Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929

1959-04-02 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1959:9, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september

1929 (nr 321).

Genom en den 23 januari 1959 dagtecknad proposition, nr 54, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Lag

om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

Härigenom förordnas, att till sinnessjuklagen den 19 september 1929

skall fogas ett nytt kapitel, betecknat 9 kap., med den rubrik, som nedan

angives, samt att i detta kapitel skola ingå 55 § med den nya lydelse, som

angives i det följande, och två nya paragrafer, betecknade 55 a § och 55 b §,

av nedan angivna lydelse.

9 KAP.

Särskilda bestämmelser om vård å sinnessjukhus utan kvarhållningsrätt

55 §.

Begär någon att bliva intagen för vård å sinnessjukhus och är hans psykiska

tillstånd sådant, att dylik vård kan vara till nytta för honom, må han,

om sjukvårdsläkaren finner det lämpligt, intagas å sjukhuset utan att underkastas

eljest gällande bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus. För

intagningen erfordras varken skriftlig ansökan eller andra intagningshandlingar.

Den som sålunda intagits må ej hindras alt lämna sjukhuset; om sjukvårdsläkaren

finner honom icke kunna vistas utom sjukhuset utan fara

för annans personliga säkerhet eller eget liv, må han dock, i avbidan på

Provning huruvida åtgärd enligt 55 a § andra stycket skall vidtagas, kvar1

—-Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

hållas under högst tio dagar från det beslut härom meddelats av sjukvårdsläkaren.

Ej heller i övrigt skall den intagne, utöver vad nu sagts, vara

underkastad inskränkningar i den personliga friheten i annan mån än som

finnes nödvändigt till skydd för honom själv eller omgivningen eller som

påkallas av att han vårdas tillsammans med sjuka, som kunna kvarhållas

mot sin vilja.

55 a §.

Den som intagits å sinnessjukhus enligt 55 § skall, då han själv önskar det

och skäl att kvarhålla honom ej föreligga, utskrivas av sjukvårdsläkaren.

Den intagne må jämväl utskrivas av sjukvårdsläkaren, då fortsatt vård å

sjukhuset ej finnes påkallad eller då det erfordras för att bereda plats åt

någon, som uppenbarligen är i större behov av vård. överinspektören för sinnessjukvården

äger förordna om utskrivning av den som kvarhålles å sjukhuset.

Om särskilda skäl äro därtill, äger sjukvårdsläkaren besluta, att den som

intagits enligt 55 § i fortsättningen skall anses intagen jämlikt 2 kap. Sådant

beslut må ej meddelas med mindre ansökan och de intagningshandlingar

i övrigt, som erfordras enligt sagda kapitel, föreligga. Ansökan må göras

av den sjuke, hans förmyndare, gode man, make eller anförvant, så ock av

ordföranden i hälsovårdsnämnden eller socialnämnden i den ort, där den

sjuke vistades innan han intogs, eller av polismyndigheten i nämnda ort.

55 b §.

Beträffande den som intagits enligt 55 § skola bestämmelserna i 12—14

och 52 §§ icke äga tillämpning. Övriga bestämmelser i 1—8 kap., som icke

ersättas av stadganden i detta kapitel, skola i tillämpliga delar gälla, varvid

allenast den skall vara underkastad straffbestämmelserna i 54 § som förhjälper

eller söker förhjälpa kvarhållen att avvika från sjukhuset.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att sinnessjuklagen kompletteras med bestämmelser,

som gör det möjligt att söka vård på sinnessjukhus utan att intagningen

medför tvång att stanna kvar på sjukhuset. Förutsättningarna för intagning

skall vara, att den sjuke själv begär att bli intagen för vård på sjukhuset

och att hans psykiska tillstånd är sådant att dylik vård kan vara till

nytta för honom. Den intagne skall endast i undantagsfall och efter särskilt

beslut kunna hållas kvar på sjukhuset. För kvarhållande utöver tio da
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

3

gar krävs att intagning kan ske enligt de hittills gällande bestämmelserna,

som bibehålies oförändrade. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli

1959.

Inledning

Jämlikt bemyndigande den 4 juni 1954 tillkallade dåvarande chefen för inrikesdepartementet,

statsrådet Hedlund, en sakkunnig att utreda vissa rättssäkerhetsfrågor

inom sinnessjukvården jämte därmed sammanhängande

spörsmål. Enligt direktiven för utredningen skulle i främsta hand undersökas

vissa spörsmål angående formerna för utövande av den utskrivningsprövning,

som enligt sinnessjuklagen skall äga rum beträffande alla

intagna. Det skulle emellertid även ankomma på utredningen att, jämte

andra frågor, överväga möjligheterna att undantaga vissa vårdfall från de

nuvarande reglerna om kvarhållningsrätt. Genom beslut den 27 juni 1957

utvidgades utredningens uppdrag till att avse en fullständig översyn av

sinnessjuklagstiftningen och i anslutning därtill utfärdade förskrifter. I

samband härmed tillkallades ytterligare sakkunniga för att biträda med

utredningsarbetet. Den utvidgade utredningen, som antog benämningen

sinnesssjuklagstiftningskommittén1, avlämnade i juli innevarande år ett

betänkande (stencilerat) med förslag till lagstiftning rörande intagning å

sinnessjukhus utan kvarhållningsrätt.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslers

ämbetet, riksåklagarämbetet, statskontoret, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,

sinnessjuknämnden, utredningen om administrativa frihetsberövanden,

mentalsjukvårdsdelegationen och statens kommitté för sinnessjukvårdens

utbyggande. Riksåklagarämbetet har vid sitt yttrande fogat utlåtanden

av statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt föreningarna Sveriges

landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler.

Vidare har sjukhusdirektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö,

svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, Sveriges läkarförbund,

svenska läkaresällskapet, svenska psykiatriska föreningen, svenska

socialvårdsförbundet, statens sjukhuspersonals förbund, svensk sjuksköterskeförening

och svensk kuratorsförening, sedan de beretts tillfälle därtill,

avgivit yttranden. Stockholms stads sjukhusdirektion har bifogat utlåtanden

från överläkaren vid Södersjukhusets psykiatriska klinik samt

styresmännen vid Långbro och Beckomberga sjukhus. Vid det av Göteborgs

stads sjukhusdirektion avgivna utlåtandet har fogats yttranden av styresmannen

för Lillhagens sjukhus och chefen för psykiatriska kliniken vid

Sahlgrenska sjukhuset.

1 De sakkunniga utgöres av justitieombudsmannen T. A. Bexelius, tillika ordförande,

ledamoten av riksdagens första kammare B. F. Elmgren, ledamöterna av riksdagens andra kammare

G. E. Gustafsson, R. Y. Hamrin och E. O. B. Magnusson, hovrättsassessorn H. V. H. Nordqvist,

överläkaren vid Sidsjöns sjukhus E. G. E. Österman samt medicinalrådet C. E. Åmark.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

Framställningen i propositionen omfattar redogörelse för gällande bestämmelser,

förhållandena på vissa håll utomlands, tidigare lagförslag, kommittéförslaget,

remissyttrandena över detta och föredragande departementschefens

inställning. Vidare redogöres för lagrådets erinringar mot det till

lagrådet remitterade förslaget och för departementschefens bedömande av

dessa erinringar.

