Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till allmän tjänstepliktslag, m. m., dels ock i ämnet väckt motion.

1959-03-12 · 44 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 44 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1959:8, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till allmän tjänstepliktslag, m. m., dels ock i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

1

Nr 8

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till allmän tjänstepliktslag, m. m., dels ock

i ämnet väckt motion.

Genom en den 23 januari 1959 dagtecknad proposition, nr 38, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande

1) Förslag

till

Allmän tjänstepliktslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 4, 5, 8 och 9 §§ träda i tillIämpning.

Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet

av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna

icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den

mån bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande

enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att bestämmelserna

i nämnda paragrafer eller i en eller flera av dem skola tilllämpas.

Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom

en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan, huruvida

förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två månader från

det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma förfallet. Upphör

krigsfaran, skall meddelat förordnande av Konungen upphävas senast

före nästkommande riksdagssessions avslutande.

I andra fall än som avses i första och andra styckena äger Konungen, där

så påkallas av utomordentliga förhållanden, föranledda av krig, vari riket

befunnit sig, eller krig mellan främmande makter, med riksdagens sam1

— Ilihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 8

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

tycke förordna att vad i 4 och 5 §§ eller endera av dem stadgas skall under

viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.

2 §•

Förordnande jämlikt 4, 5, 8 eller 9 § må meddelas för att tillgodose ändamål

av synnerlig vikt för det allmänna, såsom folkförsörjningen eller samfärdseln

eller krigsmaktens eller civilförsvarets utrustning, underhåll eller

anläggnings- och reparationsarbeten. Sådant förordnande må dock ej gälla

vapentjänst vid krigsmakten.

Om tillgodoseende av hälso- och sjukvårdens behov av medicinalpersonal

vid krig och andra utomordentliga förhållanden gäller vad därom är särskilt

stadgat. För lillgodoseende av sådant behov må förordnande jämlikt 8 eller

9 § denna lag ej meddelas.

3 §•

Det åligger arbetsmarknadsstyrelsen att närmast under Konungen för

riket i dess helhet handhava tillämpningen av denna lag och med stöd

därav meddelade föreskrifter.

Under arbetsmarknadsstyrelsens ledning skall inom varje län länsarbetsnämnden

och i Stockholms stad arbetsnämnden handhava tillämpningen av

lagen och nyssnämnda föreskrifter. Vad nedan i lagen sägs om länsarbetsnämnd

skall avse jämväl arbetsnämnden.

Kristidsnämnd eller annan kommunal myndighet, åt vilken uppdragits

att fullgöra kristidsnämnds uppgifter, åligger att inom sitt verksamhetsområde

lämna arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnd biträde.

Arbetsförmedlingstvång m. m.

4 §.

Konungen äger i den omfattning som prövas erforderlig förordna om

förbud mot annan arbetsförmedling än den offentliga samt om inskränkning

i rätten att utöva sådan arbetsförmedling vartill tillstånd meddelats

med stöd av lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling.

Utan hinder av förordnande som nu sagts må arbetsmarknadsstyrelsen

medgiva, att annan arbetsförmedling än den offentliga må tills vidare utövas

i samverkan med denna på villkor som styrelsen föreskriver.

5 §.

Konungen äger, för att visst behov av arbetskraft skall kunna tillgodoses

före annat sådant, i erforderlig omfattning förordna om förbud för arbetsgivare

att anställa arbetstagare annorledes än enligt anvisning av organ för

den offentliga arbetsförmedlingen eller eljest med dess medgivande (arbetsförniedlingstvång).

I anslutning till förordnande om arbetsförmedlingstvång

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

3

skall angivas det behov av arbetskraft, åt vilket företräde skall lämnas

( företrädesbestämmelse).

Så länge det företrädesberättigade behovet icke är fyllt, må arbetsförmedlingsorgan

ej lämna arbetssökande, som är lämpad för arbetet i fråga,

anvisning eller medgivande att taga annat arbete inom verksamhet för vilken

arbetsförmedlingstvång gäller.

Länsarbetsnämnd må, på särskilda skäl, medgiva undantag från företrädesbestämmelses

tillämpning.

6 §.

Har avtal om anställning träffats i strid mot förordnande om arbetsförmedlingstvång

och kan anställningen icke godkännas med hänsyn till gällande

företrädesbestämmelse, är arbetstagaren skyldig att efter föreläggande

från länsarbetsnämnden frånträda anställningen.

7 §•

Vad i 5 och 6 §§ stadgas gäller ej

a) där anställningen är av endast tillfällig natur;

b) där ej arbetstagaren fyllt eller under kalenderåret fyller sexton år eller

där han före kalenderårets början fyllt sjuttio år; eller

c) där parterna i anställningsförhållandet äro makar eller där ena parten

eller hans make är den andra partens avkomling eller adoptiv-, styv- eller

fosterbarn eller dess avkomling eller ock syskon, halvsyskon, adoptiv- eller

fostersyskon.

Tjänsteplikt

8 §.

I den mån Konungen därom förordnar åligger det såsom tjänsteplikt

arbetstagare från och med det kalenderår, varunder han fyller sexton år,

till och med det kalenderår, varunder han fyller sjuttio år, att efter föreläggande

av arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd ej lämna sin

anställning utan särskilt medgivande därtill eller eljest nedlägga arbetet

(tjänsteförlängning).

9 §.

I den mån Konungen därom förordnar åligger det envar från och med

det kalenderår, varunder han fyller sexton år, till och med det kalenderår,

varunder han fyller sjuttio år, att efter föreläggande av arbetsmarknadsstyrelsen

eller länsarbetsnämnd antaga och utföra sådant arbete, som hans

kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (allmän tjänsteplikt).

10 §.

Förordnande enligt 8 eller 9 § må avse envar som är bosatt eller stadigvarande

vistas i riket.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

11 §.

Den som på grund av värnplikt eller civilförsvarsplikt tages i anspråk för

tjänstgöring vid krigsmakten är undantagen från tjänsteplikt, så ock civilförsvar

spliktig under tid då tjänstgöring i civilförsvaret utgör hinder för

tjänstepliktens fullgörande.

Den som är anställd hos staten eller vid polisväsendet må endast i den

omfattning Konungen föreskriver åläggas allmän tjänsteplikt.

Beträffande den som eljest är anställd hos kommun, landstingskommun

eller hos annan, vars verksamhet har betydelse för ändamål som i 2 § sägs,

äger arbetsmarknadsstyrelsen i särskilt fall eller allmänt föreskriva att sådan

person ej må åläggas allmän tjänsteplikt.

Om synnerliga skäl därtill föreligga, må arbetsmarknadsstyrelsen eller

länsarbetsnämnd medgiva befrielse tills vidare från fullgörande av tjänsteplikt.

Arbetsvillkor vid fullgörande av tjänsteplikt

12 §.

Rörande tjänstepliktigs lönevillkor och arbetsvillkor i övrigt vid fullgörande

av tjänsteplikt skall, där ej annat följer av vad nedan sägs, gälla vad

som enligt allmän författning, reglemente, avtal eller sedvänja gäller för

frivilligt åtaget arbete av motsvarande slag.

13 §.

Den som fullgör tjänsteplikt må ej utan medgivande av arbetsgivaren eller

länsarbetsnämnden frånträda sin anställning eller eljest nedlägga arbetet.

Mot den tjänstepliktiges vilja må anställningen eller arbetet upphöra endast

med länsarbetsnämndens medgivande. Nämnden äger föreskriva senare tidpunkt

för anställnings upphörande än som må föranledas av den tjänstepliktige

tillkommande uppsägningstid.

Där arbetsgivare inställer arbetet helt eller delvis eller eljest underlåter

att taga den tjänstepliktiges arbetskraft i anspråk utan att anställningen

upphör, äger den tjänstepliktige, i den mån länsarbetsnämnden ej annat föreskriver,

likväl rätt till lön och andra förmåner efter vad eljest skulle hava

gällt.

Fråga som länsarbetsnämnd äger avgöra jämlikt första stycket må ej

prövas av domstol.

14 §.

Beträffande villkoren för sådant arbete, som fullgöres enligt förordnande

om tjänsteplikt och är av beskaffenhet att villkoren därför regelmässigt bestämmas

i ett av Konungen med stöd av riksdagens beslut utfärdat reglemente,

skall, därest villkoren ej på angivet sätt reglerats, gälla vad Konungen

därom förordnar. Villkoren böra, där särskilda förhållanden ej föranleda

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959 5

annat, i huvudsak utformas enligt bestämmelser, som eljest gälla för arbete

av sådant slag.

15 §.

I andra fall än i 14 § sägs skall lönenämnd för tjänsteplikt bestämma villkoren

för arbete, som fullgöres enligt förordnande om tjänsteplikt, i den mån

villkoren icke regleras genom kollektivavtal, som är bindande för arbetsgivaren

och den tjänstepliktige i fråga om sådant arbete, eller genom avtal

därom mellan arbetsgivaren och den tjänstepliktige eller genom ett i anslutning

till träffad överenskommelse utfärdat reglemente. Därvid bör

nämnden, i den mån särskilda förhållanden ej föranleda annat, i huvudsak

följa villkor, som i betydande utsträckning tillämpas på arbetsplatsen eller

eljest inom verksamheten.

För tid, då villkoren ej regleras genom sådant avtal eller reglemente som

nyss sagts och intill dess beslut meddelats av lönenämnd för tjänsteplikt,

äger arbetsgivaren bestämma villkoren; dock är arbetsgivaren, om beslutet

innebär större förmåner för den tjänstepliktige, skyldig att i efterhand utgiva

vad som med tillämpning av beslutet ytterligare belöper på samma tid.

I övrigt skall om beslutets giltighetstid gälla v£$l detsamma därom innehåller.

16 §.

För hela riket skall finnas en lönenämnd för tjänsteplikt, såvida Konungen

ej förordnar att särskilda sådana nämnder skola finnas för olika verksamhetsgrenar

eller delar av riket.

Lönenämnd för tjänsteplikt skall bestå av ordförande samt ledamöter

och suppleanter till det antal Konungen finner erforderligt, samtliga utsedda

av Konungen. Av ledamöterna och suppleanterna utses en eller flera

bland personer, föreslagna av organisationer som företräda arbetsgivare

inom nämndens verksamhetsområde, samt en eller flera bland personer,

föreslagna av organisationer som företräda olika grupper av arbetstagare

inom området.

I lönenämnds handläggning av ärende enligt 15 § skola, i den ordning

Konungen föreskriver, utom ordföranden eller ersättare för denne deltaga

sex ledamöter eller suppleanter, därav två arbetsgivarrepresentanter och

två arbetstagarrepresentanter, eller ock, då Konungen för viss lönenämnd

därom förordnat, två ledamöter eller suppleanter, därav en arbetsgivarrepresentant

och en arbelstagarrepresentant.

17 §.

Lönenämnd för tjänsteplikt må endast på framställning av part upptaga

ärende som i 15 § sägs. Förening av arbetsgivare ävensom fackförening

eller annan liknande förening av arbetstagare må vid lönenämnd väcka och

utföra talan för medlem av föreningen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

Därest ärendet handlägges med arbetsgivare eller förening av arbetsgivare

såsom part å ena sidan samt med fackförening eller annan liknande förening

av arbetstagare såsom part å andra sidan, skall beslut av lönenämnden

i ärendet anses innefatta sådant kollektivavtal mellan parterna, varom

sägs i lagen om kollektivavtal. Tvist om tolkning eller tillämpning av beslut,

som nu sagts, skall med iakttagande av vad i 13 § sista stycket stadgas

handläggas av arbetsdomstolen.

Vad i andra stycket stadgas gäller ej beslut om arbetsvillkor i fall där villkoren

eljest skulle hava bestämts genom reglemente.

18 §.

Om synnerliga skäl därtill föreligga, äger Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd beträffande

grupp av tjänstepliktiga fastställa likformiga arbetsvillkor. För sådant fall

skall vad eljest i denna lag stadgas om villkorens bestämmande icke gälla.

19 §.

Tjänsteplikt^, som ick^ utfått förfallen löneförmån för fullgjord tjänsteplikt,

äger mot fordringens överlåtelse å statsverket av statsmedel utfå ersättning

för dylik ogulden förmån. Ersättning må dock, där ej skäl till

undantag föreligga, icke utgå för lönefordran, som förfallit till betalning

mer än tre månader innan ansökan om ersättning göres.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, arbetsmarknadsstyrelsen

meddelar föreskrifter om förmåner av statsmedel vid resa eller flyttning

från den tjänstepliktiges bosättnings- eller vistelseort till ort, där

tjänsteplikt skall fullgöras, samt om motsvarande förmåner vid arbetets

upphörande.

Angående bidrag i anledning av att tjänsteplikts fullgörande för den

tjänstepliktige medför minskad inkomst eller ökade levnadskostnader skall

gälla vad därom särskilt stadgas.

Särskilda bestämmelser

20 §.

Konungen äger föreskriva skyldighet dels för arbetsgivare att lämna

upplysning om förhållanden av betydelse för tillämpningen av denna lag,

dels ock för envar, som enligt densamma kan komma att bliva tjänstepliktig,

att lämna sådan upplysning ävensom att för sådant ändamål efter kallelse

personligen inställa sig hos arbetsförmedlingsorgan inom vars verksamhetsområde

han vistas.

21 §.

Konungen äger förordna om sådan tillsyn över arbetsplats som må föranledas

av att tjänsteplikt där fullgöres. För sådan tillsyn skall vad i 50,

51 och 68 §§ arbetarskyddslagen stadgas i tillämpliga delar gälla.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959 7

22 §.

Där någon genom fullgörande av tjänsteplikt hindras att utföra åtaget

arbete eller efter föreläggande enligt 6 § frånträder anställning, må det icke

åberopas mot honom som grund för skadestånd eller eljest.

Angående förbud för arbetsgivare att med anledning av fullgörande av

tjänsteplikt skilja arbetstagare från anställning ävensom angående rätt för

arbetstagare att ej av sådan anledning behöva vidkännas minskning i de

med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än som följer av

uppehållet i arbetet skall gälla vad som i sådant hänseende stadgas med avseende

å värnpliktstjänstgöring.

23 §.

Upphör tjänsteplikt att gälla under det att tjänstepliktig utför arbete

som förelagts enligt denna lag, skall i den mån parterna ej överenskomma

annat anses som om avtal om fortsatt arbete träffats mellan dem. Härför

skola tillämpas de villkor, som gällde för arbetet vid tjänstepliktens upphörande,

dock med iakttagande av vad nedan i denna paragraf sägs.

Sker uppsägning i anslutning till tjänstepliktens upphörande, skall angående

uppsägningstid iakttagas vad Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

arbetsmarknadsstyrelsen därom föreskriver. Har sådan uppsägning

skett skall vad i 13 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

I fall då enligt första stycket avtal om fortsatt arbete skall anses föreligga,

må i den mån så finnes skäligt arbetstagaren av statsmedel erhålla sådan ersättning

och sådana förmåner som enligt 19 § må utgå till tjänstepliktig.

24 §.

