Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om ändringar i den särskilda lagstiftningen om vissa skogsfångsoch mulbetesservitut. Tredje lagutskottet har behandlat fyra i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, vilka alla äger samband med den särskilda lagstiftningen om vissa skogsfångsoch mulbetesservitut.

1959-03-17 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1959:11, Utlåtande i anledning av motioner om ändringar i den särskilda lagstiftningen om vissa skogsfångsoch mulbetesservitut. Tredje lagutskottet har behandlat fyra i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, vilka alla äger samband med den särskilda lagstiftningen om vissa skogsfångsoch mulbetesservitut.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959

1

Nr 11

Utlåtande i anledning av motioner om ändringar i den särskilda

lagstiftningen om vissa skogsfångs- och mulbetesservitut.

Tredje lagutskottet har behandlat fyra i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, vilka alla äger samband med den särskilda lagstiftningen

om vissa skogsfångs- och mulbetesservitut.

I de likalydande motionerna nr 42 i första kammaren av herr Sörlin och

nr 55 i andra kammaren1 av herr Lundmark föreslås, att lagen den 6 december

1916 om förlängning av vissa servitut, vars verkan upphör den 1 januari 1960,

erhåller fortsatt giltighet under exempelvis tio år. Motionärerna hemställer,

»att riksdagen måtte för sin del antaga en lag av sådan innebörd, som angivits

i det föregående, eller, därest med hänsyn till behov av ytterligare utredning

så anses icke kunna ske, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla om skyndsam utredning och förslag till lagstiftning i förevarande

ämne».

I de likalydande motionerna nr 331 i första kammaren2 av herr Gustafsson,

Nils-Eric, m. fl. och nr 121 i andra kammaren av herr Nilsson i Tvärålund

m. fl. föreslås ävenledes att giltighetstiden för de i 1946 års förlängningslag

omförmälda servituten förlänges efter den 1 januari 1960. I dessa

båda motioner erinras vidare om att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

den 16 mars 1948, nr 83, anhållit om utredning av frågan om utsträckning

av den i 5 a § lagen den 11 juni 1907 om servitut ägaren av berättigad

fastighet medgivna rätten att till sin förmån erhålla förändring av

innehållet i vissa till tiden ej begränsade skogsfångsservitut att omfatta

jämväl tidsbegränsade servitut. I anledning av det sagda hemställer dessa

motionärer, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om

påskyndande av pågående utredning angående revidering av servitutslagen,

så att förslag kan framläggas helst till innevarande års riksdag, samt för

sin del besluta, att nuvarande servitutsbestämmelser må gälla tills vidare

intill beslut fattats om ny servitutslag».

över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

utlåtanden inhämtats från 1954 års fastighetsbildningskommitté, servitutsnämnden

för Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län och ordföranden

i servitutsnämnden för Västerbottens län.

1 Motionen i sin helhet tryckt bland första kammarens motioner.

2 Motionen i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.

I lliliang till riksdagens protokoll 1959. !) samt. 3 avd. Nr 11

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959

Skogsservitutens allmänna rättsställning

I lagen den 14 juni 1907 om servitut definieras begreppet servitut såsom

besvär eller last, som till förmån för fastighet lägges å annan fastighet. Servitutets

uppgift är — framhålles i motiven till lagen — att utjämna de med

fastigheternas rättsliga särskiljande förenade olägenheterna. Servitutet skall

komplettera den ena fastighetens användbarhet genom att med densamma

på det sätt förbinda en annan, att visserligen dennas individualitet upprätthålles

men den dock i viss utsträckning får tjäna den andra.

Efter sättet för ett servituts bildande skiljer man mellan rättshandlingsservitut

och tvångsservitut; härtill kommer såsom ett tredje slag sådant

servitut, som är av ålder gällande. Rättshandlingsservituten omfattar främst

servitut, som stiftats genom avtal. Tvångsserviluten uppkommer genom

beslut av myndighet; hit hör servitut, som vid jorddelning lägges å fastighet

genom beslut av förrättningsmännen. I rättspraxis likställes med sistnämnda

slag av servitut sådant servitut, som utan samband med jorddelning

stiftats genom avtal men vid en senare jorddelning intagits i protokollet över

förrättningen och lagts till grund för densamma.

Ett servituts bestånd kan vara till tiden antingen obegränsat eller begränsat.

I motiven till lagen om servitut anföres härom följande: »Det ligger

i servitutsförhållandets natur, att det samband, som — — — upprättats

mellan fastigheterna, gäller all framtid eller så länge å ena sidan behovet och

å andra sidan möjligheten att tillgodose det kvarstår. Nödvändigt är detta

emellertid icke; det synes icke böra möta hinder att genom uttrycklig bestämmelse

inskränka dess giltighet till viss tid eller göra dess fortvaro beroende

av villkor.»

Såsom exempel på ändamål som avses kunna tillgodoses i servitutets form

nämner lagen skogsfång och mulbete. Vissa skogsfångs- och mulbetesservitut

•— i det följande gemensamt kallade skogsservitut — har, närmast med

tanke på särskilda förhållanden i Norrland, i servitutslagen och andra författningar

gjorts till föremål för särskild reglering.

För vanliga servitut gäller att de äger bestånd mot ny ägare av den besvärade

fastigheten, endast om förbehåll därom skett vid överlåtelsen eller servitutet

blivit föremål för inteckning. Vissa slag av servitut har emellertid

härvidlag erhållit en privilegierad ställning i det att de även utan nyssnämnda

åtgärder består in o t ny ägare. Till de privilegierade servituten

hör bl. a. sådana som tillkommit i samband med fastighetsbildning samt sådana

skogsservitut som ej begränsats till tiden, varit av ålder bestående eller

tillkommit före den 1 januari 1928 genom avtal i samband med tillkomsten

av den berättigade fastigheten (3 § 1907 års lag).

Medan för alla slag av servitut gäller att vid deras begagnande skall så

förfaras, att den besvärade fastigheten ej mer än nödigt betungas, gäller

för skogsservitut, som ej blivit närmare lokaliserade, att de genom beslut av

domstol kan närmare begränsas till tid och rum (4 §).

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959

För alla slag av servitut gäller att de under vissa ganska stränga villkor

kan genom beslut av domstol på begäran av ägaren av den besvärade fastigheten

förflyttas till annat ställe på fastigheten. För skogsservituten

gäller emellertid därjämte att de jämväl på begäran av ägaren av den berättigade

fastigheten kan förflyttas. En förutsättning härför är att skogsservitutet

på grund av ändrade förhållanden ej kan i avsedd utsträckning begagnas

på det därför bestämda stället och en förflyttning kan ske utan märklig

olägenhet för den besvärade fastigheten (5 §).

För sådana skogsservitut som begränsats till rätt att taga vindfallen eller

torr skog och som ej är begränsade till liden har därjämte införts möjlighet

att tvångsvis kunna genomföra ändring i själva ser v itu tets innehåll.

Om nämligen servitutet på grund av ändrade förhållanden, som

medfört brist på vindfallen eller torr skog, icke längre kan begagnas i den

utsträckning som varit avsedd, kan servitutet så ändras, att det kommer att

omfatta också rätt att taga annat virke. Som förusättning härför gäller att

den besvärade fastigheten ej tillskyndas märklig olägenhet (5 a §).

