Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 19*7

1959-11-27 · 64 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 64 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1959:45, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 19*7

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

1

Nr 45

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari

19*7 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m., dels

ock i ämnet väckta motioner.

Genom eu den 4 september 1-959 dagtecknad proposition, nr 161, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) lag angånde ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

dels ock antaga vid propositionen fogade förslag till

3) förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni

1950 (nr 261), och

4) lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning

åt smittbärare.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse. 1

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 45

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

Förslag

till

Lag

angaende ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring

■ u: ■ ■ '' *•'' %n■ * v i ■■ i» \ ''A ''i ■

Härigenom förordnas, att 11, 16, 17, 19, 23, 33, 35 och 41 §§ lagen den 3

januari 1947 om allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.iu_i;i t.nuu; •/„• ,, ij.i i;;*

/■■•■A,! ■ 1''åiw.lr.it i i;i. ..lid iriii.dhV./upiiq •>|..ii;,)..r>«h; nim.i ,i:;r.h

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §.

Sjukkassa skall------,--därav påkallas.

.. _ . t.’ h "i • ‘»It fp * nTTlUT»: i...

Ändring av------ändringen uppkommit.

TT J s »!•*.* it * i /; H i >.

Under tid,------riksdagens verk. .

'' ••• - ’ < i.'':< PT mw ir. -dtlt

Under tid, då sjukpenningförsäkrad

medlem efter förmedling av arbetsvårdsorgan

undergår arbetsprövning

eller yrkesutbildning, må hans

.-.ti,, i i. > i > *<: ,t,./ i j. sjukpenningförsäkring ej ändras så

att han upphör att vara sjukpen.

.. t. . , v ningförsåkrad eller kommer att, till
höra

lägre sjukpenningklass än den

han tillhörde, då arbetsprövningen

eller yrkesutbildningen började.

Beslut angående------delgivas denne.

16 §.

Har försäkrad åtnjutit läkarvård,

som i 14 § avses, skall ersättning utgå

för utgifter för resor till och

från läkaren, dock endast såframt

resekostnaden överstiger fyra

kronor för det första besöket hos läkaren

och en krona för varje följande 1

Har försäkrad åtnjutit läkarvård,

som i 14 § avses, skall ersättning utgå

för utgifter i anledning av resor

till och från läkaren, vilka

föranletts huvudsakligen av behovet

av läkarvård, i den mån utgifterna

för varje besök hos läkaren överstiga

1 Senaste lydelse, se beträffande It, 16 och 41 §§ SFS 1956:74, beträffande 17 och 33 §§ SFS

1953:569, beträffande 19 § SFS 1955:402, beträffande 23 § SFS 1954:267 och beträffande 35 §

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

(Nuvarande lydelse)

besök (återbesök). Därvid ersättes

hela den överskjutande kostnaden,

om försäkrad efter hänvisning av läkare

sökt läkarvård vid allmänt sjukhus

eller för enbart öppen vård avsedd

sjukvårdsinrättning, vilken tillhör

staten eller till vars drift statsbidrag

utgår eller som drives av

landsting eller stad, som ej deltager i

landsting; dock att ersättning icke

må utgivas med högre belopp än som

skulle hava utgått, om läkarvården

sökts vid närmaste allmänna sjukhus,

där vården kunnat meddelas.

Har försäkrad sökt läkarvård vid allmänt

sjukhus för skada, som drabbat

honom genom olycksfall, skall,

såframt det skäligen kunnat antagas

att han till följd av skadan var i

trängande behov av läkarvård vid

sådant sjukhus, den överskjutande

kostnaden ersättas enligt vad nu

sagts ändå att hänvisning av läkare

ej skett. I annat fall utgår ersättning

med tre fjärdedelar av den överskjutande

kostnaden; dock må högre

belopp ej utgivas ån som skulle hava

utgått vid besök hos den provinsialläkare

eller stadsläkare, inom

vars distrikt den försäkrade vistas,

och skall vid återbesök försäkrad svara

för högst två kronor.

Ersättning, som i första stycket

avses, utgår endast där resan föranletts

huvudsakligen av behovet av läkarvård

samt den försäkrade skriftligen

betygar att så är fallet. 1 fråga

om rätten till sådan ersättning

skall vidare gälla

a) att ersättning må beräknas

högst efter det billigaste, vanligen förekommande

färdsätt, som med hån
-

(Föreslagen lydelse)

fyra kronor. Såsom utgift i anledning

av resa till eller från läkare

skall, i den mån Konungen så förordnar,

anses förutom resekostnad

utgift för övernattning och för anlitande

av följeslagare under resan.

Ersättning må ej utgivas med högre

belopp än som skulle hava utgått

vid besök hos den provinsialläkare

eller stadsläkare, inom vars distrikt

den försäkrade vistas. Ersättning må

dock utgivas högst med belopp, som

skulle hava utgått, om läkarvården

sökts vid närmaste allmänna sjukhus,

dår vården kunnat meddelas,

a) om den försäkrade efter hänvisning

av läkare sökt läkarvård vid

sjukvårdsanstalt eller för enbart öppen

vård avsedd sjukvårdsinrättning,

vilken tillhör staten eller till

vars drift statsbidrag utgår eller som

drives av landsting eller stad, som

ej deltager i landsting;

b) om den försäkrade utan att

hänvisning av läkare skett sökt läkarvård

vid sjukvårdsanstalt för skada,

som drabbat honom genom

olycksfall, och det skäligen kunnat

antagas att han till följd av skadan

var i trängande behov av läkarvård

vid sådan anstalt;

c) om den försäkrade på grund av

sjukdom varit i trängande behov av

läkarvård men icke kunnat anträffa

den provinsialläkare eller stadsläkare,

inom vars distrikt han vistas, och

därför sökt vård hos annan läkare.

Ersättning i anledning av återresa

må utgivas högst för resa till den

plats, varifrån resan till läkaren företogs.

Om resan till läkaren anträtts

från den försäkrades arbetsplats och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

(Nuvarande lydelse)

syn till den sjukes tillstånd kunnat

användas;

b) att ersättning ej må utgivas, om

med hänsyn till resans längd samt

den sjukes tillstånd skåligen kunnat

fordras att han gått, cyklat eller färdats

på annat dylikt sätt, som icke

krävt särskild kostnad;

c) att för resa med annan automobil

ån ambulansbil eller sådan bil,

som går i allmän trafik, eller med

hästskjuts, motorcykel eller maskindriven

farkost, som ej går i allmän

trafik, ersättning skall beräknas enligt

av Konungen fastställd taxa;

d) att ersättning för återresa må

utgivas högst för resa titt den plats,

varifrån resan titt läkaren företogs,

eller till den sjukes bostad, dock att

ersättning för återresa till bostaden

ej må beräknas för den del av fårdstråckan,

varmed denna med mer ån

en mil överstiger färdstråckan vid

resan titt läkaren;

e) att ersättning ej må utgivas för

tesa utom riket.

Om försäkrads ålder etter tillstånd

påkallar, att anhörig etter annan följer

honom till läkaren, skall jämväl

följeslagarens resa ersättas enligt

ovan angivna grunder; ersättningen

skatt därvid beräknas å den sammanlagda

resekostnaden för den sjuke

och höns följeslagare.

Vid tandläkarvård —--

(Föreslagen lydelse)

den försäkrade företager dagliga resor

mellan bostaden och arbetsplatsen,

må dock ersättning i anledning

av återresa utgivas för resa till den

försäkrades bostad.

Ersättning må ej utgivas, om med

hänsyn till resans längd samt den

sjukes tillstånd skåligen kunnat

fordras att han gått, cyklat eller färdats

på annat dylikt sått, som icke

krävt särskild kostnad. För resa

atom riket må ersättning icke utgå.

Angående beräkningen i övrigt av

ersättning enligt denna paragraf förordnar

Konungen. Konungen äger

därvid beträffande resor inom viss

centralsjukkassas verksamhetsområde

föreskriva, att ersättning skall utgå

endast i den mån utgifterna för

varje besök hos läkaren överstiga

fem kronor samt att vad i andra stycket

stadgas icke skatt äga tillämpning.

—---motsvarande tillämpning.

17 §.

Har försäkrad åtnjutit sjukhus- Har försäkrad åtnjutit sjukhusvård,

som på grund av sjukdom varit vård, som på grund av sjukdom vaerforderlig,

skall enligt vad nedan rit erforderlig, skall enligt vad nedan

sägs ersättning utgå jämväl för ut- sägs ersättning utgå jämväl för ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets

(Nuvarande lydelse)

gifterna för resor till och från

sjukvårdsinrättningen.

Utgifter för försåkrads resa för intagning

å sjukvårdsinrättning ersättas

högst med belopp som motsvarar

kostnaden för resa till närmaste allmänna

sjukhus, där erforderlig vård

kunnat beredas, eller, om den sjuke

intagits å hemortssjukhus och behovet

av sjukhusvård uppkommit vid

vistelse inom sjukvårdsområdet eller

därtill gränsande kommun, högst

med belopp, som motsvarar kostnaden

för resa till närmaste hemortssjukhus,

dår erforderlig vård kunnat

beredas.

Utgifter för försåkrads återresa

från sjukvårdsinrättningen ersättas

endast i den mån de överstiga fyra

kronor. Ersättning för återresa utgår

icke, om behovet av sjukhusvård

uppkommit under det försäkrad vistats

utom det lön, inom vilket han är

bosatt, och han i anledning därav intagits

d sjukvårdsinrättning belägen

utom nämnda lön. Kostnad för återresa

må ej beräknas högre än för resa

från sjukvårdsinrättningen till

den försäkrades bostad.

Vid beräkning av ersättning som i

denna paragraf avses, skall vad i

16 § andra stycket a), b), c) och e)

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Om försåkrads ålder eller tillstånd

påkallar, att anhörig eller annan följer

honom vid intagning å sjukvårdsinrättning

eller vid återresa därifrån

eller att vårdare därvid anlitas, skall

ersättning utgivas jämväl för följeslagarens

resa eller kostnaden för

vårdare. Härvid skall gälla, förutom

utlåtande nr 45 år 1959

(Föreslagen lydelse)

gifterna i anledning av resor till

och från sjukvårdsinrättningen.

Såsom sådan utgift skall,

i den mån Konungen så förordnar,

anses förutom resekostnad utgift för

övernattning och för anlitande av

följeslagare eller vårdare under resan.

Ersättning må ej utgivas med

högre belopp än som skulle hava utgått,

om vården åtnjutits vid närmaste

allmänna sjukhus, där erforderlig

vård kunnat beredas, eller, om

den sjuke intagits å hemortssjukhus

och behovet av sjukhusvård uppkommit

vid vistelse inom sjukvårdsområdet

eller därtill gränsande kommun,

vid närmaste hemortssjukhus,

dår erforderlig vård kunnat beredas.

Utgifter i anledning av återresa

från sjukvårdsinrättning ersättas endast

i den mån de överstiga fyra kronor.

Kostnad för återresa må ej beräknas

högre än för resa till den försäkrades

bostad. Har behovet av

sjukhusvård uppkommit under det

att den försäkrade vistats utom det

län, där han är bosatt, och har han i

anledning därav intagits å sjukvårdsinrättning,

som år belägen utom

nämnda lån, må kostnad för återresan

ej beräknas högre ån för resa till

den plats, varifrån resan till sjukvårdsinrättningen

företagits. I sistberörda

fall må dock ersättning för

återresa till bostaden utgå, om behovet

av sjukhusvård uppkommit vid

vistelse inom en till det egna sjukvårdsområdet

gränsande kommun

och vården beretts vid sjukvårdsinrättning,

till vilken färdsträckan från

bostaden ej år längre än färdsträckan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

(Nuvarande lydelse)

vad ovan i denna paragraf är stadgat,

att ersättning skall beräknas å

den sammanlagda kostnaden för den

försäkrade och hans följeslagare eller

vårdare samt att ersättning för

följeslagares resekostnad varje gång

högst må utgivas efter kostnaden för

tur- och returresa.

(Föreslagen lydelse)

från bostaden till hemortssjukhus,

som i andra stycket avses.

Beträffande ersättning, som i denna

paragraf avses, skall vad i 16 §

fjärde stycket är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Angående beräkningen i övrigt av

ersättning enligt denna paragraf förordnar

Konungen.

19 §.

Har kommun------motsvarande kostnad.

Allmän sjukkassa äger med arbetsgivare,

som anordnar läkarvård eller

vidtager andra sjukvårdande åtgärder

så att kassans utgifter för sjukvårdsförsäkringen

kunna antagas

minska, överenskomma om skälig

gottgörelse för arbetsgivarens ifrågavarande

kostnader, överenskommelsen

skall för att vara gällande fastställas

av tillsynsmyndigheten.

Om redare-------— denna

Allmän sjukkassa äger med arbetsgivare,

som anordnar läkarvård eller

vidtager andra sjukvårdande åtgärder

så att kassans utgifter för sjukvårdsförsäkringen

kunna antagas

minska, överenskomma om skälig

gottgörelse för arbetsgivarens ifrågavarande

kostnader.

Allmän sjukkassa äger jämväl med

kommun eller transportföretag, som

åtager sig att ombesörja transporter,

för vilka ersättning enligt 14, 16 eller

17 § må utgivas, träffa överenskommelse

om skälig gottgörelse härför

samt om avgifter, vilka kommunen

eller företaget må uttaga av de försäkrade

för utförda transporter.

överenskommelse, som i andra

och tredje styckena avses, skall för

att vara gällande fastställas av tillsynsmyndigheten,

lag.

23 §.

Sjukpenning utgår ej för tid då

försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom

värnpliktig;

b) är intagen i barnhem eller skola

tillhörande barna- och ungdomsvården;
-

Sjukpenning utgår ej för tid då

försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig;
b)

är intagen i barnhem eller skola

tillhörande barna- och ungdomsvården

;

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år t959

(Nuvarande lydelse)

c) är häktad eller intagen i fångvårds-

eller tvångsarbetsanstalt;

d) vårdas å allmän alkoholistanstalt;
e)

i annat fall än ovan sagts av

annan orsak än sjukdom tagits i förvar

på det allmännas bekostnad.

Försäkrad, som--

».‘•■''i!.'' v II V'' ... ■ W. I i. \

(Föreslagen lydelse)

c) är häktad eller intagen i fångvårds-

eller tvångsarbetsanstalt;

d) vårdas å allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare;

e) i annat fall än ovan sagts av

annan orsak än sjukdom tagits i förvar

på det allmännas bekostnad;

f) undergår arbets prövning eller

yrkesutbildning som i 11 § fjärde

stycket sågs.

nyssnämnda lag.

•• i 33 §.

Medlem i — ------båda kassorna.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen

skall erläggas av medlem, vars till

statlig inkomstskatt taxerade inkomst

vid taxering året näst efter

det år avgiften avser bestämts till

minst ettusentvåhundra kronor och

som icke vid utgången av sistnämnda

år upphört att vara medlem, fyllt sextiosju

år eller uppbär folkpensionsförm&n

i annan form än ålderspension.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen

skall erläggas av medlem, vars till

statlig inkomstskatt taxerade inkomst

vid taxering året näst efter det

år avgiften avser bestämts till minst

ettusentvåhundra kronor och som

icke vid utgången av sistnämnda år

upphört att vara medlem eller fyllt

sextiosju år och ej heller för december

månad samma år ägt uppbära

folkpensionsförmån i annan form än

ålderspension.

Avgift för —-----ettusentvåhundra kronor.

Avgift för —------ ---av tjänstgöringen.

Vad i — —------taxerade inkomst.

Medlem, som--— — — -— makens sjukförsäkringsavgift.

■ ■ i •*’, f, '' A i; l - n bl i . ''N - * *''i.: , . ; ’ ■ - <.{•;•

35 §.

överstiger medlems sammanlagda

avgift för sjukvårdsförsäkringen och

försäkringen för grundsjukpenning

två procent av hans vid taxering till

statlig inkomstskatt året näst efter

det år avgiften avser taxerade inkomst,

skall avgiften nedsättas till

två procent av nämnda inkomst. År

medlem taxerad enligt för gift skattskyldig

gällande bestämmelser, skall

Överstiger medlems sammanlagda

avgift för sjukvårdsförsäkringen och

försäkringen för grundsjukpenning

två procent av hans vid taxering till

statlig inkomstskatt året näst efter

det år avgiften avser taxerade inkomst,

skall avgiften nedsättas till

två procent av nämnda inkomst. Är

medlem taxerad enligt för gift skattskyldig

gällande bestämmelser, skall

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

(Nuvarande lydelse)

härvid å vardera maken anses belöpa

hälften av makarnas sammanlagda

taxerade inkomst. Nedsättning

skall i första hand avse avgift för

sjukvårdsförsäkringen. Vid nedsättning

uppkommande öretal skall, om

det uppgår till högst femtio, bortfalla

och, om det överstiger femtio,

höjas till närmaste hela krontal.

Därest vad

(Föreslagen lydelse)

härvid å vardera maken anses belöpa

hälften av makarnas sammanlagda

taxerade inkomst. Nedsättning skall

i första hand avse avgift för sjukvårdsförsäkringen.

Har medlem under visst kalenderår

åtnjutit inkomst, för vilken erlagts

sjömansskatt, skall avgift för försäkringen

för tilläggssjukpenning avseende

samma år nedsättas med en

tolftedel för varje kalendermånad,

under vilken sådan inkomst åtnjutits.

Vid nedsättning uppkommande

öretal skall, om det uppgår till högst

femtio, bortfalla och, om det överstiger

femtio, höjas till närmaste hela

krontal,

s honom.

41 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår

till centralsjukkassa med nedan angivna

procentuella andel av de utgifter

under kalenderåret, som bestritts

av centralsjukkassan och till denna

anslutna lokalsjukkassor, nämligen

för

a) läkarvård enligt 14 § och 19 §

första stycket samt gottgörelse till

arbetsgivare enligt 19 § andra stycket

för läkarvård och för andra sjukvårdande

åtgärder än som avses i

18 § ävensom resor enligt 16 och

17 §§ ................50 proeent;

b) grundsjukpenning och motsvarande

del av hempenning...... 50

procent;

c) barntillägg...... 75 procent.

Sjukhjälpsbidrag utgår till

centralsjukkas&a med nedan angivna

procentuella andel av de utgifter under

kalenderåret, som bestritts av

centralsjukkassan och till denna anslutna

lokalsjukkassor, nämligen för

a) läkarvård enligt 14 § och 19 §

första stycket, gottgörelse till arbetsgivare

enligt 19 § andra stycket för

läkarvård och för andra sjukvårdande

åtgärder än som avses i 18 §, resor

enligt 16 och 17 §§ samt gottgörelse

enligt 19 § tredje stycket för

transporter .......... 50 procent;

b) grundsjukpenning och motsvarande

del av hempenning......50

procent;

c) barntillägg........75 procent.

Konungen äger--—---tillkomma lokalsjukkassa.

Angående sjukhjälpsbidrag------särskilt stadgat.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1960.

Bestämmelserna i 16 och 17 §§

äldre lydelsen skola äga tillämpning

i fråga om resor, som påbörjats före

ikraftträdandet.

1 fall då försäkrad börjat undergå

arbetspräuning eller yrkesutbildning

före lagens ikraftträdande, skall 23 §

£ dess äldre lydelse tillämpas.

Bestämmelserna i 33 § äldre lydelsen

skola äga tillämpning i fråga om

avgifter för år 1958 och tidigare år.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr h5 år 1959

Förslag

till

. • -av\in Ai

l.-yjl itllU! '''' . • -S i''i,v

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

'' • ''■ WtvV- • : Ut \ j.. i »i

Härigenom förordnas, att 10, 21 och 22 §§ lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

in 1 fn,).--.’, J yjtv.rM^i»,\s\ ),\( Il )\-)i

Nuvarande lydelse) A l4Vlv.,,) (Föreslagen lydelse)

Vid bedömande------

Drabbas försäkrad,-----

Därest den skadade undergår yrkesutbildning,

som huvudsakligen

syftar till och är ägnad att väsentligt

minska skadans inverkan på

hans förmåga att framdeles bereda

sig arbetsinkomst, skall vid bedömande

av arbetsförmågans nedsättning

under utbildningstiden beaktas i vad

mån utbildningen medför hinder för

honom att utföra förvärvsarbete. Vid

bedömande av arbetsförmågans nedsättning

efter utbildningstidens slut

må, om utbildningen kan antagas

hava varaktigt minskat skadans inverkan

på arbetsförmågan, skälig

hänsyn tagas härtill.

jämväl härtill.

— senare skadan.

Därest den skadade undergår arbetsprövning

eller sådan yrkesutbildning,

som huvudsakligen syftar till

och är ägnad att väsentligt minska

skadans inverkan på hans förmåga

att framdeles bereda sig arbetsinkomst,

skall vid bedömande av arbetsförmågans

nedsättning under

tiden för arbets prövningen eller yrkesutbildningen

beaktas i vad mån

verksamheten medför hinder för honom

att utföra förvärvsarbete. Vid

bedömande av arbetsförmågans nedsättning

efter avslutad yrkesutbildning

må, om utbildningen kan antagas

hava varaktigt minskat skadans

inverkan på arbetsförmågan,

skälig hänsyn tagas härtill.

