tillika filmcensor, samt två filmcensorer ävensom — till det antal Kungl.

Maj :t prövar erforderligt — suppleanter för filmcensorerna samt extra filmcensorer

och suppleanter för dessa. Till biografbyrån är sedan år 1954 såsom

rådgivande organ knutet ett filmgranskningsråd. Enligt instruktionen har

biografbyrån att inhämta filmgranskningsrådets åsikt, då vid granskning av

viss film uppkommit fråga om att helt förbjuda densamma för offentlig

förevisning eller att vidtaga annan censuråtgärd, som biografbyrån anser

vara av normerande betydelse för granskningsverksamhetens utövande eller

eljest finner vara särskilt tveksam.

För verkställd filmgranskning utgår ersättning i form av granskningsavgift

och stämpelavgift, den förra efter en i instruktionen bestämd taxa.

I den proposition som låg till grund för 1954 års revision av biografförordningen

föreslogs i fråga om barntillåten och barnförbjuden film, att vid

sidan av 15-årsgränsen skulle införas en ny lägre gräns vid 11 år. Samtidigt

föreslogs att biografbyrån skulle förstärkas med en fjärde filmcensor med

viss kompetens. T dessa delar vann propositionen ej riksdagens bifall.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

I en den 25 september 1958 dagtecknad framställning har statens biografbyrå

framlagt förslag till ändrade bestämmelser angående villkoren för

barns tillträde till offentliga biografföreställningar, innebärande att dubbla

åldersgränser skulle införas. Huvudsyftet med framställningen är att åstadkomma

en omprövning av 1954 års beslut. Därjämte har biografbyrån,

dock utan att framställa något direkt yrkande, hemställt om nya överväganden

beträffande ytterligare en fråga som år 1954 var föremål för

statsmakternas prövning, nämligen frågan om ett förbud för barn under

sju år att besöka biografföreställning utan vuxens sällskap.

Över biografbyråns framställning, som är dagtecknad den 25 september

1958, har efter remiss yttranden avgivits av skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen,

som bifogat yttrande från medlemmen av styrelsens vetenskapliga

råd, professorn Ahnsjö, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, efter hörande

av poliskammaren och barnavårdsnämnden i Stockholm, länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus lä7i, efter hörande av poliskammaren och barnavårdsnämnden

i Göteborg, länsstyrelsen i Västernorrlands län — som överlämnat

yttranden av stadsfullmäktige, drätselkammaren, poliskammaren och

barnavårdsnämnden i Sundsvall, barnavårdsnämnden i Örnsköldsvik, förste

provinsialläkaren i länet och statens socialvårdskonsulent i tolfte distriktet

— samt barnfilmkommittén.

Därjämte har yttranden avgivits av Målsmännens riksförbund, Svenska

föreningen för psykisk hälsovård, Svenska barnpsykiatriska föreningen, Sveriges

filmuthyrareförening, Sveriges biograf ägare förbund, Svenska film- och

biograf för eningen, Folketshusföreningarnas riksorganisation, Våra gårdar,

riksföreningen för nykterhetsrörelsens allmänna samlingslokaler, Landsorganisationen

i Sverige — som överlämnat yttrande av Svenska musikerförbundet

såsom fackorganisation för biografanställda — samt Sveriges radio

aktiebolag.

Frågans tidigare behandling

Beträffande vad som förekommit i denna fråga före det 1949 års filmkommitté

avlämnade sitt nedan refererade betänkande får utskottet hänvisa

till s. 7 i propositionen.

1949 års filmkommitté påpekade i sitt betänkande om filmcensuren (SOU

1951: 16), att det i praktiken visat sig svårt och föga ändamålsenligt att fasthålla

en enda barngräns vid 15 år, eftersom barn under denna ålder reagerade

helt olika vid olika åldrar för samma film. På grund därav föreslog kommittén

införandet av ytterligare en barngräns, satt vid 11 år, samt i anslutning

härtill en höjning av den nuvarande gränsen till 16 år. Ett inom kommittén

diskuterat förbud för barn under 6 eller 7 år att besöka biografföreställningar

ansågs däremot opåkallat, enär kommittén utgick från att ge
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 89 år 1959

nomförandet av en lägre bamgräns vid 11 år skulle leda till en stark gallring

av de filmer som begärdes godkända för barn under denna ålder.

Filmkommitténs förslag om två åldersgränser vann instämmanden i det

övervägande antalet avgivna remissyttranden (däribland av biografbyrån,

medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,

Målsmännens riksförbund och Kooperativa kvinnogillesförbundet

samt filmfackorganisationer på producent-, uthyrar- och biografägaresidan).

Kommittéförslaget stöddes också i princip av Kungl. Maj:t, som i propositionen

nr 116 till 1954 års riksdag uttalade sig dels för bibehållandet av

en övre gräns vid 15 år, dels för införandet av en lägre gräns vid 11 år.

Som skäl för ett bibehållande av 15-årsgränsen anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Persson, bland annat följande.

Denna gräns har gällt under hela tiden från biografförordningens tillkomst

år 1911. Fm höjning av denna skulle säkerligen få till följd, att de

unga i ökad utsträckning sökte komma in på barnförbjudna föreställningar.

Vid höjning av gränsen med ett år skulle för övrigt biografpersonalens kontrollsvårigheter

sannolikt öka. Ur principiell synpunkt synes mig vidare

den övre gränsen böra avpassas så att till »barn» hänföres den grupp av

minderåriga som icke uppnått eller någorlunda genomgått det fysiska och

psykiska genombrott som kännetecknar pubertetens inträde. 15-årsgränsen

torde i stort sett fylla detta krav. I sammanhanget vill jag också erinra om

det ansvar i straffrättsligt hänseende som inträder vid fyllda 15 år.

Tanken på ett totalförbud för barn i förskoleåldern att bevista biografföreställningar

avvisades av departementschefen, som ej heller ansåg sig

kunna biträda ett inom 1949 års filmkommitté av ledamoten fru Wigforss

reservationsvis framfört förslag om att barn under 7 år endast i sällskap

med vuxen person skulle tillåtas besöka biografföreställningar.

Vid 1954 års riksdags behandling av propositionen nr 116 tillstyrktes

Kungl. Maj:ts förslag om ytterligare en åldersgräns av statsutskottets majoritet

(statsutskottets utlåtande nr 112, sid. 27—31), varemot en minoritet

inom utskottet reserverade sig för avslag och bibehållande av gällande ordning.

Enligt reservanternas mening hade utskottet bort i frågan uttala bland

annat följande.

Angelägenheten att söka i möjligaste mån skydda barn och ungdom mot

film, som för dem kan medföra psykisk skada, har gjort det nödvändigt att

bestämma en gräns vid 15 år, under vilken ålder tillträde till vissa filmer

är förbjudet. Mot bibehållandet av denna gräns har utskottet icke något

att Invända. Ostridigt är dock, att denna gräns i praktiken blivit mycket

flytande på grund av svårigheten för biografpersonalen att bedöma barnens

ålder och utöva en tillnärmelsevis effektiv kontroll av förbudets efterlevnad.

