Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.
1959-05-20 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1959:41, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 41 år 1959
1
Nr 41
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om förbud mot innehav av vissa
stiletter m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 24 april 1959 dagtecknad proposition, nr 158, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, inhämtat riksdagens yttrande över följande
Förslag
till
Förordning
om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Med springstilett avses i denna förordning stickvapen med klinga, som
medelst fjädermekanism eller liknande anordning snabbt kan fällas eller
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr M
2 Andra lagutskottets utlåtande nr bl år 1959
skjutas ut ur skaftet. Med springkniv förstås en på motsvarande sätt konstruerad
kniv.
2 §•
Springstilett och springkniv må ej förvärvas eller innehavas av den, som
ej fyllt 21 år, eller överlåtas eller upplåtas till sådan person.
Ej heller må springstilett eller springkniv tillverkas i eller införas till
riket; dock må sådant föremål transiteras till ort utom riket.
3 §•
Bryter någon mot vad i 2 § sägs, straffes med dagsböter. Stiletten eller
kniven skall, även om straff ej ådömes, vara förverkad till kronan, om det
ej är uppenbart obilligt. Vad nu sagts om straff och förverkande skall gälla
jämväl vid försök till olovlig införsel av springstilett eller springkniv.
Innehaves springstilett eller springkniv av barn, som ej fyllt 15 år, skall
den som har vårdnaden om barnet straffas med dagsböter, därest han haft
vetskap om innehavet och ej gjort vad på honom ankommit för att förhindra
det.
4 §.
Angående beslag av springstilett och springkniv skall vad i allmänhet är
stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning, med följande
avvikelser.
1. Vad i 27 kap. 7 § rättegångsbalken är stadgat om att åtal skall väckas
inom viss tid skall ej gälla i annat fall än då rätten utsatt sådan tid.
2. Väckes ej åtal, prövar åklagaren, huruvida stiletten eller kniven skall
vara förverkad enligt vad i 3 § sägs. Förordnande därom meddelas skriftligen.
Om ej påföljden förelagts och godkänts i samband med strafföreläggande,
äge den, från vilken beslaget skett, hos åklagaren anmäla missnöje
med förordnandet inom en månad från det han erhöll del därav. Anmäles
missnöje, har åklagaren att, om ej beslaget finnes böra hävas, väcka talan
om stilettens eller knivens förverkande. Sker det ej inom en månad från
det anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.
5 §.
Har springstilett eller springkniv inkommit till riket, må stiletten eller
kniven, därest den icke skall vara förverkad enligt 3 § och hinder ej heller
eljest möter mot utförsel, återutföras på de villkor och i den ordning tullstadgan
föreskriver i fråga om returförtullning. Sker ej återutförsel inom
föreskriven tid, tillfaller stiletten eller kniven kronan.
Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1959
3
Denna förordning träder i kraft den---
I motionerna 1:513 av herr Hanson, Per-Olof, samt 11:622 av fröken
Höjer m. fl. har hemställts,
»att riksdagen, i anledning av förevarande proposition, nr 158, ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t
dels som sin mening giva till känna, att förordning om förbud mot innehav
av vissa stiletter m. m. bör utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse
med det genom propositionen framlagda förslaget, men att förbudet skall
gälla generellt,
dels begära utredning och förslag till höstsessionen med årets riksdag
angående beslag och ev. inlösen av stiletter i enlighet med vad ovan anförts».
Angående de skäl motionärerna anfört för sin hemställan får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till motionen
II: 622.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att förbud införes mot import och tillverkning av
s. k. springstiletter och springknivar. Vidare föreslås att dylik stilett eller
kniv inte heller skall få förvärvas eller innehavas av den som ej fyllt 21 år
eller överlåtas eller upplåtas till sådan person, överträdelse av förbud skall
medföra straff och förverkande. Även vårdnadshavare till barn under 15 år
skall kunna straffas, om barnet med hans vetskap innehar springstilett eller
springkniv.
Inledning
Sedan någon tid har det alltmer utbredda innehavet bland ungdom av
stiletter och andra stickvapen tilldragit sig uppmärksamhet. Åtgärder för
att förhindra försäljning av stiletter i synnerhet till minderåriga har påkallats
i riksdagen genom interpellationer 1957 av fru Torbrink och 1958
av herr Björkänge. Skilda åtgärder har också vidtagits i detta syfte. Sålunda
har berörda branschorganisationer vid flera tillfällen uppmanat
sina medlemmar att inte saluföra stiletter och liknande redskap, och Kungl.
