Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om framläggande av förslag till lag angående skolplikt.

1959-02-26 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1959:6, Utlåtande i anledning av väckt motion om framläggande av förslag till lag angående skolplikt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1959

1

Nr 6

Utlåtande i anledning av väckt motion om framläggande av förslag

till lag angående skolplikt.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

430, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr von Friesen hemställt,

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t

måtte snarast förelägga riksdagen förslag till lag med regler rörande skolplikten».

Beträffande de skäl, som motionären åberopat till stöd för sin hemställan,

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen.

Gällande bestämmelser om skolplikt

Allmän skolplikt

Bestämmelser om skolplikt för barn i allmänhet meddelas i kungl. stadgan

den 23 maj 1958 för folkskolor, fortsättningsskolor och försöksskolor

(folkskolestadgan). De viktigaste bestämmelserna är följande. I 9 § stadgas

allmän skolplikt för barn, som är bosatta här i riket. Jämlikt 10 § äger

varje skolpliktigt barn rätt att erhålla undervisning i obligatorisk skola och

är som regel också skyldigt att deltaga i sådan undervisning. Allmän skolplikt

inträder, jämlikt 12 §, med början av höstterminen det kalenderår, då

barnet fyller sju år. Under vissa betingelser kan skolgången börja tidigare

eller senare. Avgörande härvidlag är i första hand barnets mognad. I 13 §

stadgas, i huvudsak, att den allmänna skolplikten omfattar det antal årskurser

som är obligatoriskt i barnets hemkommun. Allmän skolplikt kan

fullgöras även i allmänt läroverk, högre kommunal skola och statligt eller

kommunalt allmänt gymnasium samt, under vissa villkor, i annan, offentlig

eller privat skola. Del av skolplikten må fullgöras i yrkesskola. Skolstyrelsen

kan medgiva barn befrielse från skolgång, om barnet i hemmet eller

annorstädes får enskild undervisning, som väsentligen motsvarar undervisningen

i obligatorisk skola eller allmänt läroverk eller motsvarande. I

sådant fall äger skolstyrelsen kalla barnet till prövning inför lämplig person.

Uteblir barnet utan giltigt förfall eller befinnes vid prövningen, att barnet

ej erhållit tillfredsställande undervisning, och vinnes ej rättelse på annat

sätt, skall styrelsen ålägga barnet skolgång.

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 6

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 dr 1959

Såsom framgår av det anförda, är den allmänna skolpliktens längd i huvudsak

beroende av antalet obligatoriska årskurser i hemkommunen. Om

antalet sådana kurser stadgas i 3 och 4 §§. Stadgandena innebär huvudsakligen,

att den vanligaste skolformen, folkskolan, omfattar sju obligatoriska

årskurser eller det högre antal, som Kungl. Maj :t på kommunens

framställning medger, samt att försöksskola — sådan kommunal skola,

där enligt Kungl. Maj :ts medgivande bedrives försöksverksamhet beträffande

obligatorisk nioårig enhetsskola — fullt utbyggd omfattar nio obligatoriska

årskurser.

Den allmänna skolplikten upphör, jämlikt 20 § folkskolestadgan, senast

med utgången av den årskurs, som slutar det kalenderår, då barnet fyller

sexton år. Omfattar skolplikten i folkskola endast sju årskurser, upphör

dock skolplikten senast med utgången av vårterminen det kalenderår, då

barnet fyller femton år.

Elever, vilkas skolplikt i folkskola upphört efter årskurs sju eller tidigare,

skall dessutom gå i fortsättningsskola. Omfattningen av skolplikten i fortsättningsskolan

kan, inom vissa i stadgan angivna gränser, bestämmas avkommunen.

Allmänt må framhållas, att folkskolestadgan mer än förut gällande bestämmelser

lägger huvudvikten vid att vissa kunskaper inhämtats. Vid

prövning av fråga om befrielse från skolplikt torde sålunda stort avseende

fästas vid elevens kunskapsstandard.

Skolstyrelsen har tillsyn över skolpliktens fullgörande (22 §) och skall

hos länsskolnämnden anmäla, om skolpliktig elev i obligatorisk skola underlåter

att fullgöra skolgången (24 §). Länsskolnämnden kan under vissa

betingelser förelägga och utdöma vite — detta riktar sig mot den som har

barnet i sin vård •— samt, om synnerliga skäl är därtill, förordna att eleven

skall hämtas till skolan med biträde av polismyndighet (24 §).

Särskild skolplikt

För vissa kategorier av barn gäller icke allmän skolplikt utan i stället

särskild skolplikt. Så är fallet för fjällsamers barn, för blinda och döva

samt för vissa psykiskt efterblivna.