Med dagsböter straffes

a) den som bryter mot förbud eller föreskrift enligt 4 § eller 5 § första

stycket första punkten,

b) arbetstagare, som icke inom utsatt tid efterkommer föreläggande enligt

6 §,

c) tjänstepliktig, som icke inom utsatt tid efterkommer behörig myndighets

föreläggande att taga arbete eller eljest olovligen uteblir från arbetet

eller nedlägger detsamma eller på annat sätt i väsentlig grad brister i fullgörandet

av tjänsteplikten,

d) den som vid fullgörande av upplysningsskyldighet, som föreskrivits

med stöd av 20 §, lämnar medvetet oriktig uppgift, samt

e) den som icke fullgör upplysnings- eller inställelseskyldighet, som föreskrivits

med stöd av 20 §.

År brott, som ovan vid a)—d) sägs, med hänsyn till omständigheterna

vid brottet att anse som grovt, skall till fängelse i högst sex månader eller

dagsböter, lägst trettio, dömas.

Brott, som avses i denna paragraf, må ej åtalas av allmän åklagare utan

att länsarbetsnämnd anmält det till åtal.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

25 §.

För genomförande av beslut enligt denna lag äger länsarbetsnämnd erhålla

handräckning av polismyndighet.

26 §.

över länsarbetsnämnds beslut enligt denna lag må klagan föras hos arbetsmarknadsstyrelsen.

Över arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna lag må klagan föras

hos Konungen.

Beslut av länsarbetsnämnd eller arbetsmarknadsstyrelsen skall gå i verkställighet

utan hinder av förd klagan, där ej annat föreskrives i beslutet

eller av den myndighet hos vilken klagan föres.

över beslut av lönenämnd för tjänsteplikt må klagan ej föras.

27 §.

De ytterligare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag

meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av arbetsmarknadsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

9

2) Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920

(nr 245) om medling i arbetstvister

Härigenom förordnas, att 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920 om medling

i arbetstvister1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

3

Har inom förlikningsmans verksamhetsområde

uppkommit arbetstvist,

som medfört eller synes hota

att medföra arbetsinställelse av större

betydenhet, bör förlikningsmannen

genom personligt besök å den

plats, där tvisten utbrutit, eller på

annat sätt träda i förbindelse med de

tvistande, göra sig noga underrättad

om, vari tvisten består, hemställa till

de tvistande att i avbidan på tvistens

lösning icke vidtaga, vidhålla eller

utvidga arbetsinställelse, kalla de

tvistande att, själva eller genom utsedda

ombud, å bestämd tid och plats

sammankomma till förhandling med

varandra inför förlikningsmannen

samt söka att under dessa förhandlingar,

vilka anordnas på sätt lämpligast

synes, åvägabringa tvistens

lösning.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har inom förlikningsmans verksamhetsområde

uppkommit arbetstvist,

som medfört eller synes hota

att medföra arbetsinställelse av större

betydenhet, bör förlikningsmannen

genom personligt besök å den

plats, där tvisten utbrutit, eller på

annat sätt träda i förbindelse med de

tvistande, göra sig noga underrättad

om, vari tvisten består, hemställa till

de tvistande att i avbidan på tvistens

lösning icke vidtaga, vidhålla eller

utvidga arbetsinställelse, kalla de

tvistande att, själva eller genom utsedda

ombud, å bestämd tid och plats

sammankomma till förhandling med

varandra inför förlikningsmannen

samt söka att under dessa förhandlingar,

vilka anordnas på sätt lämpligast

synes, åvägabringa tvistens lösning.

Oaktat arbetstvist av större betydenhet

icke medfört eller synes hota

att medföra arbetsinställelse, skall

under tid då förordnande om tjänsteplikt

må meddelas vad nu sagts i tilllämpliga

delar gälla för verksamhet,

vars behov av arbetskraft må

1 Senaste lydelse av 3 §, se SFS 1931:202.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tillgodoses genom sådant förordnande.

Även om---------berörda arbetarna.

9 §•

Vad i 3 § är stadgat avser icke arbetstvist,

som uppstått inom näringsgren,

industriell anläggning eller arbetsföretag,

där särskild förhandlings-,

förliknings- eller skiljenämnd

är upprättad, med mindre de tvistande

å ömse sidor påkalla förlikningsmannens

mellankomst eller förhållandena

göra sannolikt, att den särskilda

nämnden icke varder för tvistens

biläggande anlitad, eller ock förhandling

inför sådan nämnd i stadgad

ordning ägt rum, utan att uppgörelse

vunnits.

Ej heller äga stadgandena i berörda

paragraf tillämpning i fråga om

tvist, som hänskjutits till sådan skiljenämnd

eller skiljedomare i arbetstvister,

varom i lag är särskilt stadgat.

Vad i 3 § är stadgat avser icke arbetstvist,

som uppstått inom näringsgren,

industriell anläggning eller arbetsföretag,

där särskild förhandlings-,

förliknings- eller skiljenämnd

är upprättad, med mindre de tvistande

å ömse sidor påkalla förlikningsmannens

mellankomst eller förhållandena

göra sannolikt, att den särskilda

nämnden icke varder för tvistens

biläggande anlitad, eller ock förhandling

inför sådan nämnd i stadgad

ordning ägt rum, utan att uppgörelse

vunnits; dock skall 3 § vara

tillämplig utan hinder av att lönenämnd

för tjänsteplikt enligt allmänna

tjänstepliktslagen inrättats.

Stadgandena i berörda paragraf

äga ej tillämpning i fråga om tvist,

som hänskjutits till sådan skiljenämnd

eller skiljedomare i arbetstvister,

varom i lag är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag

Konungen bestämmer.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

11

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft den

inom andra kammaren i anledning av propositionen väckta motionen nr

470 av herr Senander m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 med förslag till allmän tjänstepliktslag

och i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om nytt förslag av sådant innehåll,

att rörelsefriheten för löntagarnas organisationer bibehålies oförändrad».

Beträffande de skäl, som anförts för de genom propositionen framlagda

lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat till

stöd för sin hemställan, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till lagstiftning med syfte att i första

hand under krig och krigsfara möjliggöra åtgärder på arbetsmarknaden,

vilka kan finnas nödvändiga för att tillgodose behov av arbetskraft för ändamål

av synnerlig vikt för det allmänna. Lagstiftningen — kallad allmän

tjänstepliktslag — har i likhet med motsvarande lagstiftning 1939 utformats

som en fullmaktslag, som anger en ram beträffande arten och innehållet i

de förordnanden Kungl. Maj:t får meddela med stöd av lagen.

Bland de åtgärder som skall kunna vidtagas enligt de i lagen givna fullmakterna

märks främst förordnanden om tjänsteplikt, dvs. skyldighet att

utföra ålagt arbete. Förslaget innefattar två former av tjänsteplikt, nämligen

tjänsleförlängning — skyldighet att utföra arbete i den anställning

man innehar — och allmän tjänsteplikt — skyldighet att antaga och utföra

ålagt arbete. Förordnande om tjänsteplikt får endast meddelas vid krig

eller krigsfara. I sistnämnda fall skall Kungl. Maj :ts förordnande om tilllämpning

av fullmaktsstadgandel dock inom en månad underställas riksdagens

prövning och det kräver riksdagens godkännande för sitt bestånd.

Där eljest så påkallas av utomordentliga förhållanden, föranledda av

krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande makter, äger

Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke förordna att fullmaktsbestämmclser

om vissa åtgärder på arbetsförmedlingens område — däremot ej

om förordnande om tjänsteplikt — skall under viss tid, högst ett år varje

gång, äga tillämpning.

Tillämpningen av lagen skall under Kungl. Maj:t omhänderhas av arbetsmarknadsstyrelsen

och länsarbetsnämnderna.

Arbetsvillkoren vid fullgörande av tjänsteplikt skall i princip bestämmas

på samma sätt som gäller för frivilligt åtaget arbete. Därest parterna

ej skulle enas om villkoren, skall dessa emellertid i allmänhet bestämmas

av särskild lönenämnd för tjänsteplikt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

Inledning

Under andra världskriget och tiden däromkring gällde i vårt land en omfattande

beredskapslagstiftning, som beredde möjligheter till statligt ingripande

på vitt skilda områden av samhällslivet. Sålunda tillkom i början av

kriget bl. a. två lagar, medförande möjlighet för statsmakterna att tillgodose

uppkomna arbetskraftsbehov, nämligen lagen den 8 december 1939 om

tjänsteplikt för medicinalpersonal samt lagen den 30 december 1939 om

tjänsteplikt. Den förra lagen hade karaktär av ett provisorium och upphörde

att gälla med utgången av juni månad 1940. Den senare gällde ursprungligen

t. o. m. den 31 mars 1941 men förlängdes sedermera år för år till utgången av

år 1947.

Under det senaste årtiondet har ett antal nya lagar av beredskapsnatur,

vilka ersatt äldre sådana, antagits av riksdagen. Jämväl frågan om en ny allmän

tjänstepliktslag har vid olika tillfällen uppmärksammats. Sålunda avgav

arbetsmarknadsstyrelsen år 1949 till chefen för socialdepartementet en

promemoria med förslag till ny lagstiftning om tjänsteplikt. År 1951 anmälde

styrelsen till departementschefen att enligt styrelsens åsikt en tjänstepliktslag

borde finnas antagen redan i fredstid, varjämte styrelsen föreslog

vissa ändringar i sitt tidigare avgivna förslag. Förslaget remissbehandlades

och remissinstanserna var i stort sett ense om att en beredskapslagstiftning

om tjänsteplikt snarast borde komma till stånd. Rörande lagstiftningens utformning

rådde emellertid på vissa punkter delade meningar.

Någon ny lagstiftning angående tjänsteplikt har emellertid ej tillkommit

annat än på ett begränsat område, nämligen i fråga om medicinalpersonal,

för vilken bestämmelser om tjänsteplikt upptagits i krigssjukvårdslagen

den 27 november 1953.

Med stöd av Ivungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 12 oktober 1956

generaldirektören G. Y. Samuelsson såsom utredningsman att utreda frågan

om lagstiftning angående allmän tjänsteplikt och framlägga förslag till sådan

lagstiftning samt den 11 december 1956 såsom experter att biträda vid utredningsarbetet

kaptenen vid generalstabskåren K.-E. Holm, direktören i

Svenska arbetsgivareföreningen G. Lindström, länsarbetsdirektören i Kopparbergs

län Å. J. A. Lundin, förste sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation

O. Nordenskiöld, byrådirektören hos riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap S. E. V. Palmi samt Landsorganisationens i Sverige

jurist, advokaten A. Sölvén.

Till fullgörande av sitt uppdrag har utredningsmannen den 28 april 1958

avgivit ett betänkande (SOU 1958: 16) med förslag till allmän tjänstepliktslag

m. m. Experterna har i ett vid betänkandet fogat yttrande förklarat att de

i princip och i huvudsak ansluter sig till de framlagda förslagen med tillhörande

motiv.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959 13

över utredningsmannens förslag har efter remiss yttranden avgivits av

statskontoret, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (med bifogande av

yttranden från samtliga länsarbetsnämnder), medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd,

civilförsvarsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

domänstyrelsen, veterinärstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium

(med bifogande av yttranden från ett antal handelskamrar), sjöfartsstyrelsen,

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens handelslicensnämnd,

statens lönenämnd, statens avtalsnämnd, överbefälhavaren,

försvarets förvaltningsdirektion, arbetsdomstolens ordförande (såvitt angår

bestämmande av arbetsvillkor vid tjänsteplikt), överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands samt Västerbottens

län, 1953 års civilförsvarsutredning, Svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges

akademikers centralorganisation och Statstjänstemännens riksförbund.

Yttranden har bilagts av länsstyrelsen i Kronobergs län från förste provinsialläkaren

i länet och av länsstyrelsen i Malmöhus län från civilförsvarscheferna

i Malmö och Hälsingborg. Därjämte har i en på uppdrag av ordföranden

i kommittén för sjöfartens beredskapsfrågor avgiven promemoria

framförts synpunkter på utredningsmannens förslag.

Framställningen i propositionen angående grunderna för lagstiftningen

om tjänsteplikt innefattar i sitt första huvudavsnitt en redogörelse för gällande

lagstiftning om tjänsteplikt, i sitt andra huvudavsnitt — rubricerat

»allmänna grunder för ny lagstiftning om tjänsteplikt m. in.» — en redogörelse

för utredningsmannens förslag och remissyttrandena samt för föredragandens,

statsrådet af Geijerstams, egen inställning, allt i de mera betydelsefulla

delarna. Det tredje och sista huvudavsnittet utgör specialmotivering

till de särskilda stadgandena dels i förslaget till allmän tjänstepliktslag,

dels i förslaget till ändringar i 1920 års lag om medling i arbetstvister.

Den följande framställningen kommer i huvudsak att begränsas till dels

redogörelsen för gällande lagstiftning om tjänsteplikt, dels redogörelsen för

föredragande statsrådets egen inställning till de mera betydelsefulla frågorna.

I övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

Gällande lagstiftning om tjänsteplikt

Såsom tidigare framhållits är i fråga om medicinalpersonal beredskapslagstiftning

om tjänsteplikt genomförd. Bestämmelserna härom har upptagits

i lagen den 27 november 1953 (nr 688; ändr. 281/1954) om hälso- och

sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag).

Nämnda lag har tillkommit efter ett av särskild utredningsman avgivet

förslag (SOU 1952:22). Departementsförslaget återfinns i propositionen

nr 222 till 1953 års riksdag. Lagen är till sin utformning ganska knapphändig

och innehåller allenast de grundbestämmelser som ansetts erforderliga

för den allmänt civila hälso- och sjukvårdens omställning till krigsorganisation

samt i anslutning därtill vissa huvudregler rörande bl. a. militär

direktivrätt och tjänsteplikt för medicinalpersonal. Med allmänt civil hälsooch

sjukvård avses den hälso- och sjukvårdande verksamhet som bedrivs av

annan än krigsmakten eller civilförsvaret. Lagen skall enligt sin lydelse

träda i kraft den dag Kungl. Maj:t förordnar. Genom kungörelse den 17 juni

1955 (nr 441) har Kungl. Maj :t förordnat om lagens ikraftträdande den 1

augusti 1955. Lagen är av permanent natur.

Om tjänsteplikt innehåller lagen i huvudsak följande.

Då riket kommer i krig, inträder automatiskt ■— alltså utan särskilt förordnande

av Kungl. Maj :t — tjänsteplikt för medicinalpersonal. Bestämmelsen

härom återfinns i 8 §, enligt vilken vid krig skyldighet föreligger

för den som äger yrkeserfarenhet beträffande hälso- och sjukvård eller eljest

är verksam inom sådan vård och icke före löpande kalenderårs början fyllt

70 år att efter anvisning av myndighet, som bestämmes av Kungl. Maj :t,

fullgöra sådan tjänst inom hälso- och sjukvården som hans kroppskrafter

och hälsotillstånd medger. Den som fullgör militärtjänst är dock undantagen

från dylik tjänsteplikt.

Tjänsteplikt har emellertid föreskrivits ej blott för krigsförhållanden.

Jämlikt 9 §, jämförd med 3 § 2 mom., äger nämligen Kungl. Maj:t, om riket

befinner sig i krigsfara eller det påkallas av andra utomordentliga förhållanden,

förordna om den tjänsteplikt för medicinalpersonal som finns erforderlig.

Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en

månad underställas riksdagens prövning. Därest förordnandet icke gillats av

riksdagen inom två månader från det underställningen skett, skall detsamma

vara förfallet.