Maj:t har den 19 december 1958 beslutat, att införsel utan importlicens
från och med den 1 januari 1959 inte får äga rum av stiletter, dolkar och
andra liknande vapen med framspringande blad eller klinga samt delar
därav.
I svaret på interpellationen av herr Björkänge förklarade chefen för inrikesdepartementet,
statsrådet Johansson, att han ansåg att man borde
överväga atl förbjuda själva innehavet av ifrågavarande vapen och låta
4 Andra lagutskottets utlåtande nr it år 1959
närmare undersöka, i vilken form ett sådant förbud skulle kunna meddelas
och vilka bestämmelser som erfordras för att endast sådana stickverktyg
som inte tjänar något nyttigt ändamål kommer att omfattas av
förbudet. Den 12 december 1958 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens kriminaltekniska
anstalt att verkställa en dylik undersökning.
Anstalten har den 11 mars 1959 redovisat resultatet av undersökningen
och inkommit med förslag till förordning angående förbud mot innehav av
stiletter.
Över förslaget har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,
hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, kommerskollegium,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västernorrlands och
Norrbottens län, polisverksainhetsutredningen, föreningen Sveriges landsfogdar,
föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges stadsfiskaler,
föreningen Sveriges landsfiskaler, Målsmännens riksförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges järnhandlareförbund, Cykel- och sporthandlarnas
riksförbund och Sveriges leksakshandlares riksförbund. Kommerskollegium,
överståthållarämbetet och länsstyrelserna har i sin tur inhämtat
yttranden från olika myndigheter och organisationer och fogat dessa yttranden
vid sina remissvar. På grund härav föreligger i ärendet yttranden
jämväl från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle,
Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
polismästaren samt ordnings- och kriminalpolisintendenterna i Stockholm,
landsfogdarna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Västernorrlands
och Norrbottens län, poliskamrarna i Malmö, Hälsingborg, Göteborg
och Örebro, landsfiskalerna i Karlskoga och Boden, drätselkammaren
och barnavårdsnämnden i Luleå, socialvårdskonsulenten i trettonde distriktet,
föreningen Malmöhus läns landsfiskaler och Skånes järnhandlareförening.
Vidare har Unga Örnars Stockholmsdistrikt i skrivelse den 8 april 1959
framfört vissa synpunkter.
Statens kriminaltekniska anstalts utredning och förslag
Anstalten har inhämtat uppgifter från poliskamrarna i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Norrköping och Örebro angående vad polisen under de senaste
åren erfarit om förekomsten av stiletter i orten och i vilken
utsträckning stilett använts som angreppsvapen.
I denna del hänvisas till redogörelsen i propositionen (s. 5).
I fortsättningen redogör anstalten för de bestämmelser, som f. n.
skulle kunna åberopas för att taga ifrågavarande
vapen i beslag samt för vissa i England och Förenta
Staterna gällande bestämmelser.
Andra lagutskottets utlåtande nr 4/ år 1959 5
Även i dessa delar hänvisar utskottet till redogörelsen i propositionen
(s. 6—7).
Anstalten har gjort en undersökning för att utröna, vilka olika
typer av ifrågavarande vapen som förekommer i allmänna
marknaden i Sverige.
Stilett med fast, sylliknande klinga har icke påträffats i annan form än
såsom papperskniv. Däremot finns slidknivar med spetsigt dubbeleggat
blad, som närmast torde kunna betecknas som dolkar och som saluförts
sedan lång tid tillbaka.
Ett vapen, som den senaste tiden rönt stor efterfrågan, är springstiletten.
Dessa stiletter, som är av italienskt ursprung, förekommer i stort sett endast
i en modell, men av varierande storlek. I hopfällt skick är klingan infälld
i handtaget och genom en säkringsbar utlösningsknapp påverkas en fjädermekanism,
som slår ut en spetsig och dubbeleggad klinga i fastlåst läge.
Mera allmänt förekommer i handeln så kallade springknivar, vilka anses
vara föregångare till springstiletten. Dessa knivar, som har ett mycket
varierande utförande, är ursprungligen avsedda som jaktknivar. De har
alla den likheten, att bladet utfälles med utlösningsmekanism. Knivbladet
har överlag konventionell utformning, men utpräglat spetsigt blad förekommer
på vissa typer. En typ har sålunda en allmän utformning, som
nära överensstämmer med springstiletten. I en speciell typ av springkniv
ligger bladet helt dolt i skaftet men kan vid tryck på en spärr bringas att
genom sin egen tyngd eller genom en i skaftet befintlig fjäder pressas ut
till blottat läge. Denna kniv brukar benämnas fallskärmsjägare- eller commandokniv.
