Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1959

1959-04-28 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1959:18, Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1959

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1959

1

Nr 18

Utlåtande i anledning ao motion angående rätt till

kostnadsersättning i anledning av ifrågasatt

expropriation m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare av

herr Nilsson, Ferdinand, väckt motion, nr 172, vari hemställes, »att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning och förslag avseende

att trygga den enskildes rätt att erhålla ersättning för kostnader som åsamkas

honom av hot om expropriation även om detta hot icke leder till rättegång».

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat utlåtanden från fortifikationsförvaltningen och vattenfallsstyrelsen.

På begäran av utskottet har yttranden över motionerna därjämte

avgivits av Sveriges advokatsamfund, Svenska stadsförbundet, Svenska

landskommunernas förbund och Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF).

Gällande rätt

I förfarandet vid expropriation kan urskiljas tre skeden. Under det första

bestämmes om rätt föreligger till expropriation och omfattningen därav.

Beslutande myndighet i detta skede är Kungl. Maj :t i statsrådet, som i sitt

beslut har att utsätta viss tid inom vilken sökanden, vid äventyr att expropriationsrätten

upphör, skall fullfölja frågan genom ansökan om stämning

till domstol. Inför denna vidtager förfarandets andra skede, varvid expropriationsersättningen

bestämmes. Det tredje, varvid ersättningen erlägges

och fördelas, försiggår inför länsstyrelsen.

Man synes vid tillkomsten av expropriationslagen ha utgått ifrån att den

exproprierande själv skall stå alla sina kostnader under expropriationens

hela förlopp. Emellertid uppkommer vid expropriation kostnader även

för den exproprierandes motpart, i den följande framställningen för enkelhetens

skull kallad fastighetsägaren. Redan under expropriationens första

skede förutsättes en viss aktivitet även från dennes sida. Enligt 4 § tredje

stycket expropriationslagen skall nämligen den exproprierandes motpart

beredas tillfälle att yttra sig över den till Kungl. Maj:t ingivna ansökningen.

Yttrandet hör i första hand avse frågan huruvida den tillämnade expropriationen

innebär särskild olägenhet eller om annan lämplig mark kan med

mindre olägenhet tagas i anspråk. — I förfarandets domstolsskede instämmes

fastighetsägaren till expropriationsdomstolen och hans ställning är där

1—531 59 It i haag till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 18

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1959

att likna vid svarandens i ett tvistemål. Expropriationslagen ålägger den

exproprierande att ersätta motparten hans kostnader »å expropriationsmålet,

vid expropriationsersättningens fördelning och eljest i anledning av

expropriationen» (67 §). Den citerade lydelsen äger lagen efter en lagändring

den 21 december 1949. Enligt dessförinnan gällande lydelse ålåg det

sökanden att ersätta motparten all kostnad, som följde av »expropriationsmålets

handläggning, expropriationsersättningens bestämmande och fördelning

och eljest av expropriationen». — Frågan om den sist citerade bestämmelsen

omfattar också rätt till ersättning för kostnad som hänför sig till ett

expropriationsärendes första skede förelåg till bedömande i högsta domstolen

år 1942, därvid det ifrågavarande kostnadsyrkandet ogillades (NJA

1942 avd. I s. 727). Svea hovrätt yttrade därvid i en av högsta domstolen

sedermera — enhälligt — fastställd dom: » . . . svarande i expropriationsmål

(kan) icke mot förekommet bestridande . . . tillerkännas gottgörelse för

utgifter som han må hava haft under expropriationsärendets behandling hos

Kungl. Maj :t i vidare mån än såvitt angår utredning rörande frågor som

förelegat till bedömande inför (expropriations-)nämnden och vid domstolen

. ..»

I fråga om möjligheten att erhålla ersättning för kostnader i förfarandets

första skede innebar 1949 års lagändring icke någon saklig ändring.

Detta var däremot fallet i fråga om möjligheten att erhålla kostnadsersättning

i förfarandet inför domstol. Den äldre lagen stadgade icke någon

uttrycklig begränsning i fastighetsägarens rätt till kostnadsersättning. Av

förarbetena framgår dock att domstolen härvidlag hade viss prövningsrätt

(NJA avd. II 1918 s. 256 och 258). Genom 1949 års lagändring gjordes

genom en hänvisning till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken den uttryckliga

begränsningen i rätten till ersättning att den därefter icke omfattar

kostnad som fastighetsägaren ådrager sig genom vårdslös eller försumlig

processföring (RB 18:6) och ej heller kostnad som icke skäligen varit påkallad

för tillvaratagande av hans rätt (RB 18:8). En redogörelse för förarbetena

till nämnda lagändring lämnas i utskottets samtidigt avgivna

utlåtande nr 19/1959 s. 6 ff.

