Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående lagstiftning om obligatoriska avsättningar inom det'' enskilda skogsbruket till skogsvårdande åtgärder. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 378 i första kammaren av herr Olsson, Erik, m. fl. samt nr 431 i andra kammaren av herr Nilsson i Östersund m. fl.

1959-04-02 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1959:13, Utlåtande i anledning av motioner angående lagstiftning om obligatoriska avsättningar inom det'' enskilda skogsbruket till skogsvårdande åtgärder. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 378 i första kammaren av herr Olsson, Erik, m. fl. samt nr 431 i andra kammaren av herr Nilsson i Östersund m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje, lagutskottets utlåtande nr 13 ur 1959

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av motioner angående lagstiftning om obligatoriska

avsättningar inom det'' enskilda skogsbruket

till skogsvårdande åtgärder.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 378 i första kammaren av herr Olsson, Erik,

m. fl. samt nr 431 i andra kammaren av herr Nilsson i Östersund m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att bestämmelser om obligatoriska

avsättningar till skogsvårdande åtgärder inom det enskilda skogsbruket,

i enlighet med de riktlinjer som angivas i motionen, måtte införas i vår

skogsvårdslagstif tning».

Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

utlåtanden inhämtats från skogsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. På

begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Landsorganisationen

i Sverige, Sveriges skogsägareförbund och Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund.

Motionernas huvudsakliga innehåll

Motionärerna framhåller att landets skogsbruk utgör ett väsentligt underlag

för befolkningens försörjning och landets ekonomi men att i synnerhet

det enskilda skogsbruket, hl. a. till följd av konjunkturskiftningarna ute i

världen, företer mycket stora växlingar i fråga om möjligheterna att bereda

arbete och utkomst åt den av skogsbruket beroende befolkningen. Under

tider av högkonjunktur ger skogsnäringen höga inkomster och goda arbetstillfällen.

På grund av avverkningarnas omfattning blir det dock ofta svårt att

i en högkonjunktur i behövlig utsträckning utföra skogsvårdsarbeten och

andra skogliga förbättringsåtgärder. I mycket ringa utsträckning är det ordnat

så att vid högkonjunktur medel avsättes för att vid senare tillfällen, då

arbetskraft finns tillgänglig och sysselsättningstillfällen behöver skapas, användas

för investeringsarbeten i skogarna. De avsättningar som särskilt under

de senaste åren gjorts till konjunkturutjämningsfonder och investeringsfonder

kan till viss del bereda sysselsättning och utkomst. Dessa fonderingsinöjligheter

är dock icke tillgängliga för alla kategorier inom skogsbruket

och är framför allt inte tillräckliga.

Motionärerna anser det mot bakgrunden härav motiverat att inom skogsBihang

till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 3 avd. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1959

bruket söka finna utvägar att bättre överbrygga sysselsättningskriser under

lågkonjunkturer och samtidigt få ekonomisk grund för utförande av behövliga

skogsvårdsarbeten under en konjunkturnedgång. Som en möjlig lösning

pekar motionärerna på det i Norge tillämpade systemet med skogskulluravgifter

och investeringsavgifter, som avsättes i samband med avverkningar.

Efter en redogörelse för detta system anför motionärerna bl. a., att fördelarna

av en stark ekonomisk grund för skogsvården och därmed en jämnare

sysselsättning inom skogsbruket är av så stor betydelse att ett liknande system

synes böra införas i Sverige.

Gällande bestämmelser

I vissa hänseenden föreligger enligt gällande rätt skyldighet att erlägga

avgift för skogsvårdande åtgärder samt rättighet att avsätta och fondera

intäkter av skogsbruk.