Olika typer av springkniv finns, på vilka ett större blad genom
fjäderpåverkan är automatiskt utfällbart. En del springknivar är försedda
med patronutdragare för jaktgevär. Springknivarna kan även vara utrustade
med andra verktyg, såsom såg, korkskruv, skruvmejsel eller konservöppnare.
Slutligen har vid undersökningen påträffats kastknivar, så konstruerade
att tyngdpunkten är förlagd mot knivens spets med påföljd att den vid
kast erhåller styrning.
Med utgångspunkt från den sålunda gjorda undersökningen uppställer
anstalten följande definitioner på de vapen, som anstalten anser böra
omfattas av förbudslagstiftning och som anstalten gemensamt benämner
stickvapen.
Stilett, stickvapen med handtag och fast klinga, som är sylliknande smal
och spetsig samt vanligtvis flereggig.
Springstilett, stilett med infällbar klinga, som genom en automatisk utlösningsmekanism
momentant kan fällas ut, antingen genom fjädertryck
eller på annat sätt.
Springkniv, kniv med infällbart knivblad, som genom en automatisk
utlösningsmekanism momentant kan fällas ut, antingen genom inverkan
av fjädertryck eller på annat sätt.
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 41 år 1959
Kastkniv, kastvapen bestående av handtag och vanligen fast, symmetriskt
och spetsigt blad, där knivens tyngdpunkt är förlagd nära bladspetsen.
Av de olika undersökningar, som anstalten sålunda gjort, drar anstalten
följande slutsatser.
I fråga om förekomsten av stiletter och andra liknande stickvapen kan —
i avsaknad av uppgifter från grossist- och detaljhandeln — något påstående
om att de är allmänt förekommande inte göras. Det material, som
tillhandahållits från tillfrågade polisdistrikt, utgör inte heller någon säker
grund för ett bestämt påstående härutinnan. Däremot kan bestämt göras
gällande att stickvapen i alltför stort antal anträffats hos personer, vilka
genom sin läggning eller omognad kan frestas till missbruk av dem. Det
kan vidare göras gällande, att grovt missbruk förekommit i sådan omfattning
att samhället bör inskrida mot den fara, som innehav av dessa stickvapen
visat sig medföra.
När det gäller att bedöma den abstrakta fara, som innehavet av ett i strafflagens
mening livsfarligt vapen innebär, finner anstalten till att börja med
att under denna kategori döljer sig allehanda redskap, verktyg och andra
bruksföremål, med vilka en våldsverkare kan tillfoga andra människor
svår kroppsskada och till och med döden. De vapen eller knivar, som här
ägnats uppmärksamhet, spelar i det hänseendet en underordnad roll. Det
ligger i sakens natur, att högst alldagliga ting, såsom förskärare, yxor eller
skiftnycklar, för att endast taga några exempel, är utomordentligt farliga
vapen i händerna på våldsverkare utan att därför inskränkningar i deras
användning kan tänkas. En skillnad mellan dessa senare föremål och stiletterna
ligger emellertid enligt anstalten dels i den lockelse stiletter utövar
på vissa individer utan att dessa därför kan påstås ha ont uppstå
samt dels i det förhållandet att stiletter, kastknivar och därmed jämställda
stickvapen inte fyller någon nyttig funktion utan endast är utpräglade anfallsvapen.
Den största förtjänsten med ett förbud mot stickvapen synes anstalten
ligga i att därigenom tillskapas en befogenhet för polisman att så snart någon
påträffas med sådant vapen kunna inskrida med ett beslagtagande av det.
Även exempelvis föreståndare för skola kan då omhändertaga dylika vapen,
som anträffas inom skolan.