21

Varje barn till den avlidne äger

till den dag det fyller sexton år uppbära

livränta med belopp, som motsvarar

en sjättedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst. Är barnet efter

sagda tidpunkt till följd av sjukdom

eller annan dylik orsak ur stånd

§•

Varje barn till den avlidne äger

till den dag det fyller sexton år uppbära

livränta med belopp, som motsvarar

en sjättedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst. Är barnet efter

sagda tidpunkt till följd av sjukdom

eller annan dylik orsak ur stånd

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

(Nuvarande lydelse)

att själv försörja sig, skall livräntan

utgå, så länge anledningen till den

bristande försörjningsförmågan fortfar,

dock längst till den dag barnet

fyller tjuguett år. Till barn, som var

adopterat av annan än den avlidnes

make, skall livränta dock ej utgivas,

med mindre adoptanten samt, om

han var gift, hans make vid tiden

för dödsfallet voro ur stånd att fullgöra

sin underhållsskyldighet mot

barnet. Ej heller skall livränta utgå

till barn utom äktenskap, därest den

avlidne enligt avtal som är bindande

för barnet, åtagit sig att till dess underhåll

utgiva visst belopp en gång

för alla.

Adoptivbarn äger------

(Föreslagen lydelse)

att själv försörja sig, skall livräntan

utgå, så länge anledningen till den

bristande försörjningsförmågan fortfar,

dock längst till den dag barnet

fyller tjuguett år. Till barn, som var

adopterat av annan än den avlidnes

make, skall livränta dock ej utgivas.

Ej heller skall livränta utgå till barn

utom äktenskap, därest den avlidne

enligt avtal som är bindande för barnet,

åtagit sig att till dess underhåll

utgiva visst belopp en gång för alla.

eget barn.

Var den

erforderligt underhåll.

22 §.

Kommer den avlidnes fader, moder

eller adoptant att till följd av

dödsfallet sakna erforderligt underhåll,

äger sådan efterlevande under

sin återstående livstid erhålla livränta

med belopp, som med hänsyn

till omständigheterna prövas skäligt,

dock högst motsvarande en sjättedel

av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Kommer den avlidnes fader, moder

eller adoptant att till följd av dödsfallet

sakna erforderligt underhåll,

äger sådan efterlevande under sin

återstående livstid erhålla livränta

med belopp, som med hänsyn till omständigheterna

prövas skäligt, dock

högst motsvarande en sjättedel av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Livränta skall dock ej utgivas till den

avlidnes fader eller moder, därest

den avlidne var adopterad av annan

än faderns eller moderns make.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1960.

Beträffande livränta i anledning

av skada, som inträffat före ikraftträdandet,

skola dock 21 och 22 §§ i

deras äldre lydelse alltjämt äga tilllämpning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

Förslag

till

Förordning

om ändring i militärersättnings förordningen den 2 juni 1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, att 7 § 3 och 4 mom. samt 8 § militärersättningsförordningen

den 2 juni 19501 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse)

7

3 m o m. Varje barn till den avlidne

äger till den dag det fyller sexton

år uppbära livränta med belopp, som

motsvarar en sjättedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst. Är barnet

efter sagda tidpunkt till följd av sjukdom

eller annan dylik orsak ur stånd

att själv försörja sig, skall livräntan

utgå, så länge anledningen till den

bristande försörjningsförmågan fortfar,

dock längst till den dag barnet

fyller tjuguett år. Till barn, som var

adopterat av annan än den avlidnes

make, skall livränta dock ej utgivas,

med mindre adoptanten samt, om

han var gift, hans make vid tiden för

dödsfallet voro ur stånd att fullgöra

sin underhållsskyldighet mot barnet.

Ej heller skall livränta utgå till barn

utom äktenskap, därest den avlidne

enligt avtal som är bindande för barnet,

åtagit sig att till dess underhåll

utgiva visst belopp en gång för alla.

Adoptivbarn äger

Var den---

(Föreslagen lydelse)

§•

3 m o m. Varje barn till den avlidne

äger till den dag det fyller sexton

år uppbära livränta med belopp, som

motsvarar en sjättedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst. Är barnet

efter sagda tidpunkt till följd av

sjukdom etter annan dylik orsak ur

stånd att själv försörja sig, skall livräntan

utgå, så länge anledningen till

den hristande försörjningsförmågan

fortfar, dock längst till den dag barnet

fyller tjuguett år. Titt barn, som

var adopterat av annan än den avlidnes

make, skall livränta dock ej

utgivas. Ej heller skall livränta utgå

titt barn utom äktenskap, därest den

avlidne enligt avtal som är bindande

för barnet, åtagit sig att titt dess underhåll

utgiva visst belopp en gång

för alla.

-------eget barn.

---erforderligt underhåll.

1 Senaste lydelse av 7 och 8 |{ te SFS 1954:460.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

(Nuvarande lydelse)

4 mom. Kommer den avlidnes

fader, moder eller adoptant att till

följd av dödsfallet sakna erforderligt

underhåll, äger sådan efterlevande

under sin återstående livstid erhålla

livränta med belopp, som med hänsyn

till omständigheterna prövas

skäligt, dock högst motsvarande en

sjättedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

(Föreslagen lydelse)

4 mom. Kommer den avlidnes

fader, moder eller adoptant att till

följd av dödsfallet sakna erforderligt

underhåll, äger sådan efterlevande

under sin återstående livstid erhålla

livränta med belopp, som med hänsyn

till omständigheterna prövas

skäligt, dock högst motsvarande en

sjättedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Livränta skall dock ej

utgivas till den avlidnes fader eller

moder, därest den avlidne var adopterad

av annan ån faderns eller moderns

make.

8 §.

Vid bedömande-------jämväl härtill.

Om någon------av detta.

Därest den skadade undergår yr- Därest den skadade undergår

kesutbildning, som huvudsakligen

syftar till och är ägnad att väsentligt

minska skadans inverkan på hans

förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst,

skall vid bedömande av

arbetsförmågans nedsättning under

utbildningstiden beaktas i vad mån

utbildningen medför hinder för honom

att utföra förvärvsarbete. Vid

bedömande av arbetsförmågans nedsättning

efter utbildningstidens upphörande

må, om utbildningen kan

antagas hava varaktigt minskat skadans

inverkan på arbetsförmågan,

skälig hänsyn tagas därtill.

arbets prövning eller sådan yrkesutbildning,

som huvudsakligen syftar

till och är ägnad att väsentligt minska

skadans inverkan på hans förmåga

att framdeles bereda sig arbetsinkomst,

skall vid bedömande av arbetsförmågans

nedsättning under

tiden för arbetsprövningen eller yrkesutbildningen

beaktas i vad mån

verksamheten medför hinder för honom

att utföra förvärvsarbete. Vid

bedömande av arbetsförmågans nedsättning

efter avslutad yrkesutbildning

må, om utbildningen kan antagas

hava varaktigt minskat skadans

inverkan på arbetsförmågan,

skälig hänsyn tagas därtill.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1960.

Beträffande livränta i anledning av

skada, som inträffat före ikraftträdandet,

skola dock 7 § 3 och 4 mom.

i deras äldre lydelse alltjämt äga tilllåmpning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare

• 1 ■ V''",. f* U r \ l U)'' r I .; !. flt-K?

Härigenom förordnas, att 2—6 §§ samt 8 § lagen den 18 maj 1956 om er
-

sättning åt smittbärare1 skola erhålla

(Nuvarande lydelse)

2

Ersättning åt tillfällig smittbärare

utgår från och med den dag då myndighetens

ingripande träder i tillämpning

och så länge det består, dock

längst under nittio dagar i följd.

i <: t) >• i, *. i ,• „ ^ (i it. | i u < i

:*rm *• ''>><;*/ i • f; \; • ''

! ■'' * ''!! ’ 1 f ii ■ u: it.. u- .

^ ‘ ‘ ’ ''< *'' • ■ '' **''• • I ’ >'' ''f * ■ : i. i. Mi i

Ersättningen åt den som är sjukpenningförsäkrad

jämlikt lagen om

allmän sjukförsäkring utgår för dag

räknat med det högsta belopp som

han vid sjukdom är berättigad att

uppbära i sjukhjälp på grund av den

obligatoriska och frivilliga sjukpenningförsäkringen

för dag under de

första etthundraåttio dagarna av en

sjukperiod, för vilken sjukpenning

utgår; dock att ersättning åt den som

åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete

än inkomst av tjänst alltid

skall bestämmas till det belopp för

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ersättning åt tillfällig smittbärare

utgår dels för inkomstbortfall, som

smittbärare åsamkas till följd av

tnyndighetens ingripande, från och

med den dag då ingripandet träder i

tillämpning och så länge det består,

dock längst under nittio dagar i

följd, och dels för resa, som varit

erforderlig på grund av ingripandet.

§•

Ersättningen för inkomstbortfall

åt den som är sjukpenningförsäkrad

jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring

utgår för dag räknat med det

högsta belopp som han vid sjukdom

är berättigad att uppbära i sjukhjälp

på grund av den obligatoriska och

frivilliga s j ukpenningför säkringen

för dag under de första etthundraåttio

dagarna av en sjukperiod, för

vilken sjukpenning utgår; dock att

ersättning åt den som åtnjuter annan

inkomst av förvärvsarbete än inkomst

av tjänst alltid skall bestäm
-

1 Senaste lydelse av 3 och 8 §§ se SFS 1958:459.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

15

(Nuvarande lydelse)

dag räknat som skulle hava utgått

till honom, därest hela hans årsinkomst

av förvärvsarbete utgjort inkomst

av tjänst.

Ersättningen åt — — —--

(Föreslagen lydelse)

mas till det belopp för dag räknat

som skulle hava utgått till honom,

därest hela hans årsinkomst av förvärvsarbete

utgjort inkomst av

tjänst,

sagda lag.

Den som —----— — om arbetsinkomst.

4 §.

Är den till ersättning berättigade

intagen å sjukvårdsanstalt, som i lagen

om allmän sjukförsäkring omförmäles,

skall ersättningen minskas

med tre kronor för dag, dock med

högst hälften av ersättningens belopp.

Det lägsta ersättningsbeloppet

till kvinna, som är intagen å sjukvårdsanstalt

och i hemmet har minst

ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat

såsom barn till henne

eller hennes make, skall utgöra

fem kronor för dag.

Är den till ersättning berättigade

intagen å sjukvårdsanstalt, som i lagen

om allmän sjukförsäkring omförmäles,

skall ersättningen för inkomstbortfall

minskas med tre kronor

för dag, dock med högst hälften

av ersättningens belopp. Det lägsta

ersättningsbeloppet till kvinna, som

är intagen å sjukvårdsanstalt och i

hemmet har minst ett barn under tio

år vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom

barn till henne eller hennes make,

skall utgöra fem kronor för dag.

5 §•

Från ersättningen skola avräknas

sjuk- eller hempenning, tilläggspenning

och barntillägg, vartill smittbäraren

under tiden för ingripandet

må vara berättigad enligt lagen om

allmän sjukförsäkring, lagen med

särskilda bestämmelser om frivillig

sjukpenningförsäkring i allmän

sjukkassa, lagen om yrkesskadeförsäkring

eller lagen om moderskapshjälp.

Från ersättningen------

Från ersättningen för inkomstbortfall

skola avräknas sjuk- eller

hempenning, tilläggspenning och

barntillägg, vartill smittbäraren under

tiden för ingripandet må vara berättigad

enligt lagen om allmän sjukförsäkring,

lagen med särskilda bestämmelser

om frivillig sjukpenningförsäkring

i allmän sjukkassa, lagen

om yrkesskadeförsäkring eller lagen

om moderskapshjälp.

för ingripandet.

Vad i

om yrkesskadeförsäkring.

6 §•

Tillfällig smittbärare, vilken under Tillfällig smittbärare, vilken under

tid för ingripande som i denna lag tid för ingripande som i denna lag

avses är tillförsäkrad lön av allmän- avses är tillförsäkrad lön av allmän
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

(Nuvarande lydelse)

na medel, äger rätt till ersättning endast

i den mån lönen understiger vad

som eljest skulle hava utgått i ersättning

åt honom enligt denna lag.

(Föreslagen lydelse)

na medel, äger rätt till ersättning för

inkomstbortfall endast i den mån lönen

understiger vad som eljest skulle

hava utgått i sådan ersättning åt honom

enligt denna lag.

8 §•

Framställning om------

Vid framställningen-----

Därest sökanden under tiden för

ingripandet äger uppbära ersättning,

som i 5 § avses, eller lön, som utgår

av allmänna medel, skall framställningen

därjämte innehålla av sökanden

på heder och samvete avgiven

försäkran angående den ersättning

och lön han äger uppbära under nyssnämnda

tid.

ersättning förloras.

— om ingripandet.

Därest den som gör framställning

om ersättning för inkomstbortfall

under tiden för ingripandet ägei

uppbära ersättning, som i 5 § avses,

eller lön, som utgår av allmänna medel,

skall framställningen därjämte

innehålla av sökanden på heder och

samvete avgiven försäkran angående

den ersättning och lön han äger uppbära

under nyssnämnda tid.

Denna lag tråder i kraft den i januari

1960. 1

1 anslutning till propositionen har utskottet behandlat följande i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 521 av herr Elmgren och II: 628 av herr

Johansson i Norrköping m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 522 av herr Mattsson m. fl. och II: 626

av herr Jansson i Benestad,

3) motionen I: 516 av herr Edström,

4) motionen II: 627 av herr Senander m. fl. samt

5) motionen II: 634 av fru Lindberg m. fl.

Beträffande innehållet i propositionen och motionerna får utskottet, i

den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen

samt till motionerna II: 628, I: 522, I: 516, II: 627 och II: 634.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

17

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådana ändringar i sjukförsäkringslagen att

sjukpenningsförsäkringen skall vara vilande, medan en försäkrad undergår

arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning. Förslaget innebär,

att sjukpenning inte skall utgå under tiden för sådan arbetsvärd samt

att under sagda tid den försäkrades sjukpenningförsäkring inte skall få

upphöra eller ändras så att han placeras i lägre sjukpenningklass än den

som han tillhörde, då arbetsvärden började. Vidare föreslås, att de bestämmelser

i yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen

som angår bedömandet av arbetsförmågans nedsättning under tiden för

yrkesutbildning skall utvidgas till att även avse arbetsprövning.

Sjukförsäkringslagens bestämmelser om reseersättning föreslås ändrade

så att ersättning för övernattningskostnader och för följeslagares inkomstförlust

kan utgå. Förslaget innebär vidare, att den försäkrades självrisk

skall vara enhetlig för olika slags resor och utgöras av ett fast karensbelopp

om 4 kronor, utöver vilket kostnaden ersättes i sin helhet. Kungl.

Maj :t föreslås erhålla rätt att beträffande resor inom viss centralsjukkassas

verksamhetsområde föreskriva, att karensbeloppet skall vara 5 kronor

och att regeln om begränsning av ersättningen till vad som skulle ha

utgått vid besök hos närmaste provinsial- eller stadsläkare icke skall äga

tillämpning. Visst ytterligare undantag från sistnämnda begränsningsregel

föreslås för fall då den försäkrade på grund av sjukdom varit i trängande

behov av läkarvård men inte kunnat anträffa provinsial- eller stadsläkaren

och därför sökt vård hos annan läkare. Beträffande ersättning för återresa

från läkare föreslås, att ersättning för resa till den försäkrades bostad

skall utgå utan begränsning med hänsyn till avståndet då resan anträtts

från den försäkrades arbetsplats och den försäkrade företager dagliga

resor mellan bostaden och arbetsplatsen. I fråga om sjukhusresorna föreslås,

dels att de begränsningsregler som gäller beträffande sjukhusvalet

vid intagningsresa även skall avse återresa och dels att ersättning för återresa

från sjukvårdsinrättning skall kunna utgivas även då en försäkrad

blivit i behov av sjukhusvård under vistelse utanför det egna länet och

intagits på sjukvårdsinrättning utanför detta. Slutligen föreslås, att sjukkassorna

skall äga rätt att träffa avtal med kommun eller annan om gottgörelse

för sjuktransporter.

Lagen om ersättning åt smittbärare föreslås ändrad så att tillfällig smittbärare

berättigas erhålla ersättning för resekostnad, som uppkommit på

grund av sådant ingripande som avses i lagen.

Sjukförsäkringslagens avgiftsbestämmelser föreslås ändrade så att befrielse

från skyldighet att för ett visst år erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen

skall föreligga då en försäkrad genom retroaktivt beslut blir

2 — Bilmng till riksdagens protokoll 1959. 9 saml. 2 avd. Nr 45

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

berättigad till folkpensionsförmån för december månad nämnda år. Vidare

föreslås vissa ändrade avgiftsregler med anledning av införandet av den

särskilda sjömansskatten.

Slutligen framlägges förslag om ändringar i yrkesskadeförsäkringslagen

och militärersättningsförordningen som en följd av tidigare genomförda

lagändringar angående adoptivbarns rättsliga ställning.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1960.

Inledning

Föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, har i samband

med remissen till lagrådet anfört:

»Sedan sjukförsäkringslagen trädde i kraft den 1 januari 1955 har vid

olika tillfällen vidtagits ändringar av sådana bestämmelser i lagen, beträffande

vilka behovet av en omarbetning ansetts särskilt framträdande. Ändringarna

har varit av förhållandevis mindre räckvidd och enighet har i stort

sett rått om att en allmän och mera omfattande översyn av sjukförsäkringslagen

bör anstå, till dess ytterligare erfarenheter vunnits rörande lagens verkningar

och till dess samordningsfrågorna inom socialförsäkringen i sin helhet

kan prövas.

När jag förordar, att även 1959 års riksdag förelägges förslag om ändringar

i sjukförsäkringslagen m. m., har jag alltjämt den uppfattningen, att

det i avvaktan på den allmänna översynen av hithörande frågor inte bör

genomföras några mera genomgripande ändringar eller ändringar, som innebär

principiella nyheter. Åtskilliga i och för sig befogade önskemål om ändringar

i bestämmelserna har jag därför inte ansett mig kunna för närvarande

upptaga till behandling. Andra ändringsförslag är däremot av den art och

angelägenhetsgrad, att jag anser reformbehoven böra tillgodoses utan ytterligare

dröjsmål.

Sålunda synes vissa av de förslag, som utredningen om socialförsäkring

och arbetsanpassning1 framlagt i ett den 21 april 1958 avgivet betänkande

(SOU 1958: 17), redan nu böra upptagas till prövning. Utredningen har haft

i uppdrag att undersöka, i vilken utsträckning det är möjligt och lämpligt

att låta den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen i administrativt

och ekonomiskt avseende inkopplas på den verksamhet, som syftar

till att återanpassa en sjuk person till arbetslivet, samt att ta ställning till

de organisatoriska och rättsliga problem, som ett stöd från sjuk- och yrkesskadeförsäkringarnas

sida åt ifrågavarande rehabiliteringsverksamhet erbjuder.

I enlighet härmed har utredningen gjort vissa rekommendationer an- *

* Landshövdingen Per Eckerberg, ordförande, sekreteraren i Landsorganisationen i Sverige

Nils Kellgren, biträdande direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Sven Hydén, framlidne

landshövdingen E. Gust. Andersson, verkställande direktören i Sveriges läkarförbund Erik

Husmark samt överläkaren vid Ortopediska kliniken i Göteborg, professorn Erik Severin

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

gående samarbete mellan socialförsäkringsorganen och de arbetsvårdande

myndigheterna samt framlagt förslag till ändringar i sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagarna

och i militärersättningsförordningen.

Ett annat aktuellt spörsmål rör utformningen av reseersättningsbestämmelserna.

Såväl i riksdagen som från organisationer och enskilda har yrkanden

framställts om ändringar och kompletteringar av bestämmelserna i olika

avseenden. De allmänna sjukkassorna har också i åtskilliga fall på grundval

av sina erfarenheter av bestämmelsernas tillämpning till riksförsäkringsanstalten

framställt önskemål om sådana ändringar. Med hänsyn härtill

tillkallade jag efter bemyndigande den 26 april 1957 tre utredningsmän för

att biträda med översyn av sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser

och därmed sammanhängande spörsmål. Utredningsmännen, som

antog benämningen sjukreseutredningen1, avgav i juni 1958 betänkande i

ämnet (SOU 1958: 23).

Utöver de av de båda nämnda utredningarna framlagda förslagen avser

jag att till behandling upptaga vissa begränsade frågor sammanhängande

med nyligen genomförd lagstiftning på andra områden.

Yttranden över det betänkande som avlåtits av utredningen om socialförsäkring

och arbetsanpassning har efter remiss avgivits av statskontoret,

socialstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska

landstingsförbundet, Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska sjukkasseförbundet,

Svenska socialvårdsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges

akademikers centralorganisation, Sveriges läkarförbund, Svenska vanförevårdens

centralkommitté samt Rikskommittén för partiellt arbetsföra.