Yttrandena

Motionen har avstyrkts i de flesta yttrandena. Även de remissinstanser

som funnit motionen innehålla beaktansvärda synpunkter har dock

icke ansett sig kunna tillstyrka motionen.

Fortifikationsförvaltningen, som sålunda ej funnit behov föreligga av

den i motionen begärda utrednigen, anför.

Inom fortifikationsförvaltningens verksamhetsområde är det — såframt

icke på detta stadium en uppgörelse kommer till stånd — ytterst ovanligt,

att medelat expropriationstillstånd icke fullföljes genom stämning till domstol.

Skulle något sådant fall inträffa, anser fortifikationsförvaltningen det

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr iS år 1959

självklart att kronan skall utgiva ersättning till motparten för dennes skäliga

kostnader i ärendet. Enligt fortifikationsförvaltningens uppfattning är

någon lagstiftning för sådana fall icke erforderlig.

Vad därefter angår sådana fall, då förhandlingar om förvärv inletts under

hot om expropriation utan att därefter vare sig överenskommelse träffats

eller expropriationstillstånd meddelats, må till en början anmärkas, att

icke heller dylika fall ofta förekomma inom fortifikationsförvaltningens

verksamhetsområde. När sådana fall inträffa, kan det vara nog så komplicerat

att bedöma om ersättning bör utgå till motparten för eventuellt havda

kostnader. Frågan synes icke kunna besvaras generellt utan måste bedömas

från fall till fall. Avgörande synes därvid bliva sådana överväganden som om

det varit fråga om förhandlingar i egentlig mening eller det bara rört sig

om förberedande undersökningar, liksom också om de kostnader, som motparten

kan ha haft, objektivt sett varit befogade och skäligen påkallade för

tillvaratagande av hans rätt. Vidare kan kostnadernas art vara av betydelse.

Även bär kan emellertid tänkas fall, då omständigheterna äro sådana, att

ersättning skäligen bör utgå. Enligt fortifikationsförvaltningens uppfattning

bör ersättning då utgivas även om något uttryckligt lagstadgande härutinnan

icke finnes. För laglig reglering synas dessa fall över huvud föga

lämpade.

Vattenfallsstyrelsen, som likaledes avstyrker motionen, yttrar, efter att

ha redogjort för gången och handläggningen av ett expropriationsärende,

vari styrelsen uppträder som sökande.

Det förekommer knappast, att vederbörande markägare själv företager

någon utredning i de avseenden, som antytts i motionen. Styrelsen har icke

kännedom om något fall, där en markägare förebringat expertutredning beträffande

det värde, honom tillhörig mark skulle betinga för den händelse

den måste ianspråktagas för kraftledningsändamål, och där ärendet till

följd därav icke fullföljts.

Utifrån de erfarenheter, vattenfallsstyrelsen har från sitt verksamhetsområde,

synes den av motionären åsyftade situationen, att den som avser att

genomföra ett förvärv, eventuellt genom expropriation, då han får del av

motpartens värdering »hetages lusten att betala vad han lagligen skulle

om ärendet haft sin gång», vara ett sällsynt fall.

Innan en enskild part ingår i frivilliga förhandlingar med en motpart,

som kan tänkas få expropriationstillstånd för sitt förvärvsändamål, kan

den enskilde ställa som villkor att få besked, huruvida den som påkallat

förhandlingarna är villig att svara för uppkommande kostnader. Vid nekande

svar kan han hänvisa till och avvakta expropriationsförfarandet, vid

vilket ersättning för behövliga utredningar är att påräkna och tid härför

kommer atl stå till huds.

Sveriges advokatsamfund framhåller att det säkerligen i viss utsträckning

förekommer att en markägare redan efter förberedande förhandlingar,

under vilka etl expropriationshot framförts eller antytts, igångsätter

vissa utredningar i syfte att söka fastställa värdet av den egendom som hotas

av expropriation. Detta kan stundom vara en fördel även för den presumtive

exproprianten, då denne härigenom på etl tidigt stadium kan vinna

kännedom om de ersättningsanspråk som en expropriation kan tänkas

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1959

föranleda. Om nu efter en på antytt sätt verkställd utredning expropriationshotet

icke fullföljes, kan det, enligt samfundets mening, måhända

ibland te sig obilligt att markägaren icke kan få ersättning för de kostnader

som uppstått. Utan närmare utredning av frågan anser sig samfundet

emellertid icke våga påstå att det vore rimligt eller lämpligt att generellt

införa rätt till ersättning i sådana fall. Ett ståndpunktstagande i denna

fråga kräver överväganden, som den korta remisstiden icke medgivit.

