Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående rättegångsbiträde åt enskilda i jorddelningsmdl. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 379 i första kammaren1 av herr Spetz samt nr 432 i andra kammaren av herr Svensson i Ljungskile.

1959-04-02 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1959:14, Utlåtande i anledning av motioner angående rättegångsbiträde åt enskilda i jorddelningsmdl. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 379 i första kammaren1 av herr Spetz samt nr 432 i andra kammaren av herr Svensson i Ljungskile.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr It dr 1959

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av motioner angående rättegångsbiträde åt enskilda

i jorddelningsmdl.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 379 i första kammaren1 av herr Spetz samt nr 432 i

andra kammaren av herr Svensson i Ljungskile.

I motionerna, som är likalydande hemställes, »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag till rättegångsbiträde åt

enskilda personer i jorddelningsmål samt att de synpunkter som framförts i

denna motion därvid måtte beaktas».

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från hovrätten för Nedre Norrland, lantmäteristyrelsen

efter samråd med 1954 års fastighetsbildningskommitté och 1956 års

lantmäterikommitté, länsstyrelserna i Södermanlands län samt Göteborgs och

Bohus län. Vid yttrandet från länsstyrelsen i Södermanlands län har fogats

yttrande från överlantmätaren i länet. På begäran av utskottet har yttrande

därjämte avgivits av Föreningen Sveriges häradshövdingar och Riksförbundet

Landsbygdens folk (RLF).

Gällande rätt

En fastighet kan numera bildas endast genom beslut av myndighet. I lag

har uppställts för olika slag av fastighetsbildning mer eller mindre stränga

krav på beskaffenheten av den nya fastigheten. Förfarandet vid fastighetsbildning

företer en blandning av förvaltningsrättsliga och processrättsliga

inslag.

Sedan en lantmäteriförrättning avslutats, skall den, för att äga giltighet i

fastighetsbildningshänseende, fastställas. Där jorddelningslagen är tillämplig,

vilket är det vanligaste, handlägges fastställelsefrågan av överlantmätaren

eller ägodelningsdomaren. Om vid denna prövning det befinnes att förrättningen

icke är »lagligen beskaffad» eller om erinran mot förrättningen framställts

av länsstyrelsen, lantbruksnämnden, byggnadsnämnden eller — i fall

då ägodelningsdomaren är fastställelsemyndighet — överlantmätaren, skall

emellertid fastställelsefrågan hänskjutas till ägodelningsrätten (21 kap. 43 §).

Fråga härom kan även komma under ägodelningsrättens prövning genom direkt

underställning av beslut som fattats vid lantmäteriförrättning. — Talan

1 Motionen i sin helhet tryckt hland andra kammarens motioner.

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 saml. .1 avd. Nr It

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1959

mot ägodelningsrätts avgörande handlägges ej av specialdomstol utan av hovrätt,

varifrån talan på eljest vanligt sätt kan fullföljas till högsta domstolen.

— För alla tre domstolsinstanserna gäller att de, där så finnes erforderligt,

kan som biträde åt sig kalla överlantmätare och länsarkitekt (21 kap. 13, 58

och 65 §§). — Rätt att föra talan mot beslut, varigenom ägodelningsrätt eller

hovrätt meddelat fastställelse å jorddelningsförrättning tillkommer hl. a.

överlantmätare och länsarkitekt (21 kap. 51 § 1 mom. tredje stycket).

Rättegångsbalken gäller i princip även för rättegången i jorddelningsmål

(jorddelningslagen 21 kap. 1 § tredje stycket). Detta betyder bl. a. att rättegångsbalkens

bestämmelser om rätt att anlita biträde, ombud och sakkunnig

gäller även i jorddelningsmål. På grund av uttryckligt stadgande i 1 § lagen

om fri rättegång är nämnda lag tillämplig även i jorddelningsmål. På grund

härav kan en part, som är mindre bemedlad, på allmän bekostnad erhålla biträde

också i jorddelningsmål. Till sådant biträde kan dock ej annan än jurist

förordnas. Av allmänna medel kan enligt lagen om fri rättegång även utgå

sådan kostnad för sakkunnig, som det eljest skulle åligga part att själv betala.

Fri rättegång kan medges endast för förfarande inför domstol och således

ej för förfarandet på förrättningsstadiet.

Yttrandena

Motionernas yrkande om tillsättande av en utredning avstyrkes i allmänhet

av remissinstanserna. Endast RLF tillstyrker ehuru med viss reservation

motionerna.

Lantmäteristgrelsen uttalar efter att i frågan ha samrått med 195b års fastighetsbildningskommitté

och 1956 års lantmäterikommitté som sin mening,

att motionerna icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Styrelsen redogör

bl. a. för det sätt på vilket avvägningen mellan allmänt och enskilt intresse för

närvarande sker vid fastighetsbildningen och berör därvid även de arbetsformer

som icke reglerats i lag. Styrelsen anför i denna del.

Förrättningar för ändring i gällande fastighetsindelning ha alltid tilldragit

sig ett starkt allmänt intresse. Detta har dels tagit sig uttryck i positiv riktning

i lagstiftning, organisatoriska åtgärder och ekonomiskt stöd för omreglering

genom laga skifte eller på annat sätt av bestående fastigheter för att skapa

ett ändamålsenligt underlag för jordbruk och skogsbruk, dels ock under långa

perioder inneburit en begränsning i den enskilde fastighetsägarens möjligheter

att för olika ändamål uppdela sin fastighet. I det senare avseendet har

det allmänna velat förhindra tillkomsten av olämpliga fastigheter för bl. a.

jordbruk och skogsbruk och har, i de fall en fastighetsdelning inneburit eller

föranlett en användning av marken för ett annat ändamål än tidigare, velat

tillgodose ett ur allmän synpunkt angeläget krav på ändamålsenlig markanvändning

för bl. a. bebyggelse. Intresset av att hindra olämplig fastighetsdelning

har under senare tid starkt stegrats. Det kan här erinras om tillkomsten

av jorddelningslagen år 1926, sociala jordutredningens betänkanden under

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1959

3

1930-talet, 1947 års principbeslut angående den framtida jordbrukspolitiken,

1947 års byggnadslag och bostadsförsörjningsfrågornas reglering.

