Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående befogenhet för kommunerna att uppträda såsom sakägare i vattenmål. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 332 i första kammaren av herr Nyström m. fl. och nr 402 i andra kammaren av herr Berglund m. fl.

1959-11-10 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1959:22, Utlåtande i anledning av motioner angående befogenhet för kommunerna att uppträda såsom sakägare i vattenmål. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 332 i första kammaren av herr Nyström m. fl. och nr 402 i andra kammaren av herr Berglund m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959

1

Nr 22

Utlåtande i anledning av motioner angående befogenhet för kommunerna

att uppträda såsom sakägare i vattenmål.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 332 i första kammaren av herr Nyström m. fl.

och nr 402 i andra kammaren av herr Berglund m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag till sådant tillägg

i nu gällande vattenlag, att kommunerna förklaras berättigade uppträda

såsom sakägare i vattenmål».

Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

utlåtanden inhämtats från vattenöverdomstolen, kammarkollegiet och vattenfallsstyrelsen.

På begäran av utskottet har därjämte yttranden avgivits

av Svenska landskommunernas förhund och Svenska vattenkraftföreningen.

Yttranden har vidare inkommit från länsstyrelsen i Norrbottens län och

länsorganet i Norrbottens län för bevakande av kommunala intressen i samband

med vattenregleringar och kraftverksbyggen.

Utskottet har den 31 augusti—4 september 1959 företagit en studieresa

längs vissa delar av Stora och Lilla Lule älv. Därvid har utskottet haft överläggningar

med bl. a. representanter för bygder och kommuner, som berörs

av pågående och planerade vattenkraftutbyggnader i dessa områden.

Efter resan har representanter för Västerbottens och Norrbottens länsorgan

för vattenkraftfrågor på begäran beretts tillfälle att inför utskottet

framlägga länsorganens synpunkter på den i motionerna väckta frågan.

Motionernas huvudsakliga innehåll

Motionärerna framhåller att den pågående utbyggnaden av vattenkraften

för vissa kommuner medfört en reducering av skatteunderlaget. Särskilt

kännbart är detta för de kommuner, där regleringsföretag utföres (regleringskommuner).

För sådana kommuner, där kraftverk anlägges, blir de

ekonomiska följderna icke så kännbara som i regleringskommunerna, enär

den avkastning som produktiv skogsmark och åkerjord lämnar ersättes av

den beskattningsbara andelen av kraftverkets vinst.

Omräknat i pengar uppgår den årliga avkastningen av den skogsmark

som överdämmes till mellan 30 och 50 kronor per hektar och år. Härtill

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959

kommer inkomster av skogsvårdsarbeten, motsvarande i genomsnitt 0,4

dagsverken per liektar och år. Åkerjordens avkastning kan beräknas till

mellan 2 000 och 3 000 kg hö, motsvarande ett värde av 800—1 000 kronor,

per hektar och år. Sysselsättningsgraden vid åkerbruket kan uppskattas till

omkring 15 dagsverken per hektar och år.

Skogens och åkerjordens avkastning utgör beskattningsbar inkomst, som

ingår i kommunernas skatteunderlag. Genom den dämning som sker i samband

med vattenregleringarna försvinner såväl avkastningen som arbetstillfällena

och detta reducerar skatteunderlaget i vederbörande kommun.

Motionärerna anför slutligen att enligt gällande vattenlag endast de som

är ägare till fastigheter, vilka beröres av företaget, tillförsäkrats rätt att

uppträda som sakägare i vattenmålet. Med hänsyn till att kommunerna går

förlustiga den skatteplikt, som före dämningen åvilat ett produktivt realkapital,

synes kommunerna ha ekonomiska intressen att bevaka. På vilket

sätt detta skall ske bör enligt motionärernas mening klarläggas genom en

förutsättningslös och allsidig utredning.

Gällande rätt

Beträffande förfarandet vid vattendomstol i ansökning

s m å 1, vartill bl. a. mål om tillstånd att anlägga kraftverk eller utöva

vattenreglering är alt hänföra, gäller i huvudsak följande bestämmelser.

Målet anhängiggöres genom skriftlig ansökan till vederbörande vattendomstol.

Ansökningen skall åtföljas av de ritningar och tekniska beskrivningar

som erfordras för att bedöma företagets beskaffenhet, omfattning och

verkningar. Vidare skall uppges bl. a. den eller de fastigheter, varå byggandet

skall ske eller vilka företaget eljest angår, samt vederbörande ägares och

nyttjanderättshavares namn och hemvist. Ett företag enligt vattenlagen

anses angå viss fastighet i följande fall (14 kap. 4 §), nämligen

när påstående göres om förpliktande för fastighetens ägare att deltaga i

företaget,

när fastigheten eller dess vatten tages i anspråk för företaget eller för

anläggning i samband med detta samt

när företaget kan menligt inverka på mark eller vattenområde, som tillhör

fastigheten, eller tillgången på grundvatten inom fastigheten eller någon å

fastigheten belägen byggnad eller annan fast anläggning eller på fastighetens

användningssätt.

Under målets handläggning skall avskrifter av handlingarna förvaras på

för parterna välbelägna platser hos tjänstemän, kommunala befattningshavare

e. dyl. (aktförvarare). I regel skall ansökningen kungöras i allmänna

tidningarna och ortstidningar. Kungörelsen skall bl. a. innehålla uppgift om

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1959

3

aktförvarare, tidningar vari kungörelser i målet intages, tid och sätt för

avgivande av erinringar samt de fastigheter, som enligt vad ovan anförts

skall uppges i ansökningen. Vidare skall regelmässigt särskild underrättelse

med posten sändas till varje i ansökningen uppgiven eller för vattenrättsdomaren

eljest känd ägare av fastighet, som omförmäles i kungörelsen,

ävensom till de kända nyttjanderättshavare, vilkas rätt beröres i saken.

Fastighetsägaren är skyldig att till vattenrättsdomaren lämna besked om de

nyttjanderättshavare, vars rätt berörs.

Vanligen skallett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen

tillställas kammarkollegiet, som har att, om det prövas nödigt, föra talan för

att tillgodose de allmänna intressen som kan vara i fråga (It kap. 35 §).

