Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till sjukhuslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1959-03-17 · 101 sidor, varav 97 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 97 av 101 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1959:7, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till sjukhuslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

1

Nr 7

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till sjukhuslag m. m., dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 19 december 1958 dagtecknad proposition, nr 19 år 1959,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid

propositionen fogade förslag till

1) sjukhuslag; samt

2) lag om ändring i epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 7

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

Förslag

till

Sjukhuslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

1 mom. Varje landstingskommun och stad som ej tillhör landstingskommun

utgör ett sjukvårdsområde.

2 mom. Vad i denna lag sägs om landstingskommun skall, om ej annat

särskilt stadgas, gälla jämväl stad som ej tillhör landstingskommun.

3 mom. Bestämmelserna i denna lag gälla icke sådan anstaltsvård av psykiskt

efterblivna, varom är särskilt stadgat.

2 §•

1 mom. Med sjukhus förstås i denna lag av landstingskommun driven anstalt

för ombesörjande av vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd.

Såsom sjukhus skall dock ej anses tillfällig sjukvårdslokal för vård av sjuka,

behäftade med smittsam sjukdom.

2 mom. Den som driver sjukhus benämnes huvudman.

Därest landstingskommun bidrager till driftkostnaderna för sjukhus utan

att likväl kunna anses driva sjukhuset, äger Konungen förordna, att denna

lag och med stöd därav meddelade föreskrifter helt eller delvis skola tilllämpas

på sjukhuset.

Skyldighet att ombesörja sjukvård

3 §•

Landstingskommun åligger att för dem, vilka äro bosatta inom sjukvårdsområdet,

ombesörja sådan vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd,

som fordrar intagning å anstalt, i den mån icke annan drager försorg

härom (sluten vård).

Enahanda skyldighet att ombesörja vård åvilar landstingskommun för

dem, som vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara där bosatta, därest

behov av omedelbar vård föreligger. I sådant fall gäller skyldigheten dock

endast så länge den vårdbehövande ej utan men kan flyttas till sjukhus, där

den landstingskommun, i vilken han är bosatt, förfogar över vårdplatser.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 3

4 §■

Vid sjukhus, som befinnes lämpligt för ändamålet, skall sjukvård jämväl

beredas vårdsökande, som icke är i behov av intagning på sjukhuset

(öppen vård). Öppen vård skall företrädesvis avse sådan vård, som icke

lämpligen kan erhållas annorstädes än på sjukhuset, och må bedrivas endast

i den utsträckning, som med hänsyn till den slutna vården och övriga omständigheter

bedömes skälig.

Utan inskränkningar som nu sagts må vid sjukhus eller i anslutning till

sjukhus inrättas särskild avdelning avsedd enbart för öppen vård.

Anordnande av sjukhus m. m.

5 §•

1 mom. Sjukhus benämnes, om ej annat följer av vad nedan stadgas,

lasarett, därest det är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svårare

eller lindrigare art, och sjukstuga, om det företrädesvis är avsett för

mindre krävande vård. Sjukstuga må vara försedd med högst trettio vårdplatser;

dock må utan hinder härav såsom särskild avdelning av sjukstuga

anordnas tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga, förlossningshem

och sjukhem.

2 mom. Sjukhus, som till huvudsaklig del är inrättat för vård av tuberkulossjuka,

benämnes sanatorium, om sjukhuset är avsett för vård av sådana

sjuka oberoende av vårdens art, och tuberkulossjukstuga, om det företrädesvis

är avsett för mindre krävande vård. Tuberkulossjukstuga må vara

försedd med högst fyrtio vårdplatser.

3 mom. Sjukhus, vilket till huvudsaklig del är inrättat för vård av sjuka,

behäftade med sådan smittsam sjukdom, som angives i epidemilagen, benämnes

epidemisjukhus, om sjukhuset är avsett för vård av dylika sjuka

oberoende av vårdens art, och epidemisjukstuga, om det företrädesvis är

avsett för mindre krävande vård. Epidemisjukstuga må vara försedd med

högst sextio vårdplatser.

i mom. Sjukhus, som är inrättat för vård av psykiskt sjuka och godkänts

för sådan vård enligt vad därom är särskilt stadgat, benämnes mentalsjukhus.

5 mom. Sjukhus, som är inrättat endast för förlossningsvård, benämnes

förlossningshem, om sjukhuset företrädesvis är avsett för mindre krävande

vård. Förlossningshem må vara försett med högst tio vårdplatser.

6 mom. Sjukhus benämnes sjukhem om det till huvudsaklig del är inrättat

för vård av

a) långvarigt kroppssjuka, vilka äro i behov av sjukhusvård främst i form

av personlig skötsel men icke lida av tuberkulos,

b) lättskötta psykiskt sjuka,

c) konvalescenter, eller

d) vårdbehövande, jämförliga med de i a)—c) nämnda.

Såsom avdelning av sjukhem må förlossningshem inrättas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

6 §•

För vård av sjuka, behäftade med sådan smittsam sjukdom, som angives

i epidemilagen, skall, om ej Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer

medgivit undantag, inom varje sjukvårdsområde finnas minst ett

epidemisjukhus eller en klinik å lasarett.

Sjukvårdsområde skall ock äga tillgång till lämpligt antal reservplatser

för vård av sjuka, som i första stycket sägs.

7 §•

Högsta tillsynen över sjukhus och den sjukvårdande verksamhet som bedrives

där utövas av medicinalstyrelsen.

8 §•

Anläggning av sjukhus må icke påbörjas förrän sjukhusets förläggning

ävensom ritningar för sjukhuset godkänts av medicinalstyrelsen eller, i fall

som Konungen bestämmer, av centrala sjukvårdsberedningen. Vad nu sagts

skall gälla jämväl större till- eller ombyggnad av sjukhus.

Sjukvårdsstyrelse

9 §.

1 mom. Ledningen av landstingskommuns sjukvårdande verksamhet enligt

denna lag utövas av sjukvårdsstyrelse som avses i 53 § landstingslagen.

1 stad, som ej tillhör landstingskommun, skall för ledningen av stadens

sjukvårdande verksamhet enligt denna lag finnas en särskild sjukvårdsstyrelse.

Ledamöter och suppleanter i sjukvårdsstyrelsen väljas av stadsfullmäktige

till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock

icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt därest det begäres av

minst så många väljande, som motsvarar det tal, vilket erhålles, om samtliga

väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om

förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av

suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken

suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

2 mom. Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse, vid vilket ärende av

större vikt angående sjukhusväsendet är avsett att förekomma, skall kallas

en av styrelsen därtill för viss tid utsedd överläkare vid styrelsen underställt

sjukhus med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten

samt att få sin mening antecknad till protokollet.

Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse i stad som ej tillhör landstingskommun

skola vidare kallas sjukvårdsdirektör, om sådan finnes, samt förste

stadsläkaren eller motsvarande läkare, så ock efter stadsfullmäktiges

bestämmande annan, som har att inför stadens styrelse föredraga sjuk
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

vårdsärenden. De äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt få

sin mening antecknad till protokollet.

3 mom. Beträffande sjukvårdsstyrelse i annan stad än Stockholm skola

bestämmelserna i 32—42 §§ kommunallagen avseende kommunens styrelse

ävensom i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd

nämnd äga motsvarande tillämpning, dock att det ej är erforderligt, att

protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet

i varje ärende.

I fråga om sjukvårdsstyrelsen i Stockholm skola bestämmelserna i 51 §

kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte, utöver vad i 1

mom. sägs, skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena

i sagda lag föreskriva. Protokoll, som föres vid sjukvårdsstyrelsens

sammanträde, behöver dock ej upptaga annat än förteckning å närvarande

ledamöter och beslutet i varje ärende.

4 mom. Drives sjukhus gemensamt av landstingskommun och stad, som

ej tillhör landstingskommun, eller av flera landstingskommuner eller städer,

som nyss sagts, äger Konungen medgiva att särskild styrelse utses för

att fullgöra de åligganden, som eljest ankomma på sjukvårdsstyrelse.

10 §.

Sjukvårdsstyrelse har att med uppmärksamhet följa sjukvårdens behov

och utveckling samt att för landstinget eller stadsfullmäktige framlägga de

förslag rörande sjukvården som finnas påkallade. Styrelsen skall verka

för främjande av största möjliga planmässighet i sjukvården.

Direktion för sjukhus

11 §•

1 mom. Närmast under sjukvårdsstyrelsen utövas tillsynen vid och ansvaret

för förvaltningen av sjukhus av en direktion. Direktion må vara gemensam

för två eller flera sjukhus.

Landsting äger besluta, att sjukvårdsstyrelsen eller hälsovårdsstyrelsen

skall utgöra direktion. I stad som icke tillhör landstingskommun äger stadsfullmäktige

motsvarande befogenhet med avseende å stadens sjukvårdsstyrelse.

2 mom. Ledamöter och suppleanter i särskild direktion väljas av huvudmannen

till det antal denne bestämmer. Antalet ledamöter må dock icke vara

under tre. Vid valet skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna

skola inkallas till tjänstgöring.

3 mom. Den som ej är valbar till ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse

kan icke väljas till ledamot eller suppleant i direktion. Ej heller må

därtill utses sjukhusdirektör, styresman, chefsläkare eller sjukhusintendent

vid direktionen underställt sjukhus eller sjukvårdsdirektör som är högsta

förvaltningschef för sådant sjukhus.

opaginerad Kontrollera mot PDF

c

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

I nästföregående stycke nämnd befattningshavare må ej såsom ledamot

eller suppleant i sjukvårdsstyrelse, som utgör direktion, deltaga i handläggning

av ärende, vilket ankommer på direktion.

4 mom. Beträffande särskilt utsedd direktion skola, med de avvikelser

som framgå av vad i 2, 3 och 5 mom. stadgas, följande bestämmelser

äga motsvarande tillämpning, nämligen

för direktion i landstingskommun vad i 43, 44 och 46—51 §§ landstingslagen

är föreskrivet med avseende å förvaltningsutskottet och i 53 § 1 mom.

tredje stycket samma lag i fråga om där avsedd styrelse, samt

för direktion i annan stad, som ej tillhör landstingskommun, än Stockholm

vad i 32, 33 och 35—42 §§ kommunallagen är föreskrivet med avseende

å kommunens styrelse samt i 45 § andra och tredje styckena samma

lag i fråga om där avsedd nämnd.

För särskilt utsedd direktion i Stockholm skola bestämmelserna i 51 §

kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte, utöver vad i 2,

3 och 5 mom. sägs samt i 12 § stadgas, skall gälla vad stadsfullmäktige

med iakttagande av stadgandena i sagda lag föreskriva.

5 mom. Består direktion av tre ledamöter, är den beslutför, då två ledamöter

närvara och äro om beslutet ense. Protokoll, som föres vid direktions

sammanträde, behöver ej upptaga annat än förteckning å närvarande ledamöter

samt beslutet i varje ärende.

6 mom. Konungen äger för särskilt fall medgiva undantag från bestämmelserna

i denna paragraf.

12 §.

Till sammanträde med direktionen skola sjukvårdsdirektör samt sjukhusdirektör,

styresman, chefsläkare och sjukhusintendent kallas med rätt

att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening

antecknad till protokollet.

Enahanda befogenhet tillkommer ock överläkare, sjukstuguläkare och

sjukhemsläkare, envar såvitt angår sjukvården å det sjukhus eller den avdelning

därav som anförtrotts honom, ävensom, såvitt angår sjukvårdspersonalen,

den som närmast under sjukhusdirektör eller styresman handlägger

frågor rörande denna personal.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl då sjukvårdsstyrelse

fullgör åliggande som direktion.

Befattningshavare i sjukhusledningen

13

1 mom. Ledningen av sjukhus utövas under direktionen av en särskilt

tillsatt sjukhusdirektör eller en läkare vid sjukhuset såsom styresman. Vid

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

sjukhus med styresman skall dock ledningen av den ekonomiska förvaltningen

tillkomma en sjukhusintendent. Utses annan än läkare till sjukhusdirektör,

skall en läkare vid sjukhuset förordnas att såsom chefsläkare

biträda sjukhusdirektören i medicinska angelägenheter.

Sjukhusdirektör och sjukhusintendent tillsättas och entledigas av sjukvårdsstyrelsen

efter direktionens hörande. Styresman är den läkare, som

ansvarar för sjukvårdens handhavande å sjukhuset, eller, om flera sådana

läkare finnas, den av dem som förordnas till styresman. Dylikt förordnande

meddelas, efter förslag av direktionen, av sjukvårdsstyrelsen för viss tid

eller tills vidare. I samma ordning utses chefsläkare för viss tid, högst fyra

år, varvid dock sjukhusets överläkare, om flera sådana finnas, skola beredas

tillfälle att yttra sig över direktionens förslag.

2 mom. Om särskilda skäl äro därtill, må flera sjukhus ställas under ledning

av en sjukhusdirektör eller en styresman. Sjukhusintendent må ock

vara gemensam för flera sjukhus.

Sjukvårdsstyrelsen må besluta, att sjukhusintendent icke skall tillsättas

vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga, förlossningshem eller

sjukhem. Finnes icke sjukhusintendent vid sådant sjukhus, ankommer på

sjukvårdsstyrelsen att bestämma, huru de åligganden som eljest tillkomma

sjukhusintendent skola fullgöras.

14 §.

1 mom. I stad som ej tillhör landstingskommun må såsom högsta chef

närmast under sjukvårdsstyrelsen för förvaltning av de av staden drivna

sjukhusen anställas en sjukvårdsdirektör. Där sjukvårdsdirektör finnes,

skola sjukhusdirektör, styresman och sjukhusintendent handhava sin förvaltning

under sjukvårdsdirektörens ledning.

Sjukvårdsdirektör må i den omfattning och ordning Konungen bestäm

mer tilläggas uppgifter, som eljest ankomma på direktion, sjukhusdirektör,

styresman eller sjukhusintendent.

2 mom. Till biträde åt sjukvårdsdirektör må anställas befattningshavare

med befogenhet att efter sjukvårdsstyrelsens bestämmande självständigt

fullgöra vissa på sjukvårdsdirektören ankommande uppgifter.

Läkare

15 §.

7 mom. Vid varje sjukhus eller, om sjukhuset är uppdelat på kliniker,

vid varje klinik, skall finnas läkare, som har att ansvara för sjukvårdens

behöriga och ändamålsenliga handhavande.

2 mom. Läkare som avses i 1 mom. benämnes

1) vid lasarett, sanatorium och epidemisjukhus, så ock vid mentalsjukhus

som är inrättat huvudsakligen för mera krävande vård eller är försett

med flera än etthundrafemlio vårdplatser, överläkare,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

2) vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga och epidemisjukstuga sjukstuguläkare,

samt

3) vid sjukhem sjukhemsläkare eller, om medicinalstyrelsen efter framställning

av sjukvårdsstyrelsen så förordnat, överläkare.

Såvida ej annat föreskrives, skall vad i denna lag och med stöd därav meddelade

bestämmelser stadgas om sjukstuguläkare jämväl äga tillämpning

å motsvarande läkare vid sådant mentalsjukhus, där överläkare ej finnes,

och vad om sjukhemsläkare stadgas äga tillämpning å motsvarande läkare

vid förlossningshem.

Överläkare må även anställas med uppgift att verkställa undersökningar

eller meddela behandling av speciell art utan att särskild klinik inrättas

för ändamålet. De i lagen för verksamheten å klinik meddelade bestämmelserna

skola i tillämpliga delar gälla jämväl verksamhet, vilken förestås av

överläkare som nu sagts.

3 mom. För fullgörande av viss del av överläkares åligganden må anställas

biträdande överläkare. Därjämte må för biträde i sjukvården anställas underläkare

och extra läkare.

Om särskilda skäl föranleda det, må extra läkare anställas med uppgift

att fullgöra åligganden som ankomma på överläkare; och skall, om ej

annat föreskrives, vad om överläkare stadgas äga tillämpning å sådan läkare,

dock med undantag för de föreskrifter som gälla tjänstens tillsättning.

i mom. Föreskrifter om särskilda villkor för behörighet till läkartjänst

meddelas av Konungen.

16 §.

Tjänst såsom överläkare, biträdande överläkare eller underläkare må

icke inrättas utan att sjukvårdsstyrelsen inhämtat medgivande därtill av

medicinalstyrelsen. Medgivande att inrätta tjänst såsom biträdande överläkare

eller underläkare må, när skäl äro därtill, begränsas till tiden.

Extra läkare må ej anställas utan att sjukvårdsstyrelsen eller, i brådskande

fall, direktionen inhämtat medicinalstyrelsens tillstånd därtill. Sådant

tillstånd må lämnas allenast för begränsad tid.

17 §.

1 mom. Överläkare utnämnes av Konungen.

När överläkartjänst skall tillsättas, åligger det medicinalstyrelsen att, i

den mån behöriga sökande anmält sig, på förslag uppföra de fyra med avseende

å förtjänst och skicklighet främsta sökandena i den ordning de anses

böra komma i fråga till tjänsten. Kan sökande inom det område som

tjänsten avser åberopa framstående skicklighet, ådagalagd genom berömvärd

tjänstgöring å sjukhus, eller grundlig utbildning eller väl vitsordat

vetenskapligt forskningsarbete, skall särskild hänsyn tagas därtill.

Sedan förslag upprättats, äger sjukvårdsstyrelsen efter direktionens hö
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 9

rande avgiva förord till förmån för någon av de på förslaget uppförda sökandena.

2 mom. Biträdande överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för viss

tid. Förordnande skall meddelas för sex år, såvida ej särskilda skäl föranleda

förordnande för kortare tid. Om ej medicinalstyrelsen föreskriver

annat, må förordnande förlängas med högst sex år varje gång.

När tjänst som biträdande överläkare skall tillsättas, åligger det sakkunniga,

vilka utses i den ordning Konungen föreskriver, att under iakttagande

av de i 1 mom. angivna befordringsgrunderna på förslag uppföra de tre

främsta sökandena i den ordning de anses böra komma i fråga till tjänsten.

Sedan förslag upprättats, har sjukvårdsstyrelsen, efter hörande av den

överläkare, som innehavaren av tjänsten närmast skall vara underställd, och

direktionen för sjukhuset, att till biträdande överläkare förordna en av de

sökande, som uppförts på förslag.

3 mom. Sjukstuguläkare och sjukhemsläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen

tills vidare.

Vid tillsättning av tjänst som sjukstuguläkare eller som sjukhemsläkare

vid sjukhem med flera än sextio vårdplatser förfares, om ej medicinalstyrelsen

medgivit undantag, i tillämpliga delar på sätt är stadgat i 2 mom.

i mom. Underläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för högst tre år.

Vid tillsättning av tjänst som underläkare förfares i tillämpliga delar på sätt

är stadgat i 2 mom.

Har förordnande meddelats för kortare tid än tre år, må förordnandet förlängas

så, att den sammanlagda tiden för förordnandet kommer att uppgå

till högst tre år. Utöver vad nu sagts må förlängning av förordnande såsom

underläkare icke ske utan medicinalstyrelsens medgivande.

Medicinalstyrelsen äger föreskriva, att förordnande å viss underläkartjänst

endast må meddelas för kortare tid än tre år och att den, som under

tre år innehaft underläkartjänst, ej må förordnas å annan sådan tjänst vid

samma klinik eller, därest sjukhuset ej är uppdelat på kliniker, vid samma

sjukhus.

5 mom. Extra läkare, som skall fullgöra åligganden vilka ankomma på

överläkare, tillsättes av medicinalstyrelsen genom förordnande på viss tid.

Annan extra läkare förordnas på viss tid av sjukvårdsstyrelsen, dock att

beträffande den som icke äger behörighet att utöva läkarkonsten förordnande

meddelas av medicinalstyrelsen eller efter styrelsens bemyndigande

av sjukvårdsstyrelsen. När sjukvårdsstyrelse förordnar extra läkare

skall, om ej medicinalstyrelsen medgivit undantag, förfaras på sätt är

stadgat i 2 mom.

18 §.

Föreligger vid sjukhus behov av att för särskilda sjukvårdsuppgifter konmltera

annan läkare än sådan som avses i 15 §, må dylik läkare (konsult
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

läkare) stadigvarande knytas till sjukhuset genom förordnande av sjukvårdsstyrelsen.

19 §.

Har medicinalstyrelsen vidtagit åtgärd för att ställa läkare under åtal

för fel eller försummelse i tjänsten och är felet eller försummelsen av sådan

beskaffenhet, att det för sjukvårdens behöriga uppehållande finnes nödigt

att försätta läkaren ur tjänstgöring, äger medicinalstyrelsen med omedelbar

verkan avstänga honom från utövning av tjänsten, dock icke längre än till

dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger.

Övrig personal

20 §.

Förutom befattningshavare som avses i 13 och 15 §§ skall vid sjukhus

finnas anställd den personal, som i övrigt erfordras för att god vård skall

kunna meddelas på sjukhuset.

Intagning å sjukhus m. m.

21 §.

Om intagning å sjukhus beslutar vederbörande överläkare, sjukstuguläkare

eller sjukhemsläkare. Denne äger vid behov överlåta sin beslutanderätt

på annan vid sjukhuset anställd läkare. I fråga om intagning å mentalsjukhus

är särskilt stadgat.

Vad i första stycket stadgas om intagning å sjukhus skall, om ej annat är

särskilt föreskrivet, äga motsvarande tillämpning beträffande utskrivning

av intagen person.

22 §.

1 mom. Å sjukhus må endast intagas den som är i behov av vård eller

observation på sjukhus.

Intagning må ej äga rum för annan vård eller observation än sådan, varför

sjukhuset är avsett, med mindre särskilt trängande omständigheter äro

därtill.

Utan sjukvårdsstyrelsens medgivande må å sjukhus ej heller intagas

annan än den, för vilken huvudmannen jämlikt denna lag eller enligt avtal

har att ombesörja sluten vård.

2 mom. Utan sådan prövning av vårdbehovet, som avses i 1 mom., skall

intagning ske av

1) den som av läkare förklarats behäftad med eller misstänkes vara behäftad

med sådan smittsam sjukdom, som angives i epidemilagen,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

2) den som jämlikt lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

erhållit föreskrift eller anmaning att låta sig intagas till vård å sjukhus

eller beträffande vilken förordnande om intagning meddelats jämlikt

nyssnämnda lag, samt

3) den som söker inträde å sjukhem, till vilket han hänvisats av läkare,

som sjukvårdsstyrelsen bemyndigat att meddela dylik hänvisning.

3 mom. Har läkare enligt sjukvårdsstyrelsens bemyndigande hänvisat

någon till intagning å sjukhus med angivande att vårdbehovet är trängande,

skall denne utan vidare prövning omedelbart intagas, även om det fastställda

antalet vårdplatser därigenom överskrides.

4 mom. Om sjukhus är uppdelat på kliniker, skall vad i denna paragraf

sägs om sjukhus äga motsvarande tillämpning å klinik.

23 §.

Sjukvårdsstyrelse äger föreskriva, att intagning å visst sjukhem endast

må ske efter ansökan som gjorts i den ordning styrelsen bestämt.

Vårdavgift m. m.

24 §.

Huvudmannen äger bestämma efter vilka grunder och till vilket belopp

vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där meddelad sjukvård, dock att

beträffande vårdavgift, som det jämlikt lagen om socialhjälp eller lagen

om samhällets barnavård och ungdomsskydd åligger kommun att vidkännas,

skall gälla vad i sagda lagar finnes stadgat.

Sättes vårdavgift till lägre belopp för sjuka från det egna sjukvårdsområdet

än för andra sjuka, må ej till sistnämnda grupp hänföras den, som vid intagningen

är bosatt inom sjukvårdsområdet.

Vårdavgift må ej uttagas för vård och underhåll å allmän sal av den, som

enligt epidemilagen eller lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

är berättigad att kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll å

sjukhus.

25 §.

Den, som intages å sjukhus och som själv har att svara för vårdavgiften

eller del därav, är pliktig att i förskott inbetala vårdavgift för femton dagar

åt gången. I stället för förskottsbetalning må lämnas av sjukhusintendenten

eller motsvarande tjänsteman godkänd ansvarsförbindelse för sagda avgift.

I fall då skyndsam vård är av nöden eller intagning å mentalsjukhus begäres

av annan än den sjuke själv, skall intagning å allmän sal ske utan hinder

av att vårdavgiften ej inbetalats i förskott och att godtagbar ansvarsförbindelse

saknas; och skall i sådant fall vårdavgiften inbetalas eller ansvarsförbindelsen

tillhandahållas så snart ske kan efter intagningen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

Förskottsbetalning eller ansvarsförbindelse må ej heller krävas vid intagning

av försvaret tillhörande personal, för vilken vårdavgiften enligt vad

därom är särskilt stadgat skall gäldas av statsverket.

26 §.

Läkare eller annan vid sjukhus anställd befattningshavare må icke mottaga

särskild ersättning för undersökning, behandling eller skötsel av där

intagen person.

Läkare må ej heller mottaga särskild ersättning för åtgärd, som står i

omedelbart samband med intagning å eller utskrivning från sjukhuset.

För öppen vård å sjukhus må läkare efter överenskommelse med huvudmannen

uttaga särskild ersättning av den vårdsökande.

Särskilda bestämmelser

I anslutning till mentalsjukhus må för där intagna sjuka anordnas vård

i enskilt hem. Sådan vård benämnes kontrollerad familjevård.

Innan kontrollerad familjevård anordnas, skall plan för densamma fastställas

av medicinalstyrelsen, som äger meddela de föreskrifter för verksamheten,

vilka må finnas erforderliga.

28 §.

Driver kommun som tillhör landstingskommun anstalt, vilken är inrättad

för ändamål som avses i 3 §, skall i fråga om sådan anstalt vad i denna

lag och med stöd därav meddelade föreskrifter stadgas i tillämpliga delar

lända till efterrättelse, dock med undantag för bestämmelserna i 4 §.

Konungen äger beträffande anstalt som nu sagts medgiva de ytterligare

undantag från lagens bestämmelser, som finnas erforderliga.

Kommunens fullmäktige må beträffande anstalt som avses i första stycket

utan hinder av vad i denna lag sägs uppdraga åt kommunal nämnd att

vara sjukvårdsstyrelse och direktion.

29 §.

1 mom. För Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund äger Konungen

utfärda särskilt reglemente, innehållande från denna lag avvikande föreskrifter.

2 mom. Beträffande annat sjukhus än i 1 mom. sägs, där undervisning

för blivande läkare eller barnmorskor bedrives eller avses skola bedrivas,

må Konungen på framställning av sjukvårdsstyrelsen meddela undantag

från bestämmelserna i 15—18 §§.

3 mom. På framställning av sjukvårdsstyrelse äger Konungen medgiva de

undantag från bestämmelserna i denna lag, som befinnas påkallade i sam
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

13

band med att huvudmannaskapet för sjukvårdsanstalt övergår från staten

till landstingskommun.

4 mom. I fråga om vård å epileptikeranstalt gäller lagen allenast i den

mån särskilda bestämmelser icke meddelats.

30 §.

1 mom. över sjukvårdsstyrelses beslut, varigenom läkartjänst tillsättes,

må talan föras genom besvär hos medicinalstyrelsen. Besvären skola hava

inkommit till medicinalstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd

justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å

landstingskommunens anslagstavla. Vid prövning av besvären må jämväl

de sakkunnigas förslag avseende tjänsten komma under bedömande.

Om besvär över annat beslut av sjukvårdsstyrelse och beslut av direktion

gäller vad som stadgas i landstingslagen, kommunallagen eller kommunallagen

för Stockholm.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs om rätt att föra talan mot direktions beslut

skall äga motsvarande tillämpning beträffande sådana beslut av sjukvårdsdirektör

som, därest sagda befattning icke funnes inrättad, det eljest skulle

ankomma på direktionen att fatta.

31 §•

Ledamot och suppleant i sjukvårdsstyrelse eller direktion ävensom den,

vilken är anställd vid sjukvårdsstyrelse, direktion eller sjukhus, må ej till

obehörig yppa något om patients sjukdom eller personliga förhållanden i

övrigt, om vilka han i sin nämnda egenskap erhållit kunskap.

32 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela närmare

bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960, då lagen den 20 december

1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus upphör

att gälla.

Konungen äger förordna, att bestämmelserna i den nya lagen icke skola

vara tillämpliga på sjukvårdsanstalt vid ålderdomshem.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

2. Vad i 5 § 3 mom. stadgas om högsta antal vårdplatser skall ej gälla

epidemisjukstuga, vilken den 31 december 1959 jämlikt särskilt tillstånd av

medicinalstyrelsen är försedd med större antal vårdplatser.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

3. Tjänstgöringstiden för enligt äldre bestämmelser valda ledamöter och

suppleanter i sjukvårdsstyrelse i stad, som ej tillhör landstingskommun,

samt i annan kommun, där särskild sjukvårdsstyrelse utses, ävensom i

direktion skall upphöra med utgången av år 1959. Val enligt denna lag

av sådana ledamöter och suppleanter skall första gången äga rum år 1959.

4. På framställning av sjukvårdsstyrelse äger Konungen medgiva, att

lasarettsläkare, överläkare eller sjukstuguläkare må mottaga frivilligt tillbjuden

ersättning för undersökning, behandling eller skötsel av person,

som intagits å halvenskilt eller enskilt rum.

5. Har överläkare jämlikt 11 § första stycket reglementet den 20 december

1940 (nr 1047) för Stockholms stads sjukhus tillsatts av Konungen

medelst förordnande på viss tid, skall förordnandet gälla till dess tiden för

detsamma utlöpt. Förordnande för sådan överläkare må ock, därest sjukvårdsstyrelsen

gör framställning därom, av Konungen förlängas utan att

tjänsten kungöres ledig. Vid framställningen skall fogas förklaring av

tjänstens innehavare, att han är villig att mottaga nytt förordnande. Tiden

för förnyat förordnande skall, om ej särskilda skäl föranleda annat, utgöra

sex år, räknat från och med månaden näst efter den, under vilken

förordnandet meddelats.

6. Underläkare, som jämlikt äldre bestämmelser av medicinalstyrelsen

förordnats att i egenskap av biträdande lasarettsläkare, biträdande sanatorieläkare,

biträdande epidemisjukhusläkare eller biträdande överläkare på

eget ansvar handhava vården av de sjuka å visst eller vissa sjukrum, skall

anses såsom biträdande överläkare enligt den nya lagen intill dess det för

honom den 1 januari 1960 gällande förordnandet såsom underläkare utlöpt.

7. Har för sjukvård ansvarig läkare jämlikt äldre bestämmelser tillsatts av

sjukvårdsberedning eller sjukvårdsstyrelse genom förordnande för viss tid,

skall förordnandet gälla till dess detsamma utlöpt. Vad nu sagts skall ock

äga tillämpning beträffande förordnande såsom biträdande läkare eller förste

läkare vid mentalsjukhus.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

15

Förslag

till

Lag

om ändring i epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443)

Härigenom förordnas, att 16—20, 22, 30, 31 och 33 §§ epidemilagen den

19 juni 1919 skola upphöra att gälla samt att 1 §, 5 § 1 inom., 9 §, 10 § 1 inom.,

12, 15, 23 och 23 a §§ samt 26 § 2 mom. samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1

Utbryter smittsam sjukdom inom

hälsovårdsområde eller är anledning

befara, att sådan sjukdom där skall

uppstå, åligger det hälsovårdsnämnden

att skjmdsamt vidtaga erforderliga

åtgärder till sjukdomens förebyggande

eller förhindrande av dess

utbredning.

5 §.

/ mom. Den i 4 § föreskrivna smitt- 1 mom. Den i 4 § föreskrivna smittrening

skall verkställas med ledning rening skall verkställas med ledning

av de anvisningar, som medicinalsty- av de anvisningar, som medicinalrelsen

utfärdar, samt bekostas av ve- styrelsen utfärdar, samt bekostas av

derbörande hälsovårdsområde. Där vederbörande kommun. Där så anses

så anses nödigt, äger hälsovårds- nödigt, äger hälsovårdsnämnd låta,

nämnd låta, mot utgivande av skälig mot utgivande av skälig ersättning,

ersättning, förstöra gång- och säng- förstöra gång- och sängkläder samt

kläder samt andra föremål, vilka andra föremål, vilka kunna befaras

kunna befaras överföra smitta. överföra smitta.

9 §.

Har fall av sjukdom, som i 2 § 1 Har fall av sjukdom, som i 2 § 1

mom. avses, inträffat inom hälso- mom. avses, inträffat inom kommun,

vårdsområde, skall, om hälsovårds- skall, om hälsovårdsnämnden så pånämnden

så påfordrar, å näst inträf- fordrar, å näst inträffande sön- eller

1 Nuvarande lydelse av 15§ se SFS 1952:214, av 23 § se SFS 1946:130 och av 23 a § se SFS 1950:48.

(Föreslagen lydelse)

§•

Utbryter smittsam sjukdom inom

kommun eller är anledning befara,

att sådan sjukdom där skall uppstå,

åligger det hälsovårdsnämnden att

skyndsamt vidtaga erforderliga åtgärder

till sjukdomens förebyggande

eller förhindrande av dess utbredning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 195y

(Nuvarande lydelse)

fande sön- eller helgdag från predikstolen

kungöras att sådan sjukdom

utbrutit samt därjämte lämnas uppgift

om platsen för sjukdomsfallet

ävensom kort anvisning om nödiga

försiktighetsmått.

10

1 inom. Hälsovårdsnämnden må

kunna förbjuda envar, som befaras

överföra smittsam sjukdom, att besöka

läroverk, skola, konfirmationsundervisning

eller offentlig tillställning

inom hälsovårdsområdet.

12

Är hälsovårdsområde hemsökt av

svårare eller mera utbredd smittsam

sjukdom, skall hälsovårdsnämnden

tid efter annan till vederbörande

länsstyrelse lämna uppgifter om

sjukdomens fortgång och om vad i

övrigt beträffande sjukdomen kan

vara förtjänt av uppmärksamhet

samt om de åtgärder nämnden vidtagit.

Yppas ovanlig

(Föreslagen lydelse)

helgdag från predikstolen kungöras

att sådan sjukdom utbrutit samt därjämte

lämnas uppgift om platsen för

sjukdomsfallet ävensom kort anvisning

om nödiga försiktighetsmått.

1 mom. Hälsovårdsnämnden må

kunna förbjuda envar, som befaras

överföra smittsam sjukdom, att besöka

läroverk, skola, konfirmationsundervisning

eller offentlig tillställning

inom kommunen.

Är kommun hemsökt av svårare

eller mera utbredd smittsam sjukdom,

skall hälsovårdsnämnden tid

efter annan till vederbörande länsstyrelse

lämna uppgifter om sjukdomens

fortgång och om vad i övrigt

beträffande sjukdomen kan vara förtjänt

av uppmärksamhet samt om de

åtgärder nämnden vidtagit.

nu stadgats.

