Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om översyn av naturskyddslagen m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 43 i första kammaren av herrar Ollen och Söderquist samt nr 51 i andra kammaren1 av herr Larsson i Stockholm.

1959-11-10 · 24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1959:23, Utlåtande i anledning av motioner om översyn av naturskyddslagen m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 43 i första kammaren av herrar Ollen och Söderquist samt nr 51 i andra kammaren1 av herr Larsson i Stockholm.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959

1

Nr 23

Utlåtande i anledning av motioner om översyn av

naturskyddslagen m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 43 i första kammaren av herrar Ollen och Söderquist

samt nr 51 i andra kammaren1 av herr Larsson i Stockholm.

I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t föreslå dels inrättandet av en statlig nämnd för

en allmän tillsyn över naturens skydd och vård, möjliggörande en ökad

aktiv naturvårdspolitik, dels en översyn av nu gällande naturskyddslag,

särskilt med tanke på att klart precisera arbetsområdena för nu befintliga

utredande och rådgivande organ».

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat utlåtanden från kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen,

riksantikvarieämbetet, Vetenskapsakademien, statens fritidsnämnd samt

länsstyrelserna i Skaraborgs, Västmanlands och Norrbottens län. På begäran

av utskottet har yttranden över motionerna därjämte avgivits av Svenska

naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård och Svenska vattenkraftföreningen.

Motionernas huvudsakliga innehåll

Motionärerna hävdar att vården och skyddet av den svenska naturen

befinner sig i en kris. Vad som enligt deras mening framkallat denna är

å ena sidan den allt snabbare tekniska utvecklingen, urbaniseringen och

det intensiva utnyttjandet av naturtillgångarna samt å andra sidan en

ineffektiv lagstiftning i förening med bristande kraft och intresse hos statsmakterna

och myndigheterna. Under de sex år lagen varit gällande har

emellertid kunnat konstateras ett kraftigt växande intresse för naturskyddet.

Lagstiftningens brister har visat sig i dess begränsade räckvidd och

att myndigheterna icke försetts med de resurser som kräves för att lagen

i avsedd utsträckning skall kunna tillämpas. Det är sålunda karakteristiskt

att naturskyddslagen endast i ringa mån kunnat påverka eller modifiera

den pågående väldiga exploateringen av våra naturtillgångar. Det sagda

1 Motionen i sin helhet tryckt bland första kammarens motioner.

1—1377 59 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 23

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959

gäller särskilt den pågående och omfattande vattenkraftexploateringen,

inför vilken såväl den föråldrade vattenlagen som naturskyddslagstiftningen

för övrigt helt kommit till korta. Särskilt efterlyses en allmän riksomfattande

plan för utbyggnaden av våra vatten. Motionärerna pekar även på

andra områden där lagstiftningen ej förmått hindra förstörelse av väsentliga

naturvärden.

Motionärerna säger sig vara medvetna om att man f. n. ej i oträngt mål

bör inrätta nya statliga organ. Med hänsyn till naturskyddets stora allmänna

betydelse bör emellertid denna synpunkt få något stå tillbaka, särskilt

som vad motionärerna föreslår ej innefattar några kostnadskrävande

åtgärder. Ett enkelt och billigt sätt att göra naturskyddet effektivare skulle

vara att förstärka den s. k. naturvårdsdelegationen. Härom anför motionärerna.

F. n. fungerar en samordnande delegation, den s. k. Naturvårdsdelegationen,

som torde kunna utbyggas för bär berörda syften. Naturvårdsdelegationen

har skapats i samråd med regeringen, i främsta rummet för att

bevaka naturskyddets intressen i samband med kraftverksbyggen och sjöregleringar.

Delegationens ordförande, landshövding Bo Hammarskjöld,

och sekreterare, hovrättsrådet P.-E. Furst, har tillsatts av regeringen. Den

består för övrigt av en representant för Samfundet för hembygdsvård och en

representant för Svenska naturskyddsföreningen. Ett flertal sammanträden

och diskussioner har ägt rum, bl. a. tillsammans med representanter för statliga

och enskilda kraftverksintressenter. Under föregående år erhölls statsanslag

för upprättande av en förteckning över sådana sjöar och vattendrag som

borde undantas från exploatering. Detta arbete, som f. n. pågår och snart

beräknas vara avslutat, ledes av professor Gunnar Beskow. Bakom delegationen

står en rad föreningar och institutioner, som har speciellt intresse

för naturskydd och landskapsvård. Det torde enligt vår mening inte erbjuda

några större svårigheter att av denna delegation skapa en statlig

central organisation med representanter för de organisationer och verk,

vilka redan nu fungerar som sakkunnigorgan, i främsta rummet Vetenskapsakademien,

Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård,

domänstyrelsen och riksantikvarieämbetet.

Även om en dylik statlig nämnd eller centralorganisation blott skulle

erhålla rådgivande befogenheter skulle man på ett helt annat sätt än nu

erhålla betryggande garantier för att icke onödiga eller förhastade ingrepp

gjordes beträffande oersättliga skönhetsvärden i landskapsbilden.

Naturskyddspolitiken måste enligt motionärerna göras aktiv på ett annat

sätt än nu är fallet. I detta syfte bör naturskyddslagen och dess tillämpningskungörelse

överses. Särskilt är det betydelsefullt att bestämmelsen i

19 § kungörelsen om de olika sakkunigorganens kompetensområden preciseras.