Även fiskeristyrelsen skall regelmässigt underrättas på samma sätt (11 kap.

36 §). Kan företaget inverka på kanal- eller slussanläggning skall kungörelsen

delges anläggningens ägare eller styrelse. Likaså skall, om annan allmän

farled, allmän flottled, vattenregleringsföretag, torrläggningsföretag eller

avloppsföretag berörs, ansökningen delges vederbörande förvaltning eller

styrelse (It kap. 37 §).

Sedan skriftväxlingen avslutats skall vattendomstolen hålla huvudförhandling

i målet, vanligen vid syn på platsen. Vattendomstolen har en långt

gående officialprövning och är icke på samma sätt som i vanliga tvistemål

bunden av vad parterna yrkat och åberopat. Särskilt gäller detta i målet berörda

allmänna intressen.

Om så befinnes lämpligt kan vattenrättsdomaren förordna att särskilda

sammanträden — inför länsstyrelse eller på annat sätt — skall hållas för

att bereda kommuner, trafikanter och andra tillfälle att yttra sig angående

företagets inverkan på allmän samfärdsel eller flottning eller eljest på allmänna

intressen (It kap. 48 §). Vid åtminstone en vattendomstol har förekommit,

alt i anledning av ansökan om uppförande av större kraftverk sammanträden

inför länsstyrelser anordnats med kust- och havsfiskare längs

hela ostkusten.

Mera betydande eller i bygdens förhållanden i väsentlig grad ingripande

kraftverksbyggen och sjöregleringar är numera redan på planeringsstadiet

underkastade en viss offentlig undersökning. Bestämmelser härom finns i

kungörelsen den 2i april 1953 angående förberedelse av vissa företag enligt

vattenlagen. Dessa bestämmelser innebär i huvudsak följande.

Så snart de tekniska förutsättningarna för företaget blivit i huvudsak

klarlagda, skall länsstyrelsen i samråd med företagaren bereda kommunala

organ samt myndigheter och sammanslutningar i övrigt, som har till uppgift

att bevaka av företaget berörda allmänna intressen, tillfälle att framföra

önskemål och eljest överlägga med företagaren om företagets huvudsakliga

planläggning och om utförandet av skadeförebyggande åtgärder. Företagaren

har också att medverka till att ortsbefolkningen får erforderliga upplys
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959

ningar om företaget. Länsstyrelsen kan för detta ändamål anordna särskilda

sammanträden.

De grundläggande tillåtlighets regler na för vattenbyggnadsföretag

finns i 2 kap. 3 § vattenlagen.

Enligt stadgandets första stycke skall den i pengar uppskattade båtnaden

av företaget förhålla sig på visst sätt till värdet av skadan för att företaget

skall vara tillåtligt. I andra stycket anges vissa omständigheter av allmän

natur, som innebär att företaget ej kan tillåtas av vattendomstolen även

om förutsättningarna enligt första stycket är uppfyllda. Så är fallet om företaget

skulle ha till följd att ett avsevärt antal bofasta personer berövas sina

bostäder eller att större fabrik eller annan anläggning, varav många har

uppehälle, måste nedläggas eller väsentligt minska driften eller att odlad

jord till en efter ortsförhållandena betydande omfattning sättes under vatten

eller eljest väsentligt skadas eller att fiskerinäring av större betydenhet

lider väsentligt förfång. Likaså föreligger hinder mot företaget, om detta

skulle förorsaka sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom

väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets

djur- eller växtvärld är att befara.

Även om hinder mot företaget möter med hänsyn till vad som sägs i

2 kap. 3 § första och andra styckena kan efter hemställan av vattendomstolen

tillstånd lämnas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Förutsättning härför är dock

att företaget prövas vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller för

orten eller eljest från allmän synpunkt (2 kap. 3 § tredje stycket och 20 §

2 mom.). Innan Kungl. Maj :t prövar tillåtligheten av ett sålunda underställt

företag brukar yttranden inhämtas från berörda myndigheter, kommuner

och organisationer.

I 4 kap. 13 § finns vissa bestämmelser om prövningen av större sjöregleringslöretag.

Kungl. Maj:t skall enligt detta lagrum pröva, huruvida av

allmänna skäl hinder mot företaget möter, dels då fråga är om reglering av

de sex största sjöarna i landet och dels då fråga är om andra sjöregleringar,

beträffande vilka Kungl. Maj:t förbehållit sig prövningsrätten och härom

lämnat vattendomstolen besked. Företag av nu angiven art skall av vattendomstolen

med eget yttrande hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande.

I samband med att tillstånd lämnas till företag, som underställts Kungl.

Maj :ts prövning enligt de bestämmelser i 2 kap. 3 § och 4 kap. 13 §, för vilka

nu redogjorts, äger Kungl. Maj:t föreskriva särskilda villkor för företagets

utförande. Vanligen avser dessa villkor att tillgodose olika ortsändamål.

Som exempel kan nämnas bidrag till byggande av vägar, samlingslokaler och

renstängsel samt till fiskevårdande åtgärder.

Den av större kraftverks- eller sjöregleringsföretag berörda bygden kan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1959

5

erhålla viss kompensation för skador på allmänna intressen genom att företagaren

är skyldig att tillhandahålla bygdekraft och utgiva regleringsavgift.

Den som anlägger ett kraftverk av viss större omfattning

kan sålunda förpliktas att för tillgodoseende av kringliggande bygds behov

av kraft till användning i hantverk, småindustri eller lantbruk eller till belysning

eller uppvärmning tillhandahålla intill en tiondel av den årliga kraftmängd,

som kan uttagas i anläggningen. Bestämmelserna om regleringsavgift

innebär att ägarna av strömfall som får båtnad av ett regleringsföretag

kan bli skyldiga att erlägga en årlig avgift, bestämd inom viss latitud med

hänsyn tagen till bl. a. den olägenhet eller fördel som genom företaget uppkommer

för den kringliggande bygden. Influtna avgiftsmedel skall användas

dels för att kompensera uppkomna skador, som ej blivit ersatta i vattenmålet,

och dels för att tillgodose allmänna ändamål beträffande den bygd,

som berörs av företaget. Som exempel på sådana ändamål nämner lagen

jordbrukets främjande, beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel,

jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens

behov. Genom lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1959, har bl. a. avgiftslatitudens

övre och nedre gräns höjts samt viss utvidgning av avgiftsskyldigheten

genomförts.