Enligt 10 § meddelar Kungl. Maj :t föreskrifter angående dels omfattningen

av begreppet medicinalpersonal, dels registrering av sådan personal, dels

fördelning av personalen till tjänstgöring och dels ersättning åt den som

fullgör tjänsteplikt av ifrågavarande slag.

Om straff för underlåtenhet att fullgöra ålagd tjänsteplikt stadgas i 11 §.

Den som underlåter att fullgöra skyldighet, som ålagts honom med stöd av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959 15

8 eller 9 §, straffes med dagsböter, eller, där omständigheterna är synnerligen

försvårande, med fängelse i högst sex månader.

Kungl. Maj:t äger jämlikt 12 § meddela de ytterligare föreskrifter som erfordras

för lagens tillämpning.

Krigssjukvårdskungörelsen den 17 juni 1955 (nr 442; ändr. 662/1957)

innehåller bl. a. bestämmelser om krigsorganisationen av den allmänt civila

hälso- och sjukvården. Den centrala ledningen av denna vård skall under

Kungl. Maj :t utövas av medicinalstyrelsen. Inom varje län skall länsstyrelsen

leda verksamheten. Civilbefälhavare skall inom varje civilområde följa

länsstyrelsernas verksamhet och tillse att denna samordnas mellan de till

civilområdet hörande länen. Vidare lämnas i kungörelsen bestämmelser om

samverkan mellan olika ledningsorgan, om den slutna och den öppna vården

samt om militär direktivrätt. — Beträffande det civila området ges bestämmelser

om olika beredskapsgrader samt om planläggningen för krigsorganisationen.

Rörande de tre första av de i krigssjukvårdslagens 10 § angivna hänseendena

innehåller kungörelsen närmare föreskrifter. Sålunda lämnas en

detaljerad uppräkning av de personkategorier som hänförs till medicinalpersonal.

Anmärkas bör att till dylik personal ej räknas transport-, ekonomi-,

kontors- och annan sådan personal, som erfordras för hälso- och

sjukvårdens verksamhet. — Registrering av medicinalper sonal skall verkställas

av medicinalstyrelsen i den omfattning styrelsen prövar erforderligt

utöver den registrering som enligt särskilda bestämmelser för viss personal

verkställs av annan myndighet. Viss uppgiftsskyldighet åligger därvid medicinalpersonalen.

— Efter avvägning av behovet av medicinalpersonal inom

det civila området resp. krigsmakten och civilförsvaret skall medicinalstyrelsen

och försvarets sjukvårdsstyrelse i samråd besluta angående disponerandet

av tillgänglig personal. Medicinalpersonal, som fördelats för krigsplacering

vid krigsmakten, krigsplaceras och inkallas till tjänstgöring enligt

för krigsmakten gällande bestämmelser. Medicinalstyrelsen skall i den omfattning

styrelsen finner erforderligt krigsplacera den medicinalpersonal

som disponeras för tjänstgöring inom det civila området, därvid såvitt möjligt

skall tillgodoses civilförsvarets behov av att tillfälligt kunna taga i anspråk

medicinalpersonal. Beslut om krigsplacering skall meddelas den krigsplacerade.

Inkallelse till tjänstgöring sker i princip genom krigstjänstgöringsorder

från medicinalstyrelsen.

Beträffande ersättning och andra förmåner till medicinalpersonal vid

fullgörande av tjänsteplikt hänvisar krigssjukvårdskungörelsen till vad

därom är särskilt stadgat. Några bestämmelser i dessa hänseenden har ännu

ej utfärdats.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

Föredragande statsrådet

Föredragande statsrådet har anfört:

»I vårt land gäller som en allmänt vedertagen grundsats att rätten att bestämma

om arbetskraftens fördelning och användning under normala förhållanden

icke skall tillkomma statsmakterna utan om möjligt utövas av

arbetsmarknadsparterna själva. Bakgrunden härtill och till att förhållandena

på arbetsmarknadens område över huvud taget i princip anses böra

regleras genom frivilliga överenskommelser är uppenbarligen framförallt

det allvarliga ingrepp i den enskildes rättssfär som en tvångsmässigt genomförd

ordning här kan innebära. Det sagda gäller emellertid icke i alla lägen.

För det fall att riket kommer i krig eller i liknande utomordentliga situationer

torde andra synpunkter göra sig gällande. Särskilda behov av arbetskraft

kommer då otvivelaktigt att uppstå. Genom inkallelser till krigsmakten

undandrages produktionen arbetskraft, som måste ersättas av annan

för att framställningen av nödvändiga förnödenheter skall kunna fortgå.

En omläggning av näringslivet i viss utsträckning torde vidare bli erforderlig,

innebärande att arbetskraft från mindre viktiga produktionsgrenar överflyttas

till sådana som är av större betydelse för landets produktion av

nödvändighetsvaror. Behov av överflyttning av verksamhet med därtill hörande

arbetskraft från hotade landsdelar till andra torde också komma att

uppstå. Även i andra avseenden kommer arbetsmarknadsförhållandena

otvivelaktigt att påverkas av ett dylikt läge. En allmän anpassning efter

den nya situationen kommer att bli nödvändig. Såsom utredningsmannen

anfört kan visserligen genom en geografisk eller näringsmässig omflyttning

av arbetskraft och genom övriga självverkande krafter inom näringslivet arbetskraftsbehoven

till viss del tillgodoses på frivillig väg jämväl i krissituationer.

Behovet av en snabb och planmässig inriktning av stora delar av samhällslivet

gör emellertid att statsmakterna måste ha möjlighet att i dylika

lägen fördela tillgänglig arbetskraft efter de krav, som det totala försvaret

kan ställa. Den moderna krigföringen med dess utnyttjande av massförstörelsemedel

kan också komma att framtvinga omfattande utrymningsåtgärder,

som ytterligare accentuerar angelägenheten av att arbetskraften kan

effektivt disponeras.

I detta sammanhang bör också erinras om att på andra närliggande områden

av samhällslivet redan lagfästs möjlighet till statliga ingripanden

under krisförhållanden. Jag tänker då närmast på förfogande- och ransoneringslagstiftningen.

— Slutligen må nämnas att i den situation som rådde

i vårt land under andra världskriget ansågs en lagstiftning, som möjliggjorde

ingripanden från det allmännas sida på arbetsmarknaden, alltså en lagstiftning

om allmän tjänsteplikt, nödvändig. Den tillkom 1939 och fick i vissa

delar en omfattande praktisk tillämpning.

Utredningsmannens uppfattning är att en lagstiftning som bereder möj
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

lighet att i vissa lägen göra statliga ingripanden på arbetsmarknaden ej

kan undvaras. De företrädare för arbetsgivareföreningen, landsorganisationen

och TCO, vilka som experter biträtt vid utredningen, har i princip anslutit

sig härtill liksom till utredningsmannens förslag i övrigt. Vidare har från

remissinstansernas sida någon erinran ej anförts mot en dylik lagstiftning.

Som framgår av den här förut lämnade redogörelsen har från åtskilliga håll

betonats angelägenheten av att i beredskapssyfte bestämmelser av angivet

slag utfärdas för att möjliggöra en effektiv planläggning av verksamheten

under allvarliga förhållanden.

Jag vill också för min del förorda att en lagstiftning i ämnet nu kommer

till stånd. Som i direktiven till utredningsmannen anförts är den samhälleliga

krigsberedskapen på det ekonomiska försvarets område ej fullständig

utan en lagstiftning avseende arbetskraften. Med hänsyn till vad jag nyss

anfört om den för vårt samhällsliv naturliga ordningen att parterna på arbetsmarknaden

om möjligt själva bör lösa problemen på området anser jag

emellertid denna ordning böra frångås endast om tvingande skäl föreligger.

Jag vill sålunda kraftigt understryka utredningsmannens uttalande att en

lagstiftning i ämnet bör nyttjas endast då normala, frivilliga åtgärder ej

visar sig tillräckliga.

En lagstiftning, som sålunda är avsedd att kunna tillämpas i krig och

vissa andra allvarliga situationer, bör uppenbarligen ge möjlighet till snabba,

omedelbara ingripanden och därför utformas som fullmaktslag, innefattande

ramen för de åtgärder, som kan komma att befinnas erforderliga. Det

av utredningsmannen avgivna förslaget, som uppfyller nämnda villkor, synes

mig kunna läggas till grund för lagstiftningen i fråga.

Vad gäller utformningen av de statliga ingripanden, som sålunda skall

kunna vidtagas i skärpta lägen, synes det mig till en början angeläget framhålla

— med hänsyn till den grundläggande principen för ifrågavarande

lagstiftning att ej medgiva större ingripanden än föreliggande situation

absolut kräver — att möjlighet bör finnas att använda åtgärder av varierande

stränghetsgrad. Det system som upptogs i 1939 års lag var uppbyggt

just i avsikt att intrånget i den enskildes bestämmanderätt gjordes så

lindrigt som det speciella fallet medgav. Erfarenheterna från nämnda lags

tillämpning talar veterligen ej emot att en liknande utformning av de olika

ingripandena kan tillämpas jämväl för den nya lagstiftningens del.

Jag finner mig alltså kunna biträda vad utredningsmannen i förevarande

avseende förordat. I enlighet med det föreslagna systemet bör sålunda i

första hand tillgripas regleringsåtgärder med avseende å arbetsförmedlingsverksamheten,

vilka berör dom som söker arbete och innebär viss begränsning

i urvalet. Förbud mot drivande av enskild arbetsförmedling — ett

mera organisatoriskt betonat ingripande, som f. ö. endast indirekt berör

de arbetssökande — torde komma att åtminstone i viss omfattning under2

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 8

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 dr 1959

lätta de tillämpande myndigheternas verksamhet genom att all förmedling

koncentreras till den offentliga. Den befogenhet arbetsmarknadsstyrelsen

har att i vissa fall indraga beviljat tillstånd till viss enskild förmedling

torde ej helt ge möjlighet att uppnå den centralisering som kan

visa sig önskvärd. Genom företrädesbestämmelse kan arbetssökande dirigeras

i önskad riktning. I praktiken torde denna åtgärd komma att utformas

så att visst behov av arbetskraft ges företräde framför ett eller flera

andra behov; det åligger därvid förmedlingsorganen att hänvisa arbetskraft,

som söker sig till sistnämnda områden och som är lämpad för det

prioriterade, till detta. Betonas bör att ingen genom denna form av ingripande

kan formligt tvingas att antaga visst arbete. Sökanden kan vägra att

antaga det erbjudna arbetet; avgörande torde reellt bli om han faktiskt genom

arbetsförmedlingen måste skaffa sig ett nytt arbete för sitt uppehälle.

För en effektiv tillämpning av företrädesbestämmelse erfordras att anställningsförhållandena

på ett eller annat sätt kan kontrolleras. Arbetsförmedlingstvång

— förbud för arbetsgivare att anställa arbetstagare med mindre

den offentliga arbetsförmedlingen medverkat — synes utgöra ett lämpligt

medel för denna kontroll. Med hänsyn till att förbudet för att vara verksamt

kan behöva göras synnerligen omfattande, bör det, som utredningsmannen

också betonat, ej utnyttjas vid andra tillfällen än då företrädesbestämmelse

gäller och ej heller för annat ändamål än att möjliggöra kontroll av dylik bestämmelses

genomförande.

Därest tillgänglig arbetskraft ej kan fördelas på önskat sätt genom åtgärder,

som berör arbetsförmedlingsverksamheten, torde behöva tillgripas

skyldighet att utföra visst arbete, dvs. tjänsteplikt. Förslaget omfattar två

olika former av dylik skyldighet. Den i allmänhet för den enskilde mindre

kännbara formen benämnes tjänsteförlängning -— vilken benämning synes

mig mera adekvat än den i 1939 års lag använda beteckningen tvångsförlängning

— och innebär skyldighet, i enlighet med förordnande därom,

för person som innehar en anställning att stanna kvar i denna och fortsätta

att fullgöra arbete däri. Den andra formen —- allmän tjänsteplikt — innebär

skyldighet, likaledes i enlighet med vederbörligt förordnande, att antaga

nytt arbete och fullgöra detta. Gemensamt för de båda formerna gäller

alltså skyldigheten att utföra ålagt arbete; individuell eller kollektiv arbetsnedläggelse

är således ej tillåten. Tjänsteförlängning torde komma i

fråga allenast i anställningsförhållanden. Jämväl arbete, ålagt med allmän

tjänsteplikt, torde i regel komma att utföras i ett dylikt förhållande. Emellertid

synes det ej vara osannolikt att allmän tjänsteplikt kan behöva tillgripas

för utförande av arbete under förhållanden som ej direkt kan kallas

för anställning. Som utredningsmannen antytt kan möjligen i mera katastrofbetonade

situationer uppstå behov för tillämpningsmyndighet att

anlita tjänsteplikt för att få ett brådskande arbete omedelbart utfört. Även

om för dylika fall civilförsvarsplikten torde utgöra den normala grunden

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr S år 1959

19

för ett ianspråktagande, kan nog ej helt uteslutas behov av möjlighet att

anlita tjänsteplikt. Vad gäller de av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

särskilt angivna exemplen med hantverkare synes hinder ej föreligga

att tillämpa tjänsteplikt. Däremot torde det få anses strida mot det

grundläggande i den allmänna tjänstepliktens natur — att antaga och utföra

arbete — att ålägga enskild företagare att utföra arbete så att säga för

egen räkning. Jordbrukare och andra företagare med egna fastigheter eller

anläggningar kan däremot — till synes med samma verkan — komma

att beröras av åtgärder enligt allmänna förfogandelagen. Beträffande slutligen

lösandet av de av överståthållarämbetet berörda s. k. efteranfallsproblemen

förefaller det uppenbart att tjänsteplikt skall kunna få tillgripas;

i regel torde kommunerna härvid komma att stå som arbets- eller uppdragsgivare.

Bestämmandet av de verksamhetsområden vilkas behov av arbetskraft

skall kunna säkerställas med stöd av ifrågavarande lagstiftning torde vara

av avgörande betydelse för den inverkan på arbetsmarknadsförhållandena,

som lagstiftningen kan komma att få. Stadgandena härom lär därföi komma

att utgöra en grundval för hela lagstiftningen. Det faller av sig självt att ingripanden

av den art, varom här är fråga, ej får användas om ej det

behov av arbetskraft som skall tillgodoses kan sägas vara av synnerlig vikt

för det allmänna. Ej heller torde någon tvekan böra råda om att ianspråktagande

med stöd av civil tjänsteplikt ej får förekomma för att tillgodose

krigsmaktens behov av personal — däri inberäknad hemvärnspersonal —

som har militära uppgifter i egentlig mening. Däremot bör tjänsteplikt

kunna tillämpas beträffande uppgifter som utföres av civilanställda vid

krigsmakten. Oavsett bestämmelserna i 1952 års lag om skyldighet för civilförsvarspliktig

att tjänstgöra vid krigsmakten torde nämligen ianspråktagande

med tjänsteplikt för dylika uppgifter i vissa fall bli erforderligt. Uppgifter

som enligt civilförsvarslagen är avsedda att utföras med stöd av

civilförsvarsplikt får anses normalt ligga utanför tjänstepliktens område,

men som förut sagts bör tjänsteplikt undantagsvis kunna nyttjas härför.

