Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om köttbesiktning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1959-02-24 · 49 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 46 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1959:2, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om köttbesiktning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

1

Nr 2

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om köttbesiktning m. m., dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 12 december 1958 dagtecknad proposition, nr 11, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.

Maj :t under åberopande av vid propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden föreslagit riksdagen att antaga följande vid

propositionen fogade

Förslag

till

Lag om köttbesiktning m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Vad i denna lag stadgas äger, där ej annat följer av vad nedan angives,

tillämpning på kött av nötkreatur, får, get, svin, häst, ren, älg, vildsvin,

sumpbäver (nutria), björn, räv och grävling.

2 §•

Till kött räknas i denna lag icke allenast kött i vanlig bemärkelse utan

även blod samt andra till människoföda brukliga delar av djur, som avses

i 1 §.

Med saluhållande avses i lagen jämväl försäljning utan föregående saluhållande

ävensom tillhandahållande av färdigberedda livsmedel för förtäring

på stället i restaurang, pensionat, matservering, kiosk eller annorstädes”

där verksamhet av liknande slag yrkesmässigt bedrives, ävensom i

skola, sjukhus eller annan anstalt eller i särskild av industri eller annat

företag anordnad utspisning för de i företaget anställda.

Med nödslakt avses slakt av djur, som på grund av sjukdom eller olyckshändelse

befunnits böra avlivas.

Med sanitetsavdelning förstås särskild, inom slakteri inrättad avdelning

för slakt av djur, som skadats eller förete sjukdomstecken, samt för uppslaktning

och besiktning av nödslaktade djur.

t Bihang till riksdagens protokoll 11)59. 9 samt. 3 avd. Nr 2

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

3 §.

Köttbesiktning stvång innebär, att till människoföda avsett kött skall hava

i färskt tillstånd godkänts vid besiktning enligt denna lag innan köttet saluhålles,

användes vid beredning av livsmedel, som är avsett att saluhållas.

eller till annan överlämnas för sådan användning eller förvaras å allmän

saluplats, i försäljningslokal med därtill hörande utrymmen eller i lokal

avsedd för beredning av livsmedel.

Slakteritvång innebär, att inom visst område slakt ej må ske annorledes

än i offentligt slakthus, inrättat på sätt i 11 § sägs, eller i slakteriinrättning,

som står under offentlig kontroll (kontrollslakteri), samt att med kött, som

härrör från djur, vilket slaktats inom riket, ej må inom området företagas

åtgärd, som nämnts i första stycket, därest slakten icke skett i offentligt

slakthus eller kontrollslakteri. Slakteritvång avser icke sådan slakt av eget

djur, som utom stadsplanelagt område sker för förbrukning i eget hushåll.

Beträffande nödslakt gälla bestämmelserna i 12 §.

4 §.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må jakträttsinnehavare försälja

obesiktigat kött av älg, som skjutits å hans jaktområde, till personer

som deltagit i eller varit behjälpliga vid jakten eller äro bosatta inom

jaktområdet.

Om köttbesiktning m. m.

5 §•

Köttbesiktningstvång skall gälla inom hela riket. Länsstyrelsen må dock,

när särskilda skäl därtill äro, efter hörande av veterinärstyrelsen medgiva

undantag tills vidare för kommun eller del därav, dock ej i fråga om kött

av björn, räv, grävling och sumpbäver (nutria). Vidare må veterinärstyrelsen

medgiva, att inom visst område, där köttbesiktningstvång i övrigt gäller,

renkött må försäljas utan att det är besiktigat.

6 §•

Det ankommer på kommun att vidtaga erforderliga åtgärder för köttbesiktning.

Därvid åvilar kommunen, bland annat,

att ställa till förfogande för verksamheten lämpliga lokaler och erforderlig

utrustning,

att bestrida arvode till besiktningsveterinärer och övrig för besiktningen

erforderlig personal,

samt att vidtaga sådana anstalter att besiktningen kan ske utan större

tidsutdräkt eller annan avsevärd olägenhet.

7 §•

Kan köttbesiktningen efter överenskommelse lämpligen verkställas inom

annan kommun eller i kontrollslakteri, må veterinärstyrelsen på framställning

av kommunen medgiva denna befrielse från alt vidtaga åtgärder som

avses i 6 §.

8 §.

1 mom. Vid slakt i offentligt slakthus eller kontrollslakteri av nötkreatur,

får, get, svin, häst eller ren skall besiktningsveterinären dels före nedslaktningen

undersöka djurets hälsotillstånd, dels efteråt undersöka köttet

med avseende å dess tjänlighet till människoföda. Veterinärstyrelsen äger

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959 3

dock, när förhållandena så påkalla, medgiva, att ren ej undersökes före

nedslaktningen.

2 mom. Vid köttbesiktning under andra förhållanden än de i 1 mom. avsedda

skall köttet av annat djur än älg och björn föreligga i minst halv

kropp, som dock, då besiktningen gäller kött av större nötkreatur än kalv

eller av häst eller vildsvin, må vara delad i två stycken. Köttet av älg eller

björn skall föreligga i minst fjärdedels kropp, som må vara delad i två stycken.

Veterinärstyrelsen äger, då särskilda förhållanden det föranleda, medgiva

undantag från vad i första stycket föreskrives.

9 §•

1 mom. Kött, som i färskt tillstånd godkänts vid köttbesiktning, eller dess

emballage skall, i den utsträckning Konungen bestämmer, förses med stämpel

eller märke som utmärker godkännandet.

2 mom. Anträffas vid besiktning kött, som först efter särskild behandling

kan godkännas, skall köttet, innan stämpling eller märkning sker, genom

besiktningsveterinärens försorg och under hans kontroll undergå sådan behandling.

3 mom. Finnes vid köttbesiktning kött vara otjänligt till människoföda,

skall detsamma, utan kostnad för köttets ägare, under besiktningsveterinärens

kontroll användas till tekniskt bruk eller, där så ej kan ske, oskadliggöras.

Utan binder härav äger veterinärstyrelsen medgiva, att köttet må på

de villkor som styrelsen föreskriver användas till föda åt djur.

Därest kött, som avses i detta moment, användes till tekniskt bruk eller

som djurföda, är köttets ägare berättigad utfå ersättning motsvarande köttets

värde vid sådant användande.

4 mom. Kött eller vara som beretts av kött må, därest köttet ej godkänts

vid besiktning, icke förses med stämpel eller märke, som enligt av Konungen

meddelade föreskrifter skall användas vid stämpling eller märkning enligt

1 och 2 mom. eller som genom färg eller utseende i övrigt lätt kan förväxlas

med sådan stämpel eller sådant märke.

Om slakteritvång och offentligt slakthus

10 §.

1 mom. På framställning av kommun må länsstyrelsen förordna, att slakteritvång

beträffande nötkreatur, får, get, svin eller häst skall gälla inom

kommunen eller del därav. Innan sådant förordnande meddelas skall yttrande

inhämtas från veterinärstyrelsen. Jämväl i fråga om ändring eller upphävande

av sådant förordnande skall sagda förfarande tillämpas.

2 mom. Slakteritvång må ej införas med mindre kommunen på ändamålsenligt

sätt sörjt för att förekommande slakt utan tidsutdräkt kan utföras.

3 mom. Konungen äger förordna, att slakteritvång må införas jämväl beträffande

ren.

11 §•

7 mom. Offentligt slakthus skall inrättas enligt plan, som godkänts av vctcrinärstyrelsen.

2 mom. Offentligt slakthus skall stå under förvaltning av särskild styrelse.

Vad i 45 § kommunallagen är stadgat i fråga om där avsedd nämnd skall

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år W59

äga motsvarande tillämpning beträffande slakthusstyrelse i annan kommun

än Stockholm. För slakthusstyrelse i Stockholm skola gälla bestämmelserna

i 51 § kommunallagen för Stockholm. Utan hinder av vad nu sagts må protokoll,

som föres vid slakthusstyrelses sammanträde, begränsas till att upptaga

förteckning å närvarande ledamöter samt beslutet i varje ärende.

Utöver vad i andra stycket stadgas skall beträffande slakthusstyrelse gälla

vad kommunens fullmäktige föreskriva.

3 mom. Till sammanträde med slakthusstyrelse skola kallas vederbörande

stads- eller länsveterinär samt främste veterinären vid slakthuset. De äga

rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening

antecknad till protokollet.

Särskilda bestämmelser om nödslakt

12 §.

1 mom. Nödslakt av nötkreatur, får, get, svin eller häst må endast ske vid

sanitetsavdelning, som inrättats vid kontrollslakteri eller offentligt slakthus,

eller, efter medgivande av veterinärstyrelsen, vid sanitetsavdelning som inrättats

vid annan slakteriinrättning.

Föranleder sjukdomsförloppets eller olyckshändelsens svårhetsgrad att

djuret omedelbart bör avlivas på den plats där det befinner sig, må så ske,

dock endast under förutsättning, att djurkroppen, därest köttet är avsett till

människoföda, genast i ostyckat tillstånd jämte alla inälvor för uppslaktning

och besiktning föres till sanitetsavdelning som avses i första stycket.

2 mom. Har nödslakt av kalv, får, get, svin eller föl, som utsatts för olyckshändelse,

skett på den plats där djuret befann sig, må djurägaren utan iakttagande

av bestämmelserna i 1 mom. andra stycket använda köttet i eget

hushåll. . .. .. „ .

3 mom. Länsstyrelsen må, då särskilda skäl därtill äro, pa framställning

av kommun och sedan veterinärstyrelsen hörts medgiva, att föreskrifterna i

1 mom. icke skola gälla inom kommunen eller viss del därav.

Om avgifter m. m.

13 §.

/ mom. För köttbesiktning samt för sådan behandling av kött, som avses i

9 § 2 inom., äger kommun, inom vilken besiktningen sker, eller, efter

överenskommelse med kommunen, slakteriinrättning uttaga avgifter, som

beslutas av kommunens fullmäktige. Avgifterna må ej sättas högre än som

kan anses erforderligt för att täcka kostnaderna för köttets besiktning och

därmed sammanhängande åtgärder.

Fullmäktiges beslut enligt nästföregående stycke skall tor att vinna bindande

kraft underställas länsstyrelsen, som äger att beslutet helt eller delvis

fastställa eller ock ogilla. . „ ..

2 mom För begagnande av offentligt slakthus, varom i It § sags, ävensom

där i sammanhang med sådant slakthus särskild marknadsplats anordnats’

för kreaturshandeln, för nyttjande av sådan marknadsplats och vid

densamma uppförda stallar samt för kreaturens utfodring, skötsel och vagning

må utgå avgifter, som fastställas av slakthusets styrelse. Avgifterna

må ej sättas högre än som kan anses erforderligt för att täcka de med verksamheten

förenade kostnaderna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

5

14 §.

I överenskommelse om anlitande av kontrollslakteri, som i samband med

fråga om införande av slakteritvång träffas mellan kommun och kontrollslakteri,

skall angivas efter vilka grunder djurägare har att gälda med slakten

och köttbesiktningen förenade kostnader.

15 §.

Om i följd av slakteritvångs införande byggnad eller annan inrättning,

där med vederbörligt godkännande slakterirörelse bedrives, ej längre kan användas

för avsett ändamål, är ägaren berättigad att av kommunen erhålla

ersättning för den värdeminskning, som fastigheten eller inrättningen därigenom

undergår.

Ansvarsbestämmelser m. m.

16 §.

Företager någon slakt eller vidtager någon eljest åtgärd i strid med vad i

3 §, 5 §, 10 § 1 eller 3 mom. eller 12 § föreskrivits om lcöttbesiktningstvång,

slakteritvång eller nödslakt, straffes med dagsböter.

Till samma straff dömes den som bryter mot vad i 9 § 4 mom. stadgas

eller inom riket uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtager i 3 § första stycket

angiven åtgärd med kött eller annan vara, som stämplats eller märkts

i strid med stadgandet i 9 § 4 mom.

17 §. -

Har någon förövat gärning, som i 16 § är belagd med straff, skall, där ej

särskilda förhållanden annat föranleda, kött eller annan vara, som gärningen

avser, jämte emballage förklaras förverkad.

18 §.

Förverkad egendom skall mot skälig betalning försäljas till människoföda

eller, om på grund av bestämmelserna i denna lag eller av annan anledning

sådan försäljning ej kan ske, till föda åt djur eller till tekniskt bruk eller

ock oskadliggöras. .

Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bliva förverkad och e]

skall oskadliggöras, och är den underkastad förskämning eller snar förstörelse

eller annan nedgång i värdet, må den genast försäljas, och skall så alltid

ske om ägaren det begär och hinder mot försäljningen ej föreligger. Köpeskillingen

skall, intill dess frågan om förverkande blivit slutligt avgjord, nedsättas

hos länsstyrelsen.

19 §.

Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.

Om tillsyn och besvär m. m.

20 §.

Föreskrifter angående besiktningsveterinärs tillsättande och entledigande

meddelas av Konungen. Konungen eller, efter Konungens bemynthgande,

veterinärstyrelsen utfärdar de föreskrifter i övrigt som erfordras for tilllämpningen

av denna lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

€

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

21 §.

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas av veterinärstyrelsen, som

jämväl meddelar råd och anvisningar rörande köttbesiktning och därmed

sammanhängande frågor.

22 §.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må Konungen meddela föreskrifter

angående kontroll av kött och därav beredda varor vid införsel till

eller utförsel från riket.

23 §.

Den som icke åtnöjes med besiktningsveterinärs beslut äger hos länsstyrelsen

söka ändring genom besvär. Veterinären är skyldig att, då framställning

därom göres, till klaganden utan lösen lämna skriftligt meddelande om

klandrade beslutet och skälen därför.

Utan hinder av besvär skall besiktningsveterinärs beslut lända till efterrättelse,

därest ej annorlunda förordnas. Avser besvären beslut om åtgärd,

varom i 9 § 3 mom. förmäles, och har klaganden omedelbart efter erhållen

del av beslutet hemställt, att med åtgärden måtte anstå, må denna icke företagas

förrän 48 timmar efter undersökningen, såvida ej uppskov medför sanitär

olägenhet.

24 §.

Länsstyrelsens och veterinärstyrelsens beslut skola utan hinder av besvär

lända till efterrättelse, därest ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960, dock att vad i lagen stadgas

angående kött av ren skall äga tillämpning först från den dag Konungen

förordnar.

Genom denna lag upphävas lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning

och slakthus, kungörelsen den 13 september 1928 (nr 354) med

vissa bestämmelser rörande beredning och saluhållande av vissa köttvaror

av utländskt ursprung, förordningen den 11 maj 1934 (nr 141) angående

förbud mot viss stämpling eller märkning av kött och köttvara samt förordningen

den 27 mars 1942 (nr 134) om viss tillämpning i fråga om kött av

älg med flera djur av nyssnämnda lag.

Har för visst område slakthustvång stadgats enligt äldre lag skall utan

nytt förordnande slakteritvång enligt denna lag anses gälla inom området.

Förekommer i lag eller författning eller särskilt av Konungen meddelat

beslut hänvisning till författningsrum, som ersatts genom bestämmelse i denna

lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

I samband med propositionen har utskottet behandlat tre i anledning av

propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 382 av

herr Pålsson m. fl. samt i andra kammaren nr 456 av herrar Elmwall och

Antonsson och nr 457 av herr Wahrendorff m. fl.

I motionerna I: 3821 och II: 457, som är likalydande, hcmställes, »att riksdagen

vid behandlingen av proposition nr 11 måtte beakta i motionen fram
1

Motionen i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959 1

förda synpunkter samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härföl

erforderlig författningstext».

I motionen II: 456 föreslås, »att riksdagen vid behandling av propositionen

nr It för sin del måtte besluta att lagen om köttbesiktning m. m. 9 §

4 mom. må erhålla följande lydelse: ''Besiktningsveterinär, som vid besiktning

av kött funnit detta otjänligt till människoföda, skall samma dag lämna

skriftlig uppgift därom till vederbörande offentliga slakthus eller kontrollslakteri.

Därvid skall besiktningsveterinären tydligt angiva orsaken till

att köttet befunnits otjänligt till människoföda’, samt att i Kungl. Maj:ts

lörslag upptagna mom. 4 av nämnda paragraf må ingå som mom. 5.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för propositionen och motionerna,

får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa

till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att nuvarande lag angående köttbesiktning och

slakthus jämte ett par andra författningar, som äger samband med denna

lag, ersättes med ny lag om köttbesiktning m. m. Den viktigaste nyheten i

förhållande till gällande bestämmelser är att lcöttbesiktningstvång, som

nu enligt direkt lagföreskrift råder i städer och vissa andra större samhällen

men i övrigt tillämpas blott om länsstyrelsen efter framställning av

kommun så förordnar, skall gälla i hela riket. Länsstyrelsen skall dock l

vissa fall få meddela undantag för kommun eller del därav. Köttbesiktningstvånget

bär utvidgats till att avse jämväl renkött och kött av sumpbäver

(nutria). Nuvarande bestämmelser om möjlighet att inom ett visst

område införa slakthustvång har i stort sett bibehållits oförändrade. Sådant

tvång kan emellertid enligt förslaget införas även om kommunen ej inrättat

offentligt slakthus. Kommunen skall då ha sörjt för att slakten utan tidsutdräkt

i stället kan utföras vid kontrollslakteri eller vid offentligt slakthus

inom annan kommun. I anledning av denna utvidgning har benämningen

ändrats till slakteritvång. Skärpta bestämmelser föreslås i fråga om nödslakt.

Sådan skall i regel blott få ske vid särskilda sanitetsavdelningar. Förfarandet

vid bestämmandet av de avgifter som får upptagas vid kommunal köttbesiktning

har förenklats. Gällande föreskrifter om att taxorna skall fastställas

av veterinärstyrelsen har borttagits. I stället föreslås att kommunernas

beslut angående taxorna, i likhet med vad som gäller i fråga om vissa andra

kommunala avgifter, skall underställas länsstyrelsen.

Den nya köttbesiktningslagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari

1960. Med hänsyn till att erforderliga anordningar för genomförande av

lagen i vad den gäller renkött bedömts föreligga först efter en övergångstid,

skall lagen enligt förslaget emellertid i den delen vinna tillämpning först

från den dag Konungen bestämmer.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje logutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Inledning

Gällande bestämmelser om köttbesiktning och därmed sammanhängande

verksamhet för köttkontroll tillkom för mer än 20 år sedan. Huvudstadgandena

återfinnes i lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning

och slakthus, samt förordningen samma dag angående förbud mot viss

stämpling eller märkning av kött och köttvara. Lagstiftningen avsåg till en

början blott kött av nötkreatur, får, get, svin eller häst. Genom förordningen

den 27 mars 1942 (nr 134) om viss tillämpning i fråga om kött av älg

med flera djur av lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning

och slakthus, m. m. utvidgades lagen alt, såvitt den avsåg besiktningstvång,

gälla jämväl kött av älg, björn, vildsvin, räv eller grävling. I administrativ

ordning har flera tillämpningsförfattningar utfärdats.

