Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående införande försöksvis av allmän hastighetsbegränsning för motorfordon. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 169 i första kammaren av herr Hermansson samt nr 219 i andra kammaren av herr Björkänge m. fl.

1959-02-26 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1959:4, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående införande försöksvis av allmän hastighetsbegränsning för motorfordon. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 169 i första kammaren av herr Hermansson samt nr 219 i andra kammaren av herr Björkänge m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1959

1

Nr 4

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående införande försöksvis

av allmän hastighetsbegränsning för motorfordon.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 169 i första kammaren av herr

Hermansson samt nr 219 i andra kammaren av herr Björkänge m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag av innebörd att en hastighetsgräns

för motorfordon på 90 km/tim. införes på försök under viss tid».

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, hänvisas

till motionen II: 219.

Gällande bestämmelser

Gällande bestämmelser om tillåten hastighet för motorfordon återfinnes

i vägtrafikförordningen den 28 september 1951. Förordningen har utfärdats

av Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande.

Fordons hastighet skall enligt 46 § 1 mom. anpassas till vad trafiksäkerheten

och behörig hänsyn till omständigheterna i övrigt kräver. Särskilt

åligger det enligt samma moment förare av fordon att hålla en med hänsyn

till förhållandena tillräckligt låg hastighet i vissa i momentet angivna fall,

bl. a. vid vägkorsning och när sikten eljest är skymd, vid risk för bländning

och då fordonet nalkas barn, som uppehåller sig på eller invid vägen. I fråga

om högsta tillåtna hastighet i vissa fall ges bestämmelser i 56 §. I 1

mom. i nämnda paragraf stadgas bl. a. att sådan buss eller lastbil, vars

totalvikt överstiger 2,5 ton, icke får föras med högre hastighet än 60 km/tim,

å motorväg dock högst 80 km/tim. Enligt 2 mom. i samma paragraf får fordons

hastighet inom tättbebyggt område icke överstiga 50 km/tim. Om myndighets

befogenhet att göra undantag från dessa bestämmelser stadgas i

bl. a. 61 §. Enligt 61 § 1 mom. tillkommer det länsstyrelsen att beträffande

viss allmän väg, gata eller annan allmän plats eller beträffande samtliga

dylika vägar inom visst område meddela erforderliga föreskrifter, avseende

bl. a. färdhastighet. Länsstyrelsen äger därvid föreskriva lägre eller högre

hastighet än som tillätes i 56 §.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9. samt. 2 and. Nr i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 är 1959

Vår nuvarande trafiklagstiftning upptager inga regler om allmän hastighetsbegränsning

på vägar utom tättbebyggt område.

Historik

Hastighetsgränser för motorfordonen har funnits här i landet alltsedan

den 1 januari 1907, då vår första förordning om automobiltrafik trädde i

kraft. De maximihastigheter, som då föreskrevs, var mycket låga och gällde

alla slag av motorfordon. I tättbebyggt samhälle fick hastigheten icke överstiga

15 km/tim i dagsljus och 10 km/tim under mörker. Utom sådant samhälle

var högsta tillåtna hastigheten 25 km/tim i dagsljus och 10 km/tim

under mörker.

Dessa hastighetsgränser höjdes genom 1916 års förordning om automobiltrafik

och 1923 års förordning om motorfordon men avsåg fortfarande

alla slags motorfordon.

1927 års motorfordonssakkunniga fann tiden vara inne att slopa den allmänna

hastighetsgränsen för vanliga personbilar och motorcyklar på landsbygden

(45 km/tim). De sakkunnigas förslag tillstyrktes av flertalet av de

myndigheter och organisationer, vilka yttrade sig i hastighetsfrågan. Vissa

av de 16 länsstyrelser, som tillstyrkte förslaget, ansåg sig dock endast med

tvekan kunna förorda den fria hastighetens införande, därvid de med skärpa

underströk, att anställande av trafikpolis eller vidtagande av någon annan

effektiv anordning för vägtrafikens övervakande vore en oundgänglig

förutsättning för genomförande av de sakkunnigas förslag.