Alla skogsägare, oavsett vilken kategori de tillhör, är skyldiga att årligen

erlägga en skogsvårdsavgift, för närvarande uppgående till 1,25 promille av

fastighetens taxeringsvärde för skogsmark och växande skog. Sammanlagt

beräknas de inbetalda avgiftsmedlen numera uppgå till 13 miljoner kronor

om året, vilket belopp tillföres riksstatens inkomstsida för att användas som

bidrag till finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

Enligt förordningen den 27 mars 195A om taxering för inkomst av medel,

som insatts å skogskonto, äger fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse

avsätta viss del av influtna skogsintäkter på särskilt skogskonto i bank.

Sådan avsättning medför uppskov med taxeringen till kommunal och statlig

inkomstskatt för beloppet, till dess uttag från kontot äger rum. Rättigheten

att åtnjuta uppskov är för varje beskattningsår maximerad till ett belopp

motsvarande summan av 60 procent av köpeskillingen för skog, som

avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt, 40 procent av köpeskillingen

för avyttrade skogsprodukter och 40 procent av saluvärdet av skogsprodukter,

som uttagits för förädling i egen rörelse. Som minimibelopp för insättning

gäller 2 000 kronor för ett och samma beskattningsår. Fonderingen är

begränsad till en tid av högst 10 år.

Å skogskonto insatta medel behöver icke reserveras för skogsvårdande eller

andra särskilda ändamål. Vid utgången av år 1957 uppgick — enligt uppgift

av Sveriges skogsägareförbund — summan av innestående medel till 210 miljoner

kronor.

Enligt förordningen den 27 maj 1955 om investeringsfonder för konjunkturutjämning

äger aktiebolag och ekonomiska föreningar viss rätt att skattefritt

avsätta medel för framtida investeringsändamål. Avsättning får ske

till investeringsfond för skogsbruk med högst 10 procent av den för beskattningsåret

redovisade bruttointäkten av skogsbruk och till investeringsfond

för rörelse med högst 40 procent av årsvinsten före skatt. Villkor för åtnju
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 är 1959

3

Lande av avdragsrätt vid beskattningen är att ett belopp motsvarande 40 procent

av den gjorda avsättningen inbetalas på ett särskilt konto i riksbanken.

Arbetsmarknadsstyrelsen utövar tillsyn över de fonderade medlen och

äger besluta att investeringsfond får eller skall tagas i anspråk för sitt ändamål.

Beslutet kan vara generellt, dvs. avse samtliga företag eller företag av

viss beskaffenhet, eller också gälla visst eller vissa företag. Investeringsfond

för skogsbruk får användas för arbeten avsedda att främja skogsbruket, såsom

skogsodling och skogsdikning, röjning, hägnad, anläggande av flottleder

och vägar, som huvudsakligen avser att direkt tjäna skogsbruket, ävensom

uppförande och underhåll av för skogsbruket nödvändiga byggnader.

Fem år efter avsättningen får företaget utan tillstånd förfoga över 30 procent

av fondavsättningen för de med fonden avsedda ändamålen. Efter Kungl.

Maj :ts medgivande kan investeringsfond för rörelse få tagas i anspråk även

för skogsvårdande ändamål.

Vid innevarande års riksdag har beslutats vissa ändringar i lagstiftningen

om investeringsfonder, bl. a. av den innebörden att fondmedel skall kunna

tagas i anspråk för mera långsiktiga investeringar än enligt nu tillämpad

praxis är fallet.

Under beskattningsåren 1955—1957 har till investeringsfond för skogsbruk

avsatts tillhopa omkring 45,2 miljoner kronor.

1955 års skogsvårdsutredning

I ett den 9 juli 1958 dagtecknat betänkande med titeln »Skogsvården på

enskilda skogar» (SOU 1958:30) har 1955 års skogsvårdsutredning bl. a.

dryftat olika åtgärder för att öka skogsägarnas självverksamhet beträffande

skogsvården. En åtgärd som utredningen behandlar är att efter norskt mönster

införa ett system med obligatoriska skogsvårdsavgifter. Utredningen

redogör därvid till en början för det norska systemets innebörd och anför

härom följande.