De i jorddelningslagen intagna kraven på fastighets lämplighet, som utgöra

villkor för delning av fastighet, äro sådana att de vanligtvis omfattas även av

den enskilde. Den motsättning mellan allmänt och enskilt intresse som i vissa

fall förekommer vid fastighetsbildning hänför sig i allmänhet till de i fastighetsbildningslagstiflningen

utöver lämplighetskraven intagna kraven ur allmän

synpunkt med hänsyn till jordbruket, skogsbruket och bebyggelseinlressena.

Det bör dock framhållas att det antal fall, där en sådan motsättning visar

sig, är synnerligen ringa i förhållande till det totala antalet fastighetsdelningar.

I allmänhet torde det allmännas och den enskildes intressen vid fastighetsbildning

gå i samma riktning.

Den avvägning mellan allmänt och enskilt intresse, som sker vid fastighetsbildning,

företages i första hand av förrättningsmännen, som utgöra första

instans i fastighetsbildningsavgöranden. Vid förrättning uppträder icke, med

undantag av byggnadsnämnd som skall kallas till förrättningssammanträde

i vissa fall, någon representant för det allmänna. En anordning med sådana

allmänna representanter skulle, som också framhålles i motionen, vara praktiskt

ogenomförbar. Förrättningsmännen få alltså företaga denna avvägning

med den kännedom de ha eller finna sig böra inhämta om det allmännas intressen

i olika avseenden. Sedan sakägarna vid förrättningen utvecklat sin

talan och därunder av förrättningsmännen fått råd och upplysningar samt

besked om de synpunkter, som med hänsyn till allmänna intressen kunna anläggas

på det föreliggande problemet, ha förrättningsmännen sedan de dessutom

vidtagit eljest erforderlig utredning att på grundval av det föreliggande

materialet med redovisande av beslutsskälen avge beslut i fastighetsbildningsfrågan.

De anmärkningar som motionären riktat mot förrättningsverksamheten i

nu aktuellt hänseende synas i främsta rummet avse frågan om sättet för inhämtande

av de synpunkter på föreliggande fastighetsbildningsspörsmål, som

olika myndigheter med uppgift alt bevaka det allmännas intressen i olika

sammanhang ha att anlägga. Därjämte har berörts frågan om överlantmätarens

förmansställning i förhållande till distriktslantmätarna.

Det måste enligt lantmäteristyrelsens mening anses angeläget alt de synpunkter,

som nyss berörda myndigheter med hänsyn till sina arbetsuppgifter

ha att anlägga på viss fastighetsbildningsåtgärd, framföras redan innan förrättning

avslutas. På förrättningsstadiet föreligga de största möjligheterna

att sammanjämka alla de olika aspekter, som myndigheter och enskilda framföra,

med varandra och med vad eljest framkommer under förrättningen. Den

enskilde bör därvid för att kunna föra sin talan såväl på förrättningsstadiet

som senare vid domstol, om förrättningsfrågan föres dit, äga rätt alt om anledning

föreligger att neka en av honom begärd fastighetsbildningsåtgärd få

skälen för avslaget klart redovisade. En sådan redovisning är givetvis möjlig

endast om förrättningsmännen själv äger kännedom därom. 1 flertalet fall

äger förrättningsmännen kännedom om andra myndigheters mening i principiella

frågor. Där så icke är fallet eller där denna kännedom icke är till fyllest

och förrättningsmännen på grund därav söker samråd med annan myndighet

beträffande viss förrättning, är det angeläget att myndigheten redovisar sina

synpunkter och icke enbart ett slutligt ställningstagande i fastighetsbildningsfrågan.

Delta gäller vare sig förrätlningsmanncn direkt söker samråd med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 dr 1959

viss myndighet, en anordning som i flertalet fall torde förekomma, eller sådant

samråd sker i anslutning till s. k. länsråd. Länsråden, som icke ha några

beslutande utan endast upplysande eller rådgivande funktioner, utgöra i vissa

fall en praktisk anordning för samråd, enär kontakten med ett flertal myndigheter

därvid erhålles samtidigt, varjämte en debatt i principiella^ frågor

möjliggöres. I allmänhet torde länsråden befatta sig endast med frågor av

större principiell betydelse.

Lantmäteristyrelsen finner ett lämpligt uppbyggt samråd med andra myndigheter

på förrättningsstadiet värdefullt i de fall förrättning berör dessa

myndigheters kompetensområden och förrättningsmannen icke för avgörande

av förrättningen finner sig böra ingå i prövning med den kännedom han äger

om myndigheternas principiella mening. Styrelsen hyser dessutom uppfattningen

att ett förtroendefullt samarbete mellan överlantmätare och förrättningsmän

i principiella frågor som röra förrättningsverksamheten är till gagn

för såväl det allmänna som den enskilde. Enligt styrelsens mening leder icke

en sådan anordning till att den enskilde sakägaren skulle komma i sämre ställning.

Detta samarbete angående principiella förrättningsfrågor, för vilket

överlantmätarens förmansställning i administrativt avseende torde sakna betydelse,

kan dessutom ge bättre underlag för den rådgivningsverksamhet som

förrättningsmännen normalt bedriva till nytta för den enskilde förrättningssökanden.

Lantmäteristyrelsen finner det även lämpligt att överlantmätaren

ingår i länsråd, där sådant förekommer. Hans medverkan där kan, sett ur

den enskildes synpunkter, vara till fördel. Han har med sin allmänna kännedom

om författningar och förhållandena på länet ur skiftande synpunkter och

på grund av sin erfarenhet i fastighetsbildningsfrågor i allmänhet, delvis inhämtad

under en omfattande förrättningsverksamhet, goda möjligheter att

betrakta fastighetsproblemen allsidigt. Han är dessutom medveten om att

förrättningsmannen genom sakägarnas uppgifter vid förrättningen och egen

utredning på platsen eller eljest får en fylligare bild angående förutsättningarna

för ifrågasatt fastighetsbildning än vad som eljest är möjligt. Vad i motionen

framhålles om distriktslantmätarens osjälvständighet, om överlantmätarens

alltför starka inflytande på förrättningsmännens bedömning i tillståndsfrågor

och om detta inflytandes betydelse i förhållande till överlantmätares

möjligheter att tillföra domstolarna en alltför ensidig syn på jorddelningsmål,

är enligt lantmäteristyrelsens mening icke ägnat att ge en rättvisande

bild av förhållandena vid fastighetsbildning. Även om de ovan berörda

arbetsformerna enligt lantmäteristyrelsens mening i övervägande antalet fall

visat sig vara lämpliga, komma de dock att bli föremål för en översyn i anslutning

till de nu pågående utredningarna.