I proposition nr 121 till 1930 års riksdag uttalade departementschefen,

att han icke funnit tiden vara inne för införandet av fri hastighet

för personbilar och motorcyklar på landsbygden. Gränsen för den högsta

tillåtna hastigheten borde däremot höjas till 65 km/tim. Något praktiskt

behov av högre hastighet förelåge icke. Denna ståndpunkt betingades huvudsakligen

av två faktorer, nämligen dels de allmännast trafikerade vägarnas

beskaffenhet och dels den allmänna körkulturen.

I andra lagutskottet, dit propositionen remitterades, var åtta ledamöter

för och åtta mot fri hastighet. Lotten fällde utslaget till förmån för bibehållande

av hastighetsbegränsningen. Lagutskottet, som anslöt sig till departementschefens

förslag om en maximihastighet av 65 km/tim, föreslog

emellertid, att länsstyrelserna skulle äga rätt att på vissa härför lämpade

vägar förordna om fri körhastighet.

Under kammarbehandlingen av denna fråga anslöt sig både första och

andra kammaren till tanken på införandet av fri hastighet i enlighet med

de sakkunnigas förslag, och genom ikraftträdandet av 1930 års motorfordonsförordning

infördes sålunda den fria hastigheten för personbilar och

motorcyklar utom tättbebyggt område.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959

3

1953 års trafiksälcerhetsutredning ägnade i sitt första, år 1954 framlagda

betänkande med förslag till vissa åtgärder för åstadkommande av förbättrad

trafiksäkerhet (SOU 1954:38) stor uppmärksamhet åt hastighetsproblemet.

I betänkandet sökte utredningen med omfattande statistiskt material

och siffermässiga beräkningar belysa i vad mån hög hastighet kunde antagas

ha medverkat till uppkomna trafikolyckor, hur motorfordonen successivt

utvecklats mot större fartmöjligheter, hur farten inverkade på fordonens

levande kraft och på bromssträckor, hur fartbegränsning visat sig inverka

på hastigheten i allmänhet och hur hastigheten inverkade på framkomligheten.

Utredningen redovisade därjämte vissa erfarenheter av fartbegränsning

i andra länder.

På grundval av det sålunda förebragta materialet framhöll utredningen,

att hög hastighet var en av de viktigaste olycksframkallande faktorerna i

vägtrafiken. Utredningen sade sig vara övertygad om att en lägre körhastighet

i allmänhet på våra gator och vägar komme att leda till en förbättrad

trafiksäkerhet och att den enda möjligheten att genom författningsbestämmelser

påverka fordonens körhastighet vore att föreskriva en högsta hastighet,

som icke finge överskridas. Införandet av fartgräns skulle enligt utredningen

gynnsamt påverka trafiksäkerheten i två hänseenden, nämligen dels

genom att de ur trafiksäkerhetssynpunkt farligaste hastigheterna skuresbort

och dels genom att hela trafikrytmen bleve långsammare med bättre hastighetsanpassning

i allmänhet som följd.

Utredningen föreslog som lämplig hastighetsgräns för lättare fordon (personbilar,

motorcyklar m. fl.) utom tättbebyggt område 80 km/tim, dock att

utredningen med hänsyn till att en hastighetsgräns vid 80 km/tim kunde

komma att framstå som alltför låg i fråga om väg av alldeles särskilt god

beskaffenhet, på vilken trafikriskerna finge anses ringa, förordade att om

särskilda skäl därtill förelåge länsstyrelse skulle genom särskilt beslut kunna

höja hastighetsgränsen till 90 km/tim. Utredningen framlade jämväl

förslag om bl. a. hastighetsbegränsning inom tättbebyggt område.

över utredningens betänkande inhämtades yttranden från ett stort antal

myndigheter och organisationer. Beträffande förslaget om allmän hastighetsbegränsning

utom tättbebyggt område var meningarna delade. I många

yttranden mötte förslaget kraftig gensaga. Även bland dem som i princip

tillstyrkte förslaget uttalades i allmänhet stor tvekan om dess verkningar.

Åtskilliga yttranden innehöll yrkanden om modifikationer i utredningens

förslag eller utkast till andra regler med samma syfte.