De av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna rörande de arbetskraftsbehov

som skall kunna tillgodoses med hjälp av ifrågavarande lagstiftning,

har utformats med hänsynstagande till här angivna principer och i

stort sett godtagits vid remissbehandlingen av förslaget. Någon risk att uttrycket

''folkförsörjningen’ skall föranleda missförstånd torde med hänsyn

till det allmänna kravet att arbetskraftsbehovet skall vara av synnerlig vikt

för det allmänna ej föreligga. På grund av det anförda finner jag mig kunna

biträda förslaget i dessa hänseenden. Dock synes i förevarande lag — liksom

skedde i 1939 års lag — höra direkt utsägas att förordnande enligt lagen ej

får gälla vapentjänst vid krigsmakten.

Till frågan huruvida tjänsteplikt för medicinalpersonal skall regleras ge
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

nom förevarande lagstiftning — och om de särskilda bestämmelserna härom

i krigssjukvårdsförfattningarna således bör upphävas — återkommer jag i

ett senare avsnitt av detta yttrande.

Vad gäller räckvidden för ingripanden, varav arbetskraft direkt beröres,

erfordras vissa begränsningar. I stort sett kan jag ansluta mig till utredningsmannens

förslag i detta hänseende.

Sålunda synes möjligheten att tillämpa arbetsförmedlingstvång och taga

någon i anspråk för tjänsteplikt böra begränsas till åldrarna mellan 16 och

70 år. Man torde kunna utgå från att då det gäller de äldsta årsklasserna

tillämpningen av tjänstepliktsbestämmelserna sker restriktivt. Å andra

sidan förefaller det vara av stor betydelse på många områden att just den

mera erfarna arbetskraften kan utnyttjas. Praktiska skäl synes därför motivera

att åldersgränserna göres vida.

I linje med den genomgående principen att ej tillämpa åtgärd enligt lagen

med mindre det är oundgängligen nödvändigt bör företrädesbestämmelse

och därmed sammanhängande arbetsförmedlingstvång ej gälla beträffande

ett mera kortvarigt, tillfälligt anlitande av sådan arbetskraft som

hantverkare och liknande. Förslaget förutsätter visserligen beträffande

nämnda båda slag av ingripanden att fråga är om anställningar, men tvekan

kan ofta råda, huruvida anlitande av t. ex. en hantverkare är att hänföra

till anställning av arbetstagare eller ej. Ett direkt undantag för anställning

av tillfällig natur torde medföra en säkrare garanti mot ej avsedd tillämpning

av lagen. Att närmare precisera begreppet tillfällig, t. ex. genom att

fastslå ett visst antal dagar för anställningens bestånd, torde emellertid

svårligen låta sig göra; risk för missbruk synes då kunna uppstå. Vidare

förefaller, med hänsyn till de speciella förhållanden, som i regel får anses

utgöra bakgrunden till drivande av familjeföretag av olika slag, anställning

hos nära släktingar eller andra anhöriga ej böra påverkas av nu ifrågavarande

åtgärder.

Både svenska medborgare och andra personer synes i princip böra kunna

tagas i anspråk för tjänsteplikt. En förutsättning bör dock vara att vederbörande

är bosatt eller, om så ej är fallet, ändock stadigvarande vistas i Sverige.

Beträffande icke svenska medborgare kan dock möjlighet att genom

ömsesidiga överenskommelser med främmande land göra undantag från

ifrågavarande skyldighet visa sig önskvärd. Någon uttrycklig reservation i

förevarande lag rörande dylik eventuell begränsning av tillämpligheten synes

emellertid ej erforderlig.

En ytterligare förutsättning för att någon skall kunna åläggas tjänsteplikt

är att vederbörandes hälsa och kroppskrafter tillåter arbetets utförande.

Nämnda krav bör gälla beträffande all slags tjänsteplikt. Vad angår allmän

tjänsteplikt med den däri liggande skyldigheten att taga nytt arbete

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959 21

synes förutsättningen böra direkt anges som ett villkor i lagtexten. Beträffande

tjänsteförlängning — skyldighet att fortsätta ett arbete i en anställning,

som man redan innehar — förefaller hänsyn till hälsa och kroppskrafter

kunna även utan direkt stadgande tillgodoses vid tillämpningen.

Mellan tjänsteplikt, å ena, samt skyldighet att på grund av värnplikt,

civilförsvarsplikt eller eljest vara verksam i annat sainhällsviktigt arbete,

å andra sidan, synes en avvägning böra ske och så vitt möjligt klara gränser

dragas. Till en början kan fastslås att en person som på grund av värnplikt

eller jämlikt förutnämnda lag av år 1952 tjänstgör vid eller inkallas

till krigsmakten skall vara undantagen från tjänsteplikt. Normalt torde en

sådan person i de lägen, varom här kan vara fråga, komma att tjänstgöra

mera stadigvarande. I den mån han ej tages i anspråk, t .ex. under hempermittering,

är han emellertid på samma sätt som andra underkastad den

civila tjänsteplikten. En person som enligt avtal tjänstgör eller åtagit sig

att tjänstgöra vid krigsmakten torde däremot ej böra vara undantagen från

tjänsteplikt. Förordnande om tjänsteförlängning bör kunna tillämpas på

honom, liksom allmän tjänsteplikt bör kunna användas för att dirigera honom

till den avtalade tjänstgöringen, allt givetvis i den mån fråga ej är om

vapentjänst. — Jämväl den som tjänstgör i eller inkallas till tjänstgöring i

civilförsvaret bör vara undantagen från tjänsteplikt. Med hänsyn till att i

vart fall de civilförsvarspliktiga som ej är inskrivna i civilförsvaret för viss

tjänstgöring normalt kan ägna sig åt sin vanliga civila gärning, torde i lagtexten

böra tydligt anges att undantaget från tjänsteplikten gäller endast

under tid då tjänstgöringen i civilförsvaret utgör hinder för tjänsteplikten.

Frågan huruvida sådant hinder föreligger torde under mera lugna yttre

förhållanden kunna avgöras på det sätt utredningsmannen föreslagit men å

tid, då länsstyrelse krigsorganiserats, lämpligen ankomma på denna att lösa,

därvid såväl civilförsvars- som arbetsmarknadssynpunkter kan göra sig

gällande. I allmänhet torde under civilförsvarsberedskap de som är inskrivna

i det allmänna civilförsvaret vara så engagerade i dess uppgifter att det utgör

hinder för tjänsteplikt. Det kan därför övervägas att i tillämpningsväg

införa en regel, som gör ianspråktagande av denna kategori beroende av civilförsvarschefens

medgivande.

Det föreslagna stadgandet om rätt för Kung], Maj :t att beträffande dom

som är anställda hos staten bestämma den omfattning i vilken de får åläggas

allmän tjänsteplikt avser, som väl även torde framgå av ordalydelsen, endast

sådan arbetskraft, som direkt har staten som arbetsgivare, alltså ej

arbetskraft i statsunderstödd verksamhet. Stadgandet torde främst kunna

motiveras av angelägenheten att Kungl. Maj :t och icke en tillämpningsmyndighet

bör avgöra i vilken utsträckning ifrågavarande arbetskraft skall

kunna tagas i anspråk för annat arbete. Med hänsyn till de särskilda förhållanden

som råder för personalen inom polisväsendet föreslår jag vidare

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

att jämväl för denna kategori avvägningen mellan nyttjande i normal tjänst

och ianspråktagande för allmän tjänsteplikt bör ankomma på Kungl.

Maj :t.

Vad gäller personer som i övrigt — hos kommun eller i enskild verksamhet,

som har betydelse för de ändamål lagen avser tjäna — utför samhällsviktigt

arbete ligger det i sakens natur att tjänsteförlängning skall

kunna åläggas dem. Från några remissmyndigheters sida har gjorts gällande

att vissa kategorier, främst personal vid kommunaltekniska verk och

vid den icke-statliga kraftindustrin, bör antingen undantagas från allmän

tjänsteplikt på samma sätt som gäller för dem som fullgör tjänst vid krigsmakten

och i civilförsvaret, eller få ianspråktagas endast i den omfattning

Kungl. Maj:t särskilt föreskriver. Jag delar uppfattningen att med hänsyn

till ifrågavarande verksamhets betydelse däri tjänstgörande personer i regel

ej bör tagas i anspråk med allmän tjänsteplikt, men jag anser ej önskvärt

att generella undantag fastställes i lag utöver dem som gäller krigsmakten

och civilförsvaret. Avgörandet av denna fråga torde böra överlåtas

å den centrala tillämpningsmyndigheten. Det synes mig ej föreligga

någon som helst risk för att denna skulle komma att onödigtvis beröva

dessa verksamhetsområden deras arbetskraft. Hela förevarande lagstiftning

syftar ju i stället till att möjliggöra tillförsel av ny arbetskraft åt bl. a.

dessa områden. Vad slutligen gäller de av en länsstyrelse berörda förhållandena

efter ett anfall, de s. k. efteranfallsuppgifterna, har jag tidigare

framhållit att tjänsteplikt bör kunna tillämpas på dylika arbeten; enligt

min uppfattning har de myndigheter, som skall handha förevarande lagstiftnings

tillämpning, snarare än civilförsvarsmyndighet den avgörande

överblicken över föreliggande arbetskraftsbehov på olika områden.

Gemensamt för ingripande med företrädesbestämmelse och tjänsteplikt

hör gälla att det finns möjlighet för tillämpningsmyndighet att göra individuella

undantag. Att närmare specificera de skäl som må föranleda dylikt

undantag torde emellertid ej låta sig göra. Rent allmänt kan dock sägas att,

då tjänsteplikt sannolikt kommer att tillgripas endast i verkligt allvarliga

situationer, för befrielse från fullgörande av dylik plikt torde böra krävas

synnerligen vägande motiv.

Som jag förut framhållit måste som förutsättning för tillämpning av

förevarande lagstiftning uppställas ett faktiskt behov av ingripanden på

arbetsmarknaden. Tvångsåtgärder får vidtagas endast i den mån frivilliga

åtgärder visar sig otillräckliga och de föreslagna regleringarna således

är nödvändiga för att viktiga samhällsuppgifter skall kunna genomföras.

Bestämmandet av de faktiska förutsättningarna för tillämpning av lagstiftningen

bör sålunda anknytas till de varierande situationer, som kan tänkas

uppkomma. När det gäller att i förväg i en lagstiftning, som ger fullmakt

att vidtaga dylika regleringar, fastställa i vilka situationer behov

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959 23

därav skall anses kunna föreligga, uppställer sig emellertid vissa svårigheter.

Det förefaller emellertid nödvändigt att Kungl. Maj :t, när riket befinner

sig i krig eller krigsfara, äger fullmakt att vidtaga samtliga här förut behandlade

arter av ingripanden. Utredningsmannen har förordat en sådan

ordning, och ingen av remissinstanserna har anfört någon erinran häremot.

Jämväl enligt min mening bör i så allvarliga lägen som här avses möjlighet

finnas att med alla till buds stående medel handla på det för rikets

bestånd och välfärd bästa sättet. Av praktiska skäl synes vidare för att

möjliggöra en lugn avveckling av regleringarna lagstiftningen få tillämpas

under en kortare övergångstid sedan kriget eller krigsfaran upphört. I enlighet

med den grundläggande principen för ifrågavarande lagstiftning bör,

såsom ock flera remissinstanser betonat, denna tillämpningstid göras så

kort som möjligt och vara helt beroende av föreliggande faktiska behov.

Utredningsmannens förslag i denna del sträcker sig måhända något längre

än absolut nödvändigt, men jag kan dock godtaga detsamma med hänsyn

till angelägenheten av ensartade bestämmelser för beredskapslagar som har

nära samband med varandra.

Vid bedömandet av huruvida lagstiftningen skall kunna tillämpas även

under andra förhållanden än krig och krigsfara och — efter ett jakande

svar på denna fråga — huru dessa situationer då skall preciseras måste uppenbarligen

en avvägning ske mellan å ena sidan nödvändigheten av att tillgodose

de särskilt angelägna behov av arbetskraft, som kan anses föreligga,

och å andra sidan hänsynen till den enskildes rätt att åtminstone i mera

normala lägen själv bestämma var han skall arbeta. Det torde, som vissa

remissinstanser påpekat, ej kunna uteslutas att behov av tjänsteplikt kan

komma att uppstå jämväl under andra utomordentliga förhållanden. Tjänsteplikten

kan emellertid utgöra ett synnerligen allvarligt ingrepp i den enskildes

rättssfär. Härtill kommer att den grundläggande förutsättningen för

användande av fullmaktslagstiftning, nämligen behovet av möjlighet till

snabba, omedelbara ingripanden, ej utan vidare kan sägas föreligga i situationer

utanför krig och krigsfara. Jag ansluter mig därför till utredningsmannens

förslag att tjänsteplikt med stöd av förevarande lagstiftning får

tillgripas endast i krig och krigsfara. Under andra utomordentliga förhållanden,

t. ex. de av överbefälhavaren och sjöfartsstyrelsen anförda, förefaller

uppkommande behov kunna mötas med en för det speciella fallet avsedd

lagstiftning. Den nu aktuella fullmaktslagen torde härvid i varje fall beträffande

utformningen av åtgärderna och vad gäller administrationen kunna

tjäna som förebild.

Som förut framhållits får tjänsteplikt anses utgöra ett betydligt större

ingrepp i den enskildes fri- och rättigheter än övriga föreslagna åtgärder,

dvs. de som anknyter till arbetsförmedlingsverksamheten. De betänkligheter,

som föranlett det här förut redovisade ställningstagandet mot att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 är 1959

göra en fullmaktslag om tjänsteplikt tillämplig även utanför krig och krigsfara,

torde därför ej göra sig gällande med samma styrka, när fråga är

om övriga åtgärder. Behov att vidtaga sådana ingripanden kan sannolikt

uppkomma på ett tidigt stadium av en kris. Vid en avvägning av skälen för

och emot fullmakter att vidtaga dessa åtgärder leder enligt min mening

ett behörigt hänsynstagande till olika faktorer till att lagstiftningen härom

bör kunna tillämpas även i vissa situationer utanför krig och krigsfara.

Ett nutida krig torde normalt medföra påfrestningar för produktionen

och samhällslivet i övrigt jämväl i andra länder än de krigförande. Om ett

krig mellan främmande makter sålunda här i riket förorsakat ett krisläge,

som kräver ökad produktion av samhällsviktiga förnödenheter, ökat befästningsbyggande

etc., synes Kungl. Maj :t böra ha befogenhet att i dylikt

läge genom ingripande på arbetsförmedlingen leda arbetskraft i önskad

riktning. En annan situation där motsvarande behov kan föreligga är återuppbyggnadsperioden

efter ett krig, vari Sverige deltagit. Förutsättning för

att fullmakt i dylika lägen skall få användas är emellertid att en noggrann

och ingående prövning av det aktuella läget föregår ett tillämpningsförordnande.

Denna prövning bör ankomma på Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt.

Tillämpningsförordnandet bör vidare ej göras mera omfattande

än vad föreliggande situation kräver och bör lämpligen tidsbegränsas till

högst ett år.

Jag finner mig sålunda kunna biträda utredningsmannens förslag att i

en situation där så påkallas av utomordentliga förhållanden, föranledda av

krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande makter, ingripande

på arbetsförmedlingens område får ske med stöd av en fullmaktslag

sedan Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt beslutat om dylik tillämpning.