Den följande framställningen kommer i huvudsak att begränsas till dels

redogörelsen för gällande bestämmelser, dels en på kommittébetänkandet

grundad redogörelse för utvecklingen efter sinnessjuklagens tillkomst, dels

redogörelsen för departementschefens egen inställning till de mera betydelsefulla

frågorna.

I övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Gällande bestämmelser

Intagning på sinnessjukhus kan enligt sinnessjuklagen den 19 september

1929 ske dels för vård och dels för observation.

Förutsättningarna för att någon skall kunna intagas för vård är att han

är sinnessjuk och i behov av vård på sinnessjukhus. Med sinnessjukdom

jämställes sinnesslöhet. Rätt att göra ansökan om någons intagande på

sinnessjukhus för vård tillkommer, förutom den sjuke själv, vissa honom

närstående personer och en del myndigheter (8 §). Ansökan om intagning

för vård skall enligt 9 § göras skriftligen hos sjukvårdsläkaren och vara

egenhändigt undertecknad av sökanden. Om ansökningen göres av den

sjuke själv, skall den tillika vara försedd med intyg av två ojäviga personer,

att han frivilligt tecknat sitt namn därå. Då ansökan göres av annan

än den sjuke, skall enligt 10 § vid ansökningen fogas vårdattest och levnadsberättelse.

För vissa brådskande fall gäller särskilda bestämmelser

dl §)■

Först efter det intagning på sjukhuset kommit till stånd kan den egentliga

prövningen från sjukvårdsläkarens sida äga rum. I syfte att skapa

garantier för att den, som icke är i behov av vård på sinnessjukhus, icke

kvarhålles på sjukhuset längre än en kortare tid är i 12 § sinnessjuklagen

stadgat, att sjukvårdsläkaren sist å fjortonde dagen — eller för visst fall

sist å tionde dagen -—- efter den, då patienten intagits för vård, skall på

grund av verkställd undersökning av den intagne ha prövat, huruvida

denne är i behov av vård på sinnessjukhus. Framgår icke vid denna prövning

att den intagne är i behov av vård skall han ofördröjligen utskrivas

från sjukhuset. Detsamma gäller, om det senare befinnes, att vårdbehov

icke förefunnits vare sig vid intagningen eller under vistelsen på sjukhuset.

För observation kan såväl frivilligt ingående som tvångsintagning på

sinnessjukhus förekomma.

Reträffande intagning på egen begäran för observation gäller i huvudsak

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959 5

samma bestämmelser som för frivillig ansökan om intagning för vård.

Intagning för observation mot någons vilja kan enligt 28 § på begäran av

bl. a. polismyndighet äga ruin, då av hans uppträdande uppenbarligen

framgår, att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv,

och anledning finnes till antagande, att han är sinnessjuk.

I fråga om den som intagits för observation gäller att, om intagningen

skett efter egen ansökan, den intagne när som helst äger påkalla att

observationen avbrytes och lämna sjukhuset, medan däremot i andra fall

den intagne i avbidan på observationens avslutande skall kvarhållas på

sjukhuset. Befinnes vid observationen, att den intagne är i behov av vård

på sinnessjukhus, skall enligt 31 § sjukvårdsläkaren besluta, att han skall

kvarbliva där för vård. Att märka är, att denna bestämmelse även gäller

i fråga om den som intagits på egen begäran. Kommer sjukvårdsläkaren

vid sitt bedömande till uppfattningen, att något vårdbehov icke föreligger,

skall den intagne skiljas från sjukhuset.

Den som intagits på sinnessjukhus är jämlikt 4 § 1 mom. andra stycket

sinnessjuklagen underkastad det tvång, som finnes vara nödvändigt med

hänsyn till ändamålet med intagningen eller till skydd för honom själv

eller omgivningen. Innebörden härav är främst, att patientens rörelsefrihet

är på olika sätt inskränkt och att han, därest fråga icke är om frivillig

intagning för observation, mot sin vilja kan kvarhållas på sjukhuset. Med

hänsyftning på sistnämnda förhållande brukar man tala om att sinnessjukhusen

är utrustade med retentionsrätt gentemot sina patienter.

Utskrivning från sinnessjukhus skall — bortsett från tidigare berörda

fall — i princip ske, när den sjuke blivit till hälsan återställd eller, ehuru

icke återställd, så förbättrad, att han icke längre är i behov av vård på

sinnessjukhus. Anstånd med utskrivningen kan dock äga rum, då det

anses påkallat av omsorg om den intagne samt denne ej uttryckligen

påyrkar utskrivning (17 §). Kan sinnessjuk, som för vård intagits på sinnessjukhus,

vistas utom sjukhuset utan fara för annans personliga säkerhet

eller eget liv må, enligt 18 §, oaktat behov av vård på sinnessjukhus

fortfarande anses föreligga, utskrivning ske, om det erfordras för att

bereda plats åt annan sinnessjuk, som uppenbarligen är i större behov

av vård, eller om det är på tillfredsställande sätt sörjt för den sjukes

vårdande utom sjukhuset. Möjligheten till utskrivning av intagen, som

alltjämt är vårdbehövande, får dock icke utnyttjas såvitt angår den som

på grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas

till ansvar för begånget brott (s. k. N-fall), eller som, enligt vad känt är,

under inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet

riktat brott, vilket icke blivit beivrat (s. k. O-fall), eller som intagits på

sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete eller fängelse

eller utskrivning från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt (s. k.

PN-fall).

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

Den som intagits för vård kan, om hans tillstånd icke innefattar fara

för annans personliga säkerhet eller eget liv, utskrivas på försök för viss

bestämd tid eller tills vidare. Sådan utskrivning må förbindas med åläggande

att iakttaga de föreskrifter, som meddelas med anledning av utskrivningen.

Åsidosattes sålunda givna föreskrifter eller befinnes eljest

fortsatt vård på sinnessjukhus erforderlig, må förordnande meddelas att

den sjuke skall återintagas på sjukhuset (19 §). Behörighet att meddela

dylikt förordnande tillkommer sjukvårdsläkaren (20 §).

Beträffande ordningen för utskrivning från sinnessjukhus finnes för

närvarande bestämmelser dels i sinnessjuklagen och dels i lagen den 21

december 19^9 med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

I förevarande sammanhang redogöres endast för bestämmelserna

i sistnämnda lag, vilken gäller för de statliga och de större kommunala

sinnessj ukhusen.

Beslut om utskrivning från sinnessjukhus meddelas enligt nämnda lag

antingen av lokal utskrivningsnämnd eller av sjukvårdsläkaren. Den lokala

nämnden är utskrivningsmyndighet beträffande straffriförklarade och därmed

likställda. I övriga fall (de s. k. P-fallen) ankommer det på vederbörande

sjuk vårdsläkare att förordna om utskrivning, dock med rätt för

honom att i dylika fall hänskjuta ärendet till utskrivningsnämndens prövning.