Enligt lantmäteristyrelsens mening är det uppenbart att, som den ovan

lämnade redogörelsen för förfarandet vid fastighetsbildning visar, det icke

är förenligt med distriktslantmätares ställning i första instansen i fastighetsbildningsavgöranden

att han i domstolsinslanserna uppträder som rättegångsbiträde

åt part i mål, som föranletts av förrättning han själv handlagt. Icke

heller är det lämpligt att han uppträder som sådant rättegångsbiträde inom

annat distrikt. Detta omöjliggöres dessutom av att distriktslantmätarna redan

utan dessa arbetsuppgifter ha en mycket omfattande arbetsbörda.

För enskild person, som önskar anföra besvär över förrättning eller över

underrättsutslag i jorddelningsmål, torde finnas samma möjligheter som för

part i tvistemål vid allmän domstol att låta sig representeras genom ombud,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1\ år 1959

5

att erhålla fri rättegång enligt därom gällande regler och att få bistånd från

landstingens rättshjälpsanstalter. Anser klagande det angeläget att sådant

bistånd i särskilda fall lämnas av lantmätare med lång erfarenhet i fastighetsbildningsfrågor

synes hinder icke föreligga att anlita pensionerade lantmätare.

Till sammanfattning av sin ståndpunkt anför lantmäteristyrelsen.

Såsom framgår av de i motionen redovisade motiven för det framförda förslaget

äger detta samband med frågorna om sättet för handläggning av fastighetsbildningsförrättning

och om processen i jorddelningsmål. Dessa spörsmål

äro f. n. under utredning inom 1954 års fastighetsbildningskommitté, som har

i uppdrag att utreda frågan om en allmän revision av fastighetsbildningslagstiftningen.

Det ankommer sålunda på denna kommitté att föreslå de krav

som med hänsyn till allmänna och enskilda intressen skola gälla som villkor

för fastighetsbildning. Det kan i detta sammanhang erinras om den utredning

angående tätbebyggelsebegreppets avgränsning, som den 18 januari 1957 uppdragits

åt nämnda kommitté. Inom kommittén pågår dessutom enligt meddelade

direktiv utredning angående förfarandet vid fastighetsbildningsförrättning

och handläggning av jorddelningsmål, i vilken utredning frågan om

tillgodoseende av enskilt och allmänt intresse ingår som ett naturligt led. Det

i motionen framförda förslaget är dessutom, med den lösning motionären

tänkt sig, beroende av frågan om organisationen av lantmäteriets förrättningsverksamhet,

vilket fråga för utredning anförtrotts 1956 års lantmälerikommitté.

Det kan icke anses lämpligt att nu, då dessa tvenne kommittéers arbete

befinner sig i sitt slutskede, vidtaga åtgärder, som äga nära samband med

kommittéernas uppdrag och kunna föregripa deras ställningstaganden.

Hovrätten för Nedre Norrland finner att grund i stort sett saknas för vad

motionärerna anfört. Hovrätten yttrar.

Det synes hovrätten tveksamt, om det medel, som i motionerna anvisas för

att avhjälpa de missförhållanden, som anses råda, skulle medföra något resultat.

Enligt hovrättens erfarenhet söker en förrättningslantmätare, som har

annan mening än länsmyndigheterna — och detta inträffar alls ej sällan -—

att på bästa sätt finna gehör för denna sin mening hos domstolen. Sammanfaller

förrättningslantmätarens uppfattning med den enskilde partens intressen,

gör han alltså denne samma tjänst som ett sakkunnigt biträde. Men även

om förrättningslantmätaren och länsmyndigheterna alla äro ense, torde anledning

att, som i motionerna föreslås, ordna med särskild rättshjälp i mål av

förevarande slag ej finnas. Som i motionerna påpekas har domstolen officialprövning.

De möjligheter, som härigenom erbjudas, begagnas regelmässigt.

Domstolen sörjer sålunda ex oflicio för att fullständig utredning föreligger.

Den kommer lätt nog till klarhet om de faktiska omständigheter, som äro av

betydelse för utgången. Avvägningen och bedömningen av dessa omständigheter

kan naturligtvis möta svårigheter. Men svårigheterna äro i allmänhet ej

större än i åtskilliga andra mål.

Även i jorddelningsmål står möjligheten öppen alt erhålla fri rättegång och

därmed förenade förmåner, bland dem rätten till juridiskt biträde. Fastighetsbildningsinål,

liksom jorddelningsmål över huvud taget, äro merendels

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr ti dr 1959

av den art, alt en på området erfaren advokat — med ledning av den officialutredning

som förebringas — bemästrar de uppkommande spörsmålen utan

tillgång till ytterligare fackkunskap. Skulle sådan behövas, bli reglerna i 40

kap. rättegångsbalken tillämpliga. Det kan förutsättas att dessa utnyttjas i

all den utsträckning som omständigheterna påkalla.