Fjällsamers barn. Skolplikten för fjällsamernas barn regleras genom

kungl. stadgan den 77 juni 1938 (nr 479) angående nomadundervisningen

och kungl. stadgan den 7 maj 1943 (nr 378) angående fortsättningsskolor

för nomadbarn.

Jämlikt § 23 förstnämnda stadga räknas skolålder för barn av fjällsame

— i stadgan benämnd nomadlapp — från och med det kalenderår, under

vilket barnet fyller sju, till och med det, då barnet fyller fjorton år. Skolgången,

som fullgöres vid s. k. nomadskola, kan uppskjutas, dock i allmänhet

icke längre än till det kalenderår, under vilket barnet fyller nio år.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 dr 1959

3

Har barnet vid skolålderns slut icke inhämtat de kunskaper, som fordras

för avgång från nomadskola, kan skolplikten förlängas. Dock må, om icke

målsman lämnar sitt samtycke, lärjunge icke kvarhållas längre än till

och med det läsår, som utlöper under det kalenderår, då lärjungen fyller

sexton år. Förtidsavgång kan också medgivas.

Tredskas målsman att efterkomma föreskrifterna om skolplikt eller visar

han sig försumlig att hålla barn i skola, kan länsstyrelsen, efter anmälan,

med stöd av § 32 i stadgan låta skilja barnet från målsmannen och inkvartera

det vid vederbörlig skola.

Den andra ovannämnda stadgan föreskriver skyldighet för barn av fjällsame

att efter nomadskolan genomgå fortsättningsskola med en eller två

årskurser. Skolplikten upphör senast då den skolpliktige fyllt aderton år.

I fråga om tvångsmedel för att genomföra skolplikt i fortsättningsskola

för barn av fjällsame gäller folkskolestadgans bestämmelser, för vilka redogjorts

ovan.

Blinda barn. Bestämmelser om skolplikt för blinda barn meddelas i

kungl. stadgan den 17 juni 1932 (nr 34-7) för statens läroanstalter för

blinda. Jämlikt § 31 av denna stadga, sådan föreskriften lyder efter en den

30 december 1952 (nr 810) vidtagen ändring, är skolplikten för blinda barn

i regel tioårig. Den inträder det år, då barnet fyller sju år; uppskov kan

emellertid medgivas till det år, då barnet fyller nio år. Skolplikten fullgöres

som regel på statlig läroanstalt, dels i förskolan, som är fyraårig, dels

i institutet, som normalt är sexårigt.

I fråga om tvångsmedel gäller folkskolestadgans bestämmelser, för vilka

redogjorts ovan.

Döva barn. Föreskrifter om skolplikt för döva barn meddelas i kungl.

stadgan den 3 maj 1940 (nr 347) angående dövstumundervisningen. Jämlikt

§ 10 av denna stadga inträder dövstumskolplikten som regel vid uppnående

av den i folkskolestadgan föreskrivna skolåldern, alltså med början

av höstterminen det kalenderår, då barnet fyller sju år. Skolplikten fullgöres

som regel på statlig läroanstalt, så kallad dövstumskola. Dövstumskolplikten

föreligger under de tolv år, som följer efter intagningen i dövstumskola;

den upphör dock senast vid utgången av den årskurs, som avslutas

det kalenderår, varunder den döve fyller tjugo år, eller, för vissa

fall, aderton år.

Även inom dövstumundervisningen gäller i fråga om tvångsmedel bestämmelserna

härom i folkskolestadgan, för vilka redogjorts ovan.

Psykiskt efterblivna. Bestämmelser om skolplikt för sådana psykiskt

efterblivna, som kan tillgodogöra sig teoretisk eller praktisk undervisning

vid skolor särskilt avsedda för sådan undervisning, s. k. särskolor, har intagits

i lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa

psykiskt efterblivna. Jämlikt 10 § sagda lag inträder skolplikt med början

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 dr 1959

av det kalenderår, under vilket barnet fyller sju år. Skolplikten upphör, då

barnet inte längre är i behov av undervisning vid särskola, dock senast vid

utgången av det kalenderår, under vilket den skolpliktige fyller tjugoett år,

eller, vid synnerliga skäl, högst två år senare. Särskolor drivs av landstingskommunerna

och städerna utanför landstingskommun. I varje landstingsområde

och stad som nu sagts skall finnas en av landstinget eller stadsfullmäktige

utsedd centralstyrelse, som handhar ledningen av bl. a. särskolorna.

Befattningen med ärenden om inskrivning vid och utskrivning från

sådan skola, om förlängning av skolplikten m. m. utövas dock av en delegation,

bestående av ordförande, som bör vara innehavare av domarämbete,

samt två till fyra ledamöter av styrelsen.