I de fall då sjukvårdsläkaren är behörig att fatta beslut om utskrivning,

äger även överinspektören för sinnessjukvården rätt att förordna

därom. Har framställning om utskrivning lämnats utan bifall, kan utskrivningsfrågan

genom skriftlig framställning hänskjutas till sinnessjuknämndens

prövning. Varken den lokala utskrivningsnämnden eller sinnessjuknämnden

är skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva framställning

om utskrivning.

Utvecklingen efter sinnessjuklagens tillkomst

Frågan om frivillig intagning på sinnessjukhus tilldrog sig icke större

intresse i samband med 1929 års lagstiftning. Detta torde främst få ses

mot bakgrunden av den då rådande svåra bristen på vårdplatser. För sinnessjukhusen

saknades som regel möjlighet att mottaga andra patienter

än sådana, vilka ovillkorligen var i behov av sluten vård. Det förekom för

övrigt knappast, att personer med endast lindrigare psykiska sjukdomar

själva tog initiativ till intagning på sinnessjukhus. Hos allmänheten rådde

nämligen sedan gammalt den uppfattningen, att sinnessjukhusen huvudsakligen

var att betrakta såsom förvaringsanstalter, vilka om möjligt borde

undvikas. Med hänsyn till de anförda förhållandena fanns vid tidpunkten

för lagstiftningen knappast några mera beaktansvärda skäl för att införa

särskilda bestämmelser rörande utskrivning av patienter, som intagits på

egen begäran.

Under den tid sinnessjuklagen varit i kraft har emellertid en betydande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

7

utveckling ägt rum. Antalet vårdplatser vid sinnessjukhusen i landet, som

vid lagens ikraftträdande den 1 januari 1931 uppgick till omkring 15 500,

har sålunda stigit till i det närmaste 28 000. Härtill kommer ett tusental

platser vid de psykiatriska lasarettsavdelningarna. Samhällets vårdresurser

har således ökat högst väsentligt, varigenom delvis andra kategorier

sjuka än tidigare kunnat beredas vård på sjukhusen. Av utomordentligt

stor betydelse för utvecklingen har även varit de avsevärda framsteg som

gjorts inom psykiatrin under de senaste årtiondena. En förkortning av

vårdtiderna har därigenom i viss utsträckning blivit möjlig. Här må endast

hänvisas till de i många fall utmärkta resultat som uppnåtts genom insulincoma-

och elektrochockbehandling ävensom till de gynnsamma verkningarna

vid vissa sjukdomstillstånd av de s. k. neuroleptiska mediciner, som

kommit i bruk under de sista åren. Även vissa psykoterapeutiska metoder

har visat sig vara av stort värde för att uppnå bättre behandlingsresultat.

På grund av de framsteg som gjorts har möjligheter erhållits till aktiv

behandling av allt flera akut sjuka patienter. Under senare tid har man

även uppmärksammat möjligheterna att med medikamentell och psykoterapeutisk

teknik behandla de stora grupper av långvarigt sjuka, som

vårdas på mentalsjukhusen.

Genom det ökade antalet vårdplatser och den med förbättrade behandlingsmetoder

sammanhängande snabbare omsättningen av de intagna har

det blivit ''möjligt att på sinnessjukhusen mottaga väsentligt fler sjuka

än tidigare. Under år 1956 uppgick sålunda antalet nyintagna patienter

på statens och de större städernas sinnessjukhus till 19 760, medan motsvarande

siffra för år 1931 endast var 6 742. Av intresse i förevarande

sammanhang är emellertid framför allt omfattningen av den frivilliga

intagningen. En sammanställning över antalet personer, som sedan 1931

på egen begäran intagits på sinnessjukhus, ges i följande tabell1.

Av tabellen framgår att det frivilliga ingåendet på sinnessjukhus oavbrutet

ökat med undantag för några år under senare hälften av 1930-talet

och början av 1940-talet, då en vikande tendens delvis gjorde sig gällande.

Den totala ökningen från år 1931, då 1 068 personer intogs på egen begäran,

till år 1956, då antalet frivilligt intagna uppgick till 9 528 personer,

måste betecknas såsom ytterst anmärkningsvärd. Även den procentuella

ökningen är såsom tabellen ger vid handen betydande, och inemot hälften

av alla intagningar på sinnessjukhus sker nu efter ansökan av den sjuke.

De kraftigt stigande siffrorna i fråga om antalet frivilligt intagna torde

till väsentlig del ha sin grund i ett efter hand växande förtroende för

sinnessjukhusen och den verksamhet, som bedrives där. För allmänheten

torde det sålunda i allt större omfattning ha blivit klart, att psykiska sjukdomar

ingalunda är obotliga utan att tvärtom, under förutsättning att sakkunnig

vård erhålles, goda utsikter i många fall finns till återvinnande av

hälsan eller i varje fall väsentlig förbättring av denna.

1 Se sid. 8.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

Tabell över intagningar på sinnessjukhus, tillhöriga staten eller

städer som övertagit hela sin sinnessjukvård

År

Totala antalet

intagna

Därav på egen

ansökan

Intagning på

egen ansökan i

procent

1931

6 742

1 068

15,8

1932

7 861

1 411

17,9

1933

6 905

1 716

24,9

1934

9 255

2 059

22,2

1935

9 811

2 800

28,5

1936

8 787

2 872

32,7

1937

8 407

2 681

31,9

1938

8 164

2 884

35,3

1939

8 191

2 888

35,3

1940

7 611

2 790

36,7

1941

7 399

2 448

33,1

1942

7 307

2 846

38,9

1943

10 644

3 373

31,7

1944

8 860

3 680

41,5

1945

9 936

4 230

42,6

1946

11 131

4 778

42,9

1947

11 476

5 249

45,7

1948

12 028

5 407

45,0

1949

13135

5 636

42,9

1950

13 544

6 029

44,5

1951

14 159

6 356

44,9

1952

14 694

6 461

44,0

1953

15 534

6 698

43,1

1954

15 777

7 209

45,7

1955

17 530

8 381

47,8

1956

19 760

9 528

48,2

Den successivt ökande tillströmningen av patienter, som själva begär

intagning på sinnessjukhus, har efter hand medfört en viss förändring

av det frivilliga vårdklientelet. En stor del av de patienter, som numera

intages efter egen ansökan, är sålunda icke sinnessjuka i egentlig mening

utan utgöres av personer med lätta depressionstillstånd, psykoneuroser,

alkoholsjukdomar m. m. Den skedda utvecklingen belyses även av att bland

de förstagångsintagna den procentuella andelen av sådana sjukdomsgrupper

som schizofreni, psykoser i involutionsåldern och manisk-depressiv

sjukdom minskat, medan i stället en procentuell ökning skett av sådana

sjukdomar som psykogena psykoser, alkoholism och psykopati. De patienter,

som på egen begäran beredes vård på sinnessjukhusen, tillhör i viss

mån samma kategorier av sjuka, som mottages på de psykiatriska lasarettsavdelningarna.