Över sjukreseutredningens betänkande har likaledes efter remiss yttranden

avgivits av statskontoret, riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen,

luftfartsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet, Svenska

socialvårdsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen

i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges läkarförbund samt

De vanföras riksförbund. Dessutom har samarbetsdelegationen för de fyra

nordligaste länen inkommit med yttrande i ärendet.»

Rehabiliteringen

Departementschefen

Föredragande departementschefen har vid avlåtande av remissen till lagrådet

anfört:

1 Byråchefen i socialdepartementet L. Hultström, ordförande, samt ledamöterna av riksdagens

andra kammare S. A. Mellqvist och J.-I. Nilsson.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

»För att bereda en sjuk eller skadad person möjlighet att helt eller delvis

återgå till arbetslivet — oberoende av om i övrigt samhällets resurser

behöver tagas i anspråk för vederbörandes försörjning — bedrives numera

en alltmer omfattande s. k. rehabiliteringsverksamhet vid sidan av den

egentliga sjukvården. Inom rehabiliteringsverksamheten skiljer man mellan

en medicinskt betonad del och en arbetsmarknadsbetonad del. Den

medicinska rehabiliteringen, som svårligen kan klart avgränsas från den

egentliga sjukvården, avser att häva sjukdomen, förkorta konvalescenstiden

och överhuvudtaget förbättra patientens fysiska och psykiska duglighet. Den

arbetsmarknadsbetonade delen av rehabiliteringsverksamheten, som benämnes

arbetsvärd, syftar direkt eller indirekt till att skapa förutsättningar för

den partiellt arbetsföre att helt eller delvis genom arbete bereda sig försörjning.

Den rehabiliteringsverksamhet, som byggts upp under senare år, har givit

goda resultat, och det har visat sig att handikappade efter genomgången träning

eller utbildning kan göra en god insats i arbetslivet. Verksamheten är

därför av stor samhällsekonomisk betydelse. För den enskilde är det av

oskattbart värde att kunna återgå till normala levnadsförhållanden. Rehabiliteringsverksamheten

fyller sålunda en betydelsefull samhällsfunktion. Tvekan

bör inte råda om att det även ligger i socialförsäkringens intresse att på

allt sätt medverka till att stödja denna verksamhet.

Frågan om socialförsäkringens medverkan, administrativt och ekonomiskt,

i rehabiliteringsverksamheten har undersökts av utredningen om socialförsäkring

och arbetsanpassning. Beträffande den administrativa

medverkan föreslår utredningen, att det inom varje centralsjukkasseområde

skall utses ett samarbetslag bestående av representanter för

sjukkassorna och arbetsvårdsorganen. Till dessa samarbetslag skall enligt

utredningens förslag sjukkassorna senast då sjukhjälp utgått under tre månader

inrapportera sjukskrivna medlemmar för prövning av arbetsvårdsbehovet.

Härigenom erhålles möjlighet att i tid påkalla rehabiliteringsåtgärder.

Viss försöksverksamhet har förekommit, vilken givit goda resultat. Utredningen

föreslår vidare utvidgat samarbete i olika avseenden mellan berörda

socialförsäkringsorgan och arbetsvårdsorganen. Bl. a. förordas att sjukkontrollanterna

vid sidan av sjukkontrollen skall få till uppgift att för arbetsvårdsorganens

räkning insamla utredningsmaterial beträffande försäkrade,

för vilka behov av arbetsvårdande åtgärder kan föreligga.

Utredningens förslag till samarbete i olika former synes mig kunna medföra,

att en smidig och kontinuerlig samverkan åvägabringas mellan socialförsäkringsorganen

och de arbetsvårdande institutionerna till fromma för

rehabiliteringsverksamheten. Jag utgår därför från att utredningens rekommendationer

uppmärksammas av berörda organ. Härvid synes även möjligheterna

till samarbete med den läkare, som behandlat den sjuke, i enlighet

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

med medicinalstyrelsens påpekande kunna tillvaratagas. Medverkan av

sjukkontrollanterna vid insamlande av material för arbetsvårdsorganens

räkning förutsätter, att Kungl. Maj :t förordnar därom med stöd av 58 §

andra stycket SFL. Det torde ankomma på riksförsäkringsanstalten och arbetsmarknadsstyrelsen

att, i den mån lämplig personal för uppgiften finnes

att tillgå, göra framställning om sådant förordnande.

I avsikt att söka stimulera den enskilde i dennes strävan att återanpassa

sig till arbetslivet har utredningen föreslagit vissa ändringar i SFL, YFL och

Milf, vilka syftar till att öka samhällets ekonomiska medverkan

vid rehabiliteringen, såvitt angår stödet åt den enskilde. De föreslagna ändringarna

medför därjämte en omfördelning av det ekonomiska stödet mellan

socialförsäkringen och andra samhälleliga hjälpformer.

Sålunda föreslår utredningen sådana ändringar i 18 § SFL, 12 § YFL och

8 § Milf, att de åtgärder som inom den medicinska rehabiliteringen går under

benämningen funktionsprövning och arbetsterapi göres

ersättningsberättigande. Utredningen framhåller, alt dessa

åtgärder utgör viktiga delområden av den medicinska rehabiliteringen och

att det synes erforderligt att bringa socialförsäkringens bestämmelser i bättre

överensstämmelse med riktlinjerna för denna verksamhet.

Remissorganen bär delat utredningens uppfattning att det föreligger skäl

för att ifrågavarande rehabiliteringsformer göres återbäringsberättigande.

Från flera håll har emellertid framhållits, att oklarhet råder beträffande innebörden

av begreppen funktionsprövning och arbetsterapi samt deras avgränsning

i förhållande till andra rehabiliteringsåtgärder. Det har därför

uttalats farhågor för att tolkningssvårigheter kan uppstå.

Enligt min mening kan de under remissbehandlingen gjorda erinringarna

inte frånkännas fog. Sålunda förefaller gränsen mellan vad som benämnes

arbetsterapi och arbetsträning vara flytande. Inte heller är det klart om arbetsterapi

skall anses inbegripa även sysselsättningsterapi. Begreppet funktionsprövning

synes också vara relativt obestämt, och denna undersökningsform

ingår enligt vad jag erfarit även som ett led i den egentliga sjukvården.

Till de angivna invändningarna mot utredningens förslag kommer, att ett

genomförande av detsamma skulle medföra en utvidgning av de i 18 § SFL

stadgade undantagen från lagens huvudprincip att endast läkarvård är återbäringsberättigande.

Även i andra sammanhang har förslag framförts om

utvidgningar i återbäringsrätten till andra kostnader än sådana som a^er

läkarvård. Som inledningsvis berörts har emellertid hittills ansetts, att sådana

utvidgningar av ersättningsrätten, vilka kan sägas innebära ett frångående

av nu gällande allmänna principer för lagstiftningen, bör anstå till

dess man vid den planerade allmänna översynen av sjukförsäkringen kan

göra en mera omfattande och allsidig prövning av de föreslagna ändringarnas

angelägenhetsgrad. Någon anledning att i nuvarande läge intaga en annan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

ståndpunkt synes inte föreligga. Den allmänna översynen av sjukförsäkringen

torde få komma till stånd inom en relativt nära framtid bl. a. som

följd av pensionsreformen.

På grund härav och med hänsyn till att ett genomförande av förslaget kan

antagas medföra icke obetydliga kostnadsökningar för sjukkassorna, anser

jag mig för närvarande inte kunna tillstyrka de föreslagna ändringarna i

18 § SFL. Med hänsyn till frågans betydelse för de skadade och sjuka, som

underkastar sig ifrågavarande såväl kostsamma som tidskrävande behandling,

bör emellertid ett förnyat övervägande ske i samband med den allmänna

översynen. Därvid får även förslagen om ändringar i 12 § YFL och

6 § Milf behandlas.

Även om man bör gå fram med försiktighet när det gäller att nu genomföra

ändringar i SFL, bör hinder inte föreligga att göra justeringar på vissa

särskilda punkter. Härvid synes uppmärksamheten böra riktas på utredningens

förslag rörande bestämmelserna om sjukpenning enligt SFL.

Under den tid då en person undergår arbetsvård kan han vara berättigad

till sjukpenning, samtidigt med att vissa ersättningar utgives från annat

håll än från sjukförsäkringen. I sistnämnda avseende gäller, att det vid

arbetsprövning och yrkesutbildning kan utgivas utbildningsbidrag, av vilka

staten svarar för 75 procent och kommunen eller annan för 25 procent. Bidragen

utgår i form av grundbidrag, hyresbidrag, familjetillägg och särskilt

tillägg. Dessa bidrag reduceras med eventuellt utgående sjukpenning. Vid

arbetsprövning och vid den yrkesutbildning som sker i skol- eller kursform

utgår ingen annan ersättning än utbildningsbidrag, låt vara att det vid yrkesutbildning

utgives en timpenning om en krona, som avdrages från utbildningsbidraget.

Vid yrkesutbildning i näringslivet är utbildningsbidragen att

anse som kompletteringar till den lön som utbetalas för utfört arbete, om

denna är otillräcklig för uppehället. Beträffande arbetsträning och skyddad

sysselsättning varierar ersättningsgrunderna. Gemensamt är dock, att lön

utgår för utfört arbete och att lönen kompletteras av för sörjningsbidrag

från landstingen eller av socialhjälp. Även landstingens försörj ningsbidrag

reduceras med utgående sjukpenning. Som regel svarar vederbörande hemortskommun

i sista hand även för de av landstingen utbetalade försörj ningsbidragen.

Enligt 21 § SFL utgår hel sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan och

halv sjukpenning vid nedsättning av denna med minst hälften. Såsom utredningen

anfört torde bedömningen av arbetsförmågan böra ske mot bakgrunden

av den försäkrades faktiska möjligheter att erhålla sin försörjning

genom förvärvsarbete. Sådana möjligheter synes inte föreligga vid arbetsprövning

och vid yrkesutbildning i skol- eller kursform. Vid sådan arbetsvård

torde därför fullständig arbetsoförmåga så gott som alltid få anses

föreligga. Vid yrkesutbildning i näringslivet samt vid arbetsträning och

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr ko år 1959 23

skyddad sysselsättning kan emellertid den försäkrade uppbära arbetsinkomst

och därigenom anses ha sådan arbetsförmåga att nedsättning eller

indragning av sjukpenning kan komma i fråga.

Beträffande ändring av en sjukkassemedlems sjukpenningförsäkring

stadgas i 11 § SFL, att då en sjukkassa fått kännedom om att en medlems

årsinkomst av tjänst eller annat förvärvsarbete undergått ändring av betydelse

för sjukpenningförsäkringen, kassan utan dröjsmål skall meddela det

beslut, som därav påkallas. Sådant beslut kan innebära, att en enbart sjukvårdsförsäkrad

medlem skall vara sjukpenningförsäkrad eller att en tidigare

sjukpenningförsäkrad medlem skall vara enbart sjukvårdsförsäkrad eller

att en sjukpenningförsäkrads klassplacering ändras. Härvid är att märka,

att enligt 22 § SFL en medlems tillhörighet till högre sjukpenningklass än

den första är beroende allenast av medlemmens årsinkomst av tjänst samt

att placeringen i viss klass är beroende av storleken av denna årsinkomst.

Enligt 11 § SFL får vidare — frånsett speciella fall — ändring av en medlems

sjukpenningförsäkring inte ske under tid, då han lider av sjukdom,

som medför nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Under tid,

då medlemmen undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning i skol- eller

kursform, uppbär han inte någon arbetsersättning, och i regel synes han

därvid böra anses lida av sjukdom, som nyss sagts. Vid dessa former av

arbetsvärd torde därför någon ändring av hans sjukpenningförsäkring i

allmänhet icke bli aktuell. Annorlunda blir förhållandet vid de former av

arbetsvärd, vid vilka arbetsersättning utgår. Denna ersättning kan vara

så stor att arbetsförmågan inte kan anses nedsatt med hälften. Vid yrkesutbildning

i näringslivet och vid skyddad sysselsättning torde vidare arbetsersättningen

vara av så pass varaktig karaktär och i övrigt av sådan art,

att den kan medföra ändring av sjukpenningförsäkringen. Arbetsträningen

däremot är avsedd att pågå endast kortare tid, och som regel torde inkomsterna

under dylik arbetsvärd inte kunna anses ha den varaktighet, att

de bör beaktas vid bestämmandet av sjukpenningklass.

Sjukpenning må enligt 29 § SFL vid varje sjukdom utgå under högst

två år. Detta medför, att en försäkrad som undergår arbetsvärd efter en

långvarig sjukdom vid återfall i sjukdomen under pågående arbetsvärd

kan komma att stå utan försäkringsskydd.

Utredningen har ansett det otillfredsställande att en försäkrad som undergår

arbetsvärd — särskilt mera tidskrävande sådan —- riskerar att försäkringsskyddet

i fråga om rätten till sjukpenning förloras eller försämras

medan denna vård pågår. Detta förhållande kan utgöra ett avhållande moment,

när den försäkrade skall taga ställning till huruvida han skall underkasta

sig den ifrågasatta arbetsvårdsåtgärden. De försäkrade bör i stället

stimuleras till att ställa sig till förfogande för sådana åtgärder, vilka på kort

sikt inte sällan kräver personliga uppoffringar.

I syfte att undanröja olägenheterna av gällande regler föreslår utred
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 är 1959

ningen därför, att sjukpenningförsäkringen skall vara

vilande medan en försäkrad undergår vissa former av arbetsvärd,

nämligen arbetsprövning och yrkesutbildning. Förslaget innebär, att sjukpenning

inte skall utgå under tiden för sådan arbetsvärd samt alt placering

i lägre sjukpenningklass icke skall få äga rum under sagda tid.

Om utredningens förslag genomföres, skulle den fördelen vinnas, att en

försäkrad, som undergår ifrågavarande former av arbetsvärd, skulle bibehålla

det försäkringsskydd, som han har då arbetsvärden påbörjas, så att

detta vid senare uppkommande behov kan tagas i anspråk. Den försäkrade

torde i regel finna det förmånligare, att sjukpenning inte utgår under arbetsvärden,

eftersom han på så vis får uppbära de utgående utbildningsbidragen

oreducerade och behåller sitt försäkringsskydd oförändrat. Möjligen skulle

någon, vars sjukpenning är hög, kunna anse det förmånligare att uppbära

denna medan arbetsvärden pågår. Även i sådana fall — som måste

vara ytterst sällsynta — torde emellertid den försäkrade ha intresse av att

undvika utförsäkring. För de försäkrade bör därför de regler, som utredningen

föreslagit, vara förmånligare än de nu gällande. Härtill kommer, åt!

praktiska skäl talar för att den partiellt arbetsföre erhåller det samhälleliga

stödet från ett enda håll, i detta fall för närvarande arbetsvårdsorganen.

Vidare befrias sjukkassorna från de relativt tidsödande och komplicerade

avgöranden, som nu ofta måste träffas, huruvida vid ifrågavarande formei

av arbetsvärd hel, halv eller ingen sjukpenning skall utgå.

Jag tillstyrker därför, att de av utredningen i detta avseende föreslagne

lagändringarna genomföres. Sålunda bör 11 § SFL ändras så att en försäkrad

inte får placeras i lägre sjukpenningklass medan han undergår

arbetsprövning eller yrkesutbildning. I 23 § SFL bör intagas en bestämmelse

om att sjukpenning inte utgår vid de båda nämnda formerna av arbetsvärd.

Med hänsyn till att den försäkrade vid avbrott i arbetsvärden på grund av

sjukdom omedelbart är berättigad till sjukpenning, anser jag i likhet med

utredningen, att han bör erlägga avgift till sjukpenningförsäkringen i vanlig

ordning för den tid varunder arbetsvärden pågår.

Vad gäller den form av arbetsvärd, som benämnes arbetsträning, har

utredningen inte funnit skäl att föreslå bestämmelser av det slag som förordas

beträffande arbetsprövning och yrkesutbildning. Som skäl härför anföres,

att vid vissa arbetsträningsverkstäder några särskilda försörjningsbidrag

inte alls utgår och att vid övriga verkstäder bidragen är av högst

varierande storlek och som regel i sista hand bestrides av socialhjälpsmedel,

varför den försäkrade trots risken för utförsäkring i allmänhet föredrager

att i första hand utnyttja sjukpenningförmånen. För att de försäkrade skall

stimuleras att underkasta sig arbetsträning föreslår utredningen i stället, att

i 21 § SFL införes en bestämmelse om rätt till hel sjukpenning vid arbetsträning

under en tid av högst sex månader, oavsett graden av arbetsförmågans

nedsättning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959 25

Otvivelaktigt kan det förhållandet att en partiellt arbetsför löper risken

att förlora sin sjukpenning eller få denna nedsatt- när han påbörjar arbetsträning

— liksom när han över huvud taget börj ar arbeta — verka avhållande

på hans strävan att försöka återgå till arbetslivet. Vid arbetsträning

torde dock ofta, särskilt i början av verksamheten, den försäkrades arbetsförmåga

alltjämt vara nedsatt i sådan grad, att rätt till åtminstone halv

sjukpenning föreligger. I den mån arbetsförmågan inte är nedsatt med

minst hälften synes det knappast tillrådligt att i detta sammanhang avvika

från de allmänna reglerna om rätt till sjukpenning enligt SFL. När det

gäller frågan om specialregler vid arbetsträning, bör särskilt beaktas att

gränsen mellan denna verksamhet och skyddad sysselsättning, beträffande

vilken särbestämmelser ej ifrågasatts, är mycket oklar och att dessa två

arbetsvårdsformer ofta bedrives vid samma verkstäder utan någon tydligare

avgränsning dem emellan. Som påpekats under remissbehandlingen är gränsen

mellan arbetsterapi och arbetsträning likaså flytande. Av angivna skäl

kan jag därför inte nu tillstyrka den föreslagna ändringen i 21 § SFL. Det

synes i stället finnas anledning att avvakta erfarenheterna vid tillämpningen

av de ändrade regler, som jag föreslår beträffande arbetsprövning

och yrkesutbildning.

Beträffande ersättning enligt YFL och Milf har utredningen

föreslagit ändring av de bestämmelser i 10 § YFL och 8 § Milf som stadgar,

att det vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under tiden för

yrkesutbildning skall beaktas i vad mån utbildningen medför hinder för

den försäkrade att utföra förvärvsarbete. Ändringsförslaget innebär att bestämmelserna

skall utvidgas till att utöver yrkesutbildning även avse arbetsprövning

och arbetsträning. Jag kan tillstyrka utredningens förslag såvitt

det rör arbetsprövning, medan jag i den del det avser arbetsträning i likhet

med vad som gäller förslaget om motsvarande ändring i SFL inte anser mig

kunna biträda vad utredningen förordat.

De föreslagna bestämmelserna om vilande sjukpenningförsäkring medför

vissa ökade kostnader för utbildningsbidrag vid arbetsprövning och

yrkesutbildning, beroende på att bidraget inte längre kommer att minskas

med belopp motsvarande utgående sjukpenning. Kostnadsökningen torde

dock ej vara av sådan storleksordning att den påverkar beräkningen av statsanslag

för ifrågavarande ändamål (V ht p. 79 i årets statsverksproposition).»

I special motiveringen till förslaget om ändringar i sjukförsäkringslagen

har föredragande departementschefen beträffande It § anfört följande.

»Denna paragraf innehåller bestämmelser om sjukkassans beslut angående

tillhörighet till och ändringar i sjukpenningförsäkringen. I den allmänna

motiveringen har jag föreslagit, att en försäkrad inte skall få placeras

i lägre sjukpenningklass, medan han undergår arbetsvärd i form av

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 är 1059

arbetsprövning eller yrkesutbildning. Därvid har framhållits, att en försäkrad

som undergår arbetsprövning inte har någon arbetsinkomst och att han

därför som regel torde böra anses lida av sjukdom, som medför nedsättning

av arbetsförmågan med minst hälften. Eftersom sålunda redan på grund

härav någon ändring av sådan försäkrads sjukpenningklass till följd av

stadgandet i tredje stycket i förevarande paragraf som regel icke kan ske,

kunde det synas tillräckligt, att det föreslagna tillägget omfattade endast

yrkesutbildning. Då det emellertid inte är alldeles uteslutet, att arbetsförmågan

hos en försäkrad som undergår arbetsprövning på grund av särskilda

förhållanden icke anses vara nedsatt med minst hälften, har den nya regeln

fått gälla även arbetsprövning. Härigenom vinnes överensstämmelse med

det föreslagna stadgandet i 23 § om att sjukpenning inte skall utgå under tid,

då en försäkrad undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning. Med hänsyn

till att bestämmelsen bör avse endast arbetsprövning och yrkesutbildning,

som utgör arbetsvärd, har vidare angivits, att förmedling skall ha

skett genom arbetsvårdsorgan, dvs. arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna

och arbetsvårdsorgan hos landsting och kommuner.»

Lagrådet

Lagrådet har anfört:

»Lagrådet vill understryka, att mera genomgripande ändringar böra anstå

för att behandlas i det av departementschefen inledningsvis berörda

större sammanhanget. Vid en allmän översyn av sjukförsäkringen erhålles

nämligen osökt en överblick, som ställer frågorna i klarare dager och gör

deras lösning enklare. Ett förslag av så begränsad räckvidd som det remitterade,

vilket dock är ägnat att väsentligen undanröja olägenheterna av

gällande regler, synes däremot lämpligen kunna genomföras genom en

partiell reform.

