Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om översgn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 330 i första kammaren* 1 av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl. och nr 401 i andra kammaren av herr Lundmark m. fl.

1959-04-28 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1959:19, Utlåtande i anledning av motioner om översgn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 330 i första kammaren* 1 av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl. och nr 401 i andra kammaren av herr Lundmark m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 ur 1959

1

Nr 19

Utlåtande i anledning av motioner om översgn av expropriationslagens

bestämmelser om rättegångskostnader.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 330 i första kammaren* 1 av herr Nilsson, Hjalmar,

m. fl. och nr 401 i andra kammaren av herr Lundmark m. fl.

I motionerna, som är likalydande, yrkas, »att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla om översyn av expropriationslagen av den 21

december 1949 i vad den avser bestämmelserna om rättegångskostnaderna».

En sammanfattning av motionernas innehåll återfinnes nedan s. 16 f.

omedelbart under rubriken Utskottet.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen

föreskriver inhämtat utlåtanden från Svea hovrätt, Göta hovrätt och försvarets

civilförvaltning. På begäran av utskottet har yttranden över motionerna

därjämte avgivits av Sveriges advokatsamfund, Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Riksförbundet Landsbygdens

folk (RLF) och Sveriges fastighetsägareförbund.

Gällande rätt

Expropriation betecknar i svenskt språkbruk ett i lag reglerat förfarande,

varigenom äganderätt eller annan särskild rätt — vanligen till fast egendom

— i syfte att tillgodose ett allmänt eller allmännyttigt intresse tvångsvis

överflyttas å annan. Utmärkande för expropriation i svensk rätt är att

den exproprierande — även kallad expropriant eller expropriand — skall

betala ersättning för den förlust som genom expropriationen drabbar motparten,

understundom benämnd expropriaten men av utskottet i fortsättningen

kallad fastighetsägaren.

Det största antalet expropriationsfall regleras av lagen den 12 maj

19 17 o in expropriation. Den nu gällande lagens föreskrifter om

rättegångskostnad innehålles i 67 § expropriationslagen, som sedan år 1949

har följande lydelse.

67 §. Den exproprierande vare pliktig att, i den mån ej annat föranleddes

av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas, ersätta motparten

hans kostnader å expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens

fördelning och eljest i anledning av expropriationen.

1 Motionen i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. .‘I avd. Nr 19

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

De lagrum i 18 kap. rättegångsbalken vartill 67 § expropriationslagen

hänvisar är av följande lydelse.

6 §. Har part genom att utebliva från rätten eller ej iakttaga föreläggande,

som rätten meddelat, eller genom påstående eller invändning, som

han insett eller bort inse sakna fog, eller annorledes genom vårdslöshet

eller försummelse föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad för

motparten, vare han skyldig att ersätta sådan kostnad, huru rättegångskostnaden

i övrigt än skall bäras.

8 §. Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden

för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud

eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande

av partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och

tidsspillan i anledning av rättegången.

Expropriationslagen genomgick genomgripande ändringar år 1949. Därvid

reformerades även lagens rättegångs k ostnadsbestämmels

e r. Sålunda infördes då hänvisningen till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken.

Före 1949 års lagändring intog expropriationslagen den ståndpunkten

att den exproprierande hade att i samtliga instanser betala såväl

sina egna som motpartens kostnader. Av vissa uttalanden under förarbetena

framgår att denna skyldighet dock icke avsågs skola omfatta annat

än fastighetsägarens skäliga kostnader (NJA 1918 avd. II s. 256 och 260).

Den nuvarande regeln innebär att den exproprierande liksom förut har

att i princip betala motpartens samtliga kostnader i alla instanser. Den

år 1949 tillkomna hänvisningen till rättegångsbalken torde knappast ha

inneburit någon egentlig förändring i förhållande till äldre rätt. Innebörden

av denna hänvisning är att fastighetsägarens rätt till kostnadsersättning

icke omfattar sådan kostnad som uppkommit genom någon

fastighetsägarens försummelse i rättegången (RB 18: 6) och icke heller

kostnad som eljest bedömes såsom oskälig (RB 18:8). Gällande lag innehåller

lika litet som den äldre någon bestämmelse om den exproprierandes

rättegångskostnader. Det har tydligen ansetts vara självklart att den exproprierande

själv skall stå dessa. Av ett av högsta domstolen år 1955 meddelat

beslut (NJA 1955 avd. I s. 513) framgår att domstolen funnit hinder

icke möta att, då fastighetsägare gjort sig skyldig till sådan försummelse

varom talas i 18 kap. 6 § rättegångsbalken, ålägga honom att betala de

kostnader han därigenom åsamkat motparten. Avgörandet var ej enhälligt.

Den omständigheten att i rättsfallet fråga var om tillämpning av byggnadslagen

synes icke inverka på de slutsatser man är berättigad att draga av

detsamma, eftersom byggnadslagen i förevarande hänseende hänvisar till

expropriationslagen.

Bestämmelser av expropriationsrättsligt innehåll finnes vid sidan om

expropriationslagen i ett stort antal andra lagar. Principerna för fördelning

av de med förfarandet förenade kostnaderna har därvid i några fall

utformats i enlighet med expropriationslagen, men i flertalet fall har andra

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

3

grundsatser följts. I några fall återfinnes skilda principer i en och samma

lag. Detta gäller t. ex. byggnadslagen som ålägger den som påkallar

inlösen av mark att betala fastighetsägarens rättegångskostnader enligt

samma regler som gäller i expropriationslagen (137 § byggnadslagen) dock

med den modifikationen att rättegångsbalkens allmänna regler skall gälla

då yrkande om inlösen ogillas (138 § byggnadslagen). I de fall stad till

följd av generalplans fastställelse på grund av bestämmelsen i 22 § byggnadslagen

förpliktas utgiva ersättning skall staden betala uppkommande

rättegångskostnader, såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna

finner skäligt annorlunda förordna (23 § andra stycket byggnadslagen).

Expropriationslagens principer i fråga om kostnadsfördelning gäller i

lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter

m. in. (i fråga om jordlösen; 14 § 1 inom.), lagen den 27 juni 1902

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

(1 § sista stycket) och lagen den 3 0 juni 1947

0 m tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom

(2 §).

Ett flertal lagar av expropriationsrättsligt innehåll saknar särskilda bestämmelser

i förevarande ämne eller har sådana bestämmelser endast beträffande

viss del av förfarandet. Exempel på det sistnämnda fallet erbjuder

ensittarlagen, som kan sägas innefatta rätt till expropriation

till förmån för enskild. Förfarandet är anordnat som en lantmäteriförrättning

med möjlighet till besvär till ägodelningsrätt. Lagen stadgar endast

att kostnad för förrättning, fastställelse och löseskillingsfördelning

skall betalas av nyttjanderättshavaren (15 §). Vid ägodelningsrätten och

högre instanser gäller rättegångsbalkens allmänna regler om rättegångskostnader

i tvistemål.

Kungl. förordningen den 16 maj 1884 angående patent

föreskriver att patent under vissa förutsättningar kan tvångsvis upplåtas

till allmänhetens fria begagnande eller utövas för statens räkning.

Patentinnehavaren är därvid berättigad till »full ersättning». Träffas ej

överenskommelse härom skall frågan avgöras av domstol (17 §). Särskilda

bestämmelser om rättegångskostnader är ej givna, varför rättegångsbalkens

allmänna bestämmelser om rättegångskostnader i tvistemål får anses gälla.

Lösen och annan ersättning enligt 4 kap. gruvlagen den 3 juni

1 9 3 8 skall bestämmas vid förrättning av bergmästare och gode män

(38 §). Talan mot sådan förrättning fullföljes i denna del till allmän domstol,

där rättegångsbalkens allmänna regler synes bli tillämpliga.

Enligt 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen har arrendator i vissa

fall förköpsrätt till den arrenderade jorden enligt vad därom närmare stadgas

i eu den 22 december 1943 meddelad lag i ämnet. Särskilda bestämmelser

om rättegångskostnad är icke heller här meddelade. Detsamma

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

gäller om det slag av tvångsförvärv varom talas i9§ jordförvärv slagen.

Allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 föreskriver

att ersättning för förnödenhet, som med stöd av lagen ställes till

kronans förfogande, skall bestämmas av vissa i lagen närmare angivna

administrativa organ. Besvär över ersättningsbesluten handlägges av ett

centralt administrativt organ såsom sista instans. Bestämmelser om kostnadsersättning

är icke meddelade, vilket innebär att förvaltningsrättens

regler om rätt till ersättning för kostnader i administrativ process får

anses gälla. Innebörden av dessa icke lagfästa regler är emellertid oklar.1

Lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar föreskriver

att i mål om ersättning för upplåtelse av mark till väg väghållaren

skall vidkännas å ömse sidor uppkomna rättegångskostnader, såvitt ej

domstolen (»ägodelningsrätten») med hänsyn till omständigheterna finner

skäligt annorlunda förordna (23 §). Principen synes att döma av det återgivna

uttryckssättet vara begränsad till första instans. För förfarandet i

överrätt hänvisar nämligen lagen till de bestämmelser om mål som anhängiggjorts

genom stämning som finnes i jorddelningslagen, vilken i sin tur i detta

hänseende hänvisar till rättegångsbalkens allmänna bestämmelser om rättegångskostnader

i tvistemål.2

Lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar innehåller

ävenledes bestämmelser av expropriationsrättsligt innehåll. Ersättning

skall utgå bl. a. för mark som tages i anspråk för en enskild väg.

Förfarandet är utformat på olika sätt beroende på om fråga är om väg

inom område med tätare bebyggelse (3 kap.) eller icke (2 och 4 kap.).

I båda fallen handlägges ärendet till en början vid förrättning. Besvär

över förrättningen handlägges i ärenden enligt 3 kap. hos länsstyrelsen men

eljest av ägodelningsrätten. För vägfrågor som på detta sätt kommer under

ägodelningsrättens prövning innehåller lagen icke några särskilda bestämmelser

om rättegångskostnader utan hänvisar beträffande förfarandet i

allmänhet till vad som gäller för klagan över avslutat laga skifte (38 §

andra stycket), vilket i förevarande fråga innebär att rättegångsbalkens

allmänna regler om rättegångskostnad i tvistemål gäller. — Är 3 kap. i

lagen om enskilda vägar tillämpligt skall ersättningsfrågan genom stämning

hänskjutas till domstol (ägodelningsrätt). Om kostnaderna i denna

rättegång föreskrives, att vägsamfälligheten skall vidkännas såväl sina

egna som motpartens rättegångskostnader, såvida ej domstolen (»rätten»)

med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna (86 §

fjärde stycket). Eftersom lagen här — i motsats till lagen om allmänna

1 Se exv. Munktell, Rättegångskostnader i administrativ process, Uppsala 1937, s. 20 it; Sundberg,

Allmän förvaltningsrätt, Sthlm 1955, s. 353 ff. Herlitz, Författningsförfarandet, SOU

1946:69, s. 215 f.

2 Jfr Bexelius och Körlof, Väglagarna, Sthlm 1958, s. 60 f.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959 5

vägar — använder uttrycket »rätten» i stället för »ägodelningsrätten» synes

principen i detta fall gälla alla instanser.

På samma sätt som i 3 kap. lagen om enskilda vägar har frågan lösts i

strandlagen (6 §) och natur skydd slagen (31 §), båda tillkomna

år 1952.

Vattenlagen innehåller ett flertal bestämmelser av expropriationsrättsligt

innehåll. Mål härom handlägges som ansökningsmål. I dessa mål

tillämpas beträffande ersättning för kostnader olika principer i första instansen

och överinstanserna. I första instans tillämpas en princip som

ganska nära överensstämmer med expropriationslagen (VL 11: 65). Sökanden

skall sålunda ersätta motparten dennes »nödiga» kostnader. En olikhet

mot expropriationslagen är att motparten enligt uttryckligt stadgande

kan åläggas betala sökanden sådan kostnad som vållats denne av vårdslöshet

eller försummelse från motpartens sida. -— I överinstanserna (vattenöverdomstolen

och högsta domstolen) gäller rättegångsbalkens regler om

rättegångskostnad i tvistemål (VL 11: 1), vilket innebär att den tappande

i princip skall ersätta den vinnande hans kostnader.1

Samma princip återfinnes i lagen den 28 juni 1918 om rätt

att över annans mark framdraga ledning för vatten

till husbehovsförbrukning, som föreskriver att ersättningsfrågor

som kan uppkomma på grund av lagen skall handläggas av allmän

underrätt i orten. Beträffande därvid uppkommande kostnader gäller att

käranden skall ersätta motparten nödiga kostnader i första instans (6 §).

I övrigt får rättegångsbalkens allmänna regler anses gälla.

Lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad

fiskerätt innehåller — i likhet med sistnämnda båda lagar —

skilda bestämmelser om ersättning för rättegångskostnader i första instans

och överinstanserna. I första instans (fiskevärderingsnämnd) gäller samma

regler som i expropriationslagen. I likhet med denna saknar även 1950 års

lag i fråga om förfarandet i första instans uttryckliga bestämmelser om

kronans rätt till kostnadsersättning. I överrätterna skall kronan i princip

svara för sina egna rättegångskostnader. Sådana kronans rättegångskostnader

som i överinstans föranledes av motpartens försummelse eller vårdslöshet

i rättegången skall dock motparten ersätta kronan. — I fråga om

motpartens kostnader i överinstans tillämpas i första hand rättegångsbalkens

allmänna regler med den inskränkningen att kronan skall betala

kostnad som åsamkas motparten genom att kronan fullföljt talan (6 §

första stycket tredje punkten). Utskottet återger nedan i ett särskilt avsnitt

vissa uttalanden vid tillkomsten av dessa bestämmelser.

1 Norrländska vattenkraftutredningen har i sitt år 1957 avgivna betänkande (stencilerat)

föreslagit den ändringen att sökande i vattenmål skall, oavsett utgången, själv svara för sina

egna kostnader i alla instanser (s. 163 f.).

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

Frågans tidigare behandling

Den princip som bär upp 67 § expropriationslagen kan spåras tillbaka

till 1866 års förordning angående jords eller lägenhets avstående för allmänt

behov. För att belysa de motiv som bär upp den gällande expropriationslagens

ståndpunkt må anföras följande uttalande av den kommitté,

vars år 1910 avgivna förslag låg till grund för 1917 års lagstiftning.1

Kommittén för sin del finner emellertid övervägande billighetsskäl tala

för att en sakägare, utan risk att drabbas av någon kostnad, skall kunna

få egendomens värde bestämt av sakkunniga och opartiska värderingsmän.

Att han icke utan vidare vill godkänna den exproprierades anbud

behöver nämligen icke bero på någon tredska, även om uppskattningen

sedermera skulle visa, att anbudet är tillfredsställande. Det är möjligt att

sakägaren, som kanske aldrig haft en tanke på att avhända sig sin egendom,

icke själv känner dennas saluvärde. Den då behövliga utredningen

bör göras på den exproprierandes bekostnad.

Den efter 1959 års expropriationsreform gällande lydelsen av 67 §, som

enligt det ovan sagda icke torde innebära någon egentlig avvikelse från

vad som förut gällde, återgår på ett förslag av den år 1946 tillsatta markutredningen.

I yttrande över markutredningens förslag anförde Göta hovrätt att enligt

förslaget fastighetsägaren i princip ägde ovillkorlig rätt till ersättning för

expropriationskostnad jämväl i överinstans. Fastighetsägarens behöriga intressen

syntes emellertid kunna tillgodoses utan en bestämmelse av så vidsträckt

innebörd. Hovrätten ansåg, att rätten till ersättning för expropriationskostnad

borde begränsas sålunda, att ovillkorlig sådan rätt borde —

borsett från de i förslaget genom hänvisning till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

angivna begränsningarna — gälla allenast i fråga om expropriationskostnad

i första instans samt att i övrigt rättegångsbalkens bestämmelser

om rättegångskostnad i tvistemål borde tillämpas, dock med det tilllägget,

att överinstans borde, oavsett nämnda bestämmelser, äga att, där så

funnes skäligt, tillerkänna fastighetsägare ersättning för kostnader vid instansen

i fråga.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, fann det dock

icke påkallat att stadga särskild inskränkning med avseende å kostnaderna

i hovrätt och högsta domstolen (prop. nr 184/1949 s. 249).

Herr Nilsson i Kristinehamn hemställde i motionen 11: 530 i anledning av

propositionen, att bestämmelsen om expropriationskostnad måtte omarbetas

på sätt Göta hovrätt förordat.