Det begränsade antalet vårdplatser på dessa medför

emellertid med nödvändighet, att åtskilliga lindrigt sjuka måste beredas

vård på sinnessjukhusen. För de närmaste åren torde en fortsatt utveckling

efter samma linjer som hittills vara att förutse. Antalet patienter

med endast lättare psykiska sjukdomar kan därför beräknas komma att

ytterligare öka. Att dylika personer mottages på sinnessjukhusen får för

övrigt — i betraktande av önskvärdheten att de sjuka kommer under vård

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 är 1959

9

så tidigt som möjligt — anses vara helt i överenstämmelse med en fortgående

rationalisering av mentalsjukvården.

Den hittillsvarande utvecklingen i vårt land har inneburit, att bristande

överensstämmelse i viss omfattning kommit att föreligga mellan sinnessjuklagens

bestämmelser och praxis. Såsom nämnts i den tidigare lämnade

redogörelsen för gällande lagstiftning, kräves för att någon skall kunna

intagas för vård på sinnessjukhus att vederbörande är sinnessjuk och i

behov av vård på sådant sjukhus. Utvecklingen har lett till att kravet på

sinnessjukdom såsom förutsättning för intagning kommit att eftersättas i

viss omfattning och huvudvikten att läggas vid vårdbehovet. Vårdbehövande

personer med psykiska särdrag, som icke är i egentlig mening sinnessjuka,

brukar således i icke ringa utsträckning intagas på sinnessjukhus. Förutom

de lindrigare sjuka, som nyss nämnts, gäller detta bl. a. även de s. k.

psykopaterna, beträffande vilka i förarbetena till sinnessjuklagen uttryckligen

framhölls att intagning icke skulle få äga rum.

På grund av nu nämnda förhållande har sinnessjuklagen kommit att

utsättas för viss kritik. Det har framstått såsom en brist, att lagen formellt

icke medger intagning i alla de fall, då behov härav visat sig föreligga,

och att alltså intagning måst i viss omfattning äga rum utan att de

formella förutsättningar, som i lagen uppställes härför, är för handen.

Även i andra avseenden har kritik riktats mot gällande sinnessjuklag.

Bland annat har så skett beträffande de formföreskrifter, som avser frivillig

intagning, vilka ansetts kunna undvaras i sin helhet.

Utvecklingen inom sinnessjukvården har lett fram till den uppfattningen,

att en närmare samordning mellan kropps- och sinnessjukvård bör äga

rum samt att standardskillnaden mellan kroppssjukvården och sinnessjukvården

så långt möjligt hör utjämnas. Det råder också en allmän

strävan hos dem, som har ansvaret för sinnessjukvården, att förbättra

vårdmöjligheter, lokaliteter samt diagnostik och behandlingsresurser. Även

i fråga om patientens rättsliga ställning har starka önskemål framkommit

om så långt möjligt likartade förhållanden inom sinnessjukvård och

kr opp ss j ukvård.

De restriktioner, som tidigare rått beträffande sinnessjukhusens patienter,

har på grund av den skildrade utvecklingen alltmera uppluckrats.

Användningen av tvångsmedel och isolering minskar successivt. Avdelningar,

som tidigare hållits låsta, har kunnat öppnas. Ett stigande antal patienter

kan beviljas frigång, och de gamla promenadgårdarna kan ersättas med

öppna platser för patienternas utevistelse. För patienter, som lider av lätta

psykiska åkommor, har särskilda paviljonger eller avdelningar ordnats.

Mot bakgrunden av nu berörda förhållanden har från läkarhåll vid

skilda tillfällen framförts önskemål om ett friare intagningsförfarande.

Särskilt har framhållits att vissa patienter troligen skulle kunna förmås

att söka vård på ett tidigare stadium av sjukdomen, om de kände sig säkra

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

på att få lämna sjukhuset, då de själva önskade. Man har vidare hänvisat

till att vården av de sjuka skulle underlättas, om den kunde ges under

så fria former som möjligt. I syfte att vinna närmare erfarenheter av ett

friare system förordnade Kungl. Maj:t genom beslut i januari 1957, att

en vid Sidsjöns sjukhus befintlig upptagningspaviljong från och med den

1 februari 1957 tills vidare t. o. m. den 30 juni 1958 försöksvis icke skulle

vara sinnessjukhus, varigenom intagningsreglerna i sinnessjuklagen icke

blir tillämpliga på denna paviljong. Förordnandet har sedermera förlängts

t. o. m. den 31 december 1959. Ifrågavarande paviljong inrymmer en manlig

vårdavdelning om 25 platser och en kvinnlig avdelning, likaledes omfattande

25 vårdplatser. Det klientel, som intagits på berörda båda avdelningar, har

varit ett urval fall från den lätta psykiatrin, huvudsakligen neuroser, lindriga

depressionstillstånd och praesenila insufficienstillstånd. Det torde emellertid

kunna antagas, att betydligt svårare fall och sannolikt den övervägande

delen av dem, som under försöksperioden efter egen ansökan intagits

med retentionsrätt, lika väl skulle ha kunnat vårdas på de fria

intagningsavdelningarna. Av de drygt 400 patienter, som hittills intagits

på nämnda båda avdelningar, bär endast några få fall måst överföras till

huvuds j ukhuset.

Även för patienter, som lider av långvariga psykiska sjukdomstillstånd,

har sinnessjukvården och dess behandlingsmöjligheter kommit att få en

större betydelse än tidigare. Många sådana patienter söker sig nu frivilligt

till sjukhusen, bl. a. av den anledningen alt de hör talas om andra sjuka,

som blivit återställda eller förbättrade. En stor del av dessa patienter lider

av sjukdomar, som även enligt äldre terminologi uppfattades som sinnessjukdomar.

Då behandlingsmöjligheterna tidigare var få och ovissa, var

det för dessa patienter icke aktuellt att söka hjälp på sinnessjukhusen.

De förbättrade behandlingsresurserna har förändrat läget. Givet är att

dessa patienters tillstånd många gånger kräver lång tids behandling, vilket

de i allmänhet också accepterar. Ett friare intagningsförfarande synes

därför kunna komma i fråga även beträffande sådana patienter.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Johansson, har anfört bl. a.

följande.