Inom veterinärstyrelsen bär företagits en översyn av de på detta område

gällande bestämmelserna, översynen har ulmynnat i att styrelsen i eu den

24 juli 1957 dagtecknad skrivelse framlagt förslag till ny lagstiftning angående

köttbesiktning m. m.

över förslaget har efter remiss utlåtanden avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, statens institut

för folkhälsan, veterinärhögskolan, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,

Malmöhus, Skaraborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län,

Hushållningssällskapens förhund, skördeskadeutredningen, renutredningen,

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Kooperativa

förbundet, Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund, Svenska

stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Föreningen Svenska

städers offentliga slakthus, Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien,

Föreningen av besiktningsveterinärer vid Sveriges kontrollslakterier,

Sveriges veterinärförbund, Svenska länsveterinärföreningen, Svenska stadsveterinärföreningen,

Svenska samernas riksförbund och Sveriges pälsdjursuppfödares

riksförbund. Vid utlåtandena har i flera fall fogats yttranden

från myndigheter eller organisationer. Samarbetsdelegationen för Sveriges

privata kontrollslakterier, som beretts tillfälle att avgiva yttrande, har

icke inkommit med sådant.

Den 4 februari 1958 har veterinärstyrelsen i skrivelse till statsrådet och

chefen för jordbruksdepartementet anfört vissa synpunkter i anledning av

vad remissinstanserna uttalat rörande styrelsens förslag såvitt det avser bestämmelser

om nödslakt.

I skrivelse till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 20

januari 1958 har Norrbottens läns hälsovårdsförbund hemställt, att skyndsamma

åtgärder måtte vidtagas dels för införande av bestämmelser om skyldighet

att före slakt till avsalu av ren anmäla förhållandet till hälsovårdsnämnden

samt dels för införande av besiktningstvång på renkött i lämplig

omfattning inom landet.

över denna skrivelse har efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,

veterinärstyrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

renutredningen och Svenska samernas riksförbund. Sedan hälsovårdsförbundet

på begäran beretts tillfälle att taga del av remissyttrandena, har förbundet

i skrivelse den 4 oktober 1958 framlagt ytterligare synpunkter och

vidhållit sin hemställan.

1. Allmänt köttbesiktningstvång

Gällande rätt. Tidigare förslag

Enligt 2 § 1 mom. första stycket lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående

köttbesiktning och slakthus (i fortsättningen benämnd 1934 års lag) innebär

köttbesiktningstvång förbud att inom visst område till salu hålla eller

utbjuda till människoföda avsett färskt kött av nötkreatur, får, get, svin

eller häst eller använda dylikt kött vid beredning av föda för utspisning å

offentligt spisningsställe eller av vara, avsedd för försäljning till människoföda,

eller förvara sådant kött å allmän saluplats, i salubod med därmed i

omedelbart samband varande lagerrum, å offentligt spisningsställe eller i

lokal för tillverkning till avsalu av matvaror, därest köttet icke godkänts

vid besiktning. Enligt andra stycket må inom område, där köttbesiktningstvång

gäller, ej heller till människoföda avsett salt, rökt eller torkat kött av

djur, som i första stycket sägs, eller annan till människoföda avsedd vara,

beredd av kött av sådant djur, saluhållas, utbjudas, användas eller förvaras,

på sätt i första stycket förmäles, med mindre köttet blivit i färskt tillstånd

godkänt vid besiktning. Till kött räknas enligt 1 § icke allenast kött i vanlig

bemärkelse utan även blod samt andra till människoföda brukliga delar av

djur.

Köttbesiktningstvång är endast i vissa fall obligatoriskt och förutsätter i

övrigt frivillig anslutning. Sålunda föreskrives i 2 § 2 mom. att köttbesiktningstvång

skall, därest Konungen ej med hänsyn till särskilda omständigheter

annorlunda förordnar, gälla för varje stad och annat samhälle, där

hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad i tillämpliga delar gäller, med ett

invånarantal av 4 000 eller däröver. I andra fall förutsättes, att stadsfullmäktige

eller däremot svarande myndighet gör framställning i ämnet hos

länsstyrelsen, som, efter hörande av hushållningssällskapets förvaltningsutskott,

äger stadga om köttbesiktningstvång för kommunen eller samhället

eller del därav.

I uttalande till propositionen nr 31 till 1934 års riksdag med förslag till

den nu gällande lagen framhöll departementschefen, att det vore önskvärt

att köttbesiktningstvånget kunde göras allmänt gällande. Han ansåg emellertid

alt delta icke vore genomförbart, bland annat med hänsyn till att

erforderligt antal besiktningsmän ej stöd att uppbringa.

Under den tid, som ifrågavarande bestämmelser varit gällande, har i olika

sammanhang framförts önskemål, att köttbesiktningstvånget gjordes obligatoriskt

för hela riket eller åtminstone för de södra och mellersta delarna

av detsamma. Sålunda behandlade 1946 års köttbesiktningskommitté ingåen
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 ur 1959

de delta spörsmål i sill den 18 december 1946 avgivna betänkande (SOU 1946:

85). Kommittén ansåg, att det vore ett obestridligt allmänt intresse att den

lokala köttkontrollen fick ett så vidsträckt tillämpningsområde som möjligt

med beaktande av att därigenom icke förorsakades oskäliga kostnader föi

kontrollens ordnande eller alltför betungande olägenheter i fråga om transporter

av slaktdjur eller kött. Vid övervägande av åtgärder med avseende å

de landsdelar, där besiktning då icke förekom i större omfattning, fann

kommittén, att man måste räkna med att inom åtskilliga kommuner icke

kunde framskapas ett så starkt intresse för införande av köttkontroll att det

uppvägde de återhållande krafterna. Kommittén kom därför till det resultatet

alt det var påkallat med en utvidgning av de tvingande bestämmelsernas verkningsområde

och föreslog i enlighet härmed sådan ändring av lagen att köttbesiktningstvånget

skulle gälla inom hela riket, dock med rätt för Kungl.

Maj :t att efter framställning av vederbörande kommun medgiva undantag då

särskilda omständigheter förelåg. Till sådana omständigheter borde hänföras

ringa befolkningstäthet samt stora avstånd inom kommunen och till

närmaste veterinär ävensom avlägset läge i förhållande till besiktningsställe

utom kommunen. Enligt kommitténs mening borde dispens endast komma

i fråga för vissa områden i Norrland och vissa kusttrakter. Kommitténs förslag

har ännu ej föranlett något ställningstagande av Kungl. Maj :t.

Veterinär styre Isens förslag

Veterinärstyrelsen lämnar en redogörelse för hur köttbesiktning sv

er k sa in heten nu är organiserad och anför härom följande.

Besiktningen av inhemska köttprodukter är i vårt land förlagd dels till på

kommunal väg anordnade byråer, dit uppslaktade djurkroppar eller delar av

sådana föras för undersökning av veterinär, dels till kommunala slakthus

eller i enskild ägo varande, under offentlig kontroll ställda slakterier, s. k.

kontrollslakterier, där djuren undergå veterinärundersökning före och efter

slakten. Besiktningen har till syfte att förhindra att kött, som därvid befinnes

otjänligt till människoföda, tillföres konsumtionen och utgör sålunda ett

synnerligen betydelsefullt led i samhällets strävanden för en förbättrad livsinedelshygien.

För hela landet gäller visserligen att hälsovårdsnämnderna

skola fylla motsvarande uppgift, men deras kontroll i detta hänseende kan,

med hänsyn till att deras verksamhet omspänner såväl kontrollen av samtliga

livsmedel som en mångfald andra arhetskrävande uppgifter enligt

hälsovårdsstadgan in. fl. författningar och att de ofta lida brist på tillräcklig

och välutbildad personal, endast utövas rutinmässigt medelst stickprovsundersökningar.

Den förmår därför icke skänka den konsumerande allmänheten

samma garanti i detta avseende som den offentliga köttkontrollen

erbjuder, där varje slaktdjur eller djurdel blir föremål för noggrann undersökning

av veterinär enligt föreskrifter, som utarbetats av den veterinära

sakkunskapen å området. Det må här framhållas, att den offentliga köttkontrollen,

i varje fall då den utövas å slakthus och kontrollslakterier, under

senare år effektiviserats genom omfattande förbättringar och nyanskaffningar

av lokaler, inredning och teknisk utrustning enligt veterinärstyrelsens direktiv

och anvisningar, vilka på det hela taget mötts med förståelse. Beträftande

lokalerna har veterinärstyrelsen sålunda under senare år genomdrivit,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 7.95,9

11

att samtliga offentliga slakthus och de flesta kontrollslakterier anordnat särskilda

avdelningar för slakt av djur, som förete sjukdomstecken, eller för

uppslaktning av nödslaktade djur. Dessa sanitetsavdelningar, som ha speciella

kylrum, äro nödvändiga för att kunna förhindra smittöverföring inom

slakteriinrättningen till andra djurkroppar, personal, inredning och lokaler.

Veterinärstyrelsen har vidare sökt åstadkomma komplettering och modernisering

av laboratorieutrustningen för bakteriologisk kontroll hos nämnda

slakteriinrättningar samt inrättande av nya sådana laboratorier. Att det fortfarande

brister åtskilligt i sistnämnda avseenden torde i viss mån få tillskrivas

gällande restriktioner i fråga om byggnadsinvesteringar.

Veterinärstyrelsen föreslår nu, att köttbesiktningstvång införes i hela riket,

dock med rätt för länsstyrelsen att med hänsyn till särskilda omständigheter

och efter hörande av veterinärstyrelsen medgiva, att kommun

eller del därav tills vidare skall vara undantagen från köttbesiktningstvång.

I betänkandet konstaterar veterinärstyrelsen till en början, att på frivillig

väg mycket vunnits, men att total anslutning inom rimlig tid

icke torde kunna vinnas utan obligatoriska bestämmelser.

Styrelsen påpekar särskilt olägenheterna av att på spridda ställen

i landet finns enklaver, dit obesiktigat kött kan föras och försäljas, varvid

ökade hygieniska risker uppstår för där bosatta personer. Styrelsen anför.

Veterinärstyrelsen har kommit till den bestämda uppfattningen att det

icke kan förväntas att man på frivillighetens väg har utsikter att inom rimlig

tid uppnå en total anslutning. Det har nämligen visat sig att inom vissa

kommuner fortfarande förefinnes hrist på förståelse för nyttan av sakkunnig

köttkontroll. Därest köttbesiktningstvånget ej göres obligatoriskt, kommer

läget under en lång följd av år framåt att bliva det att ett relativt fåtal

kommuner, spridda här och var över hela riket, komma att sakna köttkontroll.

Veterinärstyrelsen framhåller vidare köttbesiktningens stora betydelse vid

uppspårandet och bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdoma

r, särskilt sådana som kan angripa människor, eller

zoonoser.

Sammanfattningsvis anför styrelsen, alt det utan gensägelse torde

kunna påstås, att den metodiska speciella kontrollen av slaklprodukter,

som sker inom områden där köttbesiktningstvång råder, innebär den så gott

som enda möjligheten för ett samhälle att i fråga om dessa livsmedel skapa

betryggande garantier mot att hälsovådliga köttvaror saluhålles. I betraktande

härav syntes det nästan vara självfallet att samtliga landets innevånare

borde komma i ånjutande av dessa fördelar genom att köttbesiktningstvånget

genomfördes över hela landet. Veterinärstyrelsens erfarenheter ådagaladc

emellertid, att man icke hade utsikter all inom rimlig tid nå därhän

på frivillig väg. Styrelsen fann sig därför böra förorda, att frågan om köttkontrollens

införande icke såsom nu var fallet överlämnades åt de kommunala

myndigheternas prövning utan att köttbesiktning föreskrevs i lagen

som eu allmän regel, varifrån vederbörande länsstyrelse borde äga att, då

särskilda omständigheter därtill föranledde, medgiva undanlag. Veterinärstyrelsen

förutsatte därvid, att länsstyrelsen i sådant ärende samrådde med

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

veterinärstyrelsen och att undantag endast medgavs i på grund av naturförhållandena

eller glesbebyggelse nödvändiga fall såsom beträffande vissa

skärgårdsområden och områden i Norrland. Med den utveckling till att omfatta

den huvudsakliga delen av slakten, som köttbesiktningen tagit under de

gångna tjugu åren, torde de i 1934 års proposition uttalade betänkligheterna

i fråga om införande av allmänt köttbesiktningstvång enligL styrelsens mening

icke längre behöva tillmätas den betydelse, som läget då motiverade.

Remissyttranden

I princip är remissinstanserna eniga om att man bör eftersträva att allt

salufört kött blir besiktigat, varvid man dock måste räkna med vissa undantag

på grund av geografiska eller andra förhållanden. I 25 av de 30 yttrandena

biträdes veterinärstyrelsens förslag att detta mål bör förverkligas

genom ett lagstadgat obligatoriskt köttbesiktningstvång. Statens jordbruksnämnd

anser, att kommunernas självbestämmanderätt väl mycket inskränkes

i veterinärstyrelsens förslag och förordar en modifierad lösning. Övriga

fyra remissinstanser anser, att avsett resultat i stort sett kan uppnås genom

fortsatt frivillig utveckling och avstyrker därför skärpt tvångslagstiftning.

Som ett särskilt skäl för att allmänt köttbesiktningstvång införes åberopar

skördeskadeutredningen vissa förhållanden i samband med prisregleringen.

Utredningen anför härom följande.

Genom upptagande av slaktdjursavgifter enligt KF den 7 juni 1956 (nr

408) tillkommer en kostnadsbelastning på köttbesiktigad vara. Skulle dessa

slaktdjursavgifter komma att höjas utöver nuvarande maximibelopp, vilket

kan bli fallet om vissa av skördeskadeutredningens förslag till finansiering

av ett permanent skördeskadeskydd vinner bifall, kan kostnadsökningen

för besiktning av slakt göra ett överförande av djur för slakt i kommuner

utan besiktningstvång i hög grad ekonomiskt fördelaktigt. Kostnadsökningen

kan också medföra en prisskillnad som stimulerar handeln med obesiktigat

kött. I samband därmed ökas riskerna för hygieniska vådor, i synnerhet som

det kan befaras att det är kött av låg hygienisk kvalitet som söker sig dylika vägar.

Skördeskadeutredningen anser det sålunda angeläget att besiktningstvång

så snart som möjligt införes i hela södra och mellersta Sverige. Vad

beträffar norra Sverige är risken för ökade hygieniska vådor mindre framträdande,

då stora sammanhängande områden saknar besiktningstvång och

kostnadsskillnader mellan besiktigad och obesiktigad slakt således ej leder

till överföringar av slaktdjur. För dessa områden är det likväl ur allmänna

hygieniska synpunkter angeläget att besiktning genomföres så snart transportförhållanden

och ökad slakt för avsalu gör detta önskvärt och nödvändigt.

Övriga remissinstanser som tillstyrkt veterinärstyrelsens förslag, understryker

i stort sett blott vikten av de motiv för detta som veterinärstyrelsen

anfört.

De remissinstanser, som helt avstyrkt att allmänt köttbesiktningstvång

införes, är Kooperativa förbundet, Sveriges charkuteri- och slakteriidkares

riksförbund, Svenska stadsförbundet och Föreningen Svenska städers offent
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

liga slakthus. Samtliga åberopar, att den icke besiktigade slakten nu blott

utgör en obetydlighet på 2—3 % av all slakt. Vidare uttalas, att de föreslagna

bestämmelserna om köttbesiktnings- och slakteritvång torde kunna innebära

kvalitetsrisker och fördyring på grund av långa L-ansportavstånd

samt att bestämmelserna synes komma att gynna monopolsträvanden hos

jordbrukarnas slakteriföreningar. Kooperativa förbundet anför i denna del

bl. a. följande.

Kooperativa förbundets styrelse anser, att de sanitära fördelar, som en

utvidgad köttkontroll medför, i starkt ökad omfattning kunnat utnyttjas i

konsumenternas intresse genom de stora framsteg, som det på frivillighetens

väg av kommunerna införda köttbesiktningstvånget gjort och fortfarande

gör. I den mån denna utveckling fortgår kommer enligt styrelsens

mening det gagn för folkhälsan att i största möjliga utsträckning vinnas,

vilket är den obligatoriska köttkontrollens syfte. På denna väg minskas de

risker, som finnes för att en generell tvångslagstiftning kan komma att utnyttjas

för annat syfte än det rent sanitära. De kommuner, som inom

några år alltjämt kan antagas stå utanför obligatorisk köttbesiktning, torde

till större delen bli sådana, för vilka enligt veterinärstyrelsens nu framlagda

lagförslag undantag från obligatorisk besiktning är befogat.

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund framhåller den gynnsamma

utveckling, som den frivilliga köttbesiktningsverksamheten även

enligt veterinärstyrelsens uppfattning visat, samt uttalar, att den obesiktigade

slaktens andel i den totalt marknadsförda nu torde ha sjunkit till ungefär

2 %.

Svenska stadsförbundet erinrar om att förbundet i yttrande över 1946 års

förslag tillstyrkt obligatoriskt kötlbesiktningstvång. Trots detta ställde sig

förbundet nu tveksamt, främst på grund av att man vid bedömningen av behovet

att tillgripa ytterligare tvångsåtgärder borde beakta den utveckling

som ägt rum sedan 1946 års kommitté utförde sina undersökningar. Då år

1945 endast 4 % av den marknadsförda slakten var obesiktigad torde de allmänna

uppgifter om utvecklingen som veterinärstyrelsen lämnat tyda på att

procenttalet nu har reducerats till en obetydlighet. Det vore en påtaglig

brist, att styrelsen icke närmare undersökt denna fråga. Då de fördelar som

nu stod alt vinna med ett fullständigt köttbesiktningstvång icke syntes vara

stora, borde dessa vägas mot kostnader och praktiska svårigheter vid genomförandet.

Statens jordbruksnämnd uppskattar, att den obesiktigade slaktens andel i

all marknadsförd slakt nu gått ned till mindre än 3 procent. Nämnden anför

emellertid, att en fortsatt uppbyggnad av köttbesiktningen vore

av värde ur såväl hygienisk och veterinär synpunkt

som prisregleringssynpunkt.

Jordbruksnämnden uttalar, alt lagstiftningen bör utformas så att starka

garantier skapas för att samtliga berörda intressen i de olika orterna blir

tillräckligt beaktade och alt kommunernas självbestäm in a nd

c r ä t t ej allt för mycket sättes ur funktion. Nämnden

ifrågasätter från dessa utgångspunkter om ej lagstiftningen angående obli
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år l!)59

gatorisk utvidgning av kötlbesiktningstvånget kunde ges ungefär följande

innebörd.

