Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om rätt till fångst av vildmink utan innehav av jaktkort. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 377 i första kammaren av herrar Carlsson, Georg, och Andersson, Axel Emanuel, samt nr 433 i andra kammaren av herr Elmwall m. fl.

1959-03-17 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1959:10, Utlåtande i anledning av motioner om rätt till fångst av vildmink utan innehav av jaktkort. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 377 i första kammaren av herrar Carlsson, Georg, och Andersson, Axel Emanuel, samt nr 433 i andra kammaren av herr Elmwall m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1959

1

Nr 10

Utlåtande i anledning av motioner om rätt till fångst av vildmink

utan innehav av jaktkort.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 377 i första kammaren av herrar Carlsson,

Georg, och Andersson, Axel Emanuel, samt nr 433 i andra kammaren av

herr Elmwall m. fl.

I motionerna, som är likalydande, anföres inledningsvis, att den allt vanligare

förekommande vildminken utgör en fara för såväl fisk- som kräftbeståndet

i en del sjöar och att det är nödvändigt att beståndet av vildmink

minskas kraftigt. Frågan är enligt motionärerna uppmärksammad av jaktvårdsmyndigheterna,

som uppmanat de jaktintresserade att hålla efter

detta skadedjur. Den effektivaste fångstmetoden i fråga om vildmink torde

vara fångst med fälla. Motionärerna anser att varje markägare bör äga rätt

att på detta sätt fånga vildmink, som åstadkommer skada på fisk- och kräftbeståndet

inom fastighetens område. Gällande bestämmelser innebär emellertid

att den som vill fånga vildmink måste erlägga jaktvårdsavgift och inneha

jaktkort. Sådana som icke bedriver jakt i egentlig mening och alltså

icke har jaktkort äger således icke fånga vildmink i fälla. I stor utsträckning

gäller detta småstuge- och villaägare, jordägare med smärre jordlotter

och arrendatorer. Enligt motionärernas mening bör vildmink få fångas av

envar på egen mark eller på annans mark, om det sker på markägarens

uppdrag, utan krav på innehav av jaktkort. Frågan bör lämpligen överlämnas

till 1949 års jaktutredning.

Motionerna utmynnar i eu hemställan »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag angående rätt till fångst av

vildmink utan innehav av jaktkort i enlighet med motionens syfte».

Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver utlåtanden

inhämtats från domänstyrelsen, fiskeristyrelsen samt länsstyrelserna

i Jönköpings, Blekinge, Örebro och Jämtlands län. Länsstyrelserna i

Jönköpings, Blekinge och Jämtlands län har vid sina utlåtanden fogat yttranden

från respektive läns jaktvårdsförening. På begäran av utskottet

har yttranden dessutom avgivits av Svenska jägareförbundet och Jägarnas

riksförbund.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr It)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1959

Gällande bestämmelser

Lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt innehåller i 26 § vissa bestämmelser

om jaktvårdsavgift och jaktkort. Som huvudregel gäller

att den som vill utöva jakt är pliktig erlägga jaktvårdsavgift och som bevis

härom vid jakten medföra jaktkort. Denna skyldighet föreligger oberoende

av var jakten äger rum och oberoende av vilket slags jaktredskap

som användes. Skyldigheten är dock inte undantagslös. Befriade är dels

Konungen och medlemmar av det kungliga huset och dels i viss omfattning

svenska och norska lappar. Dessutom föreligger undantag för sådana fall

som avses i 14 § 2 mom. och 15 § jaktlagen.

Stadgandet i 1U § 2 mom. innebär, att den som tillfälligtvis påträffar säl

eller djur, tillhörande någon av följande arter, nämligen mullvadar, näbbmöss,

fladdermöss, hasselmöss, sorkdjur (sorkar och lämlar), råttor och

möss, var det än är, äger döda och behålla djuret. I 15 § stadgas bl. a., att

om räv, grävling, iller, mink, mård, hermelin, vessla, ekorre, vildkanin,

igelkott samt berguv och vissa andra fågelarter inkommer i gård eller trädgård,

äger den som bor där eller innehar trädgården ävensom hans folk

rätt att döda och behålla djuret, även om jakträtten tillkommer någon

annan.