Vad angår formuleringen av det nya stycket i 11 §, hemställer lagrådet

om uttryckligt angivande, att den försäkrade icke kan förlora sin rätt till

sjukpenning under vilandeperioden. Enligt den lydelse, som lagrådet vill

förorda, må hans sjukpenningförsäkring ej ändras så att han upphör att

vara sjukpenningförsäkrad eller kommer att tillhöra lägre sjukpenningklass

än den han tillhörde, då arbetsprövningen eller yrkesutbildningen

började.»

Departementschefen

\ad lagrådet anfört har beaktats av föredragande departementschefen i

hans anförande i samband med propositionens avlåtande.

Utskottet

Med rehabilitering avses i detta sammanhang åtgärder som syftar till att

minska följderna av sjukdom och invaliditet. Inom rehabiliteringsverksam
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959 27

heten skiljer man mellan medicinskt och arbetsmarknadsmässigt betingade

åtgärder; de senare benämnes i allmänhet arbetsvärd.

Rehabiliteringen är av utomordentligt värde såväl för den enskilde som

för samhället. Tack vare rehabilitering har åtskilliga handikappade människor

fått möjlighet att fylla en uppgift i arbetslivet och därigenom helt

eller delvis trygga sin och sin familjs försörjning.

I propositionen föreslås ökade insatser från sjukförsäkringen till fromma

för rehabiliteringen. I detta syfte rekommenderas, att inom varje centralsjukkasseområde

bildas ett samarbetslag med representanter från sjukkassorna

och arbetsvårdsorganen, vilka skall ha till uppgift att pröva arbetsvårdsbehovet

hos personer, som uppburit sjukhjälp under viss längre tid.

Vidare föreslås i propositionen att sjukpenningförsäkringen skall vara vilande

under den tid den försäkrade undergår arbetsvärd i form av arbetsprövning

och yrkesutbildning. Härmed uppnås att vederbörande genom att

under arbetsprövningen eller yrkesutbildningen icke ta sin sjukpenningförsäkring

i anspråk undgår risken att vid ett återfall i sin tidigare sjukdom

vara utförsäkrad. Vidare riskerar han inte att på grund av lägre inkomster

under arbetsprövningen eller yrkesutbildningen få sin sjukpenningförsäkring

nedsatt till lägre sjukpenningklass. Att sjukpenning icke skall utgå

under arbetsprövning och yrkesutbildning kan förefalla som en försämring.

De som undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning är emellertid berättigade

till utbildningsbidrag. Detta bidrag är behovsprövat. Ett bortfall av

sjukpenningen medför därför i allmänhet en motsvarande förbättring av

utbildningsbidraget. Någon försämring av de totala förmånerna avses således

icke.

Även i yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen

föreslås genom propositionen ändringar syftande till förbättringar för dem

som undergår rehabilitering. Enligt dessa författningar skall vid bedömande

av frågan i vad mån skada medfört nedsättning av arbetsförmågan hänsyn

tagas till såväl den skadades förmåga att utöva sitt yrke som hans möjligheter

att mera allmänt sett bereda sig inkomst av arbete. Därest den skadade

undergår yrkesutbildning, som huvudsakligen syftar till och är ägnad att

väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda

sig arbetsinkomst, skall emellertid vid bedömande av arbetsförmågans

nedsättning under utbildningstiden även beaktas i vad mån utbildningen

medför hinder för honom att utföra förvärvsarbete. Enligt förslaget i propositionen

skall vad som sålunda gäller beträffande yrkesutbildning utsträckas

till att gälla jämväl i fråga om arbetsprövning.

De nu redovisade förslagen utgör enligt utskottets uppfattning en välbehövlig

förstärkning av socialförsäkringens bidrag till dem som undergår

rehabilitering. Utskottet tillstyrker därför förslagen.

Utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning hade föreslagit

ytterligare förbättringar i socialförsäkringens stöd åt dem som undergår re
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 är 1959

habilitering. De former av medicinsk rehabilitering som benämnes funktionsprövning

och arbetsterapi skulle sålunda berättiga till ersättning enligt

sjukförsäkringslagen, yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen.

Vidare föreslog utredningen gynnsammare regler i dessa författningar

för dem som undergår arbetsträning. Dessa förslag har icke upptagits

i propositionen. Föredragande departementschefen har som skäl härför

framhållit bl. a., att begreppen funktionsprövning, arbetsterapi och arbetsträning

inte är klart avgränsade till sin innebörd. Vidare har departementschefen

anfört att en utvidgning av ersättningsrätten till nya behandlingsformer

borde anstå till den planerade allmänna översynen av sjukförsäkringslagen.

Utskottet finner de av departementschefen anförda skälen för ytterligare

anstånd med prövningen av dessa frågor bärande.

Sjukresorna m. m.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har i samband med lagrådsremissen

anfört:

»Sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser bör syfta till att bereda

försäkrade, som inte är bosatta på kort avstånd från läkare eller sjukvårdsinrättning,

möjlighet att få erforderlig vård utan alltför betungande

reseutgifter. Bestämmelserna bör samtidigt vara så utformade, att de försäkrade

har intresse av att i möjlig mån hålla resekostnaderna nere. Med

hänsyn till det angelägna i att undvika irritation bland de försäkrade och

en betungande administrationsapparat bör reglerna vara så lätthanterliga

och lättfattliga som möjligt. En avvägning bör således ske mellan kravet

på ett skäligt försäkringsskydd och intresset av administrativ enkelhet och

rimliga kostnader.

Enligt de nuvarande bestämmelserna i SFL ersättes endast resor, som

företages i samband med erhållande av läkar- eller sjukhusvård. Vid övervägande

av vilka slags resor som bör omfattas av försäkringsskyddet

anser jag i likhet med utredningen, att tiden ännu inte

är inne att ta ställning till frågan om gottgörelse för resor vid erhållande av

sjukvård som meddelas av annan än läkare, t. ex. sjuksköterska. Spörsmålet

om en eventuell utvidgning av ersättningsrätten torde böra anstå till den

allmänna översynen av SFL, som enligt vad jag i det föregående anfört

torde kunna förväntas inom en förhållandevis nära framtid. I fråga om vanföras

resor till och från ortopediska kliniker framhåller utredningen såsom

önskvärt, att tillämpningsföreskrifter utfärdas till ledning för praxis, som

för närvarande med hänsyn till olika tolkningar av sjukdomsbegreppet är

mindre enhetlig. Utfärdandet av sådana föreskrifter torde få ankomma på

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år t959

riksförsäkringsanstalten, som bör samråda med medicinalstyrelsen vid bestämmelsernas

utarbetande.

Vad jag nyss uttalat rörande utvidgningar av tillämpningsområdet för

ersättningsreglerna, gäller givetvis även den av utredningen behandlade

frågan om ersättning för resor för erhållande av sjukgymnastisk och annan

i 18 § SFL angiven fysikalisk behandling. Såsom utredningen funnit bör

vidare ifrågavarande behandlingar och sådan konvalescentvård som avses i

nämnda paragraf i reseersättningshänseende bedömas enhetligt. En utvidgning

av försäkringsskyddet till att omfatta ersättning för samtliga dylika

resor torde komma att medföra sådana kostnadsökningar, att åtskilliga

lokalsjukkassor skulle tvingas att icke oväsentligt höja avgifterna. Frågan

om en utvidgning av ersättningsrätten i angiven omfattning bör även med

hänsyn härtill lösas i ett större sammanhang. Jag delar därför utredningens

uppfattning att någon ändring av förevarande bestämmelser för närvarande

inte bör göras.

Utredningens förslag om ersättning för övernattningskostnader

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissorgan.

Det synes mig angeläget, att det i detta avseende genomföres en

förbättring av försäkringsskyddet, vilken särskilt kommer befolkningen i

avlägset belägna trakter till del. Jag förordar därför, att ersättning skall

kunna utgå för övernattningskostnader.

Om den försäkrades ålder eller tillstånd påkallar, att en anhörig eller

någon annan följer honom till läkaren eller sjukvårdsinrättningen, utgår

även ersättning för följeslagarens resa. Däremot ersättes

icke kostnad, som den försäkrade kan ha haft för att gottgöra följeslagaren

den inkomstförlust, som denne fått vidkännas i anledning av resan. Utredningen

finner detta otillfredsställande men anser sig inte kunna förorda

någon generell ersättningsrätt för dylika fall. Utredningen har begränsat

sig till att föreslå rätt till ersättning för följeslagares inkomstförlust för

det fall, att den försäkrade drabbats av svårare olycksfall eller blivit allvarligt

sjuk på avsides belägen arbetsplats eller under därmed jämförbara

förhållanden. Detta förslag har lämnats utan erinran av remissorganen med

undantag av statskontoret och riksförsäkringsanstalten, vilka framhåller,

att tillämpningen av en dylik regel skulle medföra administrativa s^righeter.

I likhet med flertalet remissorgan anser jag, att rätt till ersättning för

följeslagares inkomstförlust bör föreligga i den utsträckning utredningen

angivit. Sådana fall som omfattas av förslaget är inte helt ovanliga och det

rör sig därvid ofta om relativt stora kostnader för den försäkrade. Såsom

statskontoret och riksförsäkringsanstalten framhållit kan det emellertid inte

sällan bereda svårigheter att beräkna den inkomstförlust som skall ersättas.

Därest det överlämnas åt sjukkassorna att fritt pröva ersättningsfrågor av

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

detla slag, föreligger risk för betydande olikheter i tillämpningen. En maximering

av beloppet synes därför ofrånkomlig. Härför talar också kostnadsskäl.

En lämplig lösning synes vara, att ersättningen för dag högst får beräknas

å det belopp, som motsvarar högsta sjukpenningen, dvs. 20 kronor.

Vid resor till och från sjukvårdsinrättning kan ersättning enligt gällande

bestämmelser utgå också för kostnaden för vårdare. Som regel är det här

fråga om ersättning till vårdare i allmän tjänst. I det

övervägande antalet fall då sådan vårdare medföljer vid sjukresa gäller

det överflyttning av en patient från en sjukvårdsinrättning till en annan,

varvid som regel någon inom sjukvårdsväsendet anställd medföljer. Vid

överflyttning från ålderdomshem till sjukvårdsanstalt förekommer det, att

en tjänsteman inom den kommunala socialvården följer med den sjuke.

Vårdaren erhåller ofta ersättning av sin huvudman, som i sin tur debiterar

den sjuke kostnaderna för vårdare, varefter den sjuke erhåller ersättning

för sina utgifter av sjukkassan. Det förekommer emellertid även, att den

sjuke ersätter vårdaren direkt utan förmedling av huvudmannen.

Utredningen ifrågasätter om det är motiverat alt i de angivna fallen göra

den sjuke betalningsskyldig för vårdarens resekostnader och finner det

under alla omständigheter framstå som en onödig och tyngande omgång att,

när huvudmannen ersätter sin personal för sådana resor, ersättning därefter

skall uttagas av sjukförsäkringen. Utredningen anser därför, att ersättning

från sjukförsäkringen ej bör utgå för kostnader för vårdare, som är anställd

i allmän tjänst.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 19 till årets riksdag med förslag till sjukhuslag

in. in. behandlas utredningens förslag angående kostnaderna för

överflyttning av patienter mellan olika sjukvårdsinrättningar. Föredragande

departementschefen anförde vid anmälan av nämnda lagstiftningsfråga i

statsrådet, att den huvudmännen i sjukhuslagen ålagda vårdskyldigheten

bör anses medföra ansvar för kostnader för överflyttningsresor mellan sjukvårdsanstalter

med undantag för sådana resor, som företagits uteslutande

på patientens begäran eller för vilka ersättning utgår av sjukförsäkringen.

Vidare uttalades på angivna skäl, att endast de resor som avser överflyttning

av patient från sjukstuga med enbart deltidsanställd läkare till större sjukvårdsanstalt,

skall ersättas av sjukförsäkringen. Riksdagen har bifallit den

förenämnda propositionen och därvid godtagit departementschefens uttalanden

i denna del (L5U 7; rskr. 137).

Genom denna uppdelning av kostnaderna för ifrågavarande överflyttningsresor

torde, med hänsyn till att det huvudsakligen är vid överflyttningsresor

som vårdare erfordras, kostnaderna för flertalet vårdarresor

komma att automatiskt överföras på huvudmännen. De av utredningen påtalade

olägenheterna kommer således i väsentlig mån att undanröjas. Det

kan därför ifrågasättas, om det är erforderligt att beträffande andra resor

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande nv 45 år 1959

än de överflyttningsresor, för vilka huvudmännen skall svara, genomföra

den ändring i bestämmelserna om ersättning för vårdares resekostnad, som

utredningen föreslagit. Avgörande bör vara, att den sjuke själv inte behöver

svara för ifrågavarande kostnader. Såsom utredningen framhåller talar

praktiska skäl för att huvudmännen svarar för kostnaderna för sådana

vårdare, som är anställda i deras tjänst. Man synes kunna utgå från att vederbörande

huvudmän i regel inte kommer att utkräva någon ersättning av

de sjuka för dessa kostnader. På grund härav anser jag mig för närvarande

icke böra föreslå ändrade bestämmelser härutinnan.

I fråga om den försäkrades självrisk i form av karensbelopp vid

resor för erhållande av läkarvård gäller för närvarande som huvudregel, att

försäkringen ersätter tre fjärdedelar av resekostnaden, i den mån denna

överstiger 4 kronor för första besöket hos läkaren och 1 krona för varje

återbesök. Av kostnaden för återbesök behöver den försäkrade själv dock ej

svara för mer än 2 kronor. I vissa fall ersättes hela kostnaden i vad den överstiger

det fasta karensbeloppet. Beträffande dessa regler föreslår utredningen

betydande ändringar. Förslaget innebär, att självrisken skall vara enhetlig

för olika slags resor samt utgöras endast av ett fast karensbelopp, utöver vilket

kostnaden ersättes i sin helhet. Slopandet av de nuvarande bestämmelserna

om differentierade karensbelopp motiveras främst av att dessa bestämmelser

enligt vunnen erfarenhet leder till slumpmässiga resultat. Syftet med

den föreslagna omläggningen är i övrigt att förenkla reglerna och befria sjukkassorna

från handläggning av ärenden avseende kostnader av ringa storlek

samt att förbättra ersättningen för dem som har höga kostnader, därför att

de bor långt från läkare. Såsom karensbelopp föreslår utredningen 4 kronor.

Vid ett sådant belopp räknar utredningen med att förslagen i övrigt inte skall

leda till några kostnadsökningar för sjukförsäkringen eller för staten. För

de tre största städerna i riket föreslås dock självrisken uppgå till 5 kronor.

När det gäller resor till och från sjukvårdsinrättning i samband med sluten

sjukhusvård föreslår utredningen inte några ändrade självriskbestämmelser.

Utredningens förslag om ett enhetligt fast karensbelopp för skilda slags

resor och om slopande av det rörliga karensbeloppet tillstvrkes i samtliga

remissyttranden. Jag biträder dessa förslag. Endast i fråga om karensbeloppets

storlek råder delade meningar bland remissorganen. Att avgöra hur

stort karensbeloppet lämpligen bör vara är givetvis vanskligt. Det kan icke

bestridas, att utredningens förslag för vissa försäkrade medför en försämring.

Å andra sidan är det tydligt, att de nuvarande karensbeloppen framstår

som låga. Med hänsyn även till den administrativa vinsten av ett icke

alltför lågt karensbelopp och till det angelägna i att söka undvika en ökning

av sjukförsäkringens sammanlagda utgifter, anser jag mig därför böra

biträda utredningens förslag om ett enhetligt karensbelopp av som regel 4

kronor. Eftersom jag i det följande föreslår, att reglerna om begränsning av

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

ersättningen med hänsyn till valet av läkare icke skall tillämpas i de tre

största städerna, anser jag det motiverat att karensbeloppet för resor i dessa

städer bestämmes till 5 kronor.

Utredningen har föreslagit, att resa som företages till läkare och som därifrån

omedelbart fortsättes till sjukvårdsinrättning i enlighet med remiss

av läkaren skall anses som en enda sammanhängande resa. Jag biträder

detta förslag.

I likhet med utredningen finner jag inte anledning att såsom på vissa håll

föreslagits införa en regel om att belopp understigande en krona inte skall

utbetalas.

I fråga om valet av läkare gäller såsom huvudregel, att ersättning

för läkarvårdsresa får utgivas högst såsom vid besök hos provinsialläkare

eller stadsläkare i det distrikt där den försäkrade vistas. Högre ersättning

må dock utgå, om den försäkrade sökt läkarvården vid allmänt sjukhus eller

för enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, vilken tillhör staten eller

till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landstingskommun eller

stad utanför landstingskommun. Sådan högre ersättning utgår dock endast,

då den försäkrade erhållit hänvisning av läkare till sjukvårdsinrättningen

eller, under vissa förutsättningar, vid olycksfall. Ersättning utgår därvid

högst för kostnaden för resa till och från närmaste allmänna sjukhus, där

vården kunnat meddelas.

Såsom utredningen funnit bör huvudregeln liksom hittills vara, att resekostnadsersättningen

begränsas till den ersättning som skulle ha utgått vid

besök hos närmaste provinsial- eller stadsläkare. För att en sådan regel

skall fungera tillfredsställande krävs emellertid, att vård som regel skall

kunna beredas den sjuke av ifrågavarande tjänsteläkare. Så är icke fallet i

de största städerna, där tjänsteläkarna är relativt få och inte har samma

uppgifter som provinsialläkare och stadsläkare i mindre städer. I de största

städerna måste därför de försäkrade i huvudsak anlita privatpraktiserande

läkare och poliklinikläkare. Till följd av ifrågavarande begränsningsregel

kan försäkringsskyddet i dessa städer icke anses fullt tillfredsställande ordnat.

Bestämmelsen medför för dessa fall även betydande administrativa svårigheter.

Det bör därför övervägas, om inte regeln bör slopas såvitt avser de

största städerna. Om så sker uppstår visserligen ökade kostnader för försäkringen,

men kostnadsökningen torde bli av liten omfattning, därest karensbeloppet

såsom tidigare föreslagits för dessa städers vidkommande

bestämmes till 5 kronor. Jag förordar därför, att ifrågavarande begränsningsregel

slopas beträffande resor inom verksamhetsområdena för Stockholms,

Göteborgs och Malmö centralsjukkassor. Såsom utredningen framhållit, bör

möjlighet hållas öppen för Kungl. Maj:t att utsträcka undantaget till att

gälla andra centralsjukkasseområden.

Såsom ytterligare undantag från huvudregeln, att ersättning ej får utgå

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande nr ko år 1959

med högre belopp än som skulle ha utgått vid besök hos vederbörande provinsialläkare

eller stadsläkare, bör liksom hittills gälla, att ersättning i

vissa fall får utgivas med belopp, som skulle ha utgått, om läkarvården sökts

vid närmaste allmänna sjukhus där vården kunnat meddelas. Denna högre

ersättning utgår som tidigare berörts för närvarande endast då den försäkrade

erhållit hänvisning av läkare till sjukvårdsinrättning eller då den försäkrade

på grund av olycksfall sökt vård vid allmänt sjukhus och det kan

antagas att han varit i trängande behov av läkarvård vid sådant sjukhus.

Utredningen föreslår, att den högre ersättningen skall utgå även då en försäkrad,

som är i trängande behov av läkarvård, ej kunnat anträffa tjänsteläkare

inom rimlig tid. Utredningen anför som exempel, att tjänsteläkaren

varit på sjukresa eller själv insjuknat.

Riksförsäkringsanstalten har motsatt sig detta förslag under hänvisning

bl. a. till att tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen skulle komma

att bereda svårigheter. Även Sveriges läkarförbund har uttryckt farhågor för

tolkningssvårigheter. Dessa svårigheter bör emellertid inte överdrivas. Den

föreslagna bestämmelsen synes kunna tillämpas så, att den försäkrade erhåller

den högre ersättningen om han kan styrka, att han otvetydigt varit i

trängande behov av läkarvård och att vederbörande tjänsteläkare inte kunnat

anträffas. Någon särskild utredning från sjukkassans sida bör således

inte förekomma. Riksförsäkringsanstalten har vidare funnit det svårförståeligt,

att en försäkrad, vilken till följd av provinsialläkarens frånvaro

söker vård hos en annan läkare, som har mottagning på samma avstånd

från den sjukes bostad som sjukvårdsinrättningen, endast får ersättning

såsom vid resa till provinsialläkaren, medan ersättningen blir väsentligt

bättre om han i stället vänder sig till sjukvårdsinrättningen. Vad riksförsäkringsanstalten

sålunda anfört bör beaktas. I båda dessa fall har den försäkrade

ett berättigat intresse av att erhålla den högre ersättningen. Jag

föreslår därför, att försäkrad som i angivna fall besöker annan läkare än

provinsial- eller stadsläkaren i distriktet skall erhålla den högre ersättningen.