Andra lagutskottet fann meningsskiljaktighet ej råda om att fastighetsägaren

borde, med de inskränkningar som föranleddes av hänvisningarna

till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, vara berättigad till ersättning för

kostnader å målet i första instans (utlåtande nr 34/1949 s. 54). Enligt pro
-

1 NJA 1918 avd. II s. 257.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

7

positionen var fastighetsägaren med nämnda inskränkningar berättigad till

ersättning även för kostnader å målet i överrätt. Utskottet, som icke kunde

förorda ett frångående av Kungl. Maj :ts förslag, anförde till stöd för sin

ståndpunkt följande.

Det torde vara obestridligt, att propositionens förslag giver expropriat,

även om han utan bärande skäl fullföljt talan i överinstans, rätt att av den

exproprierande få ersättning för kostnaden även därstädes. Detta är för

visso icke tillfredsställande. En regel som den i motionen föreslagna torde

emellertid vara än betänkligare. Tvistefrågan kommer väl nästan undantagslöst

att gälla värdet av det exproprierade eller uppskattning av viss skada

eller visst intrång. De främst i den exproprierandes intresse tillkomna reglerna

för fastighetsvärderingen äro i hög grad invecklade och svårbemästrade.

Det torde därför ej kunna begäras, att den enskilde expropriaten skall

kunna helt bedöma, huruvida expropriationsdomstolen riktigt tillämpat värderingsreglerna.

Därest man, såsom kan väntas bli fallet genom sådana

rättegångskostnadsbestämmelser som i motionen föreslagits, skulle åstadkomma,

att expropriater med hänsyn till kostnadsrisken ej skulle våga fullfölja

målen i högre instans, skulle lätt bland expropriaterna kunna uppkomma

en allmän känsla av otrygghet och rättsosäkerhet, vilket, även om den

icke är sakligt grundad, likväl icke kan vara ur allmän synpunkt lyckligt.

Att gå längre i inskränkande riktning än till fall, där expropriaten för en

helt ogrundad talan och inser eller åtminstone bort inse detta, synes ej

kunna ifrågakomma. Emellertid torde det vid sådana värderingstvister, varom

här är fråga, vara mycket svårt att bedöma, när en expropriat kan anses

ha insett eller bort inse att hans talan är helt ogrundad.

Utskottets utlåtande, som ej på denna punkt var enhälligt, godkändes av

riksdagen. För debatten i kamrarna hänvisas till kamrarnas protokoll (I: 31

s. 5 ff.; II: 31 s. 93 ff.; II: 32 s. 3 ff.)- I

I motionen II: 72 till 1953 års riksdag hemställde herrar Andersson i Ronneby

och Petterson i Degerfors »att riksdagen ville i skrivelse hos Kungl.

Maj:t anhålla om utredning angående en ändrad ordning för expropriationsmålens

handläggning i syfte att säkerställa en snabbare och smidigare

handläggning av dessa mål; samt att om den oinskränkta möjligheten att

fullfölja expropriationsmål till högre instans bibehålies, expropriationslagens

bestämmelser i 67 § om expropriationskostnad omarbetas på sätt

Göta hovrätt tidigare förordat».

Huvudmotivet för 1953 års motionärer var önskemålet att påskynda expropriationsförfarandet.

I yttranden över motionen framhöll Svenska stadsförbundet

att motionen syntes vara ägnad att i hög grad påskynda handläggningen

av expropriationsmålen. Landskommunernas förbund ansåg att

frågan knappast kunde förbigås. Enligt Svea hovrätt förelåg icke tillräcklig

anledning att upptaga denna detaljfråga till omprövning, och hovrätten över

Skåne och Blekinge kunde ej tillstyrka en sådan ändring som motionärerna

föreslagit.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade bl. a.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

Det ställer sig svårt för hovrätten att på grund av den begränsade erfarenhet

hovrätten har av stadgandets tillämpning göra något bestämt uttalande

i fråga, huruvida stadgandet leder till sådana olägenheter som antydas i

motionen. Det synes doek knappast kunna bestridas, att bestämmelsen kan

få mindre önskvärda konsekvenser, och med hänsyn härtill kan det —

trots den korta tid bestämmelsen varit i tillämpning — vara skäl att överväga,

huruvida icke bestämmelsen bör ändras. En sådan ändring som motionärerna

föreslagit kan hovrätten emellertid icke tillstyrka. Den hävdvunna

regeln, att den exproprierande skall bära motpartens kostnader under expropriationsförfarandet,

bör i princip gälla även i överrätt. Det är enligt hovrättens

mening endast i vissa undantagsfall, såsom när expropriaten fullföljer

talan utan att skälig anledning därtill finnes, som det är motiverat

att expropriaten själv får svara för kostnaderna i överinstansen. Beträffande

stads inlösen av mark enligt byggnadslagen stadgas i 23 § andra stycket

samma lag, att staden skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader,

såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda

förordna. En bestämmelse om kostnaderna i expropriationsmål i

överrätt synes lämpligen kunna utformas efter mönster av detta stadgande,

vartill motsvarighet även finnes i andra lagar.

Svea hovrätt yttrade bl. a.

Bestämmelserna i 67 § expropriationslagen angående rättegångskostnader

synas enligt hovrättens erfarenhet hitintills icke ha lett till missbruk av

fullföljdsrätten. Ej heller ha i de av hovrätten prövade målen kunnat förmärkas

någon större benägenhet hos expropriaterna att införskaffa en alltför

vidlyftig utredning. Även om skäl kunna anföras för att begränsa

expropriats rätt till ersättning för kostnader i överrätt, torde det därför

icke föreligga tillräcklig anledning att nu upptaga denna detaljfråga till

omprövning. Skulle emellertid en ändring anses påkallad och utredning

härom komma till stånd, synes lämpligt att därvid upptagas till bedömande

motsvarande spörsmål på närliggande områden, nämligen vid tvister om

ersättning enligt byggnadslagen, vattenlagen, 1943 års lag om allmänna

vägar och 1939 års lag om enskilda vägar, i vilka lagar f. n. finnas bestämmelser

av delvis annat innehåll än expropriationslagens.

Svenska stadsförbundet yttrade i förevarande hänseende.

Den av motionärerna föreslagna ändringen av bestämmelserna om expropriationskostnad

synes vara ägnad att i hög grad påskynda handläggningen

av expropriationsmålen. Härigenom undvikes onödiga överklaganden i högre

instans. Vidare tvingas expropriaten att därigenom koncentrera bevisningen

till första instans. Då utredningskostnaderna i högre instanser vid en

riktig processföring regelmässigt få anses vara relativt obetydliga torde

några berättigade intressen från expropriatens sida att under alla förhållanden

där få sina expropriationskostnader ersatta icke lida intrång. Av

hittills gjorda erfarenheter kan man heller icke sluta sig till att överrättsprövningen

varit av större betydelse i de frågor som kräva den huvudsakliga

utredningen, nämligen själva värderingsfrågorna.

I utlåtande över motionerna yttrade tredje lagutskottet (nr 31/1953

s. 13 ff.).

Utskottet finner åtskilliga omständigheter tyda på att hittills uppnådda

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959 9

resultat av 1949 års reform icke i alla avseenden motsvarar vad man väntade,

då lagändringarna genomfördes. Emellertid torde säker grund för

bedömande av reformens verkningar på längre sikt ännu icke ha vunnits.

Först sedan dom meddelats i ett mera avsevärt antal expropriationsmål

såväl i första instans som i överinstanserna, torde det finnas tillräckligt

material för den av motionärerna begärda utredningen. I varje fall gäller

detta, om man på en ny utredning ställer det anspråket, att den skall ställa

frågan i ett väsentligt annat läge än vid 1949 års riksdag.

Vad utskottet ovan anfört om att en utredning bör grundas på mera

omfattande erfarenheter rörande den nuvarande lagens verkningar gäller

även frågan om rättegångskostnaderna. Härtill kommer, att de siffror Svea

hovrätt anfört närmast tyder på att omotiverade överklaganden från expropriatens

sida icke förekommer i en omfattning, som inger betänkligheter.

Utskottet har icke skäl anta, att orsaken till att expropriat i jämförelsevis

få fall har överklagat skulle vara att kommunerna av motvilja mot expropriationsförfarandet

i dess nuvarande utformning ger vika för oberättigade

krav av expropriaten. Skulle under en längre tid fullföljdsrätten befinnas

vara i obehörig mån utnyttjad av expropriater, torde emellertid detta utgöra

anledning att ta upp frågan om rättegångskostnaderna i expropriationsmål

till en mera ingående prövning. Med hänsyn till vad nu sagts kan

utskottet icke heller förorda bifall till denna del av motionärernas hemställan.

Utskottets utlåtande, som var enhälligt, godkändes av riksdagen. Debatt

förekom i andra kammaren (II: 30 s. 80 ff.).