Samfundet yttrar vidare.

Skulle dylik rätt till ersättning införas, vill det i varje fall synas som

om det icke gärna vore möjligt att anknyta ersättningsskyldigheten till

ett så pass vagt och svårbestämbart faktum som att ett »hot» om expropriation

framförts eller antytts. För att få en fast utgångspunkt synes det

vara lämpligare att begränsa en eventuell ersättningsskyldighet till att avse

kostnader, som expropriaten åsamkats efter det ansökan om expropriationsrätt

ingivits eller — alternativt — efter det expropriaten beretts

tillfälle att avgiva yttrande över ansökningen.

Svenska stadsförbundet finner det icke uteslutet att fall kan förekomma

då det borde vara rimligt att gottgöra en markägare de kostnader som åsamkats

honom i anledning av ifrågasatt expropriation där något expropriationsförfarande

sedermera icke kommer till stånd. Förbundet avstyrker

dock motionen och anför.

De risker som den enskilde markägaren i praktiken löper i dessa sammanhang

torde icke böra överdrivas. Dessutom synes det vara förenat med

betydande för att icke säga oöverstigliga praktiska svårigheter att i de olika

fallen bedöma när kostnadsersättning skall kunna ifrågakomma. Redan

frågan när »hot om expropriation» kan anses föreligga torde vara ytterst

svårbedömbar. Som bekant händer det snart sagt dagligen att kommunerna

tar kontakt med olika markägare för att efterhöra möjligheterna till ett

förvärv av deras fastigheter. Långt ifrån alla dessa kontakter kan sägas

innebära något hot om expropriation. Det skulle givetvis vara orealistiskt

att tänka sig att varje sådan kontakt skulle medföra risk för vederbörande

kommun att få betala kostnaderna för de värderingsutredningar in.in. som

fastighetsägaren anser lämpligt att låta verkställa.

Även Landskommunernas förbund avstyrker motionen.

Frågan i vilken utsträckning det är skäligt och rimligt, att den enskilde

belastas med kostnader i anledning av ett expropriationsärendes administrativa

behandling är en fråga, som icke är ägnad att behandlas fristående

utan synes böra insättas i ett större sammanhang vid bedömande av

motsvarande ersättningsfrågor inom förvaltningsrätten.

Såvitt gäller frågan om ersättning för kostnader, som den enskilde

påtager sig för att tillvarataga sina intressen på ett stadium, då något administrativt

förfarande ännu icke inletts, avser denna uppenbarligen kostnader,

som icke äro betingade av något tvångsläge för den enskilde, varför han

också rimligen bör själv bära desamma.

Riksförbundet Landsbygdens folk påpekar att de förhållanden som

motionären kritiserar föreligger också på andra lagstiftningsområden, där

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1959

fråga kan uppkomma om tvångsavträdanden, t.ex. enligt vattenlagen och

lagen om allmänna vägar. Med hänsyn bl.a. till svårigheten att fastställa när

hot om expropriation skall anses föreligga finner förbundet det emellertid

icke troligt att någon ändring av nuvarande förhållanden skulle kunna medföra

några påtagliga förbättringar. Förbundet, som därför finner den av

motionären föreslagna utredningen icke vara påkallad, anför vidare.

Det kan naturligen inträffa, att en markägare försättes i den situationen,

att hans kostnader under förberedelse till expropriation icke blir ersatta.

Emellertid synes en markägare väl kunna skydda sina intressen

vid förhandlingar på så sätt, att han icke inlåter sig i diskussion utan att ha

fått försäkringar om att hans kostnader skola ersättas. Detta förfaringssätt

tillämpas vanligtvis. I den mån expropriation icke fullföljes, kvarstår

således en fordran, som ersättes i vanlig ordning.

Utskottet

Expropriationslagen föreskriver att den exproprierande skall betala motparten

hans kostnader »i anledning av expropriationen». Till exemplifiering

av fall där sådana kostnader uppstår nämner lagen expropriationsmålet

och expropriationsersättningens fördelning. Genom eu hänvisning

till rättegångsbalken är skyldigheten att utgiva kostnadsersättning i så

måtto begränsad att den ej omfattar oskälig kostnad och ej heller kostnad

föranledd av motpartens vårdslöshet eller försummelse.