För vanliga servitut gäller att de tvångsvis kan bringas att upphöra, a vlösas,

om de på grund av ändrade förhållanden blir onyttiga eller nyttan

av servitutet är ringa i förhållande till det besvär det förorsakar (7 §). Dessutom

kan de vanliga och oprivilegierade servituten i allmänhet bringas att

upphöra genom överenskommelse mellan fastighetsägarna. För sådana skogsservitut

som antingen enligt den tidigare redogörelsen i princip alltid gäller

mot ny ägare av den besvärade fastigheten eller omfattas av 1946 års ovannämnda

förlängningslag gäller, att de ej får bringas att upphöra utan domstols

godkännande. Sådant godkännande får dock lämnas endast under i lagen

angiva tämligen restriktiva förutsättningar (7 a § 1907 års lag; 7 §

andra stycket 1946 års lag).

De bestämmelser som här refererats och som avser begränsning, förflyttning,

förändring eller upphörande av servitut kan ej sättas ur kraft genom

överenskommelse mellan parterna (8 § 1907 års lag).

Även genom den inledningsvis omnämnda lagen den 6 december 19A6 om

förlängning av tiden för vissa servitut har vissa skogsservituts ställning närmare

reglerats. Lagen gäller endast för Norrland och endast sådana tidsbegränsade

skogsservitut, där giltighetstiden är minst 15 år eller servitutshavarens

livstid och servitutet upphör alt gälla före den 1 januari 1960. För den

sålunda bestämda kategorien servitut förordnar lagen att de skall fortfara

alt gälla intill den 1 januari 1960.

Därest den besvärade fastighetens ägare genom den av lagen genomförda

förlängningen tillskyndas olägenhet av någon betydelse, är han berättigad

att erhålla ersättning härför av den berättigade fastighetens ägare. Sådana

ersättningsfrågor prövas av tre särskilda s. k. servitutsnämnder, varav en

finnes för Norrbottens län, eu för Västerbottens län och en för återstående

delar av Norrland. Ledamöterna i nämnderna förordnas av Kungl. Maj:t och

kostnaderna för deras verksamhet bestrides av statsmedel. Ordförandena i

alla nämnderna är häradshövdingar. Nämnderna fungerar närmast som skil
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959

jenämnder och deras beslut får sålunda icke överklagas. Jämlikt kungl. kungörelsen

den (i december 1940 (nr 743) kan statsbidrag till gäldandet av ersättning

som nu nämnts utgå till servitutshavaren. Enligt uppgift från statskontoret

har denna möjlighet icke i något fall tagits i anspråk.

Från förarbetena till 1946 års förlängningslag

Under åberopande av jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande

nr 35 hemställde riksdagen i skrivelse den 26 maj 1943, nr 247, att

Kungl. Maj :t måtte i de avseenden, utskottet i sitt utlåtande berört, låta verkställa

utredning angående de norrländska ägostyckningsinnehavarnas levnadsförhållanden

och försörjningsbetingelser samt för riksdagen framlägga

de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Den 17 december 1943 fattades beslut om igångsättande av utredning rörande

åtgärder för det norrländska näringslivets förkovran. På framställning

av den i anledning av sagda beslut tillsatta norrlandskommittén uppdrog

Kungl. Maj:t den 30 november 1945 åt häradshövdingen Ä. Braunstein att

såsom särskild utredningsman inom kommittén verkställa och till kommittén

avlämna utredning angående det med riksdagens nämnda skrivelse

avsedda ämnet.

Den 24 juli 1946 överlämnade norrlandskommittén dels en av utredningsmannen

upprättad promemoria med förslag till lagstiftning rörande tidsbegränsade

skogsservitut, dels ock ett eget förslag till lagstiftning i ämnet.

De båda förslagen blev föremål för remissbehandling. Vid lagförslagets

remiss till lagrådet anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Sköld, bl. a. följande (prop. nr 355/1946 s. 22 ff).

Såsom framgår av utredningen finnas i Norland talrika skogsfångs- och

mulbetesservitut, vilkas giltighetstid är inskränkt till ett visst antal år eller

till servitutsinneliavarens livstid. Dessa servitut ha till största delen bildats i

slutet av förra och början av detta århundrade i samband med ägostyckningar

å de stora trävarubolagens fastigheter eller i anslutning till försäljningar

av avsöndrade lägenheter. Eftersom tiden för servitutens bestånd synnerligen

ofta bestämts till femtio år, komma inom en nära framtid många

av servituten alt förfalla. Ägarna av de fastigheter, till vilkas förmån servituten

gälla, befinna sig i allmänhet i mycket knappa ekonomiska omständigheter.

Servitutens upphörande skulle därför få till följd att dessa fastighetsägares

redan nu bekymmersamma ställning ytterligare förvärrades. I likhet

med utredningsmannen och norrlandskommittén anser jag under sådana

förhållanden påkallat, att åtgärder för att trygga fastighetsägarnas behov av

de nyttigheter, servituten avse, nu komma till stånd.

Närmast till hands skulle måhända ligga att genom en lagstiftning göra

det möjligt att med erforderlig skogs- och betesmark komplettera sådana

servitutsberättigade fastigheter, som för sitt bestånd nu äro och framdeles

kunna förväntas bliva i behov av skogsprodukter och bete. Emellertid skulle,

såsom av utredningsmannen framhållits, eu lagstiftning av antytt innehåll

innebära, att de tidsbegränsade servituten finge en avsevärt förmånligare

ställning än den, som de för alltid bestående servituten jämlikt gällande lagregler

intaga. En dylik lösning av problemet synes i betraktande härav icke

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959

5

böra ifrågakomma. Enligt min mening synes man för närvarande böra begränsa

sig till att — såsom jämväl av utredningsmannen och kommittén

förordats - förlänga tiden för de ifrågavarande servitutens bestånd.

Utredningsmannen och kommittén ha emellertid utformat sina förslag till

eu sådan lagstiftning på olika sätt. Utredningsmannen har föreslagit, att de

till tiden inskränkta servituten skulle förlängas att gälla för alltid. Förlängningen

skulle, då överenskommelse därom icke kunde träffas, åvägabringas

genom ett förenklat expropriationsförfarande. Genom särskild prövning

skulle för varje fall servitutets betydelse för den härskande fastigheten

och dess inverkan å den tjänande konstateras, och därest förlängning

av servitutets giltighetstid ansåges höra äga rum, skulle ersättning för förlängningen

fastställas att utgå till dem, som därtill vore berättigade. Till gäldandet

av denna ersättning skulle den härskande fastighetens ägare kunna

erhålla bidrag av statsmedel. Möjlighet att erhålla dylikt bidrag skulle föreligga

jämväl för den händelse servitutsförlängning kommit till stånd på frivillighetens

väg. Enligt kommitténs förslag åter skulle förlängningen avse

endast en relativt kort tidrymd och genomföras direkt genom föreskrift i

lag. För förlängningen skulle i princip intet vederlag utgå. Ägare av servitutsbelastad

fastighet skulle dock, då särskilt skäl därtill föranledde, i anledning

av förlängningen kunna komma i åtnjutande av understöd med skäligt

belopp. Sådant understöd skulle helt bestridas av allmänna medel.

EU godtagande av utredningsmannens förslag skulle otvivelaktigt medföra

vissa fördelar. Därigenom skulle först och främst trygghet för framtiden

med avseende å möjligheten att erhålla tillgång till skogsprodukter och

bete tillskapas för ägarna av de fastigheter, om vilka här är fråga. Vidare

skulle på grund av den individuella prövning, varje servitutsförhållande

komme att underkastas, förlängning av servitut stid icke behöva förekomma

i andra fall än sådana, där förlängningen vore erforderlig för den

härskande fastigheten och ej alltför oläglig för den tjänande. Ytterligare

skulle efter åvägabragt servitutsförlängning bliva möjligt att, där så funnes

lämpligt, lokalisera ett servitut, för vars begagnande visst ställe ej blivit bestämt,

eller ersätta ett servitut med äganderätt till mark, som svarade mot

servitut sförmånerna.