»Av den redogörelse för utvecklingen efter sinnessjukhuslagens tillkomst,

som lämnats i det föregående, framgår att intagning på mentalsjukhus

efter ansökan av den sjuke själv kommit att äga rum i alltmer ökad omfattning

och att numera inemot hälften av det totala antalet intagningar

sker på detta sätt. Sammansättningen av vårdklientelet har i samband

härmed förändrats såtillvida, att personer med lättare psykiska sjukdomar

i avsevärd utsträckning mottagits på mentalsjukhusen. Dessa patienter är,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959 11

liksom alla andra som intages på sådana sjukhus, underkastade bestämmelserna

i sinnessjuklagen. Denna, som utformats uteslutande med tanke

på sinnessjuka, innehåller regler som gör det möjligt att hindra patienterna

från att lämna sjukhuset och att även i övrigt tillgripa tvångsåtgärder mot

dem. Många av dem som frivilligt söker vård på mentalsjukhus är emellertid

i stånd att själva bedöma sin situation och sitt behov av vård. Med hänsyn

härtill finns otvivelaktigt ett betydande utrymme för intagning, som icke

är förknippad med nämnda frihetsinskränkningar.

Frånsett den allmänna synpunkten, att lagstiftningen icke bör medföra

inskränkningar i den enskildes frihet i vidare mån än som är nödvändigt,

talar även andra vägande skäl för en reform, som möjliggör

intagning på mentalsjukhus utan kvarhållningsrätt.

Härvid vill jag främst understryka, att det för en ändamålsenlig mentalsjukvård

är av synnerlig vikt, att de sjuka kommer under behandling så

tidigt som möjligt. Utsikterna för ett snabbt tillfrisknande ökas därvid

väsentligt. De betänkligheter mot att söka vård på mentalsjukhus, som alltjämt

förekommer, torde icke kunna övervinnas förrän jämställdhet så långt

möjligt uppnåtts mellan mentalsjukvård och annan sjukvård, åtminstone

beträffande rätten att lämna sjukhuset. Ett genomförande av det föreliggande

förslaget skulle komma att verksamt bidraga till ökad tillit till mentalsjukvården

och därmed till större benägenhet att frivilligt söka vård. ökat

förtroende från patienternas sida skapar också otvivelaktigt förutsättningar

att uppnå bättre vårdresultat. Det synes mig därför uppenbart, att väsentliga

fördelar skulle vara förbundna med en reform av nu angivet slag. En

sådan reform har också så gott som enhälligt tillstyrkts av remissinstanserna

och enligt vad kommittén inhämtat är sjukhuscheferna för statens

sinnessjukhus samt styresmännen för de större städernas sinnessjukhus i de

flesta fall positivt inställda till den föreslagna reformen. Enligt min mening

bör därför kommitténs förslag i huvudsak genomföras.

Med hänsyn särskilt till den rådande bristen på läkare inom mentalsjukvården

kan skäl finnas att, som kommittén gjort, något beröra frågan,

huruvida tidpunkten nu är lämplig att genomföra reformen.

Främst bör då beaktas dess inverkan på arbetsbelastningen

vid mentalsjukhusen. Vad först angår tillströmningen av patienter till

sjukhusen har i förslaget upptagits garantier för att intagningen enligt de

nya reglerna skall kunna hållas inom ramen för tillgängliga vårdresurser

genom att sjuk vårdsläkaren erhåller rätt att avgöra, huruvida den vårdsökande

skall mottagas. Något väsentligt ökat arbete torde ej heller komma

att föranledas därav, att sjukvårdsläkaren i samband med själva intagningsförfarandet

skall pröva, huruvida den sjuke kan mottagas utan kvarhållningsrätt.

Såsom kommittén framhållit, bör nämligen sjukvårdsläkaren

vara berättigad att påfordra den utredning han finner nödvändig för

sill ställningstagande. En läkarremiss, innehållande redogörelse för sjuk
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 är 1959

domens förlopp och dess yttringar, torde som regel utgöra tillräckligt underlag

för sjukvårdsläkarens beslut i intagningsfrågan. I händelse av bristfälliga

uppgifter rörande den sjuke eller om denne infinner sig på sjukhuset

och påfordrar intagning utan att över huvud medföra någon läkarremiss

kan givetvis bedömningen understundom försvåras eller i vart fall

visst ökat arbete uppkomma. Det saknas dock anledning antaga, att nämnda

svårigheter i mera påfallande grad skall påverka sjukvårdsläkarens arbetsbörda.

De i huvudsak positiva ställningstaganden som gjorts av sjukhuschefer

och styresmän vid mentalsjukhusen visar för övrigt, att om merarbete

uppkommer av reformen man från läkarhåll i de flesta fall är beredd

att påtaga sig detta.

I betraktande av det anförda bör den ökade arbetsbelastning för mentalsjukvården,

som kan följa i anslutning till reformen, icke tillmätas sådan

betydelse, att man därför bör avstå från den.

Jag ansluter mig vidare till kommitténs uppfattning, att reformen bör

genomföras utan avvaktan på den fullständiga omarbetning av sinnessjuklagen

som pågår. För det fortsatta lagstiftningsarbetet torde för övrigt

de erfarenheter, som står att vinna under tillämpning av ett fritt intagningssystem,

bli av stort värde. De lagstiftningsåtgärder jag förordar i det

följande får således anses ha provisorisk karaktär och i olika hänseenden

kan erfarenheterna av reformen föranleda ändrat ställningstagande.

Av de särskilda frågor, som aktualiseras i samband med den föreslagna

lagstiftningen, vill jag till att börja med beröra spörsmålet vilka kategorier

av sjuka som skall kunna intagas utan retentionsrätt.

Liksom kommittén är jag av den uppfattningen att det bör

vara möjligt, i vart fall sedan närmare erfarenheter vunnits av den nya

vårdformen, att tillämpa denna på det övervägande antalet sjuka, som

själva önskar underkasta sig sjukhusvård. Förutom till erfarenheterna från

England, där den fria intagningen under senare år tagit allt vidare proportioner,

vill jag i detta sammanhang hänvisa till att det visat sig möjligt

att vid de psykiatriska lasarettsklinikerna i landet vårda även relativt

svåra fall av psykisk sjukdom utan användande av retentionsrätt. Även

psykiskt efterblivna bör, som kommittén anfört, kunna erhålla vård enligt

de nya reglerna.

En förutsättning för intagning i den nya ordningen bör vara att vistelsen

på sjukhuset kan leda till bättring i den sjukes psykiska tillstånd eller

eljest vara till nytta för honom. Härigenom öppnas möjlighet för sjukvårdsläkaren

att hindra intagning av sådana patienter, som rätteligen tillhör

annat vårdområde. Intagningen bör alltså, såsom kommittén understrukit,

vara motiverad av medicinska skäl.

Att det i vissa fall, där sagda förutsättning föreligger, likväl icke kan

anses lämpligt att medgiva intagning utan att patienten underkastas de

allmänna utskrivningsbestämmelserna, synes mig klart framgå av de exem
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959 13

pel kommittén anfört. Intagning utan retentionsrätt bör sålunda icke förekomma

beträffande personer, som över huvud icke kan ge uttryck för

eu förnuftig vilja. Ej heller bör intagning ske av den som kan antagas

ställa sig avvisande till ändamålsenlig behandling eller vars sjukdom är

av sådan art, att en icke obetydlig risk för våldshandlingar kan föreligga

och det tillika måste anses tvivelaktigt, huruvida den sjuke kan förmås att

kvarstanna på sjukhuset, till dess han återvunnit hälsan eller i varje fall

förbättrats så, att han icke vidare är att anse såsom vådlig för annans

säkerhet. För att uppnå viss enhetlighet i tillämpningen får det — såsom

socialstyrelsen framhållit — anses önskvärt, att skälen för att avvisa en

ansökan begränsas till i huvudsak de angivna tre grupperna.