Motionärerna avslutar sin argumentering med att påpeka att staten

f. n. ställer alldeles för litet pengar till naturskyddets förfogande. En riktig

hushållning av naturtillgångarna är enligt deras mening god ekonomi men

kan å andra sidan ej ske utan en aktiv naturvård och landskapsvård.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959

3

Gällande rätt

I 1 § naturskyddslagen den 21 november 1952 fastslås att »naturen utgör

en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas». Det av statsmakterna

sålunda uppställda syftet tillgodoses inom gällande rätt genom stadganden

i ett flertal olika lagar. Jakt- och fiskelagstiftningen verkar sålunda

i betydande utsträckning till skydd för djurlivet. Enligt byggnadslagen den

30 juni 1947 kan å område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan,

läggas nybyggnadsförbud, därest området på grund av bl. a. sin naturskönhet

eller växtlighet anses böra särskilt skyddas (86 och 122 §§). Inom område

där varken stadsplan eller byggnadsplan gäller finnes även möjlighet

att vid tillkomsten av viss slags bebyggelse, t. ex. hotell och fabriker, tillse

att bl. a. naturskyddssynpunkter beaktas (byggnadsstadgan den 30 juni

1947 135 § andra stycket och 143 § 1 mom.). Enligt vägstadgan den 30 juni

1943 skall väg om möjligt givas en mjuk och naturlig inpassning i landskapet,

och fornlämning eller naturföremål, som är av särskilt intresse för

kännedomen om landets natur eller på grund av märklig naturbeskaffenhet

eller eljest för framtiden bör skyddas, ej beröras av vägföretaget (15 §).

Även vattenlagen innehåller vissa bestämmelser om naturskydd. Sålunda

får byggande ej ske i vatten om därigenom skulle uppstå sådan bestående

ändring av naturförhållandena att väsentligt minskad trevnad för närboende

eller förlust för landets djur- eller växtvärld är att befara (2 kap. 3 § andra

stycket). Bestämmelsen kan emellertid sättas ur funktion genom beslut av

Kungl. Maj :t, om vattenbyggnaden är av synnerlig betydelse för näringslivet

eller för orten eller eljest från allmän synpunkt (2 kap. 3 § tredje stycket).

Samma synpunkter — liksom samma dispensmöjligheter ■— gäller även

vid de former av torrläggning som i lagen betecknas som vattenavledning

och invallning (7 kap. 39 och 49 §§). Motsvarighet finnes däremot icke i

bestämmelserna om dikning. Vattenlagen förbjuder vidare sådant byggande

i vatten som medför att allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas.

Till bevarande av naturminnesmärke, som ej blivit i laga ordning fridlyst,

bör vidtagas sådana anordningar som utan att för företaget medföra kostnader

av betydenhet kan anses för ändamålet lämpliga (2 kap. 12 §). Vattenlagen

innehåller slutligen i 8 kap. bestämmelser om skydd mot vattenförorening

genom avloppsvatten. Enligt strandlagen den 30 maj 1952, som avser att

åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid

vatten, kan byggnadsförbud läggas å strandområde upp till 300 meter från

stranden. Enligt fornminne slag en den 12 juni 1942 skyddas ej blott de

fasta fornlämningarna utan även ett så stort område på marken som behövs

för att bevara fornlämningen och erforderligt utrymme däromkring

(3 och 4 §§). Motsvarande möjlighet inom ett närliggande område finnes

enligt lagen den 12 juni 1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga

byggnader (1 och 12 §§). För att bevara område såsom nationalpark

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959

eller naturminne kan expropriation ske liksom även för att bevara kulturhistoriskt

märklig byggnad eller synnerligen märklig fast fornlämning

eller erforderligt utrymme däromkring (expropriationslagen 1 § första

stycket punkterna 11 och 12).

Den centrala och viktigaste lagen på naturskyddets område är naturskyddslagen

den 21 november 1952 (nr 688). Lagen ersätter två lagar av

år 1909 angående naturminnesmärkens fredande och nationalparker men

kan i väsentliga avseenden betraktas som en nyskapelse. Naturskyddslagen

kompletteras av kungörelsen den 30 december 1952 med närmare bestämmelser

rörande tillämpningen av naturskyddslagen (nr 821).

Naturskyddslagen behandlar ett flertal olika grupper av skyddsobjekt.

Bland dessa intar nationalparker, naturminnen och naturparker en särskild

ställning. Större sammanhängande område som tillhör kronan kan

sålunda avsättas till nationalpark (2—4 §§). Område eller till fastighet

hörande naturföremål av märklig beskaffenhet kan fridlysas såsom naturminne

(5—11 §§). Område av väsentlig betydelse för befolkningens umgänge

med naturen kan fridlysas såsom naturpark (12—15 §§). — Vidare

meddelas i lagen bestämmelser om skydd för växter och djur, som löper fara

att utrotas (16—18 §§). — En särskild grupp av bestämmelser är de som syftar

till skydd för landskapsbilden. Den som driver »arbetsföretag», som avser

annat än bebyggelse, kan, om företaget kan komma att väsentligt ändra

landskapsbilden, föreläggas att vidtaga åtgärder som begränsar eller motverkar

skada på landskapsbilden. De förelagda åtgärderna får dock ej

vara oskäligt betungande (19 och 20 §§). Anledningen alt byggnadsföretagen

undantagits har angivits vara att sådana företag genom byggnadslagstiftningen

är underkastade viss kontroll i jämförligt syfte. 19 och

20 §§ naturskyddslagen äger ej giltighet, om tillåtligheten av företaget med

hänsyn till dess inverkan på naturen skall prövas i särskild ordning, t. ex.

enligt vattenlagen. — Kan det befaras att grustäkt eller likartade företag

kan komma att väsentligt förändra landskapsbilden, kan beslut meddelas

att företaget icke får bedrivas utan tillstånd av myndighet (länsstyrelsen).