Uttalanden vid tillkomsten år 1957 av gällande bestämmelser i lagen

den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt1

Eftersom bestämmelserna i lagen om ersättning för mistad fiskerätt (se

ovan s. 5) — tillkomna år 1957 — är de modernaste av jämförliga lagar skall

här redovisas vissa uttalanden i samband med bestämmelsernas tillkomst.

Utskottet erinrar därvid om att ändringarna år 1957 i 1950 års lag genomfördes

i två etapper. Huvudsyftet var vid den första att införa fullföljdsrätt

för kronan, och vid den andra att ombilda fiskevärderingsnämnden från

ett administrativt organ till en domstol. Fullföljd av talan mot nämndens

avgöranden sker därefter med förbigående av allmän underrätt direkt till

hovrätt.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, uttalade i samband

med reformens första etapp att man vid införandet av fullföljdsrätt

för kronan borde tillse att rättegångskostnadsfrågan reglerades på ett för

sakägarna gynnsamt sätt. Remissinstanserna hade i allmänhet förordat att

bestämmelserna i ämnet utformades i överensstämmelse med expropriationslagens

regler. Departementschefen anmärkte emellertid härtill.

1 NJA 1957 avd. II s. 268, 282, 283.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

En sådan för sakägarsidan gynnsam ordning kan emellertid innebära

en viss frestelse att draga ut på processen, och jag vill erinra om att det

visat sig finnas en ganska stark opinion för en uppmjukning till den exproprierandes

förmån av expropriationslagens regel beträffande rättegångskostnaderna

i överinstansen (se tredje lagutskottets utlåtande 1953:31).

Tvister om ersättning av nu förevarande slag kan på grund av den dubbla

anordningen med såväl fiskevärderingsnämnder som fullständig domstolsprövning

föras genom fyra instanser. Jag anser mig därför icke kunna förorda

att för dessa ersättningsmåls vidkommande en reglering, likartad med

expropriationslagens, införes i vidare mån än såvitt avser rättegången i

underrätt. I fråga om rättegången i överinstanserna i dessa mål torde i princip

böra gälla att ersättningssökande, som tappar målet, skall vara berättigad

till gottgörelse för kostnader å detsamma endast i den utsträckning kostnaderna

föranletts av fullföljd talan från kronans sida. I övrigt bör allmänna

regler tillämpas beträffande rättegångskostnaderna i högre rätt.

Givetvis bör i likhet med vad fallet är i expropriationslagen genom hänvisning

till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken göras förbehåll för rättegångsmissbruk

o. d.

Lagrådet yttrade.

Vad angår rättegångskostnaderna kan ifrågasättas, om icke även i hovrätt

och högsta domstolen borde gälla samma regler som i expropriationsmål.

Måhända är det dock vanskligt att gå så långt i hithörande ärenden, där

värderingen måste bli mer skönsmässig än vanligt. Viss hänsyn bör också

tagas till vad som nu gäller när enskild part klandrar fiskevärderingsnämnds

beslut. De enskilda parterna synas skäligen tillgodosedda, om det stadgas,

att där ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, kronan

städse skall själv vidkännas sina kostnader i hovrätten eller högsta domstolen,

så ock kostnad som åsamkas motpart genom att kronan fullföljt talan.

I övrigt kunna allmänna regler gälla. I

I samband med reformens andra etapp uttalade chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Lindell, att förslaget innebar att kronan i princip skulle

vidkännas sina egna kostnader, liksom sådan kostnad som åsamkades kronans

motpart genom att kronan fullföljde talan. Sådan ersättningssökande,

som själv klagade och tappade, skulle få bära sin egen kostnad. Departementschefen

fortsatte.

Detta är en modifiering till den ersättningssökandes förmån av de allmänna

regler som gäller för kostnader i överrätt men går icke så långt som

till den i expropriationsmål tillämpade ordningen, vilken innebär att sakägaren

i princip alltid är tillförsäkrad gottgörelse för sina kostnader ej blott

i underrätten utan även i överrätterna. Förslaget överensstämmer i huvudsak

med den regel för kostnaderna i överrätterna som antogs i samband

med att fullföljdsrätt för kronan i fiskeersättningsmål infördes. Dåvarande

departementschefen anförde i samband med denna reform, att den för

sakägarsidan gynnsamma ordning som gäller i expropriationsmål kan innebära

en viss frestelse att draga ut på processen och att det visat sig finnas en

ganska stark opinion för en uppmjukning till den exproprierandes förmån

av expropriationslagens regel beträffande rättegångskostnaderna i överinstanserna

(prop. 1957: 129 s. 19). Den omständigheten att nämnden och

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

underrätten nu sammanslås till en instans av domstolskaraktär, så att

alltså hovrätten blir första klagoinstans, synes ej utgöra tillräcklig anledning

att frångå denna ståndpunkt. Jag anser mig därför ej kunna tillmötesgå

av Advokatsamfundet och Riksförbundet Landsbygdens folk framförda

yrkanden om ytterligare modifiering av rättegångskostnadsregeln till förmån

för den ersättningssökande utan tillstyrker promemorians förslag som

även överensstämmer med vad lagrådet förordat.

Yttranden över 1959 års motioner

Bland remissinstanserna är meningarna delade. Motionen tillstyrkes av

Göta hovrätt, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund;

sistnämnda förbunds yttrande är dock icke enhälligt. Motionen har

avstyrkts — på skilda grunder och mer eller mindre bestämt — av Svea

hovrätt, försvarets civilförvaltning, Sveriges advokatsamfund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Sveriges fastighetsägareförbund, samt en minoritet

inom styrelsen för Svenska landskommunernas förbund.

Göta hovrätt finner den av motionärerna framförda kritiken mot nuvarande

bestämmelser berättigad. Hovrätten erinrar om sitt här ovan (s. 6)

omnämnda yttrande vid tillkomsten av 1949 års lagstiftning, varvid hovrätten

framförde invändningar av samma innebörd. Erfarenheterna sedan

dess på den avdelning av hovrätten, där expropriationsmålen behandlas,

har bekräftat den mening hovrätten då uttalade, och hovrätten anser den

nuvarande ordningen otillfredsställande. Hovrätten tillstyrker därför obetingat,

att en utredning i motionernas syfte kommer till stånd.

Svenska stadsförbundet, som ävenledes tillstyrkt motionerna, hänvisar

till sitt yttrande (se ovan s. 8) över 1953 års motioner i ämnet och yttrar nu.

Stadsförbundet vill i allt väsentligt ansluta sig till de synpunkter som

förbundet framförde i sitt år 1953 avgivna yttrande. Den tid som nu förflutit

sedan expropriationslagstiftningen reformerades år 1949 och den erfarenhet

som vunnits sedan lagens ikraftträdande torde, såsom motionärerna

framhållit, kunna ge tillräckligt underlag för en omprövning av

frågan om rättegångskostnaderna i expropriationsmål. I praktiken har det

visat sig att det nuvarande systemet i många fall leder till onödigt omständliga

och kostsamma utredningar i expropriationsmålen. Vidare vill

styrelsen vitsorda riktigheten av motionärernas påstående att de beräknade

kostnaderna för en expropriationsrättegång ofta spelar en betydande roll

när kommunerna bedömer vilket pris som skall kunna betalas vid frivilliga

markförvärv.

En majoritet inom styrelsen för Svenska landskommunernas förbund

tillstyrker motionerna. I enlighet härmed är förbundets yttrande avfattat.

En kommuns behov av mark kan aktualiseras i olika sammanhang då

fråga uppkommer om främjande av något ändamål, som kommunen med

stöd av den allmänna kompetensregeln i kommunallagen är berättigad eller

jämlikt någon specialförfattning är skyldig eller befogad att tillgodose.

Motionärerna ha framhållit bostadsförsörjningen såsom eu viktig kom
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

munal uppgift och därvid erinrat om att möjlighet till expropriation numera

tillskapats för åstadkommande av en fri tomtmarknad. I fråga om

detta ändamål äro olägenheterna av ett utdraget expropriationsförfarande

särskilt framträdande. Expropriationsmöjligheten blir därför icke sällan

illusorisk för en kommun, som anser sig icke kunna taga risken av ett

tidsödande och kostsamt expropriationsförfarande, med vilket kommunen

med hög grad av sannolikhet kan räkna med hänsyn till utformningen av

expropriationslagens regler om expropriationskostnaden. Expropriatens

möjligheter att kostnadsfritt kunna fullfölja ett expropriationsmål i högre

instans kunna lätt utnyttjas för spekulationer i en markvärdestegring,

vilka torde te sig främmande för expropriationslagens intentioner.