Propositionen nr 172 till 1 9 5 5 års riks d a g, som i huvudsak grundade

sig på ovan berörda betänkande av trafiksäkerhetsutrcdningen, upptog

icke något förslag om allmän hastighetsbegränsning på vägar i allmänhet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1959

utom tättbebyggt område. Däremot upptog densamma förslag till särskild

hastighetsbegränsning inom tättbebyggt område och om justering av hastighetsgränserna

för lastbilar och andra tyngre fordon. Dessa förslag ledde

också till ändringar i vägtrafikförordningen.

I frågan om allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggt område anförde

föredragande departementschefen, statsrådet Andersson, bl. a., att

goda skäl hade åberopats till stöd för den föreslagna hastighetsbegränsningen.

Ett allvarligt argument mot förslaget utgjorde dock enligt departementschefen

farhågan för att bestämmelsen inte komme att efterlevas i

tillfredsställande omfattning. I detta sammanhang framhöll han, att polisen

inte ägde resurser för en så omfattande övervakning, som skulle bli

nödvändig, om förslaget genomfördes. En annan allvarlig invändning mot

den föreslagna bestämmelsen var enligt departementschefen, att den sannolikt

inte enbart skulle minska trafikriskerna utan i vissa hänseenden

t. o. in. skapa nya faromoment. Härvid åsyftades de förhållanden, som

uppkomme, då ett fordon skulle köra om ett annat fordon; i detta läge

vore det av vikt, att det omkörande fordonet fördes med så hög hastighet,

att omkörningssträckan inte bleve onödigt lång. Avslutningsvis uttalade

departementschefen bl. a. följande.

Sammanfattningsvis vill jag framställa min ståndpunkt till förevarande

fråga på det sättet, att förekomsten av fordon, vilka framföres med alltför

hög hastighet, utgör en trafikfara av stora mått men att å andra sidan en

regel om allmän hastighetsbegränsning är förenad med sådana nackdelar,

att den bör tillgripas endast vid trängande behov. Missbruk av den fria

hastigheten förekommer emellertid i sådan omfattning, att det förr eller

senare kan bli nödvändigt att stadga allmän fartbegränsning i en eller

annan form, därest den skärpta trafikövervakningen och andra nu aktuella

åtgärder till trafiksäkerhetens främjande icke medför någon mera markant

bättring. För närvarande är det emellertid icke tillrådligt att införa en

bestämmelse i ämnet med hänsyn till de bristande övervakningsresurserna.

Mindre lämpligt torde också vara att vidtaga en så radikal åtgärd utan samråd

med övriga nordiska länder. Jag vill i detta hänseende särskilt fästa

uppmärksamheten på Nordiska rådets rekommendation den 3 februari

1955, nr 16, angående samarbete beträffande trafiklagstiftningen.

Med hänvisning till det sagda anser jag mig för närvarande icke kunna

biträda utredningens förslag om allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggda

områden men förutsätter att de myndigheter, som sysslar med

trafikfrågor, kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt ifrågavarande

spörsmål och därvid söka införskaffa ytterligare utredning i de hänseenden,

jag förut angivit.

Trafiksäkerhetsutredningens förslag om en allmän hastighetsbegränsning

på vägar utom tättbebyggt område till SO km/tim upptogs i de i anledning

av förenämnda proposition väckta likalydande motionerna 1:496 och II:

614.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959

5

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 34 motionerna och anförde

i anslutning härtill bl. a., att kärnpunkten i hastighetsproblemet vore

frågan om hastighetsanpassning och icke frågan om hastighetsbegränsning

samt att det enligt utskottets mening var de för höga hastigheterna vid dålig

sikt, i skymda kurvor, vid vägkorsningar och i liknande trafikfarliga situationer

som måste stävjas. I dessa fall var enligt utskottet i allmänhet redan

en hastighet av SO kin/tim för hög; en sänkning av de höga hastigheterna

i övrigt till 80 km/tim skulle för dessa fall icke i och för sig vara av betydelse.

Utskottet fortsatte:

Mot en regel om begränsning av hastigheten till en fix gräns kan vidare

anföras, alt regeln lätt skulle föra med sig en felinriktning av trafikövervakningen.