15

Hälsovårdsnämnderna i hamnstäder

och sådana hälsovårdsområden

på landet, där hamnplatser finnas,

skola vaka över att personer, som

visa symtom eller misstänkas föra

smitta av pest, kolera, smittkoppor

eller fläckfeber, icke tagas ombord

å fartyg, ävensom att handelsvaror

och andra föremål, som kunna anses

medföra smitta av sådan sjukdom,

ej utföras. Därjämte skall hälsovårdsnämnd

sörja för att, då pest

är gängse, råttor hindras att komma

§•

Hälsovårdsnämnderna i hamnstäder

och sådana kommuner på landet,

där hamnplatser finnas, skola vaka

över att personer, som visa symtom

eller misstänkas föra smitta av pest,

kolera, smittkoppor eller fläckfeber,

icke tagas ombord å fartyg, ävensom

att handelsvaror och andra föremål,

som kunna anses medföra smitta av

sådan sjukdom, ej utföras. Därjämte

skall hälsovårdsnämnd sörja för att,

då pest är gängse, råttor hindras att

komma ombord å fartyg. Då kolera

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

17

(Nuvarande lydelse)

ombord å fartyg. Då kolera förekommer,

skall hälsovårdsnämnd tillse,

att dricksvatten, som tages ombord å

fartyg, är ur sanitär synpunkt tillfredsställande.

Rörande ytterligare------

23

Person, som inom epidemidistriktet

insjuknat i sådan sjukdom, som

1 2 § 1 mom. sägs, åtnjuter kostnadsfritt

vård och underhåll i allmänt

rum å epidemivårdanstalt och å sådan

tillfällig sjukvårdslokal, som i

18 § omförmäles.

Den, som jämlikt 3 § 2 eller 3

mom. intagits å epidemivårdanstalt

eller å tillfällig sjukvårdslokal, är berättigad

att kostnadsfritt åtnjuta underhåll

i allmänt rum å sjukvårdsinrättningen

under den tid han är

intagen därstädes.

Kostnaden för vård och underhåll,

som i denna paragraf avses, gäldas

av epidemidistriktet.

23

Har beträffande sjukdom, som avses

i 2 § 1 inom., läkare eller hälsovårdsnämnd

förklarat undersökning

av prov från den sjuke, personer i

hans omgivning eller från vatten, föda

eller dylikt, som kan antagas innehålla

smitta av sjukdomen, erforderlig,

skall sådan undersökning,

därest den äger rum på ett av medicinalstyrelsen

härför godkänt laboratorium,

utföras utan kostnad för

2 —- Bihang till riksdagens protokoll

(Föreslagen lydelse)

förekommer, skall hälsovårdsnämnd

tillse, att dricksvatten, som tages omhord

å fartyg, är ur sanitär synpunkt

tillfredsställande.

- förordnar Konungen.

§•

Person, som insjuknat i sådan

sjukdom, som i 2 § 1 mom. sägs, åtnjuter

kostnadsfritt vård och underhåll

i allmänt rum å epidemivårdanstalt

och för dylika sjuka avsedd

avdelning av lasarett eller sjukstuga

ävensom å sådan tillfällig sjukvårdslokal,

som omförmäles i 6 §

sjukhuslagen.

Den, som jämlikt 3 § 2 eller 3

inom. intagits å epidemivårdanstall

eller å sjukhusavdelning eller tillfällig

sjukvårdslokal, som i nästföregående

stycke sägs, är berättigad att

kostnadsfritt åtnjuta underhåll i allmänt

rum å sjukvårdsinrättningen

under den tid han är intagen därstädes.

Har beträffande sjukdom, som avses

i 2 § 1 inom., läkare eller hälsovårdsnämnd

förklarat undersökning

av prov från den sjuke, personer i

hans omgivning eller från vatten, föda

eller dylikt, som kan antagas innehålla

smitta av sjukdomen, erforderlig,

skall sådan undersökning,

därest den äger rum på ett av medicinalstyrelsen

härför godkänt laboratorium,

utföras utan kostnad för

1959. 9 sand. 2 avd. Nr 7

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

(Nuvarande lydelse)

den sjuke eller hälsovårdsområdet.

Kostnaden för dylik undersökning

gäldas av epidemidistriktet, där ej

beträffande viss sjukdom föreskrivits

att den skall gäldas av statsmedel.

26

2 mom. Länsstyrelserna skola, var

inom sitt län, vaka däröver, att städer

och landsting ävensom hälsovårdsnämnder

och epideminämnder

samt vederbörande läkare fullgöra sina

åligganden enligt denna lag, för

vilket ändamål länsstyrelse äger att,

där sådant finnes vara av nöden, förelägga

lämpliga viten.

(Föreslagen lydelse)

den sjuke eller kommunen. Kostnaden

för dylik undersökning gäldas

av landstingskommunen eller, i fråga

om stad som ej tillhör landstingskommun,

staden, där ej beträffande

viss sjukdom föreskrivits att kostnaden

skall gäldas av statsmedel.

2 mom. Länsstyrelserna skola, var

inom sitt län, vaka däröver, att kommuner

och landstingskommuner

ävensom hälsovårdsnämnder och

sjukvårdsstyrelser samt vederbörande

läkare fullgöra sina åligganden

enligt denna lag, för vilket ändamål

länsstyrelse äger att, där sådant finnes

vara av nöden, förelägga lämp

liga viten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1960. I

I anslutning till propositionen har utskottet behandlat följande i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 88 i första kammaren av herr Åman och

nr 124 i andra kammaren av fröken Höjer;

2) de likalydande motionerna nr 164 i första kammaren av herr Söderberg

och nr 215 i andra kammaren av herr Jacobsson i Sala;

3) de likalydande motionerna nr 314 i första kammaren av herr Bergh.

Ragnar, och nr 386 i andra kammaren av fru Kristensson m. fl.;

4) de likalydande motionerna nr 315 i första kammaren av herr Kaijser

och nr 387 i andra kammaren av herr von Friesen;

5) de likalydande motionerna nr 316 i första kammaren av herr Bergman

och fröken Mattson samt nr 388 i andra kammaren av fru Sjövall och

herr Kristenson i Göteborg; samt

6) motionen 429 i andra kammaren av herr Holmberg m. fl.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

Beträffande innehållet i propositionen och motionerna får utskottet, i

den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen

samt motionerna 11:124, 1:164, 11:386, 11:387, 11:388 och

II: 429.

I. Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ny sjukhuslag och till lag om

ändring i epidemilagen.

Den nya sjukhuslagen föreslås skola avse all sjukvård på landstingskommunala

och kommunala sjukvårdsanstalter — såväl kroppssjukvård, inbegripet

epidemivård, som mentalsjukvård — med undantag för vård av psykiskt

efterblivna. Landstingskommunerna och de landstingsfria städerna

blir skyldiga att ombesörja anstaltsvård för sjukdom, skada, kroppsfel och

barnsbörd, i den mån icke annan drager försorg om sådan vård. Detta innebär

en utvidgning i förhållande till vad som nu gäller, såtillvida att skyldigheten

kommer att avse även vissa psykiskt sjuka samt konvalescenter och

barnbördspatienter. Skyldigheten att ombesörja anstaltsvård gäller gentemot

dem, som är bosatta inom sjukvårdsområdet eller som eljest under vistelse

där blir i behov av omedelbar vård. Huvudmännen skall i princip även svara

för transportkostnaderna vid överflyttning av patienter mellan olika sjukvårdsanstalter.

Enligt den nya sjukhuslagen får huvudmännen jämväl ansvaret för öppen

sjukvård vid sjukvårdsanstalterna. I lagen fastslås sålunda att vid sjukhus,

som befinnes lämpligt för ändamålet, skall sjukvård jämväl beredas vårdsökande,

som icke är i behov av intagning på sjukhuset. Vissa begränsningar

— betingade framför allt av hänsyn till den slutna vården — skall dock gälla

i fråga om skyldigheten att meddela öppen vård. Vad angår sjukhusläkarnas

ställning göres icke någon åtskillnad mellan sluten och öppen vård. Läkarna

anställes sålunda för att fullgöra den sjukvård som hedrives på sjukhuset,

vare sig den avser sluten eller öppen vård eller båda vårdformerna. Frågan

om läkarnas ersättning regleras icke i lagen utan förutsätts skola lösas genom

förhandlingar mellan parterna. För öppen vård skall läkare efter överenskommelse

med huvudmannen äga uttaga ersättning direkt av patienten.

Ledningen av sjukhus under sjukvårdsstyrelse och direktion föreslås skola

enligt sjukvårdsstyrelsens bestämmande utövas antingen av en särskilt tillsatt

sjukhusdirektör eller av överläkare som styresman. I sistnämnda fall

skall dock en sjukhusintendent ha ledningen över den ekonomiska förvaltningen.

Sjukhusdirektör som inte är läkare skall biträdas av chefsläkare.

Sjukvårdsstyrelsen eller direktionen tillsätter så gott som alla befattningshavare

på sjukhus utom överläkare, som utnämnes av Kungl. Maj:t.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

De föreslagna ändringarna i epidemilagen är föranledda av utformningen

av den nya sjukhuslagen och den nya hälsovårdsstadgan.

Lagförslagen är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1960.

II. Inledning

Den slutna kroppssjukvården i vårt land ombesörjes huvudsakligen av

landstingskommunerna och städerna utanför landstingskommunerna. Skyldigheten

för dessa kommuner att svara för anstaltsvården av vissa sjuka

är fastslagen i lag, nämligen i lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om

vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. Denna lag innehåller även

närmare bestämmelser om verksamheten vid sjukhusen in. in. Bestämmelser

härom finns vidare i den i administrativ ordning utfärdade sjukhusstadgan

den 20 december 1940 (nr 1045). Stadgan innehåller mera detaljerade

föreskrifter om verksamheten vid olika slags sjukhus. 1940 års sjukhuslag

och sjukhusstadga överensstämmer i väsentliga delar med de dessförinnan

gällande sjukhusförfattningarna från år 1928. 1940 års lagstiftning

innebar nämligen endast en partiell revision och avsåg i huvudsak

att möjliggöra en enhetlig ledning av landstingens hälso- och sjukvårdande

verksamhet. Vår nuvarande sjukhuslagstiftning har sålunda bestått

i huvudsak oförändrad ända sedan 1928 oaktat den mycket genomgripande

utveckling som ägt rum sedan dess. Sjukhuslagstiftningen har därför

kommit att framstå som otidsenlig.

Redan för åtskilliga år sedan framfördes också krav och önskemål angående

en översyn av sjukhuslagstiftningen. Såväl från medicinalstyrelsen

som från olika sammanslutningar inkom framställningar om ändringar i

sjukhuslagen, och 1949 begärde svenska landstingsförbundets styrelse en allmän

revision av sjukhuslagen och sjukhusstadgan. Behovet av en sådan

revision ansågs då ha blivit så framträdande, att den ej utan olägenhet

längre kunde uppskjutas. Samtidigt framlade svenska stadsförbundets

sjukvårdsdelegation ett betänkande med förslag till ny sjukhuslag

samt till sjukhusstadga för städerna utanför landsting. Sedermera instämde

såväl medicinalstyrelsen som andra remissorgan i uppfattningen att en

allmän revision av sjukhuslagstiftningen vore påkallad.

I detta läge tillkallades jämlikt Ivungl. Maj :ts bemyndigande den 9

november 1951 särskilda sakkunniga för att verkställa översyn av sjukhuslagstiftningen

och utreda därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga1

— sjukhuslagstiftningskommittén — har i juli 1956 avlämnat

betänkande med förslag till ny sjukhuslag in. m. (SOU 1956:27). På

1 Dåvarande ledamöterna av riksdagens andra kammare Erik Fast, ordförande, samt Harald

Anderssdn och Alarik Hagård, lasarettsläkaren Gillis Herlitz, byråchefen i medicinalstyrelsen

Håkan Rahm samt sjukhusdirektören i Stockholm Gösta Pehrson.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 195!)

tre punkter har en av ledamöterna anmält avvikande mening, men i övrigt

är kommitténs förslag enhälligt.

över kommitténs förslag har efter remiss yttranden avgivits av ett mycket

stort antal myndigheter och organisationer. Yttranden har sålunda avgivits

av byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen — efter

hörande av svenska lasarettsläkarföreningen, svenska epidemiologföreningen,

svenska sanatorieläkarföreningen, svenska sjukstuguläkareföreningen,

svenska psykiatriska föreningen, förste provinsialläkarnes förening

och svenska provinsialläkarföreningen — kanslern för rikets universitet

— efter hörande av de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund

och Göteborg samt lärarkollegiet vid karolinska institutet — riksförsäkringsanstalten,

länsstyrelsen i Malmöhus län — efter hörande av stadsfullmäktige

i Lund, Höganäs och Landskrona samt förste provinsialläkaren

i länet — länsstyrelsen i Värmlands län — efter hörande av förste provinsialläkaren

i länet — länsstyrelserna i Kopparbergs och Västerbottens län — den

sistnämnda efter hörande av förste provinsialläkaren i länet — försvarets

sjukvårdsstyrelse, centrala sjukvårdsberedningen, statens pensionsanstalt,

kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket — över vars yttrande

utredningen av vissa rättssäkerhetsfrågor inom sinnessjukvården i

visst avseende yttrat sig — besvärssakkunniga, svenska kyrkans diakonistyrelse,

förvaltningsutskotten i samtliga läns landstingskommuner med

undantag av Jämtlands läns landstingskommun, stadsfullmäktige i Stockholm,

Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt direktionen

för karolinska sjukhuset ävensom svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska

prästförbundet, Sveriges läkarförbund — med överlämnande av yttranden

från Sveriges yngre läkare förening — svenska läkaresällskapet, svensk

sjuksköterskeförening, svenska barnmorskeförhundet, kvinnliga legitimerade

sjukgymnasters riksförbund, svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund,

svenska socialvårdsförbundet, Sveriges socionomförbund,

samarbetsdelegationen för fattigvårdsstyrelserna i de sex landstingsfria

städerna, svenska sjukkasseförbundet och Sveriges förenade studentkårer.

Yttranden har därjämte överlämnats från vissa socialvårdskonsulenter samt

från ett flertal olika kommunala nämnder och inrättningar, främst i de

större städerna.

Det stora flertalet remissinstanser har i huvudsak eller med undantag

för vissa särskilda frågor godtagit kommitténs förslag och från många

håll understrykes angelägenheten av att förslaget snarast genomföres.

Endast ett fåtal remissinstanser, däribland vissa av läkarnas organisationer,

har helt motsatt sig att förslaget lägges till grund för lagstiftning.

Kommitténs förslag har överarbetats inom inrikesdepartementet, därvid

man förenklat den föreslagna lagstiftningen. Vid överarbetningen har huvudmännens

och läkarnas organisationer haft tillfälle att framföra sina

synpunkter.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 är 195!)

III. Översikt och allmänna synpunkter

Gällande rätt

I 1940 års sjukhuslag ålägges i princip landstingen1 att ombesörja anstaltsvård

för sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke annan drager

försorg om sådan vård. Lagen innehåller vidare bestämmelser om ledningen

av landstingens, städernas utanför landsting och andra primärkommuners

sjukvårdande verksamhet, om befogenheter för de organ, som närmast

skall omhänderha denna, om läkartjänsters inrättande och tillsättning,

om ersättning i samband med öppen vård vid sjukhusen samt om legosängsavgifter

och läkarnas rätt till arvode och ersättning. Sjukhuslagens

regler är med några undantag indispensabla. Undantagsbestämmelserna,

som ger Kungl. Maj :t befogenhet att meddela dispens från vissa föreskrifter,

avser bl. a. stadgandena om direktion och styresman vid sjukhus in. in.

Den i administrativ ordning utfärdade sjukhusstadgan behandlar i skilda

kapitel de olika slagen av sjukhus, nämligen lasarett, sjukstugor, tuberkulossjukvårdsanstalter,

epidemivårdanstalter och anstalter för kroniskt sjuka,

varvid de huvudsakliga bestämmelserna är givna i lasarettskapitlet. I detta

regleras i detalj bl. a. direktionens verksamhet, läkares, sysslomans, husmoders

och prästmans åligganden samt tillsättningen av sjukvårdspersonal

ävensom ordningen för intagning av sjuka på lasarett. Från de generella

reglerna i sjukhusstadgan kan självfallet medgivas dispens.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Kommittén har i sitt betänkande lagt fram förslag till ny sjukhuslag

och ny sjukhusstadga ävensom förslag till vissa följdändringar i annan

lagstiftning.

Till den allmänna sjukhuslagstiftningen har överförts ett

flertal bestämmelser som f. n. är spridda i andra författningar eller upptagits

i fristående författningar. Endast ett särreglemente bör enligt kommitténs

förslag bibehållas. Beträffande författningsmaterialets fördelning

på lag och stadga har kommittén försökt få till stånd en bättre systematisering

än vad f. n. är fallet, bl. a. genom att till lagen överflytta sådana

viktigare bestämmelser i den nuvarande stadgan, över vilka riksdagen brukat

beredas tillfälle att yttra sig.

Enligt kommitténs förslag skall landstingens vårdskyldighet

avse anstaltsvård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, i den mån

icke annan drager försorg om sådan vård. Det enda kvarstående undantaget

från landstingens skyldighet att bereda sluten vård kommer att avse sådana

psykiskt sjuka, som behöver vård på sinnessjukhus. Skyldigheten

1 Med landsting avses i fortsättningen, om icke annat anges eller framgår av sammanhanget,

även städer som icke tillhör landstingskommun.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 ur 1959

23

att ombesörja anstaltsvård föreslås för framtiden gälla dem som är bosatta

inom sjukvårdsområdet eller som under vistelse inom området blir i behov av

omedelbar vård. Beträffande de senare skall skyldigheten dock gälla endast

så länge den vårdbehövande icke utan men kan flyttas till det egna

sjukvårdsområdets sjukhus.

Gällande sjukhuslag upptar inga föreskrifter om att ö p p e n sjukvård

skall meddelas vid sjukhus. Kommittén föreslår, att den utveckling

som ägt rum lagfästes och att sjukhushuvudmännen ålägges skyldighet att

vid sjukhus bereda sjukvård i skälig omfattning åt vårdsökande som icke

behöver sluten vård. Skyldigheten skall dock endast gälla sådan sjukvård,

som med hänsyn till sjukhusets ändamål lämpligen meddelas å detta.

Bestämningen »skälig omfattning» avser bl. a. att markera, att sjukhuset

i första hand är till för den slutna vården och att öppen vård icke behöver

lämnas i en omfattning som är mindre väl förenlig med sjukhusets primära

uppgift.

I konsekvens härmed föreslås sjukhusläkarna vara skyldiga att biträda i

sådan öppen vård, som bedrives vid sjukhuset. För läkarna i chefsställning

erfordras dock ingen annan ändring i gällande bestämmelser än att deras

nuvarande rätt att ha mottagningar å sjukhuset för öppen vård omvandlas

till en skyldighet. Kan överenskommelse ej uppnås om den ersättning som

läkarna skall utge till sjukhuset och den taxa som skall följas, skall det

ankomma på medicinalstyrelsen att besluta härom. Skyldigheten att deltaga

i öppen vård skall icke gälla läkare som anställts före den nya lagens

ikraftträdande.

Beträffande olika slag av sjukvårdsinrättningar föreslås,

att den nuvarande bestämmelsen att sjukhuslagen icke äger tillämpning

på sjukvårdsinrättning, anordnad vid fattigvårdsanstalt skall upphävas.

Förslaget berör framför allt anstalter för vård av kroniskt sjuka men även

sådana för psykiskt sjuka. Egentliga sjukvårdsanstalter anses icke böra

drivas av socialvårdsorganen.

Möjligheten att med medicinalstyrelsens tillstånd anordna sjukstuga med

mera än 30 vårdplatser eller epidemisjukstuga med mera än 60 platser

skall enligt förslaget upphöra.

Epidemisjukhus anses böra kunna ersättas av en avdelning av lasarett

och epidemisjukstuga av en avdelning av sjukstuga, i senare fallet utan att

epideinivårdsplatserna inräknas i de 30 platser, som är medgivna för sjukstuga.

Samma princip bör gälla beträffande sanatorium och tuberkulossjukstuga.

Även en anstalt för kroniskt sjuka bör på samma sätt kunna

organiseras som en avdelning av lasarett eller sjukstuga. Kommittén understryker

särskilt värdet av att kronikeravdelningar kan inrättas såsom självständiga

lasarettsavdelningar med egen överläkare.

Fristående anstalter för förlossningsvård av mindre krävande natur bör

erhålla benämningen förlossningshem men begränsas till högst tio vård
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

platser. Antalet sådana barnbördsplatser å sjukstuga, som ej behöver inräknas

i sjukstugans platsantal, bör likaledes begränsas till tio.

För sinnessjukhusen föreslås — i anslutning till termerna mentalhygien

och mentalsjukvård — beteckningen mentalsjukhus.

För återstående sjukhustyper — anstalter för kroniskt sjuka, vårdhem

för lättskötta psykiskt sjuka, sjukhärbärgen, konvalescenthem — föreslås

en för alla anstalter gemensam benämning, nämligen sjukhem.

Erforderliga bestämmelser rörande landstingens sj ukvårdsstyr

e 1 s e r — val, valbarhet, inre organisation och verksamhetsformer — är

meddelade i landstingslagen. För städerna utanför landsting har däremot

motsvarande föreskrifter upptagits i sjukhuslagen. Det föreslås skyldighet

för sådan stad att tillsätta sjukvårdsstyrelse. I övrigt föreslås för dylik

styrelse samma bestämmelser som för kommunernas styrelser. I likhet med

vad som gäller för landstingens sjukvårdsstyrelser bör sjukvårdsstyrelse i

stad utanför landsting ha ledningen över stadens hela sjukvårdande verksamhet

och sålunda även över stadens läkare för den öppna vården.

Nuvarande tämligen ofullständiga bestämmelser om sjukhusdirektioner

anser kommittén böra utbyggas och så nära som möjligt anpassas

till landstings- och kommunallagarnas nya regler för nämnder. För att

bestämmelserna skall bli lättillgängliga föreslår kommittén, att de införes

direkt i sjukhuslagen och sålunda icke göres tillämpliga genom hänvisning

till landstings- och kommunallagarna.

För förvaltningen närmast under direktionen av

större sjukhus eller grupp av sjukhus föreslås inrättandet av befattning

såsom heltidsanställd administrationschef, benämnd »överintendent». År

denne icke läkare, skall för förvaltningen även finnas en rådgivande läkare,

med vilken överintendenten skall rådföra sig vid handläggning av ärenden

av medicinsk natur. Rätten att få anordna sjukhusförvaltning enligt denna

ordning skall vara beroende av tillstånd av Kungl. Maj :t.

För övriga sjukhus bibehålies nuvarande ordning med styresman och syssloman.

De bestämmelser som reglerar deras verksamhet har dock underkastats

en grundlig revision och moderniserats.

I stad som icke deltager i landsting bör enligt kommittén möjlighet finnas

till vissa avvikelser från eljest gällande förvaltningsordning. Sålunda

bör sjukvårdsdirektör få anställas såsom sjukvårdsstyrelsens verkställande

tjänsteman och högste förvaltningschef för stadens samtliga sjukhus. Efter

sjukvårdsstyrelsens bestämmande bör på sjukvårdsdirektören kunna överflyttas

vissa uppgifter som eljest ankommer på direktion, styresman och

syssloman. Sjukvårdsdirektör motsvarar nuvarande sjukhusdirektör i de

tre största städerna.

I fråga om tillsättning av läkare anser kommittén, att lasarettsläkare,

sanatorieläkare och epidemisjukhusläkare skall tillsättas av

Kungl. Maj :t och benämnas överläkare. Detsamma skall gälla läkare vid

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

25

mentalsjukhus, huvudsakligen avsett för mera krävande vård eller försett

med mera än 150 vårdplatser.

Chefsläkare vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga och epidemisjukstuga benämnes

i förslaget sjukstuguläkare och motsvarande läkare vid sjukhem

sjukhemsläkare.

Nuvarande möjlighet för medicinalstyrelsen att förordna underläkare

såsom biträdande lasarettsläkare eller motsvarande läkare föreslås upphävd.

I stället föreslås inrättande av särskilda tjänster såsom biträdande

överläkare, vilka bör kunna förenas med pensionsrätt i statens pensionsanstalt.

I anslutning till den praxis som utbildat sig införes extra läkare i sjukhuslagen

som en typ av underordnad läkare. Då det föreligger särskilda

skäl därtill, bör extra läkare även få anställas med uppgift att fullgöra överläkaruppgifter.

Med hänsyn till den knappa läkartillgången bör enligt förslaget tjänster

såsom överläkare, biträdande överläkare, underläkare och extra läkare icke

få inrättas utan tillstånd av medicinalstyrelsen. «

Överläkare bör enligt kommittén även i fortsättningen tillsättas medelst

kungl. fullmakt. Medicinalstyrelsens förslag till besättande av lediga överläkartjänster

skall upptaga de fyra främsta sökandena och huvudmannen

skall äga avge förord till förmån för någon av dessa eller annan som av

minst två reservanter inom styrelsen ansetts böra erhålla förslagsrum. För

tillsättning av överläkare i Stockholm, där en särskild ordning f. n. gäller,

föreslås samma bestämmelser som för landet i övrigt.

Biträdande överläkare bör tillsättas av vederbörande sjukvårdsstyrelse.

Förslag till besättande av sådan tjänst bör upprättas av samma sakkunniga

som har att uppgöra förslag till underläkartjänster dvs. tre av medicinalstyrelsen

för varje sjukvårdsområde utsedda överläkare.

Även tillsättning av sjukstuguläkare — vilken såsom hittills skall ankomma

på sjukvårdsstyrelsen — bör föregås av samma sakkunnigförfarande

som föreslagits för biträdande överläkare och som redan gäller beträffande

underläkare. Medicinalstyrelsen bör dock på huvudmans begäran

äga medgiva, att sjukstuguläkartjänst må tillsättas utan ledigförklarande

och sakkunnigförfarande.

Sjukhemsläkare hör tillsättas i samma ordning som sjukstuguläkare, om

hemmet har flera än 60 vårdplatser, och eljest genom förordnande tills

vidare i den ordning sjukvårdsstyrelsen bestämmer.

Någon ändring av förfarandet vid tillsättning av underläkare föreslås

icke. Förordnande såsom underläkare må enligt förslaget avse högst tre

år och får icke förlängas utan medicinalstyrelsens tillstånd. Medicinalstyrelsen

bör äga föreskriva alt viss underläkartjänst endast får tillsättas

för kortare tid än tre år. Styrelsen bör också äga meddela föreskrifter som

begränsar rätten för den, vilken under tre år innehaft underläkartjänst,

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 dr 7,95,9

att förordnas på annan sådan tjänst vid samma specialavdelning eller, om

sjukhuset icke är delat, vid samma sjukhus.

Extra läkare med uppgift att fullgöra åligganden som ankommer på

överläkare föreslås skola tillsättas av medicinalstyrelsen genom förordnande

för viss tid.

Annan extra läkare skall förordnas för viss tid av sjukvårdsstyrelsen

eller i vissa fall av medicinalstyrelsen. Tillsättning skall som regel ske i

samma ordning som gäller för underläkare, dvs. efter ledigförklarande och

sakkunnigförslag.

Nuvarande rätt för chefsläkare vid lasarett och sjukstugor att mottaga

frivilligt tillbjuden ersättning för undersökning, behandling

och skötsel av patienter å halvenskilt och enskilt rum hör enligt kommittén

upphävas. Ej heller läkare i underordnad ställning anses böra äga

rätt att mottaga ersättning av intagna patienter; detsamma föreslås för

övrigt gälla alla vid sjukhus anställda befattningshavare.

Enskild praktik utanför sjukhuset anses sjukhusläkare höra få

utöva »endast efter tillstånd av huvudmannen. Undantag härifrån föreslås

dock för överläkare och sjukstuguläkare, vilka bör äga utan särskilt tillstånd

utöva praktik, som avser konsultation på annan läkares kallelse samt

behandling av sjuka i fall, där den sjuke eljest icke skulle ha tillgång till

läkare eller till sådan med den för hans behandling erforderliga specialutbildningen.

Chefsläkares nuvarande rätt att utan tillstånd ha mottagning

för sjuka i sin bostad utgår i förslaget, då sådan läkare blir pliktig

att ha mottagning på sjukhuset.

Den föreslagna sjukhuslagen innehåller vidare bestämmelser om husmoder,

sjukhuspräst, sjuksköterskor, barnmorskor

och sjukgymnaster.

Rätten att bestämma om intagning och utskrivning av

patienter bör enligt förslaget såsom hittills tillkomma chefsläkaren för respektive

sjukhus eller sjukhusavdelning. Denne bör dock ha rätt att vid

behov delegera sin beslutanderätt åt underordnad läkare. I de särskilda

regler, som enligt sinnessjuklagen gäller för intagning och utskrivning av

patienter på mentalsjukhus, föreslås icke någon ändring i förevarande

sammanhang.

I vissa undantagsfall anses chefsläkaren icke böra äga pröva vårdbehovet

vid intagning. Sålunda bör särskild ordning kunna fastställas för intagning

på sjukhem, om sjukvårdsstyrelse så anser erforderligt. Enligt denna ordning

bör sjukvårdsstyrelsen äga bemyndiga viss läkare — t. ex. överläkare

eller förste provinsialläkare — att hänvisa sjuk till intagning på sådant hem.

Behovet av intagning bör ej heller få prövas beträffande inträdessökande,

som erhållit medicinalstyrelsens tillstånd till avbrytande av havandeskap,

sterilisering eller kastrering.

Med tanke särskilt på storstädernas förhållanden föreslås — i anslut
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

ning till den ordning som gäller i Stockholm — att sjukvårdsstyrelse får

möjlighet att förordna viss läkare med befogenhet att vid fall av trängande

vårdbehov hänvisa patient till visst sjukhus och få patienten intagen där,

även om det fastställda antalet vårdplatser därigenom skulle överskridas.

I den föreslagna lagen har vidare upptagits bestämmelser om besvär

m. in.

Avslutningsvis uttalar kommittén, att den utredning, som genom särskilda

sakkunniga — kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i

riket — för närvarande pågår om bl. a. den öppna sjukvården, kan komma

att leda till att landstingen göres till huvudmän även för denna vård.

Därest så blir fallet, skulle det kunna ifrågakomma att samarbeta bestämmelserna

om den slutna och den öppna vården i en lag, en sjukvårdslag

eller eventuellt en hälso- och sjukvårdslag. I denna borde i så fall lämpligen

inarbetas även andra åligganden för landstingen beträffande hälsooch

sjukvården, t. ex. skyldigheten att ha distriktsbarnmorskor, och måhända

även åtskilliga bestämmelser om förebyggande vård. Sjukhuslagstiftningskommittén

vill dock för sin del förorda, att den mycket välbehövliga

revisionen av sjukhusförfattningarna icke uppskjutes i avbidan

på realiserandet av dylika planer. Det synes mera ändamålsenligt att t. v.

revidera område efter område. På ett senare stadium kan en formell samarbetning

av de olika regleringarna ske utan större svårighet, om så befinnes

önskvärt, slutar kommittén.

Ledamoten i kommittén, herr Herlitz har reserverat sig mot majoritetens

förslag på tre punkter. Sålunda avstyrker han att huvudmännen ålägges

ombesörja öppen vård vid sjukvårdsanstalt under motivering att ett dylikt

åläggande skulle komma att medföra att tyngdpunkten för landsbygdens

öppna sjukvård förlägges till lasaretten, varvid till väsentlig del den öppnavårdapparat,

som för närvarande är utbyggd kring tjänsteläkarna och de

praktiserande läkarna skulle urkopplas. Betydande nackdelar torde enligt

reservanten vara att förvänta för allmänhetens del om de sistnämnda vårdmöjligheterna

icke fullt utnyttjas och om rekryteringen av dessa läkartjänster

försvåras. För landstingen anses åläggandet medföra synnerligen

vittgående konsekvenser av ekonomisk natur, framkallade av ökade krav

på utbyggnad och personalanställning. Reservanten anser därför tiden icke

vara mogen för ett åläggande för huvudmännen att ombesörja den öppna

vården vid lasaretten. Därjämte framhålles att det nuvarande systemet för

bedrivande av nödig öppen vård vid lasaretten — där lasarettsläkarna

frivilligt ställt tid och krafter till förfogande för den öppna vårdens behov

— har med de sällsynta undantag som endast bekräftar regeln fungerat

på ett för alla parter tillfredsställande sätt.

Reservanten anser vidare att rätten att utse en överinlendent för förvaltningen

av lasarett hör begränsas till de större sjukhus, som har mera

än 600 vårdplatser.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

Slutligen anser reservanten att överläkare och sjukstuguläkare bör ha

större möjlighet att utan särskilt tillstånd utöva enskild praktik än vad

majoriteten föreslagit. En bestämmelse som medger begränsning av rätten

för det fall att verksamhetens omfattning kan antagas menligt inverka på

tjänsten torde enligt reservanten vara tillfyllest för att förhindra missbruk.

Remissyttrandena

Beträffande innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till den

redogörelse därför, som finnes i propositionen å s. 28—33.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Johansson, har anfört:

»Som jag inledningsvis anmärkt har vår sjukhuslagstiftning bestått i huvudsak

oförändrad ända sedan 1928. Under denna tid av 30 år har landets

sjukhusväsen undergått en mycket kraftig utveckling och det utgör i dag

ett av de viktigaste och mest omfattande verksamhetsfälten för den kommunala

självstyrelsen. Det är uppenbart att till följd av denna utveckling

och omgestaltning och de väsentligt ändrade samhällsförhållandena i övrigt

den på 1920-talet utarbetade lagstiftningen kommit att framstå som föråldrad.

Dess innehåll och utformning motsvarar icke längre de krav man

i dag måste ställa på en sådan lagstiftning. I vissa hänseenden överensstämmer

de faktiska förhållandena icke längre med lagstiftningen, medan

den i andra delar rentav verkat hindrande på utvecklingen. Under sådana

omständigheter måste det vara en angelägen uppgift att anpassa lagstiftningen

efter utvecklingen och att tillse, att lagstiftningen för framtiden

icke lägger hinder i vägen för fortsatt framåtskridande på detta viktiga

område av samhällsverksamheten.

Behovet av en översyn av sjukhuslagstiftningen har också redan i slutet

på 1940-talet kraftigt understrukits av de ansvariga myndigheterna; såväl

medicinalstyrelsen som huvudmännen och deras centrala förbund har i

olika sammanhang hemställt om en översyn och framhållit angelägenheten

av att denna kommer till stånd snarast möjligt.

En sådan översyn har nu verkställts av sjukhuslagstiftningskommittén.

Kommitténs förslag innebär en genomgripande formell överarbetning av

lagstiftningen och — i enlighet med sina direktiv — har kommittén givetvis

även behandlat bestämmelsernas materiella innebörd.