Nu gällande bestämmelser om allmän skolplikt samt om särskild skolplikt

för fjällsamers barn, för blinda och för döva har meddelats av Kungl.

Maj :t ensam. Endast bestämmelserna om skolplikt för ovan avsedda psykiskt

efterblivna är upptagna i en av Konungen och riksdagen gemensamt

stiftad lag.

Grundlagsstadganden och praxis angående formen för

lagstiftning om skolplikt

Regeringsformen skiljer mellan sådana författningar, som tillkommer

genom gemensamt beslut av Konungen och riksdagen, å ena, samt sådana

författningar, som beslutas av Konungen ensam, å andra sidan. Vissa författningar

antages av riksdagen ensam; dessa har emellertid giltighet endast

för riksdagen själv och de riksdagen underställda organen och befattningshavarna

och är i förevarande sammanhang utan intresse.

Regeringsformens huvudstadgande om lagstiftning är dess 87 §. I 1 mom.

stadgas bl. a., att riksdagen äger gemensamt med Konungen makt att stifta

allmän civil- och kriminallag samt kriminallag för krigsmakten ävensom

att förändra och upphäva sådan lag. Konungen må icke utan riksdagens

samtycke och riksdagen icke utan Konungens samtycke stifta ny lag eller

upphäva gammal. Även om kyrkolag gäller jämlikt 2 mom., att sammanstämmande

beslut av Konungen och riksdagen fordras för stiftande, ändrande

och upphävande. Här krävs dock samtycke även av allmänt kyrkomöte.

Över förslag till lag som avhandlas i 87 § regeringsformen skall lagrådet

(fram till år 1909 högsta domstolen) höras.

Åtskilliga andra stadganden i regeringsformen föreskriver gemensamt

beslut av Konungen och riksdagen för lagstiftning; exempelvis skall kommunallagarna

jämlikt 57 § stiftas på sådant sätt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1959

5

I 89 § stadgas om vad som kallats Konungens ekonomiska eller administrativa

lagstiftning:

Uti riksdagens kamrar må frågor väckas om förändring, förklaring och

upphävande av lagar och författningar, som rikets allmänna hushållning

röra; om sådana nya lagars stiftande samt om grunderna för allmänna inrättningar

av alla slag. Riksdagen äge dock icke makt att i dessa mål annat

eller mera besluta, än föreställningar och önskningar, att hos Konungen

anmälas, och varå Konungen, sedan statsrådet däröver blivit hört, göre

det avseende Han för riket nyttigt finner. Vill Konungen åt riksdagen överlämna

att gemensamt med Honom något avgöra, som rikets allmänna styrelse

rörer, då förfares därmed, på det sätt, som angående lagfrågor är i

87 § 1 mom. stadgat.

Klara regler om gränsen mellan Konungens ekonomiska lagstiftning och

den gemensamma lagstiftningen finns icke. Under ståndsriksdagens tid

lämnade 34 § 1810 års riksdagsordning, som angav kompetensen för allmänna

besvärs- och ekonomiutskottet, viss ledning. En jämförelse av detta

stadgande och 89 § regeringsformen ger vid handen, att till den ekonomiska

lagstiftningen hörde bl. a. frågor om grunderna för allmänna inrättningar

av alla slag, »evad de röra uppfostrings- och undervisningsverken, allmänna

fattigvården, lanthushållningen, bergverken m. m.».

I enlighet härmed behandlades, då beslut om allmän folkundervisning

fattades vid 1840/41 års riksdag, ärendet i den ekonomiska lagstiftningens

form.

Kungl. Maj:t hade i proposition (nr 7) bl. a. föreslagit riksdagen att

»antaga» vissa »allmänna stadganden», däribland ett, som fastslog ett visst

minimum av kunskaper, som varje barn skulle ha inhämtat vid tolv års

ålder.

Riksdagen besvarade propositionen i skrivelse (nr 412), enligt vilken

skolplikten skulle bli avsevärt mera vidsträckt än vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Bl. a. skulle skolgången i regel börja, då barnet fyllt sju år. Vidare

angavs som regel, att undervisning skulle meddelas i ett stort antal ämnen;

dock skulle »de skolbarn, som av fattigdom hindras att undervisningen

längre tid begagna, eller sakna nödig fattningsgåva att förvärva det fulla

kunskapsmått, som undervisningen erbjuder, kunna från skolan utskrivas,

sedan de uppnått nödig kunskap» i innanläsning av svenska språket, biblisk

historia jämte den religionskunskap, som erfordrades för att av prästerskapet

mottagas till nattvardsläsningen, kyrkosång, skrivning och de

fyra räknesätten i hela tal. Även i andra avseenden föreslog riksdagen längre

gående stadganden än de av Kungl. Maj :t föreslagna. I skrivelsen anfördes

härom bl. a.:

Efter den utsträckning av de här ifrågavarande stadgandena, som rikets

ständer, av ovan anförda skäl, ansett däråt böra givas, är det angeläget att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 dr 1959

bestämmelser, så noggrant som möjligt, däri tillika intagas om skyldigheten

att bekosta undervisningen och om ordningen för dess handhavande,

såvitt icke sådant kan överlämnas att bero på menigheterne, eller av dem

utsedde styrelser, i överensstämmelse med det syftemål och de grundsatser,

varom rikets ständer redan i underdånighet yttrat sig. Uti det förslag till

lag om folkundervisningen i riket, som härhos underdånigst bifogas, hava

rikets ständer sökt sammanfatta de stadganden, som rikets ständer för sin

del ansett böra i detta ämne göras gällande.

I fortsättningen av skrivelsen framförde riksdagen sin »underdåniga

önskan», att Kungl. Maj :t »efter prövning av det åberopade förslaget, och

i den mån det finnes antagligt, täckes i nåder låta, i enlighet därmed, utfärda

författning i ämnet».

Efter remissbehandling utfärdade Kungl. Maj :t, »med huvudsakligt gillande

av vad rikets ständer i ämnet hemställt», den 18 juni 1842 stadga angående

folkundervisningen i riket.

Ehuru det av riksdagen framlagda författningsförslaget betecknats såsom

lag, är det av de i övrigt använda ordalagen i riksdagens skrivelse klart,

att riksdagen ansett Kungl. Maj :t behörig att ensam utfärda författning i

ämnet. Kungl. Maj :t har uppenbarligen varit av samma uppfattning.

Den allmänna folkundervisningen har sedan dess legat under Konungens

ekonomiska lagstiftningsmakt. En annan sak är, att Kungl. Maj :t på grund

av riksdagens makt över bevillningar och statsutgifter i huvudsak varit

beroende av riksdagen för skolväsendets uppbyggnad.

I åtskilliga sammanhang har Kungl. Maj :t, utan att uttryckligen lämna

riksdagen medbestämmanderätt, hört riksdagen över författningar, tillhörande

den ekonomiska lagstiftningen. Så har under senare år varit fallet

med bl. a. vägtrafikförordningen den 28 september 1951, livsmedelsstadgan

den 21 december samma år, allmänna ordningsstadgan den 14 december

1956 och hälsovårdsstadgan den 19 december 1958. Stundom har härvid

från riksdagens sida, exempelvis i andra lagutskottets utlåtanden över propositionerna

med förslag till livsmedelsstadgan och hälsovårdsstadgan (nr

34/1951, s. 53—54, och nr B 19/1958, s. 57—58), gjorts uttalanden av huvudsaklig

innebörd, att riksdagens yttrande borde inhämtas i fråga om

sådana ändringar av stadgorna, som icke kunde betraktas som rena detaljändringar

av föga räckvidd.

Ett likartat förfarande tillämpades vid tillkomsten av de gällande bestämmelserna

om allmän skolplikt. I proposition (nr 93) till 1958 års Ariksdag

föreslog Kungl. Maj :t riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att i

huvudsaklig överensstämmelse med vad föredragande departementschefen

förordat meddela bestämmelser angående bl. a. allmän skolplikt. De av departementschefen

förordade bestämmelserna hade, i detalj utarbetade, fogats

vid propositionen som bilaga. I motioner (1:352 och 11:453) hemställ
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande, nr 6 år 1959

7

des, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.

Maj :t ville för riksdagen framlägga förslag till lag om skolplikt.

Motionerna vann icke riksdagens gillande, utan riksdagen gav Kungl.

Maj:t det begärda bemyndigandet, varvid dock vissa detaljanmärkningar

framställdes mot de av departementschefen förordade bestämmelserna. I

sitt utlåtande i ärendet (nr 89, s. 37—38), som i allt väsentligt låg till

grund för riksdagens beslut, anförde statsutskottet bl. a.

Den i motionerna 1:352 och 11:453 framförda uppfattningen, att skolplikten

och därmed sammanhängande spörsmål bör regleras i lag och inte

i en i administrativ ordning utfärdad författning, finner utskottet vara värd

beaktande. Utskottet vill emellertid framhålla, att det på skolväsendets

område finns andra i administrativ väg reglerade förhållanden än det nu

berörda, som kan tänkas böra regleras genom en av Konungen och riksdag

gemensamt stiftad lag.---

Det föreliggande förslaget till bestämmelser om skolplikt---inne
håller

åtskilligt, som inte bör ha lags form. Då vidare bestämmelser, som

reglerar andra förhållanden på skolväsendets område än skolplikten, kan

tänkas böra intagas i en skollag, vilken dock inte bör utformas förrän

större stabilitet nåtts på skollagstiftningens område, finner utskottet det

olämpligt, att ett lagförslag rörande enbart skolplikt i nuvarande läge utarbetas

och förelägges riksdagen. Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl.

Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på det av motionärerna aktualiserade

spörsmålet och att Kungl. Maj :t, då de nu under arbete varande skolförfattningarna

kan bättre överblickas och förhållandena på skolväsendets område

vunnit fastare form, tar under övervägande att förelägga riksdagen

förslag om en allmän skollag, innehållande bestämmelser angående bland

annat skolplikten.

Vad statsutskottet sålunda anfört bringades till Kungl. Maj :ts kännedom

genom riksdagens skrivelse nr 214.

De detaljanmärkningar, som riksdagen riktade mot de av departementschefen

förordade bestämmelserna, iakttogs av Kungl. Maj :t, då bestämmelserna

utfärdades såsom en del av folkskolestadgan.

Skolplikt för fjällsamers barn föreskrevs redan i kungl. reglementet den

14 april 1846 för ecklesiastikverket i Lappmarken och har hela tiden reglerats

i författningar, beslutade av Kungl. Maj:t ensam.

Bestämmelser om skolplikt för blinda och döva barn var länge upptagna i

samfälld lagstiftning, nämligen i lagen den 31 maj 1889 (nr 27, sid. 1) angående

dövstumundervisningen och lagen den 29 maj 1896 (nr 34) angående

blindundervisningen.

I proposition (nr 31) till 1889 års riksdag begärde Kungl. Maj :t riksdagens

yttrande över förslag till »förordning angående dövstumundervisningen»

samt föreslog riksdagen, bl. a., att antaga vissa stadganden av för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1959

slaget. Bland dessa stadganden var den grundläggande föreskriften om skolplikt,

§ 29. De övriga stadganden, som av Kungl. Maj :t hänsköts till prövning

av riksdagen, var huvudsakligen av kommunallags natur; dövstumundervisningen

skulle nämligen enligt förslaget vara en angelägenhet för

landstingskommunerna och städerna utanför landstingskommun. I fråga

om lagstiftningens konstitutionella natur yttrade föredragande departementschefen

endast, att några av de föreslagna bestämmelserna syntes

vara »av beskaffenhet att erfordra riksdagens godkännande» samt att övriga

bestämmelser vore av administrativ natur.

Sammansatta stats- och lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 5) över

propositionen bl. a.:

I förevarande proposition, med förslag till ordnande av dövstumundervisningen

i riket, har Kungl. Maj :t dels velat inhämta riksdagens yttrande

över det propositionen bilagda författningsförslaget, dels ock föreslagit riksdagen

antaga vissa uppräknade paragrafer av detsamma. Då emellertid,

enligt utskottets förmenande, jämväl andra delar av förslaget, såsom innefattande

närmare bestämmelser rörande den kommunala verksamheten

för ifrågavarande ändamål, äro av den beskaffenhet, att riksdagen icke bör

inskränka sig till att över dem avgiva ett yttrande, samt övriga stadganden

synas på de andra i mer eller mindre mån inverka, har utskottet ansett

riksdagen böra fatta beslut över förslaget i dess helhet.

Utskottet, som i det följande sade sig kunna tillstyrka förslagets huvudgrunder,

hemställde, att riksdagen måtte antaga ett i utlåtandet framlagt

förslag till lag angående dövstumundervisningen. Riksdagen beslöt i nu

förevarande delar i enlighet med utskottets förslag (skrivelse nr 89).

Kungl. Maj :t godtog riksdagens anspråk på medbestämmanderätt. I ingressen

till lagen i Svensk författningssamling yttras endast, att »sedan,

med anledning av Vår nådiga proposition, riksdagen för sin del antagit

förslag till lag angående dövstumundervisningen, have Vi, som godkänt

nämnda förslag i vad det avviker från Vår proposition i ämnet, funnit gott

—--stadga som följer».

Då Kungl. Maj :t i proposition (nr 5) föreläde 1896 års riksdag förslag

till laglig reglering av blindundervisningen, var ordalagen andra än i nyssnämnda

proposition till 1889 års riksdag. Bestämmelserna var visserligen

även denna gång innefattade i ett förslag till »förordning», men Kungl.