Att ett införande av jiimviil en lägre åldersgräns skulle komma att fresta de

barn, som tidigare fått se all slags barntillåten film, till överträdelser av det

nya förbudet får anses vara obestridligt. Samtidigt skulle biografpersonalens

kontrollbesvär ytterligare öka. Föreskrifter, vilka med all sannolikhet kommer

att leda till överträdelser, finner utskottet icke tillrådliga. Mot den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

föreslagna kategoriklyvningen av barnen kan vidare anföras, att den kan

medföra ekonomiska olägenheter för biografägare på de mindre tätorterna

ute i landet; en strikt avgriinsning av barnen i olika grupper måste nämligen

på dessa orter antagas komma att minska publikunderlaget vid visandet

av barntillåten film. Följden kan bli, att barnen i stor utsträckning uteslutes

från möjligheten att se film. En annan invändning är enligt utskottets

mening, att en differentiering av barnpubliken gör det svårare för föräldrar

med barn i olika åldersgrupper att tillsammans med barnen besöka en biografföreställning,

liksom svårighet för gemensamma biografbesök även uppkommer

för syskon i olika åldrar. Omotiverade synes ej heller de invändningar

vara — vid kommittéförslagets remissbehandling framförda av biografägareförbundet

och småskollärarinneförbundet — att ett genomförande

av två åldersgränser skulle komma att ytterligare minska filmproducenternas

villighet att satsa på produktion av barnfilm.

Första kammaren följde utskottsreservanternas avslagsyrkande, medan

andra kammaren, dock först efter lottning, biträdde Kungl. Maj:ts förslag.

Vid sedermera företagen gemensam votering — saken gällde även en anslagsfråga

— avslogs förslaget med 201 röster mot 123.

I motionen II: 630 till 1956 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en utredning angående förskolebarnens

tillträde till biografer. I enlighet med allmänna beredningsutskottets

förslag (utlåtande nr 8) föranledde motionen icke någon riksdagens åtgärd.

Biografbyråns framställning

Som argument för en omprövning av frågan om dubbla åldersgränser

anför biografbyrån till en början, att 1954 års riksdags avvisande hållning

till förslaget härom utlöst åtskilliga beklagande kommentarer från skol- och

målsmannahåll och att en stark opinion till förmån för en sådan

omprövning nu gör sig gällande inom organisationer och kretsar som företräder

pedagogisk eller barnpsykologisk erfarenhet. Biografbyråns positiva

inställning till kommittéförslaget i barngränsfrågan har — anför byrån -—

under tiden från förslagets debatterande våren 1954 förstärkts av erfarenheter

från censureringen av vissa uppmärksammade filmer, som i sitt ursprungliga

skick måst av biografbyrån barnförbjudas av hänsyn huvudsakligen

till de yngsta barngrupperna (exempelvis äventyrsfilmen »En

världsomsegling under havet» efter Jules Vernes roman och Disneys djurskildring

»Perri»; i bägge fallen kunde filmerna barntillåtas först efter

väsentlig beskärning). Representativa företrädare för filmfackets organisationer

på producent-, uthyrar- och biografägaresidan har vidare enligt

byrån under senare år givit ett allt klarare uttryck för villighet att understödja

en förnyad hemställan till statsmakterna om införandet av alternativa

åldersgränser.

Biografbyrån åberopar vidare, att många länder utanför Sverige

har alternativa åldersgränser. I anslutning härtill

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

9

lämnar biografbyrån en redogörelse, av vilken inhämtas, att åldersgrupperingar

i någon form av biografernas barn- och ungdomspublik tillämpas i

Finland, Nederländerna, Norge, Schweiz, Storbritannien, Västtyskland och

Österrike ävensom i Argentina och Brasilien. Ett utdrag av biografbyråns

framställning i denna del är såsom bilaga fogat vid propositionen.

En rad undersökningar i olika länder under senare år samt uttalanden

vid internationella konferenser om problemet barn och

film visar enligt biografbyrån på en alltmer utbredd opinion till förmån för

en uppdelning av barnpubliken på biograferna i särskilda åldersgrupper.

Klart uttalade önskemål i samma riktning har — framhåller biografbyrån

— även gjorts i samband med internordiska konferenser och

möten rörande åtgärder för ett nordiskt samarbete på barnfilmproduktionens

område. Byrån erinrar i detta sammanhang bland annat om att enhetlig

nordisk lagstiftning på området förordats av Nordiska rådet och att

den på dess rekommendation bildade nordiska barnfilmnämnden — under

hänvisning till den åldersgränsreform som genomförts i Norge 1955 — rekommenderat,

att de nordiska länder som saknar dubbla åldersgränser skall

införa ytterligare en gräns vid 12 år.

I anslutning härtill understryker biografbyrån, att erfarenheterna

av den norska reformen varit goda. I sin framställning och

bilagor till denna redovisar byrån material för att belysa verkningarna av

de nya norska bestämmelserna, som trätt i kraft den 17 januari 1955 och

som innebär åldersgränser vid 16 och 12 år samt förbud för barn under 7 år

att gå på bio, om de ej börjat skolan. Beträffande innehållet i detta material

får utskottet hänvisa till den redovisning därav, som finnes å s. 11 och 12 i

propositionen.

Som ytterligare argument för en omprövning av frågan om en differentierad

barncensur anför biografbyrån, att filmens utveckling till allt högre

teknisk fulländning och därmed ökade verkningskraft är ägnad

att medföra skärpt hänsynstagande till de mindre barnen och samtidigt

ytterligare intrång i de mognare barnens berättigade intresse att få se för

deras ålder passande film. Den internationella filmproduktionens tendens

till hårdare inslag i filmerna gör — framhåller byrån

vidare — att ett stort antal äventyrsfilmer, också sådana som har påtagliga

konstnärliga, artistiska eller andra kvaliteter, måste förbehållas den vuxna

publiken, så länge censurbestämmelserna inte utgår från mer än en enda

barngrupp.

Fördelarna av en författningsändring anger byrån i

första hand vara följande.

1) Fn differentierad barncensur ansluter sig till barnpsykologiska rön och

erfarenheter om olika barnaåldrars högst varierande känslighet och reaktioner

inför film. Fn dylik differentiering skulle ge censuren större möjlighet

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

att tillgodose både äldre och yngre barns utveckling och behov. De större

barnen skulle få fler filmer att välja på än nu, eftersom cn del av den film

som enligt nuvarande regler måste generellt barnförbjudas skulle kunna

tillåtas för dem. Det kan förmodas därigenom bli något mindre frestande

för de äldre barnen att söka lura sig in på de för en vuxen publik godkända

filmerna. Samtidigt får censuren möjlighet att bereda de mindre barnen ett

effektivare skydd mot skrämmande eller liknande olämplig film.

2) För ambitiösa föräldrar skulle tillkomsten av eu mellangräns öka deras

möjligheter att välja bioprogram lämpade för deras barns åldersutveckling.

3) När yngre och äldre barn icke längre måste samsas på bio vid alla de

föreställningar till vilka nu barn under 15 år äger tillträde, kan man räkna

med mindre störningar och stoj och därigenom bättre förutsättningar för

barnen att få behållning av föreställningen.

4) Om barnen får »rätt film i rätt ålder», kan detta ha mycket att betyda

för att bland dem skapa ett gediget filmintresse och därmed sådan glädje

över god film som utgör grunden för ett sovrat filmval.