Kungl. Maj:t skulle i de områden, där besiktningstvång redan har införts,

ensam äga medge undanlag från sådant tvång. Nya områden skulle kunna

läggas under köttbesiktningstvång, även om detta icke har begärts eller

tillstyrkts av vederbörande kommun. Beslut om sådan utvidgning av besikt - ningstvånget skulle meddelas av Kungl. Maj:t efter framställning av veterinärstyrelsen

och sedan vederbörande kommun och, i förekommande fall.

de av utvidgningen berörda näringsidkarna i orten — själva eller genom

sina intresseorganisationer — har fått tillfälle att framföra sina synpunkter.

Veterinärstyrelsen förutsätts, innan beslut meddelas av Kungl. Maj:f,

ha sökt nå överenskommelse om besiktningstvånget och därmed sammanhängande

förhållanden med såväl de berörda kommunerna som övriga lokala

intressenter. Även där överenskommelser ej har uppnåtts, skulle köttbesiktningstvånget

genomföras, såvida icke vägande skäl i det särskilda fallet

befinns tala mot ett besiktningstvång. Jordbruksnämnden ifrågasätter om

icke det här skisserade modifierade systemet bör, som ett alternativ till de

av veterinärstyrelsen föreslagna anordningarna, bli föremål för en närmare

undersökning.

Departementschefen

Såsom jag inledningsvis anfört tillkom gällande bestämmelser om köttbesiktning

för mer än 20 år sedan. Enligt dessa bestämmelser är köttbesiktning

endast i vissa fall obligatorisk. Önskemål om att ett generellt köttbesiktningstvång

skall införas har vid flera tillfällen framförts, och konkret förslag härom

har framlagts av 1946 års köttbesiktningskommitté i dess den 18 december

1946 avgivna betänkande. Betänkandet har dock icke föranlett någon åtgärd.

Sedan dess har emellertid de hygieniska kraven på livsmedel i allmänhet

skärpts och alla torde vara eniga om att man bör sträva efter största möjliga

garantier för att kött, som tillföres konsumtionen, har en god hygienisk

standard. Vidare har under senare tid en väsentlig omläggning skett av slaktens

organisation och därmed även av köttbesiktningsverksamheten. Främst

nu nämnda omständigheter har föranlett den översyn av gällande bestämmelser

om köttbesiktning och slakthus, som veterinärstyrelsen verkställt.

Av veterinärstyrelsens utredning framgår, att det besiktigade köttets andel

av de saluförda slaktprodukterna icke oväsentligt ökat sedan 1946. Emellertid

föreligger alltjämt områden, även inom södra och mellersta Sverige,

där köttbesiktningstvång ej råder. Till sådana områden kan införas obesiktigat

kött även från angränsande delar av landet, där köttbesiktning är obligatorisk.

I dessa enklaver försäljes alltså såväl inom dem producerad obesiktigad

vara som infört obesiktigat kött. Det är naturligt, att köttbesiktning

icke utan stora olägenheter kan ordnas i vissa glesbygder, särskilt i norra

Sverige och i skärgårdsområdena. Enligt uppgifter, som jag erhållit i mars

1958, saknas köttbesiktningstvång emellertid även i ett flertal relativt tättbefolkade

kommuner i södra och mellersta Sverige. Som exempel må näm
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1951)

nas 3 i Södermanlands län, 6 i Kalmar län, 10 i Gollands län, 4 i Blekinge

län, 2 i Kristianstads län, 9 i Malmöhus län, 3 i Älvsborgs län och 1 i Skaraborgs

län. Dessutom saknas kötthesiklningstvång i ett flertal municipalsamhällen,

bl. a. 9 i Kristianstads län, 5 i Malmöhus län och 4 i Skaraborgs län.

Inom några kommuner gäller köttbesiktningstvång blott viss eller vissa församlingar.

Veterinärstyrelsen har uttalat, att styrelsen under arbetet med att på frivillig

väg öka anslutningen till köttbesiktningstvånget kommit till den bestämda

uppfattningen, att det icke kan förväntas att man på sådan väg har

utsikter att inom rimlig tid uppnå en lotal anslutning. Enligt styrelsen har

underlåtenhet att införa köttbesiktningstvång ofta motiverats med ekonomiska

och praktiska svårigheter, som styrelsen för sin del funnit överkomliga,

eller andra förhållanden av ovidkommande art.

Remissinstanserna är eniga om att man bör sträva efter alt allt salufört

kolt blir besiktigat och förordar i allmänhet sådan ändring av lagstiftningen

att köttbesiktning blir obligatorisk. Några remissinstanser anser emellertid,

att detta resultat i stort sett bör kunna uppnås på frivillig väg utan skärpt

tvångslagstifining. Därvid åberopas främst, att den obesiktigade slaktens andel

i den totalt marknadsförda, vilken år 1945 utgjorde 4 procent, nu sannolikt

nedgått till 2 å 3 procent. Vidare göres gällande, att fördelarna av ett

allmänt köttbesiktningstvång knappast skulle motväga kostnaderna för och

de praktiska svårigheterna vid dess genomförande. I några remissyttranden

befaras att ett sadant tvång skulle medföra risk för ett köttmonopol, utövat

av producentorganisationerna.

I likhet med veterinärstyrelsen anser jag tiden nu vara mogen för att intora

allmänt köttbesiktningstvång med möjlighet till undantag i sådana fall,

då geografiska eller andra förhållanden nödvändiggör detta. Såsom jag tidigare

framhållit saknas köttbesiktningstvång i en hel del kommuner icke

blott i Norrland utan även i södra och mellersta delarna av vårt land. I delar

av Norrland och även vissa skärgårdsområden eller andra utpräglade

glesbygdsområden i andra delar av landet torde fortfarande kostnaderna för

och olägenheterna av långa transporter till köttbesiktningsinrättning utgöra

motiv for att köttbesiktningstvång där ej införes. Det måste emellertid anses

mycket otillfredsställande, alt till vissa enklaver skall från närliggande

områden med besiktningstvång kunna föras och försäljas obesiktigaf kött

utan att dess kvalitet kontrolleras på annat sätt än stickprovsvis i"butiker

genom hälsovårdsnämnderna. Av nu angivna skäl delar jag veterinärstyi

el sens mening, alt undantag från köttbesiktningstvånget endast bör medgivas

tills vidare och efter noggrann prövning. Några''remissinstanser har

uttalat farhågor för all allmänt köttbesiktningstvång skulle gynna monopolstravanden.

Då den obesikligade slaktens andel i den totalt marknadslorda

nu icke torde överstiga 3 % och undantag från besiktningstvång även

i fortsättningen torde få lämnas i viss utsträckning, synes den ökning i tillförseln

t.ll producentorganisationernas slakterier, som ett genomförande av

veterinarstyrelsens förslag i fråga om besiktningen kan komma att medföra

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

icke kunna röra sig om mer än en relativt obetydlig del av den totala kommersiella

slakten.---Vid övervägande av skälen för och emot veterinärstyrelsens

förslag om allmänt köttbesiktningstvång--— har jag kom
mit

till den uppfattningen, att styrelsens förslag i stort sett är välgrundat

och med vissa jämkningar —---bör genomföras.

2. Slakteritvång

Gällande rätt

Enligt gällande bestämmelser innebär slakthustvång förbud inom stad

eller stadsdel mot slakt av nötkreatur, får, get, svin eller häst annorledes än

i särskilt för ändamålet inrättat och till allmänt begagnande upplåtet offentligt

slakthus. Slakthustvång stadgas av länsstyrelsen på framställning av

stadsfullmäktige. Det förutsättes därvid att offentligt slakthus uppförts

samt att erforderligt antal besiktningsveterinärer anställts m. m. Vidare förutsättes

att köttbesiktningstvång är infört i staden eller införes i samband

med förordnandet om slakthustvång.

Slakthustvånget omfattar icke djur, som måste nedslaktas på grund av

hastigt inträffad sjukdom eller olyckshändelse, men köttet skall, därest det

är avsett till människoföda, genast efter nedslaktningen, ostyckat jämte

alla inälvor med undantag av tarmar, föras till det offentliga slakthuset för

besiktning.

Slakthustvånget omfattar vidare icke djur, som person, bosatt inom stad

med slakthustvång men utanför dess planlagda område, låter nedslakta för

förbrukning i eget hushåll.

Inom område med slakthustvång gäller som regel förbud mot att saluhålla

eller utbjuda till människoföda avsett färskt kött av djur, som icke slaktats

i offentligt slakthus eller kontrollslakteri. Förbudet omfattar även användning

av dylikt kött vid beredning av föda för utspisning å offentligt

spisningsställe eller av vara, avsedd för försäljning till människoföda. Ej

heller får sådant kött förvaras å allmän saluplats, i salubod med därmed i

omedelbart sammanhang varande lagerrum, å offentligt spisningsställe eller

i lokal för tillverkning av matvaror till avsalu.

Veterinärstyrelsens förslag

Veterinärstyrelsen framhåller till en början, att slakthustvång införts

endast i sju större städer samt att med hänsyn till den förut

skildrade minskningen av slaktfrekvensen vid de offentliga slakthusen det

icke vore att vänta att slakthusens antal skulle öka.

Veterinärstyrelsen anför därefter följande.

Ur hygienisk synpunkt framstår det som ett önskemål att de fördelar,

som äro avsedda att vinnas genom införande av slakthustvång, få en så vidsträckt

utbredning som möjligt och helst omfatta hela riket. I sådant hänseende

må erinras om förhållandena i Danmark, där man numera har infört

motsvarande obligatoriska bestämmelser för hela landet. För veterinärstyrelsen

står det emellertid klart att man i Sverige icke för närvarande har

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

17

utsikter att i detta avseende kunna realisera en motsvarighet till det danska

systemet. Även om veterinärstyrelsen sålunda anser att ett obligatoriskt slakthustvång

inom hela riket är den rätta lösningen, finner styrelsen dock lämpligast

att man för den närmaste tiden inriktar sig på ett bibehållande av den

frivilliga linjen men samtidigt vidtager vissa åtgärder i avsikt att ur ekonomisk

synpunkt göra det lättare för kommunerna att införa slakthustvång.

Veterinärstyrelsen uttalar därefter att med hänsyn till den relativt ringa

slaktdjurstillförseln till slakthusen termen slakthustvång bör utbytas mot

slakteritvång. Rörande innebörden av denna term anför styrelsen

följande.

Det synes lämpligt, att slakteritvång får omfatta ej blott förbud mot slakt

annorledes än i offentligt slakthus eller kontrollslakteri utan även förbud

mot saluhållande, användande eller förvarande på sätt tidigare angivits av

köttvaror härrörande från djur, som icke slaktats under statskontroll. I

sistnämnda hänseende omfattar förbudet för närvarande endast färskt kött.

Med den utbredning som den statskontrollerade slakten numera fått i vårt

land synes praktiska svårigheter knappast behöva uppstå, därest förbudet

utsträckes att omfatta även rökt eller torkat kött eller annan vara beredd

av kött av de djur, som här avses. Veterinärstyrelsen förordar därför att

ifrågavarande bestämmelser ändras i överensstämmelse därmed. I samband

härmed bör förbudet att inom område med slakteritvång saluhålla, använda

och förvara vissa köttvaror förtydligas och bringas i formell överensstämmelse

med den i livsmedelsstadgan använda terminologien. Det synes även

lämpligt att den i livsmedelsstadgan givna definitionen å saluhållande intages

i lagen. Därmed skulle åstadkommas ett välbehövligt förenhetligande

och undanröjas ofta uppkommande missförstånd och tveksamhet, exempelvis

rörande innebörden av uttrycket offentligt spisningsställe.

Remissyttrandena

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund liksom Svenska stadsförbundet

erinrar om den fara för monopol som slakteritvånget kan medföra.

Svenska stadsförbundets styrelse anför härom.

Styrelsen finner förslaget i den föreliggande utformningen mindre tillfredsställande

ur den synpunkten att det till sina praktiska verkningar kommer

att innebära ett kraftigt gynnande av de redan inom slakteribranschen dominerande

jordbrukarorganisationerna med därav följande risk för köttmonopol.

För att i någon mån mildra dessa verkningar bör enligt styrelsens

mening undersökas huruvida icke även större privatslakterier skall kunna

komma i fråga såsom grundval för införandet av ett slakteritvång. Såvitt

styrelsen kan förstå bör det icke vara ogörligt att i ett dylikt fall låta kommunens

hälsovårdsnämnd utöva sådan kontroll över verksamheten att nödiga

garantier vinnes för att slakten verkställes under i hygieniskt avseende

betryggande förhållanden.

Föreningen Svenska ståders offentliga slakthus anlägger i stort sett samma

synpunkter som Svenska stadsförbundet.

Departementschefen

Eller att i fråga om allmänt köttbesiktningstvång ha påpekat att ett genomförande

av veterinärstyrelsens förslag i den delen kunde beräknas kom
*2

Ililutng till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. AV 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

ma att öka tillförseln till producentorganisationernas slakterier i endast

obetydlig mån yttrar departementschefen: Större betydelse i detta avseende

har däremot veterinärstyrelsens förslag rörande slakteritvång, vilket innebär,

att endast sådana köttvaror får saluhållas, som härrör från slakt vid

offentligt slakthus eller kontrollslakteri. Emellertid är enligt förslaget införande

av slakteritvång en åtgärd, som förutsätter initiativ från kommunens

sida och prövning av länsstyrelsen. Vidare förutsättes, att innehavare

av slakterirörelse, vilken vållas väsentligt intrång genom slakteritvångets

införande, skall kunna få skälig ersättning av kommunen. Inom sådana kommuner,

där varken hemslakt till avsalu eller s. k. privatslakt förekommer

eller där sådan slakt endast förekommer i ringa omfattning, torde det vara

ur såväl ekonomisk som praktisk synpunkt olämpligt att kommunerna skall

behöva vidtaga särskilda åtgärder för besiktning. Såsom veterinärstyrelsen

föreslagit bör sådana kommuner därför ha möjlighet att få slakteritvång

infört, varvid de undgår de med köttbesiktningstvång förenade årliga kostnaderna.

Därest härvid en kommun nödgas utgiva ersättning till slakteriföretag,

får kommunen bedöma om kostnaderna härför uppväges av fördelen

av att slippa vidtaga anordningar för besiktning.

Vid övervägande av skälen för och emot veterinärstyrelsens förslag om

---möjlighet för kommunerna att få slakteri tvång infört har jag kommit

till den uppfattningen, att styrelsens förslag i stort sett är välgrundat

och med vissa jämkningar,---bör genomföras.

3. Köttbesiktningens och slaktens organisation

Gällande rätt. Tidigare förslag

För närvarande gäller, därest köttbesiktningstvång råder inom en kommun,

att denna är skyldig att på egen bekostnad anställa besiktningsveterinär och

vidtaga övriga för köttbesiktningens ordnande erforderliga åtgärder, såvida

ej veterinärstyrelsen medgiver befrielse härifrån. Sådan befrielse kan meddelas,

därest besiktningen befinnes kunna utan olägenhet utföras inom

annan eller andra kommuner eller vid kontrollslakteri. Samma bestämmelser

gäller för del av kommun.

19A6 års köttbesiktningskommitté fann att införandet av ett allmänt köttbesiktningstvång

krävde en viss utökning av då befintliga besiktningsanordningar.

Kommittén rekommenderade att man därvid i första hand sökte ernå

detta på annat sätt än genom inrättande av nya, fristående besiktningsbyråer.

Sålunda föreslog kommittén att det borde åligga offentligt slakthus

och kontrollslakteri att låta verkställa besiktning jämväl av kött, som uppslaktats

utom inrättningen och ditfördes för besiktning. Vidare borde köttbesiktning

få verkställas även å besiktningsställen av mera tillfällig beskaffenhet,

exempelvis i lokaler som ställts till förfogande av en slakteri- eller charkuteriidkare.

Dessa besiktningsställen, av kommittén benämnda köttbesiktningsstationer,

skulle även kunna anlitas av envar, som önskade dit införa

kött för besiktning. Kommittén hade därvid tänkt sig att distriktsveterinärerna

skulle kunna anlitas för besiktningens utförande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 7,95.9

19

Veterinärstyrels.ens förslag

Veterinärstyrelsen påvisar, att efter tillkomsten av 1934 års lag eu stark

förskjutning av besiktningen ägt rum från kommunala köttbesiktningsbyråer

och offentliga slakthus till kontrollslakterier. Detta har bl. a. medfört

en avsevärd fördyring av kostnaderna per besiktningsenhet vid köttbesiktningsbyråerna.

Härom anför styrelsen.

De årliga kostnaderna för köttbesiktningsverksamheten ha på vissa håll

stigit avsevärt och det har inträffat att de uppgått till eller överskridit de

besiktigade varornas saluvärde. Även om veterinärstyrelsen för sin del är av

den åsikten att samhällets åtgärder för livsmedelshygienens höjande icke

böra mätas efter vanlig ekonomisk måttstock och att samhället måste vara

berett på utgifter för detta ändamål, finner dock styrelsen att den nuvarande

ordningen i fråga om kommunernas skyldighet att sörja för besiktningsmöjlighet

på många håll medför onödigt stora utgifter för det allmänna.

Den minskade tillförseln till köttbesiktningsbyråerna har sin grund i att

slakten i vårt land numera till största delen sker på kontrollslakterier. Ur

hygienisk synpunkt är denna utveckling enbart tillfredsställande med hänsyn

till att därigenom en ingående veterinär kontroll möjliggöres av djuret

i dess helhet såväl före som efter slakten och att det är etVönskemål att

all avsaluslakt blir ställd under sådan kontroll. Inom de flesta av rikets

kommuner förekommer emellertid fortfarande saluförande av köttvaror, härrörande

från djur som slaktats utan veterinärbesiktning vid slakten, s. k.

hemslakt eller privatslakt. För dessa kommuner kvarstår sålunda alltjämt

nödvändigheten att bereda dessa näringsidkare tillfälle till besiktning. De

stigande utgifterna för köttbesiktningsbyråernas verksamhet och den sjunkande

tillförseln ha emellertid flerstädes skapat ekonomiska betänkligheter

mot bibehållande eller införande av köttbesiktningstvång och i varje fall ökat

benägenheten att söka erhålla befrielse. I sistnämnda avseende ha på en

del håll uppstått tvister rörande ersättningen till den kommun eller det

kontrollslakteri, som åtagit sig besiktningen. Det har därvid stundom gått

så långt, att den kommun, som handhar besiktningen, ifrågasatt att som påtryckningsmedel

vägra besiktning av köttvaror härrörande från annan kommun.

Veterinärstyrelsen behandlar därefter frågan om hur kostnaderna skall

kunna nedbringas och ett smidigare förf a r a n d e komma till stånd.