Vad utredningen föreslagit om att sjukhusläkares anmodan till försäkrad,

som åtnjutit sluten sjukhusvård, att företaga återbesök skall anses som hänvisning

till öppen vård vid sjukhuset har jag intet att erinra mot. Det synes

emellertid böra ankomma på tillsynsmyndigheten att utfärda föreskrifter

härom.

Såsom utredningen föreslagit anser jag, att sjukvårdsanstalt, vilken är

upptagen i den av Kungl. Maj :t fastställda förteckningen över anstalter, som

är att anse som sjukvårdsanstalter jämlikt SFL, vid hänvisning och i därmed

jämställt fall bör vara likställd med allmänt sjukhus. Med hänsyn

bl. a. till svårigheten att bestämma, vilka läkare som skall anses som specialister,

bör hänvisning till privatpraktiserande specialist däremot inte jämställas

med hänvisning till sjukvårdsinrättning.

Beträffande utredningens förslag till riktlinjer för prövningen av frågan

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 55

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

vilket allmänt sjukhus, som vid hänvisning skall anses vara det närmaste

där vården kan meddelas, har olika meningar gjort sig gällande vid tillämpningen.

Vid bedömningen bör enligt min mening eftersträvas, att en försäkrad,

som i enlighet med läkares hänvisning sökt vård på ett visst sjukhus,

inte går miste om ersättning för resan till detta sjukhus, till följd av

att sjukkassan och den hänvisande läkaren har olika åsikt angående vilket

sjukhus, som varit det närmaste där vården kunnat meddelas. Vidare bör

undvikas, att sjukkassornas handläggning av ärendena blir tidsödande.

Jag anser därför i likhet med utredningen, att remiss till allmänt sjukhus

inom det sjukvårdsområde, där vårdbehovet uppkommit, i allmänhet bör

godtagas i ersättningshänseende, därest icke särskild anledning föreligger

till en annan bedömning. Hänvisning för öppen vård vid sjukvårdsinrättning

utanför det sjukvårdsområde, där vårdbehovet uppkommit, bör godtagas

endast om särskilda skäl förebragts.

Vad jag nyss anfört angående prövningen av remiss till öppen vård vid

sjukhus torde i huvudsak böra gälla även prövningen av den remitterande

läkarens val av sjukvårdsinrättning vid hänvisning till sluten

vård. Då det får förutsättas, att hänvisning för specialistvård vid sjukhus

regelmässigt grundas på medicinska överväganden, bör i dylikt fall även

remiss till allmänt sjukhus i annat sjukvårdsområde än det där vårdbehovet

uppkommit i regel godtagas.

Från skilda håll har föreslagits, att resa till Spenshults reumatikersjukhus

i ersättningshänseende helt skall jämställas med resa till allmänt sjukhus.

Såvitt avser resor för öppen vård, blir detta önskemål tillgodosett genom

vad jag tidigare föreslagit angående sjukvårdsanstalter, som upptagits i

Kungl. Maj :ts förteckning. Med hänsyn till pågående utredning angående

ansvaret för reumatikervården anser jag det däremot icke lämpligt att i

fråga om resor för sluten vård nu föreslå en särbestämmelse beträffande

Spenshults sjukhus.

Beträffande ersättning för återresa från läkare stadgas

för närvarande, att ersättning får utgivas högst för resa till den plats där

resan till läkaren påbörjades eller till den försäkrades bostad i vad resan till

denna är högst en mil längre än resan till den förstnämnda platsen. Utredningen

föreslår, att enmilsregeln slopas och ersättes med en regel om att ersättning

för resa till den försäkrades bostad icke skall utgå. Undantag skall

dock göras för det fall att behovet av läkarvård uppkommit på arbetsplatsen

och den försäkrade företager dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen.

I sistnämnda fall föreslås återresan till bostaden bli ersatt utan

begränsning.

I likhet med utredningen anser jag det inte tillfredsställande, att såsom

för närvarande är fallet en person, som råkar ut för olycksfall eller eljest

blir sjuk på arbetsplatsen och efter läkarbesök transporteras till bostaden,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959 35

själv skall behöva svara för en betydande del av kostnaderna för resan tillbaka

till bostaden. Vid denna måste ju ofta begagnas ett annat och betydligt

dyrare färdsätt än det han använder vid sina dagliga resor till och från arbetsplatsen.

En utvidgning av försäkringsskyddet synes påkallad beträffande

dylika fall. Jag tillstyrker utredningens förslag.

Såsom gällande regler om ersättning för återresa från sjukvårdsinrättning

efter sjukhusvård är utformade, utgår full resekostnadsersättning

utöver karensbeloppet för sådan återresa, när vårdbehovet

uppkommit inom det egna länet oavsett belägenheten av den sjukvårdsinrättning,

där vården meddelats, medan ingen som helst ersättning för

återresa utgår, om sjukvårdsbehovet uppkommit utom det egna länet och

vården meddelats vid sjukhus utom nämnda län. Utredningen har nu föreslagit,

att samma begränsningsregler i fråga om sjukhusval skall tillämpas

vid intagningsresa och vid återresa. Vidare föreslås, att ersättning för återresa

skall kunna utgivas, då en försäkrad blivit i behov av sjukhusvård under

vistelse utanför det egna länet och intagits på sjukvårdsinrättning utanför

detta. Ersättningsunderlaget föreslås begränsat till kostnaden för resa till

den plats, varifrån resan till sjukvårdsinrättningen företagits. Om behovet

av sjukhusvård uppkommit inom en gränskommun till det egna länet och

sjukvårdsinrättningen inte är belägen på längre avstånd från den försäkrades

bostad än närmaste hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas,

föreslås dock ersättning få utgå för resa till bostaden.

Såsom utredningen föreslagit bör de begränsningsregler beträffande sjukhusvalet,

som gäller för intagningsresa, även avse återresa. Vad angår det

fall att någon insjuknar utom det egna länet och blir intagen på sjukhus

utom nämnda län inträffar det ofta, att en person som tillfälligt vistas utom

det egna länet, exempelvis på grund av arbete eller under semester, efter

sjukhusvistelsen återvänder till sin tillfälliga vistelseort. Det förekommer

även, att personer, som är bosatta i närheten av en länsgräns och har sitt

arbete i annat län än det där de är bosatta, blir sjuka eller drabbas av

olycksfall på arbetsplatsen och intages på sjukhus i det främmande länet.

Det kan icke anses skäligt, att i dessa fall den försäkrade, såsom blir följden

av gällande regler, själv skall behöva svara för sina återresekostnader.

Enighet synes råda om att en utvidgning av försäkringsskyddet är erforderlig,

när det gäller återresa från utomlänssjukhus. Utredningens förslag till

ändrade bestämmelser härutinnan synes mig böra godtagas. Det må erinras

om att de ändrade reglerna också kommer att gälla återresa efter vård på

förlossningsanstalt.

Frågan om kostnaderna för flyttning av patienter mellan

sjukvårdsinrättningar har fått sin lösning genom statsmakternas

beslut i samband med antagande av ny sjukhuslag. Härom får jag hän
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 är 1959

visa till vad jag tidigare anfört under avsnittet om reseersättning för vårdare

i allmän tjänst.

Vad beträffar taxebestämmelserna och sjukkassornas rätt att

träffa avtal om sjuktransporter, finner jag mig kunna biträda

utredningens förslag.

Från olika håll har föreslagits slopande av den nu gällande regeln att den

försäkrade för erhållande av ersättning för resa till och från läkare skall

avge skriftligt intyg om att resan huvudsakligen föranletts

av behovet av läkarvård. Som skäl har anförts, att bestämmelsen

förorsakar betydande administrativt besvär utan motsvarande nytta för

försäkringen.

Med hänsyn till att en icke oväsentlig förenkling av handläggningen av

reseersättningsärendena synes vara att vinna och då det kan ifrågasättas,

om ifrågavarande bestämmelse utgör något effektivt skydd mot missbruk,

föreslår jag att bestämmelsen ändras, så att intyg skall avgivas endast då

sjukkassan finner det erforderligt.

Slutligen vill jag upptaga det av utredningen berörda spörsmålet om ersättning

i vissa fall för resekostnader vid isolering av smittbärare.

Enligt epidemilagen äger hälsovårdsnämnd underkasta en person,

som utan att vara sjuk misstänkes för epidemisk smitta, isolering på epidemivårdanstalt

eller tillfällig sjukvårdslokal, varvid kostnaden betalas av

vederbörande landsting eller stad utanför landsting. Enligt särskild lag är

smittbäraren berättigad till ersättning av statsmedel för inkomstbortfall

under isoleringen. Kronisk smittbärare kan efter skälighetsprövning få ersättning

även för annan förlust. Ersättningen till tillfällig smittbärare utbetalas

av sjukkassorna, som återfår utgivna belopp av staten. Kostnaderna

för resa till och från den plats, där isoleringen sker, får dock sådan smittbärare

stå för själv.

Utredningen anser det inte rimligt, att smittbäraren själv skall svara

för den resekostnad, som uppkommer genom att han åtlyder hälsovårdsnämndens

åläggande. Därför föreslås, att epidemilagen kompletteras med

ett stadgande om att huvudmännen för epidemivården har att gälda dessa

resekostnader.

I likhet med utredningen anser jag det obilligt, att smittbäraren själv

skall svara för sin resekostnad i ifrågavarande fall. Å andra sidan synes det

tveksamt om kostnaden bör åvila huvudmännen för epidemivården. Lämpligast

torde vara, att denna kostnad ersättes i samma ordning som kostnaderna

för smittbärarens inkomstbortfall under isoleringen. Smittbäraren bör

således beträffande båda dessa ersättningar ha att vända sig till vederbörande

sjukkassa, som efter utbetalning till smittbäraren återfår beloppen av

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr ko år 1959

statsmedel. Kostnaderna synes böra bestridas med det under elfte huvudtiteln

upptagna anslaget Ersättning vid vissa ingripanden i hälsovårdens

intresse. Den kostnadsökning, som ett genomförande av förslaget medför,

torde inte komma att bli så stor, att någon höjning av ifrågavarande anslag

erfordras. På grund av det anförda föreslår jag, att lagen om ersättning åt

smittbärare ändras, så att tillfällig smittbärare i enlighet med de bestämmelser,

som i övrigt gäller enligt nämnda lag, berättigas erhålla ersättning

för resekostnad, som uppkommit vid iakttagande av hälsovårdsnämndens

åläggande.»

Vidare har föredragande departementschefen uttalat, att vissa av bestämmelserna

angående reseersättning lämpligen torde böra inflyta i en av

Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse med tillämpningsföreskrifter till 16 och

17 §§ sjukförsäkringslagen. Ett utkast till en sådan kungörelse har såsom

bilaga fogats vid propositionen. Utkastet har fogats som bilaga jämväl vid

detta utlåtande.

Lagrådet

Lagrådet har beträffande de föreslagna ändringarna i 16 § sjukförsäkringslagen

anfört:

»I 16 § regleras resor till och från läkaren. Ersättning i anledning av återresa

utgår enligt förslagets tredje stycke såsom för resa antingen till den

plats, varifrån resan till läkaren företogs, eller till den försäkrades bostad.

Alternativet med ersättning såsom för resa åter till bostaden, fastän resan

till läkaren skett från annan plats, får dock den försäkrade välja endast,

om resan till läkaren antråtts från den försäkrades arbetsplats och den

försäkrade företager dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen.

Som motiv för den föreslagna rätten till ersättning för återresa till bostaden

anfördes i betänkandet (SOU 1958:23 s. 94), att resekostnadsersättning

rimligen bör beräknas på hela resan till bostaden, när någon insjuknar

på sin arbetsplats och efter läkarbesök reser hem till sin bostad. I övriga

fall bör däremot ersättningsrätten vid återresa till bostaden efter besök hos

läkare, enligt motiveringen i betänkandet, vara begränsad, ty eljest skulle

ersättning för en längre återresa till bostaden komma att utgå jämväl i

en rad fall, när behovet av läkarvård inte uppkommit på arbetsplatsen.

Den föreslagna lagtexten överensstämmer icke med betänkandets motivering,

som lämnats utan erinran av departementschefen. Enligt lagtexten

är nämligen rätten till ersättning för återresa till bostaden icke beroende av

om behovet av läkarvård uppkommit på arbetsplatsen och föranlett resan

till läkaren; även senare resor för omläggningar skulle exempelvis medföra

samma rätt. Enligt vad lagrådet under hand inhämtat har en dylik

generell utformning av rätten till ersättning vid återresa ansetts motiverad

av praktiska skäl ej minst för att undvika utredningar om var behovet av

läkarvård kan hava uppkommit. Lagrådet har för sin del icke något att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1959

erinra mot att bestämmelsen i sak erhåller det av departementschefen föreslagna

innehållet.»

Motioner

Frågan om vilka kostnader som bör ersättas behandlas i

motionen 11:035, där det hemställes, att riksdagen måtte besluta, »att § 7

andra stycket i kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§ om

allmän sjukförsäkring gives sådan ordalydelse att sjukförsäkrad erhåller

full ersättning för återresa från läkare med annat trafikmedel än reguljär

förbindelse i de fall dagliga reguljära trafikförbindelser mellan läkarort och

hemort eller arbetsplats icke finns».

Till motivering för sitt yrkande har motionärerna anfört:

I § 7 i utkastet till kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§

lagen om allmän sjukförsäkring behandlas ersättning för försäkrads utgift

för övernattning, när försäkrad vid besök hos läkare måste övernatta på

främmande ort, därför att återresa med fortskaffningsmedel i reguljär trafik

inte kunnat avslutas före kl. 24 den dag återresan anträddes. Logiersättningen

skall utgå med högst 15 kronor för natt. Har övernattning ej

skett, utan vederbörande i stället utnyttjat annat färdmedel än det ovan

sagda och skall, säger utkastet, »kostnadsjämförelse göras för bestämmande

av det billigaste, vanligen förekommande färdsätt, som med hänsyn

till den sjukes tillstånd kunnat användas, skall kostnaden för övernattningen

beräknas utgöra 15 kronor för natt».

För icke få platser i vårt land finnes det reguljära trafikförbindelser endast

en gång per dag, i vissa fall ännu mera sällan. Om en sjuk person på

grund av lång väntetid hos läkare inte hinner resa tillbaka till sin hemort

med dagens sista reguljära trafikförbindelse, kan det bli fråga om övernattning

inte endast en natt utan flera nätter. Vederbörande kan då välja

att i stället utnyttja annat trafikmedel, exempelvis taxibil, och då få ersättning

efter en kostnadsjämförelse enligt en övernattningskostnad av 15

kronor för natt. Färdsträckan kan emellertid vara så lång att kostnaden

för resa med taxibil blir högre än den ersättning som kan utgå enligt reglerna

i kungörelseutkastets § 7. En tidigare återresa än den som möjliggöres

genom reguljär trafikförbindelse kan emellertid innebära en betydande

ekonomisk fördel för både den enskilde och samhället. I sådant fall

skulle det vara en avgjord fördel om bestämmelserna i kungörelseutkastets

§ 7 andra stycket formulerades så, att den sjukförsäkrade får full ersättning

för återresa med annat trafikmedel än reguljär förbindelse, exempelvis

taxibil, i de fall dagliga reguljära trafikförbindelser icke finns mellan läkarorten

och hemorten eller arbetsplatsen och således övernattning skulle

sträcka sig över mera än en natt.

I fråga om ersättning för följeslagares resa hemställes i

motionen 11:035, att riksdagen måtte besluta, att 8 § andra stycket i utkastet

till kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om

allmän sjukförsäkring »utformas så, att större precisering av begreppet

''avsides belägen plats’ och därmed jämförliga förhållanden åstadkommes».

Till motivering för sin hemställan anför motionärerna, att de finner

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

nämnda stadgande »så allmänt formulerat att det för en sjukkassa torde

bli ytterst vanskligt att med säkerhet kunna tillämpa bestämmelsen i förslagets

anda». För alt möjliggöra så enhetlig bedömning som möjligt är

det enligt motionärernas uppfattning av vikt att en större precisering av

stadgandet åstadkommes.

Frågan om karensbelopp behandlas dels i motionerna 1:522 och

11: 626, dels i motionen II: 627.

I motionerna I: 522 och II: 626 hemställes att reseersättning icke måtte

utbetalas, om ersättningsbeloppet understiger en krona.

Till motivering för sitt yrkande har motionärerna anfört:

Den offentliga administrationen har varit föremål för en betydande ansvällning

under senare år. Inte minst ur statsfinansiell synpunkt är det

angeläget, att alla möjligheter till besparingar och förenklingar inom administrationen

tillvaratages. Skall allmänhetens förtroende för den offentliga

verksamheten kunna bevaras, är det nödvändigt att det råder rimliga

proportioner mellan utbetalat ersättningsbelopp och administrativ kostnad.

Så är enligt vår mening icke fallet med här nämnda ersättningsbelopp

understigande en krona. Sådana belopp bör ej utbetalas.

Det kan mot detta erinras, att vissa försäkringstagare kan få betala upp

till 5 kronor av resekostanden själva, medan andra ej behöver betala mer

än 4 kronor. Det skulle sålunda vara en orättvisa mot de förstnämnda. De

som har längre och dyrare resor till läkare eller sjukvårdsinrättning måste

dock ta mera tid i anspråk för dessa och gör på så sätt en större förlust än

mera närboende. Även ur rent ekonomisk synpunkt måste således ifrågavarande

närboende alltjämt anses ha en mera gynnad ställning vid genomförande

av vårt förslag.

I motionen II: 627 hemställes, »att riksdagen, med bifall i övrigt till vad

Kungl. Maj :t föreslagit i proposition nr 161 med förslag till lag angående

ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, måtte avslå den föreslagna ändringen

av 16 § i sjukförsäkringslagen, vilket innebär att de nuvarande

bestämmelserna beträffande sjukresor bibehålies».

I motiveringen för sitt yrkande påpekar motionärerna, att slopandet av

det lägre karensbeloppet beträffande resor för återbesök vid läkarvård

samt regeln om högre karensbelopp i de tre största städerna medför en försämring

i vissa fall för de försäkrade. Motionärerna fortsätter:

Avsikten är sålunda att låta kostnaderna för de föreslagna smärre förbättringarna

för de sjuka bestridas genom försämringar för andra sjuka.

Sjukförsäkringslagen är en god social anordning. Men den uppvisar stora

brister, vilket förhållande vi påtalat vid upprepade tillfällen. Bland annat

kompenserar den långt ifrån inkomstbortfall vid sjukdom för det stora

flertalet sjukförsäkrade. Den bör sålunda förbättras i stället för att undergå

försämringar, och de förbättringar som kommer till stånd får icke kompenseras

genom försämringar av andra förmåner, såsom här är fallet.

Frågan om valet av läkare behandlas i motionerna 1:521 och

II: 628, där det yrkas, »att riksdagen måtte besluta, att första meningen

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

i 3 § kungörelsen angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om allmän

sjukförsäkring måtte erhålla följande lydelse:

Därest resa till och från läkare i sin helhet äger rum inom verksamhetsområdet

för Stockholms, Göteborgs, Malmö eller Norrköpings allmänna centralsjukkassa,

skola bestämmelserna i 16 § andra stycket lagen om allmän

sjukförsäkring icke äga tillämpning.’»

Till motivering för yrkandet anför motionärerna, att den specialregel i

fråga om läkarval och karensbelopp, som avses skola gälla för de tre största

städerna, bör utsträckas att gälla även för Norrköping. Motionärerna fortsätter:
I

Norrköping finnas 6 stadsdistriktsläkare, medan antalet privatpraktiserande

läkare uppgår till cirka 25. Därjämte har flertalet läkare (ett 30-tal)

på stadens sjukhus mottagning i öppen vård. Enligt en år 1956 företagen

undersökning beräknades stadsdistriktsläkarnas andel av samtliga i staden

förekommande läkarkonsultationer till allenast 20 %. Med ledning av dessa

siffror framgår klart att stadsdistriktsläkarna äro alltför få till antalet för

att kunna lämna vård åt flertalet försäkrade. Ett bibehållande av begränsningsregeln

skulle därför komma att bygga på den medvetet oriktiga föreställningen,

all vården skulle kunna beredas av ifrågavarande läkare, medan

det är praktiskt omöjligt, att dessa läkare skulle kunna tillgodose alla medlemmars

behov av läkarvård.

I fråga om valet av sjukhus yrkas i motionen I: 516, att Spenshults

sjukhus skall jämställas med allmänt sjukhus. I detta syfte har i motionen

hemställts, »att riksdagen måtte föreslå Kungl. Maj:t sådan ändrad

lydelse av § 16 i den föreslagna lagen om allmän sjukförsäkring att orden

''eller som drives av’ utbytes mot ''eller vars drift bekostas av’».