5) Även ur en mera speciell synpunkt är en differentierad barncensur av

värde. I syfte att främja produktion och visning av god barnfilm har genom

en från och med den 1 juli 1957 gällande ändring i nöjesskatteförordningen

utrymme lämnats för nöjesskattebefrielse vid visning av film på barnmatiné

eller vid filmförevisning, som anordnas av organisation med uteslutande

syfte att tillgodose behovet av filmförevisningar, lämpade för barn. Förutsättning

för dylik befrielse är att filmen före föreställningens hållande godkänts

av Barnfilmkommitténs barnfilmjury (SFS 1957: 126, 7 § jämförd

med SFS 1957: 125, 14 §). Med »god barnfilm» torde enligt förarbetena till

författningsändringen i första hand ha avsetts film lämpad för barn under

11—12-årsåldern. Under tiden från ifrågavarande bestämmelses tillkomst

har barnfilmjuryn såsom nöjesskattebefriande godkänt ett ganska betydande

antal filmer i normal- eller smalfilm, vilka bedömts som positivt

lämpade för alla barn (under nuvarande 15-årsgräns) eller för barn inom

särskilt angivna åldersgrupper (exempelvis genom åldersrekommendationer

av typen »6—9 år», »7—10 år», »från 9 år» o. s. v.). Åldersrekommendationerna,

som publiceras i filmlistor och i viss utsträckning genom s. k. filmrutor

i tidningarna under biografsäsongen, torde vara till god vägledning

för de föräldrar som är måna om sina telningars filmval men är utan stöd av

författningsbestämmelser icke förbindande för biograf ägarna. Med kännedom

om flertalet föräldrars oförmåga eller bristande intresse att hålla uppsikt

över barnens biobesök blir därför juryns åldersrekommendationer i viss

mån illusoriska, eftersom biografägarna varken har legal skyldighet eller

torde vilja underkasta sig besväret att från visningen utgallra barn i ålder

under den som omfattas av rekommendationen. Införandet av differentierade

regler skulle i detta avseende medföra en ändring till det bättre.

Biografbyrån bemöter härefter de invändningar som framkom

i samband med 1954 års prövning av förslaget om

dubbla åldersgränser.

Med avseende å invändningen, att införandet av en alternativ åldersgräns

nedåt skulle öka biograffunktionärernas kontrollbesvär,

anför biografbyrån.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

Det skall inte förnekas, att införandet av ytterligare en gräns kan komma

att medföra en viss ökning av redan nu föreliggande svårigheter att kontrollera

iakttagandet av åldersspärr. Särskilt övergångstiden från det gamla

till det nya systemet kan bli besvärlig. Man måste dock samtidigt komma

ihåg, att det aldrig blir mer än e n åldersgräns att hålla reda på vid varje

film. De norska erfarenheter som här redovisats är goda, och man torde i

Sverige liksom i Norge få lita på att biografvaktmästarna »efter bästa förstånd

och samvete» söker följa de instruktioner angående kontrollens utövande

som får förutsättas meddelade av biografdirektionerna. Om trots

allt minderåriga förskaffar sig obehörigt tillträde till en föreställning och

detta uppdagas vid poliskontroll, lärer ansvarspåföljd för biografägaren ej

vara motiverad under annan förutsättning än att vederbörande barns storlek

och utseende borde ha givit anledning till berättigad misstanke. Man lär

väl även vara berättigad att säga, att det för syftet med åldersgrupperingarna

betyder mindre, om en del fysiskt välutvecklade barn under tillträdesberättigande

ålder skulle lyckas slinka in tillsammans med de äldre barnen.

Anledning finns också att räkna med färre försök att överträda den lägre

av åldersgränserna, eftersom föräldrarna bör ha större möjlighet att övervaka

de mindre barnens biobesök än efter det att barnen nått längre upp i

åren. Såsom förut framhållits får vidare det större utbudet av film för de

äldre barnen förmodas minska deras frestelser att lura sig in på barnförbjudna

program. Över huvud taget bör kontrollens vanskligheter tillmätas

mindre betydelse än vikten av att de mentalhygieniska hänsynen till den

minderåriga biopubliken beaktas.

Beträffande invändningen att dubbla åldersgränser skulle minska

möjligheterna för familjer och syskon att gemensamt

gå på bio anför byrån.

o Invändningen är riktig, såvitt angår föreställningar som skulle vara tilllåtna

endast lör vuxna personer jämte barn i åldrar närmast under barnförbudsgränsen.

Uteslutandet av mindre barn från sådana föreställningar tillgodoser

dock det viktiga socialhygieniska behovet att skydda de minsta mot

oroande filmpåverkan, en skyddsfunktion som ansvarsmedvetna föräldrar

bör uppfatta som angelägen. Och även i fortsättningen kommer det att vara

tillgång till film av beskaffenhet att kunna godkännas för all publik, både

för barn och vuxna.

Invändningen att produktionen av barnfilm skulle avtaga

om dubbla åldersgränser infördes bemöter biografbyrån på följande

sätt.

Om någon svensk barnfilmproduktion kan man för närvarande sedan år

tillbaka inte tala och den har för övrigt alltid varit av blygsam omfattning.

År 1954 påvisades, att genomsnittligt sett under de då förflutna senaste

femton åren hade inspelats högst en eller två svenska barnfilmer per år.

Orsaken härtill är, att framställning av barnfilm är ekonomiskt synnerligen

vanskliga företag. Enligt uppgift i det av 1949 års filmkommitté avgivna

betänkandet om barn och film (SOU 1952: 51) har sådana barnfilmer som

producerats med särskild tanke på de yngsta barngrupperna undantagslöst

gått med förlust, medan barnfilmer som vänt sig till både barn och vuxna

gett bättre resultat. En differentiering av de för barn tillåtna filmerna skulle

därför knappast få annan följd för barnfilmproduktionens vidkommande än

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

att producenterna inriktade sig på att framställa god familjefilm, film som

kan ses av alla.---En direkt på de mindre barnen inriktad produktion

av barnfilm torde i fortsättningen — av nämnda produktionsekonomiska

skäl — icke vara att förvänta under annan förutsättning än att barnfilmen

stödes genom bidrag från det allmänna och/eller genom förmånen av generell

nöjesskattebefrielse utan den begränsning beträffande filmförevisningens

beskaffenhet (barnfilnnnatinéer med reducerade biljettpriser, barnfilmklubbvisning)

som nu gäller enligt 14 § andra stycket b) nöjesskatteförordningen.

Mot invändningen, att en differentiering av barnpubliken skulle medföra

minskad publik vid visning av barntillåten film i

mindre tätorter och i konsekvens därmed lända till försämring av

berörda biograf ägares ekonomi, genmäler biografbyrån slutligen följande.

Biografbyråns praxis beträffande godkännande av film som barntillåten

är sedan mer än ett decennium tillbaka, då barnpsykologiskt-mentalhygieniska

bedömningsgrunder slog igenom i filmcensuren, så restriktiv, att det

finns hållbar grund att tro, att utbudet av helt barntillåten film relativt sett

inte kommer att bli mindre eller åtminstone mycket mindre än nu. I tillgången

till film av typ att kunna visas för familj eauditorier torde därför

ingen förändring inträda. Den enda mera påtagliga förändringen i förhållande

till nuvarande situation är, att en del film, som enligt tidigare barncensurpraxis

skulle ha barnförbjudits, nu kan friges för de något mognare

barnen i åren närmast åldersgränsen för barnförbjudet. Biografbyrån syftar

då på en del äventyrs-, detektiv- och Vilda Västern-filmer av sobrare typ.