Styrelsen anser, att man vid bedömandet av vilka besiktningsanordningar

som bör finnas kan indela kommunerna i Ire kategorier. Kategori I,

som är den ojämförligt största, utgöres av sådana kommuner, där hemslakt

och privatslakt endast förekommer i mindre utsträckning vid sidan av den

kontrollerade slakten. Till kategori II hänföres sådana kommuner,

särskilt i nordligare delarna av landet, där hemslakt och privatslakt fortfarande

har en icke obetydlig utbredning. Kategori III, vilken är den

minsta, utgöres av kommuner inom vilka bemslakl eller privatslakt veterligen

icke alls förekommer. Rörande besiktningsverksamhetens ordnande i

de olika kategorierna anför veterinärstyrelsen beträffande kategori I följande.

I fråga om dessa kommuner, där köttbesiktningstvång i allmänhet råder

sedan gammalt och såväl konlrollslakterier som köttbesiktningsbyråer torde

opaginerad Kontrollera mot PDF

•20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 105!)

finnas inom lämpliga avstånd, gäller det framförallt att reglera verksamheten,

särskilt i vad avser kommuns möjlighet att ernå överenskommelse med

annan kommun eller kontrollslakteri om besiktningen. I sådant hänseende

vill veterinärstyrelsen föreslå att det bör åvila kommun, som anordnat köttbesiktningsbyrå,

att låta mot ersättning enligt överenskommelse verkställa

besiktning jämväl åt annan kommun eller andra kommuner. Motsvarande

skyldighet bör efter överenskommelse åvila kontrollslakterierna gentemot

den eller de kommuner, där deras leverantörer äro bosatta. Såsom veterinärstyrelsen

redan framhållit ha emellertid ofta segslitna tvister uppstått i ersättningsfrågan,

därvid man av principiella skäl stundom motsatt sig att tillgodose

relativt blygsamma ersättningskrav. För att råda bot på dessa misshälligheter

finner veterinärstyrelsen nödvändigt att en statlig myndighet, och

härtill torde väl länsstyrelsen vara lämpligast, erhåller bemyndigande att,

då enighet ej kan nås om ersättningsgrunderna, pröva ersättningsfrågan och

fastställa de grunder, enligt vilka kommunerna skola bidraga till bestridande

av kostnaderna för besiktningsverksamheten. Därest skyldighet såväl för

kommun som, efter överenskommelse, för kontrollslakteri att verkställa besiktning

jämväl åt annan samt att vid oenighet beträffande ersättningsfrågan

hänskjuta denna till länsstyrelsens prövning fastställes i lagen, torde

beträffande denna kategori de nu rådande svårigheterna kunna anses i stort

sett undanröjda.

Bland kommunerna hörande till denna kategori förekomma även sådana,

där exempelvis hemslakt till avsalu ej förekommer och där endast ett eller

ett fåtal slakteriföretag drivas, som ej äro underkastade statlig kontroll. I

sådana fall bör övervägas om ej kommunen lämpligen bör ersätta köttbesiktningstvånget

med slakteritvång. Detta skulle då medföra att inom kommunen

endast skulle få förekomma statskontrollerad slakt samt saluhållas kött,

som vore slaktat på kontrollslakteri eller offentligt slakthus, varigenom de

slakteriföretag, som här äro i fråga, tvingas upphöra med sin verksamhet. 1

sådana fall synas dessa böra — i principiell överensstämmelse med vad

som nu gäller vid införande av slakthustvång — tillerkännas skälig ersättning

och veterinärstyrelsen bär därför i sitt lagförslag företagit en härav

betingad ändring av''10 § i lagen. Frågan om införande av slakteritvång i

dessa kommuner blir sålunda främst beroende av huruvida kommunen finner

det med fördel förenat att gälda sistnämnda ersättningar och i gengäld

bliva befriad från de med köttbesiktningstvånget förenade årliga kostnaderna.

I fråga om kategori II anför styrelsen följande.

Ordnandet av besiktningen inom de nordligare kommunerna slöter på helt

andra praktiska och ekonomiska svårigheter än i fråga om kategori I. Beträffande

en del av dessa är förutsatt att länsstyrelsen skall äga besluta

undantag från det obligatoriska köttbesiktningstvånget. Det är emellertid här

även avsett att dessa undantag endast skola medges, när särskilda omständigheter

härtill föranleda. För de övriga kommer således köttbesiktningstvång

att råda enligt veterinärstyrelsens förslag. I betraktande av de stora områden,

som det här gäller, samt den omständigheten att i dessa kommuner

fortfarande förekomma hemslakt och privatslakt i relativt stor utsträckning,

torde det icke vara ekonomiskt försvarbart att försöka lösa denna kategoris

besiktningsfråga på helt samma sätt som i de sydligare och mera tättbebyggda

kommunerna med övervägande statskontrollerad slakt. Man får sålunda vara

beredd att för dessa kommuner göra vissa eftergifter. I den mån det således

ej befinnes möjligt att anordna besiktning enligt gängse bestämmelser och

praxis måste man tillgripa enklare former för besiktningen. Det av 1946 års

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

21

köttbesiktningskommitté framförda förslaget med anordnande av s. k. köttbesiktningsstationer,

d. v. s. förläggandet av köttbesiktningen till slakterierna,

är en form, som även veterinärstyrelsen finner sig kunna godtaga, särskilt

med hänsyn till att i dessa kommuner ofta förekomma relativt stora

s. k. privatslakterier (icke statskontrollerade) med väl inarbetad leverantörs-

och kundkrets. Veterinärstyrelsen har således icke något att erinra

mot att vederbörande hälsovårdsnämnd efter överenskommelse låter förlägga

besiktningen till dessa företag. Förutsättningen är dock att besiktningen

försiggår i hälsovårdsnämndens regi och på dess ansvar. Ersättning till veterinären

för dennes arbete bör därvid bekostas av kommunen. Lokal bör

kostnadsfritt tillhandahållas av företagaren och denne samt övriga köttägare,

som anlita byrån, erlägga sedvanliga avgifter till kommunen. Med

hänsyn till den fördel, som vederbörande företagare har av besiktningens förläggande

till egna lokaler, finner veterinärstyrelsen, i likhet med kommittén,

skäligt att veterinärens resekostnader gäldas av denne. En anordning

som den nu föreslagna, vilken tillämpats i några enstaka fall, synes icke

behöva direkt komma tillsynes i lagtexten, då i denna kommun helt allmänt

ålagts att ställa för köttbesiktningsverksamheten lämpliga lokaler till förfogande.

Om således som här föreslagits de sedvanliga besiktningsåtgärderna kompletteras

med besiktning hos vissa större, ej statskontrollerade företag, synes

dessa kommuners besiktningsfråga böra kunna lösas på en ekonomiskt

framkomlig väg och ytterligare eftergifter synas ej nödvändiga.

Beträffande kategori III uttalar styrelsen följande.

Inom en del av de sydligare kommunerna lärer veterligen icke förekomma

hemslakt eller s. k. privatslakt till avsalu. Så torde exempelvis vara förhållandet

inom större delen av Östergötlands län. I sådana fall ha ofta vederbörande

kommunala myndigheter hos veterinärstyrelsen hävdat att de

icke borde åläggas utgifter för ordnandet av köttbesiktning. I det här framlagda

förslaget har veterinärstyrelsen sökt tillgodose dessa krav på så sätt

att, såsom under kategori I anförts, dessa kommuner ha möjlighet att inom

kommunen få slakteritvång infört, varigenom de tillika kunna bliva befriade

från utgifter för köttbesiktningen.

Yttranden

Statens jordbruksnämnd ansluter sig till veterinärstyrelsens förslag att

s. k. besiktningsstationer skall kunna användas och anför härom.

Jordbruksnämnden anser, liksom veterinärstyrelsen, att en utvidgning av

köttbesiktningstvånget för ett flertal kommuners vidkommande kan väsentligt

underlättas, om särskild, fristående besiktningsbyrå icke behöver inrättas

i kommunen och de besiktningspliktiga icke heller behöver hänvisas till

besiktningsbyrå eller kontrollslakteri utanför den egna kommunen, utan i

stället någon lämplig slaktplats i kommunen godkänns som »besiktningsbyrå»

eller s. k. besiktningsstalion och sålunda blir föremål för regelbundna

besök av besiktningsveterinär.

Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att köttbesiktning bör få

ske även vid privata slakterier, där godkänd besiktningslokal finnes.

Statskontoret gör ett a I I m ä n t uttalande i kostnadsfrågan

och anför därvid följande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Veterinärstyrelsen liar funnit det ur folkhälsosynpunkt påkallat, att ett

hela riket omfattande köttbesiktningstvång nu genomföres. Vad en dylik åtgärd

skulle komma att innebära ur ekonomisk synpunkt har dock icke berörts

i förslaget. Under hand har emellertid upplysts, att styrelsen räknat

med att den förordade utvidgningen icke skulle komma att medföra några

kostnader för staten och att de utgifter, som i vissa fall torde bliva ofrånkomliga

för kommunerna, ansetts icke behöva bliva alltför betungande. Enligt

statskontorets mening hade det varit önskvärt, att åtminstone approximativa

kostnadsberäkningar hade fogats till förslaget.

Därest ett allmänt köttbesiktningstvång skulle anses nu böra införas,

synes —- såvitt statskontoret kan bedöma — de av veterinärstyrelsen i anslutning

därtill förordade åtgärderna vara lämpliga och ägnade att för kommunernas

del mildra verkningarna av reformen.

Föreningen Svenska städers offentliga slakthus, som motsatt sig att allmänt

köttbesiktningstvång införes, anser alt de praktiska och ekonomiska

följderna av förslaget närmare borde ha utretts.

Medicinalstyrelsen uttalar, att den föreslagna lagstiftningen medför behov

av veterinärmedicinsk sakkunskap hos hälsovårdsnämnder

och slakthusstyrelser, en ökad arbetsbelastning för

såväl dessa som förste provinsialläkare och länsveterinärer samt behov av

ökade laboratorieresurser vid offentliga slakthus och kontrollslakterier.

Departementschefen

I fråga om organisationen av slakten och besiktningen kan jag i stort sett

ansluta mig till veterinärstyrelsens förslag. Smidig samverkan bör ske mellan

kommuner och slakteriföretag. Anordningarna bör avpassas efter de

skilda förhållandena i olika delar av landet. Det bör alltså ankomma på

kommunerna att vidtaga erforderliga åtgärder för köttbesiktning. Därvid

kan, som veterinärstyrelsen framhållit, många alternativa lösningar tillgripas.

Besiktning kan ske vid offentligt slakthus och kommunal köttbesiktningsbyrå.

Vidare kan kommunerna komma överens med kontrollslakterierna

att dessa för besiktning mottager köttvaror från jämväl andra än

medlemmar eller andelsägare. Sådan överenskommelse bör vara frivillig

även i vad den avser den ekonomiska sidan. Jag kan därför ej biträda veterinärstyrelsens

förslag, att frågan om villkoren för besiktnings förläggande

till kontrollslakteri skall kunna hänskjutas till länsstyrelsens prövning.

Emellertid bör i överenskommelserna angivas enligt vilka grunder de avgifter,

som djurägarna har att betala för besiktningen, skall beräknas. Ej heller

finner jag tillräckliga skäl föreligga för att såsom veterinärstyrelsen föreslagit,

ålägga kommun, inom vilken finnes offentligt slakthus eller kommunal

köttbesiktningsbyrå, att mot skälig ersättning låta verkställa besiktning

jämväl åt annan eller andra kommuner. Även i denna del bör samordningen

av verksamhet ske på frivillig väg. Vad nu sagts bör i tillämpliga delar gälla

jämväl för överenskommelse som träffas i samband med att framställning

om införande av slakteritvång göres.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Såsom veterinärstyrelsen föreslagit bör kommunala köttbesiktningsbyråer,

jämväl i form av s. k. köttbesiktningsstationer, under hälsovårdsnämnds

kontroll och ansvar kunna ordnas även vid privata slakterier, vilka ej står

under statlig kontroll.

Motionerna I: 382 och II: 457

I veterinärstyrelsens förslag till tillämpningsföreskrifter har införts ett

nytt begrepp, nämligen köttbesiktningsstation, som förefaller vara en form

av ambulerande köttbesiktning på ett icke statskontrollerat slakteri. Köttbesiktningsstationen

skall drivas i hälsovårdsnämndens regi och på dess ansvar.

I propositionen uttalas en positiv inställning till veterinärstyrelsens

förslag.

Vi delar inte denna uppfattning. Det är ur olika synpunkter klokt att

hålla en klar gränslinje mellan å ena sida offentliga slakthus och kontrollslakterier

under statlig kontroll och å andra sidan slakterier som lyder under

hälsovårdsnämnden och som låter besiktiga sina varor på särskild köttbesiktningsbyrå.

En ambulerande besiktning innebär en enklare form av besiktning

som inte verkar tillfredsställande. Denna möjlighet kan också ge

anledning till långtgående krav på ambulerande besiktning från småslakteriers

sida, där en tillförlitlig kontroll inte kan genomföras. Vi finner det

dessutom anmärkningsvärt att i veterinärstyrelsens förslag diskuteras att

ersättningen till de veterinärer, som skall sköta den ambulerande besiktningen,

skall utgå från kommunen i stället för, som i fråga om statskontrollerade

slakterier, från företaget. Den möjligheten finns ju att förlägga en

köttbesiktningsbyrå till ett icke statskontrollerat slakteri.

Vi föreslår med hänvisning till dessa synpunkter att den föreslagna formen

köttbesiktningsstation avföres från veterinärstyrelsens tillämpningskungörelse.

4. Nödslakt

Gällande rätt

Inom område med slakthustvång omfattar detta icke djur som måste slaktas

på grund av hastigt inträffad sjukdom eller olyckshändelse, men köttet

skall, om det är avsett till människoföda, genast efter siaktningen, ostyckat

jämte alla inälvor med undantag av tarmar, föras till det offentliga slakthuset

för besiktning. Även för sådan slakt vid kontrollslakteri har meddelats

särskilda föreskrifter. I övrigt kan sådan slakt fritt ske. Inom områden

med köttbesiktningstvång gäller dock vid försäljning och annan kommersiell

användning av köttet samma bestämmelser som för annat kött.

I cirkulärskrivelse den 19 juni 1946 (intagen i medicinalstyrelsens författningssamling

1946: ser B nr 15) har medicinalstyrelsen anmodat besiktningsveterinärerna

vid offentliga slakthus och kontrollslakterier att vidtaga

vissa åtgärder för att vid nödslakt djurägaren skall avlämna en skriftlig

rapport om de sjukdomstecken djuret visat och försäkran att djuret icke

är självdött.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Veterinärstyrelsens förslag

Veterinärstyrelsen uttalar, att den visserligen icke ansett sig böra föreslå

obligatoriskt slakteritvång för hela riket men att det framstod som en nödvändighet

att de garantier, som slakthustvånget medförde i fråga om djur,

som nedslaktats på grund av sjukdom eller olyckshändelse, redan nu utsträcktes

att omfatta hela landet. Därest så ej skedde, vore nämligen riskerna

för spridande av för såväl husdjur som människor farliga sjukdomar

uppenbara. Även då sjukdomsfallet eller olyckshändelsen inträffade inom

ett område med köttbesiktningstvång, kunde nämligen befaras att förekommande

smittfarlig sjukdom ej blev uppmärksammad på grund av att veterinären

vid besiktning å köttbesiktningsbyrå stundom endast hade tillgång

till ett begränsat besiktningsmaterial, exempelvis en del av djurkroppen,

och mestadels ej bereddes tillfälle besiktiga därtill hörande organ. Självfallet

vore här påtalade risker ännu större inom område, där varken slakthustvång

eller köttbesiktningstvång rådde.

I fråga om de praktiska anordningarna för kontrollerad nödslakt

anför styrelsen följande.

Veterinärstyrelsen har för sin del tagit initiativet till uppförande av särskilda

sanitetsavdelningar hos de olika kontrollslakterierna, och styrelsens

önskemål i dessa avseenden ha i stort sett blivit tillfredsställande tillgodosedda.

Med hänsyn till att härigenom inom större delen av riket skapats

möjligheter att omhändertaga och veterinärundersöka de djurkroppar, varom

här är fråga, synes man ej längre böra dröja med genomförandet av den

nu föreslagna reformen. Självfallet måste undantag därvid göras för vissa

delar av Norrland med alltför långa avstånd från slakteri med sanitetsavdelning.

Veterinärstyrelsen föreslår därför att länsstyrelsen må, då särskilda

omständigheter föreligga, efter framställning av stadsfullmäktige eller däremot

svarande myndighet samt efter hörande av veternärstyrelsen, medgiva,

att viss kommun eller del därav icke skall omfattas av det föreslagna obligatoriska

partiella slakteritvånget.

Veterinärstyrelsen anser, att med hänsyn till den sanitära betydelsen av

veterinärkontroll av all nödslakt något undantag ej bör göras för h e mslakt.

Även i dessa fall bör därför djuret eller djurkroppen föras till sanitetsavdelning.

I detta sammanhang nämner styrelsen, att det förhållandet

att ett kontrollslakteri ombesörjer besiktning av kött, härrörande från hemslaktade

eller privatslaktade djur, varit föremål för en i viss mån berättigad

kritik, i det man framhållit de risker, som därmed följde, då fråga vore om

nödslakt. Därest styrelsens förslag om obligatoriskt slakteritvång i sådana

fall kom till utförande, syntes vägande skäl mot köttbesiktningens förläggande

till kontrollslakteris nödslaktavdelning dock icke kunna anföras.

Remissyttrandena

Veterinärstyrelsens förslag rörande nödslakten tillstyrkes helt av medicinalstyrelsen,

länsstyrelserna i Södermanlands, Skaraborgs, Kopparbergs,

Jämtlands och Norrbottens län, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Svenska landskommunernas förbund, Föreningen av be
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

25

siktningsveterinärer vid Sveriges konlrollslakterier, Svenska stadsveterinärföreningen,

Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund och Hushållningssällskapens

förbund. Flera av dessa remissinstanser framhåller dock, att dispens

från bestämmelserna i avsevärd utsträckning måste lämnas, särskilt för

stora områden i Norrland. I yttrande till Sveriges lantbruksförbund framhåller

Sveriges slakteriförbund, att nödslaktsavdelningarna vid förbundets

slakterier i allmänhet vore dimensionerade endast för medlemmars slakt,

varför det vore självklart att, för att överenskommelse skulle kunna träffas,

nödslakten från medlemmarna måste gå i första hand. Skördeskadekommittén,

renutredningen och Svenska samernas riksförbund har ej yttrat sig i

denna del.