Uttrycket ''utomordentliga’ kan givetvis förorsaka tolkningssvårigheter,

men någon möjlighet att i lagtext närmare beskriva de avsedda förhållandena

torde ej föreligga. I detta sammanhang vill jag bestämt understryka

vad utredningsmannen anfört därom att en fullmaktslag som den

nu föreslagna givetvis ej skall kunna få åberopas som grund för ingripanden

i krissituationer föranledda av interna rent ekonomiska motsättningar

på arbetsmarknaden.

En fullmaktslag som på sätt nu föreslagits medger ingripande med

tjänsteplikt allenast då riket befinner sig i krig eller krigsfara torde ej täcka

de behov av åtgärder som kan uppstå för medicinalpersonalens del. Gällande

bestämmelser för dylik personal medger sålunda att förordnande om

tjänsteplikt kan få meddelas så snart det påkallas av ''utomordentliga förhållanden’.

Jag delar i stort den under förarbetena till krigssjukvårdsförfattningarna

framförda uppfattningen om det principiellt olämpliga i att

ha särskild lagstiftning om tjänsteplikt för viss personalkategori. Ur administrativ

synpunkt skulle det dessutom vara fördelaktigt att samtliga stad
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år f.95.9

25

ganden om tjänsteplikt återfanns i en och samma författning. En dylik

ordning förutsätter emellertid, därest det av mig nyss förordade tillämpningsområdet

för tjänsteplikt i allmänhet godtages, antingen att de för medicinalpersonalen

en gång fastställda bestämmelserna ändras — något som

ej förefaller praktiskt eller eljest lämpligt — eller att i den gemensamma

lagen upptages särbestämmelser för medicinalpersonalen. Sistnämnda alternativ

skulle i hög grad komplicera författningsbestämmelserna. På grund

härav och då, såsom utredningsmannen framhållit, vissa fördelar torde vara

att vinna genom att hålla bestämmelserna om medicinalväsendets verksamhet

i krig och liknande situationer samlade i ett författningskomplex, finner

jag mig böra förorda att bestämmelserna om tjänsteplikt för medicinalpersonal

bibehålies i krigssjukvårdsförfattningarna.

Enär det måste anses vara av stor vikt att Kungl. Maj :t omedelbart kan

utnyttja sina fullmakter, då riket kommer i krig eller krigsfara, bör lagstiftningen

i vad den hänför sig till dylika situationer ständigt vara i kraft.

Såsom utredningsmannen och åtskilliga remissinstanser framhållit underlättar

en icke tidsbegränsad lagstiftning därjämte erforderligt planeringsarbete.

För de övriga lägen, då fullmakter enligt vad jag tidigare förordat

skall kunna utnyttjas, torde visserligen tidsnöden ej vara så påtaglig att

ej en tidsbegränsad lagstiftning skulle kunna accepteras. Skillnaden mellan

en permanent och en tidsbegränsad lagstiftning synes emellertid bli

ringa, om, som jag kommer att förorda, riksdagens samtycke skall krävas

för tillämpning i förevarande lägen och ett tillämpningsförordnande får

gälla högst ett år. Med hänsyn till vad nu anförts biträder jag förslaget att

hela lagstiftningen göres permanent.

Vad gäller de formella förutsättningarna för att de stadganden, som innehåller

de grundläggande åt Kungl. Maj.t givna fullmakterna, skall få tilllämpas,

synes ingen tvekan böra råda om att då riket kommer i krig bestämmelserna

i fråga automatiskt skall få nyttjas, alltså utan särskilt förordnande

av Kungl. Maj :t och utan riksdagens godkännande. Sedan viss

övergångstid förflutit efter det kriget upphört har Kungl. Maj:t att förordna

att bestämmelserna ej längre skall få tillämpas. Frågan om övergångstidens

längd har jag tidigare behandlat.

I fråga om lagstiftningens försättande i tillämpning då riket befinner sig

i krigsfara har några remissmyndigheter föreslagit stadgande om att riksdagen,

under tid då session pågår, skall lämna sitt samtycke till ett tillämpningsförordnande.

Ehuru jag delar de framförda synpunkterna att fullmakterna

ej hör göras mera vittgående än absolut nödvändigt och att svårigheter

kan uppkomma att fastslå när krigsfara är för handen, anser jag

dock att även i dylika situationer krav på snabbt handlande kan uppkomma

och alt Kungl. Maj:t därför bör ha möjlighet att i ett plötsligt uppkommet

krisläge ensam förordna om lagstiftningens tillämpning. Därest läget är

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

så allvarligt att beredskapslarm utfärdas, bör detta uppenbarligen anses

automatiskt innefatta ett tillämpningsförordnande av nu ifrågavarande

slag. Som utredningsmannen framhållit bör klara bestämmelser härom införas

i beredskapskungörelsen den 22 juni 1950 (nr 404). Chefen för försvarsdepartementet

torde senare komma att för Kungl. Maj :t anmäla förslag

härom. Givet är dock att, om krig ej följer, ett på krigsfara grundat förordnande

inom kort tid bör underställas riksdagens prövning och godkännande.

Jag tillstyrker därför vad utredningsmannen i denna del föreslagit. På

samma sätt som efter krigs slut har Kungl. Maj :t att sedan krigsfara upphört

upphäva meddelat tillämpningsförordnande.

Vad nu sagts avser det grundläggande tillämpningsförordnandet. Hinder

bör emellertid icke föreligga att göra även en på ett sådant förordnande grundad

föreskrift om t. ex. tjänsteplikt automatiskt gällande.

Som jag i ett tidigare avsnitt anfört bör, för att lagstiftningen skall få

tillämpas i situationer utanför krig och krigsfara, riksdagen i förväg ge

sitt samtycke. En sådan ordning medför att frågorna huruvida fullmakter

över huvud erfordras och rörande fullmakternas omfattning kan allsidigt

och ingående prövas och avgöras med beaktande av de i varje särskilt fall

rådande förhållandena. Riksdagen bör även kunna avpassa giltighetstiden

för ett tillämpningsförordnande efter föreliggande behov. Varje särskilt

förordnande bör, som föreslagits, få meddelas för högst ett år åt gången.

Den för ifrågavarande lagstiftning allmängiltiga principen att andra ingripanden

i den normala verksamheten på arbetsmarknaden ej bör vidtagas

än sådana som visar sig oundgängligen nödvändiga, synes böra råda

även då fråga uppkommer om bestämmande av villkoren för arbete, som

utföres med tjänsteplikt. Med hänsyn till att arbete, som kan komma att

åläggas med tjänsteplikt, i stort sett torde vara av samma beskaffenhet som

ett under normala förhållanden utfört civilt arbete, torde i regel särskild

anledning att bestämma ersättningen för arbetet under tjänsteplikt t. ex.

som ett slags enhetslön knappast föreligga. De metoder som tillämpas för

bestämmandet av villkoren för frivilligt åtaget arbete bör sålunda regelmässigt

användas även i tjänstepliktsförhållanden. Frågor om arbetarskydd,

arbetstid, kollektivavtal o. dyl. bör regleras av de vid tillfället gällande

författningarna, samma avtalsfrihet som eljest bör råda osv. Likaså

bör reglerna för förlikningsmans verksamhet vid arbetstvister vara tillämpliga

även i fall då förordnande om tjänsteplikt meddelats eller kan meddelas;

härför krävs viss ändring i lagen om medling i arbetstvister, som närmare

behandlas i specialmotiveringen.

Några remissinstanser har i detta sammanhang påpekat att i sådana situationer,

för vilka ifrågavarande lagstiftning är avsedd, svårigheter säkert

uppkommer att tillämpa i fredstid gällande regler om arbetstid, semester

och arbetarskydd över huvud. Med anledning härav vill jag framhålla alt

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959 27

frågan om eftergift under vissa förhållanden från arbetstids- och annan

arbetarskyddslagstiftning självfallet ånyo kan bli aktuell. Under föregående

världskrig gällde bestämmelser, som möjliggjorde vissa sådana

eftergifter. Även om det definitiva ställningstagandet till en ny sådan beredskapslagstiftning

måhända bör anstå till dess behov därav gör sig gällande,

torde det få övervägas att förbereda densamma genom utredning eller

på annat sätt.

Som en konsekvens av det i tjänsteplikten liggande förbudet mot arbetsinställelse

följer att öppen konflikt ej får tillgripas i en tvist om villkoren.

För att lösa dylik tvist krävs tydligen någon form av tvångsavgörande. Den

i 1939 års lag föreskrivna, av utredningsmannen förordade och av remissinstanserna

godtagna metoden att för dylikt avgörande anlita skiljenämnd,

s. k. lönenämnd för tjänsteplikt, synes mig kunna accepteras jämväl för

den nya lagstiftningens del. I stort sett kan jag även ansluta mig till vad

utredningsmannen föreslagit rörande sådan nämnds organisation och

handläggning av ärenden. I anledning av vad som framkommit under remissbehandlingen

av förslaget vill jag emellertid närmare beröra vissa

punkter.

Ej blott kommunikationssvårigheter utan även den omfattning i vilken

tjänsteplikt kan komma att tillgripas torde, framförallt under tid, då riket

befinner sig i krig, göra det nödvändigt att utse flera lönenämnder. Den

av utredningsmannen föreslagna lagtexten synes möjliggöra att antalet

nämnder kan bestämmas av Kungl. Maj :t allt efter föreliggande behov.

Vad gäller stadgandena om lönenämnd liksom åtskilliga andra bestämmelser

i lagen bör tillämpningsföreskrifter i görligaste mån utarbetas och

andra förberedande åtgärder vidtagas. — Rörande frågan huruvida kronoombudsinstitutionen

skall bibehållas eller ej kan jag helt ansluta mig till

utredningsmannens ståndpunkt och de skäl för denna som han anfört. —

Lönenämnds beslut skall enligt förslaget i vissa fall betraktas som och jämställas

med kollektivavtal. Som framgår av motiven till utredningsmannens

förslag skall så vara fallet därest resultatgivande förhandlingar mellan de

tvistande parterna skulle ha slutat med att kollektivavtal träffats. Den föreslagna

lagtexten på denna punkt synes emellertid ha fått en något för vittgående

formulering och bär därför justerats. — Lönenämnds beslut bör ej

kunna överklagas. Liksom ett mellan parterna ingånget avtal kan dock

givetvis dylikt beslut bli föremål för tolknings- eller tillämpningstvist. I

regel skall sådan tvist lösas av domstol, arbetsdomstolen eller allmän domstol.

Framförallt praktiska skäl synes emellertid föranleda att en tvist,

som anknyter till frågan huruvida ett arbete skall upphöra eller ej, bör

få avgöras av myndighet som handhar tillämpningen av lagstiftningen över

huvud. Endast sådan myndighet torde ha den erforderliga överblicken över

rådande behov att genomföra arbetet. Eu snabb lösning av tvisten blir i regel

erforderlig, och även med hänsyn härtill synes domstolsvägen ej böra

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

anlitas. Den föreslagna ordningen medför emellertid att vederbörande

myndighet kan komma att ställas inför intrikata arbetsrättsliga spörsmål,

såsom t. ex. i de fall då mera personliga skäl från någondera sidan anföres

för att arbetsförhållandet mellan parterna skall upphöra. Det är därför

angeläget att myndigheten -— såsom framgår av vad jag i fortsättningen

kommer att anföra avses härmed länsarbetsnämnd — för dylika fall i möjligaste

mån anlitar förefintlig tillgång på expertis med erfarenhet på

området.

Från huvudregeln att villkoren för arbete, ålagt med tjänsteplikt, skall

bestämmas på samma sätt som om fråga varit om frivilligt åtaget arbete

har utredningsmannen föreslagit ett undantag avseende visst arbete hos

staten som arbetsgivare. Det gäller enligt förslaget villkoren för arbete, som

— utan att vara inordnat under statligt reglemente — kan jämställas med

arbete, som regleras på dylikt sätt. För att undvika den normala, i regel

tidsödande proceduren med riksdagens medverkan vid bestämmandet av

villkoren föreslås att Kungi. Maj :t skall ensam få besluta i frågan. Det

föreslagna stadgandet innebär även ett undantag från principen att lönenämnd

i sista hand skall fälla avgörandet; den för statstjänstemännen normala

regeln att arbetsgivaren i vart fall formellt fastställer villkoren bibehålies

alltså.

Enligt vad jag inhämtat föreligger utkast till bl. a. civil krigsavlöningskungörelse,

jämlikt vilket villkoren för arbete av nu ifrågavarande slag i

viss utsträckning skall komma att få bestämmas av den statliga myndighet,

hos vilken arbetet skall utföras. Därest en kungörelse av sådant innehåll

utfärdas, blir den givetvis i överensstämmelse med förutnämnda huvudregel

tillämplig jämväl å arbete som ålagts med tjänsteplikt. Med hänsyn

till att tjänsteplikt kan komma att tillgripas i en situation då krigsavlöningskungörelsen

ej gäller, synes motsvarande böra stadgas för sådant

fall. Bestämmelsen bör lämpligen ges det innehållet att beträffande villkoren

i fråga skall gälla vad Kungl. Maj :t därom förordnar. Vidare torde bestämmelsen

böra utvidgas till att omfatta ej enbart statligt arbete utan

över huvud arbete av beskaffenhet att villkoren därför regelmässigt bestämmes

i ett av Kungl. Maj:l med stöd av riksdagens beslut utfärdat reglemente.

Jämväl vid bestämmandet av det sakliga innehållet i avlöningsreglementena

för t. ex. präster, poliser och folkskollärare krävs nämligen riksdagens

medverkan.

I anledning av vad Sveriges akademikers centralorganisation anfört om

angelägenheten av att lönenämnd i brist på överenskommelser får fastställa

villkoren för arbete under tjänsteplikt även då arbetet utföres med staten

som arbetsgivare vill jag erinra om att så blir fallet beträffande de statliga

arbetstagare, vilkas villkor normalt regleras genom kollektivavtal eller

privata avtal. Liksom parterna i dessa fall själva kan sluta avtal kommer,

då sådant avtal ej kan träffas, villkoren att bestämmas av lönenämnd un
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 är 1959 29

der medverkan av representanter för arbetsmarknadsparternas organisationer.

Vad angår de Iöneplansanställda synes anledning saknas att för de

tjänstepliktigas del ändra gällande ordning för bestämmandet av arbetsvillkoren

i annan mån än vad nyss sagts, nämligen så att riksdagens medverkan

ej erfordras.

Beträffande arbete av sådan beskaffenhet att villkoren därför normalt

bestämmes genom ett kommunalt reglemente bör, då tjänsteplikt tillgripes

för dylikt arbete, gälla att ett redan befintligt tillämpbart reglemente fortfarande

skall tillämpas. Om arbetet ej regleras i ett dylikt reglemente, bör liksom

eljest förhandlingar kunna ske mellan kommunen och tjänstemannaorganisation,

men om överenskommelse ej skulle uppnås torde det slutliga

avgörandet böra ankomma ej på kommunen utan på lönenämnd.