I 1932 års »Lov om skogvern» — den norska motsvarigheten till vår skogsvårdslag

— föreskrives att skogsägarna skall utge en skogskulturavgift om

2 % av det avverkade virkets värde vid normal leveransplats. Avgiften inbetalas

i regel av virkesköparen eller salgsforeningen (skogsägareföreningen).

Den insältes på ett för skogsägaren upplagt konto bos herredsskogrådet1.

Efter anmälan om utförda skogsodlings- eller dikningsarbeten får skogsägaren

från sitt konto ut belopp motsvarande kostnaden för det utförda arbetet,

sedan arbetena kontrollerats av herredsskogmesteren. Om kulturarbete motsvarande

kulturavgiften ej utföres inom en av skogopsynet fastställd frist,

1 Tillsynen över de enskilda skogarna i Norge ombesörjes av skogopsynet. Dess lokala

organ är fylkesskogråden, vilka närmast svarar mot skogsvårdsstyrelscrna i Sverige,

och under dessa herredsskogråden, till vilka någon motsvarighet ej finnes hos oss. Hos

herredsskogrådet är herredsskogmesteren anställd, vilken tjänsteman närmast torde motsvara

länsskogvaktaren i Sverige.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1959

kan opsynet låta utföra arbetet för ägarens räkning. Om inga kulturarbeten

är behövliga, kan fylkesskogrådet medge att kulturavgift tills vidare ej utkräves.

Sedan ett tiotal år uttages i Norge dessutom en investeringsavgift, som

f n. utgår med 10 % av bruttovärdet vid prissättningsplats. Den får brukas

till samma arbeten, som ovan angivits, men dessutom till skogsvägar, flottleder,

skogskojor, driftsplaner, ungskogsröjning, bidrag till avlöning åt hjelpeblinkere

(stämplingsförrättare hos herredsskogråden) och skogsägareföreningens

skogliga rådgivare. Efter särskild prövning kan avgiften få brukas

även till andra investerings- och rationaliseringskostnader. Räntorna användes

i första hand till administrationskostnader för avgiftssystemet och därefter

till främjande av skogsbruket inom de skilda fylkena. Under år 1950

inbetalades i kulturavgift 15 och utbetalades 12,4 milj. kronor. Innestående

kulturavgifter utgjorde 45 milj. kronor. Motsvarande siffror för investeringsavgiften

var: inbetalda avgifter 73,7, utbetalade avgifter 55,1 och innestående

avgifter 116 milj. kronor. Nästan hälften av de utbetalda avgifterna avsåg

skogsvägbyggen, medan den andra hälften fördelade sig ungefär lika på skogskojor,

teknisk utrustning, kulturarbeten och övriga användningsområden.

Utredningen har övervägt om ett liknande system bör föreslås för Sveriges

vidkommande och yttrar härom följande.

Sannolikt skulle skogsvårdsarbetet i många fall stimuleras av att skogsägaren

tvingades avsätta en viss del av skogsinkomsterna för aktuella eller

framtida skogskullurarbeten. Skogsvårdsmyndigheternas arbete för att intressera

mindre aktiva skogsägare skulle underlättas, om medel för behövliga

åtgärder funnes undansatta och bundna just för sådana ändamål. Å andra

sidan kan det också tänkas att vissa skogsägare finge den uppfattningen, att

deras skyldigheter med avseende på skogskulturarbeten vore begränsad till

de belopp, som uttagits genom en kulturavgift. En sådan generell avgift kan

nämligen ej gärna sättas så högt, att den täcker de verkliga skogskulturkostnaderna

på fastigheter med stora återväxtarbeten och tillskott utöver avsatta

kulturavgifter kunde därför bli rätt vanliga. Väsentligare än denna invändning

är, att ett system med obligatoriska avgifter kan sägas i viss mån strida

emot de grundprinciper om skogsägarnas fostran till ökad ansvarskänsla för

skogsproduktionen varpå den svenska skogspolitiken grundas och som våra

förslag närmast avsett att ytterligare befästa. I Norge lär avgiftssystemet ha

tillkommit på grundvalen av en hred opinion för saken hos skogsägarna

själva, i Sverige torde en sådan opinion knappast finnas.