Kooperativa förbundet, Svenska stadsförbundet och Föreningen Svenska

städers offentliga slakthus, vilka avstyrkt veterinärstyrelsens förslag rörande

köttbesiktningstvång och slakteritvång, har ej särskilt uttalat sig angående

nödslakten.

Statens jordbruksnämnd avstyrker förslaget i vad det avser nödslakten

och anför som motiv härför följande.

Att slakteritvång införs för nödslakt vill nämnden i dagens läge avstyrka.

Än så länge torde kontrollslakteriernas möjligheter att ta emot nödslakt

knappast vara fullt tillräckliga för att omhändertaga all den slakt eller de

uppslaktade djurkroppar, som det här kan bli fråga om. Ett slakteritvång

för nödslakt skulle också under alla förhållanden vara ägnat att öka transportavstånden

och i många fall kunna medföra högst betydande transportkostnader.

Kvalitetsförsämringar skulle även lätt kunna uppstå i samband

med de långa transporterna och riskerna skulle öka för kassation av det

nödslaktade köttet. Djurägarna skulle vid sådant förhållande kunna frestas

att i stället, efter slakt hemma på gården, försöka få köttet använt till människoföda

utan att köttet först underkastats veterinärbesiktning vid köttbesiktningsbyrå.

Kontrollmöjligheterna mot missbruk måste betecknas såsom

ringa.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att de praktiska förutsättningarna

för att genomföra veterinärstyrelsens förslag beträffande nödslakt för

närvarande måste bedömas som otillräckliga. Däremot bör enligt länsstyrelsens

uppfattning hinder ej möta att tillämpa de föreslagna bestämmelserna

inom områden, där slakteritvång införes. Därvid torde emellertid undantag

böra göras för djur, avsedda att förbrukas i ägarens hushåll.

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund avstyrker förslaget

på den grund att nödslakten på sätt den hittills skett icke skulle ha medfört

några sanitära olägenheter medan smittoriskerna skulle öka om förslaget

genomfördes.

Svenska veterinär föreningen för kött- och mjölkhygien samt Svenska länsveterinärföreningen

ställer sig tveksamma till förslaget och förordar i stället,

att man i princip skall kräva levandedj ur sbesiktning även av

djur som måste nödslaktas.

Svenska länsveterinärföreningen anser, alt levandedjursbesiktning vid

nödslakt särskilt ur epizootilagens synpunkt är så viktig, att kostnaderna

därför i vissa fall bör bestridas av a 1 1 in ä n n a in e d e 1.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Även Sveriges veterinärförbund hyser tvekan inför de föreslagna bestämmelserna,

särskilt med hänsyn till praktiska svårigheter och hygieniska risker

vid transport av djur, vars tarmar och magar ej uttagits. Förbundet anför

följande.

Flera av de remissinstanser, som i huvudsak tillstyrkt veterinärstyrelsens

förslag, anser att enklare regler bör gälla för n ö d s 1 a k t av mindre

djur på grund av olyckshändelse. Veterinärhögskolan framhåller,

att får, kalv, gris eller föl, som på grund av olyckshändelse måste avlivas

på platsen, i regel har så ringa slaktvärde, att det ofta skulle vara oekonomiskt

att bekosta särskild transport till slakteri. 1 sådana fall syntes det

därför vara nödvändigt, att ägaren — under förutsättning att djuret avlivats

och uppslaktats omedelbart efter olyckshändelsen — kunde erhålla rätt att

efter samråd med tjänsteveterinär använda köttet för eget hushåll. Lantbruksstyrelsen

och statens institut för folkhälsan intager i denna del i stort

sett samma ståndpunkt som veterinärhögskolan.

Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien anser det vara

tveksamt, om djurägaren skall berövas rätt till hemslakt för egen räkning

vid sådana fall av nödslakt, där det är påtagligt för envar att risk för förtäring

av köttet icke finnes, t. ex. vid färska, okomplicerade benbrott. Även

länsstyrelsen i Jönköpings lån uttalar, att kravet på att genom olyckshändelse

skadade djur ovillkorligen skall införas till slakteriinrättning för att

där uppslaktas synes vara väl strängt. Länsstyrelsen framhåller, att en hushållsgris,

som råkat ut för benbrott, ofta nog, trots lagens föreskrifter, torde

komma att slaktas hemma på gården. Som tidigare nämnts ifrågasätter länsstgrelsen

i Malmöhus län om icke generellt undantag från bestämmelserna

om nödslakt bör göras för djur, avsedda att förbrukas i ägarens hushåll.

Veterinärstgrelsens skrivelse den 4 februari 1958

Veterinärstyrelsen, som tagit del av remissyttrandena såvitt de avser bestämmelserna

om nödslakt, har i den tidigare omnämnda skrivelsen den 4

februari 1958 bemött vissa däri gjorda uttalanden och understrukit vikten

av att styrelsens förslag på denna punkt genomföres.

I skrivelsen föreslår veterinärstyrelsen en jämkning av sitt förslag såtillvida,

att n ö d s 1 a k t även skall få utföras vid sanitetsa vdelning

hos privat slakteri under förutsättning, att kommunal köttbesiktning

är förlagd till slakteriinrättningen. Som motiv för detta ändringsförslag

anför styrelsen följande.

Beträffande den av veterinärhögskolans lärarkollegium framförda invändningen

att det i de flesta fall skulle ställa sig oekonomiskt att låta transportera

mindre djur till slakteri, vill veterinärstyrelsen framhålla, att det

säkerligen ofta ställer sig fördelaktigt för djurägaren att anlita sanitetsavdelning.

I vissa fall kan dock avståndet till sanitetsavdelning antagas bliva

avsevärt. För att minska därmed förknippade olägenheter är emellertid veterinärstyrelsen

beredd att låta nödslakt utföras vid sanitetsavdelning, som

inrättats jämväl av annan slakteriinrättning än offentligt slakthus eller kontrollslakteri,

under förutsättning att kommunal köttbesiktning är förlagd

till slakteriinrättningen i fråga. Det förekommer nämligen, att köttbesikt
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

27

ningsbyrå av praktiska skäl förlägges till ett större slakteri, som icke är ställt

under veterinärstyrelsens speciella kontroll, och med hänsyn till att besiktningsveterinär

härigenom vanligen är i tillfälle att jämväl handhava kontrollen

av sanitetsavdelning, synes icke vara något att erinra mot en sådan

anordning.

Departementschefen

I fråga om nödslakten innebär veterinärstyrelsens förslag i huvudsak att

lagstadgat slakteritvång med vissa undantag skall gälla, alltså oberoende av

ansökan från kommun. Grunden härtill är främst den ökade risken för

att köttet är infekterat om det härrör från djur, som nedslaktats på grund

av sjukdom eller olyckshändelse. Veterinärbesiktning av djuret före slakten

bör därför om möjligt ske. Eljest kan befaras att förekomst av smittfarlig

sjukdom ej blir uppmärksammad, särskilt om veterinären vid besiktningen

blott har tillgång till en del av djurkroppen. Styrelsen framhåller

vidare, att obligatorisk veterinärbesiktning av nödslaktade djur införts i

flera andra länder, bl. a. Danmark, Nederländerna och Västtyskland. Vanligen

gäller därvid, att all nödslakt skall ske i speciella anstalter. I huvudsaklig

överensstämmelse härmed föreslår styrelsen, att nödslakt endast skall

få ske vid särskild sanitetsavdelning inom offentligt slakthus eller kontrollslakteri.

I en efter remissbehandlingen avgiven skrivelse har styrelsen emellertid

föreslagit sådan jämkning, att nödslakt även skall få utföras vid sanitetsavdelning

hos privat slakteri under förutsättning, att kommunal köttbesiktning

är förlagd till slakteriinrättningen.

Styrelsen anser, att något allmänt undantag för hemslakt av sjukt eller

skadat djur ej bör göras. Även i sådana fall gäller enligt förslaget som huvudregel,

att djuret i levande tillstånd skall fraktas till sanitetsavdelning.

Endast om det på grund av sjukdomsförloppets eller olycksfallets svårhetsgrad

anses att djuret omgående bör avlivas, får så ske på platsen. I sådant

fall skall emellertid köttet, om det är avsett till människoföda, genast efter

djurets avlivning ostyckat jämte alla inälvor föras till sanitetsavdelning för

uppslaktning under veterinär kontroll. Länsstyrelsen skall på framställning

av kommun och efter hörande av veterinärstyrelsen, om särskilda omständigheter

föreligger, kunna medgiva att bestämmelserna rörande nödslakt

icke skall omfatta kommunen eller del därav.

Veterinärstyrelsens förslag rörande nödslakten har tillstyrkts i omkring

halva antalet remissyttranden. Av övriga remissinstanser, som särskilt yttrat

sig i denna del, har några helt avstyrkt förslaget, några förordat vissa

ändringar och några uttalat tvekan främst med hänsyn till de praktiska

möjligheterna att genomföra förslaget. För egen del anser jag det vara av

stort värde att sjuka eller skadade djur i största möjliga utsträckning såväl

avlivas som uppslaktas vid sanitetsavdelning. Veterinär får då tillfälle

besiktiga dem i levande tillstånd, varvid smittsam sjukdom lättare kan

upptäckas. Vidare är risken för spridning av smitta mindre då djuren intages

på särskild avdelning. Emellertid torde det vara nödvändigt att företaga

vissa jämkningar i förslaget. Av Sveriges slakteriförbunds, statens jord
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

bruksnämnds och länsstyrelsens i Malmöhus län yttranden synes framgå,

alt de offentliga slakthusens och kontrollslakteriernas sanitetsavdelningar

knappast är fullt tillräckliga för att mottaga all den slakt och de uppslaktade

djurkroppar det kan bli fråga om. I viss mån torde denna brist kunna

avhjälpas om, såsom veterinärstyrelsen i skrivelsen den 4 februari 1958 föreslagit,

nödslakt efter medgivande av styrelsen skall få mottagas även av

sanitetsavdelning vid annan slakteriinrättning än offentligt slakthus eller

kontrollslakteri, därest inrättningen utnyttjas för kommunal köttbesiktning.

Sådan ändring av veterinärstyrelsens ursprungliga förslag bör därför göras.

Emellertid bör enligt min mening här avsett medgivande kunna lämnas slakteri

med sanitetsavdelning även om kommunal köttbesiktningsbyrå ej finns

vid slakteriet. I sådana fall torde veterinärstyrelsen i samband med medgivandet

få lämna föreskrift om hur besiktningen skall ske. Därest det även

med dessa ökade möjligheter till nödslakt skulle visa sig att inom en kommun

anordningarna för sådan slakt är otillräckliga, torde dispens få lämnas

intill dess bristen är avhjälpt.

I några remissyttranden har påyrkats jämkning i veterinärstyrelsens förslag,

att nödslaktade djurkroppar skall föras till sanitetsavdelning för besiktning

även då ägaren avser att använda köttet i eget hushåll. Veterinärhögskolan

och några andra remissinstanser har sålunda föreslagit, att hemslakt

för egen förbrukning skall få ske av mindre djur, som skadats genom

olyckshändelse, under förutsättning att medgivande härtill erhålles av

tjänsteveterinär. Veterinärstyrelsen har i skrivelsen den 4 februari 1958 bestämt

vidhållit, att sådant undantag icke bör göras. Därvid har styrelsen

bl. a. framhållit, att genom t. ex. ett benbrott motståndskraften hos djuret

snabbt kan nedsättas, varvid risken för att köttet blir infekterat av tarmbakterier

ökas. En olyckhändelse kan enligt styrelsen vidare ha sin grund

i att djuret på grund av en latent infektion försvagats. Hemslakt av svin

skulle dessutom omöjliggöra nödvändig trikinundersökning och önskvärd

bakteriologisk undersökning av köttet. Jag delar emellertid nämnda remissinstansers

uppfattning att viss uppmjukning bör ske i veterinärstyrelsens

förslag såvitt det avser slakt på platsen av mindre djur, som skadats vid

olyckshändelse. Det torde säkerligen för mången lantbrukare framstå som

ekonomiskt betungande och oförståeligt om han skulle tvingas att sända t. ex.

en kalv, som brutit benet, till sanitetsavdelning. I sådana fall bör han själv få

slakta djuret och utan besiktning använda köttet i sitt eget hushåll. De fall,

då hemslakt av skadade mindre djur kommer alt ske, torde, såsom veterinärstyrelsen

framhållit, bli få, och den ökning i risken för spridning av smittsam

sjukdom, som härvid kan uppkomma, torde enligt min mening bli obetydlig.

Jag förordar därför att i lagen införes en undantagsbestämmelse av

i stort sett det innehåll, som jag nu angivit.

Sveriges veterinärförbund och några andra remissinstanser har vänt sig

mot veterinärstyrelsens förslag att, då nödslakt måst ske på platsen, köttet,

om det är avsett till människoföda, genast efter djurets avlivning skall

»ostvckat jämte alla därtill hörande inälvor» föras till sanitetsavdelning.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

29

Man liar därvid framhållit, att stora infektionsrisker förelåg om djurkroppen

skulle fraktas längre sträckor utan att tarmar och magar utlagits. I förhållande

till vad som nu gäller för nödslakt inom område med slakthustvång

innebär veterinärstyrelsens förslag den skärpningen, att jämväl tarmar skall

medfölja djurkroppen till slakteriet. Av styrelsens uttalanden framgår att

därmed avsetts att urtagning av tarmarna skall ske först vid slakteriet. Härigenom

skulle förhindras, att djurkroppen blir nedblodad och smutsbemängd

och vinnas den fördelen att transporten snabbare kunde påbörjas. Även jag

anser, att vid nödslakt alla inälvor bör för besiktning medföras till slakteriet.

Såsom Sveriges veterinärförbund framhållit bör emellertid, med hänsyn

till risken för infektion av köttet, tarmar och magar därvid få vara urtagna

under förutsättning att de förvaras på ett betryggande sätt. Det föreslagna

stadgandet synes emellertid enligt ordalydelsen ej lägga binder i vägen

för en sådan tillämpning. Jag anser därför att lagförslaget i denna del

kan godtagas. Emellertid bör i tillämpningsföreskrifter meddelas närmare bestämmelser.

I dessa synes i avbidan på ytterligare erfarenhet, böra stadgas, att

tarmar och magar må uttagas och vid transporten förvaras i slutna behållare,

medan övriga inälvor och organ skall vara fast förenade med djurkroppen.

Motionerna I: 382 och II: 457

Trots de av veterinärstyrelsen påtalade riskerna har man ansett sig behöva

göra en uppmjukning på denna punkt. I veterinärstyrelsens ursprungliga

förslag ingick bestämmelse om att nödslakt endast skulle få ske vid

sanitetsavdelning på offentligt slakthus eller kontrollslakteri. Efter remissbehandlingen

har gjorts ett tillägg att nödslakt även får ske vid sanitetsavdelning

som inrättats vid »annan slakteriinrättning där köttbesiktningsverksamhet

bedrives». I det nu föreliggande förslaget till lag bar bestämmelsen

ytterligare uppmjukats. Kravet på att köttbesiktningsverksamhet

skall bedrivas vid slakteriinrättningen i fråga bar sålunda slopats. Hur denna

ambulerande besiktning skall kunna utföras för att ge ett tillfredsställande

skydd för konsumenterna beröres inte närmare.

Därmed har man frångått veterinärstyrelsens väl underbyggda principiella

inställning att all nödslakt skall komma under statskontroll.

Detta är betänkligt även ur den synpunkten att härigenom olika företagsformer

kommer att behandlas olika. Offentliga slakthus och kontrollslakterier

är ålagda att skapa en sanitetsavdelning med högt ställda hygieniska

krav, medan småslakterier tillätes tillämpa eu betydligt enklare kontrollform.

Härtill kommer svårigheterna att kontrollera efterlevnaden av dessa

bestämmelser i fråga om den slakt som sker utanför slakthus och kontrollslakterier.

Det bör enligt vår uppfattning övervägas om inte distriktsveterinärerna

skulle vara skyldiga att lämna uppgift om sjuka djur, som beordrats

till slakt, för att därigenom skapa största möjliga garanti för att sjuka

djur verkligen kommer till sanitetsavdelningarna.

Vi föreslår att i lagen § 12 1 :a mom. tillägges »där köttbesiktningsverk
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

samhet bedrives». Vidare bör ett tillägg göras av innebörden att samma sanitära

krav skall gälla för en sanitetsavdelning, oavsett vid vilken typ av

slakterier denna är inrättad.

5. Organtvång

Gällande rätt

Med stöd av bemyndigande i 5 § 3 mom. 1934 års lag har Kungl. Maj:t i

kungörelse den 30 november 1934 (nr 558) meddelat bestämmelser om

besiktning och stämpling av kött m. m. I 3 § 1 mom. av kungörelsen angives

1 detalj vilka delar av djurkroppen, som vid besiktning skall företes. I 3 §

2 stadgas om organtvång, som genom beslut av veterinärstyrelsen kan införas

efter framställning av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet

inom område, varest köttbesiktningstvång är gällande. Organtvång

innebär, att färskt kött i vanlig bemärkelse icke får saluhållas in. m. inom

området utan att det vid föreläggande till besiktning varit naturligt förenat

med lungor, hjärta och lever samt, i fråga om kött av svin, även med huvud.

Vissa undantagsbestämmelser meddelas i 3 mom. av samma paragraf.

I 6 § 3 mom. 1934 års lag stadgas:

Färskt kött, som blivit vid besiktning, anställd enligt denna lag, godkänt,

må utan ytterligare besiktning saluhållas, utbjudas, användas eller förvaras,

såsom i 2 § omförmäles, inom annat område med köttbesiktningstvång,

allenast om besiktningen skett vid slakt i offentligt slakthus eller eljest med

tillämpning av enahanda föreskrifter, som gälla angående besiktning för

nämnda område.

Salt, rökt eller torkat kött, vilket i färskt tillstånd godkänts vid besiktning,

anställd enligt denna lag, ävensom annan vara, beredd av sålunda godkänt

kött, må saluhållas, utbjudas, användas eller förvaras, på sätt i 2 g

sägs, jämväl inom annat område med köttbesiktningstvång.

Veterinärstyrelsens förslag

Veterinärstyrelsen anser, att motsvarighet till stadgandena i 6 § 3 mom.

1934 års lag ej bör inflyta i den nya lagen och anför till stöd härför följande.

Med nu gällande lydelse av 6 § 3 mom. åsyftas, såsom departementschefen

i propositionen nr 31 till 1934 års riksdag uttalat, att samhälle, som påtagit

sig köttbesiktningstvång med organtvång, icke skall behöva finna sig

i tillförsel från andra orter av ej organbesiktigat kött.

I fråga om organtvång torde väl den så gott som enhälliga uppfattningen

bland sakkunskapen råda att möjlighet att besiktiga organen är synnerligen

betydelsefull med hänsyn till att därigenom de llesta sjukdomar kunna

på ett tidigt stadium upptäckas.