Två av ledamöterna i förbundets styrelse, herrar Pålsson i Lit och Nilsson

i Göingegården, har ansett att förbundet bort avstyrka motionerna.

Reservanterna har framhållit bl. a. att en begränsning av rätten till ersättning

för rättegångskostnader att gälla allenast första instans synes kunna

äventyra den enskildes rättssäkerhet.

Svea hovrätt anför i sitt avstyrkande yttrande, att vissa skäl i undantagsfall

kunde tala för en ändrad utformning av 67 § expropriationslagen,

men att övervägande skäl dock talade för ett bibehållande av stadgandet

i dess nuvarande lydelse. Hovrätten anser det också vara en förtjänst hos

den nuvarande regeln att den är enkel och klar samt att den därför icke

kan i tillämpningen bereda parterna några överraskningar. I varje fall

synes detta detalj spörsmål knappast vara av den vikt att det bör upptagas

för sig. Därmed kan alltså enligt hovrättens mening lämpligen anstå till

en mera allmän översyn av expropriationslagstiftningen. Hovrätten anför

vidare

Såsom även i andra sammanhang framhållits synes bestämmelsen i 67 §

expropriationslagen lämna möjlighet för expropriat att på expropriandens

bekostnad utan fog fullfölja talan; och det har likaså gjorts gällande, att

expropriat kunnat på expropriandens bekostnad företaga onödiga och dyrbara

utredningar. Vad angår 18 kap. 6 § rättegångsbalken måste nog anses,

att detta lagrum, med hänsyn till de stora krav som uppställas för dess

tillämplighet, är av mera teoretisk än praktisk betydelse. Stadgandet i

18 kap. 8 § rättegångsbalken däremot torde i högre grad fylla en praktisk

funktion. Att det enligt hovrättens erfarenhet doek hittills ej vunnit någon

avsevärd tillämpning i expropriationsmål synes snarast tyda på att sådana

missförhållanden i avseende på utredningen, vilka lagrummet avser att

stävja, förekommit endast i undantagsfall. Otvivelaktigt förhåller det sig

emellertid så, att de inskränkningar i expropriatens rätt till ersättning för

sina kostnader, som föreligga på grund av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken,

äro av ganska ringa betydelse. Det skulle därför kunna synas

önskvärt med en regel, vilken förhindrade onödig fullföljd av talan och

begränsade expropriatens benägenhet att på expropriandens bekostnad verkställa

onödigt omfattande och dyrbara utredningar.

Vid bedömandet av denna fråga måste å andra sidan beaktas, att expropriation

är en form för tvångsförvärv av ägande- eller nyttjanderätt till

fastighet och att det därför är rimligt att expropriaten genom en lämplig

utformning av rättegångskostnadsreglerna erhåller möjlighet att tillvara
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 dr 195!)

13

taga sitt berättigade intresse av ersättning för expropriationen. Angående

denna utformning ha delade meningar yppats främst med avseende å

kostnaderna i överrätterna. Frågan har också lösts på varierande sätt i

olika med expropriationslagen besläktade lagar, t. ex. vattenlagen, byggnadslagen,

väglagstiftningen och lagen om ersättning för mistad fiskerätt

(betr. vattenlagen kan erinras om norrländska vattenkraftutredningens

uttalanden ang. rättegångskostnaderna i vattenmål).

Införandet av särskilda expropriationsdomstolar och av möjlighet att

föra talan mot avgöranden även i rena värderingsfrågor har enligt hovrättens

mening medfört ökad rättssäkerhet och enhetlighet i rättstillämpningen.

Ehuru de genom 1949 års lagstiftning införda nya värderingsreglerna

nu hunnit prövas i många mål, uppkomma enligt hovrättens erfarenhet

alltjämt ofta vanskliga problem, och med hänsyn till önskvärdheten

av eu enhetlig rättstillämpning måste det anses vara en fördel att sådana

problem bringas under högre instansers prövning. Så t. ex. är frågan, huruvida

viss skada är ersättningsgill i expropriationsväg eller icke, ofta svårbedömd.

Beträffande värderingsgrunderna för skogsmark och växande skog

äro åsikterna hos den skogliga expertisen starkt delade. Motsvarande gäller

ersättningsgrunderna vid expropriation för tätbebyggelse, häri inräknade

fall av inlösen enligt byggnadslagen. Särskilt vid kommuners förvärv av

större råmarksområden förekommer ej sällan, att expropriation tillämpas

i förhållande till en eller ett fåtal ägare och att avgörandet i expropriationsmålet

sedermera lägges till grund för avtal med övriga ägare. I dylikt

fall böra kostnaderna i det enskilda målet ställas i relation till det totala

markförvärvet. Det kan ej heller bortses från att skada eller intrång, som

måhända ur kommunens synpunkt framstår som obetydligt, ter sig väsentligt

för den enskilde fastighetsägaren. Detta gäller särskilt de grupper av

ägare som ha sitt hem eller driva sin verksamhet på fastigheten i fråga.

Vid bedömning av de olika synpunkter som nu anförts synes hovrätten

övervägande skäl tala för att bibehålla den nuvarande regeln om ansvaret

för rättegångskostnader i expropriationsmål. Även i sådana fall där hovrätten

icke bifaller expropriats talan — det betonas ju i motionen särskilt

att nämnda regel skulle föranleda expropriat att onödigtvis fullfölja talan

— äro de i målen till bedömning föreliggande frågorna ofta av sådan natur

att det ändock kan göras gällande, att fullföljden varit motiverad. I dylika

fall vore det obilligt om expropriaten skulle nödgas stå sina kostnader i

överrätten och än mer otillfredsställande att han skulle ersätta expropriandens

kostnader.

Med hänsyn till att motionärerna synas utgå från, att expropriater ofta

missbruka de fördelar (»7 § expropriationslagen ger dem, vill hovrätten

framhålla, att hovrättens hittillsvarande erfarenhet icke ger belägg för

sådant missbruk. Detta gäller såväl i fråga om själva fullföljandet av talan

som beträffande verkställandet och åberopandet av alltför vidlyftiga utredningar.

För alt belysa i vilken mån och av vilken part talan fullföljes

i expropriationsmål samt i vilken mån expropriationsdomstolens dom fastställes

eller ändras må följande statistiska uppgifter lämnas.

Enligt inhämtad upplysning från statistiska centralbyrån ha expropriationsdomstolarna

inom hovrättens domkrets under tiden från den 1 april

1950 till 1957 års utgång avgjort 770 mål. (Inom centralbyrån tillgängligt

material föreligger ej bearbetat för senare tid.) Under tiden från den 1

april 1950 intill (lagen för hovrättens yttrande ha lill hovrätten inkommit

73 dylika mål, av vilka 09 avgjorts. 1 24 av dessa mål (av vilka 22 av
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

gjorts) ha båda parterna fullföljt talan, i 13 mål (samtliga avgjorda) har

enbart exproprianden klagat och i 36 mål (av vilka 34 avgjorts) har enbart

expropriaten klagat. Hovrättens avgöranden i målen gruppera sig på följande

sätt:

Talan fullföljd av

ej ändring.........

exproprianden vann

expropriaten vann

båda

parter

enbart

enbart

expro-

priand

expro-

priat

totalt

7

5

22

34

6

8

—

14

9

—

12

21

22

13

34

69

Det nu redovisade materialet ger vid handen, att antalet mål, som fullföljes

från expropriationsdomstol till hovrätt, är mycket litet och icke ens

torde uppgå till 8 procent av hela antalet i första instans avgjorda mål. Det

framgår också att i de 56 mål, i vilka expropriat klagat, hans talan helt eller

delvis bifallits i 21 fall eller 37,5 procent medan motsvarande antal för

expropriand äro 35 resp. 14, vilket innebär att expropriand fått bifall, helt

eller delvis, till sin talan i 40 procent av de av honom fullföljda målen.

Beloppet av de rättegångskostnader för hovrättsprocessen, som under de

nu förflutna nära nio åren tillerkänts expropriater, uppgår i genomsnitt

till 2 030 kronor per mål i 66 mål; i två fall har sådan ersättning ej begärts;

i ett fall ha kostnaderna kvittats.

Svea hovrätts erfarenheter bekräftas till viss del av det yttrande som

avgivits av försvarets civilförvaltning. Ämbetsverket hänvisar till andra

lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 34/1949 (återgivet ovan

s. 7) och sammanfattar sin åsikt på följande sätt.