Av intresse för den i motionerna väckta frågan är vidare de bestämmelser

som gäller om den kommunala beskattningen av kraftverk och

regleringsdammar.

Såväl kraftverk som regleringsdammar utgör grundval för fastighetsbeskattning.

Skatten beräknas på ett s. k. garantibelopp, för närvarande

motsvarande 2,5 procent av anläggningens taxeringsvärde. Till grund för

taxeringsvärdet skall läggas samtliga anläggningskostnader. I dessa skall

medräknas ersättningar för skada på mark samt för andra skador och intrång

ävensom kostnader för rensningar och skadeförebyggande åtgärder.

Reglerna för taxeringsvärdets fastställande medför att bortfallet av skatteunderlag

genom att mark överdämmes motväges av att ersättningsbeloppet

för marken inräknas i taxeringsvärdet. Härvid är att märka att enligt stadgande

i 9 kap. 48 § vattenlagen ersättning skall beräknas till fulla värdet och

hälften därutöver, bl. a. då fråga är om ersättning för överdämd mark.

Vidare innebär de på själva byggnaderna nedlagda kostnaderna ett tillskott

till skatteunderlaget.

Emellertid medför bestämmelserna om beskattningsort en avsevärd olikhet

i behandlingen av skilda kommuner inom ett företags verkningsområde.

Garanlibelopp skall sålunda upptagas som skattepliktig inkomst i den kommun,

där fastigheten är belägen. Detta innebär att den kompensation i beskattningshänseende,

varom ovan talats, endast tillkommer den kommun,

där regler]ngsdammen eller kraftverket är uppfört. Däremot får övriga av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959

företaget berörda kommuner icke någon sådan kompensation. I stället föranleder

taxeringsreglerna att värden överförs från sistnämnda kommuner

till den kommun som har anläggningen inom sina gränser.

Beträffande kraftverksföretag gäller vidare att de intäkter som inflyter

för försäljning av den producerade kraften i regel utgör skattepliktig inkomst

av rörelse. Från rörelseinkomsten avdrages dock garantibeloppen för

de i rörelsen använda fastigheterna. Resten av inkomsten skall vid beskattningen

fördelas så, att 10 procent tages till beskattning i den kommun, där

huvudkontoret ligger, 25 procent i den kommun, där verket är beläget, och

G5 procent i förbrukningskommunen.

De beskattningsregler, för vilka ovan redogjorts, är för närvarande under

utredning i olika hänseenden. Sålunda har en särskild sektion inom 1950

års skattelagssakkunniga i uppdrag bl. a. att verkställa en översyn av gällande

bestämmelser om beskattningen av kraftverk m. m. Dessutom har,

sedan principbeslut fattats om att den nuvarande fastighetsbeskattningen

skall slopas, särskilda sakkunniga —1957 års fastighetsskattesakkunniga —

tillkallats för utredning av denna fråga. I direktiven för dessa sakkunniga

har emellertid framhållits att förhållandena i de kommuner, som har stora

skatteinkomster av kraftföretag, påkallar särskilda överväganden. Bl. a. bör

enligt direktiven närmare utredas, om det kan vara påkallat att i samband

med avvecklingen införa särskilda bestämmelser, varigenom tillgodoses att

skatteunderlaget på skäligt sätt fördelas mellan olika kommuner. De båda

utredningarna bedrivs i samråd.

Med hänsyn till den officialprövning som åligger vattendomstolarna brukar

kommun, som inställer sig i vattenmål för att bevaka sina intressen, icke

förvägras att framlägga sina synpunkter, även om kommunen icke äger fastighet

som beröres av företaget eller eljest är sakägare i egentlig mening.

För att belysa inställningen i rättspraxis till hithörande frågor kan

nämnas två av högsta domstolen genom beslut den 17 februari 1959 avgjorda

mål (NJA 1 1959 s. 81). Omständigheterna i dessa mål var följande.

Sedan Sydsvenska kraftaktiebolaget ansökt om tillstånd att uppföra krafverk

i Mörrumsån vid Härnäs respektive Granö inställde sig Mjällby kommun

vid vattendomstolen och yrkade i första hand att ansökningarna måtte

avslås. 1 andra hand framställde kommunen vissa yrkanden för tillgodoseende

av fisket inom kommunen. Till stöd för sin behörighet åberopade

kommunen det allmänna intresset av att förfång ej tillskyndades det fiske

efter ål och lax som innevånarna i kommunen bedreve. Kommunen anförde

sålunda att den på grund av de allmänna kommunala uppgifterna hade rättighet

och även viss skyldighet att tillgodose sina innevånares intressen beträffande

deras utkomstmöjligheter. Vidare hänvisade kommunen till sitt

intresse av skatteinkomster från sina innevånare.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959

7

Sedan vattendomstolen lämnat tillstånd till företagen fullföljdes talan av

bl. a. kommunen. Vattenöverdomstolen avvisade emellertid kommunens

talan på i huvudsak följande skäl: För tillvaratagande av det allmänna

fiskeintresset förde kammarkollegiet talan i målet. Det torde icke ha varit

lagstiftarens mening att vid sidan av kammarkollegiet exempelvis en kommun

skulle äga rätt att föra en självständig talan för tillvaratagande av allmänna

intressen. Kommunen kunde icke på grund av sitt fiskaliska intresse

vara behörig att uppträda som part i målet.

Kommunen överklagade vattenöverdomstolens avgörande och åberopade

till stöd för sin behörighet, utöver vad i vattendomstolen och vattenöverdomstolen

andragits, även att kommunen ägde andel i havsålfisken, som berördes

av företaget, och därjämte hade uppdrag att företräda enskilda ägare

av sådana fisken.

Högsta domstolen meddelade den 17 februari 1959 beslut i anledning av

kommunens fullföljda talan. Avgörandet träffades med tre röster mot två.