Veterinärstyrelsen har emellertid under sin verksamhet kommit till den

uppfattningen, att transporten av kött med vidsittande organ till köttbesiktningsbyråerna

medför så stora svårigheter och risker för förskämning

in. m. att ovan framhållna fördelar komma att sakna praktisk betydelse.

1 betraktande härav och den ringa del av slaktdj urstillförseln, som numera

besiktigas på byråerna, har veterinärstyrelsen funnit att ett strikt fasthållande

vid gällande bestämmelser i dessa avseenden icke kan anses påkallat.

Därtill kommer att det ofta visat sig svårt att få kommunerna att

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

31

påtaga sig organtvång. Vidare torde, enligt vad veterinärstyrelsen erfarit,

gällande bestämmelser i 6 § 3 mom. i allmänhet icke efterlevas.

Efter övervägande av dessa förhållanden har veterinärstyrelsen funnit

lämpligast låta 3 mom. i dess nu gällande lydelse helt utgå.

Remissyttrandena

Veterinärstyrelsens förslag att vid besiktning av n ö d s 1 a k t inälvorna

skall medföras fast förenade med kroppen har i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna.

Från några håll har dock föreslagits, att tarmar och magar

skall få urtagas på slaktplatsen och i särskilda behållare medföras till besiktningsstället.

Frågan om o r g a n t v å n g i övrigt har blott behandlats i ett par remissyttranden.

Svenska länsveterinärföreningen har intet emot veterinärstyrelsens förslag

i denna del men kan ej helt dela dess motivering. Föreningens styrelse anför

härom följande.

Styrelsen är av den uppfattningen att de hygieniska nackdelarna icke

äro så stora att organtvånget av denna anledning bör slopas. Organens besiktning

samtidigt med slaktkroppens i övrigt är av största vikt för en

rätt köttbedömning, och något slags organtvång bör enligt styrelsens mening

alltid finnas. Men eftersom förslaget innebär, att slakteritvång i görligaste

mån bör införas, har styrelsen i detta avseende intet att erinra mot

dess genomförande.

I ett yttrande till medicinalstyrelsen uttalar statsepidemiologen, att del

med tanke på bekämpandet av zoonoser icke kan sakna betydelse, att veterinären

får tillfälle att besiktiga organen. Med hänsyn till de praktiska

svårigheter, som veterinärstyrelsen framhållit, ansåg statsepidemiologen

sig dock icke kunna avstyrka förslaget.

Departementschefen

Mot vad veterinärstyrelsen anfört rörande organtvång har jag intet att

erinra. Såsom veterinärstyrelsen och några remissinstanser påpekat bör

emellertid veterinärbesiktning i största möjliga utsträckning omfatta även

organ och inälvor. Då slakten nu i övervägande antalet fall sker vid kontrollslaklerier

och offentliga slakthus samt bestämmelserna om besiktning

av kött av nödslaktat djur innefattar organtvång, torde ytterligare lagbestämmelser

härom ej erfordras. I tillämpningsföreskrifter bör dock liksom

nu givas bestämmelser om att vissa organ, bl. a. lymfkörtlar och njure,

skall åtfölja kött vid besiktning.

6. Spädkalvar

Veterinärstyrelsens förslag

Veterinärstyrelsen föreslår förbud för offentligt slakthus eller kontrollslakteri

att för slakt eller besiktning mottaga kalv, som är mindre än 10

dagar gammal. Den föreslagna bestämmelsen har ingen motsvarighet i

gällande föreskrifter. Styrelsen anför till stöd för detta förslag följande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

I vissa trakter av landet är det vanligt att nyfödda kalvar avlivas under

de närmaste dygnen efter födelsen. Kött av sådana kalvar måste i många

fall betraktas såsom omoget och mindervärdigt som människoföda. Den

vid slakthus och kontrollslakterier — dit det övervägande antalet spädkalvar

införes till slakt — påbjudna levandedjursbesiktningen måste i fråga

om dessa nyfödda djur betraktas som mer eller mindre värdelös, då oftast

inga direkta sjukdomssymptom äro särskilt påtagliga. Erfarenheten har

också visat att spädkalvar kunna vara bärare av salmonellainfektioner —

en erfarenhet som också bekräftats vid import av spädkalvkött — och då

insjuknandet i dessa tarmlidanden mestadels drabbar kalvarna första levnadsveckan

är det av stor betydelse att de ej inlevereras till slakterierna

på så tidigt stadium att eventuella manifesta symptom icke äro för handen.

Därtill kommer att köttbedömningen av spädkalvkött alltid erbjuder

svårigheter.

Remissyttrandena

Veterinärstyrelsens förslag tillstyrkes av medicinalstyrelsen, länsstyrelsen

i Malmöhus län, Föreningen av besiktningsveterinärer vid Sveriges kontrollslakterier

och Svenska länsveterinärföreningen. Dessa remissinstanser framhåller

emellertid, att tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen kommer

att medföra avsevärda praktiska svårigheter. Statens institut för folkhälsan

anser, att förslaget i och för sig är befogat, men ifrågasätter lämpligheten

av att införa en föreskrift, vars efterlevnad icke på tillfredsställande sätt kan

kontrolleras. Svenska stadsveterinärföreningen uttalar, att det f. n. icke

finns någon lämplig metod att säkert avgöra huruvida en kalv uppnått 10

dagars ålder. Det syntes därför vara bättre att i följ dföreskrifter till lagen

införa definition å begreppet omogen kalv jämte bestämmelse, att sådan

kalv i sin helhet skall kasseras. Länsstyrelsen i Jämtlands län åberopar ett

uttalande av länsveterinären, vari denne framhåller att spädkalv vid besiktning

f. n. belastas med en slaktdjursavgift av 8 kr., vilket åtminstone i

Östersund medfört att spädkalvskött praktiskt taget helt försvunnit från

köttbesiktningsbyrån. Köttet konsumerades i stället av djurägarna utan besiktning.

Förslaget avstyrkes uttryckligen av statens jordbruksnämnd, Sveriges

lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk, vilka förordar att

i stället upplysningsverksamhet bedrives.

Departementschefen

Veterinärstyrelsen har föreslagit, att i lagen skall intagas bestämmelse

om att spädkalv, som är mindre än tio dagar gammal, icke skall få mottagas

för slakt eller besiktning. Mot detta förslag har ett flertal remissinstanser

invänt, att det i praktiken är svårt att genomföra, bl. a. på grund

av att det icke finns någon lämplig metod att säkert avgöra huruvida en

kalv uppnått tio dagars ålder. Från jordbruksnämndens och lantbruksorganisationernas

sida avstyrkes förslaget och förordas, att i stället genom

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

upplysningsverksamhet för djurägarna klarlägges, att slakt av spädkalvar

strax efter födseln ej bör ske. Jag ansluter mig till den uppfattning, som

dessa remissinstanser uttalat, och förordar alltså, att denna fråga i stället

för genom lagstiftning löses genom upplysningsverksamhet från slakteriorganisationernas

sida.

7. Besiktning av renkött m. m.

Veterinärstyrelsens förslag. Tidigare utredningar

1946 års köttbesiktningskommitté anförde, bland annat, att hos renarna

förekomme sjukdomar och parasiter, vilka kunde utgöra fara för människor

som förtärde renkött, att förhållandena vid slakten samt vid förvaringen

och forslingen av renköttet påkallade ett ingripande från samhällets sida

för åstadkommande av en bättre ordning, samt att det icke minst ur den

renskötande lappbefolkningens synpunkt måste anses angeläget att renköttet

bleve så behandlat, att det kunde uthärda konkurrens med annat kött och

uppnå ett skäligt pris. För att råda bot på de sålunda konstaterade missförhållandena

föreslog kommittén, att även renköttet skulle underkastas besiktningstvång.

En förutsättning för att denna besiktningsverksamhet skulle

bliva effektiv vore emellertid enligt kommittén, att renslakten koncentrerades

till ett mindre antal platser, varest, i den mån andra tillfredsställande

slakterilokaler icke redan funnes, borde anläggas särskilda renslakterier,

inom vilka slakten kunde utföras av kunnig personal och besiktning verkställas.

Den år 1956 tillsatta renutredningen är införstådd med att renköttet bör

vara underkastat besiktningstvång, att frågan om dess införande sammanhänger

med möjligheterna att ordna kontrollerad slakt, samt meddelar att

såväl Svenska samers riksförbund som samerna i allmänhet är positivt inställda

till frågan om veterinärbesiktning vid renslakten.

Veterinärstyrelsen föreslår att de djurarter, som köttbesiktningstvånget

nu omfattar, utökas med ren och sumpbäver (nutria).

Styrelsen uttalar, att renslaktproblemet i första hand bör lösas men framhåller,

att man därvid ej kunde räkna med samma tekniska standard som

vid kontrollslakterier i allmänhet. Veterinärstyrelsen anför fortsättningsvis

följande.

I stället synes man böra eftersträva att med minsta möjliga eftergifter i

hygieniskt avseende och med beaktande av de ekonomiska synpunkterna

försöka anpassa slaktformerna efter renskötselns säregna beskaffenhet för

att därigenom få så stor del av renslakten som möjligt under hygienisk kontroll.

1 detta avseende synas de s. k. ambulerande slakterierna utgöra en god

lösning. Man kan även tänka sig den anordningen att renarna, såsom nu

sker, slaktas på den för säsongen valda slaktplatsen men att de urtagna kropparna

omgående efter slakten transporteras till kontrollslakteri för uppslaktning.

Det gäller således att variera slaktformerna efter rådande förhållanden

och renskötsclns speciella krav.

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 twd. Nr 2

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Därest emellertid av olika anledningar veterinärkontrollerad slakt icke

kan anordnas, måste självfallet hänvisas till köttbesiktningsbyrå. Sistnämnda

form av besiktning stöter på vissa svårigheter då så som hittills skett

renslakten försiggår under vintern och renkropparna företes för besiktning

i fruset tillstånd. Därest det av lappväsendet föreslagna förläggandet av renslakten

till början av hösten får allmän utbredning torde kunna antagas att

nämnda olägenhet åtminstone delvis försvinner. Man synes även kunna

överväga att, såsom skett beträffande älgköttet, inkoppla tjänsteveterinärerna

på besiktningen. Även denna fråga, till vilken ställning icke behöver tagas

före ikraftträdandet på sätt nedan sägs av ett stadgande att renköttet

skall vara underkastat obligatoriskt köttbesiktningstvång, hör till området

för de av Kungl. Maj:t utgivna tillämpningsförfattningarna till köttbesiktningslagen.

Veterinärstyrelsen anser att tiden nu är mogen att besluta om köttbesiktningstvång

för renkött, men att tiden för ikraftträdandet t. v. bör

hållas öppen.

Veterinärstyrelsen uttalar slutligen, att renkött, som försäljes för konsumtion

i glesbebyggda områden av Norrland, där renskötsel bedrives,

av naturliga skäl bör vara befriat från besiktningstvånget, och förutsätter,

att länsstyrelsen, i likhet med vad som föreslagits i fråga om köttbesiktningen

i allmänhet, medger undantag i dessa fall.

Till stöd för förslaget, att köttbesiktningstvång skall införas även på

sumpbäver anför veterinärstyrelsen bl. a. följande.

I samband med pälsdjursavelns utbredning ha innehavarna av pälsdjursgårdar

sökt vinna avsättning för kött av pälsdjur på livsmedelsmarknaden,

därvid i detta hänseende särskilt må nämnas kött av räv och sumpbäver

(nutria). Saluförandet av rävkött torde icke i nämnvärd utsträckning förekomma

annat än under kristider och köttet är redan nu underkastat besiktningstvång.

Annorlunda förhåller det sig med sumpbävern, vars kött vinner

avsättning även under normala förhållanden, stundom under den missvisande

beteckningen hare eller farmhare. — Det måste anses tillfredsställande

bevisat att sumpbävern kan vara bärare av trikiner. Sumpbävern är

visserligen ett övervägande växtätande djur men förtär även, då tillfälle

bjuds, animaliska produkter, vartill kommer risken att dess foder kan förorenas

genom råttor eller på annat sätt, särskilt i pälsdjursfarmar, där även

köttätande djurslag, såsom mink, odlas.

Veterinärstyrelsen anser att de farhågor, som i fråga om kött av sumpbäver

framförts, äro befogade särskilt med hänsyn till att köttet huvudsakligen

torde komma till användning vid charkuteritillverkning. Styrelsen finner

sig därför böra föreslå att kött av sumpbäver underkastas obligatoriskt

besiktningstvång samt att bestämmelse härom intages i lagen. Genom en

sådan åtgärd torde även kunna förväntas att förbudet mot oriktig benämning

kommer att efterföljas i större utsträckning än som nu sker.

Remissyttrandena

Veterinärstyrelsens förslag i fråga om renköttet med en övergångstid tillstyrkes

eller lämnas i huvudsak utan erinran av samtliga remissinstanser

utom Föreningen Svenska städers offentliga slakthus, som icke anser det

vara välbetänkt att lagstifta om besiktning av renkött utan att det redovi
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

35

sats hur de praktiska svårigheterna bör lösas. Beträffande renköttet ifrågasätter

vissa andra remissinstanser jämkningar i veterinärstyrelsens förslag,

varjämte synpunkter framlägges på frågan om tiden för ikraftträdandet

av bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar sig bl. a. angående de praktiska

möjligheterna för att genomföra obligatorisk besiktning av renkött och anför

följande.

Länsstyrelsen vill till en början erinra om att inom länet finnas två fasta

och tre ambulerande renslakterier. Den försöksverksamhet, som härutinnan

bedrivits, har utfallit väl. Och — som lappfogden i sitt yttrande anfört

— torde renslaktproblemet vara i princip löst, även om ytterligare utredning

erfordras, innan problemet belysts ur alla aspekter.

Från hygienisk synpunkt måste det betecknas som högst angeläget, att

renköttet underkastas besiktningstvång. Därtill kommer, att införandet av

tvånget skulle ge lapparna möjlighet att utfå ett högre pris för köttet,

eftersom renköttet, om det underkastas besiktningstvång, bättre skulle

kunna hävda sig i konkurrensen med annat kött. Detta inses också av lapparna

själva, som i allmänhet torde vara positivt inställda till frågan om

veterinärbesiktning vid renslakten.

På grund av det anförda vill länsstyrelsen tillstyrka förslaget om att

upptaga renen bland de djur, vars kött skall vara underkastat besiktningstvång.

Emellertid böra länsstyrelserna ges rätt att medge undantag från

detta tvång icke endast — såsom föreslagits — generellt för viss kommun

eller del därav utan även i särskilt fall, t. ex. då besiktningsveterinär icke

kan erhållas till en slakt, som icke utan olägenhet kan uppskjutas och som

avser att frambringa kött, vilket skall försäljas till konsumtion inom område,

där besiktningstvång gäller.

Denna reform bör dock — som veterinärstyrelsen också framhåller —

med hänsyn till pågående utredningar genomföras först när Kungl. Maj :t

så finner lämpligt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att en övergångstid på tre år fordras

innan erforderliga anordningar för allmän besiktning av renkött kan

föreligga.

Även renutredningen anser, att en tid av minst tre år åtgår innan erforderliga

organisatoriska åtgärder för renköttsbesiktningen kan ha genomförts.

Vidare bör, framhåller utredningen, omedelbart erforderligt kapital

ställas till förfogande och en organisation bildas bland rennäringens utövare,

som kan påtaga sig den ledande uppgiften och huvudmannaskapet för de behövliga

anläggningarna.

I yttrande till länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar lappfogdarna i Norrbottens

södra distrikt och skogsdistrikt att något undantag i fråga om tiden

för lagens ikraftträdande knappast erfordras beträffande besiktningen av

renkött.

Länsveterinären i Norrbottens län anför i yttrande till länsstyrelsen, att

dagen för lagens tillämpning på renkött bör fixeras.

Lappfogden i Jämtlands län uttalar i yttrande till länsstyrelsen, att köttbesiktningstvång

för renkött snarast bör införas, men framhåller, all brist

på veterinärer f. n. lägger hinder i vägen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Svenska samernas riksförbund gör genom sin styrelse följande uttalande.

Styrelsen är principiellt ense med veterinärstyrelsen om att besiktningstvång

bör införas för renkött, dock med de undantagsbestämmelser som

Ivungl. Maj:t med anledning av framställning härom från länsstyrelserna i

de tre nordligaste länen kan finna lämpligt att bevilja. Beträffande den

gängse handeln med renstekar framhåller styrelsen, att denna handel bör

begränsas till lappmarkssocknarna och fjälltrakterna i Jämtlands län och

Idre socken i Dalarna. Det förutsättes sålunda, att sådant kött inte får saluhjudas

utanför ovannämnda områden. Enligt styrelsens uppfattning kommer

denna handel att minska i samma mån som besiktningstvång för renkött

införes i tätorterna inom ifrågavarande områden.

Skrivelse från Norrbottens läns hälsovårdsförbund

I skrivelsen omnämnes, att den 6 februari 1955 hållits ett sammanträde i

Jokkmokk, varvid var närvarande representanter för länsstyrelsen, hälsovårdsförbundet,

lappväsendet, samerna och skilda slakteriföretag. Vid sammanträdet

uttalade man sig allmänt för att fortsätta den inslagna vägen med

särskilda renslakterier. Även vid andra sammanträden hade frågan behandlats.

Rörande behovet av skärpta kontrollåtgärder i fråga om

renslakten och renköttshandeln anför förbundet för egen del.

Renslakten liksom den renköttshandel, som av många personer vanligen

idkas som binäring till andra sysselsättningar vintertid i både parti och

minut, har tidigare bedrivits med ringa eller ingen kontroll från hälsovårdande

myndigheter. De långa avstånden till otillgängliga slaktplatser, vissa

undantagsbestämmelser i de tidigare födoämnesparagraferna i hälsovårdsstadgan

och i nu gällande livsmedelsstadga, oklarhet i tolkningen av dessa

bestämmelser samt en viss återhållsamhet med att röra vid eller ändra gamla

traditioner har varit några skäl till att kontrollen varit famlande eller

obefintlig.

Förbundet ger exempel på att renslakt nu ofta sker under ytterst

ohygieniska förhållanden.

Hälsovårdsförbundet sammanfattar sin uppfattning efter tre års deltagande

i arbetet för en mera hygienisk behandling av renköttet på följande

sätt.