Erfarenheten utvisar, att filmer i denna genre i stor utsträckning är attraktiva

även på personer över 15 år långt upp i åren. Den norska censuren

har under tiden för den nya censurgiven gjort den erfarenheten, att ungefär

hälften av all film som icke blir tillåten för alla, har blivit helt barnförbjuden,

medan den andra hälften vunnit godkännande som tillåten även för

den äldre barngruppen. Om utvecklingen skulle bli densamma i Sverige,

vilket inte är osannolikt, har biografbyrån svårt att förstå, att en åldersgruppering

skulle för de mindre tätorternas biografer medföra några så

ekonomiskt ogynnsamma verkningar.

Efter nu redovisade överväganden till förmån för en ändring av gällande

bestämmelser upptar biografbyrån frågan om vilka åldersgränser som bör

fastställas. Byrån förutskickar därvid, att genomförandet av en med de

norska bestämmelserna i princip överensstämmande reform på området

skulle innebära ett betydelsefullt steg såväl mot ett vidgat och underlättat

samarbete mellan de nordiska filmcensurerna som för breddandet av marknaden

för barnfilmproduktionen inom och mellan de nordiska länderna.

Även om i allo överensstämmande åldersbestämmelser inte skulle kunna

åvägabringas, får detta enligt byrån inte skymma blicken för den gynnsamma

effekt som skulle uppnås redan genom en samfälld uppslutning kring

''principen om en differentierad censurbedömning av de för biografernas

barnpublik ifrågakommande filmerna.

Som övre åldersgräns förordar biografbyrån den nuvarande

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

15-årsgränsen. Byrån uttalar därvid, att den skyddshänsyn som i Norge

åberopats för valet av IG år som övre gräns är starkt uppmärksammad av

byrån och att eu höjning av åldersgränsen därför skulle bli av föga betydelse

i sak. Biografbyrån ansluter sig i övrigt till den motivering för 15-årsgränsens

bibehållande som departementschefen anfört i 1954 års proposition.

Byrån påpekar också, att en gräns vid 15 år i fråga om barns medverkan

vid offentliga nöjestillställningar uppställts i 21 § i den nya allmänna ordningsstadgan.

Vid sidan av 15-årsgränsen förordar biografbyrån en åldersgräns

vid 11 år. Byrån anför därvid följande.

Vid sin prövning av frågan har biografbyrån funnit det spela mindre roll,

om man verkställer den eftersträvade kategoriklyvningen vid 11 eller 12 år,

såvida man inte hårt inriktar ansträngningarna på att få till stånd en med

Norge enhetlig lagstiftning på området. Ur sistnämnda synpunkt vore visserligen

fördelaktigt att sluta upp kring 12-årsgränsen. Accepteras biografbyråns

förord för en övre gräns vid fyllda 15 år, synes det emellertid byrån

som om 11-årsgränsen vore att föredraga, enär eljest gruppen mognare barn

utan klar psykologisk motivering skulle bli begränsad till de tre årsgrupperna

12-, 13- och 14-åringar. Biografbyrån har därför funnit övervägande

skäl tala för ett förordande av 11-årsgränsen vid sidan av den förut rekommenderade

15-årsgränsen.

Biografbyrån upptar också till diskussion frågan om förskolebarnens

tillträde till offentliga biografförest ällninga

r samt anför därvid inledningsvis följande.

Man kan av flera skäl ifrågasätta lämpligheten av att barn i förskoleåldern

går på bio. För de allra yngsta åldersgrupperna får man bland annat

räkna med vissa infektionsrisker i biograflokaler, där ett stort antal barn är

samlade. De små blir också snart trötta och har svårt att sitta stilla och

koncentrera uppmärksamheten på filmbilderna under någon längre tid.

Vidare är småbarnens bilduppfattning bristfällig. Ett barn på 3—4 år uppfattar

inte handlingen på den vita duken, och man får nog generellt konstatera,

att barn under skolåldern som regel inte är i stånd att följa handlingen

i en längre film eller att förstå ens obetydligt komplicerade händelseförlopp.

Detta betyder bland annat, att den skrämmande verkan av enskilda bilder

i en film inte upphävs av lugnare scenföljder eller ett lyckligt slut på filmen.

Av barnet under sex år uppfattas allt som rör sig på filmduken som en

verklighet. Småbarnen kan därför ofta uppleva övergrepp, våld och grymhet

mot någon av filmens agerande personer som ett hot mot dem själva. Den

tecknade filmens groteska karikering av däri förekommande djur och människor

i förening med denna filmarts högt uppdrivna bildrytm gör att man

faktiskt måste av tanke på barnpubliken vara särskilt uppmärksam mot

detta slag av film. Det råder inget tvivel om att mänga småbarn ofta upplever

en stark ängslan under biografföreställningar och kortare eller längre

tid därefter kan plågas av nervösa symtom. Allmänt är man därför bland

barnpsykologiskt orienterade personer ense om, att småbarnen som regel är

bäst betjänta av att hållas borta från biograferna, tills de nått en sådan

mognad att de kan ha positiv behållning av bioupplevelsen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

Biografbyrån erinrar om 1949 års filmkommittés överväganden i denna

fråga och om det inom kommittén av ledamoten fru Wigforss reservationsvis

framförda förslaget, att barn under sju år endast i sällskap med målsman

eller till mogen ålder kommen person skulle få beredas tillträde till biografföreställning.

Biografbyrån framhåller, att detta förslag vid remissbehandlingen

av kommittébetänkandet fick instämmanden av sex lärarorganisationer

liksom av Målsmännens riksförbund och Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, samt tillägger.

Även biografbyrån ställer sig positiv till en bestämmelse av sist angiven

innebörd och vill utan att framställa något direkt yrkande hemställa att

förslaget i fråga blir föremål för nya överväganden. Enär de positiva åtgärder,

som 1949 års filmkommitté föreslog för att stimulera barnfilmproduktionen,

i väsentlig mån uteblivit, har urvalet av för små barn lämplig

film minskat i stället för att öka. Detta förhållande reducerar i motsvarande

grad de invändningar som tidigare blivit resta mot ett förbud för barn under

7 år att utan vuxens sällskap gå på bio. Enligt biograf byråns mening är den

ifrågasatta anordningen ägnad att i det långa loppet påverka föräldraopinionen

och utveckla föräldrarnas insikter och ansvarskänsla på det viktiga

område av barnens fritidssysselsättningar som biografbesöken utgör. En

avgjord fördel därmed synes slutligen vara, att förskolebarnens biobesök

måste antas komma att starkt minska.