Vad beträffar s. k. O-fall —• d. v. s. patient som under inflytande av sinnessjukdom

begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke

blivit beivrat — är jag ense med kommittén om att något ovillkorligt hinder

icke bör uppställas mot att utan vanlig retentionsrätt mottaga sådana

patienter. Jag vill emellertid kraftigt understryka, att största försiktighet

givetvis bör iakttagas, då det gäller sådana fall. Bedömes den vårdsökande

alltjämt vara farlig för annans personliga säkerhet, bör han icke mottagas

i den nya vårdformen. Ett annat bedömande kan vara befogat i fråga

om andra vårdsökande tillhörande O-fallskategorin, främst då brottet

är av mindre allvarlig beskaffenhet och kan antagas vara en engångsföreteelse.

Genom den rätt som i förslaget tillagts sjukvårdsläkaren att efter

intagning kvarhålla den intagne under viss kortare tid, för den händelse

denne befinnes farlig för annans säkerhet, har skyddssynpunkterna tillgodosetts

på ett för ifrågavarande fall tillfredsställande sätt. Under förutsättning

att den nya vårdformen tillämpas med urskiljning då det gäller O-fallen,

hör det icke behöva förekomma, att -— såsom riksåklagaren befarat ■—- åklagarna ser sig nödsakade att föranstalta om åtal i fall, då åtalseftergift

nu meddelas.

Förfarandet vid den nya fria intagningen hör som

kommittén föreslagit vara helt formlöst. Ansökningen bör således kunna

vara såväl muntlig som skriftlig. Då intagning sker på grund av remiss, är

det, såsom tidigare framhållits, av vikt att de upplysningar som lämnas

rörande den sjuke är så utförliga, att sjukvårdsläkaren med ledning av dem

kan bedöma lämpligheten av att intagning sker utan kvarhållningsrätt.

Att en del svårigheter härvidlag kan uppkomma till en början synes icke

uteslutet. För den händelse väsentliga olägenheter skulle kvarstå sedan

reformen tillämpats någon tid, torde det få ankomma på medicinalstyrelsen

att utfärda närmare anvisningar rörande innehållet i remisser till mentalsjukhusen.

Som jag tidigare anfört, finns redan nu möjlighet att frivilligt ingå på

mentalsjukhus för vård. Den sjuke skall därvid egenhändigt underteckna

skriftlig ansökan om intagning (ansökan T) och ansökningen skall förses

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

med intyg av två vittnen att den sjuke frivilligt tecknat sitt namn därpå.

Intagning på grundval av sådan ansökan medför att patienten blir underkastad

samma bestämmelser rörande utskrivning m. in. som en tvångsintagen.

Det kunde synas, som om det nya frivilligförfarandet borde helt ersätta

det gamla. För att en vårdsökande, som infinner sig på sjukhuset och befinnes

vara i behov av omedelbart omhändertagande men som icke kan

mottagas utan kvarhållningsrätt, icke skall behöva avvisas har emellertid

kommittén föreslagit, att den nuvarande möjligheten till intagning på

grund av ansökan I skall kvarstå under i vart fall en övergångsperiod.

Medicinalstyrelsen har med hänsyn till det skäl kommittén anfört för sitt

förslag i denna del icke velat motsätta sig det och från läkarhåll har man

funnit önskvärt att den nuvarande formen för frivillig intagning bibehålies

vid sidan av den nya.

Ehuru jag anser ett sådant arrangemang främst från psykologiska synpunkter

ägnat att inge vissa betänkligheter, synes mig dock försiktigheten

bjuda att man i avvaktan på att det inom läkarkåren utbildar sig en klar

uppfattning rörande det nya systemets användbarhet tills vidare bibehåller

möjligheten till intagning på ansökan I. Jag vill emellertid i detta sammanhang

med all kraft understryka angelägenheten av att den nya vårdformen

ges så stort utrymme som möjligt och att en begäran om fri intagning

icke avvisas, med mindre vägande skäl'' kan åberopas därför. Då

ansökan I kommer till användning, bör självfallet tillses, att den vårdsökande

erhåller upplysning om innebörden därav. För att tillgodose detta

önskemål synes det lämpligt, att ansökningsformuläret kompletteras, så

att av detta klart framgår, att den vårdsökande genom att underteckna

handlingen blir underkastad de allmänna utskrivningsbestämmelserna.

Beträffande frågan i vad mån tvångsåtgärder skall

kunna tillgripas mot patienter intagna enligt den nya ordningen

synes till en början klart, att vården av dessa patienter som regel bör

äga rum på öppna avdelningar. Avsteg från denna princip bör, såsom

socialstyrelsen framhållit, göras endast då det av anstaltstekniska eller

behandlingstekniska skäl finnes nödvändigt. Över huvud taget bör en allmän

strävan vara att ifrågavarande patienter under vistelsen på sjukhuset

underkastas så få frihetsinskränkningar som möjligt.

Vad angår spörsmålet, huruvida den intagne under vissa förhållanden

skall kunna kvarhållas på sjukhuset mot sin vilja, delar jag kommitténs

uppfattning, att en dylik möjlighet bör stå sjukvårdsläkaren till buds

för undantagsfall, nämligen då fråga är om patienter, som bedömes vara

farliga för annans personliga säkerhet eller eget liv. Att härutöver -— såsom

förordats i en del remissyttranden — utsträcka kvarhållningsrätten även

till andra patienter skulle lätt kunna äventyra reformens syfte och göra

den retentionsfria intagningen mer eller mindre illusorisk. För att den nya

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959 15

vårdformen skall kunna omfattas med förtroende av allmänheten är det

otvivelaktigt av stor betydelse, att antalet fall, då den intagne kvarhålles

mot sin vilja, i möjligaste mån begränsas. Jag ansluter mig därför till

kommitténs uppfattning, att sjukvårdsläkaren icke bör ha möjlighet att

kvarhålla den intagne i andra fall än då denne anses farlig på sätt nyss

nämnts. Några större olägenheter torde icke föranledas av en sådan ordning.

För den händelse den sjuke begär att bli utskriven, innan detta ännu kan

anses tillrådligt, lär det nämligen •—■ såsom kommittén framhållit och erfarenheterna

från andra länder ger belägg för — i betydande omfattning vara

möjligt att tala denne till rätta. Självfallet får dock icke den sjuke utsättas

för formlig press att kvar stanna på sjukhuset, t. ex. under hot att han eljest

skall bli tvångsintagen. Läkarens övertalningsförsök bör inskränka sig

till ett framläggande av de sakskäl, som talar för fortsatt vistelse på sjukhuset.