Flertalet remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag eller lämnar det

utan erinran. Det understrykes därvid från flera håll, där sakkunskapen

beträffande sjukvårdsfrågor är starkt företrädd, att kommitténs förslag är

väl avvägt och i hög grad ägnat att möjliggöra betydelsefulla reformer

inom sjukhusväsendet. Man framhåller att förslaget är anpassat efter

rådande förhållanden och att det innebär en realistisk bedömning av de

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 29

föreliggande problemen. Även vår högsta medicinska myndighet, medicinalstyrelsen,

har i huvudsak godtagit kommitténs förslag. Ur lagteknisk synpunkt

anses förslaget innebära väsentliga förbättringar.

k rån läkarhåll, och framför allt från läkarnas fackliga organisationer,

har förslaget emellertid utsatts för en mycket kraftig kritik; man har

funnit förslaget ''revolutionerande’ och ägnat att ''ödelägga samarbetet mellan

läkarna och samhället’.

För egen del kan jag icke finna annat än att förslaget i huvudsak innebär

just den anpassning av lagstiftningen efter de faktiska förhållandena

som man velat uppnå och ett undanröjande av formella hinder mot en

fortsatt ändamålsenlig utveckling av den sjukvårdande verksamheten.

Det är därför också naturligt att det stora flertalet remissinstanser ansett

sig kunna stödja förslaget. Uppenbarligen är det här icke fråga om några

''revolutionerande'' förslag i svenskt sjukhusväsende. Påståendena härom

från läkarhåll tår anses betydligt överdrivna. Att kommittéförslaget skulle

innebära ett åsidosättande av de sjukas intressen och de ekonomiska konsekvenserna

för huvudmännen, motsäges klart av övriga remissyttranden.

I det följande kommer jag att utförligt behandla de i remisskritiken berörda

frågorna. Vissa av dessa har jag ansett böra lösas på annat sätt än

vad kommittén föreslagit. Vidare har jag — liksom en del remissinstanser —

funnit, att kommitténs lagförslag icke är helt entydigt och måhända icke

alltid tillräckligt koncist utformat. Delvis torde möjligen kritiken från

läkarhåll ha sin grund i sistnämnda förhållanden.

I några remissyttranden har framhållits, att en revision av sjukhuslagstiftningen

bort anstå till dess kommittén för översyn av hälso- och

sjukvården avslutat sitt arbete. Jag kan icke dela denna uppfattning. Visserligen

synes mig tanken att man en gång skall nå fram till en enhetlig sjukvårdslag

eller hälso- och sjukvårdslag, som reglerar både öppen och sluten

vård och såväl somatisk som mental sjukvård, tilltalande och måhända

bör detta uppställas som ett framtidsmål, när det gäller lagstiftning på

sjukvårdens område. Uppenbarligen måste detta emellertid bli ett arbete

på ganska lång sikt och tills vidare är det ofrånkomligt att gå fram i etapper;

att i ett sammanhang lösa alla dessa stora lagstiftningsfrågor, som

var för sig gjorts till föremål för särskilda utredningar, är knappast

möjligt. Det skulle dessutom medföra att mycket angelägna lagstiftningsreforiner

skulle få anstå ytterligare åtskilliga år. Man synes under sådana

förhållanden nu böra börja med sjukhuslagstiftningen, på vars område

reformbehovet — såsom jag redan nämnt — sedan länge gjort sig starkt

gällande. Så långt möjligt bör lagen emellertid utformas så att den i framtiden

kan inpassas i ett större sammanhang. .lag vill i anslutning härtill

framhålla att kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket själv

understrukit, att de reformbehov som föreligger beträffande sjukhuslagstiftningen

är sa trängande, att de oundgängligen måste tillgodoses med

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

det allra snaraste och att ett tillgodoseende av dessa omedelbara behov ej

får uppskjutas med hänsyn till i och för sig välmotiverade framtidsprognoser.

Sistnämnda kommitté tillägger att förslaget till ny sjukhuslag är så

utformat, att det framdeles lätt kan inarbetas i en allmän hälso- och sjukvårdslag.

Jag anser sålunda att sjukhuslagstiftningskommitténs förslag till ny

sjukhuslag m. m. nu bör läggas till grund för lagstiftning i ämnet. På åtskilliga

punkter i förslaget har jag emellertid funnit den framförda kritiken

befogad. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten av att erhålla så enkla

och otvetydiga bestämmelser som möjligt har jag inom inrikesdepartementet

låtit överarbeta kommitténs förslag. Resultatet härav torde innefatta

en rimlig avvägning mellan olika intressen, samtidigt som lagtexten i hög

grad förenklats.»

Utskottet

Gällande sjukhuslag är i många stycken föråldrad. Särskilt med hänsyn

till den kraftiga utveckling sjukhusväsendet för närvarande undergår föreligger

behov av en tidsenlig lagstiftning på förevarande område. Det förslag

till ny sjukhuslag, som framlagts genom propositionen, är enligt utskottets

mening väl avvägt och innefattar praktiskt användbara lösningar av föreliggande

frågor. Utskottet vill därför uttala sin tillfredsställelse över förslaget.

IV. Sjukhuslagstiftningens utformning

Gällande bestämmelser

De författningar, som reglerar den av landsting och städer utanför landsting

samt övriga primärkommuner bedrivna slutna sjukvården, är i första

hand sjukhuslagen eller, som den officiellt heter, lagen den 20 december

1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus och

sjukhusstadgan av samma dag (nr 1045). Dessa författningar är grundläggande

för det kommunala sjukhusväsendet. De kompletteras emellertid

av en rad i annan ordning givna föreskrifter. Sålunda innehåller epidemilagen

vissa bestämmelser om epidemivårdanstalter — om dylika anstalter

finns föreskrifter delvis i sjukhuslagen och sjukhusstadgan och delvis i

epidemilagen. För kroppssjukhusen i Stockholm, Göteborg och Malmö gäller

särskilda av Kungl. Maj :t fastställda reglementen, de två första utfärdade

den 20 december 1940 (nr 1047 och 1048) och det senare den 22 juni

1945 (nr 360). Dessa reglementen bygger i det väsentliga på den allmänna

regleringen i sjukhuslagen och -stadgan men upptager i övrigt ett stort

antal särbestämmelser av olika slag. Sedan gammalt finns vidare ett särskilt

reglemente för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund — det

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

nu gällande reglementet är fastställt av Kungl. Maj:t den 5 december 1941.

På senare tid har även tillkommit ett särskilt reglemente, om än av mera

begränsad räckvidd, gällande för Västerbottens läns landstings centrallasarett

jämte epidemisjukhus i Umeå. Detta reglemente är fastställt av

Kungl. Maj :t den G november 1952. Vidare har Kungl. Maj :t den 28 december

195G fastställt särskilt reglemente för garnisonssjukhuset i Boden, centrallasarett

i Norrbottens län.

För den slutna kommunala mentalsjukvården gäller ävenledes särskilda

föreskrifter. De vårdhem för lättskötta sinnessjuka, som drives av landstingen,

regleras sålunda i 4 kap. stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående

sinnessjukvården i riket, i fortsättningen benämnd sinnessjukvårdsstadgan.

De kommunala sinnessjukhusen behandlas i 2 kap. av samma

stadga. Även beträffande mentalsjukvården gäller emellertid särbestämmelser

för Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessa är fastställda genom kungl.

brev den 6 december 1935.

bör statens sjukhus gäller särskilda bestämmelser. Sålunda må här nämnas

reglementet för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, fastställt

genom kungl. brev den 16 januari 1953, och reglementet den 19 december

1952 för akademiska sjukhuset i Uppsala samt reglementet den 18 juni

1949 för allmänna barnbördshuset i Stockholm. Såvitt angår mentalsjukvård

och statens sinnessjukhus finns bestämmelser i sinnessjuklagen den

19 september 1929 (nr 321) och i den tidigare omnämnda sinnessjukvårdsstadgan.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har anfört:

;>En av de viktigare uppgifterna vid utarbetandet av en ny sjukhuslagstiftning

måste vara att i görligaste mån försöka få fram enhetliga bestämmelser

samlade i så få författningar som möjligt. Såsom framgår av det

tidigare anförda är bestämmelserna f. n. splittrade på ett flertal skilda författningar

och jämväl det materiella innehållet i bestämmelserna är i viss

utsträckning olika för olika sjukhus eller slag av sjukhus. Dessa förhållanden

— som delvis är en följd av den snabba utvecklingen under de

senaste årtiondena —- är uppenbarligen otillfredsställande och i hög grad

ägnade att försvåra tillämpningen av bestämmelserna. Även med hänsyn

till bestämmelsernas konstitutionella natur måste de nuvarande förhållandena

anses otillfredsställande. Man synes böra sträva efter att klart skilja

på sådana frågor som bör regleras i lag å ena sidan och vad som är av den

natur, alt det kan och bör regleras i administrativ ordning — utan riksdagens

medverkan — å andra sidan. Detta har icke alltid skett i de nuvarande

författningarna. Sålunda innehåller t. cx. gällande sjukhusstadga

även bestämmelser vilka ansetts böra underställas riksdagen för yttrande.

Nyss angivna princip för uppdelning av författningsmaterialet medför vis
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

serligen att man kan behöva gå till två författningar för att finna hela regleringen

av en viss fråga, men detta utgör likväl icke någon sådan olägenhet

att man för den skull bör bryta mot nyssnämnda huvudprincip i vår lagstiftning.

Vad angår de olika sjukvårdsformer som i enlighet med kommitténs

förslag nu bör sammanföras i en och samma lag är det särskilt tillfredsställande

att kunna i viss utsträckning sammanföra bestämmelserna om

kroppssjukvård och mentalsjukvård i en lag. Även om det här endast rör

sig om en kanske mera formell åtgärd får det från principiell synpunkt

anses innebära ett viktigt steg i strävandena att så långt möjligt likställa

mentalsjukvård med annan sjukvård. Att till sjukhuslagen överflytta de i

epidemilagen kvarstående sjukhusbestämmelserna synes mig vidare följdriktigt.

Det innebär en slutlig sammansmältning av bestämmelserna om

epidemivårdanstalter och övriga sjukvårdsanstalter, vilket medför klara

fördelar ur redaktionell synpunkt, överhuvudtaget synes det mig innebära

en tillfredsställande anordning att i samma lag kunna reglera så gott som

samtliga vårdformer.

Det är vidare en väsentlig fördel att slippa särreglementen för olika

slag av kommunala sjukhus. Den nuvarande ordningen med t. ex. olika

särreglementen för de tre största städernas sjukhus och inom varje stad

olika reglementen för kroppssjukhus och mentalsjukhus samt särskilda

reglementen för vissa andra sjukhus medför uppenbara olägenheter och

bristande överskådlighel. Det enda särreglemente som skulle behöva bibehållas

i fortsättningen är reglementet för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar

i Lund. Ett särskilt reglemente synes här vara nödvändigt med hänsyn

till att åtskilliga särbestämmelser erfordras vid detta sjukhus, som

har karaktären av undervisningssjukhus. I övrigt bör, såsom kommittén

föreslagit, hela det kommunala sjukhusväsendet regleras i sjukhuslagen och

sjukhusstadgan.

I enlighet med vad jag nu anfört bör sålunda enligt min mening författningsmaterialet

så långt möjligt sammanföras i en lag, en sjukhuslag,

som upptager enbart sådana bestämmelser, för vilkas antagande kräves

riksdagens medverkan, samt en sjukhusstadga innehållande tillämpningsföreskrifter

och bestämmelser av lägre valör och som bör utfärdas utan

riksdagens hörande. Denna min ståndpunkt innebär att jag på åtskilliga

punkter icke kunnat godtaga kommitténs uppdelning av författningsmaterialet;''

att enbart av praktiska skäl, för att icke bryta sönder ett stadgande

i två delar, i lagen intaga bestämmelser som eljest rätteligen borde intagas

i stadgan synes mig icke böra komma i fråga. Jag har därför även utifrån

denna utgångspunkt låtit omarbeta kommitténs förslag.

Även i en annan mera lagteknisk fråga hyser jag en i förhållande till

kommittén motsatt uppfattning. Det gäller frågan i vilken utsträckning

man i en speciallagstiftning av ifrågavarande art bör hänvisa till motsva
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 33

rande bestämmelser i de centrala kommunallagarna i stället för att återge

bestämmelserna i speciallagen. Uppenbarligen är det angeläget att inom

ett visst förvaltningsrättsligt område, såsom i förevarande fall det kommunalrättsliga,

bestämmelserna blir så likformiga och enhetliga som möjligt.

Då man nu i fråga om sjukhuslagstiftningen har att taga ställning till

den formella utformningen av bestämmelserna om sjukvårdsstyrelse och

sjukhusdirektion bör man enligt min mening såvitt möjligt göra landstingslagens

och kommunallagens regler tillämpliga genom hänvisning till

nämnda lagar, och i sjukhuslagen bör därutöver endast upptagas de avvikande

och kompletterande regler, som är erforderliga. Att bestämmelserna

skulle bli mera lättillgängliga om de i sin helhet återgavs i speciallagen

utgör enligt min mening icke tillräckligt skäl för att frångå huvudprincipen

att de grundläggande reglepna angående kommunala organ och

deras verksamhetsformer skall vara att finna i de centrala kommunallagarna.

Genom att på sätt jag nu angivit ur den av kommittén föreslagna lagen

utmönstra alla sådana bestämmelser som kan utfärdas i administrativ

ordning och genom att beträffande sjukvårdsstyrelse och direktion hänvisa

till landstings- och kommunallagarna har det blivit möjligt att avsevärt

skära ned lagtexten. Även i övrigt har vid lagstiftningens överarbetning

i inrikesdepartementet eftersträvats en begränsning och förenkling. Vidare

har åtskilliga detaljbestämmelser överförts från lagen till stadgan och vissa

bestämmelser har helt utmönstrats såsom varande överflödiga eller av

beskaffenhet att kunna intagas i instruktioner eller arbetsordningar.»

Utskottet

Utskottet ansluter sig till vad departementschefen härutinnan anfört.

V. Omfattningen av landstingens vårdskyldighet

A. Sluten vård

Gällande bestämmelser

I 1 § av nuvarande sjukhuslag regleras landstingens huvudmannaskap

för den slutna sjukvården. I paragrafens första stycke stadgas att landsting

och stad, som ej deltar i landsting, åligger att för dem, som har sin

vistelseort eller hemort inom landstingsområdet eller staden, ombesörja

anstaltsvård för sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke annan drager

försorg om sådan vård. I enahanda omfattning bör landsting och stad

ombesörja anstaltsvård vid barnsbörd.

Av paragrafens sista stycke följer emellertid vissa inskränkningar i åläggandet,

nämligen att detta icke gäller anstaltsvård för sinnessjuka, sinnesslöa

eller konvalescenter.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 2 and. AV 7

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

Departementschefen

Föredragande departementschefen har anfört:

»Av grundläggande betydelse för sjukhusväsendets utformning är frågan

om omfattningen av landstingens vårdskyldighet. Jag vill då börja med att

behandla den slutna anstaltsvården, som ju enligt nu rådande organisation

utgör den ojämförligt viktigaste delen av landstingens sjukvårdande verksamhet,

för att i följande avsnitt behandla frågan om den öppna vården på

sjukhusen.

Vad först angår de olika vårdgrenar som bör omfattas av landstingens

vårdskyldighet innebär kommitténs förslag en viss utvidgning.

Om man bortser från de vårdgrenar, som är reglerade i särskild ordning,

skulle sålunda enligt förslaget landstingen bli ansvariga för all anstaltsvård

med undantag för sådana psykiskt sjuka, som behöver vård på sinnessjukhus.

Mot detta förslag har vid remissbehandlingen från en del håll framförts

kritik såvitt angår vissa speciella grenar av vården. Å andra sidan har

t. ex. medicinalstyrelsen understrukit, att den föreslagna utvidgningen är

av stor betydelse för den framtida utvecklingen, då den ytterligare jämnar

vägen för ett enhetligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården i dess

helhet. Även från landstingshåll har man tillstyrkt den föreslagna utvidgningen.

För egen del vill jag i detta sammanhang uttala, att ett enhetligt huvudmannaskap

för hela den sjukvårdande verksamheten bör vara framtidsmålet.

Först därigenom tror jag att man kan uppnå den rätta avvägningen

mellan olika vårdbehov så att tillgängliga resurser verkligen blir utnyttjade

på det för individ och samhälle bästa sättet. Även från organisatorisk och

praktisk synpunkt torde åtskilliga fördelar stå att vinna med ett enhetligt

huvudmannaskap. Jag är fullt medveten om att man här måste gå fram

etappvis och med en viss försiktighet så att en riktig anpassning hinner

ske. De utvidgningar som nu föreslagits är emellertid av förhållandevis

begränsad räckvidd och synes mig helt stå i överensstämmelse med den

fortgående utvecklingen. Jag har därför icke i princip något att erinra mot

kommitténs ståndpunkt.

Beträffande den närmare utformningen av landstingens skyldighet att

ombesörja anstaltsvård bör till en början fastslås, att skyldigheten liksom

hittills skall gälla vid »sjukdom, skada och kroppsfel». Såsom kommittén

föreslagit bör landstingen vidare åläggas ombesörja anstaltsvård

vid barnsbörd. Utvecklingen har under de sista årtiondena lett till

att anstaltsvård blivit den helt dominerande vårdformen vid barnsbörd och

den tillämpas nu vid 97 å 98 % av alla förlossningar. Med hänsyn härtill

finns det icke anledning att låta anstaltsvård vid barnsbörd intaga en särställning,

utan det bör i lagen klart fastslås att landstingen har att svara

därför i likhet med vad som gäller för sjukvård.

I den nu gällande sjukhuslagen undantages vidare från landstingens

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 35

vårdskyldighet anstaltsvård för sinnessjuka, sinnesslöa och konvalescenter.

Vad angår sinnessjuka bör man — såsom jag tidigare understrukit

— så långt möjligt försöka undanröja den nu rådande skarpa gränsdragningen

mellan sinnessjukvård och somatisk vård, vilken gränsdragning

framstår som mer och mer obefogad ju längre läkarvetenskapen når.

Denna omständighet bör därför tillerkännas den största vikt även när

det gäller nu förevarande spörsmål om anstaltsvårdens anordnande. Den

dag då huvudmannaskapet för såväl kropps- som sinnessjukvård är samlat

på en hand — hos landstingen — blir det givetvis betydligt lättare att utplåna

de irrationella skiljelinjerna. I avbidan på att pågående utredningsarbete

angående huvudmannaskapet för sinnessjukvården hinner avslutas,

bör man vid nu ifrågavarande ställningstagande å ena sidan icke införa

något åläggande för landstingen att övertaga ansvaret för den del av sinnessjukvården,

för vilken staten f. n. svarar, men å andra sidan hålla möjligheterna

öppna för ett successivt överförande till landstingen av hela

huvudmannaskapet för all sjukvård. Hur detta överförande i sinom tid bör

ske får bedömas sedan utredningsarbetet slutförts. Till vad kommittén

uttalat om psykiatriska lasarettsavdelningar kan jag helt ansluta mig. Jag

anser dessa avdelningar vara av den största betydelse och ett väsentligt

värde ligger just däri, att vården givits karaktär av lasarettsvård. Dessa avdelningar

bör givetvis även i fortsättningen falla under landstingens huvudmannaskap.

När det gäller lätts kötta psykiskt sjuka delar jag kommitténs

uppfattning att även denna vårdgren bör omfattas av landstingens

vårdskyldighet. Uppenbarligen är det förenat med vissa svårigheter att avgränsa

dessa sjuka från andra psykiskt sjuka, men i praktiken torde —

såsom erfarenheten också utvisar — detta dock låta sig göra, och så gott

som samtliga kommunala huvudmän har anordnat vårdhem för omhändertagande

av ifrågavarande grupp vårdbehövande. De svårigheter, som här

kan föreligga, kommer helt att försvinna om ett enhetligt huvudmannaskap

för sinnessjukvården så småningom genomföres. Jag förmenar sålunda, att

det icke finns anledning att i en ny sjukhuslag intaga någon särbestämmelse

angående lättskötta psykiskt sjuka. I den mån vården av dem icke

ombesörjes av staten eller annan bör det alltså ankomma på landstingen att

svara därför. Avsikten är dock icke att detta i nuvarande läge skall leda till

någon väsentlig utvidgning av landstingens vårdskyldighet i denna del,

utan överflyttningen av den statliga sinnessjukvården eller delar därav till

landstingen får ske i annan ordning sedan pågående utredningar avslutats.

Beträffande vården av epil ep liker genomfördes redan vid 1957 års

riksdag den ändringen i sjukhuslagen att undantaget för fallandesjuka

fick utgå, varigenom lagen blev tillämplig även såvitt angick anstaltsvård

av epileptiker. Landstingen fick därigenom formellt övertaga huvudmannaskapet

jämväl för epileptikcrvården. I samband därmed har bestämmelser

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

utfärdats om epileptikeranstalter och om statsbidrag till dylika anstalter.

I den ordning, som sålunda helt nyligen beslutats av statsmakterna, bör icke

i förevarande sammanhang göras någon ändring.

Vad angår anstaltsvård för psykiskt efterblivna — i nu

gällande sjukhuslag benämnda sinnesslöa — har denna uttömmande reglerats

i 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Genom denna lag har huvudmannaskapet för huvuddelen av detta klientel

lagts på landstingen; endast i fråga om vissa mindre grupper åligger

det staten att svara för vården. Att nu göra någon ändring i denna

ordning har icke ifrågasatts. Vården av psykiskt efterblivna bör därför

över huvud taget icke behandlas i en ny sjukhuslag utan däri bör göras

uttryckligt undantag för denna grupp av vårdbehövande.

I den nu gällande sjukhuslagen har undantag gjorts i fråga om anstaltsvård

av konvalescenter. I de fall då eftervård — varmed kommittén

avser ett stadium som ligger mellan akutvård och konvalescentvård

— lämnas å sjukhus eller sjukhusavdelning, bör det uppenbarligen åligga

sjukhushuvudmannen att svara därför. När det gäller den egentliga konvalescentvården

så bör det enligt min mening likaledes i princip åligga

huvudmannen att svara jämväl därför, därest vårdbehovet är sådant att

anstaltsvård verkligen erfordras. Konvalescentvården kan icke betraktas

som något klart avgränsat utan måste ses som ett led i sjukvården i dess

helhet. Ju kortare tid en patient får ligga på en akutvårdsplats desto större

blir behovet av konvalescentvård. över huvud taget är det icke tillfredsställande

att skilja på dessa båda vårdformer utan ansvaret bör åvila samma

huvudman. Tyvärr förhåller det sig emellertid så att konvalescentvården

långt ifrån är tillräckligt utbyggd. Man måste härvidlag i betydande

utsträckning lita även till privata konvalescenthem. Oberoende av dessa

förhållanden anser jag likväl att i en ny sjukhuslag undantag icke bör

göras för konvalescentvård, utan i princip bör det ankomma på landstingen

att svara även för denna vårdgren. Jag vill i detta sammanhang

kraftigt understryka vikten av att ökade resurser insättes på rehabiliteringsverksamhet

över huvud taget. Det är främst för den enskilda människan

men även för samhället av utomordentlig betydelse att patienten så

snabbt som möjligt återföres till ett normalt liv.

Den av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket i detta

sammanhang berörda frågan om skyldighet för huvudmannen att svara

för vård i de fall, då någon erhållit medicinalstyrelsens tillstånd

till undergående av viss operation kommer jag att närmare

behandla i det följande i samband med bestämmelserna om intagning på

sjukhus.

Frågan om organisationen av den psykiska hamn- och ungdomsvården

har helt nyligen utretts av mentalsjukvårdsdelegationen,

vars betänkande i ämnet är föremål för Kungl. Maj:ts övervägande. Denna

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1959 37

vårdgren har under senare år fått en alltmer sjukvårdande karaktär och

med utgångspunkt härifrån föreslår delegationen, att inom varje sjukvårdsområde

skall inrättas barn- och ungdomspsykiatriska lasarettsavdelningar

med därtill anslutna öppna mottagningar. Sådana avdelningar finns f. n. endast

på ett fåtal platser. Utan att föregripa ställningstagandet till mentalsjukvårdsdelegationens

förslag torde redan nu kunna fastslås, att därest

anstaltsvård kräves inom den psykiska barna- och ungdomsvården -— utan

att det är fråga om mentalsjukvård — bör det åligga landstingen att svara

därför. I den mån särskilda lasarettsavdelningar inrättas för denna vård,

bör de sålunda jämställas med andra lasarettsavdelningar och någon särskild

undantagsbestämmelse i sjukhuslagen synes icke vara påkallad.

Efter denna genomgång av de olika vårdgrenar, som landstingen bör

bära ansvaret för, vill jag något uppehålla mig vid frågan hur denna

vårdskyldighet lagteknisk t bör fastslås. Därvid måste hänsyn

tagas till att även på andra områden än sinnessjukvårdens förefintligt

vårdbehov stundom — även om landstingen primärt får anses vara skyldiga

att svara för vården — i viss omfattning tillgodoses genom olika vårdinrätD

ningar som drives av annan än landstingen. Såsom kommittén påpekat

har staten i vissa fall s. a. s. sanktionerat en sådan ordning genom att

bevilja statsbidrag av olika slag. Givetvis skulle det ur principiell synpunkt

te sig riktigast att direkt i lagen fastslå beträffande vilka vårdgrenar och i

vilken omfattning vårdskyldigheten skall åvila landstingen. Emellertid

skulle en sådan regel bli alltför stelbent och den skulle icke på ett riktigt

och smidigt sätt anknyta till den utveckling som ägt rum och som alltjämt

fortgår. Vad man vill nå med en lagbestämmelse om vårdskyldigheten är,

att det skall åligga landstinget att bereda erforderlig anstaltsvård åt sjuka

människor i den mån samhället icke på annat sätt sörjt därför. Det är

emellertid uppenbart att utbyggnaden av vår sjukvård är helt beroende av

vilka resurser vi faktiskt kan tillskjuta i form av kapital, personal och

sjukhus. På vissa vårdområden föreligger f. n. brister, beroende på att vi

saknat tillräckliga resurser. Stora ansträngningar görs emellertid för att vi

så snabbt som möjligt skall kunna tillgodose de betydande behov, som

i dag gör sig gällande. Utbyggnadstakten bestäms av helt andra faktorer än

lagstiftningens utformning. Man synes därför i likhet med kommittén

kunna hävda, att det icke är erforderligt eller ens önskvärt att landstingens

vårdskyldighet i detalj angives i lagen. Av lagen bör endast framgå att det

är landstingen som bär ansvaret för anstaltsvården ’i den mån icke annan

drager försorg om sådan vård’. Sistnämnda formulering — som användes

redan i den gällande lagen — möjliggör sålunda en smidig anpassning till

den fortgående utvecklingen på sjukvårdens område. Mot formuleringen

kan visserligen invändas att den också möjliggör ett övervältrande på

landstingen av praktiskt taget all anstaltsvård. Då det emellertid i huvudsak

är staten som jämte landstingen är huvudman för sjukvården, är det uppen
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

bart att landstingen icke kommer att påläggas ansvaret för nya grenar av anstaltsvården

annat än efter föregående utredningar och särskilda beslut av

statsmakterna. Den anstaltsvård som annan än staten eller landstingen

drager försorg om utgör i och för sig ytterst värdefulla tillgångar för sjukhusvården,

men det synes mig å andra sidan klart, att i den mån dessa

anstalter minskar eller upphör måste det ankomma på landstingen att tillhandahålla

erforderliga vårdplatser. Här sker alltså ett samspel, varvid det

ytterst blir landstingen som får bära ansvaret. I enlighet med vad jag sålunda

anfört vill jag förorda, att landstingen i lagen ålägges att ombesörja

anstaltsvård »i den mån icke annan drager försorg om sådan vård».

Sistnämnda uttryck har i ett speciellt fall föranlett tolkningstvister, nämligen

i fråga om vård av försvaret tillhörande personal

å civila sjukhus. De militära myndigheterna har hemställt, att

åt uttrycket måtte givas den tolkningen att landstingen är skyldiga att

svara för vården jämväl av militära patienter i den mån icke de militära

myndigheterna själva ombesörjer vården på egna sjukhus. Visserligen har

den militära sjukvården ansetts vara en i princip statlig angelägenhet, men

rent faktiskt har den ombesörjts av staten endast på garnisonsorter, där

särskilda garnisonssjukhus eller garnisonsavdelningar funnits inrättade.

I den mån så icke varit förhållandet har de militära patienter, som varit i

behov av kvalificerad sjukhusvård, vårdats på landstingens sjukhus mot

gällande legosängsavgift. Under senare år har utvecklingen gått därhän att

praktiskt taget samtliga garnisonssjukhus i landet lagts ned. I samband

därmed har landstingen förbundit sig att å de allmänna sjukhusen mottaga

även militära patienter, därvid staten haft att erlägga den legosängsavgift,

som patienten eljest själv skulle haft att betala.

I och för sig finner jag riktigt att landstingen svarar även för den sjukhusvård

av kvalificerad art, som militära patienter är i behov av. Det bör

icke göras skillnad mellan militär och civil patient, när det gäller sådan

sjukhusvård. En annan sak är vem som ytterst skall bära kostnaderna för

denna vård. Landstingen har i det s. k. utomlänsavtalet undantagit sådana

grupper av försvaret tillhörande personal, vilka genom särskild författning

tillförsäkrats fri sjukvård. Detta har medfört att staten för utomlänspatient

får svara för en betydande del av vårdkostnaderna. Genom garnisonssjukvårdens

avveckling har hela frågan om den militära sjukvården under fredsförhållanden

kommit i ett annat läge och det torde kunna ifrågasättas om

icke denna verksamhet skulle kunna avsevärt rationaliseras genom att man

ytterligare stödde sig på den civila sjukvården. Man synes därför böra

närmare utreda frågan om den militära sjukvårdens organisation. I det

sammanhanget får jämväl kostnadsfrågorna tagas upp till överläggningar

mellan berörda parter.

Vad kommittén anfört angående uppgörande av sjuk vårdsplaner

föranleder icke någon egentlig erinran från min sida. Jag vill understryka

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 39

vikten av att dylika planer verkligen uppgöres och att samråd därvid sker

med berörda myndigheter, framför allt centrala sjukvårdsberedningen. Att

införa någon form av fastställelseförfarande inför central myndighet synes

icke vara erforderligt. Förfarandet hör vara så enkelt och smidigt som

möjligt, varför icke heller några särskilda regler bör införas om hur samråd

skall äga rum. De närmare bestämmelserna om översiktsplaner anser

jag kunna upptagas i sjukhusstadgan i stället för lagen. I lagen bör endast

fastslås att sjukvårdsstyrelsen skall verka för främjande av största möjliga

planmässighet i sjukvårdsväsendet.

En i förevarande sammanhang ytterligt viktig fråga gäller vårdskyldighetens

fördelning mellan huvudmännen inbördes.

Bestämmelserna härom i nu gällande sjukhuslag är — såsom kommittén

påvisat — icke tillfredsställande utformade och de har också föranlett

upprepade tolkningstvister. Kommittén har ansett att man bör undvika de

nu använda begreppen vistelseort och hemort och i stället låta patientens

bosättningsort vara avgörande. Mot detta förslag och motiven för detsamma

har i och för sig inte riktats någon egentlig erinran från remissinstansernas

sida. För egen del vill jag också förorda, att landstingskommuns

vårdskyldighet enligt huvudprincipen bestämmes till att omfatta

dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet. Vid bedömningen av frågan

var en person skall anses bosatt kan ledning hämtas från folkbokföringens

bestämmelser om rätt kyrkobokföringsort. En person skall alltså i regel

anses bosatt på den ort där han är kyrkobokförd. I sådana undantagsfall,

då kyrkobokföringsorten och bosättningsorten inte sammanfaller, skall den

sistnämnda orten vara avgörande vid ifrågavarande bedömning. Om vederbörande

måste anses bosatt i Sverige men ej har någon fast bosättningsort

torde man böra försöka utröna till vilken ort personen i fråga har sådan

fast anknytning, att han kan anses bosatt där. Finns det intet som talar för

att han har sådan anknytning till någon viss ort, torde han få anses bosatt

på den plats, där han rent faktiskt vistas och har sitt nattlogi.

Nyss angivna huvudprincip i fråga om vårdskyldighetens fördelning efter

bosättningsorten måste emellertid kompletteras med bestämmelser, som

reglerar de fall, då behov av omedelbar vård uppkommer. Självfallet måste

då patienten omhändertagas på närmaste sjukhus, där vård kan beredas.

Avgörande för vårdskyldigheten blir sålunda i dessa fall den faktiska vistelseorten.

Skyldigheten att ombesörja vård bör emellertid i princip gälla

endast så länge den vårdbeliövande ej utan men kan flyttas till den egna

landstingskommunens sjukhus. I de flesta fall torde det sannolikt icke bli

aktuellt att förflytta vederbörande patient, men stundom blir vårdbehovet

långvarigt och då patienten utan men kan förflyttas bör så också få ske.

Den vårdskyldighet det här gäller är nämligen betingad av alt ett akut

vårdbehov inträtt och skyldigheten hör då icke gälla längre än som från

saklig synpunkt är påkallat. Intet hindrar emellertid — och många gånger

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 är 1959

torde det med hänsyn till omständigheterna få anses önskvärt och lämpligt

— att huvudmannen bereder vård i större omfattning.

I anledning av de påpekanden som gjorts av länsstyrelsen i Västerbottens

län vill jag framhålla, att den nya sjukhuslagstiftningen icke är avsedd att

medföra någon ändring i de skyldigheter som enligt epidemilagen åvilar

sj ukvårdsområdet.

En särskild fråga av betydelse för vårdskyldighetens omfattning avser

transportkostnaderna vid förflyttning av patient

från ett sjukhus till ett annat. F. n. utges ersättning av sjukförsäkringen

för överflyttningsresor som på grund av medicinska indikationer

måste företagas mellan sjukvårdsinrättningar i olika sjukvårdsområden.

Sjukvårdshuvudmännen svarar däremot i regel för resor inom ett

och samma sjukvårdsområde. I övrigt får patienten själv stå för sådana

resekostnader.

I sitt i juni 1958 framlagda betänkande angående sjukreseersättningar

(SOU 1958: 23) föreslår sjukreseutredningen, att kostnadsansvaret för

överflyttningsresor mellan olika sjukvårdsinrättningar skall åvila sjukvårdshuvudmännen

i samtliga fall, utom när resan företagits på patientens eget

initiativ, då han själv får bekosta den. Fn sådan lösning tillgodoser enligt

utredningen önskemålet om administrativ förenkling, samtidigt som den

skapar vissa garantier för att endast ekonomiskt försvarliga överflyttningar

kommer till stånd. Bestämmelser angående den sålunda föreslagna skyldigheten

för huvudmännen anser utredningen böra införas i sjukhuslagen.