Yttranden

Förslaget om att en ny åldersgräns vid 11 år skall införas

vid sidan av den nuvarande 15-årsgränsen har vunnit instämmanden från

det stora flertalet remissinstanser. Direkta avstyrkanden av förslaget föreligger

endast i yttrandet från länsstyrelsen i Västernorrlands län och två av

de sju yttranden som denna länsstyrelse överlämnat. I ett yttrande förordas,

att 12 och 16 år väljes som åldersgränser. I några yttranden, avgivna av

filmfackorganisationer, har man ställt sig mer eller mindre tveksam inför

förslaget om två åldersgränser. Särskild uppmärksamhet har ägnats svårigheterna

att kontrollera åldersgränsernas iakttagande. I samband därmed har

man vidare, särskilt för det fall att förslaget om ytterligare en åldersgräns

genomföres, påfordrat ändrade bestämmelser i fråga om påföljd för överträdelse

mot förbudet att lämna minderåriga tillträde till barnförbjuden

film. Därvid synes man allmänt ha förutsatt att bötesstraff för sådan överträdelse

nu kan följa även om varken uppsåt eller oaktsamhet kan läggas

någon för kontrollen ansvarig till last. På flera håll utgår man dessutom

från att särskilt tillstånd kräves för att anordna biografföreställningar och

att tillståndet kan indragas så snart en överträdelse av förbudet ifråga skett.

En närmare redovisning för innehållet i remissyttrandena i denna del

finnes å s. 19—23 i propositionen, vartill utskottet får hänvisa.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

Flertalet remissinstanser, som berört frågan om förskolebarnens

biobesök, har ställt sig positiva till det inom 1949 års filmkommitté

av ledamoten fru Wigforss framförda och av biografbyrån nu aktualiserade

förslaget om förbud för barn under sju år att utan vuxens sällskap gå på bio;

och flera av dem har i motsats till biografbyrån framställt direkta yrkanden

om en bestämmelse av sådan innebörd. Från några håll ifrågasättes dessutom

ett totalt förbud. Ingen av filmfackorganisationerna har uttalat sig i

frågan.

Beträffande det närmare innehållet i remissyttrandena i denna del får

utskottet hänvisa till den redogörelse därför, som finnes å s. 23—25 i propositionen.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Edenman, har anfört:

»En av den svenska filmcensurens huvuduppgifter har alltifrån dess tillkomst

varit att skydda barn mot det skadliga inflytande som film kan

utöva på minderåriga. I denna del har väl censurens berättigande heller

aldrig på allvar ifrågasatts. Däremot har under årens lopp vid skilda tillfällen

debatterats huruvida den nuvarande anordningen med en åldersgräns

vid 15 år är den lämpligaste för att tillgodose det angivna syftet.

Det förslag om införande av en åldersgräns vid 11 år vid sidan av 15-årsgränsen

som Kungl. Maj:t år 1954 i proposition föreläde riksdagen hade

till syfte att ge de något äldre barnen tillfälle att se filmer som är lämpliga

för dem men ej för de mindre barnen och att samtidigt bereda de senare ett

effektivare skydd. De invändningar som fällde förslaget i riksdagen var i

huvudsak att dubbla åldersgränser skulle öka biograffunktionärernas kontrollbesvär,

minska möjligheterna till gemensamma biobesök för familjer

och för syskon i olika åldrar, ogynnsamt påverka produktionen av barnfilm

samt medföra minskad publik vid visning av barntillåten film i mindre

tätorter.

Då biografbyrån nu framlagt samma förslag som 1954 års riksdag avvisade,

har byrån bland annat framhållit, att en stark opinion för en omprövning

av frågan om dubbla åldersgränser gjort sig gällande inom organisationer

och kretsar, som företräder pedagogisk eller psykologisk sakkunskap.

Den omfattande remissbehandlingen av byråns framställning har inte

bara bekräftat vad byrån sålunda anfört utan också visat att förslaget

stödes av en klar majoritet bland remissinstanserna över huvud. Detta förhållande

liksom de argument som biografbyrån i övrigt anfört motiverar

enligt min mening, att en omprövning av frågan nu sker.

Som jag nyss antydde torde enighet råda om nödvändigheten av att samhället

genom särskilda anordningar garanterar urvalet av de filmer som får

visas för barn. Tnte heller torde någon vilja i och för sig bestrida önskvärd
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

heten av att detta urval anpassas efter barnens olika utvecklingsstadier.

En fullständig sådan anpassning är givetvis omöjlig redan på grund av att

mognaden varierar hos olika barn i samma ålder, och uppenbarligen begränsar

också praktiska hänsyn möjligheterna att i större utsträckning differentiera

filmerna för olika åldersgrupper. Även från dessa utgångspunkter

ter det sig emellertid med hänsyn till äldre och yngre barns olikartade reaktioner

vid filmvisning högst otillfredsställande, att filmcensuren skall vara

nödgad att tänka på de biografbesökande barnen som ett enda stort kollektiv.

Följden härav blir — såsom biografbyrån visat med konkreta, utomordentligt

belysande exempel — att även filmer, som i själva verket är

särskilt lämpliga för barn i åldrarna närmast under 15 år, måste barnförbjudas

av hänsyn till de mindre barnen. En isolerad ändring av den gällande

åldersgränsen skulle inte innebära en lösning av problemet utan

endast en förskjutning av detta. Höjes gränsen, ökar de påtalade svårigheterna

och sänkes den, måste detta tydligen gå ut över den vuxna

publiken i form av en skärpning av censuren, eftersom hänsyn då måste

tagas till de nytillkommande tonåringar som skulle få se all film. Den enda

i princip möjliga vägen till den önskade större nyanseringen av de filmer

som godkännes för barn torde följaktligen erbjuda sig genom det nu på

nytt framförda förslaget om alternativa åldersgränser. Det öppnar en möjlighet

för censuren att bereda de mindre barnen ett effektivare skydd mot

skrämmande inslag, godkänna ett större antal filmer för de större barnen

och ge föräldrarna bättre upplysning om de barntillåtna filmernas lämplighet

för olika åldrar. Med dylika konstateranden har flertalet remissinstanser

oreserverat tillstyrkt förslaget. Till dem hör skolöverstyrelsen,

medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, svenska föreningen för psykisk hälsovård,

svenska barnpsykiatriska föreningen och Sveriges filmuthyrareförening.

Men även filmbranschens organisationer på biografägarsidan såsom

Sveriges biografägareförbund, folketshusföreningamas riksorganisation och

riksföreningen Våra gårdar har erkänt förtjänsterna hos förslaget och i

vart fall inte avstyrkt detsamma. Den omständigheten att åldersgrupperingar

av biografernas barn- och ungdomspublik tillämpas i många andra

länder talar givetvis starkt för att det också i vårt land är möjligt att på

denna väg nå en bättre ordning. Särskild vikt fäster jag vid de goda erfarenheter

som redovisats från den i Norge år 1955 genomförda åldersgränsreformen.

De omständigheter som jag i det föregående redovisat har övertygat mig

om att förslaget om alternativa åldersgränser är förtjänt att genomföras,

även om det skulle vara förbundet med vissa praktiska svårigheter eller

olägenheter i övrigt. Jag övergår nu till att behandla de olägenheter som

kan befaras.

Biografbyrån har i sin framställning ingående bemött de invändningar

som framfördes vid frågans riksdagsbehandling år 1954. Byrån förnekar inte

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

att kontrollbesvären, särskilt under en övergångstid, kommer att öka för

biograffunktionärerna men menar att man i Sverige liksom i Norge torde

få lita på att biografvaktmästarna »efter bästa förstånd och samvete»

följer de föreskrifter som får förutsättas meddelade av biografdirektionerna.