Enligt hovrättens mening måste den enskildes möjligheter att bevaka sina

intressen i jorddelningsmål bedömas som i vart fall ej sämre än motsvarande

möjligheter på andra områden av rättslivet. Den i motionerna gjorda hemställan

torde redan av detta skäl ej påkalla särskild åtgärd. En annan sak är att,

som påpekas i motionerna, gällande lagstiftning förutsätter stort hänsynstagande

till de uttalanden och yrkanden som planmyndigheterna från sina

utgångspunkter göra. Såsom inledningsvis framhållits, bottna motionerna

också i en kritisk inställning över huvud taget till nuvarande ordning för behandling

av fastighetsbildnings- och andra jorddelningsfrågor. Hovrätten vill

med anledning härav erinra, att frågan om ny fastighetsbildningslagstiftning

och därmed sammanhängande spörsmål är föremål för utredning genom 1954

års fastighetsbildningskommitté. Enligt 1959 års riksdagsberätteise finnas

utsikter att utredningsarbetet kommer att slutföras senast under 1960. Det

torde vid sådant förhållande under alla omständigheter vara lämpligt att tills

vidare avvakta resultatet av detta arbete, innan särskilda bestämmelser om

rättegångsbiträde i jorddelningsmål övervägas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser icke större behov av rättshjälp

föreligga i ärenden av nu ifrågavarande art än på andra förvaltningsområden,

varför tillräcklig anledning saknas alt låta verkställa den av motionärerna

föreslagna utredningen. Länsstyrelsen anför vidare.

Länsstyrelsen kommer i kontakt med de i motionerna omförmälda avstyckningsärendena

vanligen på det sättet, att överlantmätaren eller dislriktslantmätaren

hemställer om länsstyrelsens yttrande däri. Efter erforderlig utredning,

som i regel består i alt länsarkitektens och, om ärendet ej passerat överlantmätaren,

dennes yttrande inhämtas, lämnar länsstyrelsen begärt utlåtande

i skriftlig form. Därest länsstyrelsen anser sig icke kunna tillstyrka avstyckningen

anger länsstyrelsen också skälet för denna sin inställning.

Länsstyrelsen gör givetvis härvidlag en avvägning mellan å ena sidan vederbörande

sökandes enskilda intressen och å andra sidan de allmänna intressen

länsstyrelsen har att bevaka.

Såsom förrättningsman har distriktslantmätaren att i avstyckningsärende

taga hänsyn icke endast till jorddelningslagens och därmed jämställda författningars

bestämmelser utan är även nödsakad att vid bedömning av ärendet

beakta exempelvis huruvida avstyckningen bör komma till stånd ur planväsendets

synpunkter eller om bostadslån kan erhållas för avsedd bebyggelse

å avstyckningen. Att förrättningsmannen därför måste inhämta yttranden

från sakkunniga på de olika specialområdena är naturligt och ändamålsenligt.

Vilket värde distriktslantmätaren i varje särskilt fall vid sin prövning av

ärendet bör tillmäta de olika yttrandena kan för honom självfallet vara svårt

nog att avgöra. Dessa svårigheter torde emellertid icke vara större för distriktslantmätare

än för en mångfald andra förvaltningstjänstemän, som i sin

verksamhet ha att träffa avgöranden i likartade situationer. Vid det samarbete

länsstyrelsen haft med distriktslantmätarna i länet har länsstyrelsen icke fått

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr ti dr 1959

7

det intrycket, att dessa ej skulle vara medvetna om sin ställning att såsom

förrättningsmän träffa det slutliga avgörandet i ett ärende under hänsynstagande

till såväl allmänna som enskilda intressen. Någon anledning alt instruktionsvis

för denna speciella grupp av tjänstemän införa en föreskrift att

de skola intaga en självständig ställning i förhållande till förmän och remissorgan

kan icke anses sakligt motiverat. En sådan föreskrift skulle för övrigt

kunna vara direkt olämplig, eftersom man på grund av frånvaron av motsvarande

bestämmelse i instruktioner för andra tjänstemän skulle kunna draga

den felaktiga slutsatsen att av dessa icke skulle krävas självständighet i

tjänsteutövningen.

Såvitt för länsstyrelsen är känt, har något obehörigt åsidosättande av enskilda

intressen i avstyckningsärenden icke förekommit här i länet. Det missnöje,

som stundom framkommer gentemot att avstyckningar icke kunna

erhållas på önskat sätt, är enligt länsstyrelsens uppfattning beroende på att

man icke vill godta den begränsning i handlingsfriheten, som lagstiftningen

medför, och kan alltså ej sägas vara föranledd av en otillfredsställande rättstillämpning

från förrättningsmännens sida.

Överlantmätaren i Södermanlands län avstyrker motionerna. Han framhåller

att det ej sällan omfattande arbete som förekommer vid samråd de berörda

myndigheterna emellan sker till förmån också för den enskilde sakägaren.

Det är självfallet att denna utredning skall vara helt saklig. Överlantmätaren

fortsätter.

Då härtill kommer, att sakägare givetvis äro berättigade att själva redan på

ett tidigt stadium kontakta olika länsorgan och där framhålla sina argument

och enligt här föreliggande erfarenheter ofta begagna sig av denna möjlighet,

synes det överlantmätaren mycket ovisst, huruvida rättegångsbiträde på detta

stadium av jorddelningsprocessen skulle ha någon verklig uppgift att fylla.

Motionärerna ha icke stött sitt förslag på någon utredning om frekvens eller

karaktär av jorddelningsmål, vari rättegångsbiträde eventuellt varit påkallat.

De ha icke heller berört föreliggande normala möjligheter till rättshjälp.

Överlantmätaren har utfört en viss frekvensundersökning, vilken emellertid

av praktiska skäl inskränkts till att omfatta endast sådana jorddelningsmål,

vari överlantmätaren har behörighet att fastställa förrättningar. Under tioårsperioden

1949—1958 upptar överlantmätarens protokoll i jorddelningsmål

2 328 ärenden; därav har överlantmätaren meddelat fastställelse i 2 291 fall

men varit förhindrad att meddela sådan i 37 mål, vilka hänskjutits till ägodelningsrätt.

Av dessa synes ägodelningsrätten efter skedda tillrättalägganden

ha meddelat fastställelse i 12 fall och delfastställelse i ytterligare tre fall. Fullföljd

till hovrätt har icke förekommit i något fall gällande avstyckning. Beträffande

sådana mål, som icke gå in under överlantmätarens fastställelsekompelens,

t. ex. avstyckningar under villkor om sammanläggning, underställningar

etc., har det icke varit möjligt att företaga någon genomgång av

konceptböcker och andra handlingar. Såvitt överlantmätaren kunnat påminna

sig har emellertid av under denna grupp fallande mål med plan- eller

jordpolitisk anknytning fullföljd till hovrätt förekommit endast i två fall.