Föreskrifter kan också meddelas som såvitt möjligt begränsar eller motverkar

ett sådant företags menliga inverkan på landskapsbilden (21 §). —

Utomhus uppsatta reklamtavlor, som uppenbart vanpryder landskapsbilden,

kan innehavaren föreläggas att avlägsna (23 §). — Slutligen har i naturskyddslagen

införts straff för nedskräpning, om den medför obehag av

någon betydenhet eller uppenbar fara för skada till person eller egendom

(26 § o. 32 § andra stycket).

De av naturskyddslagen anvisade skyddsåtgärderna kan i allmänhet beslutas

även i fall då markägaren eller annan rättsinnehavare vägrar sitt

samtycke. I fråga om nationalparker, som endast kan inrättas å mark som

tillhör kronan, gäller som ovan nämnts att erforderlig mark kan förvärvas

genom expropriation. Även område som erfordras för naturminne kan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 är 1959

5

exproprieras. — Vållas genom beslut enligt naturskyddslagen intrång för

den enskilde är han i vissa fall berättigad till ersättning. Medför fridlysningsbeslut,

som avsett naturminne eller naturpark, sådan inskränkning

i rätten att bebygga mark att ägaren ej kan nyttja marken på annat

sätt än som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, eller

tillskyndas honom eljest genom fridlysningen avsevärt men, är han berättigad

till ersättning av kronan för den skada han därigenom lider (7 §).

Föranleder fridlysningen synnerligt men vid fastighetens nyttjande, kan

ägaren fordra att fastigheten inlöses. Ersättning kan vidare utgå i anledning

av interimistiska beslut i vissa fall (8 §). Slutligen kan ersättning

utgå med anledning av vissa beslut som meddelats till skydd för landskapsbilden,

nämligen dels om grustäkt och likartade företag antingen förbjudits

eller förenats med särskilda föreskrifter och härigenom uppkommer avsevärt

men (21 § tredje stycket), dels ock om någon förelagts att avlägsna

en vanprydande reklamtavla och liknande. I det sistnämnda fallet utgår

dock ersättning endast om särskilda skäl föreligger och i begränsad omfattning

(23 § andra stycket).

En betydelsefull begränsning i naturskyddslagens tillämplighet

innehålles i lagens tillämpningskungörelse, vari bl. a. stadgas, att,

innan beslut fattas i ärende som kan föranleda ersättningsskyldighet, det

åligger den beslutande myndigheten att förvissa sig om att erforderliga

penningmedel finnes tillgängliga (17 § andra stycket). I Ivungl. Maj:ts årligen

utfärdade regleringsbrev brukar därjämte föreskrivas att det reservationsanslag

(sedan den 1 juli 1955 100 000 kronor varje budgetår) som

av riksdagen anslås till bidrag till särskilda naturvårdsåtgärder skall disponeras

i enlighet med föreskrifter som Ivungl. Maj:t för varje särskilt fall

meddelar.

I fråga om naturskyddets organisation skiljer lagstiftningen

på beslutande, förvaltande, rådgivande, övervakande och taleberättigade

organ.

Frågan, vem som skall besluta om inrättande av nationalpark

eller om ändring av nationalparks område, beröres ej i naturskyddslagen.

Sedan lagens tillkomst synes något beslut härom icke ha meddelats. Av

förai-betena till lagen framgår att man utgått ifrån att inrättande av nationalpark

kräver sammanstämmande beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen

(prop. 188/1952 s. 31). — Kungl. Maj.t är beslutande myndighet (här

hortses från de fall då naturskyddsärende på grund av fullföljd mot lägre

myndighets beslut dragés under Kungl. Maj :ts prövning) i frågor om tillstånd

till expropriation, fridlysning av djur och växter enligt naturskyddslagen

och jaktlagen, bvggnadsförbud enligt 86 § byggnadslagen, tillstånd

till viktigare vattenbyggnad, invallning och torrläggning, då åtgärden kan

befaras medföra sådan bestående ändring av naturförhållandena varom

ovan talas. Befogenheten att fridlysa djur och växter enligt naturskydds
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959

lagen kan delegeras till annan myndighet, något som dock sedan lagens

tillkomst icke förekommit. -— Länsstyrelse är beslutande myndighet i

flertalet fall, t. ex. i allmänhet i fiskelagstiftningen, byggnadslagstiftningen

(med nyss nämnt undantag), strandlagen, fornminneslagen (befogenhet

att besluta tillkommer i vissa fall även riksantikvarien), kulturminneslagen

och naturskyddslagen (med nyss nämnda undantag). —- Vattendomstol är

i allmänhet beslutande myndighet enligt vattenlagen; betydelsefulla befogenheter

tillkommer emellertid därvidlag som nämnts även Kungl

Maj :t.

Bland förvaltande organ må nämnas domänstyrelsen, som vårdar

och förvaltar nationalparkerna. Naturminne på kronomark och ecklesiastik

mark skall vårdas och förvaltas av den myndighet under vilken marken hör.