Maj :t överlämnade detsamma »till riksdagens antagande». Innebörden av

detta uttryck synes icke fullt klar; i vart fall kan någon uttrycklig delegering

jämlikt 89 § regeringsformen knappast ha åsyftats, eftersom högsta

domstolen icke hörts över propositionen. Blindundervisningen skulle enligt

förslaget vara en statlig angelägenhet, men landstingskommunerna och städerna

utanför landstingskommun skulle erlägga avgifter för de barn, som

undervisades på skolorna, med rätt att uttaga bidrag till avgifterna av barnens

föräldrar eller målsmän. Skolplikten reglerades i §§ 3 och 4.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1959

9

Sammansatta stats- och lagutskottet förklarade sig i sitt utlåtande (nr 6)

i allt väsentligt tillstyrka förslaget till förordning. Utskottet fortsatte:

Då emellertid de föreslagna bestämmelserna äro av den natur, att de av

riksdagen gemensamt med Konungen stiftas, bör enligt utskottets mening

benämningen förordning utbytas mot lag.

I enlighet härmed hemställde utskottet, att riksdagen måtte för sin

del antaga ett i utlåtandet framlagt förslag till lag angående blindundervisningen.

Riksdagen gjorde i här avhandlade delar ingen ändring i vad utskottet

föreslagit (skrivelse nr 70).

Lagen angående dövstumundervisningen upphävdes genom lag den 20

maj 1938 (nr 341) som ett led i förstatligandet av undervisningen. Uppmärksamheten

synes härvid huvudsakligen ha varit inriktad på lagens kommunalrättsliga

delar. I proposition (nr 109) till 1937 års riksdag angående

statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet yttrade sålunda föredragande

departementschefen:

Med avseende på den nya ordningens genomförande anser jag mig böra

framhålla, att, sedan staten övertagit dövstumundervisningsväsendet, det

icke torde vara erforderligt att reglera denna del av skolsystemet, lika litet

som andra, genom en särskild lag. Den nuvarande lagen angående dövstumundervisningen

av år 1889 torde följaktligen böra upphöra att äga giltighet

med utgången av juni 1938, varom förslag bör föreläggas 1938 års riksdag.

Sedermera torde Kungl. Maj :t hava att på grundval av 1938 års riksdags beslut

i organisationsfrågan utfärda stadga angående dövstumundervisningen

och övriga erforderliga föreskrifter.

På förslag av statsutskottet (uti. nr 85) biföll riksdagen (skrivelse nr

214) i allt väsentligt Kungl. Maj :ts förslag. Riksdagen gjorde ingen erinran

mot det återgivna uttalandet.

I enlighet med vad nu anförts framlade Kungl. Maj :t genom proposition

(nr 212) för 1938 års riksdag bl. a. förslag till lag om upphävande av 1889

års lag angående dövstumundervisningen. På förslag av andra lagutskottet

(uti. nr 47) biföll riksdagen förslaget (skrivelse nr 235).

Genom lag den 30 juni 1938 (nr 482) upphävdes de bestämmelser i 1896

års lag angående blindundervisningen, som stadgade skyldighet för landstingskommunerna

och städerna utanför landstingskommun att erlägga avgifter

och rätt för dem att uttaga bidrag till avgifterna. Bestämmelserna om

skolplikt kvarstod emellertid i lagen, ända till dess denna i sin helhet upphävdes

genom lag den 30 december 1952 (nr 808). I samband därmed överfördes

regleringen av skolplikten till ovan nämnda stadga den 17 juni 1932

för statens läroanstalter för blinda.

Till motivering för ändringen anförde föredragande departementschefen

i proposition (nr 103) till 1952 års riksdag bl. a. följande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1959

Lagen innehöll tidigare bestämmelser om skyldighet för landsting och

vederbörande föräldrar att bidraga till bestridande av kostnaderna för

blindundervisningen. Då de kvarstående bestämmelserna i lagen icke torde

vara av beskaffenhet att behöva innefattas i en lag, synes 1896 års lag

kunna upphävas och blindundervisningen, i likhet med flertalet andra undervisningsformer,

regleras endast genom administrativ författning (stadgan).

Liknande åtgärder ha vidtagits i fråga om undervisningen av blinda

med komplicerat lyte (jfr prop. 1938:17) och av dövstumma (jfr prop.

1938:212).

På förslag av andra lagutskottet (uti. nr 38) biföll riksdagen propositionen

(skrivelse nr 258).

Vården av de psykiskt efterblivna var icke i nämnvärd omfattning författningsreglerad

förrän genom lagen den 30 juni 1944 (nr 477) om undervisning

och vård av bildbara sinnesslöa. Denna lag innehöll bl. a. bestämmelser

om skolplikt och tvångsmedel för att verkställa beslut om inskrivning

vid skola av i lagen avsett slag.

Förslag till lagen framlades genom proposition (nr 205) för 1944 års

riksdag. Föredragande departementschefen anförde till motivering av lagförslaget

bl. a. följande.