Det undandrar sig överlantmätarens personliga bedömande, om och i vad

män sakägarna med avseende på den judiciella behandlingen under förberörda

tioårsperiod av jorddelningsmål inom Södermanlands län skulle haft

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 dr 1959

någon påtaglig nytta utav sådant rättegångsbiträde, som avsetts med motionerna.

Förestående statistiska uppgifter uppvisa emellertid en kassationsprocent,

som med all sannolikhet bör kunna anses låg ur såväl enskild som allmän

synpunkt. Om så är fallet, borde detta i sin tur tyda på att dylikt rättegångsbiträde

i kassationsfallen icke skulle kunnat öva någon större inverkan på

målens utgång.

I motionerna har såsom möjligt pekats på att försöksvis förena uppdrag att

vara rättegångsbiträde i jorddelningsmål med distriktslantmätartjänst. Även

om det lantmätarna härigenom visade förtroendet får noteras med tacksamhet,

framstår ett dylikt arrangemang för överlantmätaren som olämpligt. Helt

säkert skulle arrangemanget medföra en tjänstemässigt olycklig dualism och

innebära frön till misstro till lantmäteriet ävensom till slitningar inom detsamma.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avstyrker motionerna. Länsstyrelsen

påpekar, att enskild part i jorddelningsmål har samma rätt som part vid

allmän underrätt och expropriationsdomstol att anlita ombud och sakkunnig

hjälp, att erhålla fri rättegång och att anlita rättshjälpsanstalt. Med hänsyn

till distriktslantmätarens med domare likställda ställning i jorddelningsmål

i första instans anser länsstyrelsen det uppenbart olämpligt att, som motionärerna

synes ifrågasätta, förena uppdrag att vara rättegångsbiträde i jorddelningsmål

med distriktslantmätartjänst, i varje fall då det gäller förrättning

som han själv handlagt. Även beträffande andra förrättningar finner länsstyrelsen

en sådan anordning mindre lämplig.

Föreningen Sveriges häradshövdingar ställer sig i åtskilliga punkter förstående

till motionärernas synpunkter men finner likväl att någon särskild utredning

med den i motionerna angivna uppgiften knappast synes påkallad.

Föreningen uttalar att de i motionerna berörda, förvisso viktiga problemen om

domstolarnas roll i fastighetsbildningen, om förrättningslantmätares, överlantmätares

och länsarkitekts uppgifter i förfarandet samt om erforderlig

rättshjälp åt enskilda sakägare, såväl vid förrättningar som vid process inför

jorddelningsdomstol, kan förutsättas bli föremål för övervägande av fastighetsbildningskoinmittén.

I fråga om motionernas särskilda avsnitt yttrar föreningen.

Den redogörelse som i motionerna lämnats för hur förfarandet beträffande

avstyckningar är anordnat och fungerar i praxis synes vara i allt väsentligt

riktig. Föreningen ansluter sig till motionärernas uppfattning att avstyckningssökanden

i de fall, där hans önskemål icke överensstämma med planmyndigheternas

intentioner och bedömanden har svårt att hävda sina intressen

gentemot de synpunkter, som omfattas av planmyndigheterna. Detta beror

emellertid endast till en del på förfarandets anordning och svårigheter att

utanför planmyndigheterna finna lämpliga sakkunniga. Den huvudsakliga

anledningen är att söka däri, att domstolen, följande prejudikat av högsta

domstolen, i regel funnit sig nödsakad att vid sina bedömanden av frågor om

avstycknings tillåtlighet strikt tillämpa den grundsats, som kommit till ut
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1959

9

tryck i det i motionerna återgivna uttalandet av justitieministern under förarbetena

till nu gällande bestämmelser, nämligen att vad planmyndigheterna

yrka bör i regel bli avgörande och att deras mening icke bör frångås utan att

särskilt tungt vägande skäl föranleda därtill.

Det torde vara uppenbart att, om denna grundsats skall följas, domstolarna

vid tillämpningen av bestämmelserna om bebyggelselokalisering i de inledningsvis

omnämnda lagrummen näppeligen kunna avvika från planmyndigheternas

»yrkanden», såvida det icke blir ovedersägligen utrett, att planmyndigheterna

felbedömt förhållandena, de nuvarande och de för framtiden förutsebara.

Även om den enskilde skulle kunna åberopa ett från planmyndigheternas

mening till hans fördel avvikande utlåtande från någon utomstående,

framstående expert, torde därför utsikterna i allmänhet vara små för att vid

den slutliga domstolsprövningen planmyndigheternas ståndpunkt skall frångås.

Det torde därför icke heller förekomma, att domstolarna i dessa mål begagna

möjligheten att tillkalla andra sakkunniga än överlantmätare och länsarkitekt.

Den på uttalandet i motiven grundade praxis, som utbildats, sätter i

själva verket domstolarnas självständiga omdöme ur spel, och domstolarna ha

i de flesta av dessa mål tilldelats den för rättsväsendet föga lyckliga rollen att

sätta sin stämpel om godkännande på administrativa myndigheters bedömningar.

Föreningen är alltså av den uppfattningen att, så länge domstolarna skola

anses så hårt bundna av planmyndigheterna, föga står att vinna för att ge den

enskilde ett bättre läge i processen genom att i jorddelningsdomstolarna förse

honom med sakkunnigt biträde av den art motionärerna åsyfta. Möjligen

skulle viss förbättring kunna ernås om biträdeshjälp sattes in på ett tidigare

stadium, nämligen under avstyckningsförrättningen. Man skulle kanske kunna

tänka sig en anordning av följande slag. Därest förrättningslantmätaren

finner en begärd avstycknings tillåtlighet tveksam med hänsyn till vad som

må anses lämpligt i betraktande av förefintlig eller väntad tätbebyggelse, tar

han —• liksom nu sker —- kontakt med överlantmätaren och/eller länsarkitekten

och eventuellt diskuteras fallet i länsrådet. Blir planmyndigheternas hållning

avvisande, informerar lantmätaren sakägarna därom. Om sakägarna

trots detta vidhålla begäran om avstyckning, beredas sakägarna tillfälle att

— med biträde av de sakkunniga de kunna uppbåda och i närvaro av lantmätaren

—- diskutera fallet med planmyndigheterna. Det torde kunna antagas

att vid en sådan överläggning i åtskilliga fall skulle kunna åvägabringas en

lösning, som kan vara godtagbar för båda sidorna. Härigenom vunnes också

att i dessa fall saken ej behövde dragas under domstols prövning. Att ordna

förrättningsförfarandet på här skisserat sätt synes kunna ske utan lagändring.