Det är enligt anstalten praktiskt ogenomförbart och ändamålslöst att
inrikta sig på ett förbud mot farliga vapen överhuvudtaget. Anstalten anser
därför, att ett förbud måste inskränkas till obestridligen onyttiga typer av
stickvapen. Det synes anstalten vara odiskutabelt, att stiletten och springstiletten
är vapen utan praktiskt användningsområde och så livsfarliga, att
de helt borde förbjudas. Springkniven, som genom sin konstruktion nära
överensstämmer med springstiletten, kan möjligen sägas fylla ett nyttigt
ändamål. Den utbjudes i varje fall i detaljhandeln såsom ett redskap för
jägare och fiskare. Huruvida den verkligen kommit till bruk för sådant
Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1959
7
ändamål, kan anstalten inte bedöma, men anstalten betvivlar att ett förbud
skulle innebära ett besvärande intrång för lojala medborgare. För
personer som inte kan bruka mer än en hand, torde dock springkniven
kunna anses praktisk. Ytterligare ett av de beskrivna stickvapnen, nämligen
kastkniven, finner anstalten ligga utanför kategorien nyttiga verktyg,
bortsett från de enstaka fall då den användes av varietéartister vid
offentliga tillställningar.
Av det genom polisen tillhandahållna materialet framgår, att ytterst få
personer över 21 år finns bland de kända innehavarna av stickvapen. Detta
föranleder anstalten att upptaga frågan, huruvida inte ett förbud mot
innehav av stickvapen borde begränsas till barn och ungdomar upp till 21 år.
Man kan enligt anstalten inte bortse från det stötande i att ansvarsfulla
medborgare inte skulle få inneha exempelvis en springkniv eller att en behovsprövning
skulle behöva föregå ett särskilt utfärdat tillstånd härtill.
Tänkbart är också, att det för närvarande florerande modet bland ynglingar
att inneha stickvapen upphör. Därför synes det anstalten vara att
bruka mer våld än nöden kräver att införa ett exklusivt förbud mot vissa
knivtyper.
Visserligen kan ungdomar vid införande av ett partiellt förbud lättare
förvärva för dem förbjudna vapen än om totalförbud införes, men anstalten
anser denna synpunkt inte avgörande, eftersom den väsentligaste
vinsten med ett förbud mot innehav är rätten att ingripa med omhändertagande
av vapnet.
Anstalten föreslår sålunda, att förbud meddelas personer under
21 år att förvärva och inneha stiletter, springstiletter, springknivar och kastlcnivar,
samt att en sådan bestämmelse kombineras med förbud mot överlåtelse
eller upplåtelse till underåriga av nämnda stickvapen.
Med hänsyn till att icke straffmyndiga personer visat sig inneha stiletter
och andra stickvapen synes anstalten en bestämmelse motiverad med
innebörd att vårdnadshavare i sådana fall kan bli underkastade straffansvar.
Däremot finner anstalten inte skäl att föreslå bestämmelser angående
inlösen av förbjudna stickvapen vid fall där den underårige exempelvis
genom arv förvärvat ett dylikt. Med hänsyn till att vapnet kan överlåtas
till vuxen person utan formaliteter och det dessutom har ett förhållandevis
ringa värde, synes bestämmelser i detta hänseende sakna berättigande.
Att stadga svårare straffart än böter är enligt anstalten inte påkallat.
Remissyttrandena
Vad först beträffar den allmänna inställningen ti il förslaget,
så tillstyrker nästan alla remissinstanserna en lagstiftning om förbud
mot innehav av stickvapen. Av de ca 50 myndigheter och organisationer
8
Andra lagutskottets utlåtande nr fri år 1959
m. fl., som yttrat sig i ärendet, är det sålunda endast fem som ställer sig
tveksamma till värdet av en förbudslagstiftning på området.
De tillstyrkande remissinstanserna anför i huvudsak samma skäl för
sin inställning som anstalten. Man framhåller sålunda, att de vapen som här
är i fråga är onyttiga föremål, att de är farliga föremål, som i ett betydande
antal fall använts av barn och omogen ungdom för att hota eller skada andra
personer, och att särskilt springstiletter och springknivar utövar stor lockelse
på ungdom. I sistnämnda hänseende uttalas den förmodan, att gangsterfilmer
bildat reklam till försäljningen och man konstaterar att denna på
vissa håll i de största städerna lett till en ganska allmän beväpning av
ungdomen. Man finner det uppenbart, att häri ligger en betydande fara
för nya fall av olyckshändelser och brott med dessa stickvapen.
De remissinstanser som ställt sig tveksamma till införandet av den föreslagna
förbudslagstiftningen är länsstyrelsen och landsfogden i Norrbottens
län samt föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges
landsfiskaler.