Utredningen intar alltså samma ståndpunkt som bl. a. riksförsäkringsanstalten

gjort i sitt yttrande över sjukhuslagstiftningskommitténs betänkande.

Så gör också de allra flesta av de instanser som hörts över sjukreseutredningens

förslag. Landstingsförbundet och stadsförbundet anser dock,

att sjukförsäkringen bör svara för kostnaderna för alla överflyttningsresor.

Frågan om kostnadsansvaret för här avsedda transporter har fått särskild

betydelse med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen i sjukhuslagen

att huvudman är skyldig att vårda en patient från annat sjukvårdsområde

endast till dess patienten utan men kan flyttas till hemortssjukhus. När

det gäller överflyttning mellan sjukhus i olika sjukvårdsområden synes det

mig i allmänhet främst vara i huvudmännens intresse att överflyttningen

kommer till stånd. Det kan sålunda å ena sidan vara angeläget för huvudman,

som vårdar utomlänspatient, att få vårdplatsen ledig för inomlänspatient

och å andra sidan vara ekonomiskt fördelaktigt för den huvudman,

som får betala kostnaderna för utomlänsvård, att patienten överflyttas till

något sjukhus inom det egna sjukvårdsområdet. Jag anser därför att huvudmännen

bör svara också för kostnaden för transporten mellan sjukhusen,

om inte transporten tillkommit uteslutande på patientens eget initiativ. Vem

av huvudmännen som skall stå för kostnaden samt under vilka omständig
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

heter och med vilka färdmedel överflyttning skall få ske är frågor, som

lämpligen bör regleras genom överenskommelse mellan huvudmännen.

Vad beträffar överflyttningstransporter inom ett sjukvårdsområde är jag

i princip av den uppfattningen, att huvudmannen bör svara även för dessa.

Jag menar nämligen att, eftersom behovet av sådana transporter i viss mån

är beroende av hur den slutna sjukvården planeras inom området, transportkostnaderna

bör ses som en del av huvudmannens totala sjukvårdskostnader.

Emellertid sker ibland överflyttning från mindre sjukstuga till större

sjukvårdsanstalt under sådana omständigheter, att det synes naturligare,

att kostnaden för transporten får belasta sjukförsäkringen. Det förekommer

sålunda, att läkare i öppen vård som samtidigt är deltidsanställd sjukstuguläkare

lägger in en vårdsökande på sjukstugan för observation eller eljest

för att säkrare kunna fastställa behovet av vård på större sjukvårdsanstalt

eller i avvaktan på att transport dit kan ordnas på lämpligaste sätt. Om

han icke haft denna möjlighet, hade han omedelbart måst remittera den

vårdsökande till intagning på den större anstalten, varvid ersättning för

resekostnaderna utan vidare utgått av sjukförsäkringen. Kostnaderna för

överflyttning från sjukstuga med deltidsanställd läkare till större sjukvårdsanstalt

anser jag böra ersättas av sjukförsäkringen; i övrigt bör huvudmannen

svara för dylika kostnader även inom sjukvårdsområdet.

I enlighet med det anförda bör sålunda den huvudmännen i sjukhuslagen

ålagda vårdskyldigheten anses medföra ansvar för kostnaderna för överflyttningsresor

mellan sjukvårdsanstalter, med undantag för sådana resor,

som företagits uteslutande på patientens begäran eller för vilka ersättning

utgår av sjukförsäkringen. Någon uttrycklig bestämmelse härom erfordras

icke i sjukhuslagen men av tillämpningsföreskrifter till sjukförsäkringslagen

bör framgå, att ersättning av sjukförsäkringen skall utgå för överflyttning

av patient mellan sjukvårdsinrättningar inom samma sjukvårdsområde,

om överflyttningen sker från sjukstuga, där endast deltidsanställd

läkare finnes.

I förevarande sammanhang har berörts ytterligare ett par speciella

frågor. Av de myndigheter som svarar för den medicinska undervisningen

har sålunda framhållits vikten av att undervisningssjukhusen tillföres

ett rikhaltigt och allsidigt patientmaterial. Man har bl. a. ifrågasatt

att riksplatser skulle införas i större omfattning än f. n. Med en prövning

av denna fråga, som icke synes böra regleras i sjukhuslagstiftningen, torde

lämpligen böra anstå i avbidan på ett ställningstagande till regionvårdsutredningens

nyligen avlämnade betänkande.

Myndigheterna i Stockholm och Göteborg har i anslutning till nu ifrågavarande

bestämmelser understrukit, att behov uppkommer av revidering

av de mellan staten och städerna gällande avtalen om sinnessjukvården.

Tydligtvis kommer en ny sjukhuslagstiftning att påkalla en formell översyn

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

såväl av nyssnämnda avtal som av de olika reglementena för undervisningssjukhusen

m. fl. författningar. Detta arbete synes mig dock icke böra påbörjas

förrän slutlig ställning tagits till sjukhuslagstiftningens utformning.

»

Utskottet

Den slutna sjukvården drives i huvudsak av landstingskommunerna och

städerna utanför landstingskommun (i det följande sammanfattningsvis

benämnda landstingskommuner). Enligt gällande sjukhuslag åligger det

landstingskommuner att bereda anstaltsvård för sjukdom, skada och

kroppsfel, i den mån ej annan drager försorg om sådan vård. Vidare bör

landstingskommunerna i enahanda omfattning ombesörja anstaltsvård för

barnsbörd. Från sagda vårdskyldighet undantages i princip anstaltsvård

för sinnessjuka, sinnesslöa och konvalescenter. Emellertid har en del av

dessa vårduppgifter kommit att ombesörjas av landstingskommunerna, delvis

på grund av frivilligt åtagande. Sålunda drives i stor utsträckning vårdhem

för lättskötta psykiskt sjuka i landstingskommunernas regi. Dessutom

har landstingskommunerna påtagit sig ytterligare vårduppgifter inom

mentalsjukvården genom att inrätta psykiatriska lasarettsavdelningar.

Den föreslagna sjukhuslagen innebär, att ansvaret för all sluten sjukvård,

däri inräknat vård för barnsbörd, i princip lägges på landstingskommunerna.

Detta ansvar är — liksom i gällande lag — konstruerat så att det

gäller, i den mån ej annan drager försorg om vården. En av de mest betydelsefulla

delar av den slutna vården, som annan än landstingskommun

drager försorg om, är den av staten bedrivna mentalsjukvården. Att förslaget

lägger det principiella ansvaret även för denna vårdgren på landstingskommunerna

står i god överensstämmelse med planeringen på längre

sikt.

Efter ordalagen innebär emellertid föreskriften om landstingskommunernas

principiella ansvar för all sluten vård, att i den mån statens resurser

för mentalsjukvården är otillräckliga, vårdskyldigheten redan nu kommer

att åvila landstingskommunerna. Detta är, såsom framgår av såväl

sjukhuslagstiftningskommitténs som departementschefens uttalanden,

dock icke avsett. Under tiden intill dess staten till landstingskommunerna

överlämnar huvudmannaskapet för de grenar denna vård, som den ansvarar

för, skall anses som om staten faktiskt ombesörjde all vård inom

dessa vårdgrenar. Utskottet vill särskilt understryka detta.

Beträffande övriga delar av mentalsjukvården, såsom vården av de lättskötta

psykiskt sjuka och vården på de psykiatriska lasarettsavdelningarna,

kommer genom den föreslagna lagen det faktiska ansvaret att åvila

landstingskommunerna, i den mån ej annan drager försorg om vården.

Ehuru landstingskommunerna, såsom ovan framhållits, byggt ut sin vård

av de lättskötta psykiskt sjuka, motsvarar tillgängliga vårdresurser icke

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 43

över allt behovet. Utskottet vill understryka vikten av att landstingskommunerna

får möjligheter att snabbt utöka sina resurser inom denna vårdgren.

Härigenom torde också med tiden från åldringsvården kunna överföras

vissa lättskötta psykiskt sjuka.

Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen om vårdskyldighetens

fördelning mellan huvudmännen inbördes och vill därvid

understryka, att det är den vårdbehövandes bosättningsort som skall vara

avgörande för vårdskyldigheten. Kyrkobokföringen utgör sålunda endast

ett bevis om vederbörandes bosättning. Därest bosättningsort och kyrkobokföringsort

icke skulle sammanfalla, blir alltså alltid bosättningsorten avgörande

vid bestämmande av vårdskyldigheten.

Landstingskommuners vårdskyldighet omfattar härigenom i allmänhet

icke svenska medborgare, som är bosatta utomlands, även om de — såsom

fallet är med dem som på grund av offentlig tjänst är bosatta utomlands —

är kyrkobokförda här i riket. Direktionen för de statliga sjukhusen i Stockholm

(karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet) har emellertid åtagit

sig att tills vidare, i mån av tillgång till vårdplatser bereda utomlands bosatta

svenska medborgare vård. Därvid skall för närvarande tillämpas en

taxa om fem kronor om dagen för vård å allmän sal.

I fråga om ansvaret för sjuktransporter mellan olika sjukhus är utskottet

av den uppfattningen, att detta i princip bör åvila sjukhushuvudmännen,

såvida icke transporten kommit till stånd på patientens egen begäran.

Såsom departementschefen anfört, bör likväl kostnaderna för sjuktransport,

som företages från sjukstuga med deltidsanställd läkare till större sjukhus,

ersättas av sjukkassa. Vidare vill utskottet uttala, att ansvaret för sjuktransport

mellan sjukhus inom olika sjukvårdsområden bör åvila den landstingskommun,

inom vilken den sjuke är bosatt.

B. Öppen vård

Gällande rätt m. in.

Vid de flesta sjukhus i vårt land kan även vårdsökande, som icke är i

behov av intagning, erhålla viss sjukvård. Om denna öppna vård har en

ingående utredning gjorts av medicinalstyrelsen, framlagd i dess betänkande

»Den öppna läkarvården i riket» (SOU 1948: 14). Såvitt avser närmare

detaljer beträffande denna vård, framför allt den statistiska belysningen,

må hänvisas till detta betänkande.

Nuvarande sjukhuslag innehåller ingen föreskrift om att det även skall

eller ens bör bedrivas öppen sjukvård å sjukhus. Lagen utgår likväl från

att sådan vård kan förekomma. I 15 § finns nämligen en föreskrift att,

där sjukhusläkare i ansvarig ställning »med sjukvårdsberedningens medgivande

å sjukhuset anordnar mottagning för öppen sjukvård, äger beredningen

bestämma, om och i vad mån läkaren skall lämna ersättning för

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

användande av sjukhusets lokaler, instrument, förbandsartiklar och övriga

hjälpmedel samt för biträde, som lämnas av den vid sjukhuset jämte läkaren

anställda personalen». I paragrafen förutsättes vidare, att läkare kan

anställas på villkor att vid mottagningen icke överskrida av medicinalstyrelsen

bestämd taxa.

Det är sålunda icke något tjänsteåliggande för sjukhusläkarna att ha

mottagning för öppen vård å sjukhuset. Ej heller gäller någon skyldighet

för huvudmännen att tillhandahålla lokal eller andra hjälpmedel för läkare

som önskar driva sådan mottagning. Det råder enligt lagen full frihet å

ömse sidor.

I tillämpningen har det emellertid blivit så gott som undantagslöst regel,

att chefsläkarna vid lasarett och sjukstugor håller egna mottagningar på

sjukhusen enligt 15 § sjukhuslagen. Även vid övriga sjukhus har chefsläkarna

som regel egna mottagningar. Den utvecklingen har vidare ägt rum,

att chefsläkarna regelmässigt i viss utsträckning överlåter sin ifrågavarande

mottagning på någon av de underordnade läkarna. I allmänhet torde så

f. n. ske två dagar i veckan.

Den omständigheten att nyssnämnda öppna mottagningar är de enda

som omnämnes i sjukhuslagen innebär icke, att de är de enda som förekommer.

Vid sidan av dem finns allmänt på lasarett och sjukstugor och i

viss utsträckning även på andra sjukhus två typer av mottagningar för

öppen vård, i vilka de underordnade läkarna deltager.

Den ena av dessa kan betecknas som jourmottagning. Denna avser i

första hand olycksfall som icke behöver sluten vård men omfattar även

andra fall, där det föreligger ett trängande behov av läkarvård utan samband

med intagning. Den andra typen är eftervårdsmottagning d. v. s. mottagning

för kontroll och efterundersökning av utskrivna patienter. Dessa

mottagningar avser att möjliggöra att den läkare, som handhaft vården av

en intagen patient, kan fortsätta med eftervård av denne även efter

utskrivningen.

Ej heller i fråga om dessa båda typer av mottagningar föreligger enligt

lagen någon skyldighet, vare sig för huvudmännen att anordna dem eller

för läkarna att deltaga i dem.

Vid de större städernas sjukhus förekommer ytterligare en typ av mottagningar

för öppen vård, i allmänhet benämnda polikliniker. Dessa mottagningar

drives i huvudmannens egen regi. En stad är nämligen jämlikt

kommunallagen oförhindrad att driva även annan sjukvård än sådan som

staden är ålagd ombesörja. Detsamma gäller enligt landstingslagen även

landsting, ehuru det hittills icke förekommit att landsting i egen regi

anordnat mottagning för öppen sjukvård. Sjukhusläkarna är icke heller

pliktiga att deltaga i poliklinikmottagning.

Sjukhusen tillhandahåller även åt patienter i öppen vård andra nyttigheter

än sådana som direkt kan betecknas som läkarvård. På sjukhus, där

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

centrallaboratorium finns, verkställes i betydande omfattning undersökning

av prover av skilda slag. Hit hör även sjukgymnastik, fysikalisk behandling

o. d.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har anfört:

»Vid våra sjukhus har sedan länge även vårdsökande, som icke varit i

behov av intagning på sjukhuset, kunnat erhålla vård. Denna s. k. öppna

vård bedrivs på sjukhusen i allmänhet helt i sjukhusläkarnas egen regi vid

överläkarmottagningar, jourmottagningar av olycksfall och andra trängande

fall utan behov av intagning samt eftervårdsmottagningar för kontroll och

efterbehandling av utskrivna patienter. Sjukhusens lokaler, utrustning och

personal står till förfogande även för denna vård men det förutsätts i den

gällande sjukhuslagen att landstingen skall kunna uttaga ersättning härför

av läkarna.

Trots att någon skyldighet f. n. inte föreligger, vare sig för landstingen

att tillhandahålla nämnda nyttigheter eller för sjukhusläkarna att meddela

öppen vård på sjukhusen, har denna fått stor omfattning och blivit

av utomordentlig betydelse. Det är av vitalt intresse för de vårdsökande

att på detta sätt utan att behöva intagas på sjukhus kunna komma i åtnjutande

av den kvalificerade vård som kan beredas där, men det är också

väsentligt för landstingen att härigenom kunna reducera platsbehovet inom

den mera kostnadskrävande slutna vården. Den öppna vården vid sjukhusen

kan helt enkelt inte undvaras.

I praktiken måste det sålunda allt framgent vara en väsentlig uppgift

för huvudmännen vid anordnande av sjukhus och planerande av verksamheten

vid dessa att tillgodose även den öppna vårdens behov i fråga om

lokaler, utrustning och personal. Den omständigheten att huvudmännen

vid den öppna vården inte som vid den slutna tillhandahåller kost och

nattlogi bör rimligtvis inte medföra någon principiell skillnad mellan de

båda vårdformerna när det gäller huvudmännens ansvar. Sett ur formell

synvinkel är det också otänkbart att helt förbigå den öppna vården vid

fastställandet av huvudmännens vårdskyldighet i en ny sjukhuslag.

Huvudmännens kostnader för denna vård är f. n. absolut sett mycket

stora;'' en väsentlig del av landstingsmedlen förbrukas för detta ändamål.

Under sådana förhållanden är det av vikt att i lagen fastslå landstingens

ansvar för den öppna vården så att denna härntinnan blir likställd

med den slutna vården.

Jag delar därför sjukhuslagstiftningskommitténs av de flesta remissinstanserna

stödda uppfattning, att huvudmännen i sjukhuslagen bör åläggas

skyldighet att vid sjukhus bereda sjukvård även åt vårdsökande som

icke är i behov av intagning på sjukhuset. Skyldigheten bör omfatta samma

kategorier som den slutna vården, dvs. dem som är bosatta inom sjuk
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

vårdsområdet eller som eljest vistas där och är i behov av omedelbar vård.

Någon anledning att — såsom några remissinstanser förordat — avvakta

resultatet av pågående utredningar på området, innan skyldigheten ifråga

lagfästes, kan jag inte finna föreligga. Dessa utredningar kan självfallet

inte leda till någon ändring i huvudmännens principiella ansvar i fråga

om den öppna vården vid sjukhusen. Som jag tidigare framhållit, har

också den kommitté, som är sysselsatt med berörda utredningar, själv

uttalat sin stora tillfredsställelse med den föreslagna regleringen i denna

del och därjämte förklarat att bestämmelserna utformats i samråd med

kommittén.

Uppenbarligen kan inte heller själva lagfästandet av huvudmännens ansvar

för den öppna vården få till följd en sådan ansvällning av denna vård

och desorganisering av den öppna vården utanför sjukhusen, som påståtts

i en reservation till kommitténs förslag och befarats av en del remissinstanser.

Tvärtom är det tänkbart, att ansvarets fastställande i lag med

erforderliga begränsningar kommer att innebära ett stöd när det gäller

att avvisa vårdsökande, som kan erhålla vård utanför sjukhuset. Redan nu

har nämligen omfattningen av sjukhusens öppna vård

enligt vad som omvittnats i flera remissyttranden på sina håll blivit alldeles

för stor. Det är väsentligt, att man försöker koncentrera vården på

sjukhusen till specialistvård, alltså den vård som sjukhusens dyrbara utrustning

och specialutbildade läkare är avsedd att tillgodose. Den öppna

vården på sjukhusen får inte heller inkräkta på den slutna vården, som

är och bör förbli sjukhusens primära uppgift att ombesörja. Emellertid

är det ofrånkomligt, att man vid begränsningen av sjukhusens öppna vård

också beaktar de andra vårdmöjligheter som står de vårdsökande till buds.

För att en riktig avvägning av de olika vårdmöjligheterna skall kunna

åstadkommas, är det på längre sikt nödvändigt att förstärka resurserna

för den öppna vården utanför sjukhusen, framför allt genom att denna

vårdform tillföres flera läkare.

Som framgår av det anförda och av vad kommittén i övrigt framhållit, är

det i tre hänseenden, som den öppna vården vid sjukhusen bör begränsas.

För det första torde vissa sjukhus, t. ex. förlossningshem, över huvud taget

inte lämpa sig för öppen vård. Vidare bör målet vara att vården som regel

inskränkes till sådan specialistvård som med hänsyn till sjukhusets karaktär

samt utrustning och tillgång till specialutbildade läkare lämpligen kan meddelas

på sjukhuset. Slutligen måste en kvantitativ begränsning av vården

göras med beaktande framför allt av vad den slutna vården på sjukhuset

kräver och vilka möjligheter som står den vårdsökande till buds utanför

sjukhuset. I enlighet härmed torde huvudmännens ifrågavarande vårdskyldighet

böra i lagen anges sålunda: Vid sjukhus, som befinnes lämpligt för

ändamålet, skall sjukvård jämväl beredas vårdsökande, som icke är i behov

av intagning på sjukhuset (öppen vård), öppen vård skall företrädesvis avse

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 47

sådan vård, som icke lämpligen kan erhållas annorstädes än på sjukhuset,

och må bedrivas allenast i den utsträckning, som med hänsyn till den slutna

vården och övriga omständigheter bedömes skälig.

Den bedömning som enligt nyssnämnda bestämmelser skall göras beträffande

sjukhusets lämplighet för öppen vård och den skäliga omfattningen

av denna vård måste företagas av huvudmannen i samband med

dimensioneringen av sjukhusets materiella och personella resurser. När det

gäller att i det enskilda fallet avgöra huruvida patienten skall beredas vård

på sjukhuset eller icke, måste det dock självfallet ankomma på den ansvarige

läkaren att göra bedömningen. Något annat har givetvis kommittén

inte heller avsett.

Om man sålunda fastslår att huvudmännen skall ha ansvaret för den

öppna vården på sjukhusen, är det också självklart att det för denna vård

likaväl som för den slutna måste finnas läkare och annan personal med

skyldighet att deltaga i vården. Det kan inte vara rimligt, att huvudmännen

skulle svara för de mycket betydande kostnader som krävs för lokaler

och utrustning samt tillhandahållande av sjuksköterskor och annan biträdespersonal

för att sedan överlämna åt en läkare att utöva vården som sin

privata rörelse med rätt för honom att upphöra därmed när han så finner

för gott. Över huvud taget bör den nuvarande onaturliga splittringen i

läkarnas ställning i den slutna och öppna vården på sjukhusen

bringas att upphöra. Läkarna bör i sin anställning på sjukhusen ha att

medverka i den där bedrivna vården, vare sig patienten behöver läggas

in på sjukhuset eller ej. Verksamheten i den öppna vården bör alltså i

regel icke betraktas som annat än en del av det arbete som är förenat med

läkarens befattning. I undantagsfall bör huvudmannen kunna å ena sidan

befria överläkare från deltagande i den öppna vården och å andra sidan

anställa läkare för enbart denna vård. Med det sagda har jag inte tagit

någon som helst ställning till frågan om läkarnas ersättning för deras arbete

i den öppna vården, vilket är en helt annan fråga som jag strax återkommer

till.

Den lösning av spörsmålet om läkarnas ställning i den öppna vården

vid sjukhusen, som jag här förordat, kommer sålunda att innebära att

läkare som anställes på sjukhus blir skyldig att fullgöra den sjukvård och

de uppgifter i övrigt, som följer med anställningen, vare sig den avser

sluten eller öppen vård eller båda vårdformerna. Lika litet som det är

nödvändigt att i lagen fastslå att läkare är skyldig att tjänstgöra i sluten

vård, lika litet behöver i lagen stadgas någon tjänstgöringsskyldighet i den

öppna vården. Skyldigheten kommer att grundas på anställningsavtalet

och försummelse av skyldigheten blir att bedöma som tjänsteförsummelse.

I sjukhuslagen bör därför i denna del endast föreskrivas, att vid sjukhus

skall finnas läkare, som har att ansvara för sjukvårdens behöriga

och ändamålsenliga handhavande. I den mån öppen vård skall meddelas

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1958

på sjukhuset, kommer ansvaret då att omfatta även denna vård. Som

kommittén framhållit ligger det i sakens natur, att överläkarens ansvar beträffande

den öppna vården delvis får ett annat innehåll än ansvaret för den

slutna. I de fall då han i den öppna vården inte själv omhänderhar patienten,

kommer hans ansvar i huvudsak att avse uppläggningen och ledningen av

verksamheten.

Den som efter den nya lagens ikraftträdande utnämnes till ansvarig läkare

vid sjukhuset blir redan genom utnämningen skyldig att handha den öppna

vården där. För andra läkare, som anställes efter nämnda tidpunkt, följer

också skyldigheten att deltaga i den öppna vården av förordnandet. Kommittén

har ansett att skyldighet att deltaga i den öppna vården ej kan

åläggas läkare i de befattningar de innehar vid den nya lagens ikraftträdande.

Den reglering som jag förordat kommer inte heller att medföra

förändring i anställningsvillkoren för dessa läkare. Deras medverkan i

den öppna vården blir alltså helt beroende av deras eget gottfinnande.

Då emellertid detta förhållande på grund av de täta bytena på sjukhusläkartjänsterna

endast kommer att bli bestående under en begränsad övergångstid

och läkarna dessutom kan förväntas komma att deltaga i den

öppna vården ungefär som hittills under förutsättning att de får åtnjuta

i huvudsak samma förmåner, synes mig nämnda förhållande icke behöva

föranleda någon jämkning i huvudmännens skyldighet att bereda öppen

vård.

Som jag nyss antydde, torde läkarnas intresse för att arbeta i

den öppna vården på sjukhusen till stor del vara beroende av den g o 11- görelse de kan påräkna härför. Huruvida denna skall lämnas av huvudmannen

eller direkt av patienten och efter vilka normer gottgörelsen skall

utgå synes böra bestämmas vid förhandlingar mellan huvudmännen och

läkarna. Olika nu förekommande ersättningsformer kan sålunda enligt

avtal bli tillämpliga även i den nya ordningen. Det synes böra eftersträvas

att samma normer blir tillämpliga för ersättningen till läkare, vilkas deltagande

i den öppna vården ingår i tjänsten, och de läkare som utan

tjänsteåliggande medverkar i denna vård. Stannar man för prestationsersättning,

som lämnas av patienten, kan taxa härför överenskommas och

hänsyn därvid tagas till de av huvudmannen tillhandahållna nyttigheterna

såsom personal, lokaler och utrustning. Något oavvisligt behov att i sjukhuslagen

intaga regler om fastställande av sådan taxa anser jag inte föreligga.

Från principiella synpunkter delar jag den av vissa läkarorganisationer

i remissvaren framförda meningen, att man inte skall lagstifta om

de frågor, som bör lösas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadsparterna.

Jag kan därför inte förorda en reglering på denna punkt i enlighet

med kommitténs förslag. Däremot torde i lagen böra utsägas, att

läkare efter överenskommelse med huvudmannen äger uttaga ersättning

för öppen vård på sjukhuset direkt av patienten.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

49

Beträffande formerna för den öppna vården synes mig

lagfästandet av huvudmannens ansvar i och för sig inte behöva medföra

någon ändring i den ordning som tillämpas f. n. Liksom hittills bör sålunda

överläkaren ha att leda underordnade läkare och fördela arbetet mellan

dem. Han har därvid att tillse, att läkarna får uppgifter som motsvarar

deras kompetens, och han kan i särskilda fall för viss tid befria läkare från

deltagande i den öppna vården, om denna ändock blir tillgodosedd. De

svårigheter, som nu föreligger att begränsa den öppna vården, torde kunna

bemästras med samma medel som hittills. Den nya lagstiftningen kan icke

i och för sig anses medföra några nya problem härvidlag. Vilka medel

som skall komma till användning torde få bestämmas av den ansvarige

läkaren. Han har att på sitt ämbetsansvar verka för att öppen vård tillhandahålles

på sjukhuset eller avdelningen i avsedd omfattning.

Vad jag anfört i det föregående har närmast avsett landstingssjukhusen.

I storstäderna finns redan nu mottagningar på sjukhus för öppen

vård, som drivs i huvudmännens regi, de s. k. poliklinikerna, överläkarna

på sjukhusen deltager som regel ej i arbetet med denna öppna vård men

däremot underläkarna. Vidare är i viss utsträckning särskilda läkare anställda

på poliklinikerna. Staden uppbär avgift från patienten och svarar

för alla kostnader, även ersättningen till läkarna. Enligt min mening bör

sjukhuslagen utformas så att denna ordning kan bibehållas. I detta syfte

bör i lagen stadgas att vid sjukhus eller i anslutning till sjukhus får inrättas

särskild avdelning avsedd enbart för öppen vård. Möjlighet bör finnas att

tillämpa denna bestämmelse även på annat håll än i storstäderna, men detta

torde under nuvarande förhållanden böra ske endast undantagsvis. En

restriktiv tillämpning torde vara säkerställd genom att medicinalstyrelsens

tillstånd liksom hittills skall krävas för inrättande av läkartjänst.»

Motioner

I motionerna 1: 315 och II: 387 hemställes, att riksdagen måtte besluta

att 4 § andra stycket skall utgå ur den föreslagna sjukhuslagen.

I motionerna I: 316 och II: 388 hemställes, att riksdagen i fråga om den

föreslagna sjukhuslagen måtte besluta, »att 4 §, andra stycket, ges följande

ändrade lydelse: ''Utan inskränkning som nu sagts må inrättas särskild avdelning

avsedd enbart för öppen vård.’»

Utskottet

Den slutna vården utgör sjukhusens huvudsakliga uppgift. Sedan länge

har emellertid även öppen vård lämnats vid sjukhusen och är numera av

stor omfattning. Den utveckling som ägt rum är ur skilda synpunkter synnerligen

värdefull. Sålunda har sjukhusläkarnas speciella insikter och sjuk4

liihnng till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 2 avd. Nr 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

husens tekniska resurser kunnat utnyttjas jämväl för vårdsökande, som icke

varit i behov av sluten vård.

Den öppna vården har utvecklats genom ett fruktbart samarbete mellan

huvudmännen och läkarna. Huvudmännen har emellertid i allmänhet icke

haft ansvar för den öppna vården, utan denna har i regel drivits i läkarnas

egen regi. Huvudmännen har tillhandahållit lokaler, medverkande personal,

medicin, förbandsmaterial o. d. Läkarna har uppburit ersättning för vården

direkt av patienterna och har i sin tur erlagt viss ersättning för de nyttigheter

huvudmännen ställt till förfogande. Dessa ersättningar har i allmänhet

bestämts genom avtal mellan huvudmännen och läkarna.

I propositionen föreslås, att ansvaret för den öppna vården vid sjukhusen

skall överföras på sjukhushuvudmännen. Ett enhetligt huvudmannaskap

för den slutna och den öppna vården vid sjukhusen är enligt utskottets

mening det ur alla synpunkter riktiga. Därigenom vinnes förbättrade möjligheter

till samordning av den slutna och den öppna vården, vilket torde

vara till fördel för båda vårdformerna.

I och med att den öppna vården vid sjukhusen övergår i sjukhushuvudmännens

regi bör i sjukhuslagen inskrivas skyldighet för huvudmännen

att anordna sådan vård. Såsom anförts i propositionen, bör denna skyldighet

gälla med vissa begränsningar. Härutinnan vill utskottet anföra följande.

Såsom departementschefen framhållit bör skyldigheten att vid sjukhus

lämna öppen vård avse endast den krets av personer, som omfattas av

huvudmannens skyldighet att bereda sluten vård, d. v. s. dem som är bosatta

inom sjukvårdsområdet eller som vid vistelse där blir i behov av

omedelbar vård.

I propositionen har vidare föreslagits den begränsningen av vårdskyldigheten,

att den skall avse företrädesvis sådan vård, som icke lämpligen kan

erhållas annorstädes än på sjukhus. Utskottet är av samma mening. Huvudmännens

skyldighet att bereda öppen vård bör begränsas till sådan vård,

som kräver anlitande av sjukhusens högt kvalificerade läkare och dyrbara

tekniska utrustning, d. v. s. specialistvård.

Skyldigheten att anordna öppen vård vid sjukhus bör vidare, såsom uttalats

i propositionen, gälla endast sjukhus som är lämpligt för ändamålet.

Härav följer att vissa enklare typer av sjukhus, såsom kronikerhem och förlossningshem,

knappast kan komma i fråga för öppen vård. En ytterligare

konsekvens av denna begränsning är enligt utskottets uppfattning, att skyldigheten

att vid sjukhus bedriva öppen vård endast skall avse sådana vårdgrenar

som är representerade vid sjukhuset.

Beträffande den öppna vården vid sjukhus måste, såsom föreslagits i propositionen,

gälla den begränsningen, att den icke får utbyggas i sådan omfattning,

att den slutna vården därigenom kommer att eftersättas. Den

slutna vården bör sålunda även i fortsättningen anses som sjukhusens

huvuduppgift.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

51

Såsom uttalats i propositionen, bör skyldigheten att vid sjukhus anordna

öppen vård inte medföra att denna utbygges utan hänsynstagande till de

vårdmöjligheter som står till buds utanför sjukhusen. Sjukhusen bör sålunda

icke konkurrera med sådan öppen vård, som på godtagbara villkor

kan erhållas annorstädes än på sjukhus. Såsom departementschefen framhållit,

torde medicinalstyrelsen vid sin prövning av frågor om inrättande av

nya läkartjänster kunna övervaka, att den öppna vården vid sjukhusen icke

utbygges i en omfattning, som måste anses såsom mindre önskvärd från

förevarande synpunkt.

Utskottet har i det ovanstående behandlat omfattningen av den skyldighet

som enligt sjukhuslagen bör åläggas sjukhushuvudmännen att vid sjukhus

anordna öppen vård. De begränsningar, som sålunda skall gälla beträffande

denna skyldighet, behöver emellertid i och för sig inte innebära, att

huvudmännen skulle vara förhindrade att i större utsträckning än som

blivit dem ålagt anordna mottagning för öppen vård.

Redan nu lämnas vid flera sjukhus öppen vård i en utsträckning, som går

utöver den i lagförslaget härutinnan föreskrivna skyldigheten. Sålunda lämnas

i stor omfattning allmänläkarvård på sjukhusens mottagningar för

öppen vård. Vidare har på vissa sjukhus inrättats särskilda avdelningar för

öppen vård, s. k. polikliniker. Dessa betjänas delvis av sjukhusets läkare,

delvis av särskilt anställda poliklinikläkare.

Enligt utskottets mening bör det i princip vara tillåtet för huvudmännen

att vid sjukhus anordna mottagning för öppen vård i större utsträckning

än vad lagen ålägger dem. Liksom beträffande den obligatoriska öppna vården

måste i fråga om frivillig sådan vård gälla, att den icke får meddelas i

sådan utsträckning att den slutna vården därigenom kommer att eftersättas.

Vidare bör vid utbyggnaden av den frivilliga öppna vården hänsyn alltid

tagas till de vårdmöjligheter som står till buds utanför sjukhusen.

Utöver den öppna vård, som enligt vad förut sagts bedrives vid sjukhusen,

förekommer i de största städerna utanför sjukhusen av sjukhushuvudmännen

anordnade mottagningar för öppen vård, vilka icke har något samband

med den vid sjukhusen meddelade vården. Dessa s. k. fristående

polikliniker faller icke under nuvarande sjukhuslag, och meningen är ej

heller att de skall omfattas av den föreslagna lagen.

En konsekvens av att de fristående poliklinikerna icke omfattas av den

föreslagna sjukhuslagen är att de i lagen föreskrivna begränsningarna i

huvudmännens rätt att anordna mottagningar för öppen vård inte blir tilllämpliga

på dessa kliniker.

1 motionerna I: .‘116 och II: 388 har hemställts, alt 4 § andra stycket i den

föreslagna sjukhuslagen skall få följande lydelse. »Utan inskränkning som

nu sagts må inrättas särskild avdelning avsedd enbart för öppen vård.»

Motionärernas syfte synes vara, dels att öppen vård skall få lämnas vid fristående,

av sjukhushuvudmännen drivna inrättningar för sådan vård utan

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

de i sjukhuslagen angivna inskränkningarna, dels att mottagningar för

öppen vård, som bedrives i anslutning till den slutna vården men är belägna

utanför sjukhusområdet, skall kunna inrättas.

Såsom utskottet ovan anfört, skall de ifrågavarande fristående inrättningarna

icke omfattas av lagen. Huvudmännen kan alltså driva sådana

oberoende av de i lagen angivna inskränkningarna. Öppna mottagningar,

som organiskt är knutna till den slutna vården, omfattas däremot av lagen.