Att, såsom motionärerna föreslagit, uppdraget som sakkunnigt biträde åt

enskilda i jorddelningsmål skulle förenas med innehav av distriktslantmätartjänst

anser föreningen vara föga välbetänkt, även om man väl får förutsätta,

alt det är annan person än förrättningslantmätaren som avses. I varje fall är

det knappast godtagbart, därest såsom motionärerna synas åsyfta — fullt

klart framgår detta dock icke — de sakkunniga biträdena skola av domstol

eller annan myndighet förordnas till uppdraget.

Föreningen vill erinra om att redan enligt gällande rätt part i jorddelningsmål

cj är betagen möjligheten alt anlita tekniskt sakkunnig och att domstolen

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr lh år 1950

efter parternas hörande kan tillkalla annan sakkunnig än överlantmätare och

länsarkitekt, ehuru detta i avstyckningsmål torde sällan eller aldrig förekomma,

bland annat av skäl som förut berörts. Part i jorddelningsmål kan

även erhålla fri rättegång, och rättegångsbiträde åt honom med rätt till ersättning

av allmänna medel kan förordnas. Så sker också, när begäran därom

framställes och lagliga förutsättningar föreligga. Däremot finnes för närvarande

icke möjlighet att enligt lagen om fri rättegång erhålla rättshjälp vid

själva avstyckningsförrättningen. Det bör måhända övervägas om icke sådan

möjlighet bör öppnas, liksom skett i fråga om inlösningsförrättningar enligt

ensittarlagen. Rent principiellt bör vid bedömandet av motionsförslaget beaktas,

att sakkunnigt biträde i rättsärenden på det allmännas bekostnad utan

hänsyn till partens ekonomiska förhållanden för närvarande förekommer endast

i form av offentlig försvarare i brottmål. Det synes knappast föreligga

tillräckliga skäl att införa en dylik anordning på förevarande specialområde.

Motionärernas önskemål om att förläna förrättningslantmätaren en mera

självständig ställning i förhållande till planmyndigheterna synes vara svårt

att förverkliga. Han torde knappast kunna frigöras från den förmansställning,

som överlantmätaren intar gentemot honom. Det är nog icke heller detta som

är anledningen till att han, såsom motionärerna framhållit, har svårt att vid

avstyckningar för nybyggnadsändamål handla obunden av planmyndigheternas

intentioner. Anledningen torde vara att finna i det förhållandet, att jorddelningsdomstolarna

har gjorts så beroende av planmyndigheterna. Det synes

icke vara möjligt att låta lantmätaren bedöma frågorna friare än domstolarna

tillåtas göra.

Den kritik motionärerna rikta mot överlantmätarens dubbelställning såsom

på samma gång omhud för det allmänna och sakkunnig åt ägodelningsrätten

är ur principiella synpunkter högst berättigad. Detsamma gäller beträffande

länsarkitektens ställning. Anordningen torde ha sin grund i — förutom behovet

av att ägodelningsrätterna ha tillgång till obestridligt sakkunniga rådgivare

— att man icke gjort klart för sig att till följd av den strängare kontroll

över bebyggelsens lokalisering, som blivit ofrånkomlig, det allmänna i fastighetsbildningsfrågor

kommit att på ett helt annat sätt än tidigare intaga ställningen

som motpart till den enskilde. Här föreligger otvivelaktigt ett problem,

som icke blivit tillfredsställande löst. Ä andra sidan vill föreningen framhålla,

att i praktiken inga olägenheter av anordningen kommit till synes. Det är icke

ovanligt, att man under ägodelningsrättens handläggning av tveksamma avstyckningsmål

kunnat diskutera sig fram till godtagbara kompromisslösningar.

Det händer också att planmyndigheterna helt frånträda tidigare fasthållna

invändningar mot viss fastighetsbildning. Det synes föreningen vara

en stor fördel för ägodelningsrätterna att ha tillgång till överlantmätare och

länsarkitekt såsom sakkunniga rådgivare. Framför allt när fråga uppkommer

om att med viss modifikation av verkställd förrättning laga efter lägligheten

är deras medverkan ovärderlig.

Föreningen tror sig också kunna konstatera, att under senare år avstyckningsmålen

vid ägodelningsrätterna visat en ganska tydlig tendens till minskning.

Anledningen härtill är nog icke endast den att avstyckningssökandena

resignerat inför svårigheterna att få tillstånd till avstyckning mot planmyndigheternas

avstyrkande. Man kan även räkna med att de enskilda fått större

förståelse för det ur allmän synpunkt berättigade i planmyndigheternas lokaliseringspolitik.

En bidragande orsak är kanske också, att planmyndigheterna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr It dr 1959

11

nu synas beträffande vissa typer av avstyckningar gå mjukare fram än då

lagstiftningen var ny.

Vad här förut sagts angående avstyckning för bebyggelseändamål gäller i

stort sett även beträffande avstyckningsförrättningar, vid vilka jordbrukspolitiska

synpunkter skola beaktas, dock med den skillnaden att domstolarna

där torde hava möjlighet till friare bedömning.

Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) understryker de i motionerna påtalade

bristerna. RLF tillstyrker därför utredning och förslag i frågan. Dock

ifrågasätter RLF det lämpliga i att en utredning sker enligt de i motionerna

lämnade riktlinjerna. RLF finner betänkligheter föreligga mot att uppdraga

åt distriktslantmätare att vara rättegångsbiträde. En eventuell utredning bör

därför vara förutsättningslös.