Med hänsyn till det anförda har vi icke funnit anledning föreslå införande

av någon form av obligatoriska skogskulturavgifter.

Skogsvårdsutredningens betänkande bar under hösten 1958 varit föremål

för remissbehandling.

1 årets statsverksproposition anför chefen för jordbruksdepartementet under

nionde huvudtiteln bl. a. följande (s. 310).

Betänkandet har icke kunnat upptagas till slutlig prövning i samband med

utarbetandet av budgetförslagen avseende budgetåret 1959/60. Det är likväl

min avsikt att inom kort till Kungl. Maj :t återkomma med resultatet av mina

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1959

5

överväganden utifrån skogsvårdsutredningens förslag rörande principerna

för den skogliga yrkesutbildningens utformning ävensom de i ämnet avgivna

remissyttrandena. Vissa andra av utredningen behandlade spörsmål ämnar

jag taga ställning till i samband med framläggandet av den tidigare omnämnda

särskilda propositionen till årets riksdag angående jordbrukets rationalisering

m. m. Återstående utredningsförslag torde böra prövas i anslutning

till anslagsäskandena avseende efterföljande budgetår.

Yttranden över motionerna

Skogsstyrelsen åberopar sitt remissyttrande över 1955 års skogsvårdsutrednings

betänkande. Styrelsen anförde däri bl. a. följande.

Ett system med obligatoriska kulturavgifter skulle onekligen enligt skogsstyrelsens

mening ur åtskilliga synpunkter vara till gagn för skogsbruket och

skogsvårdsarbetet i landet. Emellertid synes rent principiellt en tvångsanordning

av detta slag mindre tilltalande. Skogsstyrelsen har därför liksom utredningen

icke funnit sig böra förorda att en sådan form för avsättning tillgripes.

Själva tankegången i avsättningsidén synes emellertid böra tillvaratas,

men avsättningen bör bygga på frivillighetens grund. Skogsstyrelsen vill därför

föreslå en revidering av bestämmelserna rörande skogskonton (SFS

142/1954) syftande till att tillgodose skogsvårdens intressen på ett bättre sätt

än vad fallet är med de nuvarande reglerna. Revisionen skulle närmast avse

viss komplettering av insättnings- och uttagningsreglerna enligt följande. För

att mindre skogsägare skall i vidgad utsträckning stimuleras till fondering

bör minimibeloppet för insättning — nu 2 000 kr. — sänkas. Reglerna för

uttag bör tillrättaläggas så, att en del av de insatta medlen förbehålles sådana

skogliga underhållsarbeten för vilka avdragsrätt föreligger i beskattningshänseende.

Till denna kategori torde få hänföras bl. a. hyggesrensning, sådd,

plantering, bränning, markberedning, dikesrensning och övriga icke grundförbättrande

arbeten, som ingår i den av skogsvårdslagen reglerade reproduktionsplikten.

Hit bör jämväl räknas sådana underhållsarbeten som tidig

plantröjning och röjningsgallring i tätväxande, icke avsättningsbar ungskog,

vilka f. n. icke lagligen kan avkrävas skogsägarna men ändå är av den allra

största betydelse för skogsproduktionens höjande. I den mån sakkunnigt

skogligt biträde anlitas för ledande av här ifrågavarande arbeten torde kostnaderna

härför få inkluderas i åtgärdskostnaden.

I avvaktan på Kungl. Maj:ts ställningstagande till betänkandet och de

däröver avgivna remissyttrandena anser skogsstyrelsen att något initiativ

från riksdagens sida i förevarande fråga icke bör tagas.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför bl. a. följande.