Dessa fördelar kunna däremot icke vinnas, därest det av norrlandskommittén

framlagda förslaget godtages. Detta förslag grundas på den uppfattningen,

atl eu aveckling av skogsservituten, vare sig dessa till tiden äro begränsade

eller obegränsade, bör eftersträvas, ävensom på farhågor för att en

blivande rationalisering av jordbruket i dessa trakter skulle kunna försvåras,

därest de tidsbegränsade servituten förlängdes att gälla för ad framtid. Det

Uirer icke kunna förnekas, att berörda farhågor äga fog för sig. I detta sammanhang

synes också böra beaktas, att det, såsom i eu del yttranden antytts,

i samband med rationaliseringens genomförande torde bliva möjligt att i

icke obetydlig utsträckning förverkliga vad i nu förevarande hänseende ytterst

eftersträvas. Med hänsyn till nu angivna omständigheter förefaller mig

en förlängning av de ifrågavarande servitutens giltighetstider under en lämpligt

avpassad tidrymd vara atl föredraga framför servitutens omändrande till

servitut utan tidsbegränsning.

Enligt norr!andskommitténs förslag skulle ersättning för förlust eller skada,

som tillskyndas ägaren av den tjänande fastigheten i anledning av servitutsförlängningen,

icke utgå. Eu bestämmelse av dylik innebörd kan givetvis

ingiva principiella betänkligheter med hänsyn lill hittills gällande regler

för liknande fall. .lag anser mig emellertid i betraktande av vad i ärende!

förekommit kunna förorda eu begränsning av rätten för den tjänande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959

fastighetens ägare till ersättning till att avse de fall, då förlängningen medför

märklig olägenhet för hans fastighet.

Såsom utredningsmannen framhållit torde det vara principiellt riktigt, att

den ersättning för servitutsförlängning, som finnes böra utgå, skall gäldas av

ägaren av den fastighet, till vars förmån förlängningen sker. Med hänsyn till

den ekonomiska ställning, de servitutsberättigade fastigheternas ägare i regel

intaga, torde det emellertid bliva nödvändigt, att staten för ändamålet lämnar

bidrag av allmänna medel.

Sedan lagrådet framställt vissa erinringar mot förslaget yttrade föredragande

departementschefen vid heslutet om proposition till riksdagen.

Lagrådets hemställan om ändrade bestämmelser rörande frågan om ersättning

i anledning av sådan servitutsförlängning, som avses med det remitterade

lagförslaget, synes ha tillkommit närmast med tanke på de fall, då den

servitutsbelastade fastigheten äges av ett mindre bolag eller en enskild person

i knappa ekonomiska villkor. Enligt inin mening skulle emellertid även

med den lösning, ersättningsfrågan erhållit i förslaget, en dylik fastighetsägares

intresse bliva i huvudsak tillgodosett. I de flesta fall torde nämligen

en fastighetsägare icke ha betraktat ett å hans fastighet vilande servitut av

ifrågavarande slag som någon tunga för fastigheten, och ur hans synpunkt

ha i allmänhet rättigheten icke ansetts ha något penningvärde. Det synes under

sådana förhållanden knappast rimligt att i dylika fall fastighetsägaren

skall kunna påkalla ersättning för rättighetens utövande i fortsättningen och

samtidigt därmed måhända betunga statsverket med kostnader för ersättningens

bestämmande, vilka icke kunna anses stå i skälig proportion till den

ersättning, som kan komma att fastställas. I anslutning till lagrådets yttrande

har jag dock ansett mig böra förorda, all en mindre jämkning i förslaget

företages^ så att ersättningsrätten göres beroende av om förlängningen tillskyndar

den tjänande fastigheten olägenhet av någon betydelse.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet uttalade i sitt av riksdagen

godkända utlåtande (nr 1) bl. a. följande.

Bland de uppslag, som dryftats i syfte att varaktigt tillrättalägga förhållandena

på förevarande område, är det närmast tvenne lösningar som ifrågasatts.

Medan den ena tagit sikte på att utöka fastigheterna med erforderlig

skogs- och betesmark, har man i det andra fallet tänkt sig en förlängning av

förefintliga servitut. Enligt utskottets mening bör målet vara att där så

lämpligen kan ske genomföra marktilldelning — på frivillighetens väg eller

genom"lagstiftning. Icke minst ur skogsvårdssvnpunkt synes det önskvärt att

få bort skogsservituten eller att åtminstone lokalisera dessa, där det icke

låter sig göra att ersätta dem med äganderätt till mark, motsvarande servitutsförmånerna.

I strävandena att åstadkomma rationella brukningsdelai

bör det utgöra ett viktigt led att själva fastigheterna förses med erforderliga

markslag. Spörsmålet om avstående av mark för nu ifrågavarande ändamal

torde emellertid vara så nära förbundet med den aktuella frågan om lagstiftning

för förstärkning av ofullständiga jordbruk i allmänhet, att detsamma

icke lämpligen bör utbrytas ur sitt nämnda större sammanhang. Med

beaktande härav anser sig utskottet i likhet med departementschefen hora

tillsvidare stanna vid att tillstyrka genomförandet av en anordning for torlängning

av ifrågavarande servitutsrättigheter.

Eftersom utskottet av nyssberörda skäl betraktar den i sist angivna sytte

ifrågasatta servitutslagstiftningen såsom ett provisorium, synes det försvarligt

att härigenom söka tillskapa enklast möjliga förfarande, även om ett sadant

i vissa hänseenden kan framstå såsom i någon mån summariskt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959

7

Jordbruksrationaliseringsutredningens förslag och däröver

avgivna yttranden

Frågan om skogsservitutens framtida ställning har behandlats av 1951 års

jordbruksrationaliseringsutredning i dess år 1957 avgivna betänkande »Jordbruks

förstärkande med skog» (SOU 1957:8 s. 240 ff.). Utredningen hänvisar

till en av Riksförbundet Landsbygdens folk den 23 maj 1953 till chefen

för jordbruksdepartementet avgiven framställning, vilken återges sålunda.

Förbundet liade mottagit upprepade förfrågningar från norrländska ägostyckningsinnehavare

in. fl. rörande servitutens rättsställning. På många

håll rådde oro inför servitutstidernas utlöpande, då åtskilliga fastigheter för

sitt fortsatta bestånd vore beroende av servitutsrättigheterna. Frågan utgjorde

en del av hela ägostyckningsproblemet, som snarast borde få sin slutgiltiga

lösning. Därvid syntes man böra eftersträva att av ägostyckningslotterna

skapa bärkraftiga enheter, förslagsvis genom komplettering med skog

eller med annan lämplig mark.

För egen del föreslog utredningen att giltighetstiden för de med 1946 års

förlängningslag avsedda servituten i avvaktan på en slutlig reglering av

skogsservitutens framtida ställning förlängdes med tio år. Utredningen anförde.