Något hinder att förlägga sådana mottagningar utanför sjukhusområdet

skall icke föreligga. Motionerna bör alltså i förevarande del inte föranleda

någon åtgärd.

I motionerna I: 315 och II: 387 har yrkats att 4 § andra stycket i förslaget

till sjukhuslag måtte utgå. Såsom utskottet ovan framhållit, hör möjlighet

finnas att anordna öppen vård jämväl på särskild, enbart för detta ändamål

avsedd avdelning vid eller i anslutning till sjukhus. Utskottet kan därför

inte biträda detta motionsyrkande.

VI. Sjukvårdsanstalter som bör omfattas av lagstiftningen

Gällande bestämmelser

Med sjukhus förstås enligt 2 § gällande sjukhuslag sjukvårdsanstalt, som

drives av landsting eller kommun och som ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt

eller lyder under militär myndighet. Härifrån göres dock ett undantag,

nämligen för sådan tillfällig sjukvårdslokal som avses i epidemilagen.

I samma paragraf stadgas vidare, att sjukhus skall anses vara drivet av

landsting eller kommun, därest landstinget eller kommunen eller sammanslutning,

vari landsting eller kommun deltager, helt eller till viss kvotdel

i sista hand ansvarar för driftkostnaden.

Beträffande uttrycket »driva» sjukhus må framhållas att då flera landsting

gemensamt belägger en anstalt, detta numera oftast torde ske i den

formen att ett av landstingen står som ägare av anstalten och omhänderhar

dess drift, medan den eller de övriga intressenterna får disponera ett antal

platser mot erläggande av viss ersättning.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har anfört:

»Den nu gällande sjukhuslagen är inte tillämplig på alla sjukhus. Utanför

faller sålunda statliga sjukhus och av enskilda drivna anstalter. Oavsett

vem som svarar för anstalten i juridisk mening, anses den emellertid driven

av landsting eller kommun, om landstinget eller kommunen i sista hand

helt eller till viss kvotdel står för driftkostnaderna.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 53

Såsom kommittén föreslagit bör även den nya lagen begränsas till

att i princip gälla för sjukhus som drivs av landsting

och kommun, varvid den skall anses driva sjukhuset som från

juridisk synpunkt svarar för detsamma. Förutnämnda legala definition

överges därmed. I stället bör -— likaledes i enlighet med kommitténs förslag

— Kungl. Maj :t få befogenhet att förklara landsting vara huvudman för

sjukhus, vars driftkostnader till väsentlig del bestrids av landstinget. De

sjukhus på vilka sjukhuslagen skall tillämpas bör upptas i ett av medicinalstyrelsen

fört register.

Hittills har tre undantag gällt från den huvudregel jag förut nämnt.

Såsom sjukhus räknas enligt gällande sjukhuslag inte tillfällig sjukvårdslokal

som avses i epidemilagen och inte heller sjukvårdsanstalt, som är

''anordnad vid fattigvårdsanstalt’ eller som lyder under militär myndighet.

Av dessa tre undantag torde endast det första böra bibehållas i den nya

lagen. Jag är sålunda ense med kommittén om att de tillfälliga epidemisjukvårdslokalerna

inte bör regleras i sjukhuslagen med hänsyn till deras

provisoriska karaktär. Med den föreslagna utformningen av huvudregeln

bortfaller vidare behovet av undantag för anstalter under militär myndighet.

Kommitténs inställning att sjukvårdsanstalterna inom

socialvården inte bör ges någon legal särställning i förhållande

till andra kommunala sjukvårdsinrättningar har framkallat kritik från

åtskilliga remissinstanser, vilket föranleder mig att något närmare gå in på

de härmed sammanhängande problemen.

På grund av platsbristen på sjukhusen för kroniskt sjuka och sinnessjuka

har sådana vårdbehövande åldringar i viss utsträckning måst omhändertagas

av socialvården. De placeras därvid i allmänhet på särskilda

avdelningar i ålderdomshem, men socialvården har också för detta

klientel, ehuru i mindre omfattning, fribelägna sjukvårdsanstalter, till

en del helt fristående från ålderdomshem men eljest utgörande avdelning

av sådant hem. Enligt min mening kan det icke råda någon tvekan

om det principiellt riktiga i kommitténs uppfattning, att sjukhusmässig

vård skall ombesörjas av sjukvårdsmyndigheterna och icke av

socialvårdsmyndigheterna. Detta underströks även i propositionen nr 38/1957

angående vissa frågor rörande åldringsvården, och socialstyrelsen har i

sitt remissyttrande kraftigt betonat denna synpunkt. I enlighet med denna

princip sker också på sjukvårdens område en omfattande utbyggnad

av såväl kronikervården som mentalsjukvården, varigenom belastningen

på socialvården bör kunna minska.

Remisskritiken riktar sig inte heller så mycket mot själva principen för

uppdelningen av vårdklicntelet som fastmera mot den slutsats vartill kommittén

från sin principiella utgångspunkt kommit, nämligen att de fribelägna

sjukvårdsanstalterna inom socialvården bör övertagas och drivas

av vederbörande sjukhushuvudman samt att sjukvårdsavdelningarna på

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

ålderdomshemmen i princip bör begränsas till att lämna endast god hemsjukvård.

Kritiken går ut på att man härigenom berövar socialvården möjlighet

att tillgodose behovet av kvalificerad vård av åldringar, ett behov

som man menar öka i takt med utbyggnaden av den öppna åldringsvården,

eftersom de som måste mottagas på ålderdomshemmen efterhand blir långt

mer vårdbehövande än tidigare. Vidare pekar man i dessa remissyttranden

på svårigheten att göra någon klar gränsdragning mellan sjukvård och

socialvård.

För egen del anser jag att kommitténs av mig biträdda principiella inställning

bör gälla även med avseende på redan befintliga anstalter. Det är

sålunda önskvärt, att sjukvårdsmyndigheterna i största möjliga utsträckning

övertar sjukvårdsanstalterna inom socialvården. Emellertid är jag inte

beredd att gå så schematiskt till väga som kommittén föreslagit. Resurserna

på sjukvårdssidan förslår ännu inte till att bereda alla som oundgängligen

behöver sluten sjukvård sådan vård, varför socialvårdens resurser även

framdeles måste tagas i anspråk härför. I storstäderna kan det bli nödvändigt

för avsevärd tid framåt. I den mån sjukhusmässig vård meddelas på socialvårdsanstalt,

bör självfallet ett intimt samarbete komma till stånd mellan

sjukvårds- och socialvårdsorganen så att man så långt möjligt säkerställer

en medicinskt tillfredsställande vård också på sådana anstalter. För detta

ändamål synes det dock icke nödvändigt att låta alla bestämmelser i sjukhuslagen

bli tillämpliga på dessa anstalter, vilket skulle kunna medföra

svårigheter särskilt i administrativt avseende. Jag förordar därför, att Kungl.

Maj :t i övergångsbestämmelserna till den nya lagen ges befogenhet att

undantaga sjukvårdsinrättningar inom socialvården från bestämmelserna i

lagen.»

Utskottet

Utskottet ansluter sig till den i propositionen uttalade uppfattningen, att

de av socialvården drivna sjukvårdsanstalterna i likhet med andra sjukhus

bör omfattas av den nya sjukhuslagen. Såsom framhållits av åtskilliga remissinstanser,

kan emellertid ett inordnande av dessa anstalter i den allmänna

sjukhusorganisationen komma att medföra att det blir ännu svårare

än nu att bereda sjukvård för dem som är omhändertagna inom åldringsvården.

Det är därför enligt utskottets mening av värde, att i den föreslagna

lagen intagits en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t äger från lagens

tillämpning undanta anstalter av förevarande slag. Bestämmelsen ger möjlighet

att även i fortsättningen, om så skulle visa sig erforderligt, låta de

socialvårdande myndigheterna anordna viss sjukhusvård. Utskottet vill

dock understryka vikten av att den sjukhusmässiga sjukvården så småningom

helt överföres i sjukvårdsstyrelsernas regi.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

55

VII. Olika slag av sjukhus

Gällande bestämmelser

Gällande beteckningar å olika slag av sjukhus återfinnes i 2 § 2 mom.

andra stycket sjukhuslagen. Enligt detta stadgande benämnes sjukhus, som

ej är att anse såsom tuberkulossjukvårdsanstalt, epidemivårdsanstalt eller

anstalt för kroniskt sjuka, lasarett, om det är avsett för vårdbehövande oberoende

av fallets svårare eller lindrigare art, och eljest sjukstuga. Sjukhus,

som är inrättat uteslutande för vård av tuberkulossjuka (tuberkulossjukvårdsanstalt),

benämnes sanatorium, om det är avsett för sådana sjuka

oberoende av vårdens art, och eljest tuberkulossjukstuga. Sjukhus, som till

huvudsaklig del är avsett för vård av sjuka, behäftade med i 2 § 1 mom.

epidemilagen omförmäld sjukdom (epidemivårdsanstalt), benämnes epidemisjukhus,

om det är avsett för dylika vårdbehövande oberoende av fallets

svårare eller lindrigare art, och eljest epidemisjukstuga. Sjukhus, som anordnats

— såsom fristående anstalt eller ansluten till lasarett eller sjukstuga —

uteslutande eller till huvudsaklig del för vård av långvarigt kroppssjuka,

vilka är i behov av sjukhusvård främst i form av personlig skötsel men vilka

icke lida av tuberkulos, benämnes anstalt för kroniskt sjuka.

Om högsta antalet vårdplatser å de olika sjukhuskategorierna finnes

bestämmelser i 7 § sjukhuslagen. Enligt dessa bestämmelser må sjukstuga ej

vara försedd med mer än trettio vårdplatser; dock må med medicinalstyrelsens

medgivande ytterligare intill tjugu vårdplatser inrättas. Tuberkulossjukstuga

må ej ha mer än fyrtio vårdplatser. Epidemisjukstuga må ej utan särskilt

tillstånd av medicinalstyrelsen ha mer än sextio vårdplatser. Vid beräknande

av antalet vårdplatser skall platser å anstalt för kroniskt sjuka,

som är ansluten till sjukstuga, icke medräknas samt platser å barnbördsavdelning

medräknas allenast i den mån antalet sådana platser överstiger

femton.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har anfört:

»Liksom kommittén är jag av den uppfattningen, att den hitttillsvarande

indelningen av sjukhusen bör kunna bibehållas i huvudsak oförändrad.

Fortfarande bör således allt efter ändamålet de större sjukhusen benämnas

lasarett, sanatorium eller epidemisjukhus samt motsvarande mindre

sjukhus, sjukstuga, tuberkulossjukstuga och epidemisjukstuga. Jag är alltså

inte benägen att ansluta mig till förslaget i vissa remissyttranden, att epidemisjukhusen

i fortsättningen skulle betecknas infektionssjukhus. Visserligen

täcker sistnämnda beteckning bättre den användning dessa sjukhus numera

har fått, men det är just epidemifallen och epidemilagens bestämmelser

om vården av dessa fall, som framkallat behovet av särskilda sjukhus,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

och benämningen på dessa sjukhus synes då böra överensstämma med terminologin

i epidemilagen. Denna är emellertid i behov av översyn och det är

min avsikt att föranstalta om sådan. I avvaktan på denna översyn anser jag

benämningen epidemisjukhus inte böra ändras. Jag är däremot ense med

medicinalstyrelsen om att man för epidemisjukvården bör i största möjliga

utsträckning inrätta specialavdelningar på lasarett och sjukstugor i stället

för epidemisjukhus. Intet hindrar att dessa avdelningar kallas infektionsavdelningar.

Innan nämnda översyn verkställts torde man inte heller böra

— såsom föreslagits i de nyss berörda remissyttrandena — hänföra de

kvarvarande epidemisjukstugorna till kategorin tillfälliga sjukvårdslokaler

i epidemilagens mening, vilket skulle innebära att dessa sjukstugor bröts ut

ur sjukhusorganisationen och lämnades helt oreglerade.

Kommitténs förslag att man i sjukhuslagen skall beteckna de enklaste

sjukhustyperna sjukhem finner jag ändamålsenligt och tilltalande. Under

denna beteckning skulle komma att inbegripas anstalter för kroniskt sjuka,

vårdhem för lättskötta sinnessjuka och konvalescenthem, och nytillkommande

typer i den enklaste sjukhuskategorin kan inordnas under samma

beteckning.

De i förslaget upptagna nya benämningarna mentalsjukhus för sådana

sjukhus för psykiskt sjuka som regleras av lagen, och förlossningshem för

de små självständiga förlossningsanstalterna har jag heller ingen erinran

mot.

Slutligen vill jag också uttala min anslutning till kommitténs synpunkter

beträffande högsta antal vårdplatser på sjukstugor av olika slag och

rörande möjligheterna att inrätta särskilda avdelningar vid lasarett och

sjukstugor. I sistnämnda hänseende har jag redan tidigare framhållit

önskvärdheten av att psykiatriska lasarettsavdelningar och avdelningar för

epidemisjukvård kommer till stånd men i samma ordning bör som kommittén

anfört också'' tuberkulossjukvård och kronikervård kunna ombesörjas.

De hinder som nu förefinnes i lagstiftningen mot att ordna vården på

detta sätt synes böra undanröjas. Förlossningshem bör också kunna anordnas

som avdelning av sjukhem.»

Motioner

I motionerna I: 164 och II: 215 har hemställts, att 5 § 6 mom. första

stycket a) i den föreslagna sjukhuslagen endast skall innehålla orden

»långvarigt kroppssjuka».

Utskottet

Utskottet ansluter sig till vad som föreslagits i propositionen angående

olika slag av sjukhus, deras uppgifter och benämningar.

Enligt, sjukhuslagstiftningskommitténs uppfattning skulle de på senare

tid ofta diskuterade läkarcentralerna med möjlighet till viss sluten vård

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 Öl

bli att hänföra till sjukhem. Utskottet anser också, att så bör bli fallet beträffande

de vårdplatser som anordnas vid läkarcentral.

I förevarande motioner hemställes, att de sjukhem som är avsedda för

s. k. kroniskt sjuka måtte i lagen definieras såsom vårdhem för långvarigt

kroppssjuka. Enligt motionärerna har den nu gällande definitionen å anstalt

för kroniskt sjuka — sjukhus som anordnats för vård av långvarigt

kroppssjuka, vilka är i behov av sjukhusvård främst i form av personlig

skötsel men vilka icke lider av tuberkulos — skapat oklarhet rörande gränsdragningen

mellan sådana sjuka, som skall erhålla vård inom åldringsvården,

och sådana, som skall vårdas å kronikerhem. Företrädare för socialvården

har därvid, framhålles det i motionerna, varit benägna att överbetona

rekvisitet om behov av vård i form av personlig skötsel och bortse

från det grundläggande rekvisitet om behov av sjukhusvård. Motionärerna

anser därför att rekvisitet om behov av personlig skötsel bör utgå. Vidare

finner motionärerna icke nödvändigt att särskilt ange, att patienter vid

ifrågavarande slag av sjukhus inte får lida av tuberkulos.

Utskottet delar icke motionärernas uppfattning, att föreskriften om att

tuberkulossjuka icke skall få vårdas på sjukhem av ifrågavarande slag, kan

utgå. De tuberkulossjuka kronikerna är nämligen ofta mycket smittofarliga

och bör därför under inga omständigheter vårdas bland andra kroniker.

Detta bör framgå av lagtexten.

Den i propositionen föreslagna definitionen på ifrågavarande slag av sjukhus

överensstämmer med den i gällande lag intagna definitionen å anstalter

för kroniskt sjuka. Denna definition tillkom år 1952, i samband med att

kronikervården fördes in under sjukhuslagen. I proposition nr 20 till 1951

års riksdag framhöll föredragande departementschefen, att definitionen

knappast skarpt avgränsade den kategori som avsågs med denna vårdform

samt att genom definitionen väl starkt betonats behovet av personlig skötsel

i förhållande till behovet av diagnostik och terapi såsom konstitutivt för

kronikerna. Vidare anförde departementschefen, att de kroniskt sjuka ofta

är i lika stort behov av terapi i vissa former som inånga kroppssjuka, som

vårdas å lasarett. Med dessa modifikationer ansåg sig emellertid departementschefen

kunna tillstyrka definitionen.

Såsom motionärerna framhållit, är det behovet av sjukhusvård som skiljer

kronikervården från den sjukvård som bedrives vid ålderdomshemmen.

Rekvisitet behov av vård främst i form av personlig skötsel bör huvudsakligen

uppfattas såsom avsett att skilja kronikerna från långvarigt sjuka,

som skall vårdas å andra sjukhus.

Utskottet anser liksom motionärerna, att förevarande definition icke är

helt entydig, när det gäller att avgränsa kronikervården från andra vårdformer.

Härutinnan torde den emellertid vara den av motionärerna föreslagna

definitionen överlägsen. Förutom all denna icke undantager de

tuberkulossjuka från kronikervården är den bristfällig såtillvida, att den

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

saknar avgränsning i förhållande till andra former av sjukhusvård av långvarigt

kroppssjuka.

Stora svårigheter torde föreligga att åstadkomma en mera entydig definition

än den som finnes i gällande sjukhuslag och jämväl upptagits i den

föreslagna sjukhuslagen. Denna definition torde dock enligt utskottets mening

tämligen väl kunna fylla sin uppgift, särskilt om den ses mot bakgrund

av de uttalanden, som vid dess tillkomst gjordes av föredragande

departementschefen. Med hänsyn härtill anser utskottet, att vad som i förevarande

del föreslagits i propositionen kan godtagas, och biträder därför

icke ifrågavarande motionsyrkande.

VIII. Anordnande av sjukhus

Gällande bestämmelser

Enligt 9 § sjukhuslagen må anläggning av sjukhus ej påbörjas, förrän

medicinalstyrelsen, efter inhämtande av byggnadsstyrelsens yttrande, godkänt

såväl den för sjukhuset avsedda tomten som byggnadsritningar för

sjukhusanläggningen samt ritningar över uppvärmnings- och sanitärtek*

niska anordningar vid densamma.

Innan godkännande meddelas skall sålunda yttrande av byggnadsstyrelsen

föreligga. Sedan åtskillig tid tillbaka finnes emellertid ett av Kungl.

Maj:t inrättat organ, benämnt centrala sjukvårdsberedningen, vilket bland

annat har till uppgift att handlägga ärenden rörande planläggning och utrustning

av sjukhus. För beredningen finnes en av Kungl. Maj:t förordnad

styrelse, varav en ledamot skall utses efter förslag av byggnadsstyrelsen och

en efter förslag av medicinalstyrelsen. Enligt beredningens instruktion åligger

det beredningen bland annat att vid påfordran av medicinalstyrelsen

eller sjukhusägare medverka vid granskning av förslag rörande planläggning

och utrustning av sjukhus och därmed jämförliga inrättningar samt

planläggning av den slutna vården i sjukvårdsområdena. Den byggnadstekniska

granskning av sjukhusförslag, som sjukhuslagen förutsätter skola ske

inom byggnadsstyrelsen, har i praxis överflyttats till centrala sjukvårdsberedningen.

Detta har ansetts möjligt därigenom att byggnadsstyrelsen har

en representant i sjukvårdsberedningen. Enligt överenskommelse mellan

medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen skall särskild remiss till byggnadsstyrelsen

dock ske, om sistnämnda styrelses representant i beredningen

påyrkar detta.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har anfört:

»Innan sjukhus anlägges bör liksom hittills en central prövning ske av

planerna för sjukhuset med avseende på såväl dess förläggning som bygg
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 59

nadernas utförande. Den granskning av ritningar m. m. som måste ingå

som ett led i prövningen bör i enlighet med den ordning som utbildat sig

i praktiken i första hand verkställas av centrala sjukvårdsberedningen,

vari finnes representanter för medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen.

Handlingarna bör alltså inges direkt till sjukvårdsberedningen. Det synes

mig också rationellt att beredningen, som kommittén föreslagit, i vissa

fall får meddela beslut om godkännande av planerna. Enligt min mening

bör beredningen få avgöra alla sådana fall, där det skulle te sig som en

onödig omgång att underställa medicinalstyrelsen ärendet. Det gäller framför

allt det stora antal ärenden, som avser mindre anläggningar. Endast i

fråga om sådana ärenden som kan sägas vara av större betydelse eller

från medicinsk synpunkt av mera svårbedömbar natur bör avgörandet

överlämnas åt medicinalstyrelsen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t

att närmare reglera sjukvårdsberedningens befogenheter i förevarande

avseende.

Vad jag nu sagt om anläggning av sjukhus bör äga tillämpning jämväl

i fråga om större till- eller ombyggnad av sjukhus.

I övrigt har i denna del vissa meningsmotsättningar förekommit rörande

omfattningen av skyldigheten att underkasta byggnadsritningar till sjukhus

central granskning. Principen bör givetvis vara, att de byggnader som

skall inrymma medicinsk verksamhet av något slag och sådana byggnader

som är väsentliga för sjukhusets drift bör omfattas av granskningsskyldigheten.

Enligt denna princip synes mig även ritningar till administrationsbyggnader

som innehåller behandlingslokaler och till obduktionslokaler böra

underkastas granskning.»

Utskottet

Vad propositionen härutinnan innehåller har icke givit utskottet anledning

till erinran.

IX. Förvaltningsorganen

Gällande bestämmelser angående sjukvårdsstyrelse m. m.

Sjukvårdsstyrelsernas ställning såsom ledande organ för landstingens

sjukvårdande verksamhet regleras i landstingslagen den lb maj 195A (nr

319). I 53 § nyssnämnda lag stadgas att ledningen av landstingskommunens

hälso- och sjukvårdande verksamhet skall, i den mån icke genom lag

eller författning annorlunda föreskrives, enligt landstingets bestämmande

utövas av en gemensam nämnd, kallad hälso- och sjukvårdsstyrelse, eller

ock av eu särskild hälsovårds- och en särskild sjukvårdsstyrelse. Vad i

42—51 §§ i lagen är föreskrivet med avseende å förvaltningsutskottet skall

äga motsvarande tillämpning beträffande sådan nämnd.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

Vidare stadgas i 53 § landstingslagen, att styrelsen må, om landstinget

så beslutar, uppdraga åt ledamot av styrelsen eller åt i landstingskommunens

tjänst anställd befattningshavare att å styrelsens vägnar fatta beslut

i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i landstingets

beslut. Beslut, som fattas på grund av sådant uppdrag, skall anmälas vid

styrelsens nästa sammanträde.

Om landsting finner sådant lämpligt, må landstinget besluta att styrelsen

skall utgöras av förvaltningsutskottet eller viss avdelning därav.

Till sammanträde med styrelsen skall alltid förste provinsialläkaren

kallas med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten

samt att få sin mening antecknad till protokollet.

Utöver dessa bestämmelser i 53 § landstingslagen gäller angående hälsooch

sjukvårdsstyrelses verksamhet vad därom stadgas i lag eller författning.

Kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) saknar bestämmelser

om sjukvårdsstyrelse i primärkommunerna. Erforderliga föreskrifter för

dessa återfinnes f. n. i sjukhuslagen. I 5 § av denna lag heter det sålunda,

att kommun som driver sjukhus är pliktig att »åt lämplig kommunal nämnd

eller annat kommunalt organ» uppdraga att vara sjukvårdsberedning.

Kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50) ger i motsats till

den allmänna kommunallagen särskilda bestämmelser även angående nämnder

för specialreglerad förvaltning, deras sammansättning, organisation och

verksamhetsformer m. in. (51 §).

Gällande bestämmelser angående direktion

I gällande lagstiftning regleras sjukhusdirektionerna och deras verksamhet

i 10 § sjukhuslagen och 4—18 §§ sjukhusstadgan. Sedan dessa

bestämmelser tillkom, har nya landstings- och kommunallagar antagits

vilka, till skillnad från de tidigare, innehåller fullständiga bestämmelser

om val, valbarhet, inre organisation och verksamhetsformer för nämnder

för s. k. oreglerad förvaltning. Dessa bestämmelser är avsedda att vinna

tillämpning även för nämnder som avses i specialförfattningar, i den mån

icke särskilda omständigheter påkallar undantag.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har anfört:

»Som kommittén konstaterat har man redan i landstingslagen fått regler

angående organisation och arbetsformer för det organ, som skall handha ledningen

av landstingets sjukvårdande verksamhet. Detta organ, i allmänhet

benämnt sjukvårdsstyrelsen, har f. n. i huvudsak sina uppgifter på sjukhusvårdens

område. I sjukhuslagen skulle således egentligen inte behöva

intagas några bestämmelser om ledningen inom landstinget av den

verksamhet som avses i lagen. Emellertid lämnades vid landstingslagens

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

61

tillkomst en fråga avseende sjukvårdsstyrelsens arbetsformer oreglerad,

nämligen frågan om skyldighet för sjukvårdsstyrelsen att i vissa fall till

sammanträde kalla lasarettsläkare inom sjukvårdsområdet. Med anledning

av ett förslag av medicinalstyrelsen om införande i landstingslagen av en

bestämmelse angående sådan skyldighet förklarade min företrädare i ämbetet,

att denna fråga borde behandlas i samband med översynen av sjukhuslagstiftningen.

Oaktat i landstingslagen endast upptagits föreskrift om kallelse

av förste provinsialläkaren till sjukvårdsstyrelsens sammanträden, förhåller

det sig alltså inte så, att man därmed tagit bestämd ståndpunkt mot

ett tillgodoseende av medicinalstyrelsens synpunkter om närvarorätt för

överläkare vid sjukvårdsstyrelsens sammanträden. I sak delar jag den

mening, som företrätts av åtskilliga remissinstanser, att en överläkare inom

sjukvårdsområdet bör knytas till sjukvårdsstyrelsen såsom dess sakkunnige

i sjukhusärenden med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten

samt att få sin mening antecknad till protokollet. En sådan regel synes mig

så mycket mera naturlig som sjukhusfrågorna utgör den väsentligaste delen

av sjukvårdsstyrelsens uppgifter och förste provinsialläkarens sakkunskap

i allmänhet mera torde hänföra sig till sjukvården utanför sjukhusen. Sjukhusläkarens

medverkan bör sålunda avse frågor rörande planläggning i stort

av sjukvården i länet, utvidgning av lasarett, anordnande av nya sjukvårdsavdelningar

för specialiserad vård, anskaffning av nya typer av apparater

o. dyl. Däremot synes skyldigheten att kalla sjukhusläkare icke böra omfatta

frågor av mindre vikt eller ärenden i vilka sakkunnigförslag redan

föreligger, såsom fallet är med vissa personalärenden, ävensom andra personalfrågor

in. in. Sjukvårdsstyrelsen bör enligt min mening själv få utse

den överläkare inom sjukvårdsområdet, som skall vara dess sakkunnige.

Därvid bör dock samråd äga rum med överläkarna inom sjukvårdsområdet.

Att som en del remissinstanser föreslagit införa skyldighet att kalla även

läkare företrädande vissa specialiteter, finner jag däremot inte påkallat.

Jag förordar sålunda, att i sjukhuslagen intages dels en hänvisning till

att ledningen av landstingets sjukvårdande verksamhet enligt samma lag

tillkommer den i landstingslagen reglerade sjukvårdsstyrelsen, dels en föreskrift

av innehåll att en av styrelsen därtill för viss tid utsedd överläkare

vid styrelsen underställt sjukhus skall kallas till sådant styrelsens sammanträde

vid vilket sjukhusärende av större vikt är avsett att förekomma, därvid

han äger rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att

få sin mening antecknad till protokollet. Föreskriftens giltighet bör emellertid

inte begränsas till landstingets sjukvårdsstyrelse utan äga tillämpning

jämväl på sjukvårdsstyrelse i stad som ej tillhör landstingsområde.

För de landstingsfria städerna har någon reglering av

sjukvårdsstyrelsen icke gjorts. De för dessa städer gällande kommunallagarna

förutsätter att nämnder för specialreglerad förvaltning åtminstone

delvis regleras i den författning, på vilken skyldigheten att utöva verksam
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

heten grundas. Det är därför nödvändigt att i sjukhuslagen upptaga bestämmelser

om sjukvårdsstyrelse i landstingsfria städer. Därvid bör eftersträvas

att reglerna angående sjukvårdsstyrelsen blir så nära överensstämmande

med regleringen av övriga kommunala nämnder som möjligt och

samtidigt i görligaste mån likformiga med dem som gäller för landstingets

sjukvårdsstyrelse. Med hänsyn till de från kommunallagen avvikande bestämmelser,

som kommunallagen för Stockholm innehåller, måste en särreglering

ske av sjukvårdsstyrelsen där. Formellt bör såsom kommittén

föreslagit överensstämmelsen med övriga kommunala nämnder åstadkommas

genom hänvisning till resp. kommunallag. Jag delar inte kommitténs

uppfattning, att beträffande mandattiden för ledamöterna och suppleanterna

i Stockholms sjukvårdsstyrelse avvikelse bör göras från vad som

gäller för andra nämnder i Stockholm. Även för sådana på senare tid specialreglerade

nämnder som nykterhetsnämnden och socialnämnden har sålunda

den tvååriga mandattiden bibehållits. I övrigt är jag däremot ense

med kommittén i fråga om det sakliga innehållet i de föreslagna bestämmelserna

för sjukvårdsstyrelsen i landstingsfri stad. Formellt sett fordras

en något mera ingående reglering än kommittén förordat, men härtill återkommer

jag i samband med specialmotiveringen.

Vad beträffar sjukvårdsstyrelsens uppgifter anser jag det

inte kunna komma i fråga att — som antyds i något remissyttrande -— i

sjukhuslagen meddela bestämmelser som avser den öppna sjukvården utanför

sjukhusen. Inte heller kan jag biträda den av ett par förvaltningsutskott

framförda tanken att i lagen införa bestämmelse om befogenhet för sjukvårdsstyrelse

att besluta om befattningshavares förflyttning.

I avsnittet om sjukhuslagstiftningens utformning har jag redan klargjort

min inställning till den av kommittén i förevarande sammanhang

diskuterade frågan, huruvida regleringen av direktionerna och deras verksamhetsformer

bör ske genom bestämmelser i sjukhuslagen eller genom

hänvisning till kommunallagarna. Min uppfattning att den sistnämnda metoden

bör begagnas i största möjliga utsträckning sammanfaller helt med

vad besvärssakkunniga anfört i frågan. Hänvisningarna bör göras till den

kommunallag, som är tillämplig på kommunen i fråga, alltså för direktion

i landstingskommun till landstingslagen, i annan landstingsfri stad än

Stockholm till kommunallagen och i Stockholm till kommunallagen för

Stockholm. En del undantag och tillägg, som medför särbestämmelser i

sjukhuslagen, är visserligen ofrånkomliga, men dessa får relativt liten omfattning.

Bl. a. bör i sjukhuslagen föreskrivas skyldighet att till direktionens

sammanträden kalla sjukvårdsdirektör samt de till sjukhusledningen

hörande befattningshavarna, såsom sjukhusdirektör, styresman, chefsläkare

och sjukhusintendent med rätt för dem att deltaga i överläggningarna men

ej i besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet. Samma rätt

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 63

bör vid handläggning av ärende, som direkt angår vederbörandes verksamhetsområde,

tillkomma överläkare, sjukstuguläkare och sjukhemsläkare samt

den som närmast under sjukhusdirektör eller styresman handhar ledningen

av sjukvårdspersonalen vid sjukhuset. Den sålunda förordade närvarorätten

skulle, särskilt i de större städerna, kunna få orimliga konsekvenser,

om alla med sådan rätt regelmässigt infann sig till direktionssammanträdena.

Jag förutsätter emellertid att denna rätt liksom hittills kommer att

nyttjas med urskillning. I regel torde styresmannen eller chefsläkaren ensam

kunna företräda den medicinska sakkunskapen vid sammanträdena,

men i vissa ärenden kan han behöva biträde av överläkaren för den klinik

ärendet angår och bör då vara oförhindrad att medtaga denne. Uppgiften

att leda sjukvårdspersonalen torde numera icke alltid tillkomma husmoder

utan i viss utsträckning anlitas härför särskild personalkonsulent eller personalföreståndarinna.

Oavsett hur organisationen utformas synes det

lämpligt, att den som har hand om hela den sjukvårdande personalen på

sjukhuset också får rätt att deltaga i handläggningen av ärenden rörande

denna personal i direktionen. Till frågan om utformningen i övrigt av bestämmelserna

om direktionens organisation och arbetsformer återkommer

jag i specialmotiveringen.

Liksom hittills bör det finnas möjlighet för huvudman att bestämma,

att sjukvårdsstyrelsen skall vara direktion för ett eller flera sjukhus. Som

kommittén framhållit, är det särskilt väsentligt för de landstingsfria städerna

att på detta sätt kunna förenkla förvaltningen. Vissa av de i lagen

för direktion meddelade bestämmelserna bör därvid som närmare utvecklas

i specialmotiveringen bli tillämpliga även på sjukvårdsstyrelsen.

Beträffande den av kommittén i detta sammanhang upptagna frågan om

sättet för anslag av direktionens kallelser och beslut är jag av annan mening

än kommittén. Jag kan sålunda icke biträda förslaget att i lagen införa bestämmelser

om en särskild »sjukhusets anslagstavla». Den i

kommunallagarna eftersträvade enhetligheten för offentliggörande av kommunala

beslut skulle nämligen då gå förlorad, och detta skulle — såsom besvärssakkunniga

framhållit — kunna medföra rättsosäkerhet. Direktionens

kallelser och beslut bör alltså i fortsättningen anslås på den allmänna

anslagstavlan för landstingskommunen eller staden.»

Motioner

I motionerna 1: 88 och II: 12i har hemställts, »att riksdagen vid antagande

av förslag till sjukhuslag måtte besluta,

att ändring verkställes i 12 och 20 §§ på sådant sätt, att husmoders ställning

vid sjukhus klart framgår av lagtexten, samt

att utskottet måtte utarbeta erforderlig lagtext i delta hänseende».

I motionerna I: 16i och II: 215 har hemställts, att följande föreskrifter

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

1 förslaget till sjukhuslag måtte utgå, nämligen dels föreskriften i 9 §

2 mom. om rätt för en av sjukvårdsstyrelsen för ändamålet utsedd överläkare

att deltaga i styrelsens överläggningar, dels ock föreskriften i

12 § andra stycket om rätt för den, som närmast under sjukhusdirektör

eller styresman handlägger frågor rörande sjukvårdspersonalen, att närvara

vid sammanträde med direktionen.

I motionerna I: 316 och II: 388 har hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att den i förslaget till sjukhuslag förekommande benämningen »sjukvårdsstyrelse»

ersättes med benämningen »sjukvårdsnämnd».

Utskottet

Vad propositionen innehåller i fråga om sjukvårdsstyrelse innebär,

att bestämmelserna angående sådan styrelse gjorts i stort sett enhetliga

för landstingskommuner och städer utanför landstingskommuner.