Ett permanent och fyra flyttbara renslakterier har under denna tid tagits

i bruk i Norrbottens län. Vid årligen upprepade konferenser och övriga

samtal har alltid hävdats, att renslakten med nödvändighet måste ske i

slakterier och att renköttet måste veterinärbesiktigas, vilket i varje fall

samerna uttalat sin förståelse för. Frivillig veterinärbesiktning har också

anvisats. Hälsovårdsförbundets insats utgör endast en liten del av det

sammanlagda arbete organisationer och experter nedlagt för förbättrade

hygieniska förhållanden vid renslakten och renköttshandeln. I trots härav

försiggår i stort sett renslakten emellertid fortfarande efter ålderdomliga,

primitiva och i hygieniskt avseende icke tillfredsställande principer. Trots

att själva renköttshandeln i fråga om lokaler och andra anordningar är

på väg att förbättras, förefaller slakten av ren och köttets hantering vid

slaktplatserna utomhus icke att på frivillig väg kunna ändras till det bättre.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

För att få en bättre ordning till stånd anser förbundet, att man i första

hand skall införa skyldighet att till hälsovårdsnämnd

anmäla plats och tid för renslakt till avsalu.

Förbundet anser, att besiktningstvång på renkött successivt

bör införas och alt tillräckliga anordningar härför redan nu står till

buds.

Förbundet påpekar vidare, att behovet av veterinärbesiktning aktualiserats

av vissa sjukdomsfall i Nord-Norge och anför härom följande.

De senaste dagarna har ytterligare en faktor tillkommit, vilken understryker

behovet av veterinärbesiktnirg av renköttet. Fylkesveterinaeren för

Nord-Norge har den 27 november 1957 i skrivelse till länsveterinären i Norrbottens

län påtalat, att en påfallande mängd personer i renskötselområdena

i Nord-Norge är angripna av echinococcos, vilken masksjukdom förekommer

hos renarna och på olika sätt sprides till människor. Enligt muntliga

uPPS*^er från läkare i Norrbottens län har echinococcosfrekvensen minskat

här påtagligt de sista 10 åren, men det är uppenbart att risk förefinnes,

att sjukdomen ånyo kan blossa upp i Sverige. Tills vidare har Statens veterinärmedicinska

anstalt påbörjat en utredning över sjukdomens förekomst

i Sverige. Genom veterinärbesiktning av renköttet observeras bl. a.

förekomsten av echinococcoser, och genom denna kontroll skulle en spridning

av sjukdomen kunna förhindras.

Förbundets skrivelse utmynnar i en hemställan, att skyndsamma

åtgärder vidtages dels för införande av bestämmelser om skyldighet att

före slakt till avsalu av ren anmäla förhållandet till hälsovårdsnämnden,

samt dels för införande av besiktningstvång på renkött i lämplig omfattning

inom landet.

Yttranden över hälsovårdsförbundets skrivelse

Över hälsovårdsförbundets framställning har efter remiss yttranden avgivits

av medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands

och Norrbottens län, renutredningen och Svenska samernas riksförbund.

Länsstyrelserna bär vid sina utlåtanden fogat yttranden från länsveterinärerna

och lappfogdarna i länen.

Veterinärstgrelsen förklarar, att styrelsen känner till de missförhållanden,

som i hälsovårdsförbundets skrivelse beskrivits, samt uttalar, att strävandena

att utbreda den velerinärkontrollerade renslakten torde motarbetas

av renuppköparna.

Övriga remissinstanser hänvisar rörande renslakten och försäljningen

av renkött i stort sett till vad de anfört i anledning av velerinärstyrelsens

förslag om köttbesiktningstvång in. in.

Hälsovårdsförbundets förslag om införande av anmälningsskyldighet

beträffande r e n s 1 a k t tillstyrkes av medicinalstyrelsen.

Svenska samernas riksförbund uttalar, att alla renuppköpare bör

förpliktigas att till hälsovårdsnämnden göra anmälan före slakt av renar,

om produkterna avses för distribution till olika konsumenter.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

Även övriga remissinstanser anser i allmänhet, att det skulle vara av stort

värde för hälsovårdsmyndigheterna att få kännedom om var och när renslakt

i större omfattning kommer att ske. Instanserna anser emellertid, att upplysning

härom bör kunna vinnas utan att de slaktande vid straffansvar ålägges

anmälningsskyldighet.

Veterinärstyrelsen uttalar, att länsstyrelserna med stöd av livsmedelsstadgan

torde kunna föreskriva skyldighet att lämna uppgifter om renslakterna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att erforderliga uppgifter bör

kunna erhållas genom lappväsendet och anför härom följande.

För att åstadkomma bästa möjliga kontroll är det nödvändigt att vederbörande

hälsovårdsmyndighet erhåller kännedom om när renslakt avses

förekomma. De större slakterna torde framför allt ske vid renskiljningar.

Om dessa får lappväsendets statliga administration (lappfogdarna) regelmässigt

uppgift. Om lappfogdarna ålades att underrätta vederbörande hälsovårdsnämnd

när renskiljning skall äga rum, skulle hälsovårdsnämnden

få tillfälle att ordna hygienisk kontroll vid så gott som all renslakt.

Länsstyrelsen avser även att lämna lappfogdarna föreskrift om att de

eller deras tillsynsmän har att meddela vederbörande hälsovårdsnämnd

då de få kännedom om att renskiljning skall äga rum.

Renutredningen och länsstyrelsen i Jämtlands län anser, all hälsovårdsnämnderna

själva torde kunna skaffa sig kännedom om planerade renslakter.

Renutredningens yttrande i denna del överensstämmer i stort sett med

länsstyrelsens.

Hälsovårdsförbundets förslag att besiktningstvång på renkött

gradvis borde införas med början omedelbart

efter det den nya lagen trätt i kraft tillstyrkes av medicinalstyrelsen och

i stort sett även av veterinärstyrelsen, övriga remissinstanser anser, att de

praktiska förutsättningarna för en sådan lösning ännu ej föreligger.

Veterinärstyrelsen vidhåller sitt tidigare förslag, att det skall ankomma

på Kungl. Maj :t att bestämma tidpunkten för den nya köttbesiktningslagens

tillämpning på renkött men uttalar nu att införandet av slakteri- eller

besiktningstvång lämpligen borde kunna ske gradvis.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län avstyrker förslaget i

denna del.

Lappfogdarna i Norrbottens län anför i gemensamt yttrande till länsstyrelsen

följande.

Enligt vår uppfattning finnes för närvarande inom renskötselområdet ej

över hela linjen förutsättningar för införande av ifrågasatt köttbesiktning.

De få renslakterier, som hittills anskaffats i länet, täcker ej tillnärmelsevis

hela produktionsområdet för renkött. Slakterier för ren finns i Ringselet,

Arjeplogs socken, Varjisträsk och Nautijaure, Jokkmokks socken, Laimoviken

och Rensjön, Kiruna stad, samt Idivuoma, Karesuando socken (alternativ

uppställningsplats i Lappberg, Gällivare socken). Med dessa anläggningar

kan man I bästa fall täcka ett tillförselområde omfattande fyrtio- å

femtiotusen renar. Normalt kan man dock ej räkna med att ens för detta

tillförselområde all avsaluslakt kan sammanföras till slakterierna. Detta in
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

nebär att knappt en fjärdedel av renproduktionsområdet i länet tillgodoses

genom nuvarande slakterianordningar. Vid sådant förhållande kan vi ej rekommendera

omedelbara åtgärder för införande av besiktningstvång på renkött;

deras verkan i praktiken kan ännu icke helt överblickas.

Beträffande renköttets avsättningsområde rent geografiskt saknar man

för närvarande säkra uppgifter. Till följd därav är det ej möjligt att bedöma

vilken verkan ett ifrågasatt regionalt besiktningstvång i södra Sverige

kan få för renköttproducenterna.

Med hänsyn till dessa förutsättningar är det från näringsekonomisk synpunkt

vanskligt att tillgripa åtgärder av det slag hälsovårdsförbundet föreslagit,

nämligen införande av obligatorisk besiktning även i fråga om renkött

för vissa områden i södra Sverige.

Även renutredningen vidhåller sin tidigare uttalade uppfattning, att besiktningstvång

beträffande renkött först efter en övergångstid bör införas.

Svenska samernas riksförbund bekräftar sitt tidigare uttalande om, att

rensamerna principiellt förordar att besiktningstvång på renkött införes,

dock med den förutsättningen att dels vissa fasta renslakterier och dels

även flyttbara sådana kommer till stånd för möjliggörandet av besiktningen.

Förbundet uttalar vidare, att renutredningen i sinom tid torde komma med

definitiva förslag om hur besiktningstvånget på renkött bäst skall kunna

genomföras.

Skrivelse från hälsovårdsförbundet i anledning av remissyttrandena

Hälsovårdsförbundet har i sin skrivelse den 4 oktober 1958 uttalat sig

över remissyttrandena och vidhållit sin framställning. Förbundet finner det

vara av största betydelse, inte blott av hygieniska skäl utan även för rennäringen

som sådan, att den föreslagna anmälningsplikten införes. Förbundet

delar ej veterinärstyrelsens uppfattning att sådan anmälningsplikt lokalt

kan föreskrivas med stöd av livsmedelsstadgan.

Departementschefen

Beträffande de varor, som köttbesiktningen bör avse, har velerinärstyrelsen

föreslagit, att dessa utökas till att omfatta jämväl kött av ren och sumpbäver.

Mot förslaget att kött av sumpbäver skall omfattas av besiktningstvång

har ingen erinran gjorts av remissinstanserna. Även jag anser att det

bör genomföras.

I fråga om renköttet är samtliga remissinstanser överens med veterinärstyrelsen

om att det är önskvärt, att det underkastas besiktningstvång. Den

tveksamhet, som från några håll uttalats, avser de praktiska möjligheterna

att nu genomföra sådant tvång. Med hänsyn till vad som upplysts om de

ofta mycket ohygieniska förhållanden, under vilka renslakt fortfarande äger

mm, och samernas positiva inställning till införande av besiktningstvång

anser jag, att bestämmelser härom bör införas i lagen. I fråga om lämpliga

tidpunkten för sådana bestämmelsers ikraftträdande råder delade meningar.

Norrbottens läns hälsovårdsförbund påyrkar, att skyldighet stadgas för den

som ämnar företaga renslakl, all dessförinnan göra anmälan om den plane
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

rade slakten till vederbörande hälsovårdsnämnd samt att besiktningstvånget

gradvis införes redan från den tidpunkt, då lagen i övrigt träder i kraft.

Förbundet uttalar, att enligt dess mening tillräckliga anordningar för sådan

åtgärd finnes i form av fasta och flyttbara renslakterier såväl i Norrbottens

som i Västerbottens och Jämtlands län. Länsstyrelserna i Norrbottens och

Jämtlands län samt lappfogdarna i förstnämnda län anser emellertid, att

nuvarande anordningar icke är tillfyllest för besiktning av allt renkött. Vidare

påpekas, att renutredningen undersöker möjligheterna för att rationalisera

renslakten och att resultatet härav bör avvaktas. Renutredningen anser

för sin del att en övergångstid är nödvändig. Vid bedömandet av hur

lång tid, som erfordras innan besiktningstvång beträffande renkött kan genomföras,

anser utredningen att främst tre omständigheter är avgörande.

Tillräckliga möjligheter bör finnas att ordna förhållandena vid renslakt på

ett sätt, som uppfyller villkoren för utförande av veterinärbesiktning vid

slakten. Vidare bör det bland renägarna skapas någon organisation som kan

leda slakteriverksamheten. Slutligen erfordras visst kapital för anskaffande

av ytterligare slakterier och för övriga engångsutgifter. Utredningen har bedömt,

att anläggningskostnaderna för erforderliga slakterier med tillhörande

utrustning är av storleksordningen 1,5 miljoner kronor. Även om den avsedda

organisationen omedelbart bildas och behövligt startkapital ställes till

förfogande anser utredningen att en övergångstid av minst 3 år erfordras.

För egen del har jag kommit till den uppfattningen, att i enlighet med veterinärstyrelsens

förslag frågan om ikraftträdandet av besiktningstvånget rörande

renkött bör bli beroende på senare beslut av Kungl. Maj:t. Övergångstiden

bör emellertid icke bli längre än vad som är ofrånkomligt. Såsom

Norrbottens läns hälsovårdsförbund påpekat torde det vara av stort värde,

att hälsovårdsnämnderna får kännedom om planerade renslakter. I likhet

med länsstyrelsen i Norrbottens län samt några andra remissinstanser anser

jag dock icke, att bestämmelser om skyldighet för enskilda att göra anmälan

härom bör införas. Däremot torde länsstyrelserna böra anmoda befattningshavarna

inom lappväsendet att göra anmälan till hälsovårdsnämnden

om planerade slakter, varom de erhåller kännedom. Vidare bör, såsom veterinärstyrelsen

föreslagit, anvisningar till ledning för hälsovårdsnämndernas

kontroll av renslakt utomhus i mån av behov utfärdas av länsstyrelserna

eller veterinärstyrelsen.

I enlighet med det anförda föreslår jag att i lagen skall införas bestämmelser

om köttbesiktningstvång även på renkött. Till några mindre frågor

i samband härmed torde jag få återkomma i den speciella motiveringen.

Veterinärstyrelsen har framhållit, att det nu inom områden med slakthustvång

gällande förbudet att sälja, använda eller på visst sätt förvara kött

av djur, som ej slaktats vid offentligt slakthus eller konlrollslakteri, endast

avser färsk vara. Styrelsen föreslår att motsvarande förbud inom område

med slakteritvång skall omfatta även salt, rökt eller torkat kött eller annan

vara, beredd av kött av de djur, som avses. Mot detta förslag har erinran

ej gjorts av remissinstanserna. Även jag anser, att förslaget bör genomföras,

dock med den jämkningen att förbudet ej skall gälla av kött beredd vara.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

8. Ersättning för värdeminskning

41

Departementschefen

Enligt gällande lag kan vid slaklhustvångs införande ersättning utgå för

värdeminskning av fastighet eller inrättning i samband med att den icke

längre kan användas för slakterirörelse. Veterinärstyrelsen har föreslagit en

mera allmänt hållen ersättningsregel, enligt vilken innehavare av slakterirörelse,

därest han i följd av slakteritvångs införande vållas väsentligt intrång

i näring, må erhålla skälig ersättning av kommunen. Då en sådan regel

icke innefattar skyldighet för kommun att utgiva ersättning samt därjämte

skulle bli mycket svår att tillämpa, har i departementsförslaget intagits

en bestämmelse om ersättning med i stort sett samma utformning som

den nu gällande. Enligt min mening bör kommun, innan framställning om

införande av slakteritvång göres, noga undersöka vilken inverkan sådant

tvång kan få för innehavare av privatslakterier och i förekommande fall om

möjligt på frivillig väg träffa överenskommelse med dessa om gottgörelsc

för skada som tillfogas dem.

Motionerna I: 382 och II: 457

I fråga om inlösensskyldighet av slakterirörelse i följd av införande av slakteritvång

har veterinärstyrelsen föreslagit en mera allmänt hållen ersättningsregel,

medan i lagen införts en bestämmelse om att ägaren av sådan

rörelse är berättigad att erhålla ersättning för värdeminskning. Meningen

med denna inlösensskyldighet kan dock inte vara att kommunerna skall

tvingas att utbetala ersättning till slakterier som på grund av den allmänna

hygieniska standarden inte är tillfredsställande utrustade och därför inom

en viss tid kan komma att läggas ned. Vi vill i det sammanhanget hänvisa

till länsveterinärernas årsrapporter, vari ofta påpekas den bristfälliga hygienen

vid en rad slakterier. Vi föreslår därför att i § 15 göres ett tillägg av

den innebörden att om ersättning för värdeminskning skall utgå, vilket kan

ifrågasättas, skall sådan ersättning endast kunna lämnas i fråga om slakterier

som vid besiktning av veterinärstyrelsen visar sig fylla hygieniska krav,

motsvarande dem veterinärstyrelsen ställer på de statligt kontrollerade slakterierna.

Utskottet

Redan i samband med tillkomsten år 1934 av gällande lag om köttbesiktning

och slakthus uttalade föredragande departementschefen, statsrådet

Sköld, att det varit i och för sig önskvärt om költbesiktningslvånget kunnat

göras allmänt gällande, men att med hänsyn till bristen på besiktningsmän

något sådant då icke var möjligt. Det är glädjande att läget i detta avseende

nu tydligen så förbättrats, att förslag kunnat framläggas om p r i n c i p ie

1 1 t köttbesiktningstvång för hela riket. Det är sannolikt,

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

att behovet av köttbesiktningstvång i dag är större än för 25 år sedan. Visserligen

kan det antagas att ökade insikter om hygienens betydelse och en

effektivare allmän hälsovård bidragit till att i stort sett göra förhållandena

på detta område bättre än förr. Å andra sidan har befolkningens allt starkare

sammandragning till tätorter och den ökade specialiseringen även av boskapsskötseln

gjort, att skadeverkningarna av otillfredsställande hygieniska förhållanden

nu lätt blir mera omfattande än i ett samhälle som befinner sig

närmare naturahushållningen. Med tanke härpå och mot bakgrunden av

1953 och 1954 års paratyfusepidemier är det därför i hög grad påkallat

att köttbesiktning nu göres obligatorisk för i princip hela riket. Det är

samtidigt uppenbart att det finns områden, där det på grund av gles bebyggelse

eller dåliga förbindelser fortfarande icke är praktiskt möjligt att genomföra

ett köttbesiktningstvång i full utsträckning utan att produkterna

på ett orimligt sätt fördyras. Det bör emellertid vid tillämpningen av lagens

undantagsbestämmelser tillses, att de hittillsvarande enklaverna av områden

utan köttbesiktningstvång såvitt möjligt försvinner. Det otillfredsställande

tillstånd, som nu på sina håll råder och som innebär att obesiktigat kött

»exporteras» från områden med besiktningstvång till besiktningsfria områden,

bör därigenom kunna bringas att upphöra. I den mån tendenser i

denna riktning i framtiden skulle göra sig märkbara, synes detta vara ett

skäl att upphäva ett meddelat undantag från det allmänna besiktningstvånget.

I de områden som kommer att undantagas från köttbesiktningstvånget

kommer huvudansvaret för köttkontrollen att åvila hälsovårdsnämnderna.

Det är naturligt att nämnderna i sådana kommuner mer än andra måste

ägna sig åt denna uppgift. I princip skall naturligtvis konsumenterna i de

undantagna områdena lika litet som i andra behöva hålla till godo med mindervärdiga

varor enbart därför att kontrollmöjligheterna där är sämre än i

områden med köttbesiktningstvång. Det har under förarbetena uttalats att

de områden för vilka undantag i första hand kan komma i fråga vore delar

av Norrland och skärgårdarna. Utskottet, som i och för sig intet har att

erinra mot en dylik princip för tillämpningen, vill erinra om att en del även

otillgängliga skärgårdsområden under sommaren kan hysa en förhållandevis

stor befolkning och att det är angeläget att de hygieniska förhållandena icke

minst på kötthandelns område på sådana platser ägnas särskild uppmärksamhet.