Lagen om förlängning av tiden för vissa servitut är, såsom framgår av vad

förut anförts, avsedd att tjäna som ett provisorium i avbidan på yttre rationalisering

av de servitutsberättigade fastigheterna. Det alldeles övervägande

flertalet av dessa torde utgöra ofullständiga jordbruk och ha tillkommit

genom ägostyckning eller avsöndring. Bland de rationaliseringsåtgärder,

som i dessa fall kommer på fråga, intar uppenbarligen skogskompletteringen

en dominerande plats. Såsom utredningen i annat sammanhang

framhållit har emellertid de förhoppningar, som ursprungligen knöts vid

denna kompletteringsverksamhet, icke blivit infriade, utan verksamheten

har fortskridit i ett betydligt långsammare tempo. Det står nu också klart att

den stadgade tiden för servitutsförlängningen blivit otillräcklig. Ett stort

antal av de servitutsberättigade fastigheterna står alltjämt utan tillgång till

egen skog i erforderlig omfattning, och någon avgörande förändring härutinnan

kan säkerligen icke inträffa före 1960, då de förlängda servitutstiderna

utgår. De sociala olägenheter, som skulle uppstå i fall dessa fastighelcr

då ginge miste om sina servitutsrättigheter, är givetvis alltjämt lika

beaktansvärda som då frågan prövades 1946. Det synes därför ofrånkomligt

att utsträcka förlängningen ytterligare en tid. Vid avvägningen av denna

tid torde man å ena sidan vara berättigad att utgå från att skogskompletteringen

kommer att intensifieras i anslutning till utredningens olika

förslag. Å andra sidan bör beaktas önskvärdheten av att ännu en förlängning

icke skall behöva förekomma. Det förefaller utredningen som om en

förlängning med tio år skulle vara väl avpassad. Det är också att förvänta

att ifrågavarande spörsmål kan komma att inom denna tid lösas i anslutning

till det pågående arbetet med eu ny fastighetsbildningslag.

På grund av det anförda föreslår utredningen sådan ändring av 1 § i

ifrågavarande lag, att de däri åsyftade servituten kommer att gälla till den

1 januari 1970.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959

Utredningens förslag har remissbehandlats och yttranden har avgivits

av bl. a. statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

skogsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bank- och fondinspektionen,

fullmäktige i riksbanken, statens jordbruksnämnd, statens lönenämnd,

elt flertal länsstyrelser — däribland samtliga i Norrland — hushållningssällskapen,

lantbruksnämnderna, skogsvårdsstyrelserna, överlantinätarna

samt ett stort antal på området verksamma enskilda organisationer.

— Utredningens förslag i förevarande del har i flertalet yttranden lämnats

utan erinran. 1 allmänhet har detta skett utan någon närmare motivering.

Såvitt utskottet kunnat finna av det synnerligen omfattande remissmaterialet

har förslaget avstyrkts endast i ett yttrande.

Av de yttranden som närmare uppehålla sig vid förevarande spörsmål

återges här följande.

Lantmäteristgrelsen ansåg att en förlängning ej kunde ske utan väsentliga

olägenheter. För att icke planerade åtgärder för lösande av de med

skogsservituten förenade frågorna skulle i betydande grad bli verkningslösa

motsatte sig styrelsen dock icke att giltighetstiden av de berörda servituten

förlängdes. Styrelsen anförde.

Skogsservituten utgöra ofta allvarliga hinder vid ägoutbyten för förbättrad

ägoanordning i skogsmark. Detta gäller särskilt vid mera omfattande

ägoutbyten avseende större skogsinnehav. Vederlagsmarken för ett servitutsbelastat

område kan då bli förlagt på sådant avstånd från den härskande

fastigheten, att utövandet av servitutet skulle allvarligt försvåras om

det även i fortsättningen skulle gälla i den ursprungliga fastigheten. Ett överförande

av servitutet till den fastighet, som erhåller den tidigare servitutsbelastade

marken, är ofta förenad med praktiska och formella svårigheter.

Kommer servitutsöverflyttningen att ensidigt belasta någon av parterna i ett

ägoutbyte, leder detta lätt till att ett i och för sig önskvärt byte icke kommer

till stånd eller till att de servitutsbelastade områdena uteslutas från bytet.

En förlängning av de tidsbegränsade servituten medför också i vissa avseenden

ett oklart rättsläge. Bl. a. synas servitutens ställning med hänsyn

till bestämmelserna i servitutslagen och med hänsyn till deras ställning

gentemot övriga inteckningar vid exekutiv auktion oklara. En utbrytning av

de tidsbegränsade servituten torde icke kunna ske enligt jorddelningslagen,

och att ersätta sådant servitut med ny likvärdig servilutsupplåtelse eller

upplåtelse av mark med äganderätt torde icke kunna ske utan servitutshavarens

medverkan. I praktiken torde servitutshavaren därför lätt få vetorätt i

fråga om i och för sig önskvärda förbättringar av ägoanordningen i skogsmark.

Enligt lantmäteristyrelsens uppfattning medför en ytterligare förlängning

av de tidsbegränsade skogsservituten väsentliga olägenheter. Förlängningen

bör därför icke avse längre tid eller omfatta fler servitut än vad som kan

anses ofrånkomligt i avvaktan på en definitiv lösning av de problem, som

aktualiserat förlängningen.

Utredningen har framhållit, att det är att förvänta, att spörsmålen om de

tidsbegränsade skogsservituten kan komma att lösas i anslutning till det pågående

arbetet med en ny fastighetsbildningslag. En förlängning av giltighetstiden

är ofrånkomlig därest de regler, som därvid kunna komma att föreslås

beträffande dessa servitut, skola kunna träda i funktion innan servituten

upphöra att gälla. Av detta skäl vill lantmäteristyrelsen, trots de på
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959

talade olägenheterna, icke motsätta sig en förlängning av servitntens giltighetstid.

Den föreslagna tiden — tio år — förefaller rimlig. Styrelsen vill

dock av här förut anförda skäl ifrågasätta, om icke förlängningen borde

kunna begränsas till att avse allenast servitut, vilka utövats under tioårsperioden

1950—19G0 samt den 1 januari 1960 gälla till förmån för fastigheter,

som äro bebyggda, taxerade som jordbruksfastigheter och brukade av ägaren.

Lantbruksstyrelsen företrädde en liknande uppfattning.

Lagen om förlängning av tiden för vissa servitut är såsom utredningen

framhållit avsedd att tjäna som ett provisorium i avbidan på yttre rationalisering

av de servitutsberättigade fastigheterna. Styrelsen anser det angeläget

att åtgärder snarast vidtagas för avveckling av ifrågavarande servitut,

men styrelsen har i nu förevarande läge ingen erinran emot den föreslagna

förlängningen.

Överlantmätaren i Gävleborgs län avstyrkte förslaget om fortsatt förlängning.

Det har såväl nu som vid tillkomsten av 1946 års lag om förlängning av

tiden för vissa servitut framhållits, att man bör sträva efter en avveckling

av skogsservituten. Och det kan inte nog kraftigt understrykas, att alla

servitut, vare sig de äro tidsbegränsade eller inte, utgör ett hinder för skogens

rationella brukande. Man har också i 1926 års jorddelningslag förhindrat

uppkomsten av nya jorddelningsservitut avseende skogsfång och

mulbete. Och ett viktigt diskussionsämne har varit möjligheten att genom

utvidgat vitsord kunna påskynda utbrytning av icke tidsbegränsade servitut.

De tidsbegränsade servitntens förlängning är emellertid inte bara en viktig

skogsbruksfråga utan också en rättsfråga. Den tjänande fastigheten har

erhållit ersättning för servitutsrätten för den stipulerade tiden, men inte

längre. När det nu finns ett tillfälle att utan rättsförlust få bort servituten,

tala starka skäl för att man ska taga vara på möjligheten att i största utsträckning

avveckla dem. Detta är så mycket mer angeläget som många servitut

äro onödiga eller av ringa värde. Ett uttryck härför är den ökade frekvensen

av servitutsavlösningar. En mycket stor del av de servitutsberättigade

fastigheterna har också visat sig vara sådana, som enligt de jordpolitiska

riktlinjerna icke tarvar skogsinnehav. En generell förlängning av

servitutens bestånd innebär därför en konservering för längre eller kortare

tid av ett för skogens del olämpligt sakförhållande, som därtill mången

gång är helt onödigt. Om ett servitut ändock bör bestå av jordpolitiska skäl

bör detta konstateras på något sätt. Förslagsvis kan detta ske genom att

ägaren av fastighet som äger tidsbegränsat servitut anmäler sitt behov av

dess bestånd hos endera skogsvårdsstyrelsen, lantbruksnämnden eller lantmäterimyndigheten.