Civilförvaltningens erfarenhet ger icke stöd åt uppfattningen att rätten

till fullföljd i hovrätt mot expropriationsdomstolarnas domar skulle ha

obehörigen utnyttjats. I motsats till motionärerna har civilförvaltningen

den erfarenheten, att domstolarna noga prövat skäligheten av yrkade ersättningar

för rättegångskostnader och att de vid utdömande av ersättning

för sådana kostnader bemödat sig om att göra en rimlig avvägning mellan

å ena sidan fastighetsägarens intresse av att få fastigheten riktigt värderad

och å andra sidan expropriantens intresse av att hålla rättegångskostnaderna

nere. Av ett par domstolar ha sålunda i olika fall begärda kostnader

för sakkunniga ogillats eller jämkad ersättning utdömts.

På grund av vad ovan anförts samt enär — med hänsynstagande till att

expropriationsmålen mer eller mindre påtvingas vederbörande — en inskränkning

i expropriatens nuvarande rätt att erhålla ersättning för rättegångskostnad

icke utan fog kunde uppfattas som en försvagning av rättssäkerheten,

finner civilförvaltningen någon ändring i fråga om rättegångskostnadernas

gäldande i expropriationsmål icke böra vidtagas.

Även Sveriges advokatsamfund anser att andra lagutskottets och riksdagens

uttalande år 1949 alltjämt äger giltighet. Samfundet, som därför avstyrker

motionerna anför.

Den begränsning av den exproprierandes ersättningsskyldighet som följer

av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken omnäinnes i motionerna. I anslut
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr i9 år 1959

ning härtill anför motionärerna: »Men denna inskränkning synes ha mera

teoretiskt än praktiskt värde, då det självfallet är svårt att avgöra om expropriaten

tredskar och vad han kan ha insett eller bort inse sakna fog i dylika

sammanhang.» Bortsett ifrån att detta uttalande tyder på en viss underskattning

av en domstols möjligheter att bedöma i vad mån förutsättningarna

för tillämpning av 18 kap. ti § rättegångsbalken föreligger, är uttalandet i

så måtto missvisande, att detsamma endast anknyter till sistnämnda stadgande

men däremot icke antyder den viktiga begränsning av ersättningsskyldigheten

som följer av 18 kap. 8 § rättegångsbalken. Av detta lagrum

tramgår atl skyldigheten att ersätta rättegångskostnad allenast gäller kostnad,

som skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Det är

därför icke riktigt, när det i motionerna påslås att de nu gällande ersättningsreglerna

skulle ge markägaren »praktiskt tagel fria händer att på

expropriantens bekostnad engagera experter och jurister till alla möjliga

och omöjliga utredningar och processer».

Enligt samfundets uppfattning kan ingen tvekan råda om att man måste

upprätthålla regeln att den, som genom expropriation tvångsvis berövar en

enskild medborgare dennes egendom, skall vara skyldig att ersätta hans

skäliga kostnader. Regeln kan naturligtvis medföra verkningar, som i det

enskilda fallet kan framstå såsom mindre tilltalande. Detta är emellertid ur

rättssäkerhetssynpunkt en betydligt mindre olägenhet än vad som skulle bli

följden av alltför långt gående inskränkningar i den exproprierandes ersättningsskyldighet.

Samfundet anser att stadgandet i 67 § expropriationslagen i förening med

de däri omnämnda bestämmelserna i rättegångsbalken innefattar en riktig

avvägning och möjliggör ett skäligt hänsynstagande även till den exproprierandes

intresse att icke belastas med onödiga eller oskäliga kostnader.

Skulle reglerna ändras i den riktning som motionärerna föreslagit, måste

man befara den konsekvensen alt enskilda markägare ej sällan skulle se

sig nödsakade att av hänsyn till kostnaderna avstå från att göra sin rätt

gällande och i stället acceptera alltför låga expropriationsersättningar.

I motionerna föreslås i första hand den ändringen att expropriantens

skyldighet att ersätta expropriatens kostnader skulle begränsas till att

gälla allenast kostnaderna i första instans. I sådana fall, där expropriaten

klagat och den högre instansen höjer expropriationsersättningen, saknas

emellertid uppenbarligen varje skäl att icke tillerkänna expropriaten ersättning

för kostnaderna i den högre instansen. Detsamma gäller sådana

fal!, där exproprianten klagat men den högre instansen ej gör ändring i den

lägre instansens avgörande. Kvar skulle då stå dels de fall, då expropriaten

klagat men ej vinner ändring, dels ock de fall, då den högre instansen på

talan av exproprianten sänker expropriationsersättningen. I dessa fall

skulle det möjligen kunna sägas vara rimligt att expropriaten själv finge

hära sina kostnader i den högre instansen. Emellertid skulle en sådan regel

med säkerhet leda till all enskilda expropriater av hänsyn till kostnaderna

ofta icke skulle våga fullfölja talan, ehuru objektivt sett så bort ske, resp.

avstå från all bevaka sin svarandetalan i den högre instansen, trots att

detta varil motiverat. Vad särskilt gäller det fall att en expropriat fullföljer

eu helt ogrundad talan till högre instans, synes redan nu gällande

regler innefalta möjlighet för denna instans alt ogilla klagandens yrkande

om ersättning för kostnaderna i överinstansen.

Även Sveriges fastighetsägareförbund åberopar andra lagutskottets och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 195U

riksdagens uttalande år 1949. Ett förfarande som icke blott tvångsvis beröva;

den enskilde hans egendom utan även hindrar honom att på grund av

bristande ekonomiska resurser få sin sak prövad i högre rätt måste enligt

förbundet bestämt avvisas. Hänvisningen i 67 § expropriationslagen till

18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken anses vara en tillräcklig garanti mot

missbruk. Förbundet yttrar vidare.

Det kan vitsordas att expropriationskostnaderna i vissa fall kunna bliva

betydande. Detta beror emellertid framför allt på att de värderings- och

rättsregler som tillämpas på detta område äro av invecklad beskaffenhet

och ofta kräva omfattande utredningar.

Som stöd för ett övervägande av en begränsning för expropriantens skyldighet

att ersätta expropriatens kostnader till att endast gälla kostnaderna

i första instans åberopas i motionerna 1953 års utskottsuttalande, i vilket

anförts, att, om fullföljdsrätten under en längre tid skulle befinnas vara i

obehörig mån utnyttjad av expropriaten detta kunde motivera en mera ingående

prövning av frågan om rättegångskostnaderna i expropriationsmål.

Det förtjänar påpekas, att motionärerna inte ens påstått, att fullföljdsrätten

under den tid de nya reglerna i expropriationslagen varit i tillämpning

skulle ha utnyttjats obehörigt. Ett dylikt påstående skulle också ha varit

mycket svårt för motionärerna att försvara. I någon mån belysande torde

vara att under åren 1950—1957 i Nytt Juridiskt Arkiv avd. I finnes intagna

sammanlagt tolv referat av expropriationsmål. I tre av dessa har någon

ändring av underrättens dom icke skett medan överdomstolarna i de återstående

nio företagit ändring.

Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) anser att de skäl motionärerna

åberopat icke på något sätt är grundade på verkliga förhållanden. RLF

avstyrker därför motionerna och anför.

Avgörande för frågans bedömande synes vara det sätt, på vilket utredning

i expropriationsmål bedrives. Förbundets juridiska avdelning, som sedan

lång tid tillbaka biträtt olika markägare i expropriationsmål, har den

absoluta uppfattningen, att utredningsskyldigheten från de exproprierandes

sida ofta fullgöres på ett ofullständigt och otillfredsställande sätt. Detta

synes särskilt vara fallet vid kommuners expropriationer. En vanlig företeelse

är därför, att markägarna själva nödgas nedlägga arbete och kostnader,

vilka egentligen borde åligga motpart. Den begränsning, som nu föreligger

genom bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 paragraferna rättegångsbalken,

utgör ett tillräckligt korrektiv mot missbruk. Dessa bestämmelser

tillämpas ofta av domstolarna.

Utskottet

Motionärerna vill få till stånd en översyn av expropriationslagens bestämmelser

om fördelning av rättegångskostnad. För närvarande gäller att den

exproprierande, oavsett om han vinner eller tappar, har att i alla instanser

betala ej blott sina egna utan även motpartens kostnader. Den enda inskränkning

som lagen omnämner är att den exproprierande, naturligt nog, icke

behöver betala kostnad, som beror av motpartens försummelse eller vårdslös
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr It) ur 195''J

het liksom ej heller kostnad som domstolen eljest finner oskälig. Motionärerna

ifrågasätter om icke den exproprierandes ifrågavarande skyldighet

borde begränsas att gälla endast kostnaderna i första instans, vilket skulle

ha till följd att kostnaderna i högre rätt komme att fördelas enligt rättegångsbalkens

allmänna regel att den tappande har att betala den vinnandes kostnader.