Till motivering för sin hemställan har motionären anfört:

I kungl. brev av den 30 juni 1952 har Kungl. Maj:t till Riksföreningen

mot reumatism upplåtit det på Spenshults kronopark uppförda sanatoriet

jämte tillhörande markområden att av föreningen nyttjas som eftervårdsanstalt

för reumatiskt sjuka. Sedan hösten 1953 har detta sjukhus varit i

full drift och synes — att döma av den långa ko av sjuka väntande på intagning,

som förefunnits sedan sjukhusets öppnande — i hög grad ha tillvunnit

sig allmänhetens förtroende. Vid sjukhuset bedrives även på grund

av klientelets beskaffenhet omfattande arbets- och sysselsältningsterapi

samt viss arbetsvårdande verksamhet. 1952 och följande års riksdagar beviljade

tillsammans kronor 1 257 000 för sjukhusets ombyggnad, utrustning

samt omkostnader under ombyggnadstiden. Riksföreningen tillsköt

för detta ändamål kronor 384 000 och har sedermera tillskjutit ytterligare

kapital. Driften vid sjukhuset har dessa år skett utan statsbidrag, har helt

bekostats av de sjukas lokala sjukvårdshuvudmän, landstingen samt städerna

utanför landsting, genom driftbidrag, beräknade efter belagda vårdplatser.

Enligt nu gällande lag om allmän sjukförsäkring förstås med allmänt

sjukhus (§ 16): »sjukvårdsinrättning, som tillhör staten eller till vars drift

statsbidrag utgår eller som drives av landsting eller stad, som ej deltar i

landsting och ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt, ävensom sjukvårdsinrättning,

varöver pensionsstyrelsen förfogar för sin sjukvårdande verk
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

samhet.» Då föreningen icke erhåller statsbidrag till driften, är Spenshults

reumatikersjukhus i lagens mening för närvarande icke att betrakta som

allmänt sjukhus, trots det att sjukhuset äges av staten, statsbidrag i så

väsentlig grad utgått till dess uppförande, ombyggnad och utrustning samt

driften helt bekostats och bekostas av allmänna medel. Riksföreningens

insats har visserligen ej heller varit obetydlig, beträffande driften är

densamma dock främst förmedlingsorganets. Besked om att sjukhuset ej

är att betrakta som allmänt sjukhus erhölls från riksförsäkringsanstalten

i dess cirkulär till de allmänna sjukkassorna nr 39/1956. Riksförsäkringsanstalten

meddelade att sjukkassorna av denna orsak icke fick lämna bidrag

till resa för intagning på sjukhuset som om detta hade varit allmänt

sjukhus.

Detta är av särskild betydelse för sjuka från Norrland och övriga delar

av landet på långt avstånd'' från sjukhuset. Att dessa långvarigt, ofta svårt

sjuka patienter på så sätt placeras i sämre ställning än övriga sjukhuspatienter

synes olyckligt. Skulle statsbidrag till driften ha utgått, skulle

lagens formella villkor för att sjukhuset skulle ha betraktats som allmänt

sjukhus ha uppfyllts, varigenom denna orätt för patienterna skulle ha

bortfallit.

Av denna orsak hemställde undertecknad jämte medmotionärer i motionerna

1:40 och 11:31 till 1957 års riksdag, att ett symboliskt statsbidrag

på ett litet belopp måtte tilldelas Spenshults reumatikersjukhus för dess

drift. Motionerna avslogs emellertid av riksdagen sedan statsutskottet i

sitt utlåtande nr 164/57 avstyrkt desamma under förmenande att frågan

praktiskt borde lösas i samband med den översyn av sjukförsäkringslagens

bestämmelser om reseersättning över huvud taget, som då påbörjats.

Denna översyn är nu verkställd, och förslag till nya bestämmelser i denna

fråga föreligger i prop. 161. För de sjuka som intages å Spenshults reumatikersjukhus

innebär emellertid det nya förslaget ytterligare försämring.

Hittills har de visserligen ej erhållit ersättning för resa för intagning

å sjukhuset men dock ersättning för hemresan. Enligt nu föreliggande förslag

skulle de även mista denna senare hjälp och komma i än ogynnsammare

ställning gentemot övriga sjukhuspatienter.

Ser man på realiteterna, kan det knappast ha varit lagstiftarnas mening,

att ett sjukhus, som äges av staten, till vars uppförande och utrustning

stort statsbidrag ulgått och vars drift helt bekostas av allmänna medel, detta

till trots dock icke skall kunna betraktas som allmänt sjukhus. Paragrafens

ordalydelse synes enligt min uppfattning höra så ändras, att begreppet allmänt

sjukhus även kommer att omfatta sjukhus av denna typ. Till upplysning

kan meddelas, att Riksföreningen mot reumatism för närvarande —

på grund av det stora behovet av sjukvård av här ifrågavarande slag —

umgås med planer på skapande av ytterligare ett sjukhus alt drivas efter

samma principer, varvid dock riksföreningen formellt torde komma att stå

som sjukhusets ägare. Genom att ändra orden i § 16 i den föreslagna lagen

»eller som drives av» till »eller vars drift bekostas av» kommer sjukhus av

denna typ att innefattas i begreppet allmänt sjukhus i denna lag. Ovanskrivna

missförhållanden beträffande de sjukas reseersättningar från den

allmänna sjukförsäkringen kommer därigenom att korrigeras.

I fråga om ersättning för återresa från läkare har i motionen

II: 63i yrkats, att den nu gällande enmilsregeln måtte bibehållas vid

sidan av den i propositionen föreslagna regeln om ersättning för återresa

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

till bostaden för dem, som anträder resan till läkaren från sin arbetsplats

och som företar dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen.

Till motivering för sitt yrkande har motionärerna anfört:

Ändringsförslagen---avser uppenbarligen att få bestämmelserna

om ersättning i samband med resa till och från läkare utformade så, att de

bättre än hittills överensstämmer med de aktuella behoven.

Ett uttryck för denna avsikt är förslaget till ändrad lydelse av 1947 års

lag § 16, som enligt förslaget i punkt c) andra stycket säger: »Ersättning

i anledning av återresa må utgivas högst för resa till den plats, varifrån

resan till läkaren företogs. Om resan till läkaren anträtts från den försäkrades

arbetsplats och den försäkrade företager dagliga resor mellan bostaden

och arbetsplatsen, må dock ersättning i anledning av återresa utgivas

för resa till den försäkrades bostad.»

Det ovan citerade förslaget har enligt departementschefsyttrandet tillkommit

för att en person som blir skadad eller sjuk på arbetsplatsen skall

få ersättning för resa till hemmet. Tyvärr synes oss emellertid den i propositionen

föreslagna formuleringen medföra en olycklig försämring i ett

annat avseende, nämligen då regeln uteslutits om ersättning för resa från

läkare till hemmet upp till en sträcka som är högst en mil längre än till den

plats, varifrån resan till läkaren påbörjades. Särskilt för befolkningen på

glesorter kan detta innebära en icke obetydlig försämring. Resa från en

glesort till närmaste tätort är ofta nödvändig redan för högst vardagliga

ändamål. Om en person under en sådan resa i tätorten blir sjuk eller råkar

ut för en olycka, får den sjuke eller skadade enligt den föreslagna lydelsen

av g 16 punkt c) ersättning för återresa endast till den plats, där olyckan

inträffade eller sjukdomen utbröt. Det förefaller oss rimligare att vederbörande

i ett sådant fall medges ersättning för resa till sitt hem under förutsättning

att detta inte ligger längre än en mil från den plats varifrån

resan till läkare påbörjades.

Utskottet

Reseersättningsbestämmelserna i sjukförsäkringslagen har varit föremål

för kritik både från allmänheten och från sjukkassorna. Knappt mer än

ett år efter lagens ikraftträdande den 1 januari 1955 gjordes vissa ändringar

i bestämmelserna. Under 1956 och 1957 års riksdagar väcktes ett flertal

motioner om förbättringar i sjukreseförmånerna. I anledning av den kritik

som sålunda framkommit tillkallades år 1957 den s. k. sjukreseutredningen

för att göra en översyn på området. I direktiven för utredningen uttalades,

att de grundtankar som ligger bakom den nuvarande lagstiftningen skulle

vara vägledande även vid översynen. Vidare framhölls att utredningen borde

eftersträva att göra reglerna så enkla och lätthanterliga som möjligt.

De förslag sjukreseutredningen framlagt har i stort sett vunnit anslutning

från de i ärendet hörda remissorganen. De i propositionen framlagda förslagen

bygger i allt väsentligt på de lösningar utredningen förordat.

Beträffande vilka slag av resor som bör omfattas av

försäkringsskyddet har ifrågasatts, huruvida icke, i motsats till

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959 43

vad nu gäller, även resor för erhållande av sjukvård, som meddelas av annan

än läkare, t. ex. av sjuksköterska eller sjukgymnast, borde göras ersättningsgrundande.

Denna tanke har emellertid avvisats. Därvid har framhållits,

att en sådan utvidgning av ersättningsbestämmelserna borde avse samtliga

resor för sjukvård, som meddelas av annan än läkare, och icke blott några

typer av sådana resor. Detta skulle, har det vidare anförts, i sin tur innebära

en väsentlig omläggning av de ersättningsregler som för närvarande

gäller, något som bör anstå till den bebådade allmänna översynen av sjukförsäkringen.

Utskottet delar den uppfattningen, att mera väsentliga utökningar av försäkringsskyddet

icke bör ske i samband med en partiell reform. Enligt utskottets

mening är det emellertid angeläget, att den allmänna översynen av

sjukförsäkringsbestämmelserna snarast kommer till stånd. Därvid kan bl. a.

dessa frågor bli föremål för förnyat övervägande.

Enligt vad som föreslås i propositionen skall i vissa fall ersättning kunna

utgivas för övernattningskostnader, som åsamkas den sjuke

vid sjukresa. Gällande regler innebär i princip, att endast direkta färdkostnader

med billigaste färdemedel ersättes. Eventuella övernattningskostnader

får sålunda bäras av den sjuke själv. De föreslagna reglerna,

mot vilka utskottet inte har något att erinra, innebär inte bara, att den,

som tvingas övernatta, skall kunna få ersättning för sina kostnader därför,

utan även att den, som för att undgå att övernatta valt ett dyrare

färdmedel, skall kunna få ersättning för detta färdmedel högst med belopp

som motsvarar kostnaden för billigaste färdmedel jämte inbesparade

övernattningskostnader.

I motionen II: 634 har hemställts om gynnsammare reseersättningsbestämmelser

i de fall där det saknas dagliga reguljära trafikförbindelser mellan

den ort, där läkarbesöket resp. sjukhusbesöket äger rum, och den ort,

till vilken den sjukes återresa ersättes. Motionärerna önskar, att den sjuke i

sådana fall skall kunna få ersättning för återresa med annat färdmedel än

de reguljära. Som skäl härför anföres, att det kan tänkas fall, där den sjuke

tvingas övernatta flera nätter och återresan är så lång, att kostnaden för

resa med reguljära färdmedel jämte övernattningskostnader inte täcker utgiften

för exempelvis färd med taxibil. Likväl skulle det, framhåller motionärerna,

innebära en betydande ekonomisk fördel för både den enskilde

och samhället, om den sjuke valde det dyrare färdsättet och därigenom

komme tidigare tillbaka.

I de fall, där resvägen inte är alltför lång, torde de i propositionen föreslagna

reglerna innebära, att den försäkrade kan erhålla ersättning för ett

dyrare, icke reguljärt färdmedel. Det är härvid att märka, att i de fall, då

den försäkrade skulle ha varit nödsakad att övernatta under flera nätter,

han också får tillgodoräkna sig motsvarande antal nattraktamenten. Mo
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr iö år 1959

tionärernas förslag skulle få nämnvärd betydelse endast då det är fråga om

verkligt långa avstånd. I sådana fall måste man å andra sidan räkna med

att resekostnaderna med icke reguljära färdmedel kommer att avsevärt överstiga

kostnaderna för resa med ordinarie färdmedel, även om sistnämnda

kostnader ökas med övernattningskostnader. Den av motionärerna föreslagna

regeln skulle således leda till en betydande utvidgning av ersättningsrätten.

Med hänsyn härtill finner sig utskottet icke kunna tillstyrka motionärernas

förslag.

Enligt propositionen skall, i motsats till vad nu gäller, i vissa fall kunna

utgå ersättning för den förlust av arbetsförtjänst som följeslagare

lider, då han medföljer vid sjukresa. Sådan ersättning skall kunna utgivas i

de fall, då den försäkrade drabbats av svårare olycksfall eller blivit allvarligt

sjuk på avsides belägen arbetsplats eller under därmed jämförliga förhållanden.

Ersättningen är begränsad till högsta sjukpenningen, tjugo

kronor för dag.

I motionen II: 634 har hemställts om större precisering av uttrycket »avsides

belägen arbetsplats eller under därmed jämförliga förhållanden».

Att i lagtext uttömmande ange de fall, i vilka här avsedd ersättning skall

kunna utgå, är knappast möjligt. Enligt utskottets mening bör därför den

i propositionen upptagna bestämmelsen godtagas, och det får ankomma på

rättstillämpningen att utbilda fastare regler på området. Utskottet vill härvid

erinra om att riksförsäkringsanstalten enligt det vid propositionen fogade

utkastet till kungörelse skall ha befogenhet att utfärda föreskrifter om

tillämpningen av bl. a. förevarande bestämmelse.

I fråga om karensbeloppen vid läkarvårdsresor föreslås väsentligt

ändrade regler. Regeln om olika fasta karensbelopp vid resa för förstagångsbesök

och vid resa för återbesök skall sålunda utgå. I stället skall

gälla ett enhetligt fast karensbelopp om i allmänhet fyra kronor. Vidare skall

enligt förslaget det rörliga karensbeloppet slopas och alltså resekostnaderna

i princip helt ersättas, i den mån de överstiger det fasta karensbeloppet.

I motionen II: 627 har yrkats, att riksdagen måtte avslå propositionen, i

vad den innefattar ändring av 16 § sjukförsäkringslagen. Såsom skäl härför

har motionärerna anfört bl. a., att de förbättringar propositionen i förevarande

hänseende innehåller tas bort genom försämringar av andra förmåner.

Utskottet kan inte dela motionärernas uppfattning. Visserligen kan de nya

reglerna om karensbelopp innebära vissa försämringar i fråga om återbesöksresor,

men dessa försämringar torde i genomsitt mer än väl utjämnas

av den förbättring slopandet av det rörliga karensbeloppet medför. Dessutom

kommer de nya bestämmelserna att medföra en icke vinga lättnad i sjukkassornas

arbetsbörda. Utskottet kan alltså icke tillstyrka motionsyrkandet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 är 1959 45

I motionerna I: 522 och II: 626 har hemställts, att reseersättning för sjukresa

och läkarvårdsresa icke skall utbetalas, om ersättningsbeloppet understiger

en krona. I motiveringen för detta yrkande har bl. a. anförts, att det

icke råder rimliga proportioner mellan utbetalad ersättning och administrativ

kostnad, i de fall då ersättningen icke uppgår till nämnda belopp.

Den i dessa motioner aktualiserade frågan har övervägts av såväl utredningen

som föredragande departementschefen. Utredningen har motiverat

sin avvisande hållning till en regel av den av motionärerna föreslagna innebörden

med att en sådan regel troligen skulle uppfattas som ett slags dubbel

självrisk och därigenom vålla onödig irritation bland de försäkrade. Departementschefen

har anslutit sig till utredningens uppfattning.

Även utskottet delar den mening som utredningen sålunda gjort sig till

tolk för. Därjämte vill utskottet tillägga, att det ytterst sällan torde förekomma,

att en försäkrad har anledning att göra sig ärende till sjukkassan

för att utfå enbart reseersättning. Utbetalning av reseersättning torde således

i de allra flesta fall ske i samband med utbetalande av annan ersättning

enligt sjukförsäkringslagen. Vid sådant förhållande kan någon nämnvärd

minskning av sjukkassornas arbete med utbetalningen av reseersättningar

icke uppnås genom den i motionerna föreslagna regeln. Ej heller kan man

tänka sig att regeln skulle kunna medföra någon nämnvärd minskning i

sjukkassornas arbete med uträkning av reseersättnmgsbelopp, då ju i alla

fall en beräkning måste ske för att fastställa, huruvida ersättning skall utgå

eller ej. Utskottet anser således att tillräckliga skäl icke föreligger för bifall

till det i motionerna framställda yrkandet.

I fråga om valet av läkare har i propositionen bibehållits den nu

gällande huvudregeln, att reseersättning utgår högst för resa till och från

den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vilkens distrikt den försäkrade

vistas. I vissa fall skall emellertid resa för besök hos läkare på längre avstånd

vara ersättningsgrundande. Sålunda skall resa till sjukhusläkare ersättas,

därest resan sker efter remiss av läkare eller i anledning av skada,

som drabbat den försäkrade genom olycksfall. I sistnämnda fall fordras

dessutom, att det skall skäligen kunna antagas, att den försäkrade till följd

av skadan var i trängande behov av läkarvård vid sjukvårdsanstalt. Vidare

skall resa till annan läkare än provinsilläkaren eller stadsläkaren vara helt

ersättningsgrundande, därest den försäkrade varit i trängande behov av

läkarvård och icke kunnat anträffa provinsialläkaren eller stadsläkaren. För

samtliga dessa fall skall dock gälla den begränsningen, att resekostnad icke

får beräknas för längre resa än till närmaste allmänna sjukhus, där vården

kunnat meddelas.

Mot de nu nämnda reglerna har utskottet i princip ingen erinran. Utskottet

vill dock framföra vissa synpunkter i frågan i vad mån resa för läkarvård,

som efter remiss företages till sjukvårdsanstalt, skall vara ersättningsgrun
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

danae. Enligt föreliggande förslag, som därutinnan icke avviker från nu

gällande regler, skall sådan resa vara ersättningsgrundande endast i den mån

den företages till närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat

beredas. Med denna regel skulle det kunna befaras, att den försäkrade går

miste om ersättning på grund av att sjukkassan och den remitterande läkaren

har olika uppfattning om vilken sjukvårdsinrättning som är att anse

såsom det närmaste allmänna sjukhus där erforderlig vård kunnat beredas.

Föredragande departementschefen har med tanke på detta problem uttalat,

att remiss till allmänt sjukhus inom det sjukvårdsområde, där vårdbehovet

uppkommit, i allmänhet bör godtagas i ersättningshänseende, därest

icke särskild anledning föreligger till en annan bedömning. Utskottet vill

understryka detta uttalande. Det må härutinnan särskilt framhållas, att den

som insjuknar inom sitt sjukvårdsområde eller inom därtill gränsande

kommun alltid är berättigad att få ersatt resa för sjukhusvård till närmaste

hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas; detta även om erforderlig

vård kunnat beredas vid närmare beläget utomlänssjukhus. I de fall,

där det vid remiss för läkarvård ter sig tänkbart att den försäkrade kan bli

i behov av sjukhusvård, synes det därför väl motiverat, att remissen sker

till närmaste hemortssjukhus.

I propositionen har i fråga om karensbeloppet och valet av

läkare föreslagits vissa särbestämmelser att gälla, därest Kungl. Maj :t

så förordnar. Bestämmelserna går ut på att inom visst centralsjukkasseområde

icke skall finnas någon begränsning i läkarvalet med hänsyn till sjukreseersättningarna

mot att i gengäld inom området skall gälla ett karensbelopp

om fem kronor. Enligt vad som framgår av propositionen är det

Kungl. Maj :ts avsikt att förordna om tillämpning av särbestämmelserna

i de tre största städerna. Dessa utgör var för sig ett centralsjukkasseområde.

I motionerna I: 521 och II: 628 har yrkats, att riksdagen måtte besluta,

att ovan nämnda särbestämmelser skall gälla även Norrköping, som också

utgör ett centralsjukkasseområde.

Avgörandet var särbestämmelserna skall tillämpas skall ligga i Kungl.

Maj :ts hand. Denna regel anser utskottet ändamålsenlig. Med hänsyn härtill

kan utskotet icke tillstyrka motionerna. Emellertid vill utskottet framhålla,

att särbestämmelserna synes innebära fördelar såväl för de försäkrade som

för de berörda sjukkassorna, vilka erhåller lättnader i sin administration.

Enligt utskottets uppfattning bör därför särbestämmelserna göras tilllämpliga

inom de områden där de icke kan väntas medföra nämnvärda merutgifter

för sjukförsäkringen. Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj :t kommer

att förordna om tillämpning av särbestämmelserna, där förhållandena

så motiverar.

I de bestämmelser som avser frågan om valet av sjukvårdsinrättning

och dess betydelse i fråga om reseersättning för sjukhusvårds
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959 47

resor har icke föreslagits några principiella förändringar. Intagningsresa

skall alltjämt berättiga till full ersättning, därest den företages till närmaste

allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas, eller, om behovet av

sjukhusvård uppkommit inom sjukvårdsområdet eller därtill gränsande

kommun, till närmaste hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas.

Beträffande återresa gäller däremot för närvarande, att resan är fullt

ut ersättningsgrundande från vilken sjukvårdsinrättning den än må företagas.

Härutinnan föreslås i propositionen den ändringen, att de begränsningar

i fråga om sjukhusvalet som finnes beträffande intagningsresa skall gälla

också för återresa. Utskottet har intet att erinra mot denna ändring.

Enligt gällande regler skall återresa efter sjukhusvård vara ersättningsgrundande

högst för kostnaden för återresa till den försäkrades bostad.