Vid myndigheternas prövning bör ersättningsfrågan

särskilt beaktas. Rätten att avgöra denna anmälan bör till tiden begränsas

till högst etl år.

I denna fråga får överlantmätaren sålunda som sin åsikt framhålla, att

det vore olyckligt om tiden för tidsbegränsade servitut generellt förlängdes.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län pekade på föreliggande svårigheter

men motsatte sig icke förlängning. Länsstyrelsen anförde.

De talrika skogsfångst- och mulbetesservitutcn i Norrland utgör ett besvärande

handikapp, då det gäller att åstadkomma god skogsvård och önskvärda

omarronderingar. Länsstyrelsen har icke något ett erinra emot den

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 1959

föreslagna förlängningen men vill samtidigt framhålla angelägenheten av

att möjligheter erhållas att, i de fall parterna äro ense, avlösa servituten mot

ersättning i penningar.

Hushållningssällskapet, lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands

län framhöll, att de ej motsatte sig utredningens förslag. Samtidigt

framhölls att det var angeläget att servitutsfrågan löstes inom en snar

framtid. Liknande synpunkter framfördes av överlantmätaren i samma län.

Rationaliseringsåtgärderna beträffande de servitutsberättigade fastigheterna

har fortskridit i ett betydligt långsammare tempo än vad man räknade

med vid 1946 års lagstiftning. Utredningens förslag att lagens giltighetstid

skall förlängas till 1 januari 1970 framstår därför som naturlig och riktig.

Överlantmätaren har därför intet att erinra mot detta förslag.

I sammanhanget vill överlantmätaren understryka angelägenheten av att

hela servitutsfrågan får en tillfredsställande lösning snarast möjligt. Det

ankommer på 1954 års fastighetsbildningskommitté att framlägga erforderligt

lagförslag på området. Med hänsyn till förhållandena i Västernorrlands

län framstår det som synnerligen önskvärt att möjlighet öppnas att avlösa

skogsfångs- och mulbetesservitut genom penningersättning i sådana fall

där parterna är ense därom. Mängden servitut är så stor att det redan på

grund därav framstår som orimligt att ersätta flertalet servitut genom vederlag

i mark.

Länsstyrelsen i Jämtlands lön, som ej hade något att erinra mot utredningens

förslag, betonade i sammanhanget nödvändigheten av att lantmäteriet

förfogade över tillräcklig personal. Den svaga bemanningen vid lantmäleriorganisationen

i Jämtlands län hade medfört att handläggningen av

många ärenden rörande den yttre rationaliseringen fördröjts.

Västerbottens läns hushållningssällskap tillstyrkte förslaget och anförde.

Då den föreslagna förlängningen av giltighetstiden torde vara ofrånkomlig

för att trygga fastigheternas rätt till vissa förmåner, anser sig sällskapet

höra tillstyrka utredningens förslag om dylik förlängning. Sällskapet vill

emellertid samtidigt betona angelägenheten av att åtgärder snarast vidtagas i

syfte att på ett mera varaktigt sätt reglera denna fråga. De rättigheter, som

innefattas i ifrågavarande servitut, gälla i allmänhet skogsprodukter och betesrätt

och kan i många fall anses nödvändiga för fastigheternas fortbestånd.

Utvecklingen har emellertid medfört att de förmåner, som reglerats genom

servilutsbestämmelserna, ofta blivit illusoriska, varför frågan om eu ändamålsenlig

och definitiv lösning av hithörande problem påfordrar en snar

lösning.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län motsatte sig icke förslaget.

Skogsservitut förekommer i rätt betydande omfattning särskilt i Lappmarken

och har stor betydelse för de härskande fastigheterna. Det finns

emellertid fall, där de tjänande fastigheterna genom skogsavverkningar avsevärt

försvårat de härskande fastigheternas möjligheter att tillgodogöra sig

den skogsfångst servituten avser. Lantbruksnämnden vill dock inte motsätta

sig utredningens förslag till förlängning av tiden för vissa servitut

men förutsätter att servitutsspörsmålen väl beaktas och definitivt löses i

anslutning till det pågående arbetet med en ny lag om fastighetsbildning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrkte förslaget.

Med hänsyn till de svårigheter som kunna uppstå för ett stort antal ägostyckningsinnchavare

in. fl. om skogsservituten upphöra, vill styrelsen tillstyrka

utredningens förslag om förlängning av giltighetstiden. En förlängning

av mulbetesservituten kan i och för sig icke anses önskvärd men har

måhända icke så stor praktisk betydelse, då skogsbetet i de flesta trakter

numera helL upphört. Upphäves betesservituten kan i många fall bete av

större hemdjur ändock fortsätta å skogsmarker enligt bestämmelserna om

sedvanebetning.

Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) ansåg sig med hänsyn till de

uttalanden utredningen gjort kunna godtaga dess förslag.

Yttranden över motionerna

Fastighetsbitdningskommittén uttalar sig icke i frågan huruvida kommittén

skall anses ha i uppdrag att fullgöra den i riksdagsskrivelsen den

16 mars 1948, nr 83, begärda utredningen. Kommittén har emellertid sin

uppmärksamhet riktad även på vissa servitutsspörsmål, vilka kan komma alt

få betydelse för de i motionerna berörda frågorna. Kommittén anför.

Åt fastighetsbildningskommittén har ej uppdragits att företaga en mera

allmän översyn av gällande servitutsregler. Såvitt kommittén kan förstå

torde det däremot tillhöra lagberedningens arbetsuppgifter att i samband

med jordabalksrevisionen upptaga servitutsinstitutet till allsidig behandling

och att framlägga förslag till ny servitutslagstiftning. Klart är emellertid

att kommittén vid fullgörandet av sitt uppdrag att utreda frågan om ny

fastighetsbildningslagstiftning måste taga ställning till vissa servitutsspörsmål

och att kommitténs blivande förslag till lag om fastighetsbildning bör

upptaga sådana servitutsregler som finnas påkallade för att en önskvärd

förbättring av fastighetsbeståndet skall kunna åstadkommas. Sålunda torde

fastighetsbildningslagen böra i viss utsträckning medgiva att servitut, som

är av synnerlig vikt för att fastighet skali erhålla ändamålsenlig användning,

instiftas vid förrättning, och vidare bör lagen innehålla regler om att bestående

servituIsrättigheter skola genom förrättningsbeslut kunna ändras

eller kunna utbrytas eller på annat sätt upphävas, om de hindra en ändamålsenlig

markanvändning eller eljest äro ur fastighetsindelningssynpunkt

olämpliga. Dessa bestämmelser torde säkerligen få betydelse, då det gäller

att komma till rätta med de problem som äro förbundna med kvarstående

skogsfångs- och mulbetesservilut.