En punkt i förslaget, som föranlett invändningar från åtskilliga remissinstanser
gäller de personer som förbudet bör avse. Generellt
förbud förordas sålunda av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne
och Blekinge, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och
Bohus samt Örebro län, polisverksamhetsutredningen, polismyndigheterna i
Stockholm, Malmö och Örebro, landsfogdarna i Stockholms och Malmöhus
lån, Skånes handelskammare, Handelskammaren i Gävle, föreningarna
Sveriges polismästare och Sveriges landsfiskaler, Målsmännens riksförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges järnhandlareförbund, Cykel- och sporthandlarnas
riksförbund samt Sveriges leksakshandlares riksförbund.
Många remissinstanser tillstyrker anstaltens förslag utan att yttra sig
om begränsningen av förbudet men en del remissinstanser har redovisat
sina överväganden i frågan, nämligen kommerskollegium, överståthållaråmbetet,
länsstyrelsen och landsfogden i Östergötlands län, länsstyrelsen i
Malmöhus län, poliskammaren i Hälsingborg, drätselkammaren i Luleå,
Stockholms handelskammare och föreningen Malmöhus läns landsfiskaler.
I flera av dessa yttranden framhålles, att frågan om ett totalförbud bör
aktualiseras först om det skulle visa sig att ett i enlighet med förslaget begränsat
förbud inte får avsedd effekt.
Flertalet av de remissinstanser, som förordar totalförbud, anser att ett
sådant bör förenas med möjlighet till dispens. Skäl som bör
kunna föranleda dispens anges vara behov för invalider att ha tillgång till
springkniv, jägares och fiskares behov av sådan kniv samt cirkus- och varietéartisters
behov av kastkniv. Endast i ett remissyttrande, nämligen från
länsstyrelsen i Malmöhus län, anses dispensmöjlighet böra finnas även vid
ett enligt förslaget begränsat förbud.
Beträffande frågan vilka vapen som bör omfattas av för
-
Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1959
9
budet har särskilda uttalanden gjorts av fjorton remissinstanser. Av
dessa har fem, nämligen riksåklagarämbetet, polisverksamhetsutredningen,
poliskammaren i Malmö samt föreningarna Sveriges polismästare och Sveriges
landsfiskaler förordat eller ifrågasatt en begränsning i förhållande
till anstaltens förslag.
I allmänhet har anstaltens förslag i fråga om vilka åtgärder förbudet
bör avse godtagits. Endast hovrätten över Skåne och Blekinge
och Skånes järnhandlareförening har uttalat avvikande mening. Hovrätten
anser sålunda att lagstiftningen bör utvidgas, så att den omfattar förbud
mot tillverkning, utbjudande till försäljning, överlåtelse, upplåtelse, förvärv
och innehav av angivna stickvapen. Även enligt Skånes järnhandlareförening
bör förbudet omfatta tillverkning.
I några remissvar har fråga om inlösen av stickvapen upptagits
till behandling.
De föreslagna bestämmelserna om straff, vårdnadshavares
ansvar och förverkande beröres i några yttranden.
En utförligare redogörelse för remissyttrandena lämnas i propositionen
(s. 10—15).
Departementschefen
Det alltmer utbredda bruket bland ungdomen att skaffa sig stiletter och
andra stickvapen har under de sista åren antagit proportioner, som otvivelaktigt
måste betecknas såsom oroande. Kriminaltekniska anstaltens utredning
ger också vid handen, att missbruk av dessa vapen och olyckshändelser
med dem förekommit i sådan utsträckning, att särskilda åtgärder är påkallade
från samhällets sida.
I känslan av sitt ansvar för utvecklingen har organisationer av sådana handelsidkare,
som saluför ifrågavarande stickvapen, redan för mer än ett år
sedan vidtagit den erkännansvärda åtgärden att uppmana sina medlemmar
att upphöra med försäljningen. Uppmaningarna synes ha hörsammats i mycket
stor utsträckning. Efter en framställning från samma håll har också
ett importlicenstvång, som i realiteten innebär importförbud, införts beträffande
berörda vapen med verkan från och med den 1 januari 1959.
Det är emellertid tydligt och framhålles inte minst av nämnda handelsorganisationer,
att de vidtagna åtgärderna inte tillräckligt snabbt leder till
ett undanröjande av de påtalade missförhållandena. Stiletter och andra
stickvapen har redan fått alltför stor spridning bland ungdomen. Jag är
därför helt ense med kriminaltekniska anstalten om att nya åtgärder måste
till och att dessa bör avse förbud mot själva innehavet av stickvapnen. Denna
uppfattning delas också nära nog hundraprocentigt av remissinstanserna.