Naturminne på enskild mark skall vårdas och förvaltas av skogsvårdsstyrelsen,

om ej länsstyrelsen annat bestämmer. I fråga om vården och

skyddet av de fasta fornlämningarna äger riksantikvarien omfattande befogenheter.

Övervakande organ finnes endast för några speciella lagstiftningsområden.

Riksantikvarien utövar sålunda tillsyn över de fasta fornlämningarna,

vilka icke utan hans medgivande får ändras eller flyttas (fornminneslagen

1 § tredje stycket och 6 §). Även på kulturminnesvårdens

område har riksantikarien vissa övervakande funktioner, som kan komma

även natuiskyddet till godo (kulturminneslagen 12 §). Inom vattenlagstiftningen

åligger det i allmänhet kammarkollegiet att i mål om byggande

i vatten, varunder vattenlagen innefattar även vattenreglering, »föra talan

för tillgodoseende av de allmänna intressen, som kunna vara i fråga» (vattenlagen

11:35 1 inom.). I sådana mål har även fiskeristyrelsen övervakande

funktioner i fråga om fiskeintressena (11: 36). Till motverkande

av förorening av vatten utövas tillsyn av statens vatteninspektion (lagen

den 30 november 1956 om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden).

Naturskyddslagen och tillämpningskungörelsen till densamma

saknar däremot bestämmelser om övervakande organ. Byggnadsnämnd,

som skall finnas i varje kommun, har dock ganska omfattande åligganden

på naturskyddets och den därmed närstående kulturminnesvårdens område.

Beträffande mark utom stadsplan och bvggnadsplan skall byggnadsnämnden

salunda anmäla till länsstyrelsen, därest marken på grund av

bl. a. naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden anses

böra särskilt skyddas för framtiden (byggnadsstadgan 103 § 2 mom.

fjärde punkten). I detta som i övriga hänseenden står byggnadsnämnden

under länsstyrelsens tillsyn (byggnadsstadgan 172 § 1 mom. punkten 8).

I föregående stycke omnämnda övervakande organ är i flera fall samtidigt

rådgivande eller sakkunniga organ i förhållande till den beslutande

myndigheten. I naturskyddslagstiftningen finnes också exempel på organ

som tilldelats rådgivande och upplysande funktioner utan att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 är 1959

7

samtidigt vara i lagens mening övervakande. Bestämmelser härom meddelas

i 19 § naturskyddslagens tillämpningskungörelse. I » natur sky ddsärende»

åligger det sålunda den beslutande myndigheten att inhämta

yttrande från en eller flera institutioner, myndigheter eller organisationer

som besitter särskild sakkunskap i den föreliggande frågan. I alla naturskyddsärenden

av någon betydenhet hör sålunda Svenska naturskyddsföreningen

eller lokal förening som naturskyddsföreningen utsett för ändamålet

höras. I ärenden, där det är vikt att vetenskapliga synpunkter blir

beaktade, bör därjämte Vetenskapsakademien höras. I ärenden, som rör

fridlysning av område, såsom naturpark, skall statens fritidsnämnd höras.

Vidare bör i ärenden, som avser tillämpning av naturskyddslagens bestämmelser

till skydd för landskapsbilden eller som eljest är av betydelse för

landskapsvården, yttrande inhämtas från Samfundet för hembygdsvård eller

lokal organisation, som samfundet utsett.—Till kategorien rådgivande organ

i naturskyddsärenden kan också hänföras naturskyddsråden. Dessa är ej

omnämnda i författningstexterna, men inrättandet därav betecknades vid

naturskyddslagens tillkomst som i hög grad önskvärt (jfr nedan s. 9).

Naturskyddsråd är numera inrättade i samtliga län.

Talan mot länsstyrelses beslut i naturskyddsärende fullföljes till

Kungl. Maj :t i statsrådet (beträffande lämpligheten av denna ordning se

SOU 1959: 4 s. 240 ff). Rätt att föra sådan talan har — vid sidan om enligt

allmänna grunder taleberättigade sakägare — tillagts vissa taleberättigade

organ. I ärende som avser tillämpning av naturskyddslagen

har sådan befogenhet tilldelats Vetenskapsakademien, Svenska naturskyddsföreningen

och Samfundet för hembygdsvård (20 § tillämpningskungörelsen).

I vattenlagen har kammarkollegiet tilldelats motsvarande befogenhet

med avseende å »allmänna intressen» i vissa vattenmål (35 § 1 mom. vattenlagen).

— I ärenden angående vattenföroreningar är statens vatteninspektion

taleberättigad. — Däremot synes det vara en öppen fråga, huruvida

länsarkitekt, i händelse naturskyddsfrågor aktualiseras inom byggnadslagstiftningen,

på grund av sin allmänna skyldighet att inom byggnadsväsendet

tillvarataga det allmännas bästa och främja en sund utveckling,

är att anse såsom taleberättigad (SFS 354/1935 § 2; jfr R 25/1929).

Behovet av en central naturskyddsmyndigliet. Frågans tidigare behandling

Det av motionärerna nu framställda önskemålet om en central naturskyddsmyndighet

diskuterades vid naturskyddslagens tillkomst. Naturskyddsutredningen,

vars betänkande låg till grund för 1952 års lagstiftning,

framhöll att enligt dess mening det måste finnas ett centralt statligt

organ för övervakning av naturskyddsverksamheten och för att denna

följde de uppdragna riktlinjerna. Utredningen förklarade sig icke kunna

förorda att ledningen av naturskyddet blev kvar hos Vetenskapsakademien.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959

Redan den omfattning som naturskyddsuppgifterna kunde beräknas få

efter den planerade omdaningen gjorde det mindre lämpligt att belasta

Vetenskapsakademien med dessa uppgifter. Eftersom naturskyddet enligt

förslaget skulle utvidgas bl. a. så att sociala synpunkter erliölle ökat utrymme,

skulle vidare akademiens expertis med dess utpräglat vetenskapliga

inriktning icke komma att täcka hela verksamhetsområdet.