Majoriteten anförde, att kommun i mål av förevarande beskaffenhet väl

finge anses äga rätt att såväl vid vattendomstolen som i högre instans andraga

vad kommunen för tillgodoseende av sina allmänna intressen aktade

nödigt. Emellertid kunde det icke antagas att i sådant mål behörighet att

såsom part föra — och således även självständigt fullfölja — talan för det

allmänna tillkomme annan än kammarkollegiet.

Högsta domstolen, som lämnade utan avseende vad kommunen till stöd

för sin behörighet först därstädes anfört, fastställde i enlighet härmed vattenöverdomstolens

beslut att avvisa kommunens vadetalan. Därjämte uttalade

emellertid högsta domstolen att, i vad vattenöverdomstolens beslut

tillika innefattade att vad kommunen i vattenöverdomstolen andragit över

huvud ej kunde komma under beaktande, beslutet enligt vad ovan sagts icke

vore lagligen grundat. Skäl att med anledning härav återförvisa målet till

vattenöverdomstolen för ny behandling ansåg högsta domstolen dock icke

föreligga.

Högsta domstolens minoritet däremot fann att laga grund saknades för att

avvisa kommunens vid vattenöverdomstolen förda talan. Därvid åberopades

bl. a. att, om till följd av naturförhållandena eller uppförd byggnad fiskens

upp- och nedgång hindrades, vattenlagen tillerkände kommun in. fl. initiativrätt

till att anordna för fiskens framkomst särskild fiskväg eller eljest vidtaga

anstalter för fiskets befrämjande samt att sakägarebegreppet i ansökningsmål

enligt vattenlagen icke vore fullt klarlagt.

Yttranden

Motionerna tillstyrks av länsstyrelsen i Norrbottens län och länsorganet i

detta län för bevakande av kommunala intressen i samband med vatten
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 19ö9

regleringar och kraftverksbyggen samt av landskommunernas förbund men

avstyrks av kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen och vattenkraftföreningen.

Vattenöverdomstolen avstyrker motionerna, i vad avser frågan om rätt till

ersättning för skattebortfall, men anser utredning befogad rörande kommunernas

rätt att föra talan för vissa andra allmänna intressen.

Beträffande utbyggnads företagens skadeverkningar anlör

länsstyrelsen i Norrbottens län, särskilt med avseende på förhållandena i

detta län, i huvudsak följande.

Utbyggnadsverksamheten inom länet har redan nu en omfattning, som

saknar motsvarighet i andra delar av landet. Detta har medfört, att motsättningarna

mellan kraftintresset, å ena sidan, samt främst renskötseln, fisket,

skogshanteringen och företrädare för naturvården, å andra sidan, blivit

ovanligt tillspetsade. Självfallet medför exploateringen av vattenkraften

även, att »kraftverkskommunerna» — åtminstone efter utbyggnadstidens

slut — ställs inför betydande svårigheter när det gäller att lösa företagens

inverkan på näringsliv och övriga allmänna intressen. De kommuner, inom

vilka vattenkraften utbygges, lider icke sällan väsentliga indirekta skador.

Det torde främst röra sig om ett försämrat skatteunderlag genom att vissa

befolkningsgrupper till följd av vattenkraftföretagen måste lämna sina hem

och flytta från kommunen. Genom avflyttningen kan vidare underlaget för

befintliga skolor bli för litet, varigenom skollokalerna helt eller delvis icke

kan utnyttjas. Värdefulla turistattraktioner kan försvinna eller förlora i

värde till men för turistnäringen, som numera har stor ekonomisk betydelse

för åtskilliga kommuner. Utbyggnadsverksamheten medför bl. a. — detta

gäller särskilt när en hel älv systematiskt utbygges — att strömförhållandena

ändras så att älvens lopp blir mer eller mindre »selbetonat». Detta har

givetvis betydelse för den självrening av avloppsvattnet, som tidigare ägt

rum i forsarna. Sålunda torde kommunerna till följd av kraftverksbyggena

bli nödsakade att anlägga reningsverk i en helt annan utsträckning än som

för närvarande är fallet.

Planer föreligger att Sverige, Norge och Finland gemensamt skall utbygga

Torne och Kalix älvar. Dessa älvars nederbördsområden omfattar närmare

häliten av länets areal eller nästan 1/8-del av hela landet. Inom detta område

bor över 110 000 människor. Erfarenheter av de slutliga verkningarna av ett

utbyggnadsföretag av den storleksordning, varom här tanke väckts, torde

såvitt länsstyrelsen har sig bekant icke finnas. Säkert är emellertid att man

måste räkna med att detsamma kan komma att innebära en fullständig omdaning

av landskapets karaktär samt oerhörda ingrepp i rådande förhållanden,

bl. a. vad gäller jordbruk och skogshantering, fiske och renskötsel. Svåröverskådliga

ändringar beträffande klimatet och markens hydrologiska förhållanden

kan också bli en allvarlig följdverkan inom stora arealer. Djupgående

förändringar av befolkningens levnadsbetingelser och därmed också

ifråga om kommunernas ekonomiska ställning måste följaktligen förutsättas

kunna bli följden.

Rörande den i motionerna väckta frågan om rätt för kommunerna att föra

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr i959

9

talan om ersättning för skattebortfall anför vattenöverdomstolen

bl. a. följande.

Enligt allmänna skadeståndsprinciper, vilka i stort sett är normgivande

för vattenlagens ersättningsregler, utgår ersättning allenast för skada, som

är en direkt följd av den skadebringande åtgärden. Då det är fråga om sakskada,

anses ersättningsrätt i princip endast tillkomma den som vid skadetillfället

kunde åberopa äganderätt eller annan sakrätt till den skadade egendomen.

En tredje man, som medelbart drabbas av skadan, har i regel icke

någon rätt till skadestånd. Även om under senare år vissa försök gjorts att

för vattenrättens vidkommande hävda en för salcägarintresset mera liberal

linje, är det dock med nuvarande rättspraxis klart att sådana skador, som

består av minskning i skatteunderlag, icke är ersättningsgilla enligt vattenlagen.