Rörande längden av kvarhållningstiden har olika uppfattningar kommit

till uttryck. Kommittén har föreslagit en kvarhållningstid av fjorton dagar.

Häremot har utredningen om administrativa frihetsberövanden anmärkt,

att hänsyn endast bör tagas till den tid som kan beräknas åtgå för att

ordna med tvångsintagning och ansett en tid av omkring tre dagar tillräcklig.

Medicinalstyrelsen och sinnessjuknämnden har förordat en kvarhållningstid

på en vecka.

Kvarhållningstiden bör i första hand avpassas så att den medger möjlighet

att vid behov föranstalta om tvångsintagning. Emellertid förtjänar

den av kommittén anförda synpunkten, att man genom att medge något

längre kvarhållningstid i vissa fall kan undvika tvångsintagning, enligt

min mening beaktande. Den sjuke torde föredra att mot sin vilja kvarhållas

under en begränsad tid framför att bli föremål för tvångsintagning

på obestämd tid. Då det emellertid är ytterst angeläget, att kvarhållningstiden

icke blir längre än som bedömes erforderligt för att i huvudsak tillgodose

nyssnämnda synpunkter, förordar jag att tiden begränsas till tio

dagar, räknat från det sjukvårdsläkaren meddelat beslut om kvarhållande.

I likhet med kommittén finner jag någon uttrycklig föreskrift icke böra

meddelas om skyldighet för sjukvårdsläkaren att i förväg upplysa vårdsökande

om den rätt till kvarhållande som föreligger. Såsom justitiekanslersäinbetel

påpekat bör emellertid underrättelse alltid lämnas, då anledning

finnes därtill och det lämpligen kan ske. Jag instämmer vidare i ämbetets

uppfattning, att sjukvårdsläkaren bör vara uppmärksam på att ingen intages

enligt den nya ordningen i den felaktiga föreställningen, att kvarhållningsrätt

är helt utesluten.

Beträffande de övriga frågor som upptagits av kommittén ansluter

jag mig till uppfattningen, att möjlighet icke nu bör införas att överklaga

elt av sjukvårdsläkaren meddelat kvarbållningsbeslut. Det synes

dock önskvärt, att kommittén under det fortsatta lagstiftningsarbetet om
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

prövar denna fråga i samband med bestämmandet av den lokala utskrivningsnämndens

arbetsuppgifter. Förslaget att överinspektören skall ha

rätt att efter framställning av den kvarhållne förordna om utskrivning finner

jag lämpligt. Endast då särskilda skäl föreligger torde det kunna påfordras

att överinspektören, innan han avgör ärendet, personligen undersöker

patienten.

Som kommittén anfört bör i vissa undantagsfall den som frivilligt ingått

på mentalsjukhus kunna bli underkastad de bestämmelser som gäller för

tvångsintagna. Initiativet till en sådan förändring kan utgå från sjukvårdsläkaren

eller från behörig person eller myndighet utom sjukhuset.

I båda fallen bör förutsättningen för en dylik förändring av den intagnes

ställning vara, att fullständiga intagningshandlingar inkommit till sjukhuset.

I enlighet med det anförda har sålunda på grundval av kommitténs förslag

inom inrikesdepartementet utarbetats förslag till lag om ändring i sinnesjuklagen

den 19 september 1929 (nr 321). Ändringen innebär, att i stället

för nuvarande 55 §, som numera saknar betydelse, under rubriken ''Särskilda

bestämmelser om vård å sinnessjukhus utan kvarhållningsrätt’ införts tre

paragrafer, betecknade 55 §, 55 a § och 55 b §.

Beträffande motiveringen till de särskilda stadgandena får jag i huvudsak

hänvisa till vad jag förut anfört. Härutöver må emellertid anmärkas

följande.

Som jag tidigare anfört, skall för intagning enligt de nya reglerna krävas

allenast att den sjuke önskar erhålla vård på sjukhuset samt att vården med

hänsyn till hans psykiska tillstånd kan antagas vara till nytta för honom.

Såsom förutsättning för intagning bör i detta fall icke föreskrivas att den

sjuke skall vara ''i behov av vård å sinnessjukhus’. Detta uttryck har nämligen

förbundits med krav på sinnessjukdom, medan den fria intagningen

skall kunna avse olika slag av psykiskt sjuka och såväl svårare som lindrigare

fall. Bedömningen, huruvida vården kan vara till nytta för den sjuke,

skall göras av sjukvårdsläkaren på det sjukhus, där den sjuke önskar bli

intagen.

önskan om intagning måste framställas av den sjuke själv, även om han

är omyndig. I sådant fall bör vårdnadshavaren dock beredas tillfälle att

yttra sig, om så kan ske utan olägenhet. Någon särskild föreskrift härom

anser jag icke erforderlig.

Enligt 52 § första stycket är polismyndighet skyldig att lämna handräckning

för återförande av patient, som avvikit från sinnessjukhus. Handräckning

skall givetvis icke kunna begäras enbart därför att en patient, som vårdas

utan retentionsrätt, avlägsnar sig från sjukhuset utan att något beslut

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959 17

om utskrivning meddelats. En dylik patient begagnar sig ju endast av sin

rätt att, när han sa önskar, lämna sjukhuset. Mera tveksam ställer sig frågan

om handräckning bör kunna begäras för att återföra en patient, som avvikit

sedan kvarhållningsbeslut meddelats mot honom. Kommittén har intagit

den ståndpunkten, att handräckning ej heller bör kunna komma till användning

i dylika fall. Samtidigt har emellertid kommittén understrukit angelägenheten

av att den sjuke omhändertages samt framhållit, att det för att

tillgodose detta önskemål torde vara tillfyllest med en underrättelse från

sjukvårdsläkaren till vederbörande polismyndighet. Under remissbehandlingen

har olika uppfattningar kommit till uttryck i nu berörda fråga. Medicinalstyrelsen

har helt anslutit sig till kommitténs förslag. Sinnessjuknämnden

har däremot uttalat sig för att handräckning bör kunna meddelas, då

beslut om kvarhållning föreligger. Har kvarhållningstiden utgått, bör patienten

enligt nämnden dock icke återföras, ulan polismyndigheten bör i så

fall föranstalta om intagning enligt 2 kap. sinnessjuklagen.

För min del finner jag det föga tilltalande att bereda möjlighet till handräckning

för återförande av patient, som intagits utan retentionsrätt. Det

synes rimligt, att en patient, som intagits på dylikt sätt, icke skall behöva

räkna med förutom möjligheten av kvarhållande under kortare tid —

att underkastas sjukvård genom polisingripande, med mindre vanliga handlingar

för tvångsintagning föreligger. Jag är alltså ense med kommittén om

att 52 § första stycket sinnessjuklagen icke bör vara tillämpligt på ifrågavarande

patienter. En underrättelse från sjukvårdsläkaren till vederbörande

polismyndighet om att vådlig patient avvikit från sjukhuset bör ha samma

verkan som en anmälan från enskild person om fara för våldsbrott och

således föranleda prövning av frågan om tvångsintagning på sinnessjukhus

genom polismyndighetens försorg.