Det har---visat sig, att i många fall föräldrarna till sinnesslöa barn

vägra att sända barnen till anstalterna, och för närvarande finnes icke någon

möjlighet att tvångsvis göra detta, såvida icke förutsättningar för deras

omhändertagande för skyddsuppfostran föreligga. Dylik vägran från föräldrarnas

sida förekommer dessutom ofta i sådana fall, då föräldrarna

själva äro mer eller mindre undermåliga och då med hänsyn härtill barnens

skiljande från föräldrahemmen är särskilt önskvärt. Rätten att omhändertaga

sinnesslöa barn för uppfostran på särskilda sinnesslöanstalter

bör därför bliva föremål för laglig reglering.

Andra lagutskottet tillstyrkte (uti. nr 55) lagförslaget i huvudsak, och

riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag (skrivelse nr 386).

Kungl. Maj:t hade icke hört lagrådet över förslaget till lagen om undervisning

och vård av bildbara sinnesslöa. En ledamot av utskottet anförde i

ett särskilt yttrande, att, »med hänsyn till att ifrågavarande lag gör intrång

på den personliga friheten även efter det att tiden för den normala skolplikten

utlöpt», det varit önskligt, att Kungl. Maj :t remitterat förslaget till

lagrådet för dess granskning.

Den år 1944 antagna lagen om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa

upphävdes genom den förut nämnda lagen den 4 juni 1954 om undervisning

och vård av vissa psykiskt efterblivna. Förslaget till denna lag remitterades

till lagrådet, innan det förelädes riksdagen.

Motionen

Motionären framhåller, att den nya folkskolestadgan anger bl. a. den närmare

omfattningen av den allmänna skolplikten samt reglerar de tvångs
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1959

11

medel, som får tillgripas för att säkra skyldighetens fullgörande, i sista

hand hämtning till skola. Motionären fortsätter:

Bestämmelser av denna art, som reglerar för medborgarna betydelsefulla

förhållanden och som griper in i deras personliga frihet, bör enligt numera

allmänt tillämpade konstitutionella principer intagas i av Konung och riksdag

gemensamt stiftad lag. Tidigare uppfattning, att dylika föreskrifter

kunde meddelas på administrativ väg med stöd av Konungens s. k. ekonomiska

lagstiftningsmakt, får betraktas som helt övergiven.

Sedan gammalt har i vårt land bestämmelserna om den allmänna skolplikten

utfärdats i administrativ ordning. Detta förhållande har sin naturliga

historiska förklaring och går tillbaka på den konstitutionella åskådning,

som ännu var allmänt omfattad vid den tidpunkt, då skolplikten

först stadgades i vårt land på 1840-talet. Sedan länge torde emellertid tiden

vara mogen för att låta bestämmelserna på detta område erhålla den konstitutionella

kvalitet, som de enligt nutida uppfattning bör ha.

I det följande redogör motionären för behandlingen av frågan vid 1958

års A-riksdag. Efter att ha refererat statsutskottets skäl för att icke tillstyrka

omedelbar lagstiftning om skolplikt uttalar motionären, att det knappast

kan anses tillfredsställande, att frågan uppskjutes till den förmodligen

tämligen avlägsna framtid, då förhållandena på skolväsendets område

kan väntas ha stabiliserats.

Utskottet

Den av motionären väckta frågan är av konstitutionell natur; motionären

begär en skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan av innebörd, att bestämmelserna

om skolplikt, vilka nu är spridda i ett flertal författningar och

mestadels beslutade av Kungl. Maj :t ensam, skall sammanföras i en av

Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag om skolplikt. Motivet för

hemställan är främst, att bestämmelserna om skolplikt griper in i medborgarnas

personliga frihet.

Gränsen mellan området för Konungens ekonomiska eller administrativa

lagstiftningsmakt jämlikt 89 § regeringsformen och området för den samfällda

lagstiftningen är långtifrån skarp. I största utsträckning anses emellertid

numera gälla, att ingrepp genom beslut av administrativ myndighet

i medborgarnas personliga frihet kan företagas endast med stöd av samfällt

stiftad lag. Så är fallet med lagar som medgiver frihetsberövande på

grund av ett från samhällets synpunkt icke önskvärt, ehuru icke kriminaliserat

levnadssätt eller beteende. Exempelvis är lagen om nykterhetsvård och

lagen om socialhjälp, vilka båda möjliggör tvångsintagning på anstalt, stiftade

av Konungen och riksdagen gemensamt. Samma är förhållandet med

lagen angående lösdrivares behandling. Även ingrepp av mera generell natur

regleras i stor utsträckning genom samfälld lagstiftning. Gällande be
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1959

stämmelser om värnplikt, civilförsvarsplikt och tjänsteplikt är sålunda upptagna

i lagar, stiftade av Konungen och riksdagen gemensamt.