Motionärerna synes också förutsätta detta. Därest kommun nu genom

ändring av vattenlagen tillförsäkras rätt till ersättning för skador som nyss

nämnts, skulle därigenom för ett speciellt fall i vattenlagstiftningen införas

en skadeståndsregel, som är främmande för den allmänna skadeståndsrätten

och som sannolikt skulle komma att medföra, att även andra skadelidande,

vilka indirekt drabbas av förlust till följd av företag enligt vattenlagen,

skulle framföra anspråk på skadeståndsrätt. Det synes därför ur såväl principiell

som praktisk synpunkt synnerligen betänkligt att genomföra en lagstiftning

med det begränsade syftemål, som avses i motionerna. Under

sådana förhållanden torde en utredning av hithörande spörsmål icke böra

komma till stånd, om den ej inordnas i en större utredning angående utsträckning

av skadeståndsskyldighetens omfattning.

Vattenöverdomstolen framhåller emellertid, att kommunernas önskemål

om gottgörelse för inkomstbortfall genom företag enligt vattenlagen till stor

del kan tillgodoses redan genom nu gällande bestämmelser i kommunalskattelagen

om taxering av kraftverk och regleringsdammar samt i vattenlagen

om bl. a. regleringsavgifter. Reglerna för bestämmande av taxeringsvärde

för kraftverk och regleringsdammar medför sålunda — så länge fastighetsskatten

består — att värdet av de skattepliktiga fastigheterna, betraktade

såsom en helhet, ur taxeringssynpunkt icke blir lägre än tidigare.

Tvärtom tillföres skatteunderlaget betydande värden genom de kostnader

som nedlagts på själva byggnaden. På grund av kommunalskattelagens bestämmelser

om beskattningsort kan dock i vissa fall värden komma att

överföras från en kommun till en annan. Vattenöverdomstolen erinrar också

om att beskattningsreglerna för närvarande är föremål för översyn. — I

fråga om regleringsavgifterna anför vattenöverdomstolen att de vid innevarande

års riksdag beslutade skärpningarna av dessa avgifter kommer att

möjliggöra ett betydande stöd åt de kommuner, vilkas ekonomiska underlag

menligt påverkas av företag enligt vattenlagen.

Kammarkollegiet anför följande synpunkter.

Den som vill uppträda såsom sakägare i ett vattenmål och yrka ersättning

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959

för skada eller intrång eller yrka vidtagande av åtgärder till förebyggande

eller minskande därav bör kunna åberopa sig på en civilrättslig grund. En

kommun, som genom ett kraftverksbygges eller en sjöreglerings skadeverkningar

går miste om skatteobjekt, kan icke på grund härav göra anspråk på

ersättning. En liknande försämring av sin ekonomiska ställning kan en kommun

få vidkännas genom en kommunal indelningsändring, men att den s. k.

skatteersättning, som i dylikt fall kan tillerkännas kommunen, icke är en

civilrättsligt betonad ersättning har markerats genom den 1957 införda

lydelsen av 10 § i 1919 års kommunala indelningslag. Vattenlagen uppställer

ej heller såsom ett allmänt intresse någon garanti för en kommuns skatteunderlag.

Genom vad som förekommit i två av högsta domstolen nyligen

genom beslut den 17 februari 1959 efter besvär av Mjällby kommun avgjorda

mål rörande anläggande av kraftverk i Mörrumsån vid Granö och

Härnäs har också fastslagits, att en kommun icke på grund av sitt fiskaliska

intresse kan vara behörig att uppträda såsom part i ett vattenmål.

I likhet med vattenöverdomstolen anser kollegiet, att det icke bör ifrågakomma

att ge kommunerna behörighet att uppträda såsom enskild sakägare

för tillgodoseende av sina fiskaliska intressen. Även kammarkollegiet

pekar på de möjligheter till kompensation som finns genom beskattningsreglerna

och bestämmelserna om regleringsavgifter. Kollegiet framhåller

emellertid alt en kommun, som berörs av sjöreglering, verkställd genom en

damm inom en annan kommun, icke får någon gottgörelse genom beskattning

av dammanläggningen. I stället kominer på grund av nuvarande taxeringsregler

skadeverkningar på mark m. m. inom förstnämnda kommun att

tillgodonjutas som skatteobjekt av den kommun, som inom sina gränser

hyser regleringsdammen.

Vattenfallsstyrelsen anför väsentligen samma synpunkter som vattenöverdomstolen

och kammarkollegiet. Utöver skattereglerna och bestämmelserna

om regleringsavgifter framhåller styrelsen också den omständigheten att det

numera allt vanligare förfarandet att till Kungl. Maj:ts avgörande hänskjuta

frågor om reglerings- och kraftverksföretags tillåtlighet öppnat en

väg för extraordinära ålägganden för företagaren till bl. a. kommunernas

förmån.

Länsorganet i Norrbottens län däremot framhåller att en kommuns möjligheter

att av fonderade regleringsavgifter få kompensation är — med hänsyn

till de betydligt ökade anspråken på dessa avgifter och praxis beträffande

användningen — utomordentligt små. Vid konkurrens mellan gottgörelse

för direkta skador och tillgodoseende av bygdens behov i allmänhet ges — då

medlen är otillräckliga för båda ändamålen — försteg åt användningen för

direkt skadereglering. Reglerna för den kommunala beskattningen av kraftföretagen

är för närvarande sådana att produktionsorten erhåller en alltför

ringa andel. Eftersom riksdagen i princip beslutat att fastighetsskatten skall

slopas minskas ytterligare kommunernas möjlighet att skattevägen draga

fördel av utbyggnaderna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959

11

Remissinstanserna begränsar sig icke till frågan om kompensation för

skattebortfall utan behandlar även ur en vidare synvinkel problemet om

kommunernas möjligheter att bevaka sina intressen

i vattenmål.

I vissa yttranden uttalas den meningen att kommunernas nuvarande möjligheter

härutinnan är tillräckliga. Kammarkollegiet anför sålunda, att kommun

enligt gällande lagstiftning icke saknar möjlighet att verka för en sådan

utformning av ett vattenkraftföretag, att kommunala intressen av olika slag

och indirekt även kommunens skatteintressen i görligaste mån tillgodoses.