Såsom allmänna riktlinjer för utformningen av det nya centrala naturskyddsorganet

angavs i betänkandet att det borde vara fast organiserat

och utrustat med tillräckliga resurser i arbetskraft och medel. Det borde

ha till uppgift ej blott att övervaka tillämpningen av naturskyddslagstiftning

utan också att främja ett positivt vårdande av naturen, bl. a. med

hänsyn till dennas betydelse ur ekonomisk synpunkt. Beträffande organets

ställning inom statsförvaltningen anfördes, att denna fråga tydligen kunde

lösas antingen så att en helt fristående myndighet tillskapades eller ock

så att anknytning skedde till något bestående centralt verk eller till ett

departement. Utredningen kom för sin del till den uppfattningen att den

lämpligaste utvägen var att låta organet få formen av en fristående nämnd,

bestående av företrädare för olika berörda intressen och utrustad med ett

kansli med ett begränsat antal befattningshavare för ärendenas beredning

och expediering.

I enlighet härmed föreslog utredningen att för den centrala ledningen

av naturskyddet skulle inrättas en statens naturvårdsnämnd som skulle

lyda direkt under jordbruksdepartementet. Nämnden skulle enligt förslaget

bestå av sju ledamöter.

Under remissbehandlingen av utredningsförslaget vann tanken på en

fastare organisation av naturskyddet och en statlig ledning av verksamheten

nästan fullständig anslutning (se prop. 188/1952 s. 20 ff). Däremot

var meningarna mycket delade när det gällde att praktiskt närmare utforma

förslaget. De flesta remissinstanserna kritiserade förslaget ur olika

synpunkter och många förordade andra lösningar. Flertalet föreslog att

det centrala naturskyddsorganet anknöts till något redan bestående organ,

t. ex. riksantikvarieämbetet (i och för sig lämpligt enligt yttranden av

9 remissinstanser), domänstyrelsen (7), skogsstyrelsen (8), byggnadsstyrelsen

(4), lantbruksstyrelsen (1), jordbruksdepartementet (1), Vetenskapsakademien

(7), Svenska naturskyddsföreningen (3) eller Samfundet

för hembygdsvård (1). 11 remissinstanser tillstyrkte utredningens förslag

om en fristående central naturskyddsmyndighet (prop. s. 20 o. 26).

Föredragande departementschefen, statsrådet Norup, fann tiden icke vara

mogen för inrättandet av en statlig naturskyddsmyndighet. Han anförde

bl. a. (prop. s. 31 f).

Tanken på att tillskapa ett statligt centralorgan för ledning och övervakning

av naturskyddsverksamheten har i princip vunnit så gott som all
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1939

9

män tillslutning. Däremot har enighet icke kunnat ernås om hur ett sådant

organ lämpligen bör vara beskaffat. På denna punkt gå i stället meningarna

starkt isär. Utredningens förslag om en fristående naturvårdsnämnd har biträtts

av endast ett fåtal remissinstanser. I övrigt har det blivit föremål

för allvarlig kritik ur flera synpunkter. På många håll anses det vara att

föredra att anförtro uppgiften som central naturvårdsmyndighet åt något

redan bestående ämbetsverk. Även mot en sådan lösning ha emellertid

riktats anmärkningar, delvis av principiell natur. Därtill kommer att

åsikterna om, vilket ämbetsverk som främst borde komma i fråga, äro

mycket växlande och att de myndigheter, som utpekats såsom lämpliga, i

allmänhet själva ställt sig avvisande. Jag vill också erinra, att några remissinstanser

funnit det olämpligt eller onödigt att inrätta något centralorgan

samt i stället förordat, att huvudvikten skall läggas på lokal verksamhet

och åtgärder inom särskilda grenar av naturvården.

Vad sålunda förekommit ger enligt min uppfattning tydligt vid handen

att tiden icke är mogen för att förverkliga planerna på ett statligt centralt

naturvårdsorgan som skulle svara för ledningen och övervakningen av naturskyddsarbetet

i alla dessa olika faser. Tills vidare torde därför naturskyddsverksamheten

få organiseras på i huvudsak samma sätt som hittills.

Vissa förändringar och förbättringar torde dock kunna genomföras.

Departementschefen ansåg det i hög grad önskvärt att man vid sidan avövriga

sakkunniga organ vid länsstyrelserna allmänt inrättade sådana naturskijddsråd

som redan fanns i vissa län. Några föreskrifter härom syntes

emellertid ej lämpligen böra meddelas, utan det borde få ankomma på

varje särskild länsstyrelse att undersöka huruvida behov- av och intresse

för en sådan organisation förelåg inom länet. En nära till hands liggande

utväg att få till stånd ett naturskyddsråd syntes vara att låta det bestå

av länsarkitekten och landsantikvarien samt en representant för naturskyddsföreningen

i länet och en för hembygdsrörelsen. Även andra sammansättningar

kunde tänkas.