Från denna regel gäller ett betydelsefullt undantag. Därest den försäkrade,

då sjukvårdsbehovet uppkom, vistats utom det län, inom vilket han är bosatt,

och i anledning därav intagits å ett utomlänssjukhus, utgår i princip

ingen ersättning för återresa. Denna regel föreslås i propositionen ändrad på

så sätt, att ersättning i förevarande fall skall utgå för återresa till den plats,

varifrån resan till sjukhuset anträddes.

Enligt propositionen skall emellertid nämnda undantagsregel icke gälla

i alla fall. Såsom tidigare framhållits, kan den försäkrade vara berättigad att

få intagningsresa till hemortssjukhus fullt ersatt, även då sjukvårdsbehovet

uppkommer vid vistelse utanför det egna länet. Detta gäller emellertid endast

då sjukvårdsbehovet uppstår vid vistelse i en till det egna sjukvårdsområdet

gränsande kommun. Därest intagningen därvid inte sker på hemortssjukhus

utan på utomlänssjukhus synes det otillfredsställande, att ersättning

för återresa skall utgå endast för resa till den plats, där sjukvårdsbehovet

uppkom, även om kostnaden för resa till bostaden är lägre än kostnaden

för resa från närmaste hemortssjukhus till bostaden. Det har därför

föreslagits en specialregel för dessa fall. Specialregeln har erhållit den utformningen,

att ersättning för återresa till bostaden dock må utgå, om behovet

av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom en till det egna sjukvårdsområdet

gränsande kommun och vården beretts vid sjukvårdsinrättning,

till vilken färdsträckan från bostaden ej är längre än färdsträckan från

bostaden till närmaste hemortssjukhus.

Utskottet ansluter sig i huvudsak till den föreslagna specialregeln. Emellertid

synes denna lämpligen böra erhålla en något annan utformning än

vad som föreslagits i propositionen. Sålunda bör den jämförelse bestämmelsen

innehåller icke hänföra sig till färdsträckorna utan till resekostnaderna.

Vidare bör den försäkrade kunna få ersättning, som beräknas efter

kostnaden för resa från hemortssjukhuset till bostaden, även i de fall, där

kostnaden för resa från utomlänssjukhuset till bostaden är högre. Utskottet

föreslår därför, att specialregeln utformas på följande sätt: »Om behovet

av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom en till det egna sjukvårdsom
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

rådet gränsande kommun och vården beretts vid sjukvårdsinrättning belägen

utom det län där den försäkrade är bosatt, må dock ersättning för återresa

till bostaden utgå i den mån nämnda ersättning icke överstiger det belopp

som skulle ha utgått för återresa till bostaden från närmaste hemortssjukhus,

där vården kunnat beredas.»

I fråga om ersättning för kostnader i anledning av resa för sjukhusvård

har i motion I: 516 yrkats, att Spenshults sjukhus i Halland, som icke är

allmänt sjukhus i sjukförsäkringslagens mening, måtte i sjukreseersättningshänseende

jämställas med sådant sjukhus.

Spenshults sjukhus är beläget på kronans mark. Sjukhusbyggnaderna och

den till sjukhuset hörande utrustningen tillhör också kronan, men sjukhuset

är genom beslut av statsmakterna år 1952 upplåtet på tio år till Riksföreningen

mot reumatism, som driver sjukhuset som eftervårdssjukhus

för reumatiskt sjuka. Driften av sjukhuset bekostas dels genom avgifter

från patienterna, som utgår med samma belopp som vid hemortslasarett,

dels genom bidrag från landstingskommunerna och de landstingsfria städerna,

vilka bidrag uppgår till cirka 80 procent av sjukhusets driftskostnader.

Riksföreningens uppgift med avseende å sjukhuset är huvudsakligen

att handha ledningen av detsamma.

Allmänt sjukhus enligt sjukförsäkringslagen är bl. a. sjukvårdsinrättning,

som tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drives

av landstingskommun. Med beaktande av det sätt, på vilket driften av

Spenshults sjukhus bekostas, vill utskottet förorda, att detta sjukhus i förevarande

avseende jämställes med allmänt sjukhus. Erforderlig ändring i den

föreslagna lagtexten kan lämpligen göra så, att i 17 § införes en bestämmelse

om att Kungl. Maj :t skall äga förordna, att i fråga om ersättning för resa

i anledning av sjukhusvård viss sjukvårdsinrättning skall vara jämställd

med allmänt sjukhus. Möjligheten att meddela sådant förordnande kommer

med denna lydelse icke att vara begränsad till Spenshults sjukhus.

I fråga om ersättning för återresa från läkare har i propositionen

bibehållits den nu gällande huvudregeln, att ersättning utgives

högst för resa till den plats, varifrån resan till läkaren anträddes. Från denna

regel gäller nu det undantaget, att om nämnda plats och den försäkrades bostad

icke sammanfaller, ersättning också kan utgivas för resa till bostaden,

därvid dock gäller den begränsningen att resan till bostaden ersättes allenast

i den mån färdsträckan dit ej med mer än en mil överstiger färdsträckan vid

resan till läkaren.

Denna undantagsregel har icke verkat helt tillfredsställande för dem som

på sin arbetsplats blir i behov av att uppsöka läkare. Det torde icke sällan

förekomma, att den sjuke efter läkarbesöket måste fara direkt till bostaden

och därvid icke är i stånd att anlita det färdmedel, som använts vid resan

till arbetsplatsen. Är i sådant fall vägen från läkaren till bostaden mer än

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

en mil längre än vägen från läkaren till arbetsplatsen, får den försäkrade

själv svara för överskjutande kostnader för resan. Både utredningen och

föredragande departementschefen har ansett detta otillfredsställande. Därför

har i propositionen föreslagits, att återresa till bostaden alltid skall vara

fullt ut ersättningsgrundande, därest resan till läkaren anträtts från den

försäkrades arbetsplats och den försäkrade företager dagliga resor mellan

bostaden och arbetsplatsen. Denna förbättring av ersättningsbestämmelserna

anser utskottet välmotiverad.

I samband med den nu nämnda förbättringen av ersättningsbestämmelserna

föreslås att den nu gällande enmilsregeln skall bortfalla. I motionen

II: 634 hemställes, att enmilsregeln måtte kvarstå vid sidan av den nya regeln.

Som skäl härför anför motionärerna, att borttagandet av enmilsregeln

innebär en försämring för försäkrade, som då behovet av läkarvård uppstår

vistas utanför hemmet utan att vara på en arbetsplats. Emellertid förhåller

det sig så, att det övervägande antalet av dem, för vilka det utanför

hemmet uppstår ett omedelbart behov att söka läkarvård, är sådana som

drabbas av sjukdom på arbetsplatsen, och för dessa blir ersättningsreglerna

i förevarande avseende gynnsammare. Vidare är att märka, att enmilsregeln

synes svår att tillämpa samtidigt med den föreslagna regeln om ersättning

för övernattningskostnader. Ett ytterligare skäl mot att bibehålla enmilsregeln

vid sidan av den nya regeln är att reseersättningsbestämmelserna

därigenom skulle bli onödigt invecklade. Med hänsyn till dessa förhållanden

anser sig utskottet icke kunna biträda motionsyrkandet.

Ändringar i sjukförsäkringslagens bestämmelser om skyldighet att

erlägga avgifter till försäkringen

Departementschefen

Föredragande departementschefen har vid remissen till lagrådet i specialmotiveringen

till propositionen anfört:

»33 §.

Avgift för sjuk vårdsförsäkringen skall enligt andra stycket i förevarande

paragraf erläggas av sjukkassemedlem, vars till statlig inkomstskatt taxerade

inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften avser bestämts till

minst 1 200 kronor och som icke vid utgången av sistnämnda år upphört att

vara medlem, fyllt 67 år eller uppbär folkpensionsförmån i annan form än

ålderspension. De folkpensionsförmåner som medför befrielse från erläggande

av avgift utgöres av invalidpension eller sjukbidrag samt änkepension

och hustrutillägg.

För avgiftsbefrielse på grund av att dylik folkpensionsförmån uppbäres erfordras

ej endast att rätt till förmånen förelegat vid ifrågavarande tidpunkt

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 saml. 2 avd. Nr 45

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

utan även att förmånen faktiskt kunnat lyftas då. Ett senare meddelat beslut

om dylik förmån med retroaktiv verkan föranleder ej avgiftsbefrielse. Detta

förhållande torde ha motiverats av önskemålet att undvika ändring eller

omdebitering av avgiften. Beslut om retroaktiva förmåner förekommer emellertid

i ganska stor utsträckning, och den angivna tillämpningen medför att

avgift ofta kommer att utgå, ehuru rätt till förmånen sedermera befinnes

ha förelegat vid den avgörande tidpunkten.

I detta sammanhang må erinras om att 19 § 1 mom. andra stycket folkpensioneringslagen

i sin nuvarande lydelse innehåller en bestämmelse om att

den som under december månad visst år ägt uppbära folkpension är fritagen

från skyldighet att erlägga folkpensionsavgift för påföljande år. För

avgiftsbefrielse enligt denna bestämmelse kräves att folkpension faktiskt

skall ha kunnat lyftas under den relevanta månaden. Sedan i olika sammanhang

gjorts gällande att befrielse från pensionsavgift borde föreligga även i

fall, där rätt till folkpension för angiven tid fastslagits i beslut med retroaktiv

verkan, har en ändring i förenämnda lagrum i folkpensioneringslagen

vidtagits vid årets riksdag, så att den som för december månad året näst

före taxeringsåret varit berättigad till folkpension, vare sig denna börjat utbetalas

eller ej, inte skall erlägga pensionsavgift (SFS 1959: 66).

En ändring av motsvarande innebörd med avseende å bestämmelsen rörande

befrielse från avgift för sjukvårdsförsäkringen på grund av folkpensionsförmån

synes motiverad. Liksom beträffande motsvarande bestämmelse

i folkpensioneringslagen synes förhållandet för december månad året

näst före taxeringsåret böra vara avgörande. Något hinder ur de lokala

skattemyndigheternas synpunkt torde ej möta mot att jämväl retroaktiva

beslut beaktas. Som jag anförde i samband med framläggande av förslag

till förenämnda ändring i folkpensioneringslagen (prop. 29/1959) synes de

lokala skattemyndigheterna före debiteringsarbetets avslutande visst år

hinna få del av så gott som alla beslut rörande ifrågavarande förmåner för

december månad föregående år. Antalet beslut som kan medföra omdebitering

torde därför bli förhållandevis få. Riksförsäkringsanstalten, som yttrat

sig i ärendet, anser att skäl för en sådan ändring som här angivits föreligger

och att uppkommande svårigheter av administrativ natur förhållandevis

lätt kan bemästras.

Jag förordar, att ändring vidtages i 33 § andra stycket av innebörd att

befrielse från skyldighet att för visst år erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen

skall föreligga jämväl i det fall då försäkrad genom retroaktivt beslut

rörande folkpensionsförmån är berättigad till förmånen för december månad

nämnda år.

35 §.

Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kronor,

skall vara försäkrad för tilläggssjukpenning, som till storleken bestäm
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Andra lagutskottets utlåtande nr iö ur 1959

mes av den sjukpenningklass han tillhör. Tillhörigheten till högre sjukpenningklass

än den första är beroende allenast av medlemmens årsinkomst av

tjänst. Medlem i allmän sjukkassa som är försäkrad för tilläggssjukpenning

är enligt 33 § pliktig att erlägga avgift för sådan försäkring. Storleken av

ifrågavarande avgift skall enligt 34 § bestämmas med hänsyn till bl. a. den

sjukpenningklass, som medlemmen tillhör, och beräknas för kalendermånad.

Avgiftens belopp fastställes av tillsynsmyndigheten. I 35 § stadgas bl. a.,

att i vissa fall nedsättning av avgifterna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen

för grundsjukpenning skall ske.

Debiteringen av sjukförsäkringsavgiften, vilken enligt uppbördsförordningen

ingår i begreppet skatt, ankommer på lokal skattemyndighet. Vid

debitering av slutlig skatt debiteras avgiften med belopp, som uträknats av

vederbörande allmänna sjukkassa och av kassan införts i debiteringslängden.

Vid debiteringen skall beaktas vad i 33 och 35 §§ stadgas angående

avgiftsplikt och nedsättning av avgift.

Enligt förordningen den 16 maj 1958 om sjömansskatt (nr 295), som

trätt i kraft den 1 januari 1959, skall under vissa förutsättningar en sjöman,

som är anställd ombord på ett svenskt handelsfartyg, erlägga sjömansskatt

för sin inkomst ombord. Sjömansskatten är en definitiv källskatt och

skall utgå i stället för statlig och kommunal inkomstskatt samt avgifterna

till folkpensioneringen och den allmänna sjukförsäkringen. Skatten uttages

efter särskilda tabeller och beräknas efter en avlöningsperiod av en månad.

Tabellerna har konstruerats så att vissa avdrag, som vid taxering för inkomst

i land medges för beskattningsår, beräknats för månad. För varje månad har

sålunda ett tolftedels ortsavdrag efter schablonberäkning fråndragits. Sjömannen

är ej skyldig att deklarera för inkomsten ombord och taxeras inte

heller för denna inkomst. För inkomst i land skall däremot taxering åsättas

efter vanliga regler, därvid dock ortsavdrag skall minskas med en tolftedel

för varje kalendermånad, för vilken sjömansskatt erlagts. Kommun och allmän

sjukkassa skall erhålla viss del av de i form av sjömansskatt influtna

medlen.

1956 års sjömansskattesakkunniga, vilkas betänkande om sjömansskatt

(SOU 1957: 39) legat till grund för förutnämnda förordning, framlade jämväl

ett förslag till viss ändring av bestämmelserna i SFL om avgift för försäkringen

för tilläggssjukpenning såvitt rör sjukkassemedlem, som uppburit

inkomst för vilken erlagts sjömansskatt. De sakkunniga anförde i

huvudsak följande. Därest sjömansskatt enligt förslaget införes, torde några

avvikelser från det nuvarande debiteringsförfarandet vid sjukkassorna ej

erfordras. Kassorna antecknar i debiteringslängderna de avgifter, som enligt

tillgängliga uppgifter skall erläggas av de avgiftspliktiga. Kassorna behöver

härvid ej undersöka huruvida en avgiftspliktig uppbär inkomst ombord

eller i land. De lokala skattemyndigheterna skall därefter debitera avgifterna

för sjukvårdsförsäkringen och för försäkringen för grundsjukpenning

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

utan avvikelse från vad som nu gäller och alltså endast beakta den taxerade

inkomsten, dvs. inkomsten i land. I förekommande fall reduceras

nu nämnda avgifter enligt bestämmelserna i SFL. Vad gäller avgiften för

försäkringen för tilläggssjukpenning skulle den som uppburit inkomst ombord

komma att få erlägga för högt belopp om han slutligt debiterades det

av sjukkassan uträknade beloppet. Den lokala skattemyndigheten, som bl. a.

för bestämmande av ortsavdraget erhållit meddelande om det antal månader,

för vilka vederbörande erlagt sjömansskatt, bör därför debitera avgiften för

försäkringen för tilläggssjukpenning med reducerat belopp så att avgiften

kommer att utgå med så många tolftedelar av den av kassan uträknade

avgiften som motsvarar det antal månader för vilka vederbörande ej erlagt

sjömansskatt och alltså erhåller ortsavdrag. En sjöman, som under hela året

haft inkomst ombord, skall således icke påföras någon avgift för tilläggssjukpenningen.

Riksförsäkringsanstalten, som avgivit yttrande över de sakkunnigas betänkande,

har ansett, att det föreslagna förfaringssättet för de lokala skattemyndigheternas

debitering av sjukförsäkringsavgifter bör godtagas.

I propositionen nr 92 till 1958 års A-riksdag med förslag till förordning

om sjömansskatt, m. m. uttalade chefen för finansdepartementet att, därest

riksdagen fattade beslut om införande av en sjömansskatt, det torde få ankomma

på chefen för socialdepartementet att senare anmäla de ändringar,

som bleve erforderliga i SFL.

Införandet av en särskild sjömansskatt synes föranleda en sådan ändring

av bestämmelserna i SFL om avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning

som de sakkunniga föreslagit. Enär en sjöman genom sjömansskatten erlagt

jämväl ifrågavarande avgift såvitt angår den lid sjömansskatten avser, bör

uppenbarligen icke såsom slutlig skatt hela den av sjukkassan uträknade

avgiften debiteras honom. Den erforderliga reduceringen torde lämpligen

böra ske på det sätt de sakkunniga föreslagit. Jag förordar därför att i 35 §,

som innehåller andra stadganden om nedsättning av sjukförsäkringsavgift,

intages en bestämmelse om nedsättning av medlems avgift för försäkringen

för tilläggssjukpenningen med en tolftedel för varje kalendermånad, för vilken

medlemmen uppburit inkomst som föranlett sjömansskatt.»

Lagrådet

Lagrådet har icke framställt någon erinran mot de framlagda förslagen.

Av den nya ärvdabalken föranledda ändringar i yrkesskadeförsäkringslagen

och militärersättningsförordningen

Departementschefen

Föredragande departementschefen har vid remissen till lagrådet i specialmotiveringen

anfört i fråga om ändringarna i 21 och 22 §§ yrkesskadeförsäkringslagen:
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 ar 1959

53

»Jämlikt 19 § YFL skall, därest försäkrad avlidit till följd av yrkesskada,

bl. a. utgå livräntor till efterlevande enligt närmare bestämmelser i 20—

23 §§. Såvitt avser barns och adoptivbarns rätt till livränta gäller enligt 21 §

bl. a. följande. Varje barn till den avlidne äger till den dag det fyller 16 år

och under vissa förutsättningar till den dag det fyller 21 år uppbära livränta.

Till barn, som var adopterat av annan än den avlidnes make, skall livränta

dock ej utgivas, med mindre adoptanten och, om han var gift, hans make vid

tiden för dödsfallet var ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet mot

barnet. Den avlidnes adoptivbarn äger samma rätt till livränta som den

avlidnes egna barn. I 22 § stadgas att avlidens fader, moder eller adoptant,

som till följd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll, äger

viss rätt till livränta.

Reglerna om rätt till livränta i nu angivna förhållanden anknyter i viss

utsträckning till föräldrabalkens bestämmelser om rätt till underhåll. Enligt

7 kap. nämnda balk har föräldrar principiell underhållsskyldighet mot sitt

barn. De är dock ej skyldiga att bidraga till underhåll av barn som bortadopterats,

där ej adoptanten och, om han är gift, hans make blir ur stånd

att fullgöra sin underhållsskyldighet. Adoptant har samma plikt att underhålla

sitt adoptivbarn som gäller för föräldrar gentemot deras eget barn.

Barn är skyldigt att efter förmåga utge skäligt underhåll åt fader eller

moder, som av sjukdom och annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja

sig. Enahanda underhållsskyldighet åligger adoptivbarn gentemot adoptant.

Vad beträffar rätten till arv vid adoptionsförhållande gäller enligt 4 kap.

arvslagen, att adoptivbarn och dess avkomlingar lika med barn i äktenskap

äger taga arv efter adoptanten, dock att bröstarvinges rätt till laglott ej får

kränkas. Adoptivbarnet har dessutom arvsrätt efter sina egna skvldemän.

Vid adoptivbarns död inträder i princip dess skyldemän som arvtagare.

Därest adoptivbarnet saknar bröstarvinge och av adoptanten erhållit egendom

i arv, gåva eller testamente, äger dock adoptanten och hans avkomlingar

en till nämnda egendoms värde begränsad arvsrätt. Adoptanten inträder som

arvtagare jämväl till egendomen i övrigt, om adoptivbarnet ej efterlämnar

arvsberättigad skyldemän.

Genom år 1958 tillkomna författningar — ärvdabalk (nr 637) och lag om

ändring i föräldrabalken (nr 640) — som träder i kraft den 1 juli 1959,

kommer adoptivbarns rättsliga ställning att principiellt ändras. Adoptionsinstitutet

gestaltas så, att adoptivbarn i stort sett kommer att stå i familjerättsligt

förhållande till adoptanten och dennes släkt på samma sätt som

adoptantens egna barn och att den rättsliga förbindelsen mellan barnet och

dess släkt principiellt avskäres. Vad gäller arvsrätt stadgas sålunda i 4 kap.

1 och 2 §§ ärvdabalken, att adoptivbarn och dess avkomlingar tager arv

och ärves som om adoptivbarnet varit adoptantens barn i äktenskap samt

att arvsrätt ej äger rum mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena

samt övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan; har make adopterat

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

andra makens barn skall dock arv tagas som om barnet varit makarnas

gemensamma. Med avseende å underhållsskyldighet skall enligt 7 kap. 5 §

föräldrabalken i dess ändrade lydelse gälla, att sådan skyldighet mellan

föräldrarna och barnet upphör med adoptionen; om den som är gift adopterar

sin makes barn, skall dock underhållsskyldigheten mellan maken och

barnet bestå.