Utskottet

I motionerna, som i första hand tar sikte på förfarandet vid avstyckning för

bostadsändamål på landsbygden, lämnas en ingående redogörelse för behandlingen

i praxis av dessa mål. På grundval härav konstateras att den enskilde

avstyckningssökanden i de fall hans önskemål strider mot planmyndigheternas

bedömanden står illa rustad att inför fastighetsbildningsmyndigheten,

inberäknat ägodelningsrätt och högre instanser, hävda sitt intresse gentemot

det allmänna. Motionärerna vill därför ha till stånd en utredning, som med

beaktande av i motionerna framförda synpunkter skall lämna förslag till bestämmelser

om rättegångsbiträde åt enskilda i jorddelningsmål. Vad motionärerna

främst kritiserar är dels det förhållandet att den enskilde i jorddelningsmålen

icke har biträde av sådan teknisk och ekonomisk expertis som

för det allmännas del finnes tillgänglig i olika administrativa myndigheter,

dels överlantmätarens och förrättningslantmätarens ställning i förfarandet,

dels ack det förhållandet att yttranden som i avstyckningsärenden avges av

administrativa myndigheter ofta är alltför knapphändigt motiverade. En icke

ringa förbättring av den enskildes ställning i dessa mål skulle enligt motionärernas

mening kunna ernås om han kunde erhålla sakkunnigt biträde i jorddelningsmålen.

Som sådant biträde kunde endast lantmätare med lång erfarenhet

som förrättningsman göra sig gällande. Intill dess erfarenhet vunnits

om hur omfattande behovet av hjälp vore, borde möjlighet skapas att försöksvis

med distriktslantmätartjänst förena uppdrag såsom rättegångsbiträde i

jorddelningsmål.

Det allmännas inflytande på fastighetsbildningens utformning såväl i stort

som i detalj är otvivelaktigt mycket starkt. Särskilt påtagligt har detta blivil

genom en rad under åren 1946—1950 tillkomna lagar och riksdagsbeslut. I allmänhet

får man väl antaga att myndigheternas planer och intentioner också

överensstämmer med de enskilda sakägarnas. Det är emellertid uppenbart alt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr lb år 1959

motsatsen understundom är fallet. Även om — vilket utskottet har grundad

anledning antaga — sådana fall utgör undantag, är det naturligtvis därför ej

mindre viktigt att även dessa fall blir fullständigt utredda och belysta. I ärenden

angående fastighetsbildning har den beslutande myndigheten att sörja för

att utredningen blir fullständig. Vad i sammanhanget skall förstås med fullständig

måste naturligtvis alltid bli en omdömessak, liksom ock frågan vilka

slutsatser som skall dragas av ett givet utredningsmaterial. Belysande för det

senast sagda är ett av högsta domstolen nyligen avgjort mål om tillstånd till

avstyckning (NJA I 1958 s. 276). Sökanden i detta mål önskade i sin hemort,

en by i Vilhelmina socken av Västerbottens län, i avsikt att uppföra ett eget

hem erhålla avstyckning av en för ändamålet inköpt tomt. Sedan förrättningslantmätaren

funnit tillstånd till den begärda avstyckningen icke kunna meddelas,

underställdes frågan ägodelningsrätten. I yttrande till denna fann överlantmätaren

att förrättningslantmätarens beslut borde fastställas. Ägodelningsrätten

meddelade emellertid tillstånd till avstyckningen. Sedan överlantmätaren

besvärat sig hos hovrätten, infordrade denna lantmäteristyrelsens

och länsstyrelsens yttrande. Båda remissinstanserna liksom länsarkitekten

och distriktsingenjören för vatten och avlopp i länet avstyrkte avstyckningen.

Ägodelningsrättens avstyckningstillstånd fastställdes av hovrätten. Sedan

överlantmätaren ånyo besvärat sig, blev avstyckningstillståndet dock slutligen

fastställt av högsta domstolen. Domstolarnas avgörande var samtliga enhälliga.

Det skall icke bestridas att den enskildes materiella rättsställning i jorddelningslagstiftningen

ägnats tillbörligt beaktande, men frågan hur rättssäkerheten

i formellt hänseende skall tillgodoses är ett lika betydelsefullt men hittills

mindre uppmärksammat spörsmål.

Såväl frågan om sättet för handläggning av fastighetsbildningsförrättning

som rättegången i jorddelningsmål liksom frågan om organisationen av lantmäteriets

förrättningsverksamhet befinner sig f. n. under utredning, sistnämnda

fråga av 1956 års lantmäterikommitté och de båda övriga av 1954 års

fastighetsbildningskommitté. Båda utredningarna är f . n. i slutskedet av sitt

arbete. Då de i motionerna berörda frågorna kommer att behandlas även av

de båda kommittéerna, anser utskottet det icke vara lämpligt att föregripa

kommittéernas arbete, vilket ett bifall till motionerna skulle kunna medföra.

Med hänsyn till frågornas stora principiella intresse och då några av remissinstanserna

tydligen funnit rådande förhållanden ej giva anledning till erinran,

anser utskottet dock anledning föreligga att på några punkter närmare

kommentera motionerna.

Någon oenighet kan ej gärna råda om att det både av psykologiska och sakliga

skäl är angeläget, att den enskildes synpunkter blir klart och fullständigt

framlagda inför den beslutande myndigheten. I den mån den enskilde sakägaren

anser sig icke ensam kunna klara denna uppgift, föreligger alltid

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 b år 1959

13

möjlighet att — låt vara på egen bekostnad — anlita omhud,

biträde eller sakkunnig. Detta kan ske såväl på förrättningsstadiet

som vid domstol. Till den del förfarandet försiggår inför domstol

föreligger dessutom för den mindre bemedlade möjlighet att enligt lagen

om fri rättegång få kostnaderna för rättegången och därmed även för ombud,

biträde eller sakkunnig ersatta av allmänna medel. På grund av de allmänna

rättshjälpsanstalternas verksamhet, som numera omfattar hela riket, finnes

en än mer vidgad möjlighet att erhålla kostnadsfri rättshjälp. Anstalternas

rättshjälp är sålunda ej begränsad till domstolsförfarande utan lämnas även

på förrättningsstadiet. Anstalterna lämnar dessutom rättshjälp efter grunder

som är betydligt mindre restriktiva än vad fallet f. n. är vid tillämpning av

lagen om fri rättegång.