Under riksdagsbehandlingen väcktes i motioner (I: 511, II: 669) förslag

bl. a. att den allmänna tillsynen över skyddet och vården av naturen anförtroddes

riksantikvarieämbetet, som därför borde ges erforderlig förstärkning.

Tredje lagutskottet (utlåtande nr 28) anförde i denna del bl. a.

Remissinstansernas synnerligen skiftande ställningstaganden till förevarande

spörsmål ha övertygat utskottet om att departementschefens uppfattning

är den riktiga. Frågan om ett centralorgan bör alltså även enligt

utskottets bedömande få vila, och förevarande motionsyrkanden kunna följaktligen

icke tillstyrkas. Skulle erfarenheterna vid tillämpningen av den

nya naturskyddslagen styrka det berättigade i tanken på ett centralorgan

i en eller annan form, bör det ankomma på Kungl. Maj :t att åter upptaga

denna tanke till övervägande.

Propositionen godkändes av riksdagen (skr. 413; för debatten i kamrarna

hänvisas till 1:27 s. 31, 11:27 s. 44).

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959

Yttrandena

Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig över 1959 års motioner

ställer sig positiva till tanken på ett centralt naturskyddsorgan. Några anser

dock att frågan bör anstå ytterligare någon tid i avvaktan på ytterligare

erfarenheter. Icke någon av dem som yttrat sig har reservationslöst

tillstyrkt motionärernas förslag. I ett flertal yttranden understrykes betydelsen

av att staten anslår mera pengar till naturskyddsverksamheten.

Riksantikvarieämbetet anser nu liksom vid behandlingen av naturskyddsutredningens

förslag att en självständig central naturskyddsmyndighet bör

inrättas. Ämbetet tillstyrker däremot icke motionärernas förslag i den mån

detta innebär att man vid sidan av redan befintliga rådgivande organ inrättar

ytterligare ett sådant. Ämbetet anför.

Naturskyddet fick genom 1952 års lagstiftning en provisorisk och föga

effektiv organisation. De viktiga uppgifter, som falla inom denna sektor av

samhällslivet, kommo att på ett olyckligt sätt bli splittrade på en mängd

olika organ. Erfarenheterna från de gångna sex åren ha visat, att den nuvarande

ordningen måste betraktas som högst otillfredsställande. Motionärerna

föreslå nu att ett nytt organ måtte bildas med bibehållande av de

redan befintliga. Enligt ämbetets mening skulle splittringen dock därigenom

ytterligare ökas. Ämbetet anser en sådan anordning vara direkt olämplig.

Ämbetet vill för sin del förorda att en statlig naturvårdsmyndighet med

det snaraste skapas, vilken på ett effektivt sätt kan svara för vården av

landets natur samt att naturskyddslagen i samband därmed måtte bliva föremål

för översyn. I avvaktan därpå anser ämbetet det vara lämpligt att

Svenska naturskyddsföreningen såsom hittills är samlande organ för landets

naturvård.

Vattenfallsstyrelsen, som vid tillkomsten av 1952 års lagstiftning ansåg

det i och för sig angeläget med ett representativt officiellt naturskyddsorgan

men samtidigt av statsfinansiella skäl motsatte sig att ett dylikt förslag

omedelbart genomfördes, anser att tiden nu är inne för tillskapande

av ett sådant organ. Eftersom det i vattenmålen visat sig föreligga ett

trängande behov av ett sakkunnigorgan, som är fristående i förhållande till

de i dessa mål vanligen engagerade naturvårdsorganisationerna, skulle ett

centralt naturskyddsorgan icke minst här ha en viktig uppgift att fylla. För

denna synes emellertid naturvårdsdelegationen med tanke på dess sammansättning

knappast lämplig och detta även efter en utbyggnad av den nuvarande

organisationen. — Frågan om den nya myndigheten i organisatoriskt

hänseende bör vara självständig eller anknytas till något redan befintligt

verk bör närmare utredas. — Förslaget om en precisering av verksamhetsområdet

för nu befintliga utredande och rådgivande organ tillstyrkes.

Vetenskapsakademien, som vid remisshandlingen av naturskyddsutredningens

förslag ansåg det nödvändigt att det statliga naturskyddet erhöll

en ny, fastare och med större resurser utrustad organisation, förklarar sig

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959

11

nu intet ha att erinra mot att naturvårdsdelegationen får en fastare organisation

och därigenom göres mera arbetsduglig. Akademien tillstyrker även

förslaget att 19 § tillämpningskungörelsen erhåller en närmare precisering.

Akademien yttrar.

Akademiens naturskyddskommittés arbetsuppgifter äro ingalunda begränsade

till vattenärenden, även om dessa f. n. kräva mycket såväl organisatoriskt

som rent vetenskapligt arbete.

Det är riktigt, som motionärerna säga, att akademiens naturskyddskommitté

endast förfogar över mycket begränsade anslag för sin verksamhet.

Detta har i många fall försvårat arbetet för kommittéledamöterna och icke

tillåtit dem att i tillräcklig grad genom resor och självsyn skaffa sig kunskap

om de objekt ärendena gälla. Däremot är det överdrift »att någon

effektiv verksamhet knappast är tänkbar». Tvärtom har en betydande verksamhet

kunnat hållas i gång tack vare kommittéledamöternas ansvarskänsla

för svenskt naturskydd.

Efter en närmare redogörelse för detta undersökningsarbete fortsätter

akademien.