Den begränsade reglering av servitutsförhållandena som kommittén enligt

det anförda kommer att föreslå kan självfallet ej upptagas till separat

behandling utan måste anpassas efler innehållet i övrigt i förslaget till ny

fastighetsbildningslagstiftning. Angående tidpunkten när detta förslag kan

föreligga har kommittén i sin arbetsredogörelse för år 1958 uppgivit, att utsiktcr

torde finnas att utredningsarbetet kan slutföras om icke under 1959

så i varje fall under 1960. Del är icke möjligt för kommittén att nu närmare

precisera tidpunkten, men uppenbart är att förslag i ämnet icke kan föreläggas

innevarande års riksdag.

beträffande den i samtliga fyra motionerna väckta frågan om förlängning

av giltigheten av 1946 års förlängningslag motsätter sig kommittén ej det

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959

väckta förslaget. Kommittén erinrar om jordbruksrationaliseringsutredningens

ovan omnämnda förslag och yttrar härom vidare.

Detta förslag har föranletts av önskemålet att undvika sociala olägenheter,

som skulle uppkomma för ett flertal av de servitutsberättigade fastigheterna,

om de skulle gå miste om sina servitutsrättigheter, innan en yttre rationalisering

med erforderlig skogskomplettering kommit till stånd. Kommittén

vill för sin del biträda förslaget men finner det i sammanhanget angeläget

betona, att den föreslagna förlängningen av servituten i och för sig ej

är eftersträvansvärd, enär servituten allvarligt kunna försvåra en rationell

skogsvård och även lägga hinder i vägen för en önskvärd omarrondering.

Förlängningen bör därför underlåtas, om de påtalade sociala olägenheterna

på annat sätt kunna motverkas.

1 det yttrande som inkommit från den för Gävleborgs, Västernorrlands och

Jämtlands län gemensamma servitutsnämnden framhålles angelägenheten

av att frågan om skogsservituten — såväl de tidsbegränsade som de icke tidsbegränsade

— bringas till en snar lösning. Nämnden finner det ej påkallat

att under nu pågående lagstiftningsarbete i detta ämne föranstalta om

detaljändringar i gällande bestämmelser om servitut. Nämnden tillstyrker

förslaget om förlängning av giltigheten av 1946 års förlängningslag på de

skäl som anförts i motionerna I: 42 och II: 55.

I övrigt har nämnden begränsat sitt yttrande till frågan om tillämpningen

av 1946 års lag och anför härom.

På ansökan av ett par större skogsbolag har nämnden hittills bestämt

ersättning jämlikt 1946 års lag för omkring 330 tidsbegränsade skogsservitut,

varjämte ett mindre antal ansökningar om sådan ersättning återkallats

eller ogillats såsom för sent inkomna. Vidare äro vid nämnden anhängiga

och kommer att hos nämnden anhängiggöras ytterligare en del

ärenden om ersättning enligt 1946 års lag. För samtliga dessa skogsservilut

utlöper giltighetstiden den 31 december 1959. För nämnden är känt, att den

avtalade giltighetstiden för ett ganska stort antal skogsservitut utlöper under

1960-talet. Då det lär vara uteslutet, att frågan om skogsservituten bringas till

slutlig lösning före 1959 års utgång, synes det av skäl, som föranlett tillkomsten

av 1946 års lag, vara nödvändigt, att giltighetstiden för tidsbegränsade

skogsservitut genom lagstiftning utsträckes ytterligare någon tid.

I det övervägande antalet ärenden, som handlagts av nämnden, har servitutet

innefattat allenast rätt till mulbete och rätt till vedbrand, ofta av

vindfallen eller torr skog eller av annan mindervärdig skog. I en del fall

innefattar servitutet jämväl rätt till gärdsel och stör. Endast undantagsvis

förekommer rätt till byggnadsvirke, då bestämd till visst antal träd av viss

dimension för år. Vad angår rättigheterna till vedbrand i mindervärdig

skog har nämnden fått den uppfattningen, att servitutshavaren ofta får uttaga

sitt vedbehov eller del därav ur skog av bättre kvalitet samt att han

i händelse av bristande tillgång å vedskog på den servitutsbelastade fastigheten

får uttaga sitt vedbehov från någon angränsande fastighet.

Vid bestämmande av ersättningarna har nämnden tillämpat den i motionerna

I: 42 och II: 55 omförmälda praxis att anknyta ersättningen till det

faktiska utnyttjandet av servitutet — för rätt till mulbete med visst belopp

per år, därest det ej föreligger betesrätt enligt lagen den 2 juni 1933 om ägofred,

samt för rätt till vedbrand, gärdsel och stör samt byggnadsvirke med

visst belopp per uttagen kubikmeter. Orsaken till denna praxis är den, att det

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959

13

i allmänhet förelegat avtal mellan sakägarna om ersättningens bestämmande

efter dylika grunder, och bakgrunden till dessa överenskommelser är den

ovisshet, som förelegat i frågan om och i vilken utsträckning servitutet

komme att utnyttjas efter den avtalade giltighetstidens utgång. Nämnden,

vilken jämväl beaktat ovissheten om när frågan om skogsservituten komme

att bliva slutligt reglerad, har funnit, att ersättningens bestämmande efter

sagda system erbjudit åtskilliga praktiska fördelar. I begynnelsen av sin

verksamhet fastställde nämnden i något enstaka fall, då sakägarna ej träffat

dylik överenskommelse, ersättningen i form av ett engångsbelopp, men

nämnden har sedermera på framställning av vederbörande sakägare ändrat

dessa beslut och bestämt ersättningen i enlighet med de av nämnden i övriga

fall tillämpade grunderna.

Därest det finnes, att giltighetstiden för tidsbegränsade skogsservitut bör

förlängas till framtida tidpunkt, kan ifrågasättas^ om icke i lag härom borde

fastslås, att ersättning för sådan olägenhet, varom förmäles i 2 § av

1940 års lag, skall utgå i form av årliga belopp och endast i den mån servitutet

utnyttjas efter det att servitutet blivit förlängt. Till besparande av ett

mången gång onödigt dubbelarbete torde böra upptagas stadgande därom, att

för den händelse servitutsnämnd vid tillämpning av 1946 års lag bestämt

ersättningen att utgå i årliga belopp, beräknade efter servitutets utnyttjande

under året, vad sålunda blivit bestämt skall lända till efterrättelse jämväl

för tiden efter den 31 december 1959. Ett dylikt stadgande synes emellertid

böra kompletteras med föreskrift därom, att sakägare — såväl servitutshavaren

som ägaren av den servitutsbelastade fastigheten — skall äga att

inom viss kortare tid, exempelvis före den 1 januari 1961, påkalla omprövning

av ersättningsfrågan för tiden från och med den 1 januari 1960.

Ordföranden i servitutsnämnden för Västerbottens län anser det angeläget,

att lagstiftningen på området utan onödig tidsutdräkt vinner en definitiv

lösning. En förlängning av 1946 års lag tillstyrkes. I yttrandet anföres

vidare.

Utbrytning av servitut torde inom Västerbottens län ha skett blott i ganska

tå fall. För vissa av de härskande fastigheterna torde sedan 1946 års lag

trädde i kraft efter sammanläggning eller annan rationaliseringsåtgärd eller

genom upphörd bosättning behov av servitutet icke längre föreligga. Nytta

torde emellertid kvarstå för flertalet av de härskande fastigheterna. Det ekonomiska

värdet av servitutet lärer i allmänhet icke ha minskat för de härskande

fastigheter, vilka ha nytta av servitutet. Förslag om hur frågan skall

lösas definitivt har icke framlagts och i varje fall är det uteslutet, att en

definitiv lösning kan träda i tillämpning den 1 januari 1960.