I yttrande den 7 november 1958 över 1955 års skogsvårdsutrednings betänkande

framhöll arbetsmarknadsstyrelsen betydelsen av att olika slag av

skogsförbättringsarbeten finns tillgängliga för anvisning av arbetskraft vid

sysselsättningssvårighcter.

Under innevarande vinter utföres över hela landet skogsröjningsarbeten

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1959

som beredskapsarbete för arbetslösa. Verksamheten bedrives i skogsstyrelsens

regi med bidrag från arbetsmarknadsstyrelsen. Arbetet har huvudsakligen

varit förlagt till det mindre, enskilda skogsbruket. Röjningsarbetena

har efterhand fått mycket god tillslutning och sysselsatte, då de var som mest

omfattande under december månad, ca 1 200 man. Till detta resultat torde

ha medverkat att markägarna kommit i åtnjutande av visst statsbidrag, vilket

eljest icke utgår vid utförande av skogsröjningsarbete. En viss återhållsamhet

från skogsägarnas sida av ekonomiska skäl har dock förmärkts. Om

i detta läge vinstmedel från gynnsammare konjunkturperioder funnits avsatta

inom det mindre, enskilda skogsbruket, torde detta ha inneburit ökade

möjligheter att genom utförande av skogsförbättringsåtgärder bereda bl. a.

arbetslösa skogsarbetare sysselsättning.

I syfte att i rådande konjunkturläge stimulera till sysselsättningsskapande

investeringar inom skogsbruket har arbetsmarknadsstyrelsen beslutat att

investeringsfond för skogsbruk får tagas i anspråk för sitt ändamål för under

tiden den 15 juli 1958—30 juni 1900 nedlagda kostnader.

Friställningen av skogsarbetskraft i ett ogynnsamt konjunkturläge torde

hänföra sig icke blott till att avverkningskvantiteterna minskar utan även

till att skogsbruket vid vikande priser söker kompensation genom att i ökad

omfattning förlägga avverkningarna till mindre arbetskrävande områden,

dvs. till grövre dimensioner och goda avsättningslägen. A andra sidan får vid

ett gynnsamt prisläge även dåliga bestånd i dåliga avsättningslägen ett rotvärde,

som lockar markägarna till avverkningar. Arbetskraftsbehovet ökar

därigenom i större utsträckning än avverkningskvantiteterna, vilket kan

medföra en översysselsättning, som visat sig icke vara till gagn för skogsbrukets

arbetsmarknad. Sysselsättningsutjämnande åtgärder synes således

även böra omfatta avverkningspolitiken.

Styrelsens yttrande utmynnar i den slutsatsen att avsättningar till skogsvårdande

åtgärder inom det enskilda skogsbruket torde vara av värde för

överbryggande av konjunkturbetingade sysselsättningssvårigheter inom

skogsnäringen. Obligatoriska föreskrifter härom bör dock enligt styrelsens

mening icke införas utan att närmare utredning föreligger.

Landsorganisationen tillstyrker motionerna och åberopar vad landsorganisationen

i denna fråga anförde i sitt yttrande över 1955 års skogsvårdsutrednings

betänkande. Yttrandet innehöll bl. a. följande.

Ägare av skog har under efterkrigsåren skördat mycket stora vinster genom

den exceptionella prisuppgången på skogsprodukter. Man torde kunna

förutsätta att skogsbrukets lönsamhet även i fortsättningen under alla förhållanden

skall medge tillräckliga investeringar i skogsvård. J)et vore under

sådana förhållanden inte orimligt att begära att skogsägarna satte undan en

del av dessa vinster för åtgärder ägnade att trygga och bredda den framtida

råvarubasen. Så sker, såsom också utredningen framhållit, för närvarande i

Norge. Utredningen har emellertid enligt LO:s mening utan bärande skäl avvisat

en sådan tanke. För att verkligen få till stånd den förbättrade skogsvård

på självverksamhetens grund som utredningen syftar till, är det såsom

redan flera gånger framhållits utan tvekan nödvändigt med betydligt starkare

drivkrafter än utredningen tänkt sig. Den har vidare föreslagit att den nuva
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 ur 1959