Det är för akademien angeläget att betydelsen av naturskyddets vetenskapliga

sida starkt framhålles. Mycket stora delar av svensk natur komma

såväl genom vattenexploateringen som genom andra former av naturens

utnyttjande att undandragas framtida vetenskaplig utforskning. Vår generations

plikt är i detta läge i första hand att sörja för att representativa

delar av de eljest genom exploateringen försvinnande naturtyperna skonas,

även till priset av betydande ekonomiska uppoffringar. Vetenskaplig undersökning

bör också i största möjliga utsträckning göras av sådana områden,

vilka blivit dömda att omskapas i samband med exploatering, även om

detta icke kan ge framtidens forskning med dess tvivelsutan mera avancerade

metoder och nya frågeställningar annat än ett surrogat för tillgången

till själva forskningsobjekten.

Beträffande akademiens ställning vill akademien som ett önskemål framhålla

vikten av att dess naturskyddskommitté både organisatoriskt och

ekonomiskt förstärkes så att den blir i stånd att väl fylla sina uppgifter.

Akademiens uppgifter som naturskyddsinstans böra officiellt klarare

angivas.

Vad beträffar motionärernas förslag om inrättande av en statlig nämnd

för en allmän tillsyn över naturens skydd och vård vill naturskyddskommittén

ansluta sig till dess syfte. Kommittén anser dock att man bör

gå längre i organisatoriskt hänseende, så att en mera arbetsduglig statlig

central naturskyddsmyndighet inrättas. En sådan myndighet bör ha en

klar vetenskaplig förankring, även om den delvis har att behandla andra

sidor av naturens skydd och vård.

Det statliga centralorganet bör alltså givas en fastare och mer bestämd

organisation än den av motionärerna föreslagna statliga nämnden. Det bör

vara sammansatt av sakkunniga, utsedda av Kungl. Maj :t och representerande

skilda sidor av svenskt natur- och kulturskydd. Dess sekretariat

bör ha kompetens att verkställa remitteringar. Innan det statliga organet

för naturens skydd och vård fattar sina beslut, böra ärendena ha remitterats

till i varje särskilt fall sakkunniga myndigheter, centrala eller lokala organisationer

eller enskilda personer, exempelvis till Vetenskapsakademien,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959

Svenska naturskyddsföreningen, Domänstyrelsen, Lantbruksstyrelsen, Riksantikvarieämbetet,

Sveriges geologiska undersökning, Fiskeristyrelsen, Viltforskningsrådet,

Svenska jägareförbundet, Sveriges ornitologiska förening,

Samfundet för hembygdsvård, Svenska turistföreningen, Norrlands naturvärn

o. s. v. En verkligt arbetsduglig statlig naturskyddsorganisation kunde

effektivt bidraga till en klokare och mindre kortsiktig hushållning med

naturen.

Svenska naturskyddsföreningen, som vid tillkomsten av 1952 års lagstiftning

hörde till dem som förordade att den centrala ledningen av naturskyddet

anförtroddes riksantikvarieämbetet, anser nu att riktpunkten alltjämt

bör vara inrättandet av en självständig statlig naturvårdsmyndighet.

Den av motionärerna väckta frågan synes lämpligen böra lösas genom att

naturvårdsdelegationen ulbygges till en fastare sammansatt nämnd med

speciella uppgifter, t.ex. rådgivning vid översiktlig planering rörande vattenkraftexploateringen.

Nämnden bör anknytas till Kungl. Maj:ts kansli.

Föreningen, som samlar material för en revidering av naturskyddslagen i

vissa hänseenden, är ej nu beredd att närmare precisera önskemålen för en

dylik översyn. Föreningen anför bl. a.

Naturskyddslagen behandlar främst möjligheterna att bereda skydd åt

vissa mera märkliga delar av naturen, bl. a. gentemot en i framtiden tänkbar

exploatering. Gentemot en omedelbart hotande exploatering är den föga

verksam och den kan endast sällan användas för beredande av skydd åt än

så länge relativt alldagliga men typiska och just därför värdefulla naturtyper

och naturföremål. Det är just denna typiskt svenska natur som oftast

hotas av aktuella exploateringsåtgärder. För ett sådant aktivt arbete för

naturens skydd och vård, som föreningen vill verka för, saknas alltså i stor

utsträckning stöd i naturskyddslagen och ofta i lagstiftningen över huvud,

vilket föreningen anser vara ett allvarligt missförhållande.

Inom exempelvis vattenlagens område åstadkommer vattenkraftexploateringen,

vattenförorenande företag och torrläggningsföretag regelmässigt

naturvårdsproblem av ofta den allra största betydenhet. Föreningen har

för sin del 1955 framlagt utarbetat förslag om ändringar i vattenlagen, som

skulle avhjälpa några av de allvarligaste bristerna i fråga om möjligheten

att hävda naturvårdsintresset gentemot vattenkraftföretagen. I fråga om

vattenföroreningen har nyligen skärpta regler införts. Men även i fråga

om torrläggningsföretagen är i viss utsträckning nya regler påkallade. På

sistnämnda område saknas nämligen i ganska stor omfattning möjlighet

att göra den avvägning mellan motstående intressen som numera måste anses

vara självklart påkallad vid all exploatering.

Vad härefter angår tillämpningsföreskrifterna till naturskyddslagen, som

ävenledes beröres i motionen, föreligger för föreningens del icke något behov

av förtydligande. Föreningen är enligt tillämpningskungörelsen remissinstans

i naturskyddsärenden av alla slag och fungerar sålunda, med de

resurser som står till buds, såsom allmänt sakkunnigt naturskyddsorgan.