Av influtna jaktvårdsavgifter bildas en fond (jaktvårdsfonden), som

efter Kungl. Maj :ts bestämmande användes till främjande av jaktvården

inom riket. Även vissa andra medel tillföres fonden. Jaktvårdsavgiftens

belopp fastställes av Kungl. Maj :t och uppgår för närvarande till 10 kronor

per jaktår för jakt inom visst län och i angränsande län intill tio kilometer

från länsgränsen.

Närmare bestämmelser om uppbörd av jaktvårdsavgift och utfärdande

av jaktkort m. m. meddelas i en särskild kungörelse den 1 juni 1951 (nr

297). Avgiften erlägges på postanstalt genom inbetalning på ett särskilt

postgirokonto. Jaktkortet utfärdas i samband med inbetalningen.

Beträffande jaktsättet må nämnas följande bestämmelser i jaktstadgan

den 3 juni 1938.

Enligt 3 § får som huvudregel jakt icke utövas med bl. a. gift, sax, snara,

fälla, giller eller annat fångstredskap, varmed djur kan dödas eller lemlästas.

Undantag föreligger enligt 6 § bl. a. i följande hänseenden. Gift får

användas i avsikt att döda kråka och skata ävensom råttor och möss. Sax

får användas för fångande av dels varg, järv, mink och säl samt, i viss

utsträckning, utter dels ock räv samt hermelin och andra smärre pälsbärande

djur inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands

län. För utsättande av sax fordras dock regelmässigt tillstånd av

länsstyrelsen. Vidare är det tillåtet att använda fällor, flak eller andra

dylika giller, vari djur kan dödas eller lemlästas, förutom i hus eller gård

även till fångst av hermelin och andra smärre pälsbärande djur. För fång
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1959

3

ande av levande djur över huvud taget får med visst undantag, avseende

fridlysta fåglar, användas burar och fällor, om dessa är så inrättade, att

det fångade djuret ej skadas. Fångstredskapet skall dock dagligen vittjas.

Ett tillåtet fångstmedel, som är av sådan art att det är farligt för människor

eller husdjur, får icke begagnas utan tillstånd av markens innehavare

och den som jakträtten där eljest tillkommer.

Tidigare behandling i riksdagen

I likalydande motioner till 1957 års riksdag yrkade i första kammaren

(1:164) herrar Boman och Johansson, Anders, och i andra kammaren

(11:199) herrar Jacobsson i Tobo och Persson i Svensköp att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t fästa uppmärksamheten på frågan om

vildminkens skadegörelse och anhålla om de åtgärder som efter en snabb

utredning kunde befinnas vara påkallade.

I avgivna yttranden över motionerna tillstyrktes dessa av domänstyrelsen

efter hörande av Svenska jägareförbundet, fiskeristyrelsen, länsstyrelsen

i Jönköpings län och Jägarnas riksförbund. Lantbruksstyrelsen förordade

en avvaktande hållning i avbidan på resultatet av pågående utredning

inom jägareförbundet angående vildminkens utbredning och planerad undersökning

inom Svenska pälsdjursuppfödares riksförbund om i vilken

utsträckning rymningssäkra stängsel användes vid minkfarmer.

Allmänna beredningsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande

(nr 12/1957) i anledning av motionerna bl. a., att antalet odlade

minkar i landet beräknats vid tiden för avpälsningen uppgå till omkring

1,2 miljoner, de årligen saluförda skinnen till omkring 800 000 och bruttointäkterna

till ungefär 55 miljoner kronor om året samt att man redan

kort tid efter det minkodling år 1928 börjat på allvar bedrivas i Sverige

kunde iakttaga skadegörelse av minkar, som rymt eller utsläppts från farmerna.

Under krigs- och efterkrigsåren ökade antalet vildminkar i oroväckande

grad, vilket uppgivits sammanhänga med bl. a. bristfälligheter

i inhägnader och burar.

Utskottet anförde vidare bl. a. följande.