Motionären önskar en ordning som tryggar »den enskildes rätt att

erhålla ersättning för kostnader som åsamkas honom av hot om expropriation

även om detta hot icke leder till rättegång». Motionären, som nu närmast

vill få till stånd en utredning i frågan, framhåller att vid förhandlingar

mellan den expropriationsberättigade och markägaren den senare

ofta har anledning att å utredning eller biträde nedlägga kostnader, som

han, om expropriation ej kommer till stånd, icke får ersatta. Motionären

finner detta stötande. Förhållandet är enligt hans mening så mycket mera

betänkligt som en fastighetsägare, med tanke på lagens föreskrift att

ersättning ej utgår för kostnad som beror av hans försummelse, icke gärna

vill låta det komma sig till last att ha förhalat ärendet genom att icke i god

tid prestera erforderlig utredning. Man borde vidare beakta, att just denna

på elt tidigt skede förebragta utredning kunde föranleda den expropriationsberättigade

att icke fullfölja sina avsikter.

Av eu av högsta domstolen år 1942 meddelad dom (NJA 1942 avd. I s.

727 under 1) framgår att »svarande i expropriationsmål» icke kan tillerkännas

ersättning för kostnader, som hänför sig till ärendet angående

expropriationstillstånd, såvida icke kostnaderna hänför sig till utredning

i frågor som varit under prövning i rättegången. Situationen i rättsfallet är

eu annan än den som behandlas i motionen men är likväl av intresse, eftersom

del visar alt fastighetsägaren icke ens då expropriationen fullföljes till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1959

domstol kan påräkna att få ersättning för alla de kostnader varom i motionen

är fråga, nämligen sådana som fastighetsägaren nedlagt på saken

innan denna gått till rättegång.

De av motionären åsyftade fallen kan i förevarande sammanhang lämpligen

uppdelas i-tre grupper. En grupp, nedan kallad den första, utgöres

av sådana fall där en planerad expropriation inställes och således

icke resulterar ens i någon ansökan om expropriationstillstånd. En andra

grupp utgör de fall, där dvlik ansökan avslås eller av sökanden återkallas

innan beslut i tillståndsfrågan meddelats. En tredje grupp utgör de

fall där expropriationstillstånd meddelas men expropriationen icke fullfölj

es till domstol och expropriationsrätten till följd härav upphör.

I den första gruppens fall synes icke föreligga någon i lag grundad

rätt för fastighetsägaren att få ersättning för sina kostnader. — Utskottet

bortser därvid från möjligheten att erhålla gottgörelse genom en

skadeståndstalan. Förutsättning härför torde dock endast sällan vara för

handen. — Att en person i anledning av en hotande rättegång vidtager

åtgärder som för honom medför kostnader är icke ovanligt, men situationen

är allmängiltig och ej inskränkt till expropriationsfallen. Behov av

laglig reglering av de allmänna fallen har, utskottet veterligen, icke yppats.

Säkerligen skulle det också ur såväl principiell som praktisk synpunkt

möta stora svårigheter att genomföra en sådan. Med hänsyn till det sagda

och då för den första gruppens fall något tvångsläge icke föreligger, synes

det icke påkallat att på det specialområde som expropriationshoten utgör

genomföra eu särskild reglering. — Självfallet kan det icke ifrågakomma

att i rättegången tillräkna en fastighetsägare som försummelse att han

intager en passiv hållning i det skede varom nu talats. För de fall där den

expropriationsberättigade missbrukat sin ställning torde den ovan antydda

möjligheten för fastighetsägaren att genom en skadeståndsprocess erhålla

gottgörelse utgöra ett tillräckligt verksamt korrektiv.

Beträffande den andra och tredje gruppens fall synes saken

rättsligt sett ligga annorlunda till. Lagen förutsätter här en viss aktivitet

från fastighetsägarens sida. Läget är här det att lagen icke med uttrycklig

syftning på förevarande fall ålägger den exproprierande att betala fastighetsägarens

kostnader. Men lagen uttalar icke heller att dylik skyldighet ej

föreligger. Skyldigheten anges i lagen omfatta fastighetsägarens kostnader

»i anledning av expropriationen». 1942 års rättsfall synes icke utesluta

tolkningen att högsta domstolen ansett kostnad, varom här är fråga, icke

kunna i vidare mån än som skedde utdömas i expropriationsrättegången.

Därmed kvarstår möjligheten att i själva tillståndsärendet rätt till sådan

kostnadsersättning föreligger i andra och tredje gruppens fall och då också

i det — i motionen icke direkt berörda — fallet då expropriationen fullföljes

till domstol.1 I likhet med andra avgöranden som träffas av Kungl.