Till stöd för sin ståndpunkt har motionärerna anfört i huvudsak följande:

Erfarenheterna av expropriationslagen i dess lydelse efter de vid 1949 års

riksdag genomförda ändringarna kan icke anses i alla avseenden tillfredsställande.

Lagen har icke blivit den stabiliserande faktor på tomtmarkspriserna

som man väntat. En anmärkningsvärd orsak till fördyring av expropriationsobjekt

är de omfattande och kostsamma utredningar samt de utdragna

rättegångar som den exproprierande har att bekosta. Detta är en

följd av den generösa utformningen av 67 §. Dess regler ger fastighetsägaren

praktiskt taget fria händer att på den exproprierandes bekostnad engagera

experter och jurister till alla möjliga och omöjliga utredningar och processer

1 olika instanser. Den begränsning som ligger i hänvisningen till 18 kap. 6 och

8 §§ rättegångsbalken är av mera teoretiskt än praktiskt värde. Denna frihet

för fastighetsägaren animerar till överklaganden och förhalning av expropriationen.

Resultatet blir ofta förseningar och svårigheter vid planering och

exploatering samt onödiga fördyringar, vilka redan blivit eu faktor att räkna

med även vid frivilliga markförvärv.

Vidare hänvisar motionärerna till en i liknande syfte vid 1953 års riksdag

väckt motion (II: 72). Sedan tredje lagutskottet avstyrkt densamma under

hänvisning till att den tid, som förflutit sedan lagen reformerats, icke hunnit

ge tillräcklig erfarenhet för bedömning av dess verkan, föranledde motionen

icke någon åtgärd. Utskottet anförde emellertid även att, därest under

en längre tid fullföljdsrätten skulle befinnas vara i obehörig mån utnyttjad,

detta torde utgöra anledning att upptaga frågan om rättegångskostnaderna i

expropriationsmål till en mera ingående prövning. — Enligt motionärernas

mening bör nu finnas tillräckligt underlag för en sådan prövning.

Frågan om fördelning parterna emellan av rättegångskostnader i expropriationsrättegång

bör enligt utskottets mening ej ses isolerad utan — såsom

ock motionärerna i viss män gjort — insättas i ett större sammanhang. I

första hand bör naturligtvis beaktas expropriationslagens allmänna syfte

och närmast då det mål som av statsmakterna uppställdes vid 1949 års

expropriationsreform. Vidare bör beaktas hur frågan om fördelning av kostnader

behandlats i andra lagar av expropriationsrättsligt innehåll, eftersom

enhetliga regler bör råda och förekommande avvikelser ej bör göras mer

omfattande än vad som i varje särskilt fall är oundgängligen nödvändigt.

Ett av huvudsyftena med 1949 års reform var alt möjliggöra för kommun

alt på skäliga villkor förvärva mark för tätbebyggelse. Ett annat huvudsyfte

2 — Biliang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 19

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr W år 195''J

med reformen var att genom mera preciserade värderingsnormer få till stånd

en riktigare och mera likformig värdering och att nedbringa det övervärde

som tidigare ofta ingått i expropriationsersättningar. 1949 års reform innebar

också en ganska ingående omläggning av expropriationsrättegången. Enligt

den äldre lagen hade domstolarna icke att i sak befatta sig med expropriationsersättningens

bestämmande. Detta ankom nämligen på en särskild

nämnd, vars beslut i värderingsfrågan — med vissa undantag från vilka här

kan bortses — icke kunde överklagas. Vidare gällde att i fråga om uppskattningen

ej finge vare sig i nämndens protokoll införas eller eljest kungöras

huru nämnden inom sig röstat eller skälen för beslutet uppgivas. Expropriationsnämnden

är nu avskaffad och uppskattningen verkställes av domstol.

Mål om expropriation handlägges i första instans av en specialdomstol, expropriationsdomstolen,

som enligt huvudregeln är sammansatt av ägodelningsdomaren

i orten som ordförande samt två expropriationstekniker och två

nämndemän. Vid fullföljd handlägges målen av hovrätt i andra och högsta

domstolen i tredje instans. — Det förutsättes att domstolarnas avgöranden

i värderingsfrågorna är utförligt motiverade.

1949 års reform har sålunda bl. a. inneburit att möjlighet öppnats att få

värderingsfrågan i hela dess vidd sakligt prövad i tre instanser. Samtidigt

har lagens redan tidigare mot fastighetsägaren mycket generösa bestämmelser

om ersättning för rättegångskostnader bibehållits. Den år 1949 tillkomna

hänvisningen till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken synes enligt vad

utskottet kan finna endast ha inneburit ett lagfästande av redan tidigare

gällande rätt. Även om 1949 års reform i stort sett innebar att expropriationsinstitutet

erhöll ökad effektivitet, kan det, enligt vad erfarenheten nu visat,

knappast bestridas att reformen medfört fördyringar och förseningar av förfarandet

och därigenom en viss försvagning av expropriationsinstitutets användbarhet.

År 1949 avvisades en effektivisering på förevarande punkt under

hänvisning till rättssäkerhetssynpunkter. Med all självklar respekt för detta

motiv anser sig utskottet i dag kunna konstatera, att dessa synpunkter tilldelades

ett större utrymme än som var rimligt.

Rådande system innebär att, sedan värderingsfrågan avgjorts i första

instans av en högt kvalificerad, för ändamålet särskilt sammansatt specialdomstol,

den exproprierande enligt huvudregeln är skyldig att betala motpartens

rättegångskostnader i hovrätt och högsta domstol, även om motparten

icke i minsta mån vinner bifall till sin i överrätterna förda talan. Vid en

avvägning mellan å ena sidan det syfte som med expropriationslagen skall

tillgodoses och å andra sidan den givetvis mycket betydelsefulla frågan om

rättssäkerheten för den av expropriationen drabbade, kan ett resultat sådant

som det angivna av utskottet icke godtagas.

Svea hovrätt har i sitt yttrande framhållit att de kostnader som den exproprierande

får betala genomsnittligt blir ganska måttliga. Även om man till

de av hovrätten angivna siffrorna lägger dels den exproprierandes egna hov
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

rältskostnader, som han — om han vunnit rättegången — vid en tillämpning

av rättegångsbalkens allmänna regler hade fått ersatta, dels ock i

högsta domstolen uppkommande kostnader, kan det kanske sägas att dessa

kostnader för flertalet exproprierande icke spelar någon större roll. Rådande

system har emellertid andra och allvarligare följder. För det första kan man

icke bortse från att systemet uppmuntrar till överklaganden och att det endast

i undantagsfall kan fastslås att ett överklagande skett av sådant okynne

att bestämmelserna i 18 kap. 6 § rättegångsbalken blir tillämpliga. Härigenom

fördröjes expropriationen. Betydelsen av att detta ej sker i onödan torde

vara uppenbar och ej tarva vidare utläggning. För det andra medför rådande

system en fördyring för den expropriationsherättigade både beträffande

frivilliga förvärv — vilka är de vanligaste — och sådana där expropriation

måste tillgripas. Vid förhandlingar om frivilligt övertagande ger uppenbarligen

rådande system fastighetsägaren ett övertag vid själva prissättningen,

i det han vid förhandlingarna kan räkna sig tillgodo de kostnader som hans

motpart måste kalkylera med om frivillig överenskommelse icke träffas.

1949 års reform har sålunda på denna punkt kommit att motverka sina egna

syften. För det tredje är risken uppenbar att tyngdpunkten i rättegången

för sk jutes från underrätten till överrätterna, vilket strider

mot allmänna rättegångsprinciper.