Detta finner utskottet fördelaktigt. Vidare måste det anses praktiskt, att

sjukhuslagen i förevarande hänseende i princip endast hänvisar, såvitt angår

landstingskommunerna, till den reglering angående sjukvårdsstyrelse,

som finnes i landstingslagen, samt i fråga om här avsedda städer till kommunallagarnas

regler om kommunens styrelse och andra kommunala nämnder.

Härigenom har uppnåtts en värdefull likformighet rörande inre organisation

och verksamhetsformer mellan sjukvårdsstyrelserna och övriga

kommunala nämnder.

I motionerna 1:316 och 11:388 yrkas, att benämningen »sjukvårdsstyrelse»

måtte ersättas med benämningen »sjukvårdsnämnd». Den förstnämnda

benämningen är enligt motionärerna språkligt tung och står inte

i överensstämmelse med kommunallagens övriga benämningar på förvaltande

myndighet under stadsstyrelse.

Benämningen »sjukvårdsstyrelse» har vunnit burskap inom landstingsförvaltningen

och är införd i landstingslagen. Enligt utskottets mening fyller

denna benämning väl sitt ändamål. Vad angår städerna utanför landstingskommun

har dessas högsta organ för sjukhusförvaltningen inte brukat

kallas sjukvårdsstyrelse; i de tre största städerna, där detta organ samtidigt

är direktion, användes benämningen »sjukhusdirektion». Utskottet anser

lämpligt, att benämningen för det högsta organet inom sjukvårdsförvaltningen

blir densamma inom samtliga sjukvårdsområden. Att härvid frångå

den benämning, som befunnits lämplig för landstingskommunernas vidkommande,

är icke motiverat. Även bortsett härifrån anser utskottet benämningen

»sjukvårdsstyrelse» vara att föredraga framför benämningen »sjukvårdsnämnd».

Utskottet kan således inte biträda förevarande motionsyrkande.

Utskottet övergår härefter till yrkandet i motionerna I: 164 och II: 215

om borttagande av föreskriften i 9 § 2 mom. i den föreslagna sjukhuslagen,

s. 65 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 65

att en av sjukvårdsstyrelsen därtill utsedd överläkare skall kallas till sådant

styrelsens sammanträde, vid vilket är avsett att förekomma ärende av

större vikt angående sjukhusväsendet. Enligt landstingslagen skall visserligen

förste provinsialläkaren alltid kallas till sjukvårdsstyrelsens sammanträden.

Denne kan emellertid icke regelmässigt anses representera den

speciella sakkunskap, som erfordras vid behandlingen av sjukhusfrågor

utan denna måste sökas bland sjukhusläkarna. Med hänsyn härtill måste

nämnda föreskrift anses välmotiverad. Utskottet kan därför inte tillstyrka

vad motionärerna hemställt i förevarande fall.

Mot de i propositionen föreslagna reglerna om direktion har utskottet

i princip intet att erinra. Emellertid anser utskottet, att de, som enligt

12 § andra stycket äger rätt att deltaga i direktionens sammanträden, också

bör kallas till ifrågavarande sammanträden.

I anledning av sjukhuslagstiftningskommitténs förslag, att direktions

beslut m. m. skulle anslås å en särskild anslagstavla vid direktionens sjukhus

och icke å landstingets anslagstavla, vill utskottet uttala sin anslutning

till departementschefens uppfattning, att för landstingskommuns samtliga

angelägenheter bör finnas allenast en officiell anslagstavla. Det torde dock

i många fall vara lämpligt, att direktionerna låter anslå sina beslut in. in.

även å särskilda anslagstavlor vid sjukhusen, men några rättsverkningar

bör icke knytas till anslag å dessa anslagstavlor.

I motionerna I: 88 och II: 124 samt motionerna I: 164 och II: 215 har behandlats

frågor om ställning och benämning samt närvarorätt vid direktionssammanträde

för den som närmast under sjukhusdirektör eller styresman

handlägger frågor rörande sjukvårdspersonalen.

I de förstnämnda båda motionerna har hemställts om sådan ändring av

12 och 20 §§ i den föreslagna sjukhuslagen, »att husmors ställning klart

framgår av lagtexten». Lagen upptar närmare bestämmelser allenast om de

ledande befattningshavarna vid sjukhusen. De närmare reglerna om övriga

befattningshavare är avsedda att inflyta i den sjukhusstadga, som skall utfärdas

i anslutning till lagen. Denna uppdelning av föreskrifterna är enligt

utskottets mening ändamålsenlig. Att i enlighet med motionärernas förslag

föreskriva att den i 12 § stadgade närvarorätten skall tillkomma husmoder

synes -— såsom också departementschefen framhållit — olämpligt, enär

denna benämning i vissa fall tillkommer annan än den som under sjukhusdirektör

eller syssloman har överinseendet över sjukhuspersonalen.

I motionerna I: 164 och II: 215 yrkas, att nyssnämnda närvarorätt skall

utgå ur förslaget. Enligt utskottets mening är emellertid denna rätt av så

stor betydelse för eu allsidig behandling inom direktion av frågor angående

den biträdande sjukvårdspersonalen, att den bör intagas i lagen.

Utskottet avstyrker således samtliga förevarande motionsyrkanden.

5—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 7

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

X. Sjukhusens dagliga ledning

Gällande bestämmelser

Enligt gällande sjukhuslag (11 §) är den ansvarige läkaren eller, där

flera sådana finnes, den av dem som därtill av sjukvårdsstyrelsen förordnas,

mellan direktionens sammanträden sjukhusets inför direktionen ansvarige

styresman. Från denna bestämmelse äger dock Kungl. Maj:t på

huvudmans begäran meddela undantag beträffande visst sjukhus.

I sjukhusstadgan (3 § jämförd med 53 och 56 §§) föreskrives att vid

lasarett, sanatorium och epidemisjukhus skall finnas syssloman. Till syssloman

må enligt 31 § sjukhusstadgan ej antagas annan än den som är kunnig

i bokföring och har erfarenhet i ekonomiska frågor och förvaltningsgöromål.

Enligt 33 § samma stadga åligger det syssloman att med iakttagande

av de föreskrifter, som sjukvårdsberedningen i instruktion eller eljest

lämnar, under direktionens förmanskap och styresmannens inseende handha

sjukhusets ekonomiska förvaltning och därmed i sammanhang stående

angelägenheter ävensom att under styresmannen övervaka ordningen inom

sjukhuset och mathållningen samt hålla uppsikt över underordnad personal.

I allt, som rör sjukhusets angelägenheter och kan hänföras till sysslomanstjänsten,

åligger det sysslomannen att lämna styresmannen och annan

läkare i ansvarig ställning behörigt biträde. 8 § sjukhusstadgan innehåller

närmare bestämmelser om samarbete mellan styresman och syssloman.

Vidare må anmärkas att styresmannen är berättigad att hos direktionen

väcka förslag i frågor rörande sjukhuset samt att deltaga i direktionens

överläggningar; han äger också få avvikande mening antecknad i protokollet

(5 § 3 mom. och 7 § sjukhusstadgan). Sysslomannen äger samma

rätt men begränsad till frågor rörande sjukhusets ekonomiska förvaltning

och därmed i samband stående angelägenheter (5 § 3 mom. och 10 § sjukhusstadgan).

Enligt de särskilda reglementena för Stockholm, Göteborg och Malmö kan

i dessa städer anställas sjukhusdirektör. Denne har att leda förvaltningen

av stadens sjukhus och skall söka befordra deras ändamålsenliga skötsel

och utveckling. Närmare bestämmelser om hans verksamhet meddelas av

sjukvårdsberedningen. Denna kan uppdraga åt sjukhusdirektören att vara

föredragande i direktion och dess verkställande tjänsteman samt att fullgöra

andra uppgifter som enligt sjukhuslagen eller sjukhusstadgan tillhör

styresman eller syssloman.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har anfört:

»Utformandet av bestämmelser för den dagliga ledningen av sjukhusen

erbjuder i nuvarande läge betydande svårigheter. Detta återspeglas såväl

i kommitténs förslag som i remissyttrandena. Utvecklingen har medfört

s. 67 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 67

att administrationen av ett sjukhus ställer större krav på sjukhuschefen

än tidigare samtidigt som sjukhusläkarna blivit alltmer betungade. Båda

dessa omständigheter har lett till att man icke i samma utsträckning som

förut kan räkna med att uppdraga åt en av överläkarna att handha ledningen

av sjukhuset vid sidan av sin sjukvårdande verksamhet.

För sjukhus av den storleken att chefen behöver ägna hela sin tid åt

administrationen, vore det önskvärt att till posten kunna förvärva en person

med både medicinsk och ekonomisk utbildning och med administrativ

erfarenhet. Givet är att läkare, som utöver sin medicinska utbildning

besitter nyssnämnda kvalifikationer, är särskilt lämpade för ifrågavarande

poster. Men det torde inte vara realistiskt att räkna med att sådana

läkare i nämnvärd utsträckning kommer att stå till förfogande för sjukhusens

administration. I sakens natur ligger vidare, att ju större sjukhuset är,

desto mera framträder behovet av företagsekonomiska insikter hos sjukhuschefen.

Jag är därför helt ense med kommittén om att man för att på

längre sikt kunna tillgodose behovet av sjukhusadministratörer måste anordna

en för dessa tjänster särskilt inriktad utbildning samt att tyngdpunkten

därvid bör ligga på den företagsekonomiska utbildningen. Möjligheterna

att —• som kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket föreslagit

— genom samarbete mellan handelshögskola och medicinsk fakultet

eller högskola eller på annat sätt få till stånd en lämplig utbildningslinje

synes mig böra undersökas.

I dagens läge, då någon kombinerad ekonomisk-medicinsk utbildning

ännu icke förekommer, är det emellertid icke möjligt att uppställa krav på

dokumenterade kunskaper i båda dessa ämnen för posten som sjukhuschef.

I de fall som jag här avser, nämligen då sjukhuschefen uteslutande måste

ägna sig åt administrationen, synes det över huvud taget oklokt att i nuvarande

situation, som kännetecknas av brist på lämpliga kandidater till

dessa poster, genom formella kompetenskrav ytterligare begränsa

valmöjligheterna. Både läkare och personer med ekonomisk-administrativ

utbildning och erfarenhet bör sålunda kunna antagas. Man har

redan inom landet sett exempel på personer ur sistnämnda kategori som

lyckats väl med uppgiften såsom sjukhusadministratör, och utomlands är

det vanligt att andra än läkare anlitas härför. En omständighet som talar

mot att välja en läkare — vilket i praktiken i allmänhet betyder en överläkare

■—■ är, att man därigenom berövar den direkt sjukvårdande verksamheten

en välutbildad och beprövad kraft. Lasarettsläkarföreningen har

också i sitt remissyttrande förklarat, att man vid våra största sjukhus endast

undantagsvis torde kunna utse en medicinskt skolad chef för administrationen.

De synpunkter jag här utvecklat sammanfaller i stora drag med vad kommittén

och huvudparten av remissinstanserna anfört i ämnet. Emellertid

anser jag mig icke höra följa kommitténs förslag att föreskriva tvä helt

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

skilda system för organisationen av förvaltningen av större sjukhus å ena

sidan samt medelstora och mindre sjukhus å andra sidan. Inte heller synes

det mig lämpligt, att i lagen upptaga regler för en organisation med alltigenom

delad ledning, vilken kommittén själv betecknat som mindre önskvärd

och som starkt kritiserats under remissbehandlingen, framförallt från

läkarhåll. Enligt min mening bör ledningen vara enhetlig, då sjukhuschefen

uteslutande ägnar sig åt denna uppgift. Till sitt biträde i ledningen bör han

därvid ha erforderlig personal — ekonom, om han själv är läkare, och läkare,

om han själv är ekonom. Ulses en överläkare vid sjukhuset att vid

sidan av sin läkargärning utöva chefsskapet över sjukhuset, bör däremot

ledningen av den ekonomiska förvaltningen anförtros åt en ekonom. Det

betyder att läkaren utövar ledningen i allt utom den ekonomiska förvaltningen,

vartill är att hänföra bl. a. disposition av anslag samt chefsskapet

för ekonomi- och förvaltningspersonalen. Det bör få ankomma på huvudmannen

att med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet bestämma,

om chefsskapet för sjukhus skall uppdragas åt en av överläkarna eller

åt en särskilt utsedd administratör. I detta hänseende ansluter jag mig sålunda

till vad som anförts från landstingshåll.

Hur än organisationen utformas är det givetvis av största betydelse att

ett förtroendefullt samarbete kommer till stånd mellan befattningshavarna

i ledningen. En god regel synes mig därvid vara att ärendena så långt

möjligt blir föremål för gemensam beredning.

Om jag härefter övergår till benämningarna på befattningshavarna i sjukhusledningen,

så torde den mest adekvata benämningen för en sjukhuschef,

som uteslutande ägnar sig åt administrationen, vara sj ukhusdirekt

ö r. En fördel med denna benämning är också, att den kan begagnas som

titel och icke — som fallet är med styresman — endast är ett uttryck för

en funktion. Den är samtidigt avgjort överlägsen den av kommittén föreslagna

beteckningen överintendent. Mot att använda titeln sjukhusdirektör

på sjukhuscheferna kan invändas, att titeln redan är upptagen för de högsta

förvaltningstjänstemännen på sjukvårdsområdet i de större städerna. Emellertid

föreslår kommittén, som jag strax återkommer till, en ändrad titulering

även för dessa tjänstemän. Med hänsyn till det anförda tvekar jag icke

att förorda beteckningen sjukhusdirektör för nu ifrågavarande slag av sjukhuschef.

Beteckningen styresman synes alltjämt böra användas för sjukhuschef

som utövar ledningen av sjukhuset vid sidan av läkarverksamhet där.

Den befattningshavare, som skall handha ledningen av den ekonomiska

förvaltningen vid sjukhus med styresman, anser jag i fortsättningen böra

benämnas sj ukhusintendent. Denna benämning brukas genomgående

för ifrågavarande befattningshavare vid de statliga sinnessjukhusen

och har även på flera håll vid andra sjukhus fått ersätta benämningen

syssloman.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

Beteckningen rådgivande läkare synes mig icke helt täcka den funktion,

som den härmed avsedda befattningshavaren bör ha. Han skulle även enligt

kommitténs förslag komma att spela en betydligt mera aktiv roll än vad

benämningen anger. En viktig uppgift för honom torde vara att verka för

en samordning av den medicinska verksamheten vid sjukhuset. I betraktande

härav torde den av en remissinstans föreslagna benämningen chefsläkare

kunna godtagas.

Den av mig förordade organisationen av sjukhusledningen medger en

enklare utformning av lagtexten än kommittén föreslagit. Härutinnan torde

— frånsett regler om tillsättning och entledigande — endast behöva stadgas,

att ledningen av sjukhus utövas under direktionen av en särskilt tillsatt

sjukhusdirektör eller en läkare vid sjukhuset såsom styresman, att vid

sjukhus med styresman ledningen för den ekonomiska förvaltningen dock

skall tillkomma en sjukhusintendent samt att sjukhusdirektör, som icke är

läkare, skall i medicinska angelägenheter biträdas av en såsom chefsläkare

förordnad läkare vid sjukhuset. Såsom undantag från denna regel bör

föreskrivas möjlighet att utse en för flera sjukhus gemensam sjukhusdirektör,

styresman eller sjukhusintendent samt att vid de minsta sjukvårdsanstalterna

tillgodose den ekonomiska förvaltningen utan att anställa

;jukhusintendent.

Den ordning för förvaltningen av sjukhus, som jag här uttalat mig för,

nar också den fördelen, att den torde medge möjligheter till en god karriär

för särskilt utbildade sjukhusadministratörer. Därigenom synes förbättrad

rekrytering av sjukhusintendenttjänsterna och bättre underlag för sjukhusdirektörsbefattningarna

erhållas, vilket jag anser vara av stor betydelse

för en god utveckling av sjukhusadministrationen.

Som kommittén anfört bör sjukhuslagen inte lägga hinder i vägen för

bibehållandet av den särskilda förvaltningsordning som utbildat sig i våra

största städer. Regler bör därför upptagas i lagen för den chefstjänsteman,

som under direktionen men över sjukhuscheferna handhar ledningen av

samtliga stadens sjukhus. Meningen är att denne skall kunna fullgöra vissa

av de uppgifter, som på andra håll ankommer på direktionen, sjukhuschefer

och sjukhusintendenter. Den av kommittén för dessa tjänstemän föreslagna

nya benämningen sjukvårdsdirektor svarar väl mot deras funktion

och utmärker i motsats till den nuvarande benämningen att befattningshavarna

har ledningen av all sjukvård och icke endast av den som bedrives

på sjukhusen.»

Motioner

I motionerna 1: 1GA och 11: 215 har hemställts, att riksdagen måtte —

med frångående av Kungl. Maj:ts förslag till sjukhuslag — besluta,

»dels att 13 § samma lag skall ha följande lydelse

’l inom. Ledningen av sjukhus utövas under direktionen av en särskilt

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

tillsatt sjukhuschef. Utses annan än läkare till sjukhuschef, skall en läkare

vid sjukhuset förordnas att såsom chefsläkare biträda sjukhuschefen i medicinska

angelägenheter.

Sjukhuschef tillsättes och entledigas av sjukvårdsstyrelsen efter direktionens

hörande. Chefsläkare utses, efter förslag av direktionen, av sjukvårdsstyrelsen

för viss tid, högst fyra år. Sjukhusets överläkare, om flera

sådana finnas, skola beredas tillfälle att yttra sig över direktionens förslag.

2 mom. Om särskilda skäl äro därtill, må flera sjukhus ställas under

ledning av en sjukhuschef. Sjukvårdsstyrelse må besluta, att sjukhuschef

icke skall tillsättas vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga,

förlossningshem eller sjukhem. Finnes icke sjukhuschef vid sådant sjukhus,

ankommer på sjukvårdsstyrelsen att bestämma, huru de åligganden

som eljest tillkomma sjukhuschef skola fullgöras.’

dels att 14 § 1 inom. samma lag skall ha följande lydelse

’I stad som ej tillhör landstingskommun må såsom högsta chef närmast

sjukvårdsstyrelsen för förvaltning av de av staden drivna sjukhusen anställas

en sjukvårdsdirektör. Där sjukvårdsdirektör finnes, skall sjukhuschef

handhava sin förvaltning under sjuk vårdsdirektörens ledning.

Sjukvårdsdirektör må i den omfattning och ordning Konungen bestämmer

tilläggas uppgifter, som eljest ankomma på direktion eller sjukhuschef.

’»

Utskottet

Propositionens bestämmelser om sjukhusens dagliga ledning innebär i

huvudsak, att sjukhushuvudmännen skall kunna bestämma, huruvida ledningen

under sjukvårdsstyrelsen och direktionen skall utövas av en särskilt

tillsatt chef, sjukhusdirektör, eller av en överläkare eller annan ansvarig

läkare såsom styresman. Sjukhusdirektören skall, om han inte är läkare,

vid sin sida ha en chefsläkare. Styresmannen, vilken också har att utöva sin

läkargärning, skall vid sin sida ha en sjukhusintendent, å vilken ansvaret

för den ekonomiska förvaltningen skall vila.

I motionerna I: 164 och 11:215 hemställes om sådan ändring, att sjukhuslagen

såsom enda organisationsform upptar den ovan nämnda med särskilt

tillsatt chef, varvid denne i lagen skall betecknas såsom »sjukhuschef».

Härifrån skall dock enligt motionerna gälla det undantaget, att sjukvårdsstyrelse

skall äga besluta, att sjukhuschef inte skall tillsättas vid sjukstuga,

tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga, förlossningshem och sjukhem.

Därest så beslutas, skall sjukvårdsstyrelsen bestämma, huru de åligganden

som eljest ankommer på sjukhuschef skall fullgöras.

I motiveringen anför motionärerna, att de praktiska erfarenheterna talar

för att — såsom en allmän regel — sjukhuschefen uteslutande ägnar sig åt

ledningen av sjukhuset och att det icke föreligger några sakliga skäl för att

denna ledning skall utövas enligt två olika organisatoriska system. Vidare

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

bör det enligt motionärerna lämpligen ankomma på sjukhushuvudmännen

själva att besluta angående benämning å sjukhuschefen.

Den av motionärerna föreslagna organisationsformen skulle enligt utskottets

mening medföra en överorganisation av ledningen för de mindre sjukhusen.

Denna nackdel skulle visserligen enligt motionärernas förslag kunna

undvikas beträffande vissa uppräknade slag av mindre sjukhus genom

sjukvårdsstyrelsens rätt att för sådana fritt besluta en annan organisationsform.

Detta skulle emellertid betyda, att organisationen av den dagliga ledningen

vid dessa sjukhus i praktiken inte skulle vara reglerad i författning.

Utskottet kan inte ansluta sig till detta förslag.

De i propositionen upptagna bestämmelserna ger, i motsats till de av motionärerna

föreslagna, möjlighet att vid varje sjukhus åstadkomma den mest

ändamålsenliga organisationen. De i propositionen föreslagna benämningarna

på tjänstemännen i sjukhusens ledning får också anses väl valda.

Utskottet tillstyrker därför propositionen i förevarande del och avstyrker

följaktligen motionsyrkandena.

XI. Sjukhusens läkare

A. Olika slag av läkartjänster samt inrättande av sådana tjänster

t

Gällande bestämmelser

I 2 § 2 mom. sista stycket gällande sjukhuslag angives huru för sjukvård

ansvarig läkare skall benämnas: vid lasarett lasarettsläkare, vid sjukstuga

sjukstuguläkare, vid sanatorium sanatorieläkare, vid tuberkulossjukstuga

tuberkulossjukstuguläkare, vid epidemisjukhus epidemisjukhusläkare

och vid epidemisjukstuga epidemisjukstuguläkare. För ansvarig läkare vid

anstalt för kroniskt sjuka och vid konvalescenthem finnes inga särskilda

beteckningar och detsamma gäller läkare vid vårdhem för lättskötta psykiskt

sjuka. Vid mentalsjukhusen benämnes chefsläkarna enligt sinnessjuklagen

sjukvårdsläkare.

För de tre största städerna gäller såtillvida en avvikande ordning som

chefsläkarna vid lasarett, sanatorium, epidemisjukhus och flertalet mentalsjukhus

kallas överläkare i likhet med vad som gäller vid undervisningssjukhusen

i Uppsala och Lund.

Enligt gällande sjukhuslag må tjänst som lasarettsläkare, sanatorieläkare

eller epidemisjukhusläkare, respektive överläkare, vilken uppkommer

genom sjukhusets delning, icke inrättas utan Konungens tillstånd

(13 §). Framställning om inrättande av ny sådan tjänst skall innehålla

uppgift om avlöning och andra förmåner, som skall tillkomma innehavaren.

Ny underläkartjänst må ej inrättas utan medgivande av Konungen

eller, efter Konungens förordnande, av medicinalstyrelsen (16 §). Genom

opaginerad Kontrollera mot PDF

~‘l Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

beslut den 5 december 1941 har Kungl. Maj:t bemyndigat medicinalstyrelsen

att medgiva inrättande av underläkartjänst. I ansökan om medgivande

som nu sagts skall uppgift lämnas om de för tjänsten anslagna löneförmånerna

och de villkor, som ansetts böra uppställas för deras åtnjutande.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har anfört:

»Vidkommande först de allmänna bestämmelser rörande sjukhusläkare,

som kommittén tagit upp till behandling, har jag i avsnittet om den öppna

vården vid sjukhusen konstaterat, att i sjukhuslagen bör ingå en föreskrift

om ansvarig läkare, innebärande att vid varje sjukhus skall finnas

läkare, som har att ansvara för den där bedrivna sjukvårdens behöriga och

ändamålsenliga handhavande. Jag har också i samband därmed något berört

den närmare innebörden av en sådan bestämmelse. I enlighet med vad

som hittills gällt och kommittén föreslagit skall, om sjukhus är uppdelat på

självständiga avdelningar, ansvarig läkare finnas för varje sådan avdelning.

Kommittén har i detta sammanhang tagit upp frågan om lämplig benämning

på självständig sjukavdelning. Jag anser i motsats

till kommittén, att det vid en revision av sjukhuslagstiftningen, som bl. a.

går ut på ett förenhetligande och sammanförande av bestämmelser för olika

slag av sjukhus, inte finns anledning att förbehålla beteckningen klinik för

avdelning av undervisningssjukhus. Särskilt vid andra större sjukhus, där de

självständiga avdelningarna i sin tur uppdelas i underavdelningar, har beteckningen

klinik redan i många fall kommit till användning och torde

knappast kunna undvaras. Även en del av dessa sjukhus torde för övrigt i viss

utsträckning framdeles få tagas i anspråk för klinisk undervisning. Den av

kommittén föreslagna benämningen specialavdelning leder, som en del remissinstanser

påpekat, otvivelaktigt tanken till sådana avdelningar som

röntgenavdelning och laboratorieavdelning. Jag förordar alltså att självständig

sjukavdelning i lagen benämnes klinik.

Vad härefter angår de terminologiska spörsmålen avseende

olika läkartjänster vill jag understryka, att i lagen inte bör införas

flera benämningar än vad som krävs av lagtekniska skäl, dvs. för att särskilja

sådana tjänster för vilka olika regler skall gälla. Om det i praktiken

anses önskvärt att använda annan benämning på sjukhusläkare än sådan

som upptagits i lagen, torde hinder häremot inte behöva möta. Med dessa

utgångspunkter kan jag helt ansluta mig till kommitténs förslag, enligt vilket

lagen skulle skilja mellan överläkare, biträdande överläkare, sjulcstuguläkare,

sjukhemsläkare, underläkare och extra läkare.

Jag kan också i stort sett biträda vad kommittén föreslagit i fråga om de

olika läkartjänsternas inrättande och beskaffenhet. Sålunda är

jag ense med kommittén om att särskilda tjänster bör inrättas för biträdande

överläkare med uppgift att självständigt handha ett visst antal vård
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

platser inom en klinik. Uteslutet bör inte heller vara att biträdande överläkare

tillsättes utan att tilläggas några vårdplatser. Vid vissa sjukhus kan

det vara ändamålsenligt att i denna ordning anställa läkare inom viss

specialitet med uppgift att inom sjukhuset stå till förfogande för konsultationer

samt öppen vård på sjukhuset. Därvid bör det dock vara möjligt

att anknyta tjänsten till en viss klinik. Det synes mig nämligen inte förenligt

med dessa tjänsters karaktär att inrätta sådan tjänst för speciell vård

på ett helt sjukhus så, att den biträdande överläkaren kommer att sortera

under flera överläkare. Biträdande överläkare bör vara underställd en enda

överläkare och vid direktionssammanträdena företrädas av honom.

På de skäl kommittén anfört finner jag det nödvändigt att alltjämt bibehålla

tillståndstvång för inrättande av tjänst såsom överläkare, biträdande

överläkare och underläkare samt för anställande av extra läkare, varemot

det synes onödigt att kräva tillstånd för att inrätta sjukstugu- eller sjukhemsläkartjänst.

Det bör få ankomma på medicinalstyrelsen att handha tillståndsprövningen,

och styrelsen bör undantagsvis kunna tidsbegränsa tillståndet

då fråga är om tjänst som biträdande överläkare eller underläkartjänst.

I sakens natur ligger att tillstånd att anställa extra läkare alltid

skall tidsbegränsas. Vad beträffar särskilda läkartjänster för enbart öppen

vård vid landstingssjukhusen har jag redan tidigare framhållit, att medicinalstyrelsen

f. n. bör vara restriktiv med tillståndsgivningen.»

Motioner

I motionerna I: 315 och 11: 387 har hemställts, att riksdagen måtte dels

besluta »utbyta tjänstebenämningen underläkare mot avdelningsläkare»,

dels ock »uttala sig till förmån för en väsentlig ökning av antalet biträdande

överläkare».

I motionerna I: 316 och II: 388 har hemställts att riksdagen måtte besluta

om den ändringen i förslaget till sjukhuslag, »att 15 §, 2 inom., 3) sista

styckets första mening kompletteras och ges följande lydelse: ‘Överläkare

må även anställas med uppgift att verkställa undersökningar och laboralioner

eller meddela behandling av speciell art utan att särskild klinik inrättas

för ändamålet.’»

Utskottet

Beträffande de extra läkare, som anställes med uppgift att fullgöra åligganden

som ankommer på överläkare, vill utskottet uttala, alt dessa självfallet

i sitt arbete kommer att inlaga överläkares tjänsteställning. Något behov

av att markera detta genom att i lagtexten införa benämningen »extra överläkare»

anser utskottet dock inte föreligga.

I motionerna 1: 315 och II: 387 yrkas, att benämningen underläkare måtte

utbytas mot benämningen avdelningsläkare. Enligt utskottets uppfattning

torde emellertid benämningen avdelningsläkare inte passa för samtliga

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

underläkare. Vidare vill utskottet anföra, att det önskemål som enligt motionärerna

finnes inom läkarkåren att benämningen underläkare måtte

försvinna, företrädesvis torde ta sikte på de äldre underläkarna. Propositionens

förslag om att fasta tjänster som biträdande överläkare skall kunna

inrättas torde emellertid medföra att dessa underläkare i stor utsträckning

kommer att utnämnas till biträdande överläkare. Med hänsyn till vad sålunda

anförts finner sig utskottet inte böra tillstyrka motionärernas yrkande.

Det i nämnda båda motioner framställda yrkandet, att riksdagen måtte

uttala sig till förmån för en väsentlig ökning av antalet biträdande överläkare,

kommer utskottet att närmare behandla i avsnittet »D. Tillsättning av läkare».

Det med motionerna I: 316 och II: 388 avsedda stadgandet i 15 § 2 mom.

tredje stycket första punkten har i propositionen följande lydelse, »överläkare

må även anställas med uppgift att verkställa undersökningar eller meddela

behandling av speciell art utan att särskild klinik inrättas för ändamålet.

» Motionsförslaget skiljer sig härifrån på så sätt, att orden »och

laborationer» skulle tillkomma efter orden »verkställa undersökningar».

Enligt motionärerna brukar med undersökning och behandling avses endast

åtgärder, där läkaren kommer i direkt kontakt med patienten. Härav skulle,

enligt vad motionärerna torde anse, följa att läkare vid sjukhusens speciallaboratorier

inte skulle vara skyldiga att betjäna den öppna vården vid

sjukhuset. Enligt utskottets uppfattning täcker ordet undersökning även begreppet

laborationer. Utskottet anser skäl saknas att tillstyrka förevarande

motionsyrkande.

Ej heller i övrigt finner utskottet anledning till erinran mot vad som föreslagits

i propositionen i denna del.

B. Rätt till särskilda ersättningar

Gällande bestämmelser

I fråga om rätt att uppbära särskilda ersättningar kan sjukhusläkarna

för närvarande uppdelas i tre grupper: 1) chefsläkare vid lasarett och sjukstugor,

2) chefsläkare vid övriga sjukhus och 3) läkare i underordnad ställning.

Chefsläkare vid lasarett och sjukstugor äger icke mottaga särskild ersättning

för åtgärd, som står i omedelbart samband med intagning å eller utskrivning

från sjukhuset, eller för undersökning, behandling eller skötsel

av den, som vårdas på allmän sal eller i särskilt rum, avsett för sjuka på sådan

sal. I den mån ej mellan den som driver sjukhuset och läkaren överenskommits,

att läkaren ej heller må mottaga särskild ersättning för vård av

person, som intagits å halvenskilt eller enskilt rum, äger läkaren för under
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

sökning, behandling eller skötsel av sådan person mottaga frivilligt tillbjuden

ersättning; i intet fall må dock ersättning för dylik åtgärd begäras

(21 § 1 mom. sjukhuslagen). Till ledning för dem, som vill erlägga ersättning

till läkaren, har medicinalstyrelsen att utfärda taxa. Sådan har utfärdats

genom medicinalstyrelsens beslut den 30 november 1929, den s. k. rådgivande

taxan.

Chefsläkare vid annat sjukhus äger icke mottaga särskild ersättning för

åtgärd som ovan nämnts (21 § 2 mom. och 23 § sjukhuslagen).

Underordnad läkare äger icke fordra ersättning i någon form för behandling

eller skötsel av å sjukhuset intagen person (21 § 3 mom. sjukhuslagen).

Hinder föreligger alltså icke för sådan läkare att mottaga frivilligt tillbjuden

ersättning.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har anfört:

»När jag sedan går över till frågan om rätt för läkare till särskilda

ersättningar, vill jag uttala, att jag finner systemet med

rätt att mottaga s. k. frivilligt tillbjuden ersättning av patienter på enskilda

och halvenskilda rum inte bara, som kommittén säger, otidsenligt utan

även från andra synpunkter långt ifrån lämpligt, särskilt i tider med brist

på vårdplatser. Jag anser det därför synnerligen tillfredsställande, att detta

ersättningssystem blivit avlöst inom hela den av landstingen bedrivna sjukhusvården.

Vad som från läkarhåll anförts därom att läkaren icke under

några omständigheter är skyldig att personligen handha vården av patient

intagen på enskilda eller halvenskilda rum ter sig för mig helt obegripligt.

Läkaren är givetvis skyldig att fullgöra sin tjänst, vare sig han kan påräkna

särskild ersättning härför eller icke. Och i överläkarens tjänsteåligganden

måste ingå att ägna de patienter sin personliga omsorg som bäst behöver

den, oavsett om de är inlagda på allmän sal eller på rum som nyss sagts.

Den nya sjukhuslagen bör enligt min mening upptaga ett förbud inte bara

för läkare utan för all sjukhuspersonal att mottaga ersättning av patient i

sluten vård. Med hänsyn till de övergångssvårigheter, som kan uppkomma,

bör emellertid Ivungl. Maj :t i övergångsbestämmelserna ges befogenhet att

på framställning av sjukvårdsstyrelsen medge att lasarettsläkare, överläkare

eller sjukstuguläkare må mottaga ersättning som här avses.

Det f. n. förefintliga förbudet för läkare att mottaga särskild ersättning

för åtgärd som står i omedelbart samband med intagning på eller utskrivning

från sjukhus bör alltjämt kvarstå.»

Motioner

I motionerna I: 16b och II: 215 har hemställts, »att punkt 4 i förslaget

till övergångsbestämmelser till den nya sjukhuslagen skall utgå med härav

följande omnumreringar av efterföljande punkter».

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

I motionerna 1: 31A och II: 386 har hemställts, att riksdagen måtte besluta

att 26 § förslaget till sjukhuslag skall utgå.

Utskottet

I 26 § i den föreslagna lagen stadgas, att läkare eller annan vid sjukhus anställd

befattningshavare icke må mottaga särskild ersättning för undersökning,

behandling eller skötsel av där intagen person. Vidare föreskrives, att

läkare ej heller får mottaga särskild ersättning för åtgärd, som står i omedelbart

samband med intagning å eller utskrivning från sjukhuset. Slutligen

stadgas i paragrafen, att läkare efter överenskommelse med huvudmannen

må för öppen vård uttaga särskild ersättning av den vårdsökande.