De stickvapen, som utövat den största lockelsen på ungdomen, är springstiletten
och springkniven, vilka är så konstruerade att klingan eller bladet
genom eu utlösningsmekanism med en enkel handrörelse snabbt kan fällas
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 41 år 1959
ut eller pressas fram ur skaftet. Vid angrepp är vapnet särskilt farligt därför
att det kan hållas dolt så att den angripne är helt omedveten om faran ända
tills han träffas av stöten. Konstruktionen medför också, att olyckshändelser
lätt kan inträffa vid lek med vapnet. Springstiletten har över huvud taget
ingen annan funktion än såsom vapen. Springkniven torde däremot kunna
användas som en vanlig fällkniv och är ibland utrustad med olika verktyg.
Den synes dock inte i den praktiska användningen överlägsen andra knivtyper
utom möjligen för personer, som endast kan bruka en hand. Liksom
kriminaltekniska anstalten anser jag utan tvekan att springstiletten och
springkniven bör omfattas av ett innehavsförbud. Mot förslaget i denna del
har heller ingen invändning gjorts under remissbehandlingen. Däremot har
flera remissinstanser kritiserat anstaltens ståndpunkt, att också stilett med
fast klinga och kastkniv bör inbegripas i förbudet. Med hänsyn framför allt
till att något mera påtagligt behov att ge förbudet denna omfattning inte
visats föreligga delar jag dessa remissinstansers uppfattning. Jag anser
sålunda, att förbudet endast bör avse springstiletter och springknivar.
När det gäller frågan vilka personer som bör förbjudas inneha springstilett
och springkniv, går meningarna starkt isär. I och för sig skulle ett
totalförbud enligt mitt bedömande inte kunna anses innebära något större
intrång i ett mera beaktansvärt intresse. Ett legitimt behov av springkniv
kunde tillgodoses genom dispens från förbudet. Med hänsyn till den konfiskatoriska
innebörd ett totalförbud i dagens läge skulle få anser jag emellertid
att sådant förbud måste förenas med rätt till inlösen av vapnen ifråga.
Inlösenförfarandet skulle medföra betydande administrativa besvär och med
den utredning som nu föreligger är det inte möjligt att överblicka vilka kostnader
det skulle draga. Ett viktigt skäl för mig att inte f. n. föreslå totalförbud
har även varit, att jag funnit det angeläget att ett förbud, som ger
befogenhet att ingripa mot ungdomens innehav av stickvapen, snarast träder
i kraft. Jag har därför inte velat avvakta den ytterligare utredning, som
eljest varit nödvändig. På grund härav förordar jag kriminaltekniska anstaltens
förslag att förbudet begränsas till barn och ungdom under 21 år.
I likhet med anstalten vill jag understryka, att den väsentligaste vinsten med
förbudet är befogenheten att omedelbart omhändertaga springstilett och
springkniv, som innehaves av barn och ungdom. Skulle det visa sig, att lagstiftningen
med den förordade begränsningen inte blir tillräckligt effektiv,
torde man få överväga att vidtaga skärpningar.
Den nya lagstiftningen bör alltså nu i första hand innefatta förbud för
barn och ungdom under 21 år att förvärva och inneha springstilett och
springkniv. Som kriminaltekniska anstalten föreslagit bör som komplement
härtill upptagas förbud att överlåta eller upplåta sådant vapen till barn
och ungdom. Jag räknar med att detaljhandlarna såsom redan skett på
många håll helt skall upphöra med saluförandet av dessa artiklar. De undgår
då också de praktiska svårigheter, som en uppdelning av kundkretsen i
11
Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1959
inköpsberättigade och icke inköpsberättigade kan medföra. Såvitt känt förekommer
f. n. ingen tillverkning av springstiletter och springknivar i landet,
utan dessa har importerats från Italien och Tyskland. Genom det från och
med den 1 januari 1959 införda importlicenstvånget har all import av dessa
varor i praktiken bringats att upphöra. För att hindra att i detta läge en
tillverkning upptages inom landet bör den nya lagstiftningen även innehålla
förbud häremot. Nyssnämnda beslut om importreglering, som har provisorisk
karaktär, bör därjämte ersättas av bestämmelser angående importförbud.
Med den sålunda föreslagna utformningen av förbuden saknas enligt min
mening skäl att meddela några bestämmelser om dispensmöjligheter och
inlösen. Den som vid förbudens ikraftträdande innehar springstilett eller
springkniv men då blir obehörig därtill kan utan formaliteter överlämna
stiletten eller kniven till behörig person.