7

rande skogsvårdsavgiften successivt skall avvecklas under en 10-årsperiod

och att taxorna för skogsvårdsstyrelsernas service till skogsägarna i motsvarande

mån skall höjas till självkostnadspris. Motiveringen är att de medel

som insamlas genom ifrågavarande avgift endast kommer det mindre skogsbruket

till godo medan alla skogsägare måste betala den och att den nuvarande

taxesättningen diskriminerar mot skogsägareföreningarnas serviceverksamhet,

särskilt till skogsbruksområdena, och därigenom försvårar bildandet

av dessa. LO kan emellertid tillstyrka denna omläggning endast under

förutsättning att andra incitament skapas för att vidmakthålla och förbättra

skogsvården inom privatskogsbruket. Den lämpligaste formen torde därvid

vara att viss del av likviderna för skogsprodukter avsättes på individuella

konton för investeringar i skogen i linje med det norska systemet, även om

en så hög procentsats inte synes behöva tillämpas. Erfarenheten har ju visat

att tämligen stora belopp på ena eller andra sättet måste finnas tillgängliga

ifall man skall kunna få skogsägarna att intressera sig för skogsvård i erforderlig

omfattning.

Sveriges skogsägareförbund förklarar att förbundet i princip instämmer

i skogsvårdsutredningens uppfattning att någon motsvarighet till det norska

avgiftssystemet icke bör införas i Sverige. Efter en redogörelse för nuvarande

bestämmelser rörande skogsvårdsavgift samt avsättningar å skogskonto och

å investeringsfond för skogsbruk anför förbundet bl. a. följande.

Skogsvårdsavgiften avsågs ursprungligen för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet

i respektive län. Så som avgiften sedermera utformats måste den

emellertid betraktas som en skogsbruket pålagd särbeskattning, vartill motsvarighet

icke torde finnas i något annat land. Skogsbruket står samlat bakom

kravet på att denna extra pålaga på en för landet viktig näring med det snaraste

undanröjs.

Även om en del av skogskonto-medlen torde ha förbrukats utanför skogsbrukets

ram har systemet med avsättningar på skogskonto onekligen bidragit

till att mera pengar reserverats för skogsvård på gods- och bondeskogarna.

Skogskonto-systemet bygger helt på frivilliga avsättningar från skogsintäkterna.

Den omfattning, i vilken skogsägarna utnyttjat kontot, synes förbundet

utvisa att systemet är lämpligt och väl avvägt, varför det icke utan starkt

vägande skäl bör frångås eller väsentligt rubbas. Enligt förbundets bestämda

mening måste under alla förhållanden frivilligheten bibehållas som den

grundläggande principen i systemet.

Reglerna för investeringsfond föreskriva att medlen skola användas för

skogsbrukets ändamål enligt vissa tämligen restriktiva bestämmelser. Delta

torde närmast vara orsaken till att skogsbolagen icke i större utsträckning

begagnat sig av denna möjlighet till fondavsättning. Förbundet finner därför

anledning ifrågasätta, om det icke i detta sammanhang vore ändamålsenligt

att i vissa avseenden lindra fondbestämmelserna i syfte att befordra avsättningar

till fonden och därigenom mera effektivt främja skogsvården och sysselsättningen

inom även det enskilda större skogsbruket.

Även Sveriges skogsägareföreningars riksförbund åberopar vad förbundet

i förevarande hänseende anfört i yttrande över skogsvårdsutredningens betänkande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1959

Riksförbundet anser det i hög grad glädjande, alt utredningen tror på

skogsägarnas vilja och förmåga att ekonomiskt fullfölja ett önskvärt och

ändamålsenligt skogsvårdsprogram utan lagstadgade avsättningar. Den på

sina håll inom föreningsrörelsen med fördel tillämpade frivilliga avsättningen

av medel för skogsvårdskostnader står givetvis alltjämt i detta sammanhang

att rekommendera.