Kollegiet erinrar om bestämmelserna i kungörelsen den 24 april 1953

angående förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen samt om kommuns

rätt att, utan att vara sakägare, likväl få framlägga sina synpunkter inför

vattendomstolen, vilken rätt enligt kollegiets mening kommit till uttryck

i 11 kap. 48 § vattenlagen samt i högsta domstolens beslut den 17

februari 1959 rörande Mjällby kommun. Vidare anför kollegiet att större

utbyggnadsföretag ofta hänskjutes till prövning av Kungl. Maj:ti statsrådet

och att kommunerna då torde äga alla de möjligheter som en handläggning

på det administrativa planet innebär att framlägga sina synpunkter och önskemål.

Genom dessa förhållanden och genom den talan till bevakande av det

allmännas rätt och intressen i vattenmål som utföres av kammarkollegiet

anser kollegiet att tillvaratagandet av de allmänna intressena även för kommunernas

del för närvarande är tillräckligt tillgodosett och att man bör söka

andra vägar än de av motionärerna åsyftade för att lösa de av vattenkraftutbyggnaderna

berörda kommunernas ekonomiska problem. En sådan väg

har redan beträtts genom den nyligen beslutade ökningen av regleringsavgifterna.

En annan och för närvarande aktuell utväg anser kollegiet vara

att reformera gällande regler om den kommunala beskattningen av kraftverk

och regleringsdammar.

V attenkraf tf öreningen anför liknande synpunkter.

Andra remissmyndigheter anser däremot att gällande rätt icke ger kommunerna

tillräckliga möjligheter att bevaka sina intressen eller att kommunernas

nuvarande rättsställning är oklar. Sålunda framhåller länsstyrelsen i

Norrbottens län att när gällande vattenlag utformades, lagstiftaren icke

torde ha räknat med möjligheten av sådana väldiga byggnadsprojekt, som

det nu är fråga om, och att vattenlagen därför icke ger garanti för att en fullständig

rättslig prövning och bedömning av sådana företag kan utföras. En

lagändring i vad avser kommunernas ställning i vattenmål är sålunda enligt

länsstyrelsens mening väl motiverad. Förutom önskemål om att kommunerna

får rätt att föra talan i tidigare omförmälda fall av indirekta skador

framhåller länsstyrelsen att det i mål om skyldighet för kraftverksbvggaren

att tillhandahålla bygdekraft är av stor betydelse för kommunerna att

kunna uppträda som sakägare samt att kommunerna för närvarande icke

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959

heller har möjlighet att föra talan om ersättning för s. k. oförutsedda

skador.

Länsorganet i Norrbottens län har följande förslag.

Direkta skador å allmänna intressen bör kompenseras genom åtgärder

eller ersättningar. Vattendomstolarna bör till följd härav genom ändring av

reglerna i 9 kap. vattenlagen generellt få ökade möjligheter att på talan av

kommunal myndighet såsom villkor för företag antingen föreskriva åtgärder

eller döma ut ersättningar för direkt påtagliga skador å sådana objekt, vilka

enligt nuvarande lagstiftning anses sakna rättsligt skydd och för vilka f. n.

ingen saklegitimation finnes.

Landskommunernas förbund anför, att ett oeftergivligt krav för tillstånd

till fortsatt utbyggnadsverksamhet bör vara att kommunerna såsom representanter

för de intressen de har att bevaka också beredes möjlighet att

under själva förfarandet inför vattendomstolarna tillvarataga sina intressen.

Ändrad lagstiftning för att ernå rättelse härutinnan är därför enligt förbundets

mening påkallad.

Vattenöverdomstolcn anser att kommunernas rättsställning i viss mån är

oklar och anför bl. a. följande.

Det har icke så sällan förekommit, att kommun — antingen ensam eller

jämsides med kammarkollegiet — fört talan i sådana frågor av allmänt intresse,

som i första hand berört kommunmedlemmarnas trivsel, sanitära förhållanden

o. dyl. Ofta har domstolarna tillåtit kommunerna att föra talan

angående dessa frågor. Ett sådant ställningstagande har synts särskilt välmotiverat

i de fall, då det allmänna intresset varit av sådan art att man

knappast kunnat förvänta, att kammarkollegiet eller annan myndighet

skulle föra talan. Att frågan om kommuns rättsställning i nu berörda hänseenden

dock är synnerligen tveksam framgår av högsta domstolens beslut

den 17 februari 1959, varigenom domstolen med knapp majoritet förklarat

kommun icke berättigad att föra talan rörande visst allmänt intresse.

Med hänsyn till det läge, vari frågan kommit genom nämnda avgöranden

av högsta domstolen, och då starka skäl kan andragas för att kommunerna

beredes möjlighet att i vattenrättsprocessen bevaka vissa allmänna intressen

anser vattenöverdomstolen att en utredning i denna del är motiverad.

Utskottet

Motionärerna framhåller att de skador som vattenkraftutbyggnaderna vållar

på skogsmark och åkerjord medför en minskning av skatteunderlaget i

kommuner, som berörs av utbyggnaderna, och att dessa kommuner därför

har ekonomiska intressen att bevaka i vattenmålen. På vilket sätt detta skall

ske bör enligt motionärernas mening klarläggas genom en förutsättningslös

och allsidig utredning. Motionärernas hemställan har emellertid en något

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959

13

annan innebörd och går ut på att riksdagen begär utredning och förslag till

sådant tillägg i vattenlagen alt kommunerna förklaras berättigade att uppträda

såsom sakägare i vattenmål.

Tydligen syftar motionärerna såväl till att stärka kommunernas materiella

rättsställning genom att öka deras möjligheter att erhålla ersättning för

olägenheter, som vållas av vattenkraftutbyggnaderna, som till att vidga deras

behörighet att föra talan beträffande allmänna intressen i vattenmål.