Utskottet finner det därför i likhet med motionärerna motiverat, att

expropriationslagens rättegångskostnadsbestämmelser beträffande i första

hand rättegången i överrätt ändras. En sådan reform kan företagas efter flera

olika linjer, och gällande rätt erbjuder såsom framgått av den tidigare redogörelsen

en rik provkarta på tänkbara alternativ. Vilket alternativ man

därvidlag bör välja kräver mera ingående undersökningar och överväganden

än dem utskottet haft möjlighet att företaga. Syftet med en reform synes

emellertid böra vara att införa eif moment som, utan att behöriga rättssäkerhetskrav

blir åsidosatta, verkar återhållande på fastighetsägarens benägenhet

att överklaga. I och för sig synes det icke orimligt att fordra att en sådan

part, liksom l. ex. den förlorande parten i ett skadeståndsmål, tvingas att

ingående överväga huruvida han har något att vinna på ett överklagande. Så

är f. n. icke fallet. Han har i stället — tillspetsat uttryckt — allt att vinna men

intet att förlora. Därmed har utskottet icke i likhet med Göta hovrätt velat

säga, att man här liksom i vattenlagen bör tillämpa rättegångsbalkens allmänna

regel att den tappande skall vidkännas både sina egna och motpartens

kostnader. En sådan princip skulle kunna medföra, att en fastighetsägare,

som i första instans tillerkänts ersättning men efter klagan av den exproprierande

befinnes vara icke berättigad till ersättning, kan bli förpliktad att

betala — förutom sina egna — den exproprierandes rättegångskostnader. En

enligt denna princip utformad ersättningsregel kan i vissa fall te sig alltför

sträng. Vid en jämförelse med vattenlagen hör f. ö. beaktas alt denna lag, när

fråga är om ersättning för hl. a. skada å mark, har eu för fastighetsägaren

betydligt förmånligare ersättningsregel i del att ersättning skall utgå med

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

150 procent av skadans belopp. Utskottet erinrar i sammanhanget också om

att en utredning nyligen föreslagit en viss jämkning i vattenlagens tämligen

stränga regler. •

En ersättningsregel som innebär att den nuvarande principen i 07 § expropriationslagen

skall gälla, såvida ej domstolen »med hänsyn till omständigheterna

finner skäligt att annorlunda förordna» har naturligtvis mycket som

talar för sig. Efter denna linje har problemet lösts — dock ej genomgående

— i väglagarna, byggnadslagen, strandlagen och naturskyddslagen. Det är

icke uteslutet att man med en sådan regel skulle ha de största möjligheterna

att uppnå ett »rättvist» resultat i varje särskilt fall. En regel som den senast

diskuterade lämnar å andra sidan parter och domstolar utan egentlig ledning,

och det skulle sannolikt dröja mycket länge innan en fast och vägledande

praxis på området hunnit utbilda sig. Icke heller denna väg att lösa problemet

synes därför i första hand böra komma i fråga.

Idealet synes vara en regel sorti å ena sidan tvingar fastighetsägaren att

icke överklaga utan skäl men å andra sidan tager tillbörlig hänsyn till den

speciella situation vari han genom expropriationen blivit försatt. Regeln

bör vidare vara enkel och möjliggöra för parterna att med någon grad av

sannolikhet bedöma utgången i förväg. Av nu gällande olika lagar med expropriationsrättsligt

innehåll synes ingen motsvara det uppställda idealet i så

hög grad som 1950 års lag om ersättning för mistad fiskerätt. Tillkommet

år 1957 är dess system också det modernaste. Det innebär i korthet den modifikationen

av expropriationslagens princip att fastighetsägaren får vidkännas

sina egna rättegångskostnader i överrätt om han klagar och förlorar.

Innan slutlig ståndpunkt fattas bör emellertid konsekvenserna belysas på

ett mera fullständigt sätt än här kunnat ske. Det närmare övervägandet synes

böra ankomma på Kungl. Maj :t. En reform i den nu angivna riktningen

synes utskottet så angelägen, att förslag därom utan avvaktan på övriga

reformfrågor inom expropriationslagstiftningens område snarast möjligt

bör föreläggas riksdagen.

Vid en översyn av 67 § expropriationslagen synes slutligen också böra upptagas

till övervägande frågan om icke i lagen, i viss överensstämmelse med

praxis, bör införas rätt för den exproprierande att av motparten erhålla ersättning

— också i första instans — för kostnader som tillskyndats den

exproprierande till följd av sådant förfarande från motpartens sida varom

förmäles i 18 kap. 6 § rättegångsbalken.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 330 och II: 401

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av

expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnad.

Stockholm den 28 april 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

21

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Kristiansson, Ebbe Ohlsson,

Åke Larsson*, Ferdinand Nilsson, fru Nilsson och herr Gunnar Pettersson;

från andra kammaren: herrar von Seth*, Persson i Tandö, Nyberg,

Nilsson i Östersund, Jansson i Benestad, Svenning, Wachtmeister och fru

Lindberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

1. av herrar Osvald, Ebbe Ohlsson, Gunnar Pettersson, von Seth, Nyberg,

Jansson i Benestad och Wachtmeister, vilka ansett att utlåtandet från och

med det stycke å sidan 17, som börjar med orden: »Frågan om fördelning

.. .» bort ha följande lydelse.

»Inget modernt samhälle kan undvara möjligheten till expropriation. Meningarna

kan vara delade om vilka ändamål som därigenom skall tillgodoses

och på vilket sätt detta skall ske. 1949 års reform av expropriationslagen

innebar i båda dessa hänseenden ganska ingående ändringar. Reformen innebar

dock icke någon rubbning av principen att den exproprierande skall

betala motpartens rättegångskostnader. De förslag om ändring i denna regel

som väcktes vid 1949 års riksdag och senare vid 1953 års riksdag avvisades.

Den utformning expropriationslagens rättegångskostnadsregel erhållit kan

vid första påseende måhända förefalla generös och därför vara ägnad att uppmuntra

till omotiverade överklaganden. Man bör emellertid hålla i minnet

att det här är fråga om ett förfarande, varigenom den enskilde, låt vara mot

ersättning, berövas sin lagfångna egendom. Man kan enligt utskottets mening

vid rättegångskostnadsbestämmelsernas utformning i ett sådant förfarande

ej utan vidare tillämpa rättegångsbalkens allmänna regel vare sig i

fråga om förfarandet i första instans eller i högre rätt. Det skydd, som lagen

velat tillerkänna den enskilde, skulle då kunna bli helt illusoriskt.

Det framgår av flera remissyttranden och särskilt av Svea hovrätts utförligt

motiverade yttrande, att det icke finns någon anledning till antagande

att fastighetsägare missbrukar sin rätt genom omotiverade överklaganden.

Mot bakgrunden av lagens bestämmelser om möjlighet för den exproprierande

att erhålla tillträde till fastigheten redan efter det stämning i målet

utfärdats — en möjlighet som ofta utnyttjas — kan det f. ö. ifrågasättas om

det allmänt sett kan antagas föreligga något motiv för en fastighetsägare att

genom ogrundat överklagande fördröja expropriationen. Han fördröjer ju

därmed också utbetalandet av den slutgiltiga expropriationsersättningen.

Motionärerna anser att den sänkning av priset på mark som man hoppades

på vid 1949 års reform icke kunnat förverkligas. Eu avgörande faktor härvidlag

har enligt deras mening varit den fördyring av expropriationsobjek
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

ten som expropriationslagens rättegångskostnadsbestämmelser medfört. Utskottet

anser i motsats härtill att, oavsett om 67 § expropriationslagen har

eller icke har någon betydelse för prisbildningen på mark, de svårigheter som

här kan uppkomma för de exproprierande i varje fall icke bör angripas genom

en ändring av en så utpräglad rättssäkerhetsgaranti som bestämmelsen

om fri rättegång för fastighetsägaren i expropriationsmål. I anslutning till

motionärernas uttalande att domstolsförfarandet är omständligt och dyrbart

vill utskottet knyta den reflexionen, att expropriationsmålen ju efter 1949

års reform handlägges i huvudsak på samma sätt som vanliga tvistemål och

att anmärkningen för dyrbarhet och omständlighet i viss mån kan riktas mot

vårt rättegångsväsen i dess helhet. Utan att taga ställning i den vanskliga

frågan hur effektivitet, snabbhet och låga kostnader skall avvägas mot rättssäkerhet

i rättegången vill utskottet endast erinra om att det av motionärerna

kritiserade systemet dock inrymmer en för båda parter betydelsefull

rättssäkerhetsgaranti.

Skulle det trots allt visa sig att expropriationslagens nuvarande utformning

mera allmänt skulle missbrukas, bör — såsom ock av utskottet och

riksdagen år 1953 framhölls — därav föranledda jämkningar naturligtvis

vidtagas. Frågan är emellertid ett detalj spörsmål, som icke bör behandlas

isolerat utan i samband med en mera allmän översyn av expropriationslagstiftningen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionerna 1:330 och 11:401 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.»

2. av herr Ferdinand Nilsson.

DUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 59

904703

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:229 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader. a1 i texten