Den föreslagna utvidgningen av köttbesiktningstvånget kan komma att

medföra att man samtidigt måste förstärka både personalen och resurserna

i övrigt hos de organ som skall bära ansvaret för kontrollen. Det bör därvid

icke ifrågakomma att i något avseende pruta på hittillsvarande kvalifikationskrav.

De kostnader en upprustning av kontrollapparaten kan medföra

torde komma att förränta sig i form av förbättrat häsotillstånd och minskad

smittorisk. Utskottet förutsätter att besiktningsveterinärerna -—- hur deras

anställningsförhållanden i övrigt än ordnas — erhåller en sådant ställning,

att de i sitt arbete som kontrollorgan kan intaga en fullt fri och självständig

hållning.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

43

I propositionen föreslås att man ersätter det gällande begreppet slakthustvång

med ett nytt begrepp, slakteritvång. Slakteritvånget kommer

att innebära att slakt inom visst område ej får ske annorstädes än i offentligt

slakthus eller kontrollslakteri. Initiativrätten vid införande av slakteritvång

har anförtrotts kommunerna, som sålunda får tillfälle att själva väga

fördelarna mot kostnaderna.

Det har på sina håll uttalats farhågor att såväl köttbesiktningstvånget

som slakteritvånget skulle kunna befordra monopoltendenser inom kötthandeln.

Inom område med slakteritvång kan monopoltendenser tänkas komma

till synes genom att enstaka slakterier tvingas upphöra med slakten. Detta

kan visserligen ske redan med gällande bestämmelser men endast där slakthustvång

råder. Slakterilvånget innebär emellertid härvidlag en betydande

utvidgning i förhållande till gällande rätt eftersom kontrollslakteri i förevarande

hänseende jämställts med offentligt slakthus.

Utanför område med slakteritvång kan dylika tendenser tänkas främjas av

möjligheten att förlägga köttbesiktningen till kontrollslakteri. Vad man därvidlag

skulle kunna befara är dels att de kontrollslakterier, där besiktningen

skall ske, blir så glest placerade att transportkostnaderna för andra slakterier

blir så höga att de tvingas upphöra med sin verksamhet, dels ock att kontrollslakterierna

på olika sätt kommer att gynna sina egna leverantörer på

andras bekostnad.

Utskottet anser sig kunna räkna med att tendenser till mannamån icke

skall behöva befaras och att, om så likväl skulle ske, tillsynsmyndigheterna

med all kraft ingriper mot sådana företeelser.

Vad i övrigt anförts om monopolfaran synes till stor del grunda sig på

föreställningen att kontrollslakteri är liktydigt med ett av producenterna ägt

företag eller att icke mer än ett kontrollslakteri skulle kunna finnas på en

och samma ort. I och för sig föreligger emellertid intet hinder att — oavsett

hur äganderätten är anordnad och oavsett om kontrollslakteri eller

offentligt slakthus redan tidigare finnes på platsen — vilket välskött slakteri

som helst, som har erforderliga resurser och i övrigt uppfyller de krav

som uppställts på kontrollslakterier, efter framställning erhåller karaktär

av sådant slakteri. Att enstaka slakterier vid införande av slakteritvång

tvingas upphöra med slakten torde vara väl försvarligt, då det i dylika fall i

regel torde röra sig om mindre företag med otillräckliga eller mindre goda

hygieniska resurser. Till de ersättningsfrågor som därvid kan bli aktuella

skall utskottet senare återkomma. — Utskottet anser sig med det nu sagda

ha visat att farhågorna för monopoltendenser är ogrundade.

I propositionens lagtext har i 3 § andra stycket givits en definition av begreppet

kontrollslakteri, varmed enligt lagen avses slakteriinrättning, som

står under offentlig kontroll. På grund av livsmedelsstadgans bestämmelser

står emellertid alla slakteriinrättningar under tillsyn av hälsovårdsnämnden

i orten. Propositionens uttryckssätt är därför ej entydigt. Utskottet föreslår

att definitionen på kontrollslakteri — i anslutning till kungörelserna den

30 november 1934 (nr 599) angående kontrollslakterier och den 2 maj 1947

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

(nr 207) om överflyttande av vissa medicinalstyrelsen givna uppdrag och befogenheter

å veterinärstyrelsen — ändras så, att därmed förstås slakteriinrättning,

som av veterinärstyrelsen ställts under offentlig kontroll.

I frågan om köttbesiktningens organisation har departementschefen i anslutning

till veterinärstyrelsens förslag uttalat att köttbesiktning skall kunna

ske vid s. k. köttbesiktningsstationer, vilka under hälsovårdsnämnds

kontroll och ansvar skall kunna anordnas även vid sådana privata

slakterier, som ej står under statlig kontroll. I motionerna 1:382 och

II: 457 riktas kritik mot tanken att köttbesiktning skulle kunna förläggas till

enskilda slakterier utanför den statliga kontrollen. Motionärerna hävdar att

köttbesiktningsstationerna skulle komma att innebära ambulerande besiktning.

Såsom framgått av såväl propositionen som vad utskottet härovan anfört

är köttbesiktningstvångets allmänna genomförande i sista hand en fråga om

resurser. Man kan därför ej gärna tänka sig att de förut otillräckliga resurserna

skall kunna förändras så att de högsta anspråk i ett slag kan tillgodosen.

Man torde kunna räkna med att köttbesiktningsstation kommer att inrättas

endast på plats, där kontrollslakteri ej finns och där denna lösning

av frågan framstår som den enda praktiska möjligheten. Valet kommer väl

därför icke att gälla: kontrollslakteri eller köttbesiktningsstation? utan:

köttbesiktningsstation eller ingen köttbesiktning alls? Förarbetena synes icke

innehålla någonting som ger fog för motionärernas antagande att köttbesiktningsstalionerna

kommer att bli ambulerande. Däremot är det kanske

troligt att besiktningsveterinären kommer att icke varje dag finnas tillgänglig

vid stationen, utan att han i viss mån kommer att ambulera. Utskottet

anser att detta i många fall kommer att vara ett praktiskt sätt att lösa en

eljest svårlöst fråga, och utskottet har intet att erinra mot det sätt varpå

man i propositionen tänkt sig att lösa därmed förknippade praktiska problem.

Självfallet måste de hygieniska kraven på stationerna både när de inrättas

och under den fortlöpande verksamheten ställas lika högt som på annan

inrättning för köttbesiktning.

I propositionen föreslås skärpta bestämmelser i fråga om nödslakt.

Oavsett om köttbesiktningstvång råder eller ej skall nödslakt i princip blott

få utföras vid särskild sanitetsavdelning. Sådan skall enligt propositionen få

inrättas, förutom vid offentligt slakthus och kontrollslakteri, efter medgivande

av veterinärstyrelsen jämväl vid annan slakteriinrättning.

I motionerna I: 382 och II: h57 föreslås att sanitetsavdelningar skall få inrättas

endast i slakteri där köttbesiktningsverksamhet bedrives. Motionärerna

anser att sanitetsavdelningar, som inrättas vid andra slakterier, icke

kommer att kunna motsvara de anspråk man eljest kommer att ställa på dessa

avdelningar.

Även om undantag från lagens bestämmelser om nödslakt skall kunna

medges för visst område, innebär detta icke att därvid undantages samma

områden som undantages från det allmänna köttbesiktningstvånget. Redan

av denna anledning saknas formella förutsättningar för bifall till motionerna

s. 45 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959 45

i denna del. Utskottet erinrar därjämte om att sanitetsavdelning endast skall

kunna inrättas efter medgivande av veterinärstyrelsen i varje särskilt fall.

Utskottet förutsätter att dylikt medgivande endast kommer att lämnas, om

sanitetsavdelningen uppfyller samma krav som ställes på sanitetsavdelning

vid kontrollslakteri. Betryggande garanti synes sålunda föreligga att dessa

avdelningar icke kommer att inrättas vid andra slakterier än sådana som besitter

alla erforderliga hygieniska och tekniska resurser. Utskottet avstyrker

således motionerna i denna del.

Av propositionens förslag till lagtext synes framgå att nödslakt i flertalet

fall måste ske vid sanitetsavdelning även i sådana fall, då djurägare icke har

någon avsikt att använda det avlivade djurets kött till människoföda. Då någonting

sådant knappast torde vara avsett och i varje fall icke synes påkallat,

föreslår utskottet att i första stycket av 12 § 1 mom. i likhet med vad

som redan i propositionen föreslås i momentets andra stycke tillägges en reservation

för det fall köttet är avsett till människoföda.

I likhet med veterinärstyrelsen, remissinstanserna och departementschefen

anser utskottet att besiktningstvånget bör utsträckes att omfatta även

renkött. Att reformen kräver en viss övergångstid har enligt utskottets

mening blivit tillfredsställande klarlagt. Då det torde vara icke blott i konsumenternas

utan även i producenternas intresse att besiktningstvånget för

renkött kan bli verklighet snarast möjligt, vill utskottet understryka vikten

av att övergångstiden effektivt utnyttjas för alla de olika förberedande åtgärder

som reformen gör nödvändiga. Eftersom möjligheterna att för närvarande

verkställa renslakt i renslakterier synes vara betydligt bättre i Jämtlands

län än i Västerbottens och Norrbottens län och då det här gäller att

utan bryska metoder vinna renägarnas intresse för reformen, synes det kunna

övervägas att låta besiktningstvånget i fråga om renkött träda i kraft

etappvis.

De i propositionen föreslagna principerna för ersättning för värdeminskning

för det fall att innehavare av slakteri till följd av slakteritvångs

införande vållas väsentligt intrång i sin näring får sägas vara

tämligen restriktiva, eftersom rätten till ersättning begränsats till värdeminskning

å bgggnad eller annan inrättning. Samma princip gäller emellertid

även enligt 1934 års köttbesiktningslag vid införande av slakthustvång

och kan i tämligen oförändrad form spåras tillbaka till 1897 års lag angående

köttbesiktning och slakthus. Den föreslagna ersättningsprincipen synes

därför kunna godtagas.

I motionerna I: 382 och II: b57 föreslås att rätten till ersättning inskränkes

till sådana slakterier som motsvarar de hygieniska krav veterinärstyrelsen

ställer på kontrollslakteri.

Alla slakterier står redan nu under fortlöpande tillsyn av hälsovårdsnämnd,

och att under sådana förhållanden förbehålla rätten till ersättning

ägare av sådant slakteri, som uppfyller vissa av veterinärstyrelsen uppställda

särskilt stränga krav, är enligt utskottets mening ej tillfredsställande och

bör därför icke ifrågakomma.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

I alla motionerna beröres slutligen ett spörsmål som ej närmare behandlats

i propositionen, nämligen vilka åtgärder som i samband med att kött

vid besiktning förklaras icke kunna godkännas bör

vidtagas för att underrätta djurägaren om beslutet.

Motionärerna utgår från det förhållandet att det sammanlagda värdet av

kasserat kött uppgår till betydande belopp och att det därför är angeläget

att allt göres för att det kasserade köttets andel i köttproduktionen blir så

liten som möjligt. Motionärerna anser att ett omedelbart besked till djurägaren

om besiktningsveterinärens beslut att icke godkänna djur eller kött

samt skälen för beslutet skulle vara av stort värde för djurägarna för att

undgå framtida kassationsbeslut.

I motionen II: 456 föreslås att i den nya lagen intages en bestämmelse att

del skall åligga besiktningsveterinären att samma dag kassationen skett med

angivande av orsaken lämna underrättelse härom till vederbörande slakteriinrättning.

I motionerna I: 382 och II: 457 föreslås att motsvarande bestämmelser

i stället införes i lagens tillämpningsföreskrifter.

Enligt 6 § kungörelsen den 30 november 1934 (nr 559) om kontrollslakterier

åligger det besiktningsveterinär att föra journal. Enligt av veterinärstyrelsen

den 29 mars 1949 utfärdad instruktion för besiktningsveterinärerna

gäller såsom ett önskemål att besiktningsveterinär genom kortfattade meddelanden

till tjänsteveterinär eller djurägare angiver vid besiktning påvisade

sjukliga förändringar.

Utskottet vill för sin del gärna instämma i motionernas syfte i denna del.

Utskottet anser dock förevarande ämne icke vara av beskaffenhet att bestämmelser

därom bör inflyta i själva lagen. Däremot anser utskottet det motiverat

att i tillämpningsföreskrifterna intaga föreskrift av huvudsakligt innehåll

att besiktningsveterinärs journal dagligen hålles tillgänglig för granskning

och att journalen så föres att därå utan omgång kan grundas de upplysningar

som för djurägaren kan vara av värde.

Utskottet har vid sin granskning i övrigt ej funnit anledning till erinran

mot propositionen och får alltså hemställa,

att riksdagen måtte

A. — med avslag å motionerna I: 382 och II: 457 i de delar

motionerna icke beröres i punkten B härnedan ävensom med

förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas

i det framlagda lagförslaget — för sin del antaga propositionens

förslag till lag om köttbesiktning m. m. med den

ändringen att 3 och 12 §§ erhåller följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

3 §•

Köttbesiktningstvång innebär, att till människoföda avsett kött skall hava

i färskt tillstånd godkänts vid besiktning enligt denna lag innan köttet saluhålles,

användes vid beredning av livsmedel, som är avsett att saluhallas,

s. 47 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

47

(hungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

eller till annan överlämnas för sådan användning eller förvaras å allmän

saluplats, i försäljningslokal med därtill hörande utrymmen eller i lokal

avsedd för beredning av livsmedel.

Slakteritvång innebär, att inom

visst område slakt ej må ske annorledes

än i offentligt slakthus, inrättat

på sätt i 11 § sägs, eller i slakteriinrättning,

som står under offentlig

kontroll (kontrollslakteri), samt

att med kött, som härrör från djur,

vilket slaktats inom riket, ej må inom

området företagas åtgärd, som nämnts

i första stycket, därest slakten icke

skett i offentligt slakthus eller kontrollslakteri.

Slakteritvång avser icke

sådan slakt av eget djur, som utom

stadsplanelagt område sker för förbrukning

i eget hushåll. Beträffande

nödslakt gälla bestämmelserna i 12 §.

Slakteritvång innebär, att inom

visst område slakt ej må ske annorstädes

än i offentligt slakthus, inrättat

på sätt i 11 § sägs, eller i slakteriinrättning,

som av veterinärstyrelsen

ställts under offentlig kontroll (kontrollslakteri),

samt att med kött, som

härrör från djur, vilket slaktats inom

riket, ej må inom området företagas

åtgärd, som nämnts i första stycket,

därest slakten icke skett i offentligt

slakthus eller kontrollslakteri. Slakteritvång

avser icke sådan slakt av

eget djur, som utom stadsplanelagt

område sker för förbrukning i eget

hushåll. Beträffande nödslakt gälla

bestämmelserna i 12 §.

12 §.

1 mom. Nödslakt av nötkreatur, 1 mom. Nödslakt av nötkreatur,

får, get, svin eller häst må endast ske får, get, svin eller häst må, därest

vid sanitetsavdelning, som inrättats köttet är avsett till människoföda,

vid kontrollslakteri eller offentligt endast ske vid sanitetsavdelning, som

slakthus, eller, efter medgivande av inrättats vid kontrollslakteri eller

veterinärstyrelsen, vid sanitetsavdel- offentligt slakthus, eller, efter medgining

som inrättats vid annan slakteri- vande av veterinärstyrelsen, vid sainrättning.

nitetsavdelning som inrättats vid an
nan

slakteriinrättning.

Föranleder sjukdomsförloppets eller olyckshändelsens svårhetsgrad att

djuret omedelbart hör avlivas på den plats där det befinner sig, må så ske,

dock endast under förutsättning, alt djurkroppen, därest köttet är avsett till

människoföda, genast i ostyckat tillstånd jämte alla inälvor för uppslaktning

och besiktning föres till sanitetsavdelning som avses i första stycket.

2 mom. Har nödslakt---—-—• •-----eget hushåll.

3 mom. Länsstyrelsen må----—----—-----del därav.

B. — i anledning av dels motionen 11:456, dels ock vad

i motionerna I: 382 och II: 457 anförts och yrkats i fråga om

besiktningsveterinärs skyldighet att föra journal — i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställa, att i tillämpningsföreskrifter

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959

till lagen intages bestämmelse av huvudsakligt innehåll, att

besiktningsveterinärs journal skall dels dagligen efter besiktningsarbetets

slut hållas tillgänglig för granskning, dels ock

föras så, att därå utan omgång kan grundas för djurägaren

erforderliga upplysningar.

Stockholm den 24 februari 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Georg Carlsson, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Åke Larsson*, fru Nilsson och herr Gunnar Pettersson;
från

andra kammaren: herrar Johansson i Torp, von Seth*, Allmän,

Andersson i Ryggestad*, Munktell*, Bengtsson i Halmstad, Jansson i Benestad

och Svenning*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1959 49

Innehållsförteckning

Propositionen .......................................... 1

Lagförslaget ............................................ 1

Motionernas yrkanden .................................... 6

Propositionens huvudsakliga innehåll ...................... 7

Inledning................................................ 8

1. Allmänt köttbesiktningstvång .......................... 9

Gällande rätt. Tidigare förslag........................ 9

Veterinärstyrelsens förslag .......................... 10

Remissyttrandena .................................. 12

Departementschefen ................................ 14

2. Slakteritvång ........................................ 1(5

Gällande rätt ...................................... 16

Veterinärstyrelsens förslag .......................... 16

Remissyttrandena .................................. 17

Departementschefen ................................ 17

3. Köttbesiktningens och slaktens organisation ............ 18

Gällande rätt. Tidigare förslag ...................... 18

Veterinärstyrelsens förslag .......................... 19

Yttranden ....................................... 21

Departementschefen ................................ 22

Motionerna I: 382 och II: 457 ........................ 23

4. Nödslakt ............................................ 23

Gällande rätt ...................................... 23

Veterinärstyrelsens förslag .......................... 24

Yttranden ........................................ 24

Departementschefen ................................ 27

Motionerna I: 382 och II: 457 ........................ 29

5. Organtvång .......................................... 30

Gällande rätt ...................................... 30

Veterinärstyrelsens förslag .......................... 30

Remissyttrandena .................................. 31

Departementschefen ................................ 31

6. Spädkalvar .......................................... 31

Vcterinärstyrelsens förslag .......................... 31

Remissyttrandena .................................. 32

Departementschefen ................................ 32

7. Besiktning av renkött m. m........................... 33

Veterinärstyrelsens förslag. Tidigare utredningar ...... 33

Remissyttrandena .................................. 34

Departementschefen ................................ 39

8. Ersättning för värdeminskning ........................ 11

Departementschefen ................................ 41

Motionerna I: 382 och II: 457 ........................ 41

Utskottet .............................................. 41

4 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:86 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av punkten A av övergångsbestämmelserna till lagen s. 1 i texten