Med hänsyn till denna ståndpunkt och då enligt förbundets mening frågan

bör behandlas i sammanhang med 1955 års skogvårdsutrednings övriga

förslag avstyrker förbundet motionerna.

Utskottet

Motionärerna framhåller hl. a. att man — mot bakgrunden av den sysselsättningskris

som för närvarande råder inom skogsbruket — måste konstatera

att de enskilda skogsägarnas ekonomiska beredskap för att möta ett försämrat

sysselsättningsläge och i ett sådant läge bekosta önskvärda investeringar

är synnerligen bristfällig. Visserligen kan avsättningar till förefintliga

konjunkturutjämningsfonder till viss del bereda sysselsättning och utkomst.

Dessa fonderingsmöjligheter står dock icke öppna för alla skogsägarkategorier

och är framför allt inte tillräckliga. Motionärerna finner det därför motiverat

att man söker finna medel att bättre överbrygga sysselsättningskriser

inom skogsbruket under lågkonjunkturer och samtidigt skapa en ekonomisk

grund för utförandet av behövliga skogsvårdsarbeten under en konjunkturnedgång.

De uttalar sympatier för det i Norge tillämpade systemet med obligatoriska

skogskulturavgifter och anser att fördelarna med en stark ekonomisk

grund för skogsvården och därmed för en jämnare sysselsättning inom skogsbruket

är så stora att ett liknande avgiftssystem bör införas i vårt land.

Utskottet har full förståelse för att motionärerna velat ge uttryck för den

oro, som den rådande konjunkturavmattningen inom skogsbruket skapat i

sådana bygder, som är beroende av att sysselsättningen inom skogsbruket kan

hållas på en hög och jämn nivå. Det är naturligt att man i ett sådant läge söker

finna vägar att för framtiden motverka de svårigheter, som en konjunkturnedgång

kan föranleda. Motionärernas förslag i detta syfte innebär att man

genom skyldighet för de enskilda skogsägarna att avsätta pengar under normala

tider skall skapa ekonomiska förutsättningar för sysselsättningsfrämjande

skogsvårdsarbeten under sämre konjunkturförhållanden.

Som utskottet uppfattat motionärerna torde emellertid deras förslag icke

endast böra ses från sysselsättningspolitisk synpunkt utan även som ett uttryck

för omsorgen om skogsvården inom det enskilda skogsbruket. Enligt

utskottets mening är visserligen ansvaret och intresset för en rationell skogsskötsel

numera i ständig tillväxt bland skogsägare av alla kategorier. Åtskilligt

torde likväl återstå att göra, innan skogsvården överallt förts upp till en

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1959

9

tillfredsställande nivå. Det är icke okänt att på sina håll allvarliga missförhållanden

råder. En betänklig utveckling i detta sammanhang är den allt vanligare

tendensen att skogsfastigheter bibehålies oskiftade efter ägarnas frånfälle

och utnyttjas närmast som en inkomstkälla av dödsbodelägare, som är

bosatta och verksamma på andra orter. Även om det också här finns undantag,

är det nog vanligen så att dessa ägare icke har samma intresse för skogens

vård och rationella skötsel som den, som bor på sin gård.