Vittnesbörden om vildminkens ökade utbredning och skadegörelse är i

dagens läge så talrika och samstämmiga, att det enligt utskottets mening

icke kan råda någon tvekan om att effektiva åtgärder är påkallade. Förevarande

spörsmål har under de senaste årtiondena vid upprepade tillfällen

föranlett framställningar med förslag till åtgärder. Sålunda föreslog Svenska

jägareförbundet och Svenska fiskevårdsförbundet i en gemensam framställning

till Kungl. Maj :t år 1948 på anförda skäl ändring i jaktstadgan

av innebörd att sax skulle få användas jämväl för fångande av mink samt

att särskild författning skulle utfärdas angående skyldighet för innehavare

av minkfarm att hålla sådant stängsel kring anläggningen eller eljest hålla

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1959

djuren instängda på sådant sätt, att de icke kunde komma in på mark, som

ej tillhörde anläggningen. Framställningar om stängselskyldighet har jämväl

gjorts exempelvis av Jämtlands läns fjäderfäavelsförening och Gävleborgs

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. I övrigt har bl. a.

framförts förslag att statsmakterna skulle ställa medel till länsstyrelsernas,

landstingens och kommunernas förfogande för utbetalning av skottpengar

på mink samt att jaktlagen skulle ändras så, att envar ägde jaga

mink å annans jaktområde och behålla vid sådan jakt nedlagda minkar.

Beredningsutskottet anslöt sig till motionärernas uppfattning i frågan

och föreslog att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

vidtagande av de åtgärder till förhindrande av skadegörelse av mink som

efter en snabb utredning kunde befinnas vara påkallade.

Motionerna har sedermera överlämnats till 1949 års jaktutredning.

Yttranden över föreliggande motioner

Motionerna tillstyrkes eller lämnas utan erinran av fiskeristyrelsen, länsstyrelserna

i Blekinge och Örebro län samt Jägarnas riksförbund men avstyrkes

av domänstyrelsen samt länsstyrelserna i Jönköpings och Jämtlands

län. Svenska jägareförbundet har en tveksam inställning men motsätter

sig icke utredning.

Uppgifter om vildminkens utbredning och skadegörelser

förekommer i några yttranden.

Domänstyrelsen anför följande.

Vildminken har under de senaste decennierna visat en mycket snabb

spridning och förekommer numera nästan överallt i riket. Den gör stor

skada på fisk och kräftor, men även sjöfågeln är utsatt för omfattande

skadegörelse. På vissa platser har minken också förorsakat skada på beståndet

av tjäder, orre, järpe, fasan och rapphöns. Ej heller harstammen

har undgått skadegörelse. I hönsgårdar har skadegörelsen understundom

varit allvarlig. Det bör omnämnas att minken dödar icke bara vad han för

tillfället behöver till föda, utan allt vad han kan komma över. Oaktat det

värdefulla pälsverk, som minken lämnar, betraktas djuret såsom icke önskvärt

i landets fauna.

Länsstyrelsen i Örebro lön uppger följande.

Den förvildade minken, ett främmande inslag i vår fauna, förekommer

tyvärr inom sjösystemen i länets alla delar. Hans skadegörelse å fisket är

stor och särskilt kännbar för det värdefulla kräft- och laxöringsfisket. Även

för sjöfågeln, som här omfattas med stort intresse till följd av de för dessa

fåglar gynnsamma betingelserna i länet, är minken en svår skadegörare.

Beståndet av minken är på gynnsamma lokaler anmärkningsvärt tätt, vilket

torde sammanhänga med hans vida diet (fåglar, ägg, fisk, kräftor, musslor

etc.). Det inhemska djurlivet är ej inställt å skydd mot denne av människan

importerade fiende med angreppsmetoder, eljest främmande för

svenskt djurliv.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1959

5

Minkens skadegörelser har föranlett myndigheter och jaktorganisationer

att företaga vissa motåtgärder. Beträffande sådana redan vidtagna åtgärder

upplyser Svenska jägareförbundet följande.

Under de senaste budgetåren har Kungl. Maj :t på framställning av jägareförbundet

anvisat länsjaktvårdsföreningarna bidrag ur jaktvårdsfonden

för bekämpning av vildminken. För innevarande budgetår har Kungl.