Vaddå först beträffar kommunernas möjligheter att få gottgörelse för lidna

skador må erinras om vad vattenöverdomstolen och kammarkollegiet anfört

i sina remissyttranden. Vattenöverdomstolen uttalar att enligt allmänna skadeståndsprinciper,

vilka i stort sett är normgivande för vattenlagens ersättningsregler,

ersättning utgår allenast för skada, som är en direkt följd av den

skadebringande åtgärden. Då det är fråga om sakskada, framhåller vattenöverdomstolen

vidare, anses ersättningsrätt i princip tillkomma endast den

som vid skadetillfället kunde åberopa äganderätt eller annan sakrätt till den

skadade egendomen. En tredje man, som medelbart drabbas av skadan, har i

regel inte någon rätt till skadestånd. Vattenöverdomstolen anför vidare att,

även om under senare år vissa försök gjorts att för vattenrättens vidkommande

hävda en för sakägarintresset mera liberal linje, det dock med nuvarande

rättspraxis är klart, att sådana skador, som består av minskning i

skatteunderlag, inte är ersättningsgilla enligt vattenlagen. Synpunkter av

samma innebörd framförs av kammarkollegiet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts väcker det enligt utskottets mening

betänkligheter att vidga ersättningsreglerna i vattenlagen dithän att företagarna

ålägges skyldighet att betala ersättning för kommunernas skatteförluster

eller för andra olägenheter av indirekt natur. En sådan utvidgning

innebär att man på ett visst rättsområde inför ersättningsregler, som strider

mot allmänna skadeståndsrättsliga principer.

Emellertid kan inte bortses från att kommunernas krav på ökade möjligheter

till kompensation för bortfall av skatteinkomster och andra olägenheter

av indirekt art, där dessa i undantagsfall inte uppvägs av fördelar, som kommun

beredes genom företaget, är i hög grad sakligt berättigade. Dessa krav

bör dock enligt utskottets mening i första hand tillgodoses på andra vägar

än genom ändring av gällande ersättningsregler. Av intresse härvidlag är

främst bestämmelserna rörande bygdekraft och regleringsavgifter samt

rörande den kommunala beskattningen.

|De nuvarande reglerna om bygdekraft har visserligen inte kommit att tilllämpas

i någon omfattning av betydelse. Ett förslag att göra bygdekraftinstitutet

mera effektivt har emellertid framlagts av norrländska vattenkraftutredningen

i dess år 1957 framlagda betänkande rörande norrländska vattenkraftfrågor.

Utskottet vill uttala den förhoppningen, att detta förslag skall

kunna leda till en sådan omgestaltning av bygdekraftinstitutet att detta skall

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1959

bli till reell betydelse för att på förmånliga villkor tillgodose kraftbehovet i

bygder, soin drabbas av vattenbyggnadsföretags skadeverkningar.

Bestämmelserna om regleringsavgifter har i år ändrats i viktiga hänseenden.

Särskilt må erinras om att såväl den nedre som den övre gränsen för den

latitud, inom vilken avgift skall fastställas, höjts i betydande grad, varjämte

korttidsregleringar, som tidigare varit avgiftsfria, belagts med avgift. Genom

dessa åtgärder kan det totala avgiftsbeloppet beräknas komma att stiga högst

avsevärt. Avgiftsmedlen skall enligt gällande bestämmelser användas, förutom

för att täcka oförutsedda skador, även för att tillgodose olika ortsändamål.

Utskottet erinrar i detta sammanhang om vad utskottet i utlåtande nr 5

till innevarande års riksdag anfört rörande avgiftsmedlens användning

(s. 18 f).

Som framgått av den tidigare redogörelsen har riksdagen i princip beslutat

att fastighetsbeskattningen efter hand skall avvecklas. Vid frågans behandling

vid 1957 års riksdag anförde bevillningsutskottet (utlåtande nr 32 s. 37), att

utskottet starkt ville understryka angelägenheten av att fastighetsbeskattningen

avskaffades så snart förutsättningar därför förelåge men att detta

inte syntes möjligt utan att dessförinnan frågan om kompensation åt vissa

kommuner undersökts. Innan så skett vore det svårt att närmare ange formen

och villkoren för kompensationen. Utskottet fann det önskvärt att frågan

bleve föremål för skyndsam utredning.

I direktiven för de sakkunniga, som tillkallats för att utreda frågan om

fastighetsbeskattningens avveckling, har framhållits att beskattningens avskaffande

måste för vissa särpräglade kommuners vidkommande, framför

allt kommuner med större vattenkraftanläggningar o. d., kombineras med särskilda

åtgärder. I nära samarbete med denna utredning pågår inom 1950 års

skattelagssakkunniga en översyn av reglerna för beskattningen av kraftverk,

regleringsdannnar o. d. Denna översyn avser närmast frågan om ändrade

regler för fördelning mellan kommunerna av skatteinkomsterna från sådana

anläggningar.

Utskottet har vid överläggningar, som utskottet haft med representanter för

norrländska kraftverkskommuner, fått den bestämda uppfattningen att utformningen

av den kommunala beskattningen av kraftverk och regleringsanläggningar

av kommunerna själva betraktas som ett av de viktigaste problemen

i samband med vattenkraftutbyggnaderna. Såvitt utskottet har sig bekant kan

ett resultat av utredningsarbetet på detta område väntas föreligga inom en

nära framtid. Utskottet vill därför nu inskränka sig till att starkt understryka

vikten av att all uppmärksamhet ägnas såväl frågan om fastighetsbeskattningens

särskilda betydelse för kommuner med kraftanläggningar o. d.

som frågan om en rättvis fördelning av skatteinkomster från kraftverksföretag

mellan samtliga därav berörda kommuner.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959

15

Utskottet övergår härefter till frågan om kommunernas partsställning, såvitt

avser allmänna intressen i vattenmål.

I mål om kraftverksanläggningar och regleringsföretag eller annat byggande

i vatten åligger det kammarkollegiet att, om så erfordras, föra talan

för att tillgodose »de allmänna intressen, som kunna vara i fråga». Kollegiets

talan kan avse t. ex. frågan om ett företags tillåtlighet med hänsyn till dess

inverkan på olika motstående intressen av allmän natur eller om utförandet

av skadeförebyggande åtgärder för att tillgodose naturskydd, fiske, samfärdsel,

ortsbefolkningens trivsel och andra allmänna intressen. Vidare kan nämnas

talan om fastställande av exempelvis fiskeavgift och regleringsavgift.