Som motionärerna själva påpekat är deras tanke på obligatoriska skogskulturavgifter

icke ny. 1955 års skogsvårdsutredning har i sitt år 1958 framlagda

betänkande om skogsvården på enskilda skogar även behandlat frågan om

införande av avgiftsskyldighet enligt norskt mönster som ett medel att intensifiera

skogsägarnas självverksamhet på skogsvårdens område. Utredningen,

som föreslagit en rad andra åtgärder i nämnda syfte, har visserligen ansett

att ett system med obligatoriska avgifter skulle medföra vissa fördelar men

har likväl icke funnit anledning föreslå införandet av ett sådant system. Skälen

härtill är huvudsakligen dels att vissa skogsägare kunde få den uppfattningen

att deras skyldigheter med avseende på skogskulturarbeten vore begränsade

till de belopp, som uttagits i form av avgift, och dels att ett system

med obligatoriska avgifter kunde sägas i viss mån strida mot den för svensk

skogspolitik grundläggande principen om skogsägarnas fostran till ökad ansvarskänsla

för skogsproduktionen.

De myndigheter och organisationer som yttrat sig över motionerna är överens

om att själva avsättningsidén är värd att taga fasta på. Däremot går meningarna

isär i fråga om medlen att förverkliga denna idé. Under det att landsorganisationen

anser att endast obligatoriska avgifter kan ge önskat resultat,

menar skogsägarnas egna organisationer att frivilligheten bör vara en grundläggande

princip. Även arbetsmarknadsstyrelsen och skogsstyrelsen synes

tveka inför tanken på obligatoriska avgifter. Arbetsmarknadsstyrelsen förordar

närmare utredning, innan ett sådant steg tages, och skogsstyrelsen anvisar

vissa utvägar att genom en revidering av bestämmelserna om skogskonton

stimulera till ökade avsättningar för skogsvårdande ändamål på friviilighetens

grund.

Enligt utskottets mening är det eu riktig och värdefull tanke — från såväl

skogsvårdande som sysselsättningspolitiska synpunkter — att under normala

tider medel fonderas för alt skapa ekonomisk grundval för skogsförbättrande

arbeten under sämre tider. Denna tanke är delvis förverkligad genom de

existerande formerna för avsättningar på skogskonton och till investeringsfonder

för konjunkturutjämning. Dessa avsättningsmöjligheter bygger helt

på frivillighet. Säkerligen skulle en del fördelar stå att vinna genom en utbyggnad

av dessa redan förefintliga fonderingsmöjligheter i syfte att stimulera

till ökade avsättningar. En tänkbar väg i denna riktning har anvisats av

skogsstyrelsen i dess remissyttrande.

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 3 and. Nr 13

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1959

Otvivelaktigt kan vissa skäl åberopas till stöd för ett obligatoriskt avgiftssystem

efter norsk modell. Men att ett sådant system inger betänkligheter av

både principiell och praktisk art framgår icke minst av skogsvårdsutredningens

betänkande samt arbetsmarknadsstyrelsens och skogsstyrelsens till

utskottet avgivna remissyttranden. För att bilden skall bli helt rättvisande bör

måhända framhållas att utredningen tydligen grundat sitt ställningstagande

enbart på skogsvårdssynpunkter och icke — liksom motionärerna — dessutom

på sysselsättningspolitiska överväganden.

Utskottet anser sig emellertid sakna anledning att nu taga ställning till frågan

om ett obligatoriskt avgiftssystem. Som framgått av den tidigare redogörelsen

är skogsvårdsutredningens betänkande och de däröver avgivna remissyttrandena

föremål för övervägande inom Kungl. Maj :ts kansli. Det torde

kunna förväntas att Kungl. Maj:t därvid även kommer att taga ståndpunkt

till den av utredningen dryftade — ehuru avvisade — tanken på obligatoriska

skogskulturavgifter. Vid sådant förhållande anser utskottet att motionerna

icke bör leda till någon åtgärd från riksdagens sida.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 378 och II: 431, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Göran Karlsson, Georg

Carlsson, Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Alexanderson och Åke Larsson;

från andra kammaren: herrar Levin, von Seth*, fru Torbrink, herrar Persson

i Tandö, Nyberg, Jansson i Benestad, Wachtmeister och fru Lindberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Kydahls Boktryckeri AB, Stockholm 1959

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.