Utredningsmannen har slutligen föreslagit att Kungl. Maj:t eller lagens

tillämpningsmyndigheter skall få möjlighet att, i vissa fall och oberoende

av hur villkoren eljest reglerats, efter enhetliga normer fastställa villkor

för arbete, ålagt med tjänsteplikt. Denna befogenhet är avsedd att nyttjas

endast i undantagsfall, framför allt i situationer då det kan visa sig angeläget

att snabbt och utan omgång bestämma ersättning för ett arbete. I

regel avses fall då ianspråktagandet av arbetskraften skett i uppbådsliknande

form — så som i 1939 års lag avsågs beträffande ungdom — och då

kvalifikationskraven ej är alltför varierande. De remissinstanser som yttrat

sig i frågan har ej anfört erinran mot ett dylikt stadgande i och för sig men

itarkt framhävt angelägenheten av en restriktiv tillämpning. Även jag ansluter

mig till förslaget men vill betona att ett dylikt avsteg från det vanliga

tillvägagångssättet att bestämma arbetsvillkoren kan godtagas endast för

sådana undantagsfall som nyss exemplifierats. Att i lagtext närmare precisera

förutsättningarna torde emellertid ej låta sig göra. Det är tydligt att

det främst är då riket befinner sig i krig och beträffande personer som

tages i anspråk för allmän tjänsteplikt som bestämmelsen kan behöva tilllämpas;

uteslutas kan emellertid ej att behov därav kan uppkomma även

i andra fall.

Det synes mig uppenbart att den som tages i anspråk för att i det allmännas

intresse utföra arbete skall av statsmedel erhålla ersättning för direkta

utgifter, föranledda av ianspråktagandet. Sålunda bör utan tvivel

gottgöras kostnader för resa från hemorten till en arbetsplats, där tjänsteplikt

skall fullgöras, och för uppehälle under dylik resa; detsamma gäller

givetvis motsvarande kostnader vid resa mellan två platser, där arbete under

tjänsteplikt utförts resp. skall utföras ävensom vid resa tillbaka till

hemorten då den tjänstepliktige ej längre tages i anspråk. Om arbetet på

en ny plats blir mera varaktigt torde det vidare i vissa fall vara rimligt alt

den tjänstepliktige på motsvarande sätt får ersättning för flyttning av familj

och bohag. Här torde dock få förutsättas en skälighetsprövning, därvid hän
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

syn bör tagas bl. a. till den tjänstepliktiges löneförmåner. Samtliga nu

nämnda former av ersättningar bör, som jag nyss antydde, utgå av allmänna

medel.

Vidare bör otvivelaktigt viss garanti lämnas för att den tjänstepliktige

skall utfå ersättning för det utförda arbetet. Skulle av någon anledning

vederbörande arbetsgivare ej vilja eller vara i stånd till att betala lönen,

bör staten träda emellan och utge motsvarande ersättning mot det att den

tjänstepliktige å staten överlåter sin fordran gentemot arbetsgivaren. Normalt

torde den tjänstepliktige komma att begära ersättningen i fråga utan

dröjsmål; i många fall torde han vara i omedelbart behov av ersättningen.

Han bör dock ha möjlighet att ge arbetsgivaren visst anstånd. Med hänsyn

härtill föreslås att den tjänstepliktige kan dröja tre månader efter

det fordran förfallit innan han gör framställning om ersättning av staten.

En sådan tidsfrist torde ur den tjänstepliktiges synpunkt vara tillräcklig;

en längre frist skulle vidare kunna medföra större svårigheter för staten

att i sin tur indriva fordringen hos arbetsgivaren. Fall kan emellertid tänkas

förekomma då den angivna tiden av tre månader visar sig otillräcklig,

varför möjlighet bör beredas att göra undantag från huvudregeln.

Den principiella rätten att erhålla här förut berörda ersättningar bör direkt

fastslås i lag. Utformningen av detaljbestämmelser torde däremot få

överlämnas åt Kungl. Maj :t eller den centrala tillämpningsmyndigheten.

Som utredningsmannen anfört synes nämligen ett mera preciserat utformande

av detaljer lämpligast kunna ske med beaktande av de i den aktuella

situationen rådande förhållandena. Jag delar länsstyrelsens i Malmöhus

län uppfattning att de förutsatta tillämpningsbestämmelserna bör erhålla

en så enkel utformning som möjligt.

I 1939 års lag upptogs slutligen vissa grundläggande bestämmelser om

att en tjänstepliktig skulle kunna under vissa omständigheter erhålla kompensation

för minskad inkomst eller ökade levnadskostnader. En lösning

av spörsmålet huruvida och under vilka förutsättningar dylik ersättning

skall utgå torde emellertid sammanhänga med den mera allmänna regleringen

av frågan om försörjning av anhöriga till sådana personer, som på

ett eller annat sätt i krislägen tages i anspråk för det allmännas räkning.

Som utredningsmannen anfört är nämnda problem föremål för prövning av

en särskild utredning, värnpliktsavlöningsutredningen, vilken därvid torde

ha att beakta även förhållandena rörande de tjänstepliktiga. Jag biträder

därför utredningsmannens förslag att i nuvarande sammanhang ej föregripa

de resultat som sålunda är att vänta. Å andra sidan har jag intet att

erinra mot de av utredningsmannen anförda allmänna synpunkterna på

problemet. Tills vidare synes föreskrifterna om familjebidrag åt värnpliktiga

vid behov kunna tjäna som förebild för stadganden om motsvarande

ersättningar i samband med tjänsteplikts fullgörande.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 195!)

Någon tvekan synes mig knappast böra råda om att arbetsmarknadsstyrelsen

och dess underlydande organ i princip bör ha hand om administrationen

av den föreslagna lagstiftningen. Genom sina fredsmässiga uppgifter

har arbetsmarknadsverket gjort sig förtroget med problem liknande dem

som kan uppstå i krislägen ävensom över huvud förskaffat sig en vidsträckt

överblick över och ingående kännedom om förhållandena på arbetsmarknaden.

Verket får vidare anses i stort sett redan äga den betydelsefulla

regionala och lokala organisation som erfordras för tillämpningen av

lagen.

Om sålunda arbetsmarknadsstyrelsen normalt bör vara centralt tillämpningsorgan

skulle man dock möjligen kunna ifrågasätta, om ej lagen borde

bereda möjlighet för Kungl. Maj :t att uppdraga åt andra myndigheter att

för speciella fall handha tillämpningen. Utredningsmannen har i sitt betänkande

tagit upp detta spörsmål till diskussion men stannat för att ej föreslå

en dylik ordning. De skäl utredningsmannen därvid anfört, främst angelägenheten

av att i krissituationer undvika en splittring av den organisatoriska

ledningen, synes mig bärande och jag ansluter mig därför till hans

ståndpunkt. Därav att arbetsmarknadsstyrelsen ensam får handha den

centrala tillämpningen följer också den psykologiska fördelen att ingripandena

utformas av ett fristående, opartiskt organ, vari arbetsmarknadens

huvudorganisationer är representerade. Jag förutsätter vidare att överst

och icke minst på mera särpräglade områden, exempelvis veterinärväsendet

och handelssjöfarten — ett nära samarbete kommer att råda mellan

arbetsmarknadsstyrelsen och de övriga myndigheter, som kan beröras

av ifrågavarande slag av ingripanden.

Länsarbetsnämnderna med den dem underställda arbetsförmedlingen

torde uppfylla de krav på väl utbyggda regionala organ, som måste uppställas.

Liksom arbetsmarknadsstyrelsen med avseende å riket i dess helhet

har länsarbetsnämnderna genom sin verksamhet i fred skaffat sig en

grundlig kännedom om tillgången på och behoven av arbetskraft inom vederbörande

län. De har också bl. a. genom uppläggande av olika register

deltagit i planläggningen av verksamheten under krig och liknande allvarliga

lägen. Gentemot vad en remissinstans anfört om önskvärdheten av att

annan myndighet än länsarbetsnämnd får handlägga frågor rörande medicinalväsendets

administrativa personal, såsom kontors-, handräckningsoch

liknande personal, vill jag framhålla att behov av dylik arbetskraft

sannolikt kommer att göra sig gällande på de mest skiftande områden av

samhällslivet och att endast arbetsmarknadsorganen torde ha den erforderliga

överblicken över tillgång och efterfrågan. Länsarbetsnämnderna bör

sålunda handha den regionala tillämpningen överlag.

Beträffande länsarbetsnämnds verksamhet är emellertid att märka att

de uppgifter, som under fred åvilar länsarbetsnämnd, skall enligt numera

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

fastställda planer för länsstyrelsernas krigsorganisation handläggas av

länsstyrelserna då dessa är krigsorganiserade. En sådan ordning har ansetts

erforderlig av bl. a. samordningsskäl. Det förutsättes härvid att länsarbetsdirektören

regelmässigt skall ingå i den krigsorganiserade länsstyrelsen

jämte annan personal ur länsarbetsnämndernas kansliorganisation.

Länsarbetsnämnden kommer sålunda att som självständig länsmyndighet

och i sin normala sammansättning kunna handha lagens tillämpning under

de stadier av ett krisläge, då lagen kan behöva användas och länsstyrelsen

i länet ej krigsorganiserats. I och med att länsstyrelsen krigsorganiseras

kommer emellertid länsarbetsnämnden att upphöra som beslutande myndighet

och ärenden enligt tjänstepliktslagen kommer då att övertagas avlänsstyrelsen.

Någon särskild bestämmelse härom i tjänstepliktslagen torde

icke erfordras. Det må anmärkas, att administrativa fullmaktslagen ger

Kungl. Maj :t rätt att under vissa förutsättningar överföra arbetsuppgifter

från en myndighet till en annan. Med hänsyn till att länsarbetsnämndens

kansliorganisation inom länsstyrelsen kommer att ha det närmaste

ansvaret för dessa ärenden kan enligt min mening icke uppstå någon fara

för bristande kontinuitet i ärendenas handläggning vid omorganisationen.

Något principiellt hinder mot att länsstyrelse på ifrågavarande område och

i ett sådant läge fungerar som regionalt organ under arbetsmarknadsstyrelsen

anser jag ej föreligga. Det är emellertid av stor vikt att det regionala

tillämpningsorganet åtminstone vid fattande av vissa beslut har tillgång

till den erfarenhet som representanter för arbetsmarknadens organ besitter.

Jag vill därför betona det angelägna i att expertis av nämnt slag i

möjligaste mån kommer att anlitas även i de situationer, då beslutanderätten

formellt tillkommer länsstyrelsen. Planläggningen för länsstyrelses

krigsorganisation förutsätter också, att länsarbetsnämnden såsom sådan,

dvs. bl. a. representanter för arbetsmarknadsorganisationerna, skall bibehållas

såsom rådgivande organ.

Med hänsyn främst till utvecklingen på krigföringens område är det av

vikt att lokala tillämpningsorgan har möjligheter att i allvarliga och brådskande

situationer handla självständigt. Förutsättningar bör sålunda finnas

för länsorganet att till kretskontoren och lokala kontor delegera beslutanderätt

särskilt för situationer då förbindelserna med det regionala organet

avbrutits. Behov av att i vissa lägen förstärka personalorganisationen för

de lokala organen torde fördenskull komma att uppstå. Som utredningsmannen

framhållit torde uppgifternas natur och omfattning vara avgörande

för den utsträckning i vilken delegering av befogenhet bör ske till

de lokala organen. Närmare föreskrifter härom bör lämnas i administrativ

väg.

Tillämpningsmyndigheterna bör äga möjlighet att utnyttja den speciella

lokalkännedom som kommunalt organ får antagas besitta rörande arbetskraften

inom kommunen. Enligt lagen om skyldighet för kommun att full
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

33

göra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter äger Kungl. Maj :t i

vissa krissituationer föreskriva att kommun skall fullgöra uppgifter som

är erforderliga bl. a. för att lämpligt utnyttja tillgänglig arbetskraft; nämnda

uppgifter skall då ankomma på kommunala kristidsnämnder. Dylik

nämnd skall enligt kungörelsen om kristidsnämnder i princip finnas i

varje kommun; i vissa fall kan dock åt annan kommunal myndighet uppdragas

att fullgöra kristidsnämnds uppgifter. Med hänsyn härtill synes det

tillräckligt att i den nu ifrågavarande lagstiftningen upptaga ett stadgande

av innehåll att kristidsnämnd eller motsvarande kommunala myndighet

har att inom sitt verksamhetsområde biträda lagens tillämpningsmyndigheter.

Vad gäller fördelningen av uppgifterna mellan de olika tillämpningsorganen

kan jag i stort ansluta mig till vad utredningsmannen därom uttalat.

Såsom förut framhållits ankommer det på Kungl. Maj :t att utfärda de

grundläggande förordnandena om ingripande enligt lagen; om någon delegering

av denna befogenhet kan i princip ej bli fråga. Däremot kan det tänkas

att t. ex. ett förordnande om tjänsteplikt göres mycket omfattande men

förenas med bemyndigande för underordnad myndighet att medge undantag.

I övrigt bör praktiska hänsyn vara avgörande för fördelningen av uppgifterna.

Slutligen vill jag än en gång erinra om att med stöd av administrativa

fullmaktslagen andra myndigheter än arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna

kan beklädas med uppgifter rörande lagens tillämpning

liksom fördelningen av uppgifterna mellan dem kan ändras. I vissa lägen

kan även Kungl. Maj :ts befogenheter överföras på underlydande myndigheter.

En lag av nu ifrågavarande art bör tydligen av praktiska skäl innehålla

allenast de på varje punkt grundläggande stadgandena. Den mera detaljerade

utformningen av t. ex. de olika ingripandena kan, som utredningsmannen

framhållit, bli beroende på de förhållanden som råder då en till—

lämpning av lagen blir aktuell. Regler av typisk tillämpningskaraktär torde

därför få meddelas i administrativ ordning. Föreliggande förslag synes mig

i detta hänseende vara lämpligt avvägt.

Jag kan i stort godkänna de allmänna riktlinjer för tillämpningen som

utredningsmannen dragit upp. I detta sammanhang vill jag närmare beröra

endast eu specialfråga, som också särskilt beaktats av vissa remissinstanser,

nämligen sättet för uttagningen av tjänstepliktiga. I princip torde man

böra kräva att en person, som uttages för arbete med tjänsteplikt, klart och

otvetydigt underrättas om ianspråktagandet, icke minst ur den synpunkten

atl han bör vara medveten om de påföljder som brott mot arbetsplikten kan

medföra. Man torde därför kunna uppställa som huvudregel att ett arbetsåläggande

skall meddelas individuellt. Delta gäller främst då fråga är om

allmän tjänsteplikt, men regeln synes principiellt böra gälla även vid

tjänsteförlängning. Normalt kommer eu dylik åtgärd sällan alt avse alla

3 — Dihang till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 2 and. Nr 8

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

dem som utför arbete på en viss arbetsplats. Skulle emellertid så vara fallet

torde en mera allmänt hållen delgivning, t. ex. genom anslag på en arbetsplats,

avseende alla dem som vid en viss tidpunkt utför arbete på platsen

i fråga, kunna godtagas, dock endast om någon sorts kontroll kan utövas

över att de som skall tagas i anspråk verkligen tar del av anslagets innehåll.

För vissa specialfall, t. ex. då långt borta varande sjömän skall åläggas

tjänsteförlängning, torde det vidare vara praktiskt omöjligt att med

erforderlig snabbhet först fastställa fartygsbesättningens aktuella sammansättning

och därefter individuellt delge varje besättningsman åläggandet.

Möjlighet till kollektiv uttagning, anknuten till dem som faktiskt tjänstgör

på viss plats, visst fartyg osv., synes därför böra föreligga. Eventuellt

bör en dylik generell delgivning när möjligheterna tillåter följas av individuell

sådan.»