Departementschefen uttalar, att det måste anses vara av synnerlig

vikt, att en bestämmelse om hastighetsbegränsning kompletteras med

en intensiv övervakning av det sätt, på vilket bestämmelsen efterleves. Eftersom

kontrollen måste gälla om hastighetsgränsen överskrides och då

ett överskridande knappast är att förvänta på trafikfarliga platser, ligger

det i sakens natur att övervakningen skulle komma att inriktas på goda

vägar med rak sträckning. En sådan trafikövervakning är emellertid enligt

utskottets mening från trafiksäkerhetssynpunkt tämligen betydelselös,

övervakningen bör i stället inriktas på att från trafiksäkerhetssynpunkter

kontrollera förarnas individuella körsätt i sådana trafiksituationer, där

förarna erfarenhetsmässigt brister i den omsorg och varsamhet, som till

förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna.

Såsom departementschefen framhållit är en allvarlig invändning mot

utredningens förslag också, att en allmän hastighetsbegränsning i vissa hänseenden

till och med kan skapa nya faromoment, nämligen vid omkörning.

Omkörningssträckan skulle, eftersom det omkörande fordonet icke

finge överskrida den fastställda hastighetsgränsen, i allmänhet bli väsentligt

förlängd, och man måste räkna med att det redan höga antalet olyckor

i samband med omkörningar skulle stiga ytterligare. Särskilt som omkörningsolyckorna

i regel är av allvarlig natur framstår konsekvenserna

härvidlag av en hastighetsbegränsning som ett ur trafiksäkerhetssynpunkt

tungt vägande skäl mot en sådan begränsning.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av tre av utskottets

ledamöter, vari förordades bifall till motionerna.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1957 års riksdag väcktes på nytt förslag till hastighetsbegränsning

för motorfordon genom motionerna 1:222 och 11:269. I motionerna

hemställdes, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag

av innebörd att motorfordon ej finge föras med högre hastighet än 90 km/

tim.

Andra lagutskottet avstyrkte motionerna. I sitt utlåtande erinrade utskottet

om att 1955 års riksdag haft att ta ställning till frågan om en allmän

hastighetsgräns vid 80 km/tim och fortsatte:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 dr 1959

De huvudargument som utskottet därvid i sitt av riksdagen godtagna

yttrande åberopade gentemot en sådan hastighetsbegränsning var i väsentliga

stycken desamma som de här ovan anförda. Den omständigheten att

de nu förevarande motionerna förordar en hastighetsgräns av 90 km/tim

i stället för, såsom de år 1955 väckta motionerna, 80, synes icke i nämnvärd

grad minska styrkan av dessa argument. Sedan frågan om allmän hastighetsbegränsning

sålunda senast var föremål för riksdagens behandling har icke

framkommit några nya rön som kan sägas utgöra belägg för att en fix hastighetsgräns

skulle leda till ökad trafiksäkerhet. Ej heller har enligt utskottets

mening i övrigt inträffat omständigheter, som nu skulle motivera

ett ändrat ställningstagande från riksdagens sida.

Vid utskottets utlåtande fanns fogade reservationer av två av utskottets

ledamöter.

1953 års trafiksäkerhetsutredning återkom i sitt år 1957 framlagda betänkande,

Trafiksäkerhet II (SOU 1957: 18), med förslag om allmän hastighetsbegränsning

för motorfordon utom tättbebyggt område. Utredningen föreslog

nu, att gränsen skulle gå vid 90 km/tim.

Utredningen anförde ytterligare skäl för fartbegränsning. Bl. a. framhöll

utredningen, att företagen undersökning och allmän erfarenhet visat, att

trafikanterna på ett i det hela taget tillfredsställande sätt respekterat den

år 1955 införda hastighetsbegränsningen för tättbebyggda områden. Vidare

nämnde utredningen, att statspolisen, som i första hand komme att svara

för övervakningen av en allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggt

område, på ett helt annat sätt än tidigare var rustad för en effektiv trafikövervakning.