Maj :t därutöver anvisat förbundet ett särskilt bidrag av 50 000 kronor

för en s. k. minkkampanj. Hälften av detta bidrag har utgått från jaktvårdsfonden

och den andra hälften från de av fiskeristyrelsen förvaltade

vattenavgifterna jämlikt 2 kap. 10 § vattenlagen. Denna kampanj pågår

för närvarande. Jämväl för instundande budgetår kommer förbundet att

hemställa om bidrag av jaktvårdsmedel till länsjaktvårdsföreningarna för

fortsatt bekämpning av vildminken. Dessa bidrag användas bland annat

för att ställa minkfällor till fångstmännens förfogande till betydligt reducerat

pris eller utan kostnad. Vidare har förbundet utgivit en upplvsningsbroschyr,

som utgått i 75 000 exemplar.

Domänstyrelsen uppger att styrelsen verkat för intensifierad jakt efter

mink på skogar under dess fövaltning.

Beträffande skälen för och emot motionerna innehåller remissyttrandena

i huvudsak följande.

Av de remissinstanser som har en positiv inställning till motionärernas

förslag anför fiskeristyrelsen, att det ur det allmänna fiskeriintressets synpunkt

är betydelsefullt, att bekämpandet av vildminken underlättas icke

blott ekonomiskt som redan skett utan även i lagstiftningsväg. Möjligen

kan ifrågasättas, om vildminksfångsten verkligen behöver stimuleras genom

införande av kortfri jakt i betraktande av å ena sidan den låga avgiften

för jaktkort och å andra sidan det förhållandet att goda priser kan

erhållas på vildminkskinn. Emellertid kan det enligt styrelsens mening

ur psykologisk synpunkt ha sin betydelse att fångst av vildmink med fällor

blir likställd med fångst av skadedjur i allmänhet.

Jägarnas riksförbund anser att vildminkens skadegörelser medfört ett

ur viltvardssynpunkt allvarligt läge och att det bör ligga i jaktvårdens intresse

att pröva och stödja alla åtgärder som kan vara ägnade att nedbringa

minkstammen. Det är enligt förbundets uppfattning synnerligen

angeläget att utredningen påskyndas innan minkskadorna får en omfattning

som gör det allt svårare att bemästra dem.

Av de negativt inställda remissinstanserna anför domänstyrelsen följande.

Förslag har tidigare framkommit, innebärande att jakt efter vildkanin

— som på Gotland och vissa platser i sydligaste Sverige förorsakar omfattande

skadegörelse — skulle få bedrivas utan innehav av jaktkort. Sålunda

föreslog länsstyrelsen i Gotlands län redan 1948 sådan ändring av 26 §

2 mom. jaktlagen »att bestämmelserna om jaktvårdsavgift icke, såvitt avser

Gotlands län, skola äga tillämplighet i fråga om jakt med iller och nät å

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1959

vildkanin, oavsett å vad slags mark jakten bedrives och oavsett om utövaren

äger jakträtt å marken eller ej, dock att vid sådan jakt skjutvapen

och hund ej få medföras».

Domänstyrelsen ansåg i sitt häröver avgivna underdåniga utlåtande den

8 april 1949, att den föreslagna befrielsen från jaktvårdsavgift (då 3 kronor)

icke var av den betydelse, att den i nämnvärd grad stimulerade till

ökad jakt efter kanin.

Med anledning av ovanstående framställning meddelade Kungl. Maj :t

beslut den 30 juni 1949. I detta beslut har Kungl. Maj:t medgivit tillstånd

att försöksvis använda trampsax i syfte att decimera vildkaninbeståndet

men icke besvarat frågan om befrielse från att erlägga jaktvårdsavgift.

Med hänsyn till de konsekvenser som ett undantag från bestämmelserna

om skyldighet att innehava jaktkort skulle medföra, har man släppt tanken

på sådan befrielse, önskvärdheten att underlätta efterhållande av mink

talar för motionärernas förslag. Då man emellertid kan räkna med att de

som vilja bedriva jakt eller fångst av mink även pläga utöva annan jakt,

för vilken erfordras innehav av jaktkort, synes den föreslagna befrielsen i

praktiken icke komma att ha någon större betydelse.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, vars yttrande i huvudsak överensstämmer

med vad länets jaktvårdsförening uttalat, anför följande.