Även om situationen i detta avseende sålunda kan sägas vara åtskilligt

gynnsammare än vad framgår av motionerna, anser utskottet det likväl böra

övervägas, huruvida icke möjligheten att i särskilda fall erhålla fri rättshjälp

i fastighetsbildningsärende också på förrättningsstadiet bör inskrivas i lag.

Härför talar ej blott principiella skäl utan också den omständigheten, att det

biträde varav en enskild kan vara i behov lättast torde leda till resultat, då det

lämnas under ärendets första skede, dvs. på förrättningsstadiet.

Utskottet kan däremot icke instämma i motionärernas förslag att man som

biträde företrädesvis borde anlita lantmätare. Redan på grund av nu rådande

och jämväl för framtiden befarad brist på lantmätare är förslaget knappast

praktiskt. Dess genomförande synes även komma att medföra organisatoriska

svårigheter, som icke torde komma att uppvägas av dess påstådda fördelar.

Därmed vill utskottet dock icke säga att man icke i särskilda fall borde ha

möjlighet att för ett biträdesuppdrag av övervägande teknisk art förordna en

lämplig lantmätare, något som f. n. ej medges av friarättegångslagen men

däremot kan ske vid förordnande av biträde vid ensittarförrättning enligt den

särskilda kungl. kungörelsen den 20 juli 1925 om bestridande i vissa fall med

allmänna medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt

upplåtet område, m. in.

Överlantmätaren är förrättningslantmätarens förman. Han meddelar slutligt

beslut i flertalet fastighetsbildningsärenden. Han kan vidare förordnas

att biträda domstolarna i samtliga instanser och har slutligen rätt att föra

talan mot ägodelningsrättens och hovrättens avgöranden. Motionärerna har

framhållit att överlantmätarens dubbla egenskap av allmänt

ombud och biträde åt domstolarna principiellt sett

icke är tillfredsställande. Denna uppfatlning delas av Föreningen Sveriges

häradshövdingar. 1 likhet med föreningen anser utskottet att överlantmätarens

biträde är av stor betydelse för domstolarna, särskilt ägodelningsrätten,

där denna möjlighet i regel torde utnyttjas. I andra och närbesläktade specialdomstolar,

såsom vattendomstolarna — även vattenöverdomstolen -— och

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1959

expropriationsdomstolarna, har behovet av särskild sakkunskap tillgodosetts

genom att en eller två tekniskt sakkunniga ingår ej blott som biträden utan

som ledamöter i domstolen. De sakkunnigas befattning med ett visst ärende

är där å andra sidan begränsad till domarens. Om ett liknande system — vilket

torde vara eftersträvansvärt — är möjligt att genomföra även på fastighetsbildningens

område får framtiden utvisa. Vad här sagts om överlantmätare

gäller i tillämpliga delar även om länsarkitekt.

Motionärerna finner lantmäteriinstruktionens bestämmelse om överlantmätarens

förmansskap i förhållande till distriktslantmätaren (SFS 263/1958,

24 §) ägnad att rubba tilltron till distriktslantmätarens förmåga

till självständigt handlande. För utskottet står det klart att

den åberopade bestämmelsen icke i något avseende äger tillämpning på en

distriktslantmätares eller annan tjänstelantmätares verksamhet som förrättningslantmätare.

I sistnämnda egenskap har lantmätaren att handla under

eget tjänstemannaansvar. Han är därvid bunden endast av lag och författning

och varken kan eller får taga order av någon. Det av motionärerna kritiserade

systemet, som innebär att överinstans samtidigt är förman eller tillsynsmyndighet

i förhållande till underordnad instans och dess personal, är hävdvunnet

och vanligt inom svensk förvaltning och rättsskipning. För att endast

nämna två exempel inom modern lagstiftning kan utskottet hänvisa till 2 kap.

1 § rättegångsbalken och 3 och 86 §§ hälsovårdsstadgan (SFS 663/1958).

— Enligt utskottets mening är motionärernas farhågor i denna del utan grund.

Till undvikande av missförstånd synes det emellertid icke omotiverat att lantmäteriinstruktionens

bestämmelser om överlantmätarens förmansskap förtydligas.

Motionärerna har kritiserat det förhållandet att myndigheter som har att

yttra sig i frågor om avstyckning ofta lämnar alltför knapphändig

motivering till sitt ståndpunktstagande. Utskottet vill för sin del uttala,

att utskottet finner det angeläget, att yttranden såväl som beslut i fastighetsbildningsärenden

erhåller en fullständig motivering i alla sådana fall, där motsättningar

mellan olika intressen föreligger eller kan befaras och frågans utgång

ej för alla måste te sig uppenbar. Utskottet har ej möjlighet att uttala sig

om motionärernas kritik i denna del allmänt sett är befogad. Å andra sidan

finns ej anledning betvivla att fall, sådana som i motionerna beskrivits, förekommit.

Detta ger utskottet anledning uttala önskemålet att åtgärder vidtages

som är ägnade att tillgodose utskottets här ovan i detta avsnitt framförda synpunkter.

Sammanfattningsvis vill utskottet uttala att utskottet funnit motionerna

innehålla beaktansvärda synpunkter. Utskottet anser det därför motiverat att

motionerna jämte utskottets däröver avgivna utlåtande överlämnas till 1954

års fastighetsbildningskommitté och 1956 års lantmäterikommitté att av

kommittéerna tagas under beaktande under deras fortsatta arbete.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 år 1959

15

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 379 och II: 432

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer att motionerna jämte

utskottets däröver avgivna utlåtande överlämnas till 1954

års fastighetsbildningskommitté och 1956 års lantmäterikommitté

att av kommittéerna tagas under övervägande under

deras fortsatta arbete.

Stockholm den 2 april 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Göran Karlsson, Georg Carlsson,

Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Alexanderson och Åke Larsson;

från andra kammaren: herrar Levin, von Seth*, fru Torbrink, herrar Persson

i Tandö, Stiernstedt, Jansson i Benestad och fru Lindberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:168 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om föreskrifter rörande fordon, som i mörker uppställts på väg utom tättbebyggt område. a1 i texten