Lagstiftningen bör givetvis uppta bestämmelser om straff för den, som bryter
mot förbuden. Jag delar kriminaltekniska anstaltens uppfattning att det
bör vara tillfyllest att här stadga bötesstraff. Likaså är jag ense med anstalten
om att även vårdnadshavare till barn under 15 år, vilket innehar springstilett
eller springkniv, bör kunna straffas. En förutsättning härför skall givetvis
vara att vårdnadshavaren vet om innehavet och inte kan anses ha
gjort vad man kan fordra av honom för att förhindra det. I motsats till anstalten
finner jag inte anledning att beträffande denna förutsättning frångå
den vanliga regeln att bevisbördan åvilar åklagaren.
För att möjliggöra omedelbart beslag, när någon befinnes olagligen inneha
springstilett eller springkniv, bör en förverkandebestämmelse införas. Sådan
påföljd bör också knytas till tillverknings-, import-, överlåtelse-, upplåtelseoch
förvärvsförbudet. Förverkandepåföljden bör inte vara beroende av att
straff utdömes. Även överträdelse av den, som på grund av minderårighet
går fri från straff, bör således kunna föranleda förverkande. Skäl att låta
värdet förklaras förverkat, när stiletten eller kniven ej finnes i behåll, anser
jag inte föreligga.
I de fall då springstilett eller springkniv beslagtages från någon, mot vilken
åtal inte väckes, vore det föga rationellt om talan angående förverkande
av stiletten eller kniven måste föras vid domstol. Särskilt gäller det sagda
vid beslag från barn under 15 år eller från ungdom, som erhåller åtalseftergift.
Med hänsyn till det ringa värdet, synes några betänkligheter inte behöva
möta mot att tillåta ett enklare förfarande, när det är fråga om förverkande
av enstaka stilett eller kniv. Jag förordar därför, att — på samma sätt som
finnes stadgat rörande beslagtagna alkoholhaltiga drycker — undantag medges
från regeln att beslag skall följas av åtal inom viss tid och vederbörande
åklagare bemyndigas att meddela förordnande om förverkande. Sådant förordnande
skall meddelas skriftligen och den, från vilken beslaget skett, kan
efter missnöjesanmälan få saken prövad vid domstol.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1959
En bestämmelse erfordras slutligen om hur man skall förfara med springstilett
eller springkniv, som inkommit till riket utan att olovlig införsel eller
försök därtill föreligger.
I enlighet med vad jag sålunda förordat har inom inrikesdepartementet
utarbetats förslag till förordning om förbud mot innehav av vissa stiletter
m. m.
Förordningen torde böra träda i kraft så snart som möjligt sedan riksdagen
yttrat sig över förslaget. Innehavare av stilett bör dock få något rådrum
för att göra sig av med stiletten.
Motionerna
Motionärerna anför bl. a. följande.
Såsom framhållits av åtskilliga remissinstanser, skulle ett förbud utformat
i enlighet med propositionens förslag sannolikt inte bli särskilt
effektivt. Ända tills befintliga lager av förbjudna vapen blivit tömda, skulle
det förmodligen vara ganska lätt för ungdomar att genom bulvaner komma
över sådana. Dessutom kan man inte bortse från faran att även personer
över 21 år skulle göra brottsligt bruk av springstiletter och springknivar.
Förbudet att förvärva och inneha stiletter m. m. bör därför gälla även
personer över 21 år, och på motsvarande sätt bör det vara förbjudet att
överlåta eller upplåta dessa vapen även till sådana personer.
Även om man av principiella skäl inte skulle vilja förorda, att de stiletter
som nu finns inom landet skulle beslagtas utan ersättning till ägarna,
förefaller det, som om de administrativa svårigheterna med ett totalförbud
inte skulle vara oöverkomliga. Frågan om formerna för inlösningsförfarandet
och reglerna för värderingen måste emellertid utredas, och det är inte
möjligt att under den korta tid som återstår av riksdagens vårsession
åstadkomma sådan utredning. I första hand torde därför det i propositionen
föreslagna förbudet böra göras totalt och riksdagen begära utredning
och förslag angående beslag och ev. inlösen. Bestämmelser om beslag
och inlösen — som sannolikt bör upptagas i en av Konungen och riksdagen
samfällt stiftad lag — bör kunna föreslås riksdagen redan under höstsessionen
med året riksdag.