Den nu angivna nya lagstiftningen aktualiserar fråga om vissa ändringar

i de inledningsvis angivna bestämmelserna om livränta. Enär underhållsskyldigheten

och arvsrätten mellan fader eller moder, å ena, samt barn som

adopterats av annan än make till fadern eller modern, å andra sidan, skall

upphöra, synes det naturligt att ej heller livränta i anledning av faderns, moderns

eller barnets död skall utgå i angivna fall. Barnets förbindelse med den

egna släkten bör jämväl i detta hänseende avbrytas. I detta sammanhang kan

erinras om att enligt ett av 1958 års B-riksdag godkänt förslag till statens

allmänna tjänstepensionsreglemente (prop. A 157 och B 31) familjepension

och familjelivränta efter en anställningshavare kan utgå till barn (adoptivbarn),

dock ej barn som vid anställningshavarens frånfälle var adopterat av

annan, med mindre denne var anställningshavarens make.

På grund av det anförda förordar jag ändring i 21 och 22 §§ av innebörd

att livränta ej skall utgå till barn, som adopterats av annan än den avlidnes

make, och ej heller, efter ett adopterat barns död, till barnets fader eller

moder i annat fall än då vederbörande är gift med adoptanten.

övergångsbestämmelser

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1960. Enligt

vedertagna principer för lagstiftning på området bör de ändrade livräntereglerna

ej tillämpas då dödsfallet föranletts av skada, som inträffat

före ikraftträdandet. Ändringarna i 21—22 §§ kommer att träda i kraft ett

halvt år senare än ärvdabalken och ändringarna i föräldrabalken, vilket dock

torde sakna egentlig praktisk betydelse.»

Departementschefen har därjämte påpekat att med det ovannämnda helt

överensstämmande ändringar vidtagits i militärersättningsförordningen.

Lagrådet

Lagrådet har i fråga om de föreslagna ändringarna i yrkesskadeförsäkringslagen

anfört:

»De i 21 och 22 §§ föreslagna ändringarna sammanhänga med de i samband

med nya ärvdabalkens införande vidtagna ändringarna i adoptionsinstitutet.

Då yrkesskadeförsäkringslagens regler om rätt till livränta anknutits

till föräldrabalkens bestämmelser om rätt till underhåll samt adoptivbarns

naturliga föräldrar hittills enligt 7 kap. 5 § föräldrabalken ha

subsidiär underhållsskyldighet i förhållande till barnet, har barnet en på

motsvarande sätt subsidiär rätt till livränta efter sina naturliga föräldrar.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

Då den subsidiära underhållsskyldigheten skall upphöra enligt de samtidigt

med ärvdabalken beslutade ändringarna i föräldrahalken, föreslås

nu upphävande av rätten till livränta i motsvarande fall.

Lagrådet vill anmärka, att övergångsregleringen icke gjorts fullt parallell

i de båda lagstiftningarna.

Ändringarna i föräldrabalken träda principiellt i kraft den 1 juli 1959.

övergångsregleringen beträffande ändringarna i föräldrabalken innebär

emellertid att å adoptioner, vartill tillstånd givits enligt äldre lag, äldre

rätt alltjämt skall gälla, dock att adoptivbarnets underhållsskyldighet gentemot

de naturliga föräldrarna skall upphöra. Genom föreskrifter i punkt 1

i övergångsbestämmelserna till ändringarna i föräldrabalken har möjlighet

öppnats för adoptant i redan bestående adoptivförhållande att efter ansökan,

som skall göras inom fem år från ikraftträdandet, vinna förklaring

av rätten att de nya reglerna i föräldrabalken skola i sin helhet gälla, oaktat

adoptionen kommit till stånd enligt äldre lag. Det kan dock icke väntas,

att sådan ansökan kommer att ske i alla eller ens i flertalet äldre adoptivförhållanden.

Ändringarna i yrkesskadeförsäkringslagen åter träda enligt förslaget i

kraft den 1 januari 1960. Därjämte upptager förslaget ingen annan övergångsbestämmelse

än att äldre lag fortfarande skall äga tillämpning beträffande

livränta i anledning av skada, som inträffat före ikraftträdandet.

På grund av denna övergångsreglering kan det tänkas, att ett adoptivbarn

går miste om livränta efter sina naturliga föräldrar, ehuru underhållsskyldighet

föreligger enligt föräldrabalkens övergångsbestämmelser. Med

hänsyn till önskvärdheten att göra livräntebestämmelserna så praktiskt

lättillämpliga som möjligt vill lagrådet emellertid icke framställa någon erinran

mot att övergångsförhållandena ordnas på det föreslagna enkla sättet.»

Ändringar i lagen om ersättning åt smittbärare

Departementschefen

Föredragande departementschefen har anfört:

»Enligt epidemilagen äger hälsovårdsnämnd underkasta en person, som

utan att vara sjuk misstänkes för epidemisk smitta, isolering på epidemivårdanstalt

eller tillfällig sjukvårdslokal, varvid kostnaden betalas av vederbörande

landsting eller stad utanför landsting. Enligt särskild lag är

smittbäraren berättigad till ersättning av statsmedel för inkomstbortfall

under isoleringen. Kronisk smittbärare kan efter skälighetsprövning få ersättning

även för annan förlust. Ersättningen till tillfällig smittbärare utbetalas

av sjukkassorna, som återfår utgivna belopp av staten. Kostnaderna

för resa till och från den plats, där isoleringen sker, får dock sådan smittbärare

stå för själv.

Utredningen anser det inte rimligt, att smittbäraren själv skall svara

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

för den resekostnad, som uppkommer genom att han åtlyder hälsovårdsnämndens

åläggande. Därför föreslås, att epidemilagen kompletteras med

ett stadgande om att huvudmännen för epidemivården har att gälda dessa

resekostnader.

I likhet med utredningen anser jag det obilligt, att smittbäraren själv

skall svara för sin resekostnad i ifrågavarande fall. Å andra sidan synes det

tveksamt om kostnaden bör åvila huvudmännen för epidemivården. Lämpligast

torde vara, att denna kostnad ersättes i samma ordning som kostnaderna

för smittbärarens inkomstbortfall under isoleringen. Smittbäraren bör

således beträffande båda dessa ersättningar ha att vända sig till vederbörande

sjukkassa, som efter utbetalning till smittbäraren återfår beloppen av

statsmedel. Kostnaderna synes böra bestridas med det under elfte huvudtiteln

upptagna anslaget Ersättning vid vissa ingripanden i hälsovårdens

intresse. Den kostnadsökning, som ett genomförande av förslaget medför,

torde inte komma att bli så stor, att någon höjning av ifrågavarande anslag

erfordras. På grund av det anförda föreslår jag, att lagen om ersättning åt

smittbärare ändras, så att tillfällig smittbärare i enlighet med de bestämmelser,

som i övrigt gäller enligt nämnda lag, berättigas erhålla ersättning

för resekostnad, som uppkommit vid iakttagande av hälsovårdsnämndens

åläggande.»

Propositionen i övrigt, liksom de uttalanden av föredragande departementschefen,

som här icke närmare berörts, har icke givit utskottet anledning

till erinran eller särskilt uttalande.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen — med förklaring att förevarande proposition,

nr 161, icke kunnat oförändrad bifallas samt i anledning

av motionen I: 516 — måtte för sin del antaga

1) det genom propositionen framlagda förslaget till lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring med den ändringen att 17 § erhåller nedan

angivna, såsom utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Har försäkrad —-----under resan.

Ersättning må------kunnat beredas.

Utgifter i anledning av återresa Utgifter i anledning av återresa

från sjukvårdsinrättning ersättas en- från sjukvårdsinrättning ersättas endast

i den mån de överstiga fyra kro- dast i den mån de överstiga fyra kro
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

(Kungl. Maj.ts förslag)

nor. Kostnad för återresa må ej beräknas

högre än för resa till den försäkrades

bostad. Har behovet av

sjukhusvård uppkommit under det

att den försäkrade vistats utom det

län, där han är bosatt, och har han i

anledning därav intagits å sjukvårdsinrättning,

som är belägen utom

nämnda län, må kostnad för återresan

ej beräknas högre än för resa till

den plats, varifrån resan till sjukvårdsinrättningen

företagits. I sistberörda

fall må dock ersättning för

återresa till bostaden utgå, om behovet

av sjukhusvård uppkommit vid

vistelse inom en till det egna sjukvårdsområdet

gränsande kommun

och vården ber etts vid sjukvårdsinrättning,

till vilken färdstråckan från

bostaden ej är längre ån färdsträckan

från bostaden till hemortssjukhus,

som i andra stgcket avses.

Beträffande ersättning —• —--

Angående beräkningen i övrigt av

ersättning enligt denna paragraf förordnar

Konungen.

(Utskottets förslag)

nor. Kostnad för återresa må ej beräknas

högre än för resa till den försäkrades

bostad. Har behovet av

sjukhusvård uppkommit under det

att den försäkrade vistats utom det

län, där han är bosatt, och har han

i anledning därav intagits å sjukvårdsinrättning,

som är belägen utom

nämnda län, må kostnad för återresan

ej beräknas högre än för

resa till den plats, varifrån resan

till sjukvårdsinrättningen företagits.

Om behovet av sjukhusvård uppkommit

vid vistelse inom en till det

egna sjukvårdsområdet gränsande

kommun och vården ber etts vid sjukvårdsinrättning

belägen utom det

län där den försäkrade är bosatt, må

dock ersättning för återresa till bostaden

utgå i den mån nämnda ersättning

icke överstiger det belopp

som skulle hava utgått för återresa

till bostaden från närmaste hemortssjukhus,

där vården kunnat beredas.

--motsvarande tillämpning.

Angående beräkningen i övrigt av

ersättning enligt denna paragraf förordnar

Konungen. Konungen äger

därvid föreskriva, att viss sjukvårdsanstalt,

som ej är allmänt sjukhus,

skall vara likställd med sådant sjukhus.

2) det genom propositionen framlagda förslaget till lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

3) det genom propositionen framlagda förslaget till förordning

om ändring i militärersättningsförordningen den 2

juni 1950 (nr 261),och

4) det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående

ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning

åt smittbärare;

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

B. att följande motionsyrkanden, nämligen

1) det i motionerna I: 521 och II: 628 upptagna yrkandet

samt

2) det i motionen II: 634 upptagna yrkandet i frågan om

ersättning för följeslagares resa (sista yrkandet i motionen),

måtte anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört;

samt

C. att följande motionsyrkanden, nämligen

1) det i motionerna I: 522 och II: 626 upptagna yrkandet,

2) det i motionen II: 627 upptagna yrkandet,

3) det i motionen II: 634 upptagna yrkandet om ersättning

i vissa fall för användande av icke reguljära färdmedel

(andra yrkandet i motionen) samt

4) det i motionen II: 634 upptagna yrkandet i frågan om

ersättning för återresa från läkare (första yrkandet i motionen),

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 november 1959

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

Sunne*, fru Carlqvist, herrar Mannerskantz, Eric Carlsson och Edström;

från andra kammaren: herrar Lundberg, Bengtsson i Varberg, fröken

Höjer, herrar Johansson i Södertälje, Gustavsson i Alvesta, fru Svensson,

herrar Björkman och Königson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

I. av herrar Mannerskantz, Eric Carlsson, Gustavsson i Alvesta och Björkman,

vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets yttrande rörande sjukresorna, som börjar

med orden »Även utskottet» och slutar med orden »framställda yrkandet» (s.

45), bort ersättas med text av följande lydelse.

Utskottet kan icke dela den uppfattning utredningen sålunda gjort sig

till tolk för. Den i motionerna föreslagna regeln skulle nämligen otvivelaktigt

medföra icke ringa lättnad i sjukkassornas administration. Utskottet

vill härutinnan särskilt framhålla, att en del uppgifter i avseende å sjuk
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

kassornas samlande av verifikationer och bokföring i övrigt torde bortfalla

genom den föreslagna regeln. På grund av det anförda biträder utskottet

förevarande motionsyrkande. Emellertid anser utskottet att de ändringar

i lagtexten som erfordras för regelns genomförande lämpligen bör utarbetas

genom Kungl. Maj :ts försorg.

b) att utskottet under C. 1) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 522 och II: 626

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådana

ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, att reseersättningsbelopp

som understiger en krona icke skall utbetalas.

II. av fru Svensson, som ansett,

a) att det stycke i utskottets yttrande rörande sjukresorna, som börjar

med orden »I de» (s. 43) och slutar med orden »motionärernas förslag»

(s. 44), bort ersättas med text av följande lydelse.

Utskottet delar motionärernas uppfattning, att gynnsammare ersättningsregler

i fråga om valet av färdmedel är önskvärda i de fall, där det saknas

dagliga reguljära förbindelser. Emellertid kan det befaras, att en ersättningsregel,

som utformades i enlighet med motionärernas yrkande, skulle

leda till alltför stora utvidgningar i ersättningsrätten. Med hänsyn härtill

bör de regler propositionen innehåller i förevarande hänseende tills vidare

godtagas. Utskottet anser det emellertid angeläget, att frågan om gynnsammare

ersättningsregler härutinnan tas upp till förnyat övervägande. Detta

kan måhända ske i samband med den bebådade allmänna översynen av sjukförsäkringslagen.

b) att utskottet under C. 3) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionen 11:634 måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna

vad utskottet anfört i frågan om ersättning i vissa fall för

användande av icke reguljära färdmedel (andra yrkandet

i motionen).

III. av fru Svensson, som ansett,

a) att det stycke i utskottets yttrande rörande sjukresorna, som börjar

med orden »I samband» och slutar med orden »biträda motionsvrkandet»

(s. 49), bort ersättas med text av följande lydelse.

I samband med den nu nämnda förbättringen av ersättningsbestämmelserna

föreslås att den nu gällande enmilsregeln skall bortfalla. I motionen

11:634 hemställes, att enmilsregeln måtte kvarstå vid sidan av den nya

regeln. Som skäl härför anför motionärerna, att borttagandet av enmilsregeln

innebär en försämring för försäkrade, som, då behovet av läkarvård

uppstår, vistas utanför hemmet utan att vara på en arbetsplats. Utskottet

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 ur 1959

delar denna uppfattning och ansluter sig därför till motionärernas förslag.

De ändringar, som i anledning härav erfordras i den genom propositionen

föreslagna lagtexten, torde lämpligen böra utarbetas genom Kungl. Maj:ts

försorg.

b) att utskottet under C. 4) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionen II: 634 måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådana

ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, att den s. k.

enmilsregeln bibehålies vid sidan av den i propositionen föreslagna

regeln om ersättning för återresa från läkaren till

bostaden till sådana försäkrade, som anträder resan till

läkaren från sin arbetsplats och som företager dagliga resor

mellan bostaden och arbetsplatsen (första yrkandet i motionen).

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr ko år 1959

61

Bilaga

Utkast

till

Kungörelse

angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring

Kungl. Maj :t har, med stöd av 16, 17 och 125 §§ lagen den 3 januari 1947

(nr 1) om allmän sjukförsäkring, funnit gott förordna som följer.

1 §■

Vid beräkning av ersättning för utgifter i anledning av resor, som avses

i 16 och 17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring, skall iakttagas vad nedan

stadgas.

2 §■

Ersättning för försäkrads resekostnad må beräknas högst efter det billigaste,

vanligen förekommande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes

tillstånd kunnat användas. Såsom sådant färdsätt anses det som medför den

lägsta sammanlagda utgiften.

3 §•

Därest resa till och från läkare i sin helhet äger rum inom verksamhetsområdet

för Stockholms, Göteborgs eller Malmö centralsjukkassa, skola bestämmelserna

i 16 § andra stycket lagen om allmän sjukförsäkring icke äga

tillämpning. För sådan resa utgår ersättning endast i den mån utgifterna

för varje besök hos läkaren överstiga fem kronor.

Vad nu sagts skall även gälla beträffande ersättning för resa mellan

plats inom verksamhetsområdet för Stockholms centralsjukkassa och Karolinska

sjukhuset.

4 §•

Har försäkrad företagit resa till läkare för erhållande av läkarvård och i

enlighet med hänvisning av läkaren omedelbart fortsatt till sjukvårdsinrättning,

skall anses att endast en resa företagits.

5 §.

Har försäkrad intagits för vård å sjukstuga med enbart deltidsanställd

läkare och därifrån flyttats till större allmänt sjukhus inom samma sjukvårdsområde,

skall ersättning utgå för hans utgifter i anledning av såväl

resa till sjukstugan som resa till och från det större sjukhuset.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

6 §•

Försäkrads resekostnad skall beräknas

a) vid resa med ambulansbil eller fortskaffningsmedel, som går i allmän

trafik, enligt därför gällande taxa,

b) vid resa med bil, som ej går i allmän trafik, till tjugufem öre för

kilometer,

c) vid resa med motorcykel, för vilken registreringsplikt föreligger, till

fio öre för kilometer,

d) vid resa med hästskjuts till två kronor för kilometer, samt

e) vid anlitande av annat färdsätt än under a)—d) sägs enligt vad sjukkassan

prövar skäligt; vid resa med moped utgår dock icke ersättning.

Belopp, vartill försäkrads resekostnad vid resa med fortskaffningsmedel,

som ej går i allmän trafik, sålunda beräknas, innefattar jämväl resekostnaden

för annan, som medföljer fortskaffningsmedlet.

7 §•

Ersättning för försäkrads utgift för övernattning må utgå, när försäkrad

vid anlitande av fortskaffningsmedel, som går i reguljär trafik, icke kunnat

avsluta resan före klockan 24 den dag resan anträtts eller, vid resa till sjukvårdsinrättning

för erhållande av sluten vård, före den tidpunkt samma dag

då han kunnat bliva intagen på inrättningen. Vid resa till och från läkare

eller vid återresa från sjukvårdsinrättning skall resan anses hava avslutats

på den plats, som enligt 16 § tredje stycket eller 17 § tredje stycket lagen om

allmän sjukförsäkring är avgörande vid beräkning av ersättning för återresa

från läkare eller sjukvårdsinrättning.

Ersättningen beräknas å det belopp som den försäkrade erlagt för logi,

dock högst femton kronor för natt. Har övernattning ej ägt rum och skall

kostnadsjämförelse göras för bestämmande av det billigaste, vanligen förekommande

färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat användas,

skall kostnaden för övernattning beräknas utgöra femton kronor för

natt.

8 §•

Om försäkrads ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer

honom vid besök hos läkare eller vid intagning å sjukvårdsinrättning

eller vid återresa därifrån, ersättes resekostnad och övernattningskostnad

för följeslagaren enligt samma grunder som gälla beträffande den försäkrades

motsvarande kostnad. Vid resa, som avses i 17 § lagen om allmän

sjukförsäkring, må ersättning för följeslagares resekostnad varje gång utgivas

högst efter kostnaden för tur- och returresa.

Har försäkrad drabbats av svårare olycksfall eller blivit allvarligt sjuk

på avsides belägen arbetsplats eller under därmed jämförliga förhållan
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

den, ersättes jämväl gottgörelse till följeslagare för förlorad arbetsinkomst,

dock högst tjugu kronor för dag.

Erfordras att under resa, som avses i 17 § lagen om allmän sjukförsäkring,

vård lämnas den sjuke, ersättes skälig kostnad för medföljande vårdare,

därest denne är läkare, sjuksköterska eller annan, som på grund av

utbildning eller yrke kan anses äga särskilda förutsättningar att lämna

den behövliga vården.

9 §.

Därest sjukkassan så påfordrar, skall försäkrad för utfående av ersättning

skriftligen betyga, att resa till läkare huvudsakligen föranletts av behovet

av läkarvård.

10 §.

De ytterligare föreskrifter, som må finnas erforderliga för tillämpningen

av denna kungörelse, meddelas av riksförsäkringsanstalten.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1960, då kungörelsen den

10 december 1954 (nr 783) angående resekostnadsersättning enligt 16 §

andra stycket c) lagen om allmän sjukförsäkring upphör att gälla.

Beträffande resor, vilka påbörjats före ikraftträdandet, skola äldre bestämmelser

äga tillämpning.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Förslag till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring ........ 2

Förslag till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring.......... 10

Förslag till förordning om ändring i militärersättningsförordningen ........ 12

Förslag till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare ...... 14

Motioner .............................................................. 16

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 17

Inledning .............................................................. 18

Rehabiliteringen ........................................................ 19

Departementschefen .................................................. 19

Lagrådet ............................................................ 26

Departementschefen .................................................. 26

Utskottet ............................................................ 26

Sjukresorna m. m....................................................... 28

Departementschefen .................................................. 28

Lagrådet ............................................................ 37

Motioner ............................................................ 38

Utskottet ............................................................ 42

Ändringar i sjukförsäkringslagens bestämmelser om skyldighet att erlägga avgifter

till försäkringen ................................................ 49

33 § 49

35 § 50

Av den nya ärvdabalken föranledda ändringar i yrkesskadeförsäkringslagen

och militärersättningsförordningen .................................... 52

Ändringar i lagen om ersättning åt smittbärare ............................ 55

Utskottets hemställan.................................................... 56

Reservationer .......................................................... 58

Utkast till kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om allmän

sjukförsäkring ........................................................ 61

iduns mrcKxai. esselte, sthlm ?»

909392

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:347 Skrivelse till Konungen i anledning av d e l s Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 s. 1 i texten