Så länge något statligt dylikt naturskyddsorgan ej finns, är betydelsen av

en sammanhållande institution uppenbar. Föreningen har sökt skaffa sig

tillgång till den erforderliga allsidiga sakkunskapen genom att till styrelsen

knyta representanter för olika statliga verk samt vetenskapsmän, andra

experter och representanter för intresserade organisationer.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 är 1959 13

Föreningen redogör härefter närmare för sin verksamhet och anför därvid

bl. a.

Samarbete med organisationer som utan att vara naturvårdsorgan är

intresserade av hithörande spörsmål har föreningen sökt ordna bl. a. genom

sitt förbundsråd. Samråd med centrala ämbetsverk, länsstyrelserna

och övriga intresserade har skett bl. a. genom årliga, omfattande och talrikt

besökta konferenser. Kontakter med olika delar av landet har föreningen

genom länsombud, minst ett i varje län, och ett hundratal lokala naturvårdsföreningar.

Beträffande den fördelning av arbetsuppgifterna som sker genom 19 §

tillämpningskungörelsen yttrar föreningen.

Den nuvarande ordningen har icke visat sig medföra någon kännbar

olägenhet i form av dubbelarbete. Vikten av ett mångsidigt belysande av

frågorna är uppenbar. I exempelvis vattenmålen, som visserligen faller under

naturskyddslagen endast i speciella fall, men som likväl som ovan

sagts i hög grad kommit att tillhöra de ärenden, som föreningen haft att

yttra sig i, har föreningen särskilt sökt att hävda behovet av skydd för

t. ex. fågelliv, fiske, flora och vegetation ur bl. a. naturvetenskapliga synpunkter.

Självfallet är emellertid att även landskapsbildens och bygdens

bevarande i övrigt måste upptagas till diskussion när föreningen som naturvårdsorgan

har att yttra sig. Så har också skett. Härvid har föreningens

lokala förbindelser varit av stort värde.---Av anförda skäl måste

föreningen bestämt motsätta sig en stympning av föreningens verksamhet

såsom allmänt sakkunnigt organ så länge ej ett minst lika arbetsdugligt

statligt organ trätt i verksamhet.

Den nuvarande organisationen bygger för föreningens vidkommande i

stor omfattning på frivilliga arbetsinsatser och är i viss mån bristfällig. I

motionerna framkastas att till förstärkande av naturskyddets organisation

skulle inrättas en ny nämnd.

För egen del vill föreningen framhålla, att den självklart finner det

vara synnerligen angeläget att ett statligt organ med erforderliga resurser

i personellt och ekonomiskt hänseende snarast tillskapas. Enligt föreningens

mening bör man som riktpunkt uppställa att det framdeles skall finnas

ett självständigt dylikt statligt organ — en naturvårdsmvndighet — som

måhända administrativt kunde knytas till en större institution. Men det

måste i så fall ha handlingsfrihet i förhållande till det större ämbetsverket.

Naturvårdsmyndigheten bör ha en sakkunnig nämnd till förfogande som

till stor del skulle fylla samma allmänna uppgift som föreningens styrelse

nu söker förvalta.---Föreningen håller före att naturvårdsdelegatio
nen

lämpligen kunde utbyggas till en fastare sammansatt nämnd som

knytes till Kungl. Maj :ts kansli, för rådgivning särskilt vid översiktlig planering

rörande vattenkraftexploateringen.

Enligt föreningens mening vore det däremot icke praktiskt lämpligt att

inrätta en större nämnd för övervakning av alla slags naturvårdsangelägenheter.

Nämnden skulle då få samma uppgift som nu tillkommer föreningens

styrelse. En så långt driven dubblering bör givetvis icke äga rum.---

Endast ett verkligt arbetsdugligt, statligt organ med viss fast anställd, högkvalificerad

personal och vid sidan av denna ett råd av frivilliga sakkunniga

skulle i detta hänseende kunna ersätta föreningen i dess allmänna

uppgifter.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1959

Vad som för övrigt framför allt fordras är att större anslag beviljas.

Om erforderliga medel anslås, kommer helt visst även utan någon ny nämnd

arbetet för aktiv naturvård att ta ökad fart. Föreningen är i stort behov

av att öka sin personal centralt, men även med lokalt verksamma konsulenter.

Därjämte bör man även bygga ut länsstyrelsernas naturskyddsråds

verksamhet. Naturskyddsråden står bygden nära, och de bör med bättre

tillgång på medel kunna uträtta åtskilligt. Vissa landsting lämnar bidrag

från 500 till 5 000 kronor för rådens verksamhet, men flertalet synes anse att

det är en statlig angelägenhet att svara för råden. Klarhet bör skapas på

detta område och en generösare anslagsgivning komma till stånd.

Kammarkollegiet, som vid tillkomsten av naturskyddslagen förordade

byggnadsstyrelsen som centralt naturskyddsorgan, anser att den tid som

naturskyddslagen gällt är för kort att motivera en allmän översyn av lagen.

Naturskyddets organisation fick emellertid i lagen en tämligen markerad

karaktär av provisorium. Detsamma gäller emellertid enligt kollegiet

också om motionärernas förslag i denna del. Naturskyddet torde så

småningom på samma sätt som fornminnesvården behöva stöd av en central

statsmyndighet. Naturskyddsföreningens ovan redovisade förslag om en

förstärkning av naturvårdsdelegationen och eu precisering av dess arbetsuPPgdter

anser kollegiet vara