Därjämte må nämnas att i övergångsbestämmelserna till lagen intagits ett

stadgande, enligt vilket Konungen skall på framställning av sjukvårdsstyrelse

äga medge, att lasarettsläkare, överläkare eller sjukstuguläkare får mottaga

frivilligt tillbjuden ersättning för undersökning, behandling och skötsel

av person, som intagits å halvenskilt eller enskilt rum.

I motionerna I: 314 och II: 386 yrkas, att 26 § måtte utgå ur förslaget.

Som skäl härför anföres, att rätten till arbetsersättning för befattningshavare

vid sjukhus bör, i likhet med vad som anses skola gälla för andra befattningshavare

i offentlig tjänst, regleras genom avtal och icke genom författningsbestämmelser.

Det finns icke något principiellt hinder att i författning stadga förbud för

befattningshavare i offentlig tjänst att mottaga ersättning av tredje man för

prestationer, som utföres i tjänsten. Beträffande den offentliga verksamheten

i allmänhet anses stadganden härom självklara, och enligt utskottets mening

saknas anledning att inom den slutna sjukvården bibehålla den hittillsvarande

ordningen, som torde grunda sig på ett föråldrat betraktelsesätt. Utskottet

tillstyrker alltså de i 26 § intagna förbuden för befattningshavare

vid sjukhus att mottaga särskild ersättning för sluten vård och vissa därmed

sammanhängande åtgärder och avstyrker följaktligen ovannämnda motionsyrkanden.

Inom den öppna vården vid sjukhusen råder i vissa avseenden särskilda

förhållanden. Sålunda torde det för de vårdsökande te sig naturligt, att ersättning

för vården utgår på samma sätt som hos exempelvis provinsialläkare

och privatpraktiserande läkare. Utskottet vill därför inte motsätta sig, att

sjukhusläkarna även i fortsättningen efter överenskommelse med huvudmannen

skall få mottaga s. k. prestationsersättning inom den öppna vården.

I motionerna I: 164 och II: 215 föreslås, att ovannämnda i övergångsbestämmelserna

intagna stadgande, att Kungl. Maj :t skall kunna medge vissa

läkare att även i fortsättningen mottaga s. k. frivilligt tillbjuden ersättning,

måtte utgå ur lagförslaget. Enligt utskottets mening synes det böra finnas

möjlighet att övergångsvis tillåta läkare att mottaga sådan ersättning. Utskottet

avstyrker sålunda förevarande motionsyrkande.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 195!) 77

C. Tjänsteförening och enskild praktik

Gällande bestämmelser

Enligt 22 § sjukhusstadgan äger överläkare icke utan medicinalstyrelsens

tillstånd med sin tjänst förena annan tjänstebefattning av vad slag det

vara må. För underläkare gäller enligt 27 § 2 mom. samma stadga, att

det kräves direktionens och vederbörande överläkares medgivande för att

få inneha annan befattning. Sjukstuguläkare måste för samma ändamål ha

tillstånd av sjukvårdsstyrelsen, om befattningen kan nödvändiggöra resor

utom den ort, där sjukhuset är beläget (49 § 2 mom. sjukhusstadgan).

Beträffande sjukhusläkares rätt att ha enskild praktik gäller särskilda bestämmelser.

Enligt 18 § sjukhuslagen må sålunda för läkare i chefsställning

icke utan Konungens tillstånd uppställas villkor, varigenom läkaren förhindras

att utöva enskild praktik, som avser konsultation på annan läkares

kallelse, mottagning för sjuka i läkarens bostad eller behandling av sjuka

i fall, där den sjuke eljest icke skulle hava tillgång till läkare eller icke utan

olägenhet eller omgång kunna erhålla läkare med den för den sjukes behandling

erforderliga specialutbildningen. Underläkare må enligt 27 § 2

mom. sjukhusstadgan icke utan direktionens och vederbörande överläkares

tillstånd utöva självständig läkarpraktik.

Sjukhuslagstiftningskommittén

Enligt kommitténs mening finns det ingen anledning att i sjukhusförfattningarna

meddela särskilda regler för läkarnas rätt att förvärva tillstånd

att inneha bisysslor utan bör läkarna härvidlag vara likställda med andra

huvudmannens tjänstemän och sålunda vara underkastade vad respektive

tjänstereglemente stadgar i förevarande hänseende.

Vilken rätt sjukhusläkare bör äga att utöva läkarpraktik utanför sjukhuset

finner kommittén vara en fråga av mera allmän betydelse. Med hänsyn

till att här beröres allmänhetens intresse av läkarvård anser kommittén

det vara motiverat att frågan regleras i sjukhuslagen.

Principen synes kommittén härvid höra vara att praktik inom en viss

begränsad ram bör få utövas utan särskilt tillstånd, medan praktik utöver

denna ram bör förutsätta tillstånd av huvudmannen. Rätten att utan tillstånd

få utöva praktik bör, framhåller kommittén, uppenbarligen hållas

inom snäva gränser. En avvägning måste ske mellan å ena sidan intresset

av att läkaren helt ägnar sina krafter åt verksamheten på sjukhuset och

å andra sidan allmänhetens intresse av alt i speciella fall kunna få anlita

sjukhusets högt kvalificerade läkare även för vård utanför sjukhusen.

Remissyttrandena

I fråga om innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till den

redogörelse därför som finnes i propositionen s. 170—174.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

Departementschef en

Föredragande departementschefen har anfört:

»Av de utav kommittén upptagna allmänna spörsmålen avseende sjukhusläkares

ställning återstår frågan om rätt till tjänsteförening

och enskild praktik.

Beträffande tjänsteföreningen är jag helt ense med kommittén att läkarna

bör vara underkastade samma regler som gäller för andra huvudmannens

tjänstemän. Denna uppfattning har också helt godtagits av remissinstanserna.

I likhet med kommittén har jag den principiella inställningen, att sjukhusläkare

inte utan huvudmannens medgivande bör få utöva enskild praktik

vid sidan av tjänsten. De hittillsvarande bestämmelserna härom tillkom

på sin tid för att tillförsäkra allmänheten möjlighet att i vissa angivna fall

få tillgång till sjukhusläkarnas speciella sakkunskap utan att behöva intagas

på sjukhus. Dessa fall är emellertid just sådana, som den öppna vården

vid sjukhusen skall tillgodose. Konsultation på annan läkares kallelse tillgår

väl numera i regel så, att patienten remitteras till läkarspecialisten. Mycket

talar för att sådana patienter skall tagas emot i sjukhusens öppna vård

med förtur, vilket även torde ske på många håll. Behandling av sjuka i fall,

där den sjuke eljest icke skulle ha tillgång till läkare eller till läkare med

erforderlig specialutbildning, ligger också — som framgår av vad jag förut

anfört — helt i linje med syftet med sjukhusens öppna vård. Att sjukhusläkaren

undantagsvis kan behöva meddela vården utanför sjukhuset, t. ex.

i patientens eller i sin egen bostad, torde icke utgöra tillräckliga skäl för att

i lagen stadga särskild rätt härtill. Sådan rättighet torde för de enstaka fall

som här avses föreligga även utan någon speciell föreskrift, varvid dock den

begränsningen givetvis gäller, att verksamheten inte får inkräkta på tjänsteutövningen.

Å andra sidan innebär detta enligt mitt förmenande att heltidsanställd

sjukhusläkare inte utan huvudmannens medgivande kan utöva någon

praktik utanför sjukhuset, om man därmed menar drivandet av en rörelse.

Med det sagda har jag inte avsett att ge uttryck för i vilken utsträckning

huvudmännen hör medge sjukhusläkarna rätt att bedriva praktik

utanför sjukhuset. Jag har bara velat framhålla att det får bli föremål

för överenskommelse mellan parterna. I vissa fall, särskilt när det gäller

de större städerna, har det visat sig att det från allmänna synpunkter kan

vara lämpligt att sjukhusläkare får kortare tjänstgöringstid på sjukhuset

och rätt att utöva enskild praktik. Avtal härom förekommer redan nu

och skall givetvis kunna träffas även efter den nya lagens ikraftträdande.

Likaså bör medgivande kunna lämnas att meddela sjukvård på privata sjukvårdsanstalter.

Vilka läkarkategorier som skall kunna få rätt att bedriva

enskild praktik bör också överenskommas mellan parterna. Generella regler

angående sjukhusläkarnas verksamhet utanför sjukhuset får — i likhet

med vad som gäller för andra befattningshavare hos huvudmannen -— inta
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

79

gas i tjänstereglemente eller motsvarande. Något skäl att i sjukhuslagen

meddela föreskrifter om rätt eller förbud för sjukhusläkare att utöva enskild

praktik synes mig sålunda inte finnas.»

Utskottet

Vad departementschefen uttalat i denna del av propositionen har inte givit

utskottet anledning till erinran.

D. Tillsättning av läkare

Gällande bestämmelser

Enligt gällande bestämmelser (14 § sjukhuslagen) tillsättes de grupper

läkare, som motsvaras av lagförslagets överläkare — d. v. s. lasaretts-,

sanatorie- och epidemisjukhusläkare samt läkare vid mentalsjukhus med

mera än 150 vårdplatser — av Kungl. Maj :t medelst fullmakt. Innan tillsättning

sker skall medicinalstyrelsen uppgöra förslag till tjänstens återbesättande.

Å förslag skall uppföras de tre främsta av sökandena. Sedan förslag

upprättats, äger vederbörande sjukvårdsstyrelse avge förord till förmån för

någon av de å förslaget uppförda eller för någon som av reservant ansetts

böra erhålla förslagsrum. För Stockholms stad gäller i nu angivna hänseenden

vissa särbestämmelser. Enligt dessa tillsättes överläkare av Kungl.

Maj :t medelst förordnande på viss tid, vilken skall utgöra sex år, där ej

särskilda skäl till annat föranleder. Vidare uppgöres förslag icke av medicinalstyrelsen

utan av tre för ändamålet tillkallade sakkunniga, varav en, som

tillika är ordförande, utses av medicinalstyrelsen, en av karolinska institutets

lärarkollegium och en av överläkarna vid stadens sjukhus (inkl. mentalsjukhus)

gemensamt.

Anställningen medelst kungl. fullmakt innebär jämlikt § 36 regeringsformen

bl. a., att innehavaren icke kan skiljas från sin befattning annorledes

än efter rannsakning och dom.

Enligt nuvarande ordning tillsättes sj ukstuguläkare inklusive

tuberkulossjukstuguläkare och epidemisjukstuguläkare av sjukvårdsstyrelsen

antingen för viss tid eller tills vidare, i senare fallet med ömsesidig rätt

till minst sex månaders uppsägning. Tillsättandet skall ske efter ledigförklarande

som ombesörjes av vederbörande direktion. Något sakkunnigförfarande

för uppgörande av förslag är icke föreskrivet. Från medicinalstyrelsen

skall dock inhämtas yttrande om vederbörandes formella behörighet till

tjänsten och om lämpligheten av eventuell tjänsteförening. Sedan sådant

yttrande inhämtats, skall direktionen med eget yttrande överlämna ansökningshandlingarna

till sjukvårdsstyrelsen (se 14 § 2 mom. sjukhuslagen

och 48 § 2 mom. sjukhusstadgan).

S j ukhemsläkare motsvarar enligt nuvarande terminologi ansvarig

läkare vid anstalt för kroniskt sjuka, vårdhem för lättskötta sinnessjuka

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

och konvalescenthem. I fråga om tillsättande av sådan läkare äger bestämmelserna

för sjukstuguläkare motsvarande tillämpning.

Underläkare tillsättes av sjukvårdsstyrelsen efter förslag av tre av

medicinalstyrelsen utsedda sakkunniga på länsplanet och efter förord av

vederbörande överläkare och direktion. Förordnande å underläkartjänst må

ej utan Konungens medgivande avse längre tid än tre år i sänder.

Underläkare må av medicinalstyrelsen efter av vederbörande överläkare

gjord framställning, som tillstyrkts av sjukvårdsstyrelsen och direktionen,

förordnas att — med bibehållande av sina åligganden som underläkare —- i

egenskap av biträdande överläkare på eget ansvar handhava

vården av de sjuka å visst eller vissa sjukrum.

Extra läkare tillsättes av medicinalstyrelsen. Närmare regler om

tillsättningsförfarandet finnes icke i gällande författningar.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har anfört:

»Vid utformandet av regler för förfarandet vid tillsättning av sjukhusläkare

är det två skilda intressesynpunkter som bör beaktas. Å ena sidan är

det ett allmänt intresse att till sjukhusen knyta läkare med de bästa medicinska

kvalifikationerna. Skulle hänsyn tagas enbart till denna synpunkt,

borde alltså värderingen av de medicinska meriterna vara utslagsgivande

vid tillsättningen av tjänsterna. Å andra sidan är det fråga om befattningshavare

hos landsting och städer, och det kan då synas naturligt att dessa

själva får välja sina befattningshavare och därvid ha möjlighet att beakta

även andra förtjänster hos de sökande, såsom att de tillvunnit sig förtroende

i orten samt har kännedom om sjukhuset i fråga och ådagalagt förmåga att

samarbeta med andra anställda och med myndigheterna .

När det gäller de högsta sjukhusläkartjänsterna — överläkarna ■—

bryter sig nämnda intressen mot varandra i särskilt hög grad. I synnerhet

till dessa tjänster är det av vikt, att man kan förvärva de mest framstående

läkarna, inte minst med hänsyn till deras uppgift att vägleda de yngre läkarna.

Samtidigt är det emellertid just i fråga om överläkarna, som huvudmännen

har det största intresset av att få öva inflytande vid tillsättningen,

eftersom sjukhuscheferna oftast hämtas från deras led och anställningen

kan vara under en lång tid. För att tillgodose de skilda synpunkter som sålunda

gör sig gällande har det systemet utbildat sig, att medicinalstyrelsen

uppgör förslag, vari de tre främsta sökandena placeras i ordning efter sina

medicinska meriter, att huvudmannen därefter avger förord för någon av

dem som av styrelsen eller i reservation till styrelsens förslag uppförts på

detsamma samt att Kungl. Maj :t tillsätter befattningshavaren medelst fullmakt.

Beträffande överläkartjänsterna i Stockholm föreligger dock den skillnaden

i förfarandet, att särskilda sakkunniga upprättar förslaget samt att

Kungl. Maj :t tillsätter tjänsten medelst förordnande på viss tid.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 är 1959

81

Jag är ense med kommittén om att ett enhetligt förfarande nu bör föreskrivas

för tillsättningen av överläkar tjänsterna och att man därvid bör

utgå från den ordning som gäller inom landstingen och alla andra landstingsfria

städer än Stockholm. Däremot ställer jag mig tveksam till lämpligheten

av att som kommittén föreslagit öka antalet förslagsrum från tre

till fyra, om man därjämte bibehåller möjligheten för huvudmannen att ge

sitt förord åt en sökande, som blott av reservant ansetts böra tilldelas förslagsrum.

Kravet att endast de från medicinsk synpunkt mest framstående

läkarna skall få komma i fråga till dessa tjänster synes mig nämligen då

icke bli tillräckligt tillgodosett. Jag är emellertid av olika skäl böjd för att

nu slopa nyssnämnda möjlighet alt ge förord åt sökande utanför förslaget.

Sådan möjlighet förekommer inte, såvitt jag har mig bekant, vid andra

tjänstetillsättningar. Som även kommittén framhållit, är det inte heller

tillfredsställande att avgörandet av den krets av personer, som skall kunna

komma ifråga till befattningen, får vara beroende av en enda reservants

mening. Betänkligheterna blir givetvis mindre om man, som kommittén

föreslår, kräver att sökande stöds av minst två reservanter för att kunna få

förord men från principiell synpunkt synes det mig bäst att konstruktionen

icke medtages i den nya sjukhuslagen. För att huvudmännens valmöjligheter

inte skall bli mera begränsade än nu bör dock i samband därmed förslagsrummens

antal såsom kommittén förordat ökas från tre till fyra.

Jag föreslår sålunda den ordningen för tillsättning av överläkare att medicinalstyrelsen

upprättar förslag upptagande fyra sökande, att sjukvårdsstyrelsen

får avge förord för en av dessa samt att Kungl. Maj :t tillsätter befattningshavaren

med fullmakt.

Även för övriga sjukhusläkartjänster anser jag att man bör

söka åstadkomma ett enhetligt tillsättningsförfarande. Det kan i så fall rätt

gärna inte komma i fråga annat än att huvudmannen själv genom sjukvårdsstyrelsen

får tillsätta tjänsterna. Därigenom vinner man också fördelen

att tillsättningarna blir decentraliserade. Även med detta förfarande

är det möjligt att säkerställa att blott sökande med tillräckliga medicinska

kvalifikationer erhåller tjänsterna. För dessa skall nämligen liksom hittills

uppställas särskilda behörighetsvillkor. Sjukvårdsstyrelserna bör vidare ha

att välja endast mellan de främsta av sökandena. På de skäl jag förut anfört

bör därvid valmöjligheten endast få avse sådana sökande, som av sakkunnig

instans uppförts på förslag efter förtjänst och skicklighet. För

ifrågavarande tjänster, vilka tillsättes antingen på viss kortare lid eller genom

förordnande tills vidare, anser jag tillräckliga skäl inte föreligga att

frångå den för tjänstetillsättningar i allmänhet gällande ordningen med tre

förslagsrum. Förslaget bör inte upprättas av medicinalstyrelsen. Då skulle

för det första decentraliseringen i förfarandet gå förlorad, men det är framti—

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 7

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

för allt ett annat skäl som dikterat min inställning härvidlag. Jag kommer

strax in på vissa frågor rörande besvär över beslut enligt sjukhuslagen,

men jag vill redan i detta sammanhang deklarera, att jag i motsats till kommittén

anser den nuvarande möjligheten att genom besvär underställa medicinalstyrelsen

beslut av sjukvårdsstyrelse i tillsättningsärende böra bibehållas

och utsträckas till att avse alla läkartjänster. Därigenom får man

nämligen ytterligare garanti för att de medicinska meriterna vinner tillbörligt

beaktande vid tillsättningen av tjänsterna. Medicinalstyrelsen kan

emellertid i så fall inte tilldelas någon roll, varigenom styrelsen skulle komma

att få inverka på beslutet i första instans. I stället för medicinalstyrelsen

bör därför förslag liksom hittills upprättas av särskilda sakkunnig?

för varje sjukvårdsområde, utsedda i den ordning som Kungl. Maj:t före

skriver.

Från det enhetliga förfarandet för tillsättning av andra sjukhusläkare än

överläkare bör i överensstämmelse med kommitténs förslag undantag göras

i fråga om extra läkare, som anställes för att fullgöra överläkaruppgifter,

och sjukhemsläkare vid sjukhem med mindre antal vårdplatser

än 60. Nämnda extra läkare synes nämligen, liksom när det gäller överläkare,

böra tillsättas centralt. Dock bör det ankomma på medicinalstyrelsen

att förordna sådana extra läkare. Jag förutsätter, att dylika förordnanden

meddelas restriktivt. Med hänsyn till bestämmelserna i lagen om behörighet

att utöva läkarkonsten måste vidare extra läkare, som tidigare inte har

sådan behörighet, förordnas av medicinalstyrelsen eller efter dess bemyndigande

av sjukvårdsstyrelsen. Sjukhemsläkare vid mindre sjukhem bör å

andra sidan kunna utses av sjukvårdsstyrelsen i den ordning styrelsen själv

bestämmer.

Såväl i fråga om andra extra läkare och sjukhemsläkare som beträffande

sjukstuguläkare bör vidare medicinalstyrelsen kunna medge undantag

från det föreslagna tillsättningsförfarandet. Extra läkare kan sålunda behöva

tillsättas så snabbt att den ordinarie ordningen icke kan tillämpas eller för

så kort tid att det ter sig onödigt att använda ett omständligt förfarande. Vad

åter angår sjukstuguläkare är tjänsten ofta endast avsedd att uppehållas

som bisyssla av tjänsteläkaren eller annan läkare. Även vid sjukhem med

mer än 60 vårdplatser kan det förekomma att blott deltidstjänstgörande

läkare erfordras. I de fall då medicinalstyrelsen sålunda bör kunna meddela

dispens från det omständligare förfarandet, varvid även generell dispens

bör kunna förekomma, får tillsättningen ske i den ordning sjukvårdsstyrelsen

finner lämplig.

Beträffande den tidsperiod som förordnanden på de olika

läkartjänsterna skall a v s e är jag helt ense med kommittén. Biträdande

överläkare bör sålunda förordnas för sex år i sänder. Tjänsten bör närmast

vara att betrakta som en genomgångstjänst, men möjlighet bör finnas att

genom omförordnande låta en biträdande överläkare stanna kvar på tjäns
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959 83

ten ända till pensionsåldern. Som en del remissinstanser framhållit, kan det

emellertid i vissa fall — särskilt när det gäller undervisningssjukhusen —

vara önskvärt att en cirkulation äger rum på dessa tjänster. I lagen bör därför

inrymmas befogenhet att förhindra förnyat förordnande, och denna befogenhet

bör ges åt medicinalstyrelsen. — Behovet av cirkulation gör sig i

än högre grad gällande i fråga om underläkartjänslerna, som i stor utsträckning

måste anlitas för att ge de unga läkarna nödvändig praktik under erfaren

ledning. Liksom hittills bör därför förordnande icke få meddelas för

längre tid än tre år, och förlängning därutöver bör få ske blott efter medicinalstyrelsens

medgivande. Styrelsen bör vidare — som kommittén föreslagit

— få rätt att föreskriva dels att vissa underläkartjänster endast får tillsättas

med kortare förordnanden än tre år, dels att den som haft en underläkartjänst

under tre år inte får förordnas på annan sådan tjänst vid samma klinik

eller samma sjukhus, om det är odelat. För att tillgodose berättigade

krav på kontinuitet bör å andra sidan generellt medgivande kunna lämnas

till förnyat förordnande på vissa underläkartjänster, och medicinalstyrelsen

bör även i övrigt handha sina nu angivna befogenheter så att onödiga

förflyttningar undvikes. Jag räknar med att det på detta sätt skall bli möjligt

att tillgodose de skilda synpunkter, som framförts i denna fråga under

remissbehandlingen. ■— Beträffande sjukstuguläkare och sjukhemsläkare

bör i fråga om tiden för förordnande endast stadgas att förordnande skall

ineddelas tills vidare. Uppsägningstidens längd bör sålunda inte regleras i

författning utan i anslutning till anställningsavtalet. — Anställningstiden

för extra läkare kommer självfallet att variera med hänsyn till de omständigheter

som föranlett inrättandet av tjänsten. Förordnande på sådan tjänst

hör alltid meddelas för viss tid.»

Motion

I motionen II: 429 har hemställts, »att riksdagen beslutar att 17 § 4 mom.

i sjukhuslagen får följande lydelse: ''Underläkare förordnas av sjukvårdsstyrelse

för högst tre år. Å sjukhusinrättning med minst två underläkartjänster

skall dock minst en underläkare kunna förordnas för högst tre

treårsperioder. Vid tillsättandet av tjänst som underläkare förfares i tilllämpliga

delar på sätt är stadgat i 2 inom. Medicinalstyrelsen äger utfärda

ytterligare föreskrifter.’»

Utskottet

Det i motionen 11:429 framställda yrkandet är avsett att möjliggöra att

vid sjukhus med flera underläkartjänster åtminstone en underläkare stannar

längre än tre år på sin tjänst. Motionärerna delar uppfattningen att eu

viss cirkulation på underläkartjänsterna bör äga rum men håller före, att

cirkulation på alla underläkartjänster måste inverka menligt på sjukvårdens

standard, då man därigenom skulle förlora den kontinuitet i arbetet som

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

garanteras genom en äldre erfaren underläkare. I motionen framhålles vidare,

att de äldre underläkarnas lokalkännedom och personalkunskap ofta

utgör en värdefull tillgång.

I detta sammanhang behandlar utskottet även det i motionerna 1:315

och 11:387 (se ovan under A) framställda yrkandet, att riksdagen måtte

uttala sig till förmån för en väsentlig ökning av antalet biträdande överläkare.

Till stöd för detta yrkande anföres liknande skäl som för den ovannämnda

motionen. Sålunda yttras i förevarande motioner, att en väsentlig

ökning av antalet biträdande överläkare bör vara ett verksamt medel att

uppnå större kontinuitet i arbetet på sjukhusen.

Utskottet delar den i samtliga förevarande motioner framkomna uppfattningen,

att största möjliga kontinuitet i sjukhusarbetet bör eftersträvas

genom att åtminstone någon läkare utom överläkaren tjänstgör längre tid

än tre år vid sjukhuset. Delvis bör detta kunna uppnås genom att möjlighet

öppnas att inrätta tjänster som biträdande överläkare på samtliga sjukhus

och kliniker, där så kan anses motiverat.

Med hänsyn till nödvändigheten av cirkulation på underläkartjänsterna

bör i lagen icke inskrivas generell rätt för huvudmännen att vid sjukhus

med flera underläkare ge en av dessa förlängt förordnande. Enligt propositionen

skall omförordnande kunna ske, om medicinalstyrelsen så medgiver.

Utskottet förutsätter, att medicinalstyrelsen vid sin prövning kommer

att ta största möjliga hänsyn till önskemålet om kontinuitet i sjukhusarbetet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet icke tillräckliga skäl

föreligga att tillstyrka motionen II: 429.

E. Konsultläkare

Sjukliuslagstiftningskommittén

Kommittén uttalar att möjlighet alltid finns för huvudman eller chefsläkare

att för särskilda uppgifter konsultera utomstående läkare, s. k.

konsultläkare. Så förekommer för närvarande i icke obetydlig omfattning.

Kommittén anser dock icke påkallat att i lagen reglera dessa läkares tillsättning

och ställning in. m. Det bör enligt kommittén vara tillfyllest att

anmälan om antagande av konsultläkare göres till medicinalstyrelsen, så

att styrelsen får möjlighet ingripa om anmälan skulle ge anledning därtill.

Med konsultläkare avses i förslaget endast läkare, som icke är anställd

vid annat av sjukhuslagen omfattat sjukhus. Anmälningsskyldighet kan

nämligen icke anses erforderlig beträffande läkare som är tillsatt i sjukhuslagens

ordning. Vidare bör ej heller varje form av konsultation komma

i betraktande utan en förutsättning bör enligt kommittén vara, att läkaren

för konsultationsuppgiften i fråga kan anses vara stadigvarande knuten

till sjukhuset.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

85

Departementschefen

Föredragande departementschefen har anfört:

»Förutom genom besättande av de tjänster, som jag nu talat om, bör i enlighet

med kommitténs förslag utanför sjukhuset verksamma specialister

kunna stadigvarande beredas tjänstgöring på sjukhus. Dessa s. k. konsultläkare

bör förordnas av sjukvårdsstyrelsen. Jag finner i likhet med kommittén

det icke påkallat att närmare reglera anställandet av dessa läkare

eller deras ställning. Det för sjukhuspersonalen stadgade förbudet att mottaga

särskild ersättning av patienter, som är intagna på sjukhuset, skall

dock gälla även för konsultläkare. Den av kommittén föreslagna anmälningsskyldigheten

till medicinalstyrelsen rörande antagande av konsultläkare

anser jag vara av visst värde, men det saknas anledning att intaga bestämmelser

härom i sjukhuslagen.»

Utskottet

Vad propositionen innehåller i fråga om konsultläkare har icke föranlett

någon erinran från utskottets sida.

XII. Intagning och utskrivning av patienter

Gällande bestämmelser

Enligt gällande bestämmelser (23 § 1 mom. 5 och 6 sjukhusstadgan) tillkommer

det vederbörande chefsläkare att avgöra, om inträdessökande må

intagas å det sjukhus eller den avdelning där läkaren ansvarar för vården.

Härifrån gäller såtillvida undantag, som det för två fall är stadgat att den

inträdessökandes vårdbehov ej må prövas. Det ena fallet avser den, som

enligt bestämmelse i lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

erhållit föreskrift eller anmaning att låta intaga sig till vård

å allmänt sjukhus eller beträffande vilken förordnande, som avses i 21 §

nämnda lag, blivit meddelat (45 § 5 mom. första stycket sjukhusstadgan).

Det andra fallet gäller den som av läkare förklarats behäftad med eller

misstänkes vara behäftad med sådan sjukdom, som i 2 § 1 eller 6 mom.

eller 24 § epidemilagen avses (56 § 1 mom. 3 sjukhusstadgan).

Vidare finnes för Stockholms stads sjukhus en specialbestämmelse (21 §),

att sjuk, som av förste stadsläkaren remitterats till intagning å sjukhus,

skall omedelbart mottagas å sjukhuset, såframt plats finnes ledig å avdelning,

där han bör vårdas. Angives den sjukes behov av sjukhusvård såsom

trängande skall han omedelbart mottagas till vård, även om det fastställda

antalet sjukplatser å avdelningen därigenom skulle överskridas.

.S jukhuslagstiftningskommittén

Kommittén anser alt någon ändring inte bör göras i den allmänna regeln

alt det ankommer på den ansvarige sjukhusläkaren

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

att avgöra om intagning skall ske. Det är enligt kommittén dock

en brist i nuvarande lagstiftning, att det icke ges klart uttryck åt att en förutsättning

för intagning också är att sjukhusets huvudman har skyldighet

att bereda den inträdessökande sluten vård. Kommittén anför härom.

Sökanden bör vara antingen bosatt inom sjukvårdsområdet eller också

vistas inom området och vara i behov av omedelbar vård. 1 det senare

fallet får vid intagningstillfället de medicinska synpunkterna vara ensamt

avgörande; en förflyttning till eget sjukvårdsområde kan på ett senare

stadium bli aktuell. Föreligger däremot intet omedelbart vårdbehov, måste

redan vid intagningen konstateras, huruvida sökanden är bosatt inom

sjukvårdsområdet. Där så erfordras, ankommer det givetvis på sysslomannen

att biträda vid utredningen härav. Vårdskyldighet kan emellertid även

föreligga genom frivilligt åtagande från huvudmannens sida, t. ex. genom

interna avtal mellan sjukhushuvudmännen. Även härutöver bör sjukvårdsstyrelse

vara oförhindrad att lämna medgivande till intagande av sjuk,

som ej omfattas av huvudmannens vårdskyldighet.

Principen bör sålunda enligt kommittén alltid vara, att kretsen av dem

vilka kan ifrågakomma till vård bestämmes antingen direkt i lagen eller

genom av huvudmannen ingångna avtal eller av sjukvårdsstyrelsen lämnade

medgivanden, medan det medicinska vårdbehovet bedömes av sjukhusläkaren.

I några undantagsfall anser kommittén dock att inskränkningar

bör ske i sjukhusläkarens rätt att ensam avgöra vårdbehovet. Det gäller de

fall där behovet av vård redan prövats av annan läkare. De två nu gällande

undantagen — köns sjuk som förelagts sjukhusvård och den som lider av

/ller misstänkes lida av sjukdom som avses i epidemilagen —torde böra

gälla oförändrade. Ytterligare ett par dylika särfall anser kommittén emellertid

böra tilläggas.

Enligt gällande lagar om avbrytande av havandeskap, om sterilisering

och om kastrering äger medicinalstyrelsen under vissa förutsättningar

lämna tillstånd till operation som avses i dessa lagar. Medicinalstyrelsens

beslut fattas enligt 29 § i instruktionen för styrelsen av en särskild nämnd,

socialpsykiatriska nämnden, bestående av tre ledamöter, varav två utses

av Kungl. Maj:t och en är befattningshavare på styrelsens byrå för socialoch

rättspsykiatri. I regel är två av ledamöterna läkare och en lekman.

Operation må som regel utföras endast å lasarett, därmed jämförlig anstalt

eller sjukstuga.

Kommittén anför i anslutning härtill att det stundom förekommer att

en kvinna, som erhållit medicinalstyrelsens tillstånd till abortoperation

och söker inträde å vederbörligt sjukhus för att få operationen utförd, icke

blir mottagen, emedan sjukhusläkaren anser, att tillståndet till abort icke

bort beviljas, eller över huvud icke vill befatta sig med dylika fall. Kommittén

fortsätter.

Olika meningar kan självfallet råda om de förutsättningar, under vilka

abort bör medgivas, men det kan omöjligen godtagas att samhället å ena

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

sidan genom lag reglerar rätten att erhålla tillstånd till abort men å andra

sidan icke öppnar möjlighet för den, som i laga ordning erhållit sådant tillstånd,

att bli intagen och undersökt å samhällets egna sjukhus. Kommittén

anser sig därför icke kunna underlåta föreslå, att om tillstånd som här

avses föreligger, läkaren ej får ställa sig avvisande mot kvinnan utan bör

vara pliktig att intaga henne och göra de undersökningar och observationer

som han anser påkallade för sin bedömning av fallet. Härigenom vinnes

också bättre kontakt med kvinnan, vilket ökar möjligheterna att, där så

är önskvärt, få henne att ändra sin inställning. Med skyldigheten att intaga

kvinnan behöver icke följa förpliktelse att utföra operationen. Det kan

föreligga medicinsk kontraindikation mot denna. Ej heller hör en läkare

tvingas att utföra eu operation som strider mot hans samvete. Å andra sidan

får icke chefläkarens åsikt i dessa angelägenheter vara avgörande för hela

den avdelning som står under hans ledning. Ehuru behov av föreslagen

bestämmelse endast föreligger med avseende å aborter, bör bestämmelsen

i princip dock gälla även övriga operationer, vartill medgivande lämnas

av medicinalstyrelsen d. v. s. sterilisering och kastrering.

Beträffande vården av kroniskt sjuka har det enligt kommittén i allmänhet

visat sig mindre rationellt att låta de olika sjukhemsläkarna ensamma

förfoga över vårdplatserna. Ytterst beror detta på att dessa platser

praktiskt taget över allt är otillräckliga. Kommittén anser det därför vara

angeläget att de tillgängliga vårdplatserna disponeras med hänsyn tagen

till hela sjukvårdsområdets behov. Härigenom vinnes större garanti för

att de som är i största behov av vård också i första hand blir omhändertagna.

Kommittén vill för detta ändamål föreslå, att sjukvårdsstyrelse

beredes rätt att bemyndiga viss läkare att hänvisa vårdbehövande till

intagning å sjukhem. Där självständig kronikeravdelning å lasarett kommer

till stånd, är det naturligt, att överläkaren på denna avdelning erhåller

dylikt bemyndigande. I avbidan på tillkomsten av dylika avdelningar kan

t. ex. överläkare vid lasarettsanslutet kronikerhem eller förste provinsialläkaren

ifrågakomma. Då i dessa fall även sociala synpunkter bör beaktas

vid bedömande av intagningsbehovet, kan det enligt kommittén vara lämpligt

att läkaren biträdes av någon som särskilt utreder denna sida av vårdbehovet.