Utskottet
Enligt det genom propositionen framlagda förslaget skall det bli förbjudet
att importera och tillverka springstiletter och springknivar. Härmed avses
vapen med klinga eller blad, som medelst fjädermekanism eller liknande
anordning snabbt kan fällas eller skjutas ut ur skaftet. Vidare skall sådant
vapen inte få förvärvas eller innehas av den som ej fyllt 21 år. Inte heller
skall det få överlåtas eller upplåtas till sådan person. Förslaget är föranlett
av att springstiletter och springknivar under senare år ofta, i synnerhet av
ungdomar, använts som vapen vid våldsbrott.
Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1959
13
Motionsförslaget syftar till att det skall införas generellt förbud — alltså
även för personer som fyllt 21 år — att förvärva och inneha springstiletter
och springknivar. Ståndpunkten motiveras främst med att förbudet för ungdomar
att förvärva sådana vapen eljest inte kan tänkas bli effektivt. Den
föreslagna ordningen skulle nämligen inbjuda till bulvanköp. Dessutom
kan enligt motionärerna många personer över 21 år befaras göra brottsligt
bruk av vapnen.
Springstiletterna torde inte alls och springknivarna endast i ringa utsträckning
användas för nyttiga ändamål. Huvudsakligen tycks de tjäna
som anfallsvapen. De föreslagna import- och tillverkningsförbuden måste
därför anses ändamålsenliga. Deras genomförande torde leda till att vapnen
så småningom försvinner ur handeln, och därigenom är ett viktigt syfte med
den föreslagna förordningen uppfyllt.
I propositionen föreslås vidare, att springstilett och springkniv som påträffas
hos underårig i regel skall vara förverkad. På grund härav kan i allmänhet
sådant vapen omedelbart tagas i beslag av polisman. Härigenom
tillgodoser förslaget ett angeläget Önskemål. Utskottet vill uttala sin anslutning
till förslaget i denna del.
Med hänsyn till att ifrågavarande vapen saknar nämnvärd betydelse såsom
redskap vid legala förehavanden, hyser utskottet inte några starkare
betänkligheter mot ett generellt förbud i enlighet med motionärernas förslag.
Såsom föredragande departementschefen framhållit, skulle emellertid
ett sådant förbud medföra administrativa svårigheter, och utskottet anser
sig därför böra förorda, att riksdagen nu ger sin anslutning till ett förbud av
den omfattning som föreslagits i propositionen. Skulle den föreslagna ordningen
inte visa sig effektiv, bör dock frågan om generellt förbud upptagas
till förnyat övervägande.
Utskottet kan alltså icke tillstyrka motionerna utan förordar i huvudsak
det genom propositionen framlagda förslaget.
En viss typ av springknivar, de s. k. fallskärmsjägar- eller commandoknivarna,
är så konstruerade, att bladet vid tryck på en spärr kan bringas
att genom sin egen tyngd eller en fjäder falla eller skjutas fram till blottat
läge. Enligt 1 § i förslaget avses med springstilett stickvapen med klinga,
som medelst fjädermekanism eller liknande anordning snabbt kan fällas
eller skjutas ut ur skaftet, och med springkniv förstås en på motsvarande
sätt konstruerad kniv. Utskottet vill förorda sådan jämkning av stadgandet,
att det klart framgår, alt alla slag av fallskärmsjägar- eller commandoknivar
omfattas av förslaget, exempelvis genom att orden »på grund av sin tyngd»
infogas i texten.
I övrigt har utskottet icke funnit anledning till erinran eller särskilt uttalande
i anledning av det genom propositionen framlagda förordningsförslaget.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 41 år 1959
A. att riksdagen, i anledning av det genom förevarande
proposition, nr 158, framlagda förslaget till förordning om
förbud mot innehav av vissa stiletter m. m. ävensom motionerna
1:513 och 11:622, ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening giva till känna vad utskottet ovan anfört;
B. att motionerna I: 513 och II: 622, i den mån de icke kan
anses besvarade genom vad utskottet hemställt under A.„
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 maj 1959
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson och Sunne,
fru Carlqvist samt herrar Mannerskantz, Lars Larsson och Källqvist;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Lundberg och Odhe,
fröken Sandell, fröken Höjer samt herrar Johansson i Södertälje och Wahrendorff.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 59
905374
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1959:309 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om biografföreställningar in. m., d a1 i texten