Lantbruket inom länet är nu utsatt för betydande påfrestningar genom

jordbrukets mindre lönsamhet, genom vattenbyggnaden och genom de allmänna

svårigheterna afl behålla ungdomen på landsbygden. Det är därför

än viktigare än tidigare afl icke utsätta ett stort antal jordbruk för den påfrestning,

som servitutens upphörande skulle innebära.

På grund av del anförda och då den nu gällande lagen får anses lia fylll

sin uppgift tillstyrker jag motionärernas förslag om lagens förlängning.

Behov av jämkningar i den provisoriska lagens utformning synes icke föreligga.

Tiden för förlängningen bör å ena sidan så tilltagas, att ytterligare

förlängning av provisorisk lagstiftning icke kommer att behövas, å andra

sidan icke göras längre än som erfordras för att en definitiv lösning kan

vinnas. Hur länge den definitiva lösningen ännu måste dröja saknar jag möjlighet

att bedöma.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1959

Det skulle kunna övervägas att i de fall, där ersättningen har enligt 1946

års lag bestämts till årligt''belopp, detta belopp skall utan någon servitutsnämndens

vidare prövning få utgöra gottgörelse även för den ytterligare

förlängda tiden. Måhända skulle emellertid pengavärdets fall kunna åberopas

mot att i lagen om förlängningen bestämdes en sådan regel. Det torde

få antagas, att servitutsnämnden, med den frihet beträffande förfarandet

som nämnden har, skall på ett enkelt sätt komma till rätta med handläggningen

om ersättning för servitut, för vars förlängning till den 1 januari

1960 ersättning redan har bestämts. I sakens nuvarande brådskande läge

vill jag därför icke föreslå någon särskild regel härutinnan.

Det är riktigt, att genom att numera mycket klenare virkesdimensioner än

tidigare tillvaratagas vissa svårigheter ha uppstått att tillgodose de härskande

fastigheterna med det virke och den ved, som dessa fastigheter behöva

och som servituten vid deras tillkomst avsetts skola giva. Det är emellertid

därmed icke givet, att de härskande fastigheterna icke erhålla vad de

skola få. Del är icke ovanligt, att i servitutskontrakten stadgas t. ex. att

toppskog och annat för upplåtaren värdelöst virke skulle i första hand användas,

men däri ligger att om för upplåtaren värdelöst virke icke finnes,

den härskande fastigheten har rätt att taga annat virke. Huruvida utvecklingen

beträffande virkets tillgodogörande har i andra fall berövat den härskande

fastigheten deras rätt är för mig icke känt. Det må framhållas, att allmänna

rättsregler synas giva domstolarna möjlighet att komma till rätta

med frågorna''(se NJA f 1950 s. 156). De jämförelsevis fåtaliga mål om

skogsfång, vilka ha förekommit inom Västerbottens västra domsaga efter

mitt tillträde av häradshövdingeämbetet den 1 januari 1945, giva intet belägg

för åsikten att gällande lag på detta område åsidosätter de härskande

fastigheternas skäliga intressen. Det är emellertid angeläget, att lagstiftningen

utan onödig tidsutdräkt vinner en definitiv lösning. Huruvida nu

arbetande utredningar äro inriktade på en sådan och huruvida arbetet är så

ordnat, att saken kan lösas inom rimlig tid, är mig obekant, varför jag varken

kan till- eller avstyrka yrkandet om påskyndande av servitutslagens revidering.

Utskottet

Tillkomsten av lagen den 6 december 1 9 4 6 o in förlän gning

av tiden för vissa servitut innebar att giltighetstiden för

vissa tidsbegränsade norrländska skogsservitut, som eljest skulle ha upphört

att gälla före den 1 januari 1960, förlängdes intill nämnda dag. Lagen

har ej ändrats sedan sin tillkomst, och sker ej någon ändring under återstoden

av år 1959, kommer servituten att upphöra vid årsskiftet. På grundval

av den utredning som gjordes vid lagens tillkomst kan antalet servitut av

detta slag beräknas till omkring tvåtusen (prop. nr 355/1946, bilaga A s.

53 tf.).

Enligt 5 a § lagen den 14 juni 1 9 0 7 o in servitut kan ett

till tiden icke begränsat servitut att taga vindfallen eller torr skog under vissa

förutsättningar på begäran av servilutshavaren förvandlas till rätt att

i stället taga annat virke. I skrivelse till Kung!. Maj :t den 16 mars 1948 (nr

83) anhöll riksdagen, att Kungl. Maj it måtte föranstalta om utredning dels

av frågan om utsträckning av tillämpningsområdet för nyssnämnda bestäm
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr tl år 1959

15

mel se att omfatta även till tiden begränsade servitut, dels ock av frågan om

kompensation i en eller annan form åt sådana innehavare av skogsfångsservitut,

som på grund av i lagen uppställda särskilda förutsättningar icke hade

möjlighet att få sina servitut förvandlade. I skrivelsen anhölls slutligen att

Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

För alla fyra motionerna är gemensamt att däri hemställes om förlängning

av giltighetstiden av sådana servitut som avses med 1946 års lag. I

motionerna I: 331 och II: 121 hemställes därjämte om »påskyndande av pågående

revidering av servilutslagen». Av motiveringen att döma synes med

sistnämnda hemställan åsyftas den genom 1948 års riksdagsskrivelse begärda

utredningen. Yrkandet om förlängning av giltighetstiden av nyss

nämnda servitut motiveras med att läget för berörda servitutshavares del i

stort sett är detsamma i dag som vid tillkomsten av 1946 års lag. De skäl som

föranledde tillkomsten av lagen kvarstod därför alltjämt. Man förutsatte 1946

att rationaliseringsverksamheten på landsbygden under tiden fram till 1960

skulle ha nått sådan omfattning, att servitutshavarna därigenom kunnat

erhålla kompensation för vad de komme att mista genom servitutens upphörande.

Dessa förväntningar hade emellertid endast i mycket obetydlig utsträckning

infriats.

Förlängningsyrkandet tillstyrkes av de tre remissinstanser från vilka yttrande

begärts av utskottet. För fastighetsbildningskommitténs del har tillstyrkandet

dock skett med viss reservation. Ett förslag, i sak identiskt med

motionärernas yrkande om förlängning, framlades år 1957 av 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning.

Flertalet av de remissyttranden som däröver

avgivits har lämnat förslaget om förlängning utan erinran. De av dessa frågor

närmast berörda remissinstanserna framhåller i allmänhet att skogsservituten

visserligen motverkar en ändamålsenlig skogsvård men tillstyrker

likväl förslaget om förlängning med hänvisning till servitutens betydelse för

servitutshavarna. Överlantmätaren i Gävleborgs län har dock avstyrkt förlängning.

Av uttalanden som gjordes under förarbetena till 1946 års lag och av utskottet

härovan återgivits framgår, att lagen vid sin tillkomst betraktades

s°m ett provisorium i avvaktan på att servitutshavarnas behov av de med

ser\ituten avsedda nyttigheterna skulle kunna tillgodoses i annan ordning.

Utbrytning eller avlösning av skogsservitut synes under den tid lagen varit

gällande ha skett endast i begränsad utsträckning. Detsamma torde gälla

om andra rationaliseringsåtgärder till förbättring av servitutshavarnas ställning.

Det är allmänt omvittnat att såväl betesservituten som skogsfångsservilulen

är till hinder för ett efter moderna principer drivet skogsbruk. Denna

uppfattning delas av utskottet. Å andra sidan torde del vara obestridligt afl,

även om eu del av skogsservituten numera ej ha samma betydelse för servitutshavaren

som förut utskottet avser då närmast sådana fall där den

berättigade fastigheten övergivits och står obebodd — många av dessa ser
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959

vitut — tidsbegränsade eller ej — alltjämt är av icke oväsentlig betydelse för

servitutshavarens utkomstmöjligheter.