Om någon barnfilmproduktion kan man, anför byrån, sedan år tillbaka inte

tala. Gentemot invändningen att det skulle bli svårare för familjer och

syskon att gå på bio gemensamt framhåller byrån att det är av skyddshänsyn

som de mindre barnen uteslutes från vissa föreställningar. Tillgången

på familjefilmer kommer enligt byrån inte att förändras genom dubbla

åldersgränser, eftersom byråns praxis beträffande godkännande av film som

barntillåten redan länge varit restriktiv. Att en åldersgruppering skulle

medföra ogynnsamma verkningar för de mindre tätorternas biografer motsäges

också enligt vad byrån framhåller av erfarenheterna i Norge, där

man räknar med att hälften av all film, som inte blir tillåten för alla, godkännes

för de äldre barnen.

Frånsett frågan om kontrollsvårigheterna, till vilken jag återkommer i

det följande, har byråns synpunkter i stort sett lämnats utan erinran i

remissyttrandena, och för egen del kan jag också i allt väsentligt ansluta

mig till vad byrån anfört i dessa delar. När man i ett par yttranden berört

verkningarna för landsbygdens del av den föreslagna reformen, har det

skett ur den speciella synvinkeln att det i en del mindre orter skulle bli

omöjligt att på kommersiell grund anordna särskilda matinéföreställningar

för barn. Dessa farhågor bygger tydligen på antagandet att de helt barntillatna

filmerna framdeles inte skulle locka barn i den äldre åldersgruppen

till matinébesök. Något verkligt stöd för ett sådant antagande har jag

svårt att finna. Och även om farhågorna i någon män skulle besannas,

skulle det enligt min mening inte kunna leda till några avsevärda olägenheter,

vare sig för barnen eller för biograf ägarna.

Ett större problem är frågan om kontrollsvårigheterna. Någon verkligt

effektiv kontroll av de biografbesökande barnens ålder kan självfallet inte

åstadkommas utan att någon form av legitimationsplikt införes. En sådan

lösning av kontrollfrågan diskuterades år 1954 men förkastades då som

alltför omständlig. Enligt min mening bör den inte heller övervägas nu.

Förutom att ett sadant system skulle bil tungrott, skulle det vara ägnat

att medföra komplikationer i form av t. ex. utlåning och överlåtelser av de

identitetshandlingar systemet förutsätter. För att vinna huvudsyftet med

flera åldersgränser är det emellertid inte nödvändigt att dessa kommer att

helt kunna upprätt hallas utan tillräckligt att sadana avvikelser förhindras

som — med hänsyn till att klassificeringen av filmerna bygger på dessa

åldersgränser — skulle medföra några egentliga skaderisker. Och detta mål

bör under alla förhållanden kunna nås även genom en kontroll som bygger

på biografpersonalens bedömning av barnens ålder. Frågan om cn legitimationsplikt

har vid ärendets remissbehandling aktualiserats av svenska mu

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 0 sand. 2 avd. Nr ,30

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

sikerförbundet, som menat att biografpersonalen — som bestämmelserna

nu är utformade — kan värja sig och biograf ägaren från påföljder endast

genom att kräva att de biografbesökande barnen styrker sin ålder genom

identitetskort. Svårigheterna att bedöma åldern på utseendet har påtalats

också av de övriga i ärendet hörda filmfackorganisationerna, och några av

dem menar dessutom att svårigheterna skulle bli större vid en lägre åldersgräns.

I samtliga nu ifrågavarande yttranden har man yrkat, att påfölj dsbestämmelserna

ändras med hänsyn till de sålunda föreliggande kontrollsvårigheterna.

Därvid synes man allmänt ha utgått ifrån att bötesstraff

enligt den nuvarande straffbestämmelsen kan följa oavsett om något uppsåt

eller ens någon oaktsamhet ligger någon för kontrollen ansvarig till last.

Att de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet inte anges hör till vanligheten

på specialstraffrättens område, och det är uppenbarligen förhastat

att — såsom man tycks ha gjort i de nyss åsyftade yttrandena —

av bestämmelsens lydelse dra den slutsatsen att bestämmelsen är avsedd

att under alla förhållanden mekaniskt tillämpas så snart en minderårig

fått tillträde till barnförbjuden film. Något exempel på en sådan tillämpning

av bestämmelsen är heller inte känt. Emellertid anser även jag en

precisering önskvärd. Det förhållandet att man måste räkna med en viss

felmarginal vid kontrollens utövande bör enligt min mening återspeglas i

straffbestämmelsen. Med hänsyn härtill torde denna böra ändras så, att den

avser — förutom uppsåtliga överträdelser — endast sådana fall av oaktsanihet

som ej kan anses ringa. Vad slutligen angår den i vissa yttranden

ådagalagda uppfattningen, att en biografägare riskerar indragning av tillstånd

att visa film så snart det visar sig att åldersgränskontrollen ej varit

effektiv, vill jag — utan att närmare gå in på innebörden av tidigare gällande

regler — hänvisa till att allmänna ordningsstadgan ej förutsätter

särskilt tillstånd för att anordna biografföreställningar utan endast ålägger

anordnaren anmälningsplikt.

Sammanfattningsvis vill jag som min mening uttala att de olägenheter

som ett system med alternativa åldersgränser kan tänkas medföra inte är

större än att de mer än väl uppväges av systemets obestridliga fördelar.

Jag förordar därför att ett sådant system införes. Beträffande frågan hur

åldersgränserna skall sättas, vill jag i likhet med biografbyrån ansluta mig

till vad min företrädare som departementschef i 1954 års proposition anförde

som skäl för att bibehålla 15-årsgränsen som övre åldersgräns samt

understryka, att en motsvarande gräns för barns medverkan vid offentliga

nöjestillställningar uppställts i 1956 års allmänna ordningsstadga. Inte

heller finner jag skäl att frångå förslaget, att den lägre gränsen sättes

vid 11 år.

Vad härefter angår frågan om förskolebarnens biobesök har i flera yttranden

ådagalagts ett starkt intresse för en bestämmelse av innebörd att

barn under sju år endast i sällskap med vuxen person skulle tillåtas besöka

biografföreställningar. Från några håll har även ett totalt förbud ifråga
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

satts. Vissa skäl kan onekligen anföras för att genom särskilda anordningar

söka uppskjuta småbarnens biografbesök, å andra sidan kan det med fog

sägas att detta bör vara en angelägenhet för de enskilda hemmen, att föräldrarna

bör ha särskild ansvarskänsla och möjlighet till kontroll i fråga

om de minsta barnen samt att erforderlig påverkan i detta hänseende på

föräldraopinionen i vart fall bör kunna ske med andra medel än lagstiftningsåtgärder.

För egen del anser jag, att det för närvarande inte finns tillräckliga

skäl för en författningsreglering i detta hänseende.

I fråga om visning av film i television har Sveriges radio och biografbyrån

överenskommit bland annat, att av byrån barnförbjuden film skall anmälas

som »ej lämplig för barn» och att av censuren totalförbjudna filmer ej skall

visas. I den mån visning i television i sinom tid sker av filmer, som biografbyrån

med tillämpning av de nu förordade bestämmelserna godkänt endast

för barn i den äldre åldersgruppen, bör filmernas klassificering självfallet

tillkännagivas på motsvarande sätt. Jag vill i detta sammanhang också

uttala den uppfattningen, att de restriktioner som samhället uppställer i

fråga om barns tillträde till offentliga biografföreställningar bör vara ägnade

att leda till ökad insikt om vikten av att följa anvisningarna om olika

televisionsprograms lämplighet för barn i skilda åldrar.»