Lagrådet

Lagrådet har vid granskningen av de genom propositionen framlagda lagförslagen

gjort erinringar beträffande vissa särskilda stadganden, vilka

erinringar beaktats vid utformningen av förslagen.

Motionen

Motionärerna har till stöd för sitt yrkande om avslag å propositionen anfört

bl. a., att förslaget till allmän tjänstepliktslag innebär betydande inskränkningar

i löntagarnas rörelsefrihet, något som enligt motionärerna är

ägnat att skapa olust bland löntagarna och är till skada för försvarsviljan.

De har vidare gjort gällande, att tvångsbestämmelser sådana som de föreslagna

inte är nödvändiga ens i situationer av krig eller krigsfara, och i

fortsättningen yttrat:

Vårt land har officiellt bekänt sig till alliansfrihetens och neutralitetens

linje. Ingen förnuftig människa förutsätter annat än att landet endast kommer

att föra försvarskrig. Något engagemang i krig med anfallssyfte är,

såvitt vi förstår, otänkbart från de utgångspunkter som bestämmer svensk

utrikespolitik. Blir landet angripet, så är vi förvissade om att det svenska

folkets försvarsvilja kommer att ta sig så starka uttryck, att i varje fall

inga tvångsbestämmelser erfordras för att »reglera» förhållandena på arbetsmarknaden.

Arbetarnas försvarsvilja är den starkaste tänkbara garanti

för att landets försvarsintressen inte kommer att äventyras genom deras

åtgöranden.

Utskottet

Det genom propositionen framlagda förslaget till allmän t jänstepliktslag

är ett led i planläggningen för rikets försvarsberedskap. I likhet med de år

1954 antagna allmänna förfogande- och ransoneringslagarna syftar förslaget

till att samla rikets resurser till en så effektiv försvarsinsats som

möjligt.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

35

Den föreslagna lagen avser till skillnad från de nämnda beredskapslagarna

ingripanden mot arbetskraften; under vissa betingelser skall åtgärder kunna

vidtagas för att förmå inom riket boende att utföra krigsviktigt arbete.

För närvarande finns — bortsett från värnplikts- och civilförsvarslagstiftningen

— icke andra bestämmelser om tjänsteplikt än de som är intagna i

krigssjukvårdslagen den 27 november 1953. Dessa bestämmelser stadgar

tjänsteplikt under vissa förhållanden för medicinalpersonal, d. v. s. läkare,

tandläkare, apotekare, sjuksköterskor in. fl. Under andra världskriget och

åren närmast därefter fanns emellertid allmän lagstiftning om tjänsteplikt;

denna tillämpades i betydande utsträckning.

Om behovet av en allmän tjänstepliktslag kan icke gärna råda någon tvekan.

Givetvis är det, såsom framhållits från många håll, önskvärt, att arbetsmarknaden

får reglera sig själv utan tvångsingripanden även under

krisartade förhållanden. Till följd av rubbningar i utrikeshandeln och ändringar

i konsumtionen kan arbetslöshet uppkomma, och härigenom kan

skapas en reserv av arbetskraft, något som kan minska behovet av tvångsåtgärder.

Men situationer kan — såsom erfarenheten från det senaste kriget

visar — uppkomma, då sådana åtgärder blir nödvändiga.

De åtgärder som skall kunna vidtagas med stöd av den nga lagen har

utformats efter mönster av de under andra världskriget gällande bestämmelserna.

Vissa av de föreslagna åtgärderna — förbud mot annan arbetsförmedling

än den offentliga (4 §) samt arbetsförmedlingstvång och företrädesbestämmelser

(5 §) — riktar sig i första hand mot arbetsförmedlingsorgan

och arbetsgivare och endast indirekt mot arbetskraften. De två

sistnämnda slagen av åtgärder, som inte skall få vidtagas var för sig utan

endast samtidigt, innebär förbud för arbetsgivare att anställa arbetstagare

utan den offentliga arbetsförmedlingens medgivande och förbud för denna

att medgiva arbetstagare att taga annat än företrädesberättigat arbete.

Ett direkt tvång mot arbetstagarna innebär däremot de övriga föreslagna

åtgärderna, nämligen tjänsteförlängning (8 §) och allmän tjänsteplikt (9 §),

som sammanfattningsvis benämnes tjänsteplikt. Tjänsteförlängning innebär

förbud för arbetstagare att utan medgivande lämna den anställning han

innehar, allmän tjänsteplikt skyldighet att antaga och utföra anvisat arbete.

Tjänsteförlängningen kommer av naturliga skäl att ha tillämpning

endast på anställningsförhållanden. Så blir i huvudsak fallet även med den

allmänna tjänsteplikten; men i vissa lägen, främst katastrofsituationer av

skilda slag, kan den komma att utformas såsom elt allmänt uppbåd, utan

att egentligt anställningsförhållande kan sägas föreligga.

Åtgärderna synes utskottet lämpligt utformade. Särskilt fördelaktigt är,

alt de till sin art och omfattning kan lämpas efter föreliggande behov. Sålunda

behöver tjänsteplikt inte föreläggas, så liinge de indirekt verkande

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

åtgärderna jämlikt 4 och 5 §§ är tillräckliga. Vidare kan en åtgärd inskränkas

till att avse visst verksamhetsområde eller viss del av landet.

Beträffande de ändamål, för vilka åtgärderna må tillgripas, uppställes

den grundprincipen, att dessa skall vara av synnerlig vikt för det allmänna.

Såsom exempel nämnes folkförsörjningen, samfärdseln samt krigsmaktens

och civilförsvarets utrustning, underhåll och anläggnings- och reparationsarbeten.

Som en allmän inskränkning gäller, att förordnande med stöd av

lagen ej får gälla vapentjänst vid krigsmakten. Arbete, för vilket tjänsteplikt

skall kunna åläggas, skall således vara sådant, som förekommer på den

civila arbetsmarknaden, däri inbegripet arbete, som utföres av civilanställda

vid krigsmakten.

Utskottet har icke någon erinran att göra mot propositionens ståndpunkt

i dessa frågor.

Vad gäller räckvidden för ingripanden hyser utskottet sympati för den

av vissa remissinstanser hävdade uppfattningen, att den föreslagna övre

åldersgränsen — 70 år — är väl hög; skäl kan onekligen anföras för att den

efter mönster av civilförsvarslagen bestämmes till 65 år. Det får emellertid

förutsättas, att tillämpningen i fråga om de äldsta åldersgrupperna, såsom

föredragande statsrådet anfört, blir restriktiv, och med hänsyn därtill vill

utskottet inte förorda avvikelse från propositionens ståndpunkt.

Åtskilliga ungdomar har icke avslutat sin skolutbildning vid den tidpunkt,

då de skall kunna bli föremål för åtgärder enligt lagen, nämligen

vid början av det kalenderår, då de fyller 16 år. Utskottet förmenar, att

— såsom även torde ha skett under det senaste världskriget — behörig

hänsyn bör tagas härtill vid lagens tillämpning. Stadgande därom synes

böra intagas i tillämpningsförfattning.

Särskilda problem kan uppkomma för familjer med barn, om föräldrarna

tages i anspråk för beredskapsuppgifter. Utskottet vill främst understryka,

att mödrar med minderåriga barn i allmänhet inte bör uttagas till tjänsteplikt,

om det inte kan sörjas för barnens underhåll och uppfostran på betryggande

sätt. Även i denna del torde föreskrift böra meddelas i tillämpningsförfattning.

I spörsmålet om i vad mån den allmänna tjänsteplikten skall ha företräde

framför annan verksamhet föreslås (11 §), att den som är anställd hos

staten eller vid polisväsendet må åläggas allmän tjänsteplikt endast i den

omfattning Konungen föreskriver. I övrigt föreslås bl. a., att arbetsmarknadsstyrelsen

skall kunna föreskriva, att sådan tjänsteplikt inte får åläggas

personer, som är anställda inom krigsviktiga verksamhetsområden. Härom

vill utskottet anföra, att det synes lämpligt, att avvägningen mellan polisverksamheten

och den allmänna tjänsteplikten lägges i Kungl. Maj :ts hand.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

37

Samma måste nödvändigtvis gälla i fråga om rättsväsendet i dess helhet

och likartade grenar av den statliga verksamheten. Att olika bestämmelser

skall gälla för å ena sidan statlig verksamhet och å andra sidan så krigsviktiga

områden som exempelvis den icke-statliga kraftindustrien och de

kommunaltekniska verken, bör icke uppfattas så att personal inom nämnda

områden i större omfattning än statsanställda i gemen skulle uttagas till

allmän tjänsteplikt inom andra områden. I stället bör det ses som ett uttryck

för uppfattningen att den tillämpande myndigheten — arbetsmarknadsstyrelsen

— har den bästa överblicken över rikets samfällda resurser

i fråga om arbetskraft på försörjningsområdet. På motsvarande sätt kan

det visa sig lämpligt, att arbetsmarknadsstyrelsen får hand om tillämpningen

av tjänstepliktsbestämmelserna inom statliga verksamhetsgrenar,

som tillhör detta område, såsom den statliga kraftindustrien och vissa

andra kommunikationsverk. En sådan ordning kan åstadkommas genom

att Kungl. Maj :t föreskriver, att anställda inom dylika statliga verksamhetsgrenar

kan tagas i anspråk för allmän tjänsteplikt i den mån arbetsmarknadsstyrelsen

medgiver det.

Att värnpliktstjänstgöring och tjänstgöring i civilförsvaret har företräde

framför arbete på grund av tjänsteplikt finner utskottet naturligt. Vad gäller

heinperinitterade värnpliktiga får antagas, att sådana som regel inte

kommer att uttagas för tjänsteplikt annat än när permissionstiden är någorlunda

lång. År en värnpliktig hempermitterad för att deltaga i exempelvis

skördearbete, torde sålunda — bortsett från katastrofsituationer ■—■

arbete av annat slag knappast böra åläggas honom med tjänsteplikt.

Allmän enighet råder om att samtliga fullmaktsbestämmelser — alltså

både de som avser indirekta och de som avser direkta ingripanden mot

arbetskraften — skall kunna tillämpas under krig och vid krigsfara samt

om att dessa bestämmelser skall träda i tillämpning automatiskt då riket

kommer i krig. Vid krigsfara skall Kungl. Maj :t kunna förordna om tilllämpning

av bestämmelserna utan att inhämta riksdagens samtycke; sådant

förordnande förfaller emellertid, om det inte underställes riksdagen

inom en månad och gillas av riksdagen inom viss tid därefter. Från vissa

håll har förordats, att Kungl. Maj :t, bortsett från fall av omedelbar krigsfara,

skulle vara skyldig att inhämta riksdagens samtycke i förväg, om

riksdagen är samlad. I anledning härav vill utskottet framhålla, att

hinder för Kungl. Maj :t att i sådana fall begära förhandssamtycke av riksdagen

givetvis icke skall föreligga. Det är emellertid föga sannolikt, att

tiden kommer att medge detta. Vidare må framhållas, alt det kan bli lämpligt

alt låta tjänstepliktslagen träda i tillämpning samtidigt med allmänna

förfogande- och ransoneringslagarna; och dessa lagar måste uppenbarligen

kunna sättas i tillämpning utan den föregående varning, som en riksdagsbehandling

skulle innebära.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

Fullmaktsbestämmelserna skall enligt förslaget utan särskilt förordnande

förbli i tillämpning under en övergångstid efter det kriget eller krigsfaran

upphört, övergångstiden löper ut senast vid slutet av nästkommande

riksdagssession, men Kungl. Maj :t kan dessförinnan förordna, att bestämmelserna

inte vidare skall tillämpas. Motsvarande ordning gäller enligt förfogande-

och ransoneringslagarna. Utskottet, som i likhet med utredningsmannen,

vissa remissinstanser och föredragande statsrådet anser övergångstiden

vara i längsta laget, vill med beaktande av intresset av likartad

reglering inom beredskapslagstiftningen dock icke föreslå avvikelse från

förslaget i denna del.

När krig eller krigsfara inte är för handen, skall enligt förslaget inte bestämmelserna

om tjänsteplikt utan endast föreskrifterna om de indirekta

ingripandena kunna försättas i tillämpning. Detta skall kunna ske, om så

påkallas av utomordentliga förhållanden, föranledda av krig, vari riket befunnit

sig, eller krig mellan främmande makter, och skall förutsätta sammanstämmande

beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen. Från skilda håll, bl. a.

överbefälhavaren och försvarets förvaltningsdirektion, har förordats, att

även tjänstepliktsbestämmelserna skulle kunna tillämpas redan innan påtaglig

krigsfara inträtt. Vissa skäl talar enligt utskottets mening för en sådan

ordning. Om samma procedur — sammanstämmande beslut av Kungl.

Maj :t och riksdagen — krävdes för tillämpning av bestämmelserna om

tjänsteplikt som för tillämpning av bestämmelserna om de indirekta ingripandena,

finge tillräckliga garantier mot ogrundade förordnanden anses

vara för handen. Den föreslagna ordningen har emellertid godtagits av

experter, företrädande försvaret, arbetsmarknadsverket, riksnämnden för

ekonomisk försvarsberedskap och arbetsmarknadsorganisationerna, och

med hänsyn därtill vill utskottet icke föreslå avvikelse från propositionen i

denna del. Om så skulle erfordras, kan särskild lagstiftning om tjänsteplikt

genomföras utan väsentlig tidsutdräkt.

Uttrycket »krig mellan främmande makter» återfinnes även i allmänna

förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen. Under förarbetena till

dessa lagar yttrade föredragande departementschefen med tanke på förhållanden,

föranledda av ett sådant krig, att det i och för sig vore likgiltigt,

huruvida kriget påginge eller upphört. I detta yttrande instämde andra lagutskottet.

I förevarande lagstiftningsärende har uttalats olika uppfattningar

om uttryckets innebörd. Utredningsmannen har sålunda anfört, att

det torde böra krävas, att kriget skall pågå. Lagrådet har däremot, utan att

möta gensaga från föredragande statsrådets sida, uttalat sig för att även

ett avslutat krig mellan främmande makter skulle kunna utgöra grund för

tillämpning av ifrågavarande bestämmelser.

Det kan enligt utskottets mening icke komma i fråga att tillägga de

ifrågavarande orden annan innebörd vid tillämpning av tjänstepliktslagen

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

än vid tillämpning av förfogande- och ransoneringslagarna. Utskottet ansluter

sig alltså till lagrådets uttalande.

Beträffande tjänstepliktslagens giltighetstid innebär förslaget, att lagen

som sådan, i likhet med övriga beredskapslagar, skall vara permanent. Detta

är uppenbarligen en lämplig ordning. Härigenom underlättas planeringen

i fredstid.

Villkoren för arbete enligt lagen skall i största möjliga utsträckning vara

desamma som för frivilligt arbete. För anställning i enlighet med företrädesbestämmelse

skall enligt propositionen över huvud icke gälla några särskilda

villkor, utan arbetsvillkoren skall i samma utsträckning som eljest

kunna bestämmas genom avtal; den som tar sådan anställning gör det formellt

frivilligt och är följaktligen oförhindrad att som stridsmedel nedlägga

arbetet.

Tjänsteplikten skall däremot enligt Kungl. Maj :ts förslag innebära hinder

att frånträda anställningen eller eljest nedlägga arbetet.