Utredningen anknöt i det följande till departementschefens

uttalande i 1955 års proposition om att missbruk av den fria hastigheten

förekomme i sådan omfattning, att det förr eller senare kunde bli nödvändigt

att stadga allmän fartbegränsning i en eller annan form därest den

skärpta övervakningen eller andra åtgärder för trafiksäkerhetens höjande

icke medförde någon mera markant förbättring, och fortsatte:

Enligt vad som kan utläsas av tillgängliga statistiska uppgifter kännetecknas

olycksutvecklingen i de tättbebyggda samhällena, där hastighetsbegränsning

gäller, av ett i absoluta tal sjunkande antal dödsolyckor, medan

däremot på den egentliga landsbygden antalet dödsolyckor befinner sig i

stegring. Om man exempelvis med ledning av NTF:s statistik jämför

olycksutvecklingen under perioden januari 1954—juni 1955 med olycksutvecklingen

under perioden juli 1955—december 1956, alltså en tid under

vilken hastigheten varit begränsad inom tättbebyggt område, finner man,

att antalet dödsolyckor på landsbygden stigit från 686 under den första

perioden till 823 under den andra. Antalet dödsolyckor i tätort däremot

har minskat från 560 till 453.

Den minskning i antalet svåra olyckor som inträtt hänför sig sålunda

uteslutande till tätorterna och det förefaller i hög grad sannolikt, att det i

första hand är hastighetsbegränsningen, som bidragit till denna gynn
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr b år 1959

7

samma utveckling. På landsbygden har, för att anknyta till departementschefens

nyssnämnda uttalande, någon »mera markant förbättring» icke

inträtt.

Förslaget, att fartgränsen skulle gå vid 90 km/tim, motiverade utredningen

på följande sätt.

Då det gällt att fastställa en övre gräns för hastigheten, har utredningen

velat anpassa denna gräns så, att den skär hort de med hänsyn till

våra vägförhållanden alltför höga körhastigheterna. Men det har också varit

angeläget för utredningen att finna en gräns, som för det stora flertalet

förare icke komme att innebära nämnvärd inskränkning i deras rätt att

fritt anpassa hastigheten och som därför komme att uppfattas såsom rimlig.

Den av utredningen föreslagna 80-kilometersgränsen ansågs ganska allmänt

vara för låg. Att gränsen väljes så, att den kan accepteras av huvudparten

av förarna, är givetvis av väsentlig betydelse för dess efterlevnad.

Efter sådana överväganden har utredningen stannat vid en till 90 kilometer

i timmen bestämd fartgräns med rätt för länsstyrelsen att höja denna

gräns, där förhållandena så tillåta. Utredningen vill dock framhålla, att

det ur trafiksäkerhetssynpunkt är av tämligen underordnad betydelse, om

den högsta tillåtna hastigheten inom rimliga gränser sättes högre eller

lägre. Det väsentliga är, att man överhuvudtaget får en översta gräns för

körhastigheten på vägarna, som förbjuder förarna att färdas med överdrivet

höga hastigheter. — Som en invändning mot utredningens tidigare

framlagda förslag anfördes, att en fartgräns skulle kunna skapa nya trafikrisker.

Man åsyftade därvid de förhållanden, som skulle uppkomma vid

omkörningar, vilka borde ske med så hög hastighet, att omkörningssträckan

icke bleve onödigt lång. — De erfarenheter, som vunnits av den allmänna

hastighetsbegränsningen inom tättbebyggt område, kunna icke sägas ha

givit vid handen, att dylika risker föreligga. Utredningen har dock ingen

invändning mot att undantag göres i fråga om momentana hastighetsöverskridanden

i samband med omkörning.

Genom proposition nr 69 till 1958 års riksdag framlades för riksdagen

förslag till vissa ändringar i vägtrafiklagstiftningen; dessa förslag

grundade sig i huvudsak på nyss berörda betänkande av trafiksäkerhetsutredningen.

Icke heller denna proposition upptog förslag om allmän hastighetsbegränsning.

Föredragande departementschefen, statsrådet Skoglund, anförde härom

följande.