Frågor, som nu nämnts, kan vara av allra största betydelse för kommuner

soin berörs av ett utbyggnadsföretag. Såsom anförts i vissa remissyttranden

saknar sådana kommuner — även om de inte såsom fastighetsägare eller av

annan grund är sakägare i egentlig mening — inte helt möjlighet att vid

sidan av kammarkollegiet verka för att deras intressen beaktas. Sålunda må

erinras om det förberedelseförfarande, som numera i regel äger rum i alla

större vattenbyggnadsmål. Syftet härmed är bl. a. att kommunala organ samt

myndigheter och sammanslutningar i övrigt, som har till uppgift att bevaka

av företaget berörda allmänna intressen, skall få tillfälle att framföra önskemål

och eljest överlägga med företagaren om företagets huvudsakliga planläggning

och om vilka skadeförebyggande åtgärder som bör vidtagas för att

skydda mera betydande allmänna intressen. Vidare har vattendomstolarna

möjlighet — ehuru den hittills inte ansetts behöva begagnas i någon större utsträckning

— att hålla särskilda sammanträden för att lämna bl. a. vederbörande

kommuner tillfälle att yttra sig i vattenbyggnadsmål. Den långtgående officialprövning

som åligger vattendomstolarna medför att kommun, även om

den inte är sakägare i vattenlagens mening, inte kan vägras att framlägga sina

synpunkter på de frågor av allmän natur som är under prövning i målet.

Framhållas må också att frågan om tillåtligheten av stora och ingripande utbyggnadsföretag

ofta hänskjuts till Kungl. Maj ds avgörande. Det av formella

regler mera obundna administrativa förfarandet i sådana underställningsärenden

ger kommunerna vissa ytterligare möjligheter att bevaka sina

intressen.

Även om alltså kommunerna för närvarande inte är utestängda från att

komma till tals i de stora vattenbyggnadsmålcn, har utskottet full förståelse

för kommunernas uppfattning att den nuvarande ordningen inte bereder dem

tillräckliga möjligheter att hävda sina intressen i dessa mål. Detta innebär

inte någon kritik av kammarkollegiets verksamhet. Kollegiet fullgör, såvitt

utskottet kan bedöma, på ett förtjänstfullt sätt den betydelsefulla och nödvändiga

uppgiften som främste företrädare för de allmänna intressen, som

menligt berörs av vattendragens utbyggnad. Med hänsyn till de ofta våldsamma

ingrepp i bygdens liv och ortsbefolkningens levnadsförhållanden, som

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1959

de stora utbyggnadsföretagen innebär, framstår det enligt utskottets mening

som ett rättvisekrav att de lokala intressena direkt får komma till tals i vattenmålen

i större utsträckning än nu är fallet. Kommunerna har också i allmänhet

helt andra resurser numera att tillvarata sina intressen än vad fallet

var då vattenlagen tillkom. Det synes således rimligt och rättvist att kommunerna

i princip får talerätt beträffande frågan om tillåtligheten och utformningen

av utbyggnadsföretag, såvitt avser inverkan på olika allmänna

intressen av särskild betydelse för den berörda bygden. I vattenmålen uppkommer

dessutom ofta åtskilliga skadefrågor av gemensamt intresse för en

kommuns innevånare, t. ex. frågor om utförandet av badplatser och andra

fritidsområden eller om motverkande av sanitära olägenheter. Beträffande

sådana angelägenheter synes det i allmänhet vara mera praktiskt att talan

förs av kommunerna själva än av kammarkollegiet.

Utskottet har med vad nu anförts velat peka på några områden, där rättvisesynpunkter

och praktiska skäl kan åberopas för att stärka kommunernas

partsställning. Även andra områden kan tänkas, där det måhända är lämpligt

att kommunerna får behörighet alt föra talan. Från kommunalt håll har exempelvis

nämnts frågorna om regleringsavgifter och bygdekraft.

Frågan i vilka hänseenden kommunerna bör tillerkännas talerätt fordrar

emellertid ytterligare undersökningar och överväganden. Vidare är utskottet

medvetet om att en utvidgning av kommunernas behörighet att vara parter

medför vissa problem beträffande samordningen med kammarkollegiets verksamhet

i vattenmålen. Fn förstärkning av kommunernas ställning bör enligt

utskottets mening inte få innebära att kammarkollegiets uppgift som företrädare

för allmänna intressen blir överflödig. Ett centralt organ som främste

företrädare för de vattenkraftintresset motstående allmänna intressena är enligt

utskottets mening även för framtiden erforderligt. Å andra sidan får

kommunernas ändrade ställning inte leda till onödigt dubbelarbete med ökade

utredningskostnader och vidlyftigare domstolsbehandling som följd. En lösning

av detta problem kan vara att kommuns rätt att föra talan görs beroende

av att kammarkollegiet inte uppträder i målet som talesman för samma intressen

som kommunen avser att bevaka. En sådan regel synes dock böra

kompletteras med bestämmelser om att kammarkollegiet skall samråda med

vederbörande kommun och helt eller delvis avstå från att självt föra talan,

i den mån de allmänna intressena kan förväntas bli på ett betryggande sätt

tillvaratagna genom kommunens försorg. Även andra lösningar torde vara

möjliga. Hur samordningsproblemet skall lösas fordrar emellertid vissa närmare

överväganden av praktisk och lagteknisk art.

Pen av utskottet åsyftade förbättringen av kommunernas partsställning

torde kräva vissa ändringar i vattenlagen. Beträffande samordningen mellan

kammarkollegiets och kommunernas befogenheter är det måhända lämpligt

att närmare regler meddelas av Kungl. Maj :t. Utskottet antar, att de utred
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959

17

ningar som må erfordras för utarbetandet av författningsförslag i ämnet

skall kunna företagas inom vederbörande departement, och att det därför

skall bli möjligt att förslag i de delar, vari riksdagens medverkan krävs, skall

kunna föreläggas redan nästa års riksdag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1:332

och II :402, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om att

åtgärder i enlighet med vad utskottet ovan anfört måtte vidtagas

i syfte att vidga kommunernas behörighet att vara parter

i vattenmål.

Stockholm den 10 november 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från f ö r s t a kammaren: herrar Osvald, Grym, Göran Karlsson, Georg

Carlsson, Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Alexanderson och Åke Larsson;

från andra kammaren: herr Levin, fru Torbrink, herrar Persson i Tandö,

Stiernstedt, Nyberg, Nilsson i Östersund, Grebäck och Bengtsson i Göteborg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 22

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:320 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition, nr 172, med förslag till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953 a1 i texten