Departemeritschefen berör därefter frågan om vissa organisatoriska förändringar

av biografbyrån samt fortsätter:

»Förslaget om införande av en ny åldersgräns vid 11 år föranleder ändringar

på flera punkter i nu gällande biografförordning. Denna har tidigare

varit föremål för åtskilliga ändringar, och fyra paragrafer har helt upphävts.

Med hänsyn härtill finner jag det lämpligt, att den ersättes med en helt

ny förordning. Inom ecklesiastikdepartementet har därför utarbetats förslag

till förordning med särskilda bestämmelser angående biografföreställningar

m. m. Jag övergår nu till att något närmare behandla de särskilda bestämmelserna

i detta förslag. Bortsett från bestämmelserna om åldersgräns och

straffbestämmelsen överensstämmer förslaget med vissa huvudsakligen

redaktionella jämkningar med nu gällande förordning.

1 § motsvarar § 1 i nuvarande förordning.1 Hänvisningen till vad eljest

finnes föreskrivet avser främst förordningen den 3 juni 1932 (nr 179) med

vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning, vilken förordning

innehåller föreskrifter angående skydd mot eldfara m.m., samt allmänna

ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617). Det kan anmärkas

att biografförordningens bestämmelser är tillämpliga även på filmförevisning

vid allmän sammankomst, som avses i lagen den 14 december 1956

(nr 618) om allmänna sammankomster.

2 § första stycket ersätter § 4 första stycket och § 5 mom. 1 i den gällande

förordningen.2 Andra stycket svarar mot 2 mom. i sistnämnda paragraf.

1 Senaste lydelse av § 1, § 4 andra stycket samt §§ 7 och 8, se SFS 1950: 022.

2 Senaste lydelse av § 3, § 4 första stycket samt §§ 5, 0 och 13, se SFS 1954: 512.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

3 och 4 §§ motsvarar § 6 respektive § 3 i nuvarande förordning.2 3 § 2

mom. och 4 § har dock jämkats i anledning av förslaget om ny åldersgräns.

5 § svarar mot § 5 mom. 3—4 i nuvarande förordning.2 I första stycket

andra punkten har enligt förslag av biografbyrån det i § 5 mom. 3 första

stycket förekommande ordet »fabrikat» utbytts mot »produktionsfirma».

6 § motsvarar § 7 i den gällande förordningen.1 Förutom en ändring

i 1 mom. under 4) med hänsyn till den nya åldersgränsen har vissa redaktionella

jämkningar vidtagits.

7 § ersätter § 12 i gällande förordning.3

Straffbestämmelsen i 8 §, som närmare behandlats i det föregående, har

sin motsvarighet i § 8 i nuvarande förordning.1

9 § första stycket överensstämmer med § 13 i den gällande förordningen.2

Andra stycket svarar mot § 4 andra stycket.1»

Motionerna

I motionen II: 134 åberopas i huvudsak vad statens biografbyrå anfört

i sin framställning i fråga om dubbla åldersgränser. Rörande

frågan, var åldersgränserna bör gå, samt beträffande kontrollen över

att gränserna upprätthålles anför motionärerna:

Vad beträffar de mycket omdiskuterade åldersgränserna anser vi att det

finns många skäl som talar såväl för de högre gränserna 12 och 16 som för

de lägre åldrarna 11 och 15. Vi vill förorda de förra bl. a. med hänsyn till

samordningen till de övriga nordiska länderna. En fördel med 16-årsgränsen

synes oss vara att den sammanfaller med enhetsskolans sista år. Även i

många andra sammanhang dras gränsen till den vuxna åldern vid 16 år.

11-åringen torde i allmänhet utan olägenhet kunna räknas till de mindre

barnen.

Målsmännens riksförbund har genom remiss yttrat sig om biografbyråns

förslag och förordar gränserna 12 och 16 år.

För att det i någon mån skall bli möjligt att för biografägare och vakter

uppehålla dessa gränser torde man böra överväga införandet av något slag

av legitimationskort eller brickor för skolbarn. Sådana kort användes ju

även vid skolresor. De kan ha värde även i andra sammanhang t. ex. vid

olycksfall.

I frågan om förskolebarns rätt att besöka biografföreställning

redogör motionärerna för vad som tidigare förekommit

i ämnet samt fortsätter:

Vi anser att det vore en avgjord fördel om förskolebarnens biobesök kunde

minska väsentligt och föräldrarnas ansvar i stället ökades när det gäller att

söka åt barnen en sund fritidssysselsättning. Det kan inte vara rimligt ur

hygienisk eller ur mentalhygienisk synpunkt försvarligt att de allra minsta

1 Senaste lydelse av § 1, § 4 andra stycket samt §§ 7 och 8, se SFS 1956: 622.

2 Senaste lydelse av § 3, § 4 första stycket samt §§ 5, 6 och 13, se SFS 1954: 512.

3 Senaste lydelse, se SFS 1929: 305.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

barnen, som nu sker i stor utsträckning, skall tillåtas — ofta utan tillsyn —

tillbringa de ljusaste timmarna av söndagsdygnet med att stå i ko utanför

biografernas matinéföreställningar och sedan sitta inne i mörka biografsalonger

och i bästa fall halvsova men i de flesta fall attackeras av ett skeende

som skadar och rubbar deras själsliga balans. Vi vill ytterligare understryka

hurusom sakkunniga enstämmigt framhåller att barn i förskoleåldern

inte följdriktigt uppfattar handlingen på den vita duken utan blir skrämda

av enstaka bilder. Barnpsykologer och andra, som studerat och förstår barn,

är ense om att småbarnen bör hållas borta från biograferna. Alla skäl talar

för detta.

I motionen 11:579 åberopas i huvudsak de skäl, som anfördes för riksdagens

beslut om avslag å den förutnämnda propositionen vid 1954 års riksdag.

Motionärerna framhåller vidare bl. a.:

Ecklesiastikministerns förslag synes närmast ha föranletts av en framställning

från statens biografbyrå, d. v. s. det organ som sköter filmcensuren

och ivrigt förordar införandet av två åldersgränser för barnförbjudna

filmer. Som en av motiveringarna härför anför biograf b yrån att »den internationella

filmproduktionens tendens till hårdare inslag i filmerna gör att

ett antal äventyrsfilmer, också sådana som har påtagliga konstnärliga,

artistiska eller andra kvaliteter, måste förbehållas den vuxna publiken så

länge censurbestämmelserna inte utgår från mer än en enda barngrupp».

Med formuleringen »den internationella filmproduktionens tendens till

hårdare inslag i filmerna» kan inte gärna avses annat än den stigande förekomsten

av brutala våldsscener, som framför allt karakteriserar amerikansk

film. Enligt vår mening saknas anledning att ytterligare utvidga marknaden

för sådan film i Sverige genom att även utsätta ungdom i den känsliga

åldern mellan It och 15 år för dess skadliga inverkan.