I motionen II: 470 — vari hemställts om avslag å propositionen — har

emellertid anförts, att förbudet att nedlägga arbetet utgör en icke godtagbar

inskränkning i löntagarnas rätt att genom kollektiva ansträngningar

hävda sina intressen i fråga om arbetsvillkoren.

Såsom utskottet tidigare yttrat, kan tvekan icke råda om behovet av lagstiftning

om tjänsteplikt. Då tjänsteplikt i och för sig innebär förbud att

nedlägga arbetet, måste tvistefrågor mellan arbetsgivare och arbetstagare

lösas utan stridsåtgärder. Med den utveckling och stabilitet, som arbetsmarknadens

organisationer numera har, kan antagas, att dessa — särskilt

med hänsyn till att bestämmelserna om tjänsteplikt kommer att tillämpas

bara under krisförhållanden — regelmässigt kommer att träffa överenskommelser

utan annan medverkan från det allmänna än den som äger rum

under normala förhållanden. Även inom verksamheter, som icke regleras

genom kollektivavtal, torde i allmänhet frivilliga uppgörelser kunna komma

till stånd. Men som eu yttersta utväg måste tvångsmässig lösning kunna

tillgripas. Utskottet finner naturligt, att lösningen därvid, såsom föreslagits

i propositionen, åstadkommes genom obligatoriskt skiljeavgörande. Utskottet

ansluter sig till de föreslagna bestämmelserna om sådant avgörande,

främst alt detta skall tillkomma en av Kungl. Maj:t förordnad nämnd

med företrädare för arbetsgivare och arbetstagare, löncnämnd för tjänsteplikt.

Särskilt vill utskottet uttala sin tillfredsställelse över att lagförslaget,

till skillnad från den under senaste världskriget gällande tjänstepliktslagen,

inte innehåller någon bestämmelse om att skiljeavgörande i vissa fall skall

underställas Kungl. Maj :ts prövning.

För det fall att staten är arbetsgivare innebär förslaget, att i huvudsak

samma regler kommer att gälla som under normala förhållanden. Anställningar

enligt någon av de statliga löneplanerna kommer sålunda all i van
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

lig ordning vara underkastade avlöningsreglementen, utfärdade av Kungl.

Maj :t med stöd av riksdagens beslut. För arbete, som utan att vara inordnat

under sådant reglemente kan jämställas med arbete som regleras på dylikt

sätt, föreslås emellertid den avvikelsen från sedvanlig ordning, att riksdagens

medverkan inte skall krävas. Med hänsyn till angelägenheten av

snabba avgöranden vill utskottet icke motsätta sig den föreslagna ordningen,

som alltså innebär, att Kungl. Maj :t ensam bestämmer villkoren.

Det får antagas, att fastställandet av villkoren för både löneplansanställningar

och liknande anställningar hos staten liksom under normala förhållanden

kommer att föregås av förhandlingar.

I betydande utsträckning regleras villkoren för statliga anställningar genom

kollektivavtal eller enskilda avtal. Är så fallet, ankommer, liksom i

fråga om kommunala och privata anställningar, avgörandet i sista hand på

lönenämnd för tjänsteplikt.

Angående de åtgärder som skall kunna vidtagas med stöd av lagen har

ovan framhållits att allmän tjänsteplikt i vissa lägen, främst katastrofsituationer,

kunde tänkas få formen av allmänt uppbåd. Framför allt med

tanke på sådana situationer har i lagförslaget upptagits ett stadgande

(18 §), som ger möjlighet att beträffande grupp av tjänstepliktiga fastställa

likformiga arbetsvillkor; för sådant fall skall lagens bestämmelser i

övrigt om villkorens bestämmande icke gälla. Såsom förutsättning för tilllämpningen

anges i stadgandet, att »synnerliga skäl därtill föreligga». Utskottet

anser att stadgandet bör godtagas med hänsyn till att det i de situationer,

som det framför allt är fråga om, knappast är möjligt att föra verkliga

förhandlingar. Utskottet vill emellertid understryka, dels att stadgandet

bör tillämpas restriktivt, dels att de arbetsvillkor, som kommer att fastställas,

i möjligaste mån bör anpassas efter vad som eljest gäller på arbetsmarknaden.

Utskottet kan således ansluta sig till propositionens ståndpunkt i de här

behandlade frågorna om villkoren för arbete under tjänsteplikt. Utskottet

avstyrker följaktligen motionen.

Även i övrigt vill utskottet tillstyrka de föreslagna bestämmelserna om

villkoren för arbete under tjänsteplikt. I anslutning till stadgandet i 19 §

om särskilda förmåner för den som utför arbete med tjänsteplikt vill utskottet

emellertid anföra följande. Jämlikt sagda lagrum skall staten garantera

att den som fullgör tjänsteplikt också får ut sin lön; att arbetsgivaren

inte kan eller vill betala ut lönen, skall således inte gå ut över arbetstagaren.

Dessutom skall tjänstepliktig, enligt föreskrifter som skall meddelas i administrativ

ordning, kunna få gottgörelse av statsmedel för rese- eller flyttningskostnader

i samband med fullgörande av tjänsteplikt. Slutligen skall

tjänstepliktig kunna få bidrag, om tjänstepliktens fullgörande medför

minskning av hans inkomst eller ökning av hans levnadskostnader, enligt

normer som ännu icke fastställts. Tills vidare avses att föreskrifterna om

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

familjebidrag åt värnpliktiga vid behov skall tjäna som förebild. De i 19 §

avsedda förmånerna skall jämlikt 23 § i den mån så finnes skäligt kunna

utgå även i fall då arbetstagaren stannar kvar i ålagt arbete efter det att

tjänsteplikten upphört.

Dessa föreskrifter om särskilda förmåner för tjänstepliktiga synes utskottet

väl avvägda. Det förefaller emellertid, som om likartade förmåner ofta

skulle vara motiverade i fall då förordnande om arbetsförmedlingstvång

och företrädesbestämmelse meddelats. Den som blir anställd enligt en företrädesbestämmelse

är måhända för att kunna försörja sig nödsakad att

resa till annan ort, och han får kanske nöja sig med lägre inkomst än han

skulle ha kunnat få vid arbete som han skaffat på egen hand. Det synes

dock icke tillrådligt att utan närmare överväganden jämställa arbetstagare

som här avses med tjänstepliktig. Det torde lämpligen kunna överlämnas åt

Kungl. Maj :t att i annan ordning åstadkomma en lösning av förevarande

frågor. Riktpunkten bör härvid vara, att situationer, som från den enskildes

synpunkt ter sig likartade, också bedömes efter likartade grunder.

I fråga om administrationen innebär propositionens förslag, såsom framgått

i det föregående, att arbetsmarknadsstyrelsen och de styrelsen underställda

myndigheterna skall ha huvudansvaret. Detta är uppenbarligen en

lämplig ordning. Utskottet kan helt ansluta sig till propositionens förslag

och vad föredragande statsrådet anfört i denna del.

I detta sammanhang vill utskottet något beröra frågan om hälso- och

sjukvårdens beredskapsplanering. Denna regleras till väsentlig del av den

ovan nämnda krigssjukvårdslagen. Tidigare har nämnts, att denna lag

stadgar tjänsteplikt för medicinalper sonal, d. v. s. läkare, tandläkare, veterinärer,

apotekare, sjuksköterskor in. fl. Tjänsteplikten inträder, utom vid

krig, när Kungl. Maj :t vid krigsfara eller då det påkallas av andra utomordentliga

förhållanden förordnar därom. Till medicinalpersonal hänföres

icke transport-, ekonomi- och kontorspersonal och annan sådan personal,

som kan behövas för medicinalväsendets uppbyggnad och verksamhet;

denna personal skall i stället enligt förslaget lyda under allmänna tjänstepliktslagen.

Olika förutsättningar kommer alltså att gälla för att taga i anspråk å ena

sidan medicinalpersonal och å andra sidan sådan för medicinalväsendet erforderlig

personal, som faller under den föreslagna tjänstepliktslagen. Detta

kan i vissa lägen medföra svårigheter. Vidare kan beredskapsplaneringen

på detta område komma att försvåras av att administrationen därav icke

blir enhetlig: medan planeringen huvudsakligen handhas av medicinalstyrelsen,

kommer enligt förslaget tillämpningen av tjänstepliktsbestämmelserna

för annan personal än medicinalpersonal alt åligga arbetsmarknadsstyrelsen.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 2 avd. Nr 8

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

Det får emellertid antagas att, så länge krig eller krigsfara inte är för

handen, den personal, som erfordras utöver medicinalpersonalen, skall

kunna anställas på frivillig väg. Och i fråga om planeringen i fredstid kommer

givetvis samråd i nödvändig utsträckning att äga rum mellan berörda

myndigheter. Vad gäller verksamheten under krisförhållanden slutligen

finns, för den händelse den normala administrationen då skulle visa sig

olämplig, viss möjlighet att med stöd av lagen den 13 mars 1942 med särskilda

bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras

verksamhet vid krig eller krigsfara in. in. (administrativa fullmaktslagen)

föra över tillämpningen av tjänstepliktslagen i fråga om här avsedd

personal till samma myndighet som leder medicinalväsendet i övrigt.

Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag, att tjänsteplikten för

medicinalpersonalen även i fortsättningen skall vara särskilt reglerad. Att

så skall vara fallet, har i propositionens lagförslag fått det uttrycket, att i

2 § andra stycket upptagits en erinran, att om tillgodoseende av hälso- och

sjukvårdens behov av medicinalpersonal vid krig och andra utomordentliga

förhållanden gäller vad därom är särskilt stadgat. Därjämte har föreskrivits,

att för tillgodoseende av sådant behov förordnande jämlikt 8 eller 9 § i den

föreslagna lagen, alltså förordnande om tjänsteförlängning och allmän

tjänsteplikt, ej må meddelas. Enligt utskottets mening kan det, med hänsyn

till krigssjukvårdslagens stadganden om tjänsteplikt för medicinalpersonal,

knappast finnas något praktiskt behov av att förordna om arbetsförmedlingstvång

och företrädesbestämmelse med avseende på sådan personal.

Därtill kommer, att det från administrativ synpunkt måste vara olämpligt,

om ingripanden mot medicinalpersonal jämlikt den nu föreslagna lagen

företages av annan myndighet än den som eljest leder medicinalväsendet

under krisförhållanden. Utskottet föreslår därför, att icke heller förordnanden

jämlikt 4 och 5 §§ allmänna tjänstepliktslagen skall få meddelas

i fråga om medicinalpersonal.

Beträffande specialmotiveringen vill utskottet beröra allenast två frågor.

Lagförslagets 13 § innehåller i första stycket föreskrifter om förutsättningarna

för att anställning eller annat arbete under tjänsteplikt skall

kunna upphöra. Innebörden är att, om arbetsgivaren och arbetstagaren inte

kan enas om att arbetet skall upphöra, skall tvisten prövas av länsarbetsnämnden.

I andra stycket meddelas ett stadgande om följderna av att arbetsgivaren

inställer arbetet helt eller delvis eller eljest underlåter att taga

den tjänstepliktiges arbetskraft i anspråk utan att anställningen upphör.

För detta fall skall gälla, att den tjänstepliktige, i den mån länsarbetsnämnden

ej annat föreskriver, likväl äger rätt till lön och andra förmåner efter

vad som eljest skulle ha gällt. Paragrafens tredje stycke stadgar att fråga,

som länsarbetsnämnden äger avgöra jämlikt första stycket, inte får prövas

av domstol. Härav följer att fråga, som länsarbetsnämnden äger avgöra

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

jämlikt andra stycket, får prövas av domstol. Propositionen avviker på

denna punkt från vad utredningsmannen föreslagit. Föredragande statsrådet

yttrade som motivering för avvikelsen endast att tvist om lön in. m.

under permittering och i liknande fall torde falla under domstols prövning.

Utskottet har uppfattat förslagets innebörd så, att länsarbetsnämnden

skall göra en förstahandsprövning av tvist som här avses, men att vardera

parten enligt vanliga regler skall kunna hänskjuta tvisten till domstol.

Häremot har utskottet intet att erinra. Bestämmelserna torde garantera, att

frågan, huruvida arbetsgivaren -— t. ex. på grund av att hans anläggning

förstörts — haft skälig ursäkt för sin underlåtenhet att taga den tjänstepliktiges

arbetskraft i anspråk, kommer att avgöras med beaktande av allmänna

rättsgrundsatser.

Stadgandet i 22 § andra stycket rör det fall, att en arbetstagare tagits i

anspråk på grund av allmän tjänsteplikt. Då tjänsteplikten upphör, kan

arbetstagaren vilja återvända till den ursprunglige arbetsgivaren. Det kan

emellertid också förhålla sig så att han i stället vill stanna kvar i det arbete

han utfört på grund av tjänsteplikt. Både den ursprunglige arbetsgivaren

och en eventuell vikarie för arbetstagaren har ett rimligt intresse att så

snart som möjligt få reda på hur arbetstagaren ställer sig. Föredragande

statsrådet har uttalat, att frågan om skyldighet för arbetstagaren att underrätta

den ursprunglige arbetsgivaren bör lösas i samband med motsvarande

fråga för de värnpliktigas och de civilförsvarspliktigas del och att man i

avvaktan på en sådan lösning borde tillämpa ett visst stadgande (3 §) i

lagen den 14 oktober 1939 om förbud mot arbetstagares avskedande med

anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. Att detta stadgande skall vinna

tillämpning framgår icke av förevarande bestämmelse i tjänstepliktslagen.

Föreskrift därom bör emellertid inflyta i tillämpningsförfattning.

Utskottet har i övrigt icke funnit anledning till erinran eller uttalande i

anledning av de genom propositionen framlagda förslagen.

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring, att förevarande proposition,

nr 38, icke kunnat helt bifallas, samt med avslag å

motionen 11:470 — måtte för sin del antaga

A. det genom propositionen framlagda förslaget till allmän

tjänstepliktslag med den ändringen, att 2 § erhåller

nedan angivna, såsom utskottets förslag betecknade lydelse.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

(Kungl. Maj.ts förslag)

2

Förordnande jämlikt — —---

Om tillgodoseende av hälso- och

sjukvårdens behov av medicinalpersonal

vid krig och andra utomordentliga

förhållanden gäller vad därom

är särskilt stadgat. För tillgodoseende

av sådant behov må förordnande

jämlikt 8 eller 9 § denna lag ej meddelas.

(Utskottets förslag)

§•

---- -— — vid krigsmakten.

Om tillgodoseende av hälso- och

sjukvårdens behov av medicinalpersonal

vid krig och andra utomordentliga

förhållanden gäller vad därom

är särskilt stadgat. För tillgodoseende

av sådant behov må förordnande

som omförmäles i första stycket ej

meddelas.

B. det genom propositionen framlagda förslaget till lag

angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj

1920 (nr 245) om medling i arbetstvister.

Stockholm den 12 mars 1959

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Nils Elowsson, fru Carlqvist, herr Mannerskantz,

fru Hamrin-Thorell*, samt herrar Lars Larsson, Magnusson,

Edström och Thorsten Larsson;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Tobo, fru Sandström, fröken

Sandell, herrar Johansson i Södertälje och Fredriksson, fru Eriksson i

Ängelholm samt herrar Gustavsson i Alvesta och Björkman.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 59

903518

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:130 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Muj.ts proposition med förslag till allmän tjänstepliktslag, man. a1 i texten