Utskottet finner ej anledning att i detta sammanhang närmare uppehålla

sig vid spörsmålet hur denna fråga på lång sikt bör lösas, särskilt som detta

f. n. utredes dels inom lagberedningen, dels inom 1954 års fastighetsbildningskommitté

och båda utredningarna nu befinner sig i slutskedet av sitt

arbete. Mot bakgrunden av att det nu ter sig möjligt att inom en icke alltför

avlägsen framtid uppnå en mera slutgiltig lösning av det problem som

skogsservituten utgör, anser utskottet det icke vara följdriktigt att nu ej

fullfölja de syften som bär upp 1946 års lag. Ej minst för servitutshavarna

skulle det säkerligen komma att te sig svårförståeligt om deras genom lag

förlängda rättigheter nu skulle upphöra utan att möjlighet till kompensation

i en eller annan form bereddes dem. Utskottet anser det därför motiverat

att en viss fortsatt förlängning sker. Eftersom glesbygderna för närvarande

kontinuerligt avfolkas och betesgången i skogen oavbrutet minskar,

synes de ekonomiska konsekvenserna av en fortsatt förlängning av de tidsbegränsade

skogsservituten bli mindre omfattande än vid tiden för tillkomsten

av 1946 års lag. Ä andra sidan kan man i det sammanhanget ej bortse

från att den avtalade giltighetstiden för ett icke obetydligt antal tidsbegränsade

skogsservitut kommer att utgå under 1960-talet.

Frågan i vilka fall, på vilket sätt och för vilken tid en fortsatt förlängning

skall ske måste i det nu uppkomna läget naturligen bli beroende av

hur problemet om skogsservituten slutgiltigt skall lösas. Med tanke på syltet

med ej blott 1946 års lag utan även 1 9 48 års riksdagsskrivelse

synes det uteslutet att därvid icke beakta också de till tiden begränsade

servituten. Riksdagen förordade år 1948 att man i fråga om rätten

att förvandla ett servitut gällande vindfallen och torr skog till ett servitut

gällande virke jämställde de tidsbegränsade servituten med de icke tidsbegränsade.

Riksdagen ansåg även att det borde övervägas att på något sätt

kompensera servitutshavare, som ej hade möjlighet att få »vindfällesservitut»

förvandlade till virkesservitut. Under åberopande av bl. a. det nu sagda

anhöll riksdagen därför om en utredning av dessa speciella frågor.

Såsom i motionerna 1:331 och II: 121 hävdas synes något slutligt ställningstagande

i anledning av skrivelsen ännu ej ha skett. Av justitieombudsmannens

redogörelser för ärenden som hos Kung]. Maj :t anhängiggjorts

genom skrivelser från riksdagen framgår att, sedan 1948 års skrivelse den

3 december 1948 överlämnats till fastighetsbildningssakkunniga, densamma

för vederbörande departements vidkommande ansetts slutbehandlad (1951

års ämbetsberättclse s. 387, nr 19). Fastighetsbildningssakkunnigas uppdrag

upphörde år 1953 (1954 års riksdagsberättelse s. 15). De sakkunnigas arbete

utmynnade, såvitt nu är i fråga, icke i något förslag. I deras ställe tillsattes

1954 års fastighetsbildningskommitté. För kommittén har emellertid givits

särskilda direktiv. Av dessa framgår ej uttryckligen att uppdraget omfattar

jämväl den av riksdagen år 1948 begärda utredningen. Av fastighetsfaildningskommitténs

yttrande till utskottet framgår ej otvetydigt huruvida kom
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959

mitten anser den med 1948 års riksdagsskrivelse åsyftade utredningen ingå

i dess utredningsuppdrag. — Från lagberedningen har inhämtats, att dess

arbete med översyn av servitutslagstiftningen icke kommer att beröra de i

riksdagsskrivelsen berörda frågorna.

Vem det närmaste ansvaret för den i 1948 års riksdagsskrivelse begärda

utredningen än åvilar och vilken uppfattning man i dag än må ha om däri

berörda frågor anser dock utskottet att ärendet utan dröjsmål bör slutbehandlas.

Därest åtgärder i den av riksdagen år 1948 angivna riktningen anses

böra ifrågakomma, anser utskottet att förslag härom bör föreläggas riksdagen

snarast möjligt och ulan avvaktan på förslag om ny jordabalk eller ny

fastighetsbildningslag.

Om en förlängning av giltighetstiden av de tidsbegränsade

skogsservituten skall komma till stånd, måste beslut

härom fattas vid årets riksdag. På grund av vad särskilt lantmäteristyrelsen

och fastighetsbildningskommittén anfört i sina härovan återgivna yttranden,

anser utskottet det böra närmare övervägas om förlängningen bör göras

generell eller begränsas till vissa kategorier av servitut. Utskottet står ej

främmande för tanken att man från förlängning bör kunna undantaga t. ex.

sådana servitut som icke utnyttjas eller av annan anledning kan antagas

sakna egentlig betydelse för den berättigade fastigheten. Över huvud taget

bör man vid en ny lagstiftning — under fasthållande av huvudsyftet med

1946 års lag — beakta de erfarenheter som vunnits vid densammas tilllämpning

och i övrigt taga nödig hänsyn till de ändringar i förhållandena

som gjorts sedan lagens tillkomst. Även spörsmålet om den tid som förlängningen

skall avse synes böra närmare övervägas. Då det knappast är troligt

att en slutgiltig lösning av problemet om skogsservitutens framtida ställning

kan vinnas under de närmaste tio åren synes en förlängning icke böra

omfatta kortare tid. Den bör ej heller göras längre än sakens beskaffenhet

kräver. Förlängningen synes böra omfatta ej blott sådana servitut som omfattas

av 1946 års lag, ulan även sådana som eljest skulle upphöra under den

föreslagna lagens giltighetstid. Skäl att förlänga giltighetstiden för servitut

som tillkommit efter ikraftträdandet av 1946 års lag synes däremot ej föreligga.

De närmare överväganden, som utskottet i anledning av det senast sagda

anser erforderliga, synes böra ske genom Kungl. Maj:ts försorg och bedrivas

med sådan skyndsamhet, att förslag i ämnet kan föreläggas riksdagen och

ny lagstiftning komma till stånd före utgången av år 1959.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

,4. att riksdagen i anledning av motionerna 1:42 och II:

55 samt I: 331 och II: 121 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t

anhålla, att riksdagen förelägges förslag till lag om fortsatt

giltighet av vissa skogsservitut i enlighet med vad utskottet

i utlåtandet därom anfört, samt att motionerna 1:42 och

2 Itihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 ant. Nr It

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1959

11:55 i vad däri yrkats att riksdagen måtte för sin del nu

antaga lag i ämnet icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd,

B. att motionerna 1:331 och II: 121 i vad däri beröres

den i riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 mars

1948, nr 83, omförmälda frågan må anses besvarade genom

vad utskottet i utlåtandet därom anfört, samt

C. att motionerna 1:331 och 11:121 i övrigt icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 mars 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Georg Carlsson, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Åke Larsson, fru Nilsson och herr Gunnar Pettersson;
från

andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, Åhman*, fru

Torbrink, herrar Wachtmeister*, Grebäck*, fru Lindberg och herr Hedin.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

590492 Stockholm 1959, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:144 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om rätt till fångst av vildmink utan innehav av jaktkort. a1 i texten