Utskottet

Enligt gällande ordning finns dels film, som statens biografbyrå godkänt

för visning för alla (barntillåten film), dels film, som byrån godkänt endast

för visning för vuxna (barnförbjuden film). Åldersgränsen för tillträde

till barnförbjuden film går vid 15 år. I propositionen föreslås införande av

ytterligare en åldersgräns, varigenom de barntillåtna filmerna skulle uppdelas

i dels helt barntillåtna filmer, dels filmer, tillåtna för — förutom

vuxna — endast de äldre barnen.

Det är uppenbart att filmer, som är lämpliga för de äldre barnen, kan

vara högst olämpliga för de yngre. Med nuvarande ordning har många sådana

filmer av hänsyn till de yngre barnen måst antingen barnförbjudas

eller starkt beskäras, innan de kunnat barntillåtas. Dessa olägenheter synes

i stor utsträckning kunna undvikas, om förslaget genomföres. Härigenom

kommer sålunda ett rikhaltigare och mera nyanserat filmurval att kunna

erbjudas de äldre barnen. Samtidigt blir det större möjligheter än nu att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

beakta det speciella skydd som hänsynen till de yngre barnens psykiska

utveckling kräver. Såsom en ytterligare fördel med den föreslagna ordningen

vill utskottet framhålla, att därigenom torde ytterligare klargöras

för föräldrarna vikten av att barnen får se endast filmer som passar deras

ålder.

Mot förslaget har gjorts gällande, att utbudet av film, som skulle kunna

godkännas även för de minsta barnen, alltså helt barntillåten film, skulle

minska. Såsom framhållits av biografbyrån, är emellertid byråns praxis i

fråga om godkännande av film såsom barntillåten redan nu så restriktiv av

hänsyn till de yngre barnen, att man har anledning att räkna med att förslaget

icke kommer att medföra någon nämnvärd förändring av utbudet av

helt barntillåten film. I den mån biografbyrån efter införandet av ännu en

åldersgräns skulle anse det motiverat att i ännu högre grad än nu ta hänsyn

till filmernas eventuella skadliga verkningar på de minsta barnens själsliv,

synes inte några berättigade invändningar kunna riktas häremot.

Från en del håll har gjorts gällande, att ett system med två åldersgränser

skulle avsevärt försvåra biograffunktionärernas kontrolluppgift. Det kan

visserligen inte uteslutas, att en del sådana svårigheter kan uppstå. Emellertid

bör dessa inte överdrivas. Utskottet vill härvidlag understryka vad

biografbyrån framhållit om att det för varje film aldrig blir mer än en

åldersgräns att kontrollera.

I motionen II: 134, som väcktes före propositionens avlämnande, har ifrågasatts

om man inte för att underlätta kontrollen borde införa något slag

av legitimationskort för skolbarn. I likhet med departementschefen vill utskottet

inte ansluta sig till en sådan tanke. Syftet med ifrågavarande bestämmelser

torde i huvudsak bli tillgodosett, om biograffunktionärerna fullgör

kontrollen på grundval av egna iakttagelser. I detta sammanhang vill

utskottet uttala sin tillfredsställelse över den precisering ansvarsbestämmelsen

fått i den föreslagna förordningen. Det bör sålunda inte komma i

fråga att straffa en biograffunktionär för att han lämnat tillträde till föreställningen

till ett barn, vars yttre knappast givit anledning till antagande

att barnet inte uppnått föreskriven ålder.

I motionen II: 579 har anförts, att redan den nu tillämpade åldersgränsen

förlorat mycket av sin mening genom televisionens snabba utveckling.

Utskottet vill inte förneka, att reglerna om förbud för barn att besöka vissa

biografföreställningar i viss män kan förlora sin verkan genom att samma

eller likartade filmer visas i televisionen. Av naturliga skäl kan något förbud

för barn att se barnförbjudna filmer i television inte upprätthållas. I

enlighet med en överenskommelse mellan biografbyrån och Sveriges radio

sker emellertid nu vid visning av barnförbjuden film i television en förhandsanmälan

att filmen inte är lämplig för barn. En sådan anmälan torde

medföra att ansvarskännande föräldrar inte låter sina barn se filmen. Den

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 89 år 1959

omständigheten att ett förbud med motsvarande syfte upprätthålles i fråga

om biografföreställningar är enligt utskottets mening ägnad att öka föräldrarnas

förståelse för betydelsen av att följa dessa rekommendationer i

televisionen. Därest ytterligare en åldersgräns införes — något som givetvis

kan väntas medföra motsvarande anmälningar i televisionen — torde föräldrarnas

insikt om att alla televisionsprogram inte är lämpade för barn

resp. mindre barn ytterligare underbyggas.

På grund av vad sålunda anförts biträder utskottet förslaget om två

åldersgränser. Utskottet kan följaktligen inte ansluta sig till de i motionen

II: 579 framställda yrkandena.

Beträffande frågan om var åldersgränserna skall dragas ställer sig utskottet

i viss mån tveksamt. I propositionen föreslås att den nu gällande

åldersgränsen vid 15 år bibehålies samt att en ny gräns vid 11 år införes.

I motionen II: 134 ifrågasättes en gränsdragning vid 16 respektive 12 år.

Utskottet anser för sin del, att övervägande skäl talar för att 15-årsgränsen

bibehålies. I så fall synes det utskottet mest lämpligt att den lägre gränsen

dragés vid 11 år. På grund av vad sålunda anförts och då några större fördelar

inte torde kunna påvisas av att åldersgränserna förlägges vid 16

respektive 12 år ansluter sig utskottet till propositionens förslag i förevarande

del.

Såväl från biografbyrån som från ett flertal remissinstanser har framhållits

att barn under skolåldern av företrädesvis mentalhygiensika skäl

inte borde få besöka filmföreställningar utan sällskap med vuxen. Utskottet

vill i princip ansluta sig till denna uppfattning. Det synes dock i någon

mån tveksamt, om den lämpligaste vägen härvidlag är att införa förbud

genom författningsbestämmelser. Behovet av ett sådant förbud blir också

mindre, i det att den nya åldersgränsen säkerligen kommer att minska risken

för att de minsta barnen får se olämpliga filmer. Vidare bör det enligt

utskottets uppfattning i första hand vara föräldrarnas uppgift att hålla

förskolebarnen borta från föreställningar, som kan vara skadliga för dem.

Emellertid förefaller det utskottet, av det stora antalet småbarn på biografföreställningarna

att döma, som om föräldrarna i viss utsträckning bortser

från de psykiska påfrestningar barnen genom filmerna kan utsättas för.

Med hänsyn härtill anser utskottet förevarande fråga förtjänt av fortsatt

uppmärksamhet.

I övrigt har vad departementschefen anfört i propositionen icke givit utskottet

anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande proposition,

nr 135, samt motionen IT: 134, måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t som sin mening giva till känna vad utskottet ovan

anfört;

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1959

B. att motionen II: 134, i den mån den icke kan anses

besvarad genom vad utskottet ovan anfört, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd; samt

C. att motionen II: 579 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 15 maj 1959

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, herrar Mannerskantz och Edström;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Tobo, fröken Wetterström,

herr Bengtsson i Varberg, fröken Sandell, fröken Höjer, herrar Johansson i

Södertälje, Gustavsson i Alvesta och Svensson i Kungälv.

Ivar Hseggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1959

591048

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:308 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om biografföreställningar in. m., d a1 i texten