De i 26 § 2 mom. jaktlagen stadgade undantagen från skyldigheten att

erlägga jaktvårdsavgift bör enligt länsstyrelsens mening ej utsträckas att

även avse fångst av vildmink. Detta kan nämligen medföra krav på att också

annat skadegörande vilt, t. ex. vildkanin, som på vissa håll torde åstadkomma

avsevärda skador, bör få fångas utan innehav av jaktkort.

Motionärerna synes närmast avse att småstuge- och villaägare med smärre

jordlotter samt arrendatorer skulle på egen mark eller på annans mark

efter medgivande av markägaren få fånga mink utan att inneha jaktkort.

Med anledning härav vill länsstyrelsen framhålla att, om vederbörande

är jaktintresserad, anskaffar han säkerligen jaktkort och de, som ej är

intresserade av jakt över huvud, kommer sannolikt ej att i någon nämnvärd

utsträckning ägna sig åt denna jakt. Man bör därför ej uppluckra bestämmelserna

om krav på innehav av jaktkort. Härtill kommer att nämnda

kategorier, som ofta torde sakna erfarenhet av jakt och intresse för jakt

och djurliv, lätt kan komma att göra sig skyldiga till djurplågeri eller inhuman

jakt, t. ex. genom att fånga digivande hona och därigenom låta

minkvalparna svälta till döds m. m.

Jämtlands läns jaktvårdsförening yttrar bl. a. följande.

Kontroll av att envar jägare erlägger jaktvårdsavgift har visat sig ganska

tidsödande och besvärlig. Skulle vid fångst av mink jaktvårdsavgift ej behöva

erläggas skulle detta kontrollarbete i avsevärd grad försvåras. Sax

eller lådfälla utsatt för fångst av t. ex. hermelin, utter, mård eller t. o. in.

räv skulle kunna tas som förevändning att fånga mink. En jägare utrustad

med småviltstudsare eller hagelgevär men utan jaktkort skulle vid kontroll

undgå åtal genom att påstå sig vara ute på jakt efter mink. Varje fångad

vildmink representerar i genomsnitt ett värde motsvarande tre till femton

gånger årsavgiften för ett jaktkort, varför skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift

knappast kan menligt inverka på intresset för fångsten i fråga.

En betydande del av just dessa jaktvårdsavgifter finansierar dessutom —

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1959

1

genom bidrag till fällor, skottpengar för minkungar m. m. — minkkampanjer

i riket. Vid jakt på mink inom »gård eller trädgård» behöver den

jagande ej inneha jaktkort, varför den i motionen åsyftade minkfångsten,

utövad av småstuge- och villaägare, icke på något sätt besväras av nuvarande

bestämmelser.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ansluter sig i huvudsak till vad länets

jaktvårdsförening anfört.

Svenska jägareförbundet uttalar vissa betänkligheter av väsentligen samma

innebörd som dem domänstyrelsen anfört. Förbundet förklarar dock

att förbundet icke vill motsätta sig utredning utan förordar att motionerna

Överlämnas till 1949 års jaktutredning.

Utskottet

Motionärernas uppfattning att vildminkens utbredning och skadegörelse

blivit ett allvarligt problem från fiske- och viltvårdssynpunkt delas till fullo

av utskottet. Som framgår av den tidigare redogörelsen har frågan uppmärksammats

av myndigheter och jaktorganisationer och föranlett att vissa

motåtgärder vidtagits, huvudsakligen av ekonomisk art, såsom anslag för

upplysningsverksamhet och för tillhandahållande av fällor kostnadsfritt

eller till nedsatta priser. Efter framställning av 1957 års riksdag har vidare

1949 års jaktutredning fått i uppdrag att verkställa en skyndsam utredning

rörande åtgärder till förhindrande av skadegörelse av mink. Bland de

åtgärder som avsågs i denna framställning må särskilt framhållas skyldighet

för minkuppfödare att hålla rymningssäkra stängsel kring minkgårdarna.

Självfallet är detta ett mycket väsentligt led i bekämpandet av vildminken.

Anstalter som vidtages för att nedbringa vildminkstammen blir

meningslösa om man icke samtidigt kan förhindra fortlöpande tillskott av

minkar, som rymmer från farmerna.