1 Jfr. Munktell, Rättegångtkostnader i administrativ process, Uppsala 1937, s. 23.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 År 1959

7

Maj :t i statsrådet förekommer ingen publicering av beslut i ärenden om

expropriationstillstånd. Vid förfrågan i Kungl. Maj :ts kansli har från

de departement som vanligen handlägger ansökningar om expropriationstillstånd

meddelats att, enligt vad uppgiftslämnarna kunde erinra sig, fråga

om anspråk på ersättning för kostnader icke i något fall förelegat till

prövning. Icke heller motionären eller remissinstanserna har omnämnt

något dylikt fall.

Det synes icke uteslutet att gällande lag inrymmer rätt att i tillståndsärendet

få ersättning för kostnader, som hänför sig till en expropriations

första skede (andra och tredje gruppens fall). Fortifikationsförvaltningen

har beträffande tredje gruppens fall ansett det självklart att kronan såsom

exproprierande skall betala motpartens skäliga kostnader. Huruvida ämbetsverket

därmed avsett även sådana kostnader som fastighetsägaren

— vid en tillämpning av den princip som kommit till uttryck i 1942 års rättsfall

— icke hade fått ersatta om expropriationen fullföljts till domstol

framgår dock icke av dess yttrande. Då något för utskottet känt, i administrativ

ordning träffat avgörande ej föreligger, och då det ej tillkommer riksdagen

att uttala sig i frågor som gäller tillämpningen av gällande rätt,

anser utskottet att motionen icke heller i nu nämnt hänseende bör föranleda

någon riksdagens åtgärd.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen I: 172 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 28 april 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Kristiansson, Ebbe

Ohlsson, Åke Larsson*, Ferdinand Nilsson, fru Nilsson och herr Gunnar

Pettersson;

från andra kammaren: herrar von Seth*, Persson i Tandö, Nyberg,

Nilsson i Östersund, Jansson i Benestad, Svenning, Wachtmeister och fru

Lindberg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

g Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1959

Reservation

av herr Nilsson, Ferdinand, som ansett att utskottets utlåtande från och

med det stycke å sidan 6, som börjar med orden: »Iden första.. .», bort

ha följande lydelse.

I den första gruppens fall synes icke föreligga någon i lag

grundad rätt för fastighetsägaren att få ersättning för sina kostnader.

— Utskottet bortser därvid från möjligheten att erhålla gottgörelse genom

en skadeståndstalan. Förutsättning härför torde dock endast sällan vara

för handen.

Beträffande den andra och tredje gruppens fall synes saken

rättsligt sett ligga annorlunda till. Lagen förutsätter här en viss aktivitet

från fastighetsägarens sida. Läget är här det att lagen icke med uttrycklig

syftning på förevarande fall ålägger den exproprierande att betala fastighetsägarens

kostnader. Vid förfrågan i Kungl. Maj :ts kansli har från de

departement som vanligen handlägger ansökningar om expropriationstillstånd

meddelats att, enligt vad uppgiftslämnarna kunde erinra sig, fråga

om anspråk på ersättning för kostnader icke i något fall förelegat till prövning.

Icke heller motionären eller remissinstanserna har omnämnt något

dylikt fall.

Den omständigheten att i intet känt fall anspråk rests på ersättning

för kostnader vållade av hot om expropriation som icke fullföljts, ehuru

otvivelaktigt i skilda fall betydande kostnader därav åsamkats fastighetsägaren,

styrker uppfattningen att gällande bestämmelser icke är så utformade

att de ger stöd åt uppfattningen att sådan rätt föreligger. Fortifikationsförvaltningens

uttalande, att beträffande fall då medgivande om rätt

att påfordra expropriation lämnats det ansetts självklart, att kronan likväl

skall betala motpartens skäliga kostnader, konstituerar icke heller någon

rätt för denne att erhålla ersättning, men stöder uppfattningen om det

skäliga i att sådan rätt tillförsäkras denne. Det i motionen 1:172 angivna

huvudsyftet att bereda de av expropriation hotade trygghet beträffande

ersättning för på grund av sådant hot åsamkade kostnader synes därför

erfordra viss lagändring samt motiverar en översyn av gällande bestämmelser

i expropriationslagen avseende rättegångskostnaderna. Därvid synes

det fall särskilt böra uppmärksammas då sökanden erhållit tillstånd att

föra talan om expropriation men icke fullföljt saken. I detta fall är hotet

mot den enskilde obestridligt och lätt att konstatera.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om

en översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader.

Sthlm 1959. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.