Tidigare har jag framhållit, att en allmän strävan bör vara, att här avsedda

patienter under sin vistelse på sjukhuset underkastas så få frihetsinskränkningar

som möjligt. Såsom kommittén anfört, måste dock möjlighet

finnas att vidtaga sådana trihetsbegränsande åtgärder, som fordras till

skydd för patienten själv eller omgivningen eller som påkallas av att han

vårdas tillsammans med sjuka, som kan kvarhållas mot sin vilja. En föreskrift

härom har upptagits i 55 § tredje stycket. Denna föreskrift ersätter

således, såvitt angår ifrågavarande patienter, den befogenhet att tillgripa

tvång, som innehålles i 4 § 1 mom. andra stycket sinnessjuklagen.

Den omständigheten att en patient, som intagits enligt 55 §, i regel själv

får bestämma när han vill lämna sjukhuset, får icke medföra att han kan

stanna kvar där längre än vad som är påkallat med hänsyn till hans psykiska

tillstånd. Sjukvårdsläkaren måste därför tilläggas rätt alt, även mot

patientens vilja, utskriva honom, då hans psykiska tillstånd motiverar det.

\ idarc bör sjukvårdsläkaren ha befogenhet att utskriva patient, om det

erfordras för att bereda plats åt någon som är i större behov av vård på

2 Iiihang till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 2 and. Nr 9

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 dr 1959

sjukhuset. Regler härom har upptagits i 55 a §. Härjämte har i paragrafen

införts den förut berörda bestämmelsen om rätt för överinspektören att förordna

om utskrivning av den, som kvarhålles på sjukhuset mot sin vilja.

Lagrådet

Lagrådets yttrande över det till lagrådet remitterade lagförslaget innefattade

ett flertal erinringar, de flesta av lagteknisk natur. Angående innehållet

i yttrandet och departementschefens inställning till erinringarna hänvisas

till propositionen. Lagrådets erinringar föranledde vissa jämkningar

av förslaget.

Utskottet

Den som intagits för vård på sinnessjukhus har enligt de nu gällande

utskrivningsbestämmelserna inte någon ovillkorlig rätt att bli utskriven.

Den intagne får i regel inte skrivas ut, så länge han är i behov av vård på

sinnessjukhus. Detta gäller även för den som intagits på egen begäran.

Enligt det föreliggande lagförslaget skall den som önskar vård på sinnessjukhus

efter prövning av sjukvårdsläkaren kunna tagas in på sjukhuset

utan att bli underkastad nämnda utskrivningsbestämmelser. Den som tagits

in skall bara i vissa undantagssituationer — om han är farlig för annans

personliga säkerhet eller sitt eget liv — kunna hållas kvar mot sin vilja,

i första hand under tio dagar. Om de allmänna kvarhållningsreglerna i sinnessjuklagstiftningen

medger det, kan emellertid vården utsträckas därutöver.

Den angivna tiden, tio dagar, är främst avsedd att ge tillfälle till de åtgärder

som erfordras för att sjukvårdsläkaren skall kunna bedöma, om förutsättningar

för ytterligare kvarhållande finns. Bl. a. krävs skriftlig ansökan

av anhörig eller myndighet, exempelvis polismyndighet, samt vårdattest

av utomstående läkare.

Den föreslagna ordningen är enligt utskottets mening ägnad att stärka de

vårdbehövandes förtroende för mentalsjukvården. Detta torde i sin tur öka

möjligheterna till gynnsamma behandlingsresultat.

Från skilda håll har framhållits, att den nya ordningen bör kunna tilllämpas

vid det övervägande antalet intagningar på egen ansökan. Häri vill

utskottet instämma. Emellertid vill utskottet förorda, att de nya intagningsbestämmelserna

åtminstone till en början tillämpas med viss återhållsamhet.

Det måste nämligen vara av största vikt, att undantagsregeln om tvångskvarhållande

kommer att tillämpas i så liten utsträckning som möjligt. Särskilt

beträffande de så kallade O-fallen — sådana som under inflytande av sinnessjukdom

begått brott mot annans personliga säkerhet, vilka inte blivit beivrade

vid domstol — bör tillämpningen bli återhållsam. För fall, där det enligt

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959 19

sjukvårdsläkarens bedömande inte är lämpligt att i förväg avstå från möjligheten

att hålla kvar den sjuke, anser utskottet de nu gällande bestämmelserna

om intagning på egen ansökan mera ändamålsenliga.

Sjukvårdsläkarna skulle få bättre underlag för bedömningen av tveksamma

fall, om intagning, såsom förordats från vissa håll, finge ske blott

efter remiss av utomstående läkare. En sådan ordning skulle dessutom

begränsa den ökning av sinnessjukhusläkarnas arbetsbörda i samband med

intagningarna, som reformen kan antagas medföra. Utskottet vill dock inte

förorda något remisstvång. Ett sådant skulle i de klara fallen medföra

onödig omgång och kostnad. Emellertid vill utskottet hänvisa till att både

kommittén och föredragande departementschefen framhållit, att sjukvårdsläkare

bör vara berättigad att kräva den utredning han finner erforderlig

för sitt ställningstagande. Enligt utskottets mening är det naturligt, att

vårdsökande, då sjukvårdsläkaren finner intagningsfrågan tveksam, ger in

läkarremiss med motivering.

För att de föreslagna bestämmelserna skall bli tillämpliga, måste den

sjuke själv begära att bli intagen. Detta gäller även för det fall att han är

omyndig. Föredragande departementschefen har yttrat, att vårdnadshavaren

i sådant fall bör få tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan olägenhet,

men att särskild föreskrift därom inte är erforderlig. Utskottet instämmer

häri. Har vårdnadshavaren eller den som eljest har att sörja för den omyndiges

person inte fått tillfälle att yttra sig över ansökningen, bör han enligt

utskottets mening i efterhand underrättas angående beslut om intagning;

föreskrift härom bör meddelas i administrativ ordning. På motsvarande sätt

kunde det synas naturligt, om sjukvårdsläkaren skulle vara skyldig att underrätta

anhörig till intagen, som inte är omyndig. Emellertid bör läkaren

vara oförhindrad att taga hänsyn till önskemål i motsatt riktning hos den

intagne, och utskottet vill därför inte förorda någon ovillkorlig underrättelseskyldighet

för sådana fall.

Utskottet har i övrigt icke funnit anledning till uttalande i anledning av

propositionen och får alltså hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr 54.

Stockholm den 2 april 1959

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

Vid detta ärendes behandling har närvarit

frånförsta kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson*, Axel E. Svensson

och Sunne, fru Carlqvist samt herrar Eric Carlsson*, Kaijser* och

Edström*;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,

Odhe, Carlsson i Bakeröd, Lothigius och Johansson i Södertälje samt fru

Svensson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 59

903849

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:161 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 a1 i texten