Det har ofta framhållits, att kärnpunkten i frågan om fordonens hastighet

egentligen icke gäller begränsning av hastigheten utan anpassning av

hastigheten till vad förhållandena i det särskilda fallet kräver. Detta är givetvis

riktigt. Emellertid kvarstår ändock frågan, om icke eu hastighetsbegränsning

i viss omfattning kan vara ett tjänligt medel att nå fram till en

bättre hastighetsanpassning. Redan den omständigheten att de allra högsta

hastigheterna bannlyses innebär en vinst ur trafiksäkerhetssynpunkt. Verkningarna

av en hastighetsbegränsning kan emellertid förmodas i många fall

sträcka sig längre än så genom att den verkar såsom eu erinran om den fara,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 19o0

som de höga hastigheterna innebär. Detta torde särskilt gälla lokala hastighetsbegränsningar.

Den viktigaste av de erinringar, som riktats mot en allmän hastighetsbegränsning,

går ut på att en sådan i vissa hänseenden kan skapa nya faromoment.

Speciellt har framhållits att man på de mera trafikerade vägarna

kan förvänta långa fordonsköer med en hastighet vid eller i närheten av

den föreskrivna fartgränsen, vilket medför svårigheter när det gäller att

verkställa omkörningar. Ett annat argument är att en fix hastighetsgräns

lätt kan leda till en felinriktning av trafikövervakningen, eftersom överträdelser

främst är att förvänta på de bästa vägarna men endast mindre ofta på

sådana trafikfarliga platser, där en skärpt övervakning ur saklig synpunkt

skulle vara behövlig.

En annan synpunkt på frågan gäller möjligheterna att ordna en tillfredsställande

övervakning av hastighetsregelns efterlevnad. Om man verkligen

vill att regeln skall få någon verkan, måste övervakningen göras effektiv.

Särskilt gäller detta tiden närmast efter regelns införande. Kan en tillfredsställande

övervakning icke ordnas, förfelar man i stort sett syftet med hastighetsregeln,

och fara uppstår därjämte för en uppluckring av respekten

för trafikreglerna överhuvud. Såsom jag tidigare anfört, är polisens resurser

icke tillräckliga för en kontinuerlig övervakning av den omfattning, som

skulle erfordras för att upprätthålla respekten kring en allmän bestämmelse

om maximihastighet.

Sistnämnda argument bör enligt min mening tillmätas stor betydelse. Innan

mera tillfredsställande övervakningsresurser skapats, är det icke lämpligt

att införa en regel om allmän hastighetsbegränsning. Å andra sidan är

det icke omöjligt, att en mera intensiv trafikövervakning kan leda till en så

avsevärd förbättring av trafikförhållandena, att en hastighetsregel därefter

icke vidare framstår som motiverad. Mot sådana förare, som färdas med påtagligt

för hög hastighet, kan ingripande ske med stöd av andra bestämmelser.

Härefter erinrade departementschefen om behandlingen vid 1957 års riksdag

av frågan om allmän hastighetsbegränsning och fortsatte:

För egen del anser jag mig icke kunna tillstyrka utredningens förslag om

införande av en allmän hastighetsbegränsning. Jag vill emellertid betona,

att detta mitt ställningstagande endast avser situationen sådan den nu kan

överblickas och att frågan bör tagas upp på nytt, om ändrade förhållanden

föranleder därtill.

Jag vill vidare framhålla, att mitt nu gjorda ställningstagande icke avser

lämpligheten av lokala hastighetsbegränsningar. Ett system med lokala hastighetsbegränsningar

lider icke av samma stelhet som en regel om allmän

hastighetsbegränsning utan medger ett verkligt bedömande, vad som i det

särskilda fallet är en lämplig högsta hastighet på en viss väg eller vägsträcka.

Till följd härav kommer hastighetsbegränsningen — såsom jag tidigare framhållit

— att samtidigt verka som en varning till trafikanterna för risker,

som de kommer att möta på vägen, och detta torde i sin tur medföra, att

en lokal hastighetsbegränsning oftast respekteras, även om det icke är möjligt

att ingående övervaka dess efterlevnad. Speciellt synes det mig lämpligt

att införa hastighetsbegränsning på sådana vägavsnitt, där olycksfrekvensen

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959

9

erfarenhetsmässigt är hög och detta kan antagas bero på att vägen lockar

till alltför hög hastighet. I vissa fall, t. ex. där en livligt trafikerad väg mera

allmänt korsas av fotgängare, bör man enligt min mening icke tveka att

föreskriva t. o. in. mycket låg hastighet på en kortare sträcka. Däremot torde

det i allmänhet icke vara behövligt och knappast heller lämpligt att föreskriva

hastighetsbegränsning i fall, då en vägfarande redan av vägens utseende

kan sluta sig till att den icke medger någon högre hastighet. — Jag

förutsätter, att länsstyrelserna i erforderlig omfattning kommer att utnyttja

de möjligheter att införa lokala hastighetsbegränsningar, som bestämmelserna

i 61 § vägtrafikförordningen bjuder.

Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 20. I

samma utlåtande behandlades motionerna 1:271 och 11:342, i vilka framställts

samma yrkande som i de nu förevarande motionerna. Utskottet tillstyrkte

propositionens förslag i förevarande del och avstyrkte motionerna.

Till motivering anförde utskottet:

Utskottet vill för sin del instämma i departementschefens uttalande, där

han förklarar sig icke kunna tillstyrka utredningens förslag om införande

av en allmän hastighetsbegränsning. Ej heller kan utskottet finna det motiverat

att — såsom yrkas i motionen — införa hastighetsbegränsning på

försök under viss tid. Utskottet avstyrker därför motionerna. Såsom departementschefen

föreslagit bör man i stället i viss utsträckning söka komma

till rätta med hithörande problem genom lokala hastighetsbegränsningar

inom ramen för de befogenheter, som tillkommer länsstyrelserna enligt gällande

bestämmelser i vägtrafikförordningen.

Utskottet

Frågan om allmän hastighetsbegränsning för motorfordon på landsbygden

har varit under bedömande upprepade gånger under senare år. Sådan

begränsning förordades sålunda av 1953 års trafiksäkerhetsutredning senast

i dess år 1957 avlämnade betänkande »Trafiksäkerhet II». Genom proposition

framlades för 1958 års A-riksdag vissa på grundval av detta betänkande

utarbetade förslag till ändringar i vägtrafiklagstiftningen. I propositionen

diskuterade föredragande departementschefen frågan om allmän

hastighetsbegränsning men tog avstånd från tanken därpå. I motioner yrkades

däremot, liksom i nu förevarande motioner, att sådan begränsning

skulle införas på försök under viss tid.

Trafiksäkerhetsutredningen förordade i nyssnämnda betänkande en gräns

vid 90 km/tim. Till stöd för förslaget åberopade utredningen bl. a. de goda

erfarenheterna av den år 1955 införda fartbegränsningen i tätorterna. 1

betänkandet återgivna uppgifter visade, att dödsolyckorna i tätorter var

avsevärt färre under de 18 månader, som följde närmast efter det denna

fartbegränsning införts, än under närmast föregående 18-månadersperiod,

medan dödsolyckorna på landsbygden samtidigt ökat betydligt i antal. Av

2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 saml. 2 avd. Nr

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1959

samtliga dödsolyckor utgjorde de, som inträffat i tätorter, under den förra

perioden omkring 45 procent och under den senare omkring 35 procent.

När statsmakterna år 1958 tog avstånd från tanken på allmän fartbegränsning

på landsbygden, motiverades detta främst med att polisens resurser

icke skulle räcka till för kontinuerlig övervakning i den omfattning,

som erfordrades för att upprätthålla respekten för en allmän bestämmelse

om maximihastighet. Samtidigt betonades emellertid, att ställningstagandet

avsåg endast situationen sådan den då kunde överblickas och att frågan

borde tagas upp på nytt, om ändrade förhållanden föranledde därtill. Vidare

rekommenderades lokala hastighetsbegränsningar, särskilt på sådana

vägavsnitt, där olycksfrekvensen erfarenhetsmässigt var hög och detta kunde

antagas bero på att vägen lockade till alltför hög hastighet.

Den av trafiksäkerhetsutredningen konstaterade tendensen mot minskning

av antalet dödsolyckor inom tätorter synes ha bestått under åren 1957

och 1958; enligt uppgifter, som varit tillgängliga för utskottet, skulle av

samtliga dödsolyckor under dessa år endast omkring 30 procent ha inträffat

i tätorter.

Minskningen kan emellertid icke förklaras enbart genom hastighetsbegränsningen.