Skall ett dylikt hänvisningsförfarande kunna fungera, måste det — framhåller

kommittén — kompletteras med en föreskrift om att sjukvårdsstyrelsen

kan bestämma att ansökan om intagning på sjukhem som här

avses skall göras i viss ordning t. ex. att den skall inges till sjukvårdsstyrelsen

eller till den bemyndigade läkaren. Skulle nämligen ansökning

såsom eljest gäller få göras direkt till hemmets läkare, skulle vårdplatserna

säkerligen hl i fyllda på grund av dessa ansökningar och några platser e j

stå till förfogande för den som hänvisats av den bemyndigade läkaren.

Den nu föreslagna ordningen bör enligt kommitténs mening icke begränsas

till sjukhem för kronikervård utan hör gälla alla sjukhem. Samma

problem möter nämligen mer eller mindre å alla sjukhus av denna typ.

Vårdplatserna å hemmen för konvalescentvård behöver t. ex. ofta reserve
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

ras för patienter som utskrivits från lasarett. Även hemmen för lättskötta

psykiskt sjuka är ännu i allmänhet otillräckliga för det föreliggande vårdbehovet.

Självfallet bör bemyndigande att verkställa hänvisning kunna

lämnas till olika läkare för olika typer av sjukhem.

Kommittén påpekar härefter att i Stockholm gäller vissa särskilda bestämmelser

om rätt för förste stadsläkaren att få patient intagen å sjukhus.

Något behov av en dylik rätt för andra än trängande vårdfall —

huvudsakligen tillhörande akutsjukvården -— anser kommittén dock ej

föreligga. Av väsentlig betydelse är, att intagning i dylika fall skall ske, även

om det fastställda antalet vårdplatser därigenom överskrides. I denna form

anser kommittén att bestämmelsen bör bibehållas. Ehuru den huvudsakligen

torde vara aktuell för storstädernas vidkommande, bör regeln i princip

gälla hela landet. Det synes icke lämpligt att rätten knytes till viss i

författningstexten angiven läkare utan den bör gälla läkare som därtill

utsetts av sjukvårdsstyrelsen.

Kommittén behandlar härefter frågan om delegering av beslutanderätten

när det gäller intagning och utskrivning av patienter.

Härom anför kommittén.

Ehuru intagning i princip skall beslutas av den läkare, som är chef för

sjukhuset eller specialavdelningen, är det av praktiska skäl nödvändigt att

han erhåller möjlighet att under vissa förhållanden delegera sin bestämmanderätt

härutinnan till annan läkare på sjukhuset d. v. s. regelmässigt

till någon av de honom underställda läkarna. Sådan delegation torde vara

erforderlig för tid, då han icke är tillstädes på sjukhuset eller eljest är upptagen

av operationer eller dylikt men bör ej ske om chefläkaren själv har

möjlighet att pröva intagningsbehovet. Det är nämligen angeläget att behovet

prövas av en så kvalificerad läkare som möjligt, så att icke vårdplatser

onödigtvis tages i anspråk. Undantag från regeln kan vara motiverat

beträffande biträdande överläkare. Sådan läkare bör, om överläkaren så

anser lämpligt, kunna erhålla ett generellt bemyndigande såvitt avser de

vårdplatser, för vilka han är ansvarig. Kommittén har för övrigt övervägt

att redan i lagen tillerkänna biträdande överläkare självständig intagningsrätt

beträffande hans egna vårdplatser men avvisat detta, enär kommittén

anser det vara av betydelse, att överläkaren ytterst disponerar över alla

vårdplatser på hela specialavdelningen. Ett splittrande av dispositionsrätten

mellan alltför många läkare kan vara till hinder för ett rationellt utnyttjande

av sjukhuset.

Beslutar underordnad läkare till följd av delegation, att viss patient skall

intagas eller vägrar han intagning, har han ensam ansvaret för denna åtgärd.

Överläkaren är å andra sidan ansvarig för att han icke delegerar sin

beslutanderätt till annan läkare än den som han anser kompetent för uppgiften.

Beslut om delegation bör icke kräva någon särskild form. Det måste

också kunna när som helst återkallas. Samma regler bör i princip gälla

för utskrivning av patienter. Behov av delegation i dessa fall torde dock

sällan föreligga.

I fråga om mentalsjukhus gäller angående intagning och utskrivning

särskilda bestämmelser enligt sinnessjuklagen. Kommittén har icke

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

ansett sig kunna föreslå någon ändring av de bestämmelser, som i detta ämne

gäller för ifrågavarande sjukhus utan dessa frågor bör, med hänsyn till

de särskilda synpunkter som av rättssäkerhetsskäl här måste anläggas,

prövas i samband med en översyn av sinnessjuklagen.

Remissyttrandena

I fråga om innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till den

redogörelse därför, som finnes i propositionen å s. 203—208.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har anfört:

»De av kommittén föreslagna allmänna reglerna för intagning

och utskrivning av patienter kan jag i stort sett biträda. Sålunda är jag

ense med kommittén om att det i allmänhet skall ankomma på den ansvarige

läkaren vid sjukhuset eller kliniken att avgöra om intagning och utskrivning.

Inte heller har jag något att erinra mot de normer som föreslagits

för intagningen. Den från läkarhåll begärda modifieringen av bestämmelsen

att utan sjukvårdsstyrelsens medgivande ingen annan får intagas

på sjukhus än den för vilken huvudmannen enligt lagen eller avtal har att

ombesörja anstaltsvård förefaller mig sålunda icke nödvändig. För de fall

som avses torde sjukvårdsstyrelsen lämna medgivande, i den mån tillräckliga

vårdresurser härför finns. Även generellt medgivande kan därvid komma

i fråga.

Beträffande kommitténs förslag till undantag från regeln om den

ansvarige läkarens rätt att bestämma om intagning har stark remisskritik

riktats mot förslaget om skyldighet att på sjukhus intaga kvinna som fått

tillstånd till abortoperation. Det är otvivelaktigt en mycket ömtålig fråga,

som kommittén här försökt få reglerad. Dessbättre är emellertid, enligt vad

medicinalstyrelsen upplyst, läget i dag helt annorlunda än när kommittén

lade fram sitt förslag. Det som då utgjorde ett stort problem, nämligen hur

den som fått tillstånd till abort skulle kunna garanteras att också få aborten

utförd, är i dag i praktiken ingen större fråga. Orsaken till denna förändring

är främst att antalet abortsökande undergått en glädjande minskning.

Numera har i regel redan då aborttillståndet lämnas en läkare åtagit

sig att utföra operationen. Under sådana förhållanden anser jag anledning

f. n. saknas att i sjukhuslagen upptaga någon bestämmelse av föreslaget

innehåll.

Den möjlighet till centralisering inom sjukvårdsområdet av intagningen

på sjukhem, som kommittén ansett höra införas, finner jag i betraktande

av de bristande vårdresurserna på området värdefull. Meningen är givetvis

att samtliga sjukhem av visst slag skall kunna inbegripas i denna ordning.

Därvid synes det naturligt, att uppgiften att fördela vårdplatserna

lägges på överläkaren vid lasarettsanslutet sjukhem eller i förekommande

fall vid självständig lasarettsavdelning för motsvarande vård.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

Jag delar också kommitténs uppfattning att sjukvårdsstyrelsen skall

kunna bemyndiga viss läkare att förordna om intagning på vilket sjukhus

som helst inom sjukvårdsområdet, i fall då vårdbehovet är trängande, och

att intagning därvid skall ske även om det fastställda vårdplatsantalet överskrides.

En sådan regel har befunnits erforderlig i Stockholm och torde i

huvudsak endast vara aktuell i storstäderna. Möjligheten bör dock icke begränsas

till dessa.

Även beträffande övriga av kommittén i denna del behandlade frågor ansluter

jag mig till kommitténs uppfattning.»

Motioner

I motionerna I: 31i och II: 386 har hemställts, att riksdagen vid behandling

av förslaget till sjukhuslag måtte besluta »göra ett tillägg till 22 §, 1

inom., st. 3, av följande lydelse: ''Utan sådant medgivande må dock i undantagsfall

annan vårdsökande intagas då speciella skäl härför föreligger.’»

Utskottet

Sjukhushuvudmännen är, såväl enligt gällande lag som enligt förslaget,

i princip inte skyldiga att bereda vård för andra än dem som är bosatta

inom sjukvårdsområdet eller som vid vistelse där blir i behov av omedelbar

vård. Det står emellertid huvudmännen fritt att bereda vård även för

andra personer. Så förekommer också i avsevärd omfattning. Huvudmännen

har sålunda i stor utsträckning genom avtal förbundit sig att bereda

vård för varandras patienter. Vidare torde det vara vanligt, att läkare, som

prövar frågor om intagning, anses ha generellt bemyndigande att lägga in

jämväl patienter, för vilka huvudmannen inte är vårdskyldig.

Förevarande motionsyrkande går ut på att läkare, som avgör frågor om

intagning på sjukhus, skall »i undantagsfall — — — då speciella skäl

föreligger» kunna taga in patient, för vilken huvudmannen icke har skyldighet

att bereda sluten vård. Härmed avses enligt motionärerna fall, där

det med hänsyn till patientens förhållanden och särskilt de psykiska förutsättningarna

för en framgångsrik behandling skulle vara oskäligt och med

hänsyn till sjukvårdens effektivitet olämpligt att vägra intagning. I motionerna

framhålles, att en sådan rätt för läkare inte torde ge upphov till svårigheter

av större omfattning, eftersom patienten alltid skulle nödgas

erlägga utomlänsavgift.

Enligt utskottets mening bör frågor, huruvida personer för vilka huvudmannen

inte är vårdskyldig skall få intagas på sjukhus, avgöras av huvudmannen

själv. Såvitt utskottet känner till, har det emellertid hittills aldrig

förekommit att en huvudman, som haft vårdplatser tillgängliga, vägrat

bereda vård för utomlänspatient, som velat betala de med vården förenade

kostnaderna.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

De föreslagna bestämmelserna utgör intet hinder för huvudman att delegera

sin beslutanderätt i frågor om intagning till direktionen eller vederbörande

läkare. Tvärtom torde detta ofta vara en praktisk ordning. Även

om vårdbehovet i förevarande fall inte är akut, kan det nämligen vara

förenat med påtagliga olägenheter om avgörandet av intagningsfrågan får

anstå till närmaste sammanträde med sjukvårdsstyrelsen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig utskottet icke kunna biträda

ovannämnda motionsyrkande, utan utskottet ansluter sig till den i

propositionen uttalade ståndpunkten.

Inte heller i övrigt har de i propositionen framlagda förslagen givit utskottet

anledning till erinran.

XIII. Besvär

Gällande bestämmelser

I fråga om rätt till klagan över sjukvårdsstyrelses beslut gäller

i första hand landstingslagens respektive kommunallagens bestämmelser.

Sjukhusstadgan innehåller emellertid därutöver vissa särbestämmelser

om besvär över beslut av sådan styrelse.

Klagan över beslut av landstingskommuns sjukvårdsstyrelse må, enligt

78 § 2 mom. landstingslagen, anföras hos Kungl. Maj:t av den som är medlem

av landstingskommunen. Besvären må endast grundas därpå att beslutet

icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning

eller annorledes överskrider landstingets befogenhet eller kränker

klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund (de s. k. kommunala

besvärsgrunderna). Besvären prövas av regeringsrätten.

Klagan över beslut av sjukvårdsstyrelse i stad utanför landsting må, enligt

76 § 2 mom. kommunallagen och 80 § 2 mom. kommunallagen för

Stockholm, på samma grunder som nyss sagts anföras av medlem av stadskominunen.

Besvären skall emellertid anföras hos länsstyrelsen (i Stockholm

hos överståthållarämbetet) i stället för hos Kungl. Maj:t. Länsstyrelsens

beslut kan sedan överklagas till Kungl. Maj :t (regeringsrätten).

Landstingskommun och kommun äger vidare enligt den nya kommunallagstiftningen

utse särskild nämnd — s. k. besvärsnämnd — med uppgift att

upptaga och avgöra besvär över beslut av styrelse eller nämnd om tillsättande

av eller förordnande å tjänstebefattning eller entledigande från sådan

befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan

över beslutet eljest skolat föras enligt de kommunala besvärsreglerna. Om

dylik besvärsnämnd finnes inrättad, äger den som icke åtnöjes med beslut

av styrelse eller nämnd som förut sagts föra talan hos besvärsnämnden.

Någon begränsning av besvärsgrunderna gäller icke härvid. Beträffande kla
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

gan över besvärsnämnds beslut gäller åter de vanliga kommunala besvärsreglerna.

Endast de kommunala besvärsgrunderna får sålunda åberopas.

Enligt sjukhusstadgan (30 och 48 §§ jämförda med 53, 54, 56, 56 a och

56 b §§) gäller följande undantagsbestämmelser:

A) Förord till tjänst som lasarettsläkare, sanatorieläkare, epidemisjukhusläkare

och överläkare må överklagas av ledamot av sjukvårdsstyrelsen

eller den som författningsenligt äger deltaga i styrelsens överläggningar

eller vars enskilda rätt beröres av beslutet. Klagan må föras endast på den

grund att förordsbeslutet ej tillkommit i laga ordning. Ändring skall sökas

hos Kungl. Maj :t men besvären skall ingivas till medicinalstyrelsen.

B) Beslut rörande tillsättning av tjänst som underläkare, sjukstuguläkare,

tuberkulossjukstuguläkare, epidemisjukstuguläkare och ansvarig läkare

vid anstalt för kroniskt sjuka eller konvalescenthem får överklagas

av samma personer som anförts under A). Besvärsrätten är här icke begränsad

till någon särskild besvärsgrund; prövning av intressenternas meriter

är sålunda möjlig. Besvärsinstans är medicinalstyrelsen. Dennas beslut

kan i vanlig ordning överklagas till Kungl. Maj :t.

Rätten till besvär över sj ukhusdirektions beslut regleras i sjukhuslagen,

i vars 12 § stadgas, att om ledamot av direktionen eller någon som

äger deltaga i direktionens överläggningar eller vars enskilda rätt beröres

av direktionens beslut förmenar, att sådant beslut ej tillkommit i laga ordning

eller icke åtnöjes med dylikt beslut i fråga rörande sjukvård, läkares

tjänsteutövning, sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden eller entledigande

av sådan personal, må den missnöjde klaga hos medicinalstyrelsen. Över

medicinalstyrelsens beslut får klagan föras hos Kungl. Maj :t.

För Stockholm, Göteborg och Malmö gäller särbestämmelser, innebärande

en något vidgad besvärsrätt. Klagorätt är här, enligt reglerna i 12 § sjukhuslagen,

medgiven jämväl över beslut om antagande av befattningshavare

tillhörande sjukvårdspersonalen.

Departementschefen

Föredragande departementschefen har anfört:

»I likhet med kommittén är jag av den uppfattningen att de allmänna

kommunala besvärsreglerna bör gälla beträffande sjukvårdsstyrelses och

direktions beslut, om inte särskilda skäl föranleder en särreglering av

besvärsrätten. Jag är också ense med kommittén om att sådana skäl endast

föreligger i fråga om tillsättning av tjänst, för vilken speciella behörighetsvillkor

är uppställda. Däremot är jag såtillvida av annan mening än kommittén,

att jag liksom besvärssakkunniga anser att man om möjligt bör

undvika att tillskapa nya besvärsformer i sjukhuslagen. I den mån man

anser sig böra frångå kommunalbesvärsreglerna, bör därför klagan få föras

till medicinalstyrelsen enligt de vanliga reglerna för förvaltningsbesvär.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

93

Då jag här talat om tjänstetillsättningar, är det givetvis i första hand

sjukhusläkartjänsterna, som jag åsyftar. Vad först beträffar tillsättningen

av överläkare inrymmer det av mig förordade förfarandet intet annat beslut

av sjukvårdsstyrelse än om förord till tjänsten. Det synes mig naturligt,

att sådant beslut inte bör få överklagas på annan än de för kommunalbesvär

gällande grunderna. Meningen är ju, att sjukvårdsstyrelsen skall få

välja bland de sökande som upptagits på förslaget utan att vara bunden av

den ordning vari de placerats med hänsyn till sina medicinska meriter.

I det sammanhanget må även påpekas, att medicinalstyrelsens förslag liksom

hittills skall kunna överklagas till Kungl. Maj :t. Föranleder besvärsprövningen

någon ändring, bör sjukvårdsstyrelsen få taga ställning till

förordsfrågan på grundval av det ändrade förslaget.

Som jag redan tidigare framhållit, bör sjukvårdsstyrelses beslut angående

tillsättning av annan sjukhusläkare än överläkare få överklagas till medicinalstyrelsen

genom förvaltningsbesvär. Besvärsprövningen bör därvid även

kunna avse de sakkunnigas förslag. Under sådana förhållanden föreligger

intet behov av rätt att föra särskild besvärstalan över dylikt förslag. Skulle

medicinalstyrelsen finna av de sakkunniga upprättat förslag böra ändras,

bör styrelsen i allmänhet låta sjukvårdsstyrelsen få tillfälle att uttala sig

om huruvida ändringen föranleder sjukvårdsstyrelsen att frångå sitt tillsättningsbeslut.

Över huvud taget bör medicinalstyrelsen i sin besvärsprövning

— i överensstämmelse med Kungl. Maj :ts praxis vid tillsättning av

överläkare —• tillmäta sjukvårdsstyrelsens ställningstagande största beaktande

och endast i undantagsfall frångå detta. Som jag tidigare sagt är ju

tanken bakom tillsättningsförfarandets utformning den, att huvudmannen

skall ha en verklig valrätt vid tillsättningen av sina egna befattningshavare.

Behörighetsvillkor finns redan nu föreskrivna även för andra tjänster vid

sjukhus än läkartjänster och kan komma att tillskapas för ytterligare

personalkategorier. Den nu diskuterade besvärsrätten till medicinalstyrelsen

bör emellertid vara begränsad till att avse läkartjänster.

Till sist vill jag också något beröra den av besvärssakkunniga i deras

remissyttrande upptagna frågan om besvärsrätt över beslut, som meddelas

av enskild tjänsteman. Då sjukvårdsdirektör, dvs. den högste förvaltningschefen

för sjukhusen i de större städerna, meddelar beslut i ärende, som på

andra håll avgöres av direktion, synes det mig naturligt, att besvär får

anföras över beslutet i den ordning som gäller för besvär över direktions

beslut. I övrigt anser jag det däremot inte påkallat att stadga särskild rätt

att överklaga tjänstemans avgörande.»

Utskottet

Utskottet biträder att besvärsreglerna på förevarande område utformas

i enlighet med vad i propositionen föreslagits.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

XIV. Specialmotivering till sjukhuslagen

Propositionen

Beträffande specialmotiveringen till förslaget till sjukhuslag får utskottet

hänvisa till propositionen s. 220—235.

Utskottet

Beträffande 6 § vill utskottet uttala, att utskottet förutsätter, att något

hinder icke skall föreligga för att förlägga i stadgandet avsedd epidemivårdanstalt

utanför sjukvårdsområdet.

XV. Ändringar i epidemilagen

Propositionen

Beträffande förslaget till ändringar i epidemilagen får utskottet hänvisa

till propositionen s. 235.

Motioner

I motionerna I: 16b och II: 215 har hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att 9 § epidemilagen skall upphöra att gälla.

Utskottet

De genom propositionen föreslagna ändringarna i epidemilagen föranleder

ingen erinran från utskottets sida.

I motionerna I: 164 och II: 215 yrkas, att 9 § epidemilagen skall upphöra

att gälla. I detta lagrum stadgas, att, då fall av epidemisk sjukdom inträffat,

skall, om hälsovårdsnämnden så påfordrar, från predikstolen kungöras

att sådan sjukdom utbrutit samt därjämte lämnas uppgift om platsen för

sjukdomsfallet ävensom anvisning om nödiga försiktighetsmått. Motionärerna

anför till stöd för sitt yrkande att det utan närmare utredning

synes vara klart att lagrummet numera saknar praktisk betydelse.

Utskottet är ense med motionärerna såtillvida, att kungörandet enligt

9 § epidemilagen inte har någon större praktisk betydelse. Det kan därför

synas motiverat, att stadgandet utgår ur lagen. Emellertid torde i samband

därmed böra undersökas om nämnda kungörande bör ersättas med kungörande

i annan form. Till denna fråga är utskottet inte nu berett att ta

ställning. Vidare må anföras, att kungörandet inte är obligatoriskt och därför

knappast kan utgöra någon belastning för vederbörande myndigheter.

Frågan om upphävande av föreskriften torde därför lämpligen kunna prövas

i samband med den översyn av epidemilagen som departementschefen

enligt vad han anfört i propositionen avser att föranstalta om. Motionsyrkandet

bör alltså inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1959

De förslag, som propositionen i övrigt innehåller, liksom de uttalanden

av föredragande departementschefen, som här icke närmare berörts, har

icke givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

XVI. Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition,

nr 19;

B. att yrkandet under 3) i motionerna I: 315 och II:

387 måtte anses besvarat genom vad utskottet ovan anfört;

samt

C. att motionerna I: 315 och II: 387, i den mån de icke

kan anses besvarade genom vad utskottet ovan hemställt,

ävensom motionerna 1:88 och 11:124, 1:164 och 11:215,

I: 314 och II: 386, I: 316 och II: 388 samt II: 429 icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 mars 1959

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Mannerskantz och Edström;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,

Lundberg, Odhe, Carlsson i Bakeröd, Fredriksson, Hamilton och Anderson

i Sundsvall.

Reservationer

I. vid 4 § sjukhuslagen

av herrar Sunne, Mannerskantz, Edström, Jacobsson i Tobo, Hamilton

och Anderson i Sundsvall, vilka ansett, ,

a) att det stycke av utskottets yttrande, som börjar med orden »I motionerna»

och slutar med orden »detta motionsyrkande» (s. 52), bort ersättas

med text av följande lydelse.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

I motionerna I: 315 och II: 387 har yrkats, att 4 § andra stycket i förslaget

till sjukhuslag måtte utgå.

Nämnda stadgande kan ge vid handen, att öppen vård vid sjukhusen

skulle få anordnas i obegränsad omfattning, därest den öppna vården lämnades

vid särskild avdelning. Såsom utskottet i det föregående utvecklat är

detta inte meningen. För öppen vård, som lämnas vid särskild avdelning av

sjukhus, skall gälla samma begränsningar som för öppen vård som lämnas

i anslutning till den slutna vården, nämligen att den öppna vården inte får

inkräkta på den slutna vården och att den ej heller får utbyggas i en omfattning

som mindre väl överensstämmer med de utanför sjukhuset förefintliga

möjligheterna att på godtagbara villkor erhålla öppen vård.

Vidare kan förevarande stadgande ge anledning även till den tolkningen,

att huvudmännen är förbjudna att anordna öppen vård i andra former än

dem som beskrives i stadgandet. Öppen vård i den form, som bedrives på de

fristående poliklinikerna, skulle på grund därav inte vara tillåten. Såsom

ovan framhållits är icke heller detta meningen.

Enligt utskottets mening bör 4 § andra stycket få en utformning, som

täcker vad som avses med stadgandet. Utskottet föreslår följande utformning

av stadgandet. »Öppen vård må anordnas jämväl å särskild avdelning

vid eller i anslutning till sjukhus.»

b) att utskottet i anledning av yrkandet under 1) i motionerna I: 315

och II: 387 bort hemställa att 4 § andra stycket måtte få följande lydelse.

Öppen vård må anordnas jämväl å särskild avdelning vid eller i anslutning

till sjukhus.

II. vid 22 § sjukhuslagen

av herrar Sunne, Mannerskantz, Edström, Jacobsson i Tobo, Hamilton

och Anderson i Sundsvall, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar med orden »Enligt

utskottets» och slutar med orden »till erinran» (s. 90 f.), bort ersättas med

text av följande lydelse.

Enligt utskottets mening bör frågor, huruvida personer, för vilka huvudmannen

inte är vårdskyldig, skall få intagas på sjukhus, i princip avgöras

av huvudmannen själv. Emellertid får man ta hänsyn till att sjukvården i

första rummet har humanitär uppgift. Bestämmelser, som genom sin utformning

försvårar att humanitära hänsyn kan beaktas, bör därför ej

intagas i en sjukhuslag. Gällande sjukhuslag stadgar inte heller något förbud

för vederbörande läkare att lägga in jämväl den, för vilken huvudmannen

inte är vårdskyldig. Samma rätt bör enligt utskottets mening i

undantagsfall, då alTdeles särskilda skäl föreligger, tillkomma läkaren jämväl

enligt den nya sjukhuslagen. I sådana fall skall inte behöva förekomma

något officiellt förfarande med beslut av sjukvårdsstyrelsen eller av denna

befullmäktigad tjänsteman.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andni lagutskottets utlåtande nr 7 ar Utö!) 1>7

Då ovannämnda rätt för läkare att taga in jämväl personer, för vilka

huvudmannen inte är vårdskyldig, endast skall föreligga i undantagsfall,

kan rätten knappast medföra några nämnvärda ekonomiska konsekvenser

för huvudmannen, särskilt som del kan förutsättas att ifrågavarande patienter

alltid kommer att debiteras »utomlänsavgift». Ur humanitär synpunkt

kan däremot en sådan rätt ha stor betydelse.

Med hänsyn till vad sålunda anförts får utskottet föreslå, att till 22 § 1

inom. tredje stycket fogas en mening av följande lydelse. »Undantagsvis

må intagning dock ske jämväl i andra fall, där läkare som i 21 § första

stycket sägs finner synnerliga skäl därtill föreligga.

I övrigt har de i propositionen framlagda förslagen icke givit utskottet anledning

till erinran.

b) att utskottet i anledning av yrkandet under 2) i motionerna 1:314

och 11: 38(5 bort hemställa, att 22 g 1 inom. tredje stycket måtte få följande

lydelse.

Utan sjukvårdsstyrelsens medgivande må å sjukhus ej heller intagas

annan än den, för vilken huvudmannen jämlikt denna lag eller enligt avtal

har att ombesörja sluten vård. Undantagsvis må intagning dock ske

jämväl i andra fall, där läkare som i 21 § första stycket sägs finner synnerliga

skäl därtill föreligga.

III. vid 26 § sjukhuslagen

av herr Hamilton, som ansett,

a) att den del av utskottets yttrande, som börjar med orden »Det finns»

och slutar med orden »öppna vården» (s. 76), bort ersättas med text av

följande lydelse.

Såsom motionärerna uttalat finnes ingen anledning att i sjukhuslagen

intaga bestämmelser om sjukhusbefattningshavarnas löneförhållanden.

Lösningen av frågor härom bör i stället ske genom fria förhandlingar mellan

sjukhushuvudmännen och de anställda. Denna princip har departementschefen

också anslutit sig till i fråga om bestämmandet av läkarnas

ersättning för öppen vård. Det synes därför utskottet mindre följdriktigt,

att principen inte skall gälla jämväl beträffande andra vårdformer. Med

hänsyn härtill bör bestämmelserna i 26 § utgå ur förslaget till sjukhuslag.

b) att utskottet med tillstyrkande av yrkandet under 1) i motionerna

I: 314 och II: 386 bort hemställa, att 26 § måtte utgå ur förslaget till sjukhuslag.

IV. i anledning av utskottets yttrande vid avsnittet »V. Omfattningen

av landstingens värdskyldighet. A. Sluten värd»

av herrar Sunne, Mannerskantz, Edström, Jacobsson i Tobo, Hamilton

och Anderson i Sundsvall, vilka ansett, att till det stycke, som börjar med

7 ~ Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 ar l!)ö9

orden »Landstingskommuners vårdskyldighet» och slutar med orden »allmän

sal» (s. 43), bort fogas text av följande lydelse.

Dessa möjligheter till vård utgör enligt utskottets uppfattning ett mindre

tillfredsställande provisorium. De svenska medborgare, som på grund av

ofientlig tjänst är bosatta utomlands, samt medlemmar av deras familjer,

som sammanbor med dem i utlandet, borde ha möjlighet att erhålla sjukhusvård

inom ett landstingsområde, där de har något slag av personlig anknytning.

Samma borde gälla även för andra svenska medborgare, som är

anställda hos nämnda utlandssvenskar och är medlemmar av dessas hushåll.

Antalet personer, som kan komma ifråga för sådan sjukhusvård, är

mycket begränsat, och de ekonomiska konsekvenserna av en bestämmelse

om dylik rätt till vård torde för landstingskommunerna bli obetydliga. Utskottet

förväntar sig därför att Kungl. Maj :t snarast utreder denna fråga och

framlägger förslag i ämnet. Frågan om vårdskyldighet mot utlandssvenskar

i allmänhet torde däremot böra lösas i annat sammanhang.

Särskilt yttrande

av herrar Sunne, Mannerskantz, Edström, Jacobsson i Tobo, Hamilton

och Anderson i Sundsvall, vilka i anledning av det stycke i utskottets yttrande,

som börjar med orden »I motionerna» och slutar med orden »motionärernas

yrkande» (s. 73 f.), uttalat följande.

I motionerna I: 315 och II: 387 yrkas, att benämningen »underläkare»

måtte utbytas mot »avdelningsläkare».

I flertalet länder söker man i dag uppnå så god samstämmighet som möjligt

i fråga om såväl åtgärder som nomenklatur inom sjukvården. Röda

korset har också eftertryckligt understrukit den praktiska vikten därav.

Benämningen »underläkare» är en germanism, som övergivits i sitt ursprungsland,

Tyskland, och som saknas i internationell nomenklatur. Numera

förkommer den blott i svenskt och finlandssvenskt språkbruk. Underläkarnas

organisation har enstämmigt yrkat, att benämningen måtte ändras

till en sådan av internationellt brukbar typ, förslagvis »avdelningsläkare».

Denna benämning torde vara användbar även på en underordnad läkare

vid en serviceavdelning av ett sjukhus, enär läkarna där ofta arbetar på

var sin avdelning eller sektion av det gemensamma arbetet, även om de ej

är knutna till en viss vårdavdelning.

Med hänsyn till nämnda förhållanden anser vi, att det varit lämpligt om

benämningen »underläkare» kunnat i den föreslagna sjukhuslagen utbytas

mot någon annan benämning, såsom exempelvis »avdelningsläkare». Såsom

utskottet utttalat, kan emellertid vissa betänkligheter anföras mot att nu

införa denna benämning i lagtexten. Emellertid bör undersökas, huruvida

man icke kan få fram någon annan benämning eller några andra benämningar,

som i sjukhuslagen kan ersätta »underläkare».

s. 99 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 är 1959 99

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Författningsförslag..................................................... 2

Förslag till sjukhuslag................................................ 2

Förslag till lag om ändring i epidemilagen............................... 15

Motioner i anledning av propositionen..................................... 18

I. Propositionens huvudsakliga innehåll................................... 19

II. Inledning........................................................... 20

III. Översikt oeh allmänna synpunkter.................................... 22

Gällande rätt........................................................ 22

Sjukhuslagstiftningskommittén........................................ 22

Remissyttrandena.................................................... 28

Departementschefen.................................................. 28

Utskottet........................................................... 30

IV. Sjukhuslagstiftningens utformning..................................... 30

Gällande bestämmelser............................................... 30

Departementschefen................................................. 31

Utskottet........................................................... 33

V. Omfattningen av landstingens vårdskyldighet............................ 33

A. Sluten vård......................................................... 33

Gällande bestämmelser................................................ 33

Departementschefen.................................................. 34

Utskottet........................................................... 42

B. Öppen vård......................................................... 43

Gällande rätt in.in.................................................... 43

Departementschefen.................................................. 45

Motioner............................................................ 49

Utskottet........................................................... 49

VI. Sj 11 k v&rdsa nstal t er som bör omfattas av lagstiftningen.................... 52

Gällande bestämmelser............................................... 52

Departementschefen.................................................. 52

Utskottet........................................................... 54

VII. Olika slag av sjukhus............................................... 55

Gällande bestämmelser.........................................''...... 55

Departementschefen.................................................. 55

Motioner............................................................ 50

Utskottet........................................................... 50

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 ar 195!)

Sid.

VIII. Anordnande av sjukhus............................................ 58

Gällande bestämmelser............................................... 58

Departementschefen.................................................. 58

Utskottet .......................................................... 59

IX. Förvaltningsorganen ............................................... 59

Gällande bestämmelser angående sjukvårdsstyrelse in. in.................. 59

Gällande bestämmelser angående direktion.............................. 60

Departementschefen.................................................. 60

Motioner............................................................. 63

Utskottet........................................................... 64

X. Sjukhusens dagliga ledning........................................... 66

Gällande bestämmelser............................................... 66

Departementschefen................................................. 66

Motioner............................................................ 69

Utskottet........................................................... 79

XI. Sjukhusens läkare.................................................. 71

A. Olika slag av läkartjänster samt inrättande av sådana tjänster............... 71

Gällande bestämmelser............................................... 71

Departementschefen.................................................. 72

Motioner............................................................ 73

Utskottet........................................................... 73

B. Rätt till särskilda ersättningar......................................... 74

Gällande bestämmelser............................................... 74

Departementschefen.................................................. 75

Motioner............................................................ 75

Utskottet........................................................... 76

C. Tjänsteförening och enskild praktik..................................... 77

Gällande bestämmelser............................................... 77

Sjukhuslagstiftningskommittén........................................ 77

Remissyttrandena.................................................... 77

Departementschefen.................................................. 78

Utskottet........................................................... 79

D. Tillsättning av läkare................................................ 79

Gällande bestämmelser............................................... 79

Departementschefen.................................................. 80

Motioner............................................................ 83

Utskottet........................................................... 83

E. Konsultläkare....................................................... 84

Sjukhuslagstiftningskommittén........................................ 84

Departementschefen.................................................. 85

Utskottet........................................................... 85

s. 101 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 ar 1959 101

Sid.

XII. Intagning och utskrivning av patienter................................ 85

Gällande bestämmelser............................................... 85

Sjukhuslagstiftningskommittén........................................ 85

Remissyttrandena.................................................... 89

Departementschefen.................................................. 89

Motioner............................................................ 00

Utskottet........................................................... 00

XIII. Besvär........................................................... Öl

Gällande bestämmelser............................................... 91

Departementschefen.................................................. 92

Utskottet........................................................... 03

XIV. Speeialinoliveriiij) till sjukliusla<|cn................................... 94

Propositionen........................................................ 04

Utskottet........................................................... 04

XV. Ändringar i epideinilagen............................................ 94

Propositionen........................................................ 94

Motioner............................................................ 04

PTtskottet........................................................... 04

XVI. Utskottets hemställan.............................................. 95

Reservationer.......................................................... 0o

Särskilt yttrande...........................08

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:137 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Mcij.ts proposition angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, man. s. 11 i texten