Motionärernas förslag innebär ett ytterligare bidrag till redan vidtagna

eller föreslagna åtgärder för att underlätta vildminkens bekämpande. För

närvarande fordras för rätt att jaga vildmink — även med fälla — att jaktvårdsavgift

erlägges och jaktkort medföres. Befrielse från denna skyldighet

föreligger endast om mink kommer in i »gård eller trädgård», för vilket fall

den som bor där eller innehar trädgården liksom dennes folk äger döda och

behålla djuret. Motionärerna önskar få till stånd en sådan ändring av dessa

bestämmelser att vildmink skall kunna fångas i fälla, var detta än sker, utan

skyldighet att lösa jaktkort.

Vildminkens skadegörelser är så betydande att varje befogat förslag till

åtgärder som kan underlätta bekämpandet bör mottagas med tillfredsställelse.

För motionärernas förslag att slopa skyldigheten att lösa jaktkort

talar otvivelaktigt goda skäl. P2ftersom vildminken allmänt betraktas som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1959

ett skadedjur ter det sig främmande för många att jaktkort skall krävas

för rätt att fånga och döda mink.

I några remissyttranden har emellertid uttalats starka betänkligheter

mot förslaget. Delvis synes dock dessa vara mindre vägande. I anledning

av vad i ett yttrande anförts därom att befrielse i förevarande fall från

skyldighet att lösa jaktkort skulle försvåra kontrollen av annan jakt må

erinras om att motionärerna med sin hemställan endast åsyftar fångst med

fälla. Några remissinstanser anför att den föreslagna uppmjukningen av

bestämmelserna om skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift icke skulle ha

större betydelse, eftersom de som är jaktintresserade säkerligen ändå löser

jaktkort och de som över huvud taget ej är intresserade av jakt sannolikt

ej kommer att i nämnvärd utsträckning ägna sig åt minkfångst. Ej heller

detta argument synes fritt från invändningar. De som kanske framför allt

skulle vara betjänta av att kravet på jaktkort slopas är nämligen sådana

personer som bedriver fiske och kräftfångst. Dessa saknar ofta anledning

att eljest förvärva jaktkort.

Utskottet vill emellertid inte bestrida att skäl även kan anföras mot

motionärernas förslag. En eftergift av kravet på jaktkort kan komma att

medföra att jakten på vildmink i ökad utsträckning bedrives av personer,

som ej har erfarenhet av jakt och viltvård. Fri jakt på vildmink kan därför

komma att gå ut över annat pälsbärande småvilt, som man icke önskar utrota,

t. ex. hermelin.

Den av motionärerna väckta frågan rymmer många olika aspekter och ett

bestämt ställningstagande synes icke höra ske utan en närmare utredning.

Motionärerna har också förordat att frågan i detta syfte överlämnas till

1949 års jaktutredning. Eftersom jaktutredningen redan erhållit uppdrag

att föreslå lämpliga åtgärder för att underlätta vildminkens bekämpande

anser utskottet att även de synpunkter som framkommit i motionerna och

i detta utlåtande bör bringas till utredningens kännedom.

I det utlåtande som låg till grund för riksdagens beslut år 1957 fann

allmänna beredningsutskottet angeläget att utredningen med hänsyn till

de stora ekonomiska värden som här stode på spel verkställdes skyndsamt.

Tredje lagutskottet vill för sin del starkt understryka detta uttalande. Vildminkens

härjningar ökar så snabbt att effektivare motåtgärder än hittills

bör insättas utan onödigt dröjsmål. Utskottet vill därför uttala den förhoppningen

att utredningen skall kunna bedrivas så skyndsamt att förslag

till åtgärder, för vilkas genomförande riksdagens samtycke må fordras,

kan föreläggas 1960 års riksdag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:377 och 11:433, icke måtte

föranleda annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i skri
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr JO år 1959

9

velse till Kungl. Maj :t hemställer att motionerna och detta

utlåtande överlämnas till 1949 års jaktutredning.

Stockholm den 17 mars 1959

På tredje lagutskottets vägar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Georg Carlsson, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Åke Larsson, fru Nilsson och herr Gunnar Pettersson;
från

andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, fru Torbrink,

herrar Wachtmeister*, Grebäck*, fru Lindberg, herrar Rimås* och Hedin.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

2 Hihang till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 3 avd. Nr 10

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:143 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om rätt till fångst av vildmink utan innehav av jaktkort. a1 i texten