Även sådana omständigheter som förbättrade trafikanordningar,

skärpt allmän trafikövervakning och automatisk nedpressning av hastigheterna

som följd av den ökade trafikintensiteten får antagas ha inverkat.

Huru därmed än förhåller sig, kan inte från förhållandena i tätorterna

dragas några säkra slutsatser för landsbygdens vidkommande. Framför allt

måste beaktas, att en hastighetsgräns för landsbygden under alla förhållanden

måste sättas mycket högre än vid 50 km/tim, exempelvis vid 80 eller

90 km/tim; och det är icke klarlagt, vilken betydelse hastigheter över dessa

gränser haft för frekvensen av svåra olyckor på landsbygden. Men hänsyn

måste också tagas till att övervakningen av en fartbegränsning inte kan

göras lika effektiv på landsbygden som i tätorterna.

Med hänsyn till det anförda och enär icke heller eljest, sedan frågan om

hastighetsbegränsning prövades år 1958, förekommit något, som enligt utskottets

mening ger tillräcklig anledning till ett ändrat ställningstagande

från riksdagens sida, hemställer utskottet,

att förevarande motioner, I: 169 och II: 219, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1959

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr i dr 1959

11

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson

och Sunne, fru Svenson, herr Mannerskantz, fru Hamrin-Thorell samt

herr Magnusson*;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Lundberg, Odhe

och Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer samt herrar Fredriksson, Rimmerfors

och Björkman.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Elowsson, Nils, Nilsson i Göteborg och Carlsson i Bakeröd,

vilka ansett, att utskottets yttrande bort ha följande lydelse.

Frågan om-(lika med utskottet)-viss tid.

Trafiksäkerhetsutredningen förordade-(lika med utskottet)--

35 procent.

När statsmakterna - (lika med utskottet) -- hög hastighet.

Den av --(lika med utskottet)--i tätorter.

Enligt utskottets bedömande kan visserligen icke uteslutas, att andra förhållanden

än hastighetsbegränsningen i någon mån medverkat till minskningen

av antalet svåra trafikolyckor i tätorterna. Exempelvis kan sådana

omständigheter som förbättrade trafikanordningar och skärpt allmän trafikövervakning

ha inverkat. Men i likhet med vad 1953 års trafiksäkerhetsutredning

yttrade i sitt år 1957 framlagda betänkande finner utskottet i hög

grad sannolikt, att det i första hand är hastighetsbegränsningen som bidragit

till den gynnsamma utvecklingen.

Föredragande departementschefen anförde i proposition till 1958 års Ariksdag,

att redan den omständigheten att de allra högsta hastigheterna

bannlystes skulle innebära en vinst från trafiksäkerhetssynpunkt. Denna

uppfattning delar utskottet. Svårigheterna att övervaka en hastighetsbegränsning

skall visserligen icke bagatelliseras, och det synes utskottet angeläget,

att statspolisens personal för trafikövervakning utökas ytterligare.

Men det finns anledning att räkna med att hastighetsbegränsningen även

med en måttlig övervakning kommer att åtlydas tämligen väl. Utskottet

vill härvidlag erinra om att stopplikten före infart på huvudled, vilken

har sin största betydelse på landsbygden, enligt allmän erfarenhet iakttagits

väl.

Mot tanken på fartbegränsning har också anförts, att en sådan skulle

kunna skapa nya trafikrisker. Man har därvid åsyftat de förhållanden, som

skulle uppkomma vid omkörningar, vilka borde ske med så hög fart, att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1959

omkörningssträckan inte bleve onödigt lång. Utskottet vill i anledning härav

-— i anslutning till vad trafiksäkerhetsutredningen anförde i sitt nyss

nämnda betänkande — framhålla, att undantag från föreskriften om fartbegränsning

lämpligen bör göras i fråga om momentana hastighetsöverskridanden

i samband med omkörning. På grund av att det omkörda fordonet

alltid skulle hålla under 90 kilometers hastighet, skulle omkörningssträckorna

och därmed olycksriskerna under alla förhållanden bli väsentligt

mindre än nu.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 169 och II: 219

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag av

innebörd att en hastighetsgräns för motorfordon på 90

km/tim införes på försök under viss tid.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1959

590297

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.