De nu behandlade lagstiftningsområdena rör i huvudsak vuxna. Men

också barnavårdslagen och 1954 års lag om undervisning och vård av vissa

psykiskt efterblivna, vilka båda möjliggör långtgående ingrepp mot barn

och ungdom, har stiftats av Konungen och riksdagen gemensamt.

Skolplikten för barn i allmänhet har däremot aldrig fastslagits i samfällt

stiftad lag utan, ända från den första folkskolestadgan som utfärdades

år 1842, allenast i stadgor beslutade av Kungl. Maj :t ensam. Innan de

nu gällande bestämmelserna om skolplikt för barn i allmänhet tillkom genom

den nya folkskolestadgan den 23 maj 1958, begärde Kungl. Maj :t emellertid

— utan att formellt tillerkänna riksdagen medbestämmanderätt •—- riksdagens bemyndigande att utfärda dem.

Skolplikten för fjällsamers barn har, liksom för barn i allmänhet, genomgående

föreskrivits av Kungl. Maj :t ensam inom ramen för den ekonomiska

lagstiftningsmakten.

Då dövstumundervisningen år 1889 fick sin första författningsmässiga

reglering, ansåg Kungl. Maj :t, att bl. a. huvudstadgandet om skolplikt

skulle antagas jämväl av riksdagen. Riksdagen fordrade emellertid, att alla

bestämmelserna i den av Kungl. Maj :t föreslagna författningen skulle tillhöra

den gemensamma lagstiftningens område. Kungl. Maj :t gav efter för

riksdagens krav, och dövstumundervisningen kom att vara reglerad i samfällt

stiftad lag fram till år 1938. Numera är emellertid alla bestämmelser

om dövstumundervisningen meddelade av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

Likartat är förhållandet med skolplikten för blinda; regleringen genom

samfälld lag bestod här från år 1896 till år 1952.

En väsentlig anledning till att skolplikten för de flesta kategorier av

barn är reglerad genom administrativa författningar är uppenbarligen, att

skolgången uppfattats mera som en förmån än som en skyldighet. Enligt

utskottets mening kan likväl motionärens uppfattning om skolplikten såsom

ett ingrepp i den personliga friheten icke anses sakna fog. Särskilt sedan

den nioåriga obligatoriska skolan blivit genomförd, torde många föräldrar

och barn uppfatta skolplikten under senare delen av skoltiden som

ett avsevärt hinder med bl. a. kännbara ekonomiska verkningar. Utskottet

anser därför övervägande skäl tala för att skolplikten — i enlighet med

allmänt antagna grundsatser inom andra lagstiftningsområden — regleras

i samfällt stiftad lag.

I den ovan lämnade redogörelsen har omtalats, att 1958 års A-riksdag

hade att pröva två likalydande motioner med samma syfte som den förevarande.

Statsutskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 89) i ämnet, att uppfattningen,

att skolplikten och därmed sammanhängande spörsmål borde reg
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1959

13

leras i lag och inte i administrativ författning, var värd beaktande. Utskottet

fann emellertid olämpligt, att ett lagförslag rörande enbart skolplikt i

nuvarande läge utarbetades och förelädes riksdagen. Därvid anförde utskottet,

att det kunde tänkas, att även bestämmelser, som reglerade andra

förhållanden på skolväsendets område, borde intagas i en skollag, men

att en sådan inte borde utformas förrän större stabilitet nåtts på skollagstiftningens

område. Statsutskottet tillstyrkte därför icke motionerna men

hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville giva till känna

vad utskottet anfört. Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet sålunda

hemställt.

Ehuru andra lagutskottet, enligt vad ovan anförts, funnit övervägande

skäl tala för att skolplikten regleras i samfällt stiftad lag, vill utskottet

icke förorda, att riksdagen nu intager annan ståndpunkt än 1958-års Ariksdag

i frågan om omedelbar lagstiftning angående skolplikt. Härvid

fäster utskottet avgörande vikt vid att de nuvarande bestämmelserna om

allmän skolplikt, ehuru formellt beslutade av Kungl. Maj:t, likväl till sin

utformning prövats av riksdagen.

Då vidare Kungl. Maj :t genom skrivelse från 1958 års A-riksdag fått anledning

att uppmärksamma den i motionen avsedda frågan, bör motionen

enligt utskottets mening icke föranleda någon åtgärd.

Utskottet får alltså hemställa,

att motionen 11:430 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1959

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, fru Svenson, herr Mannerskantz och fru HamrinThorell;
från

andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Odhe och Carlsson

i Bakeröd, fröken Höjer samt herrar Johansson i Södertälje, Fredriksson,

Rimmerfors och Björkman.

av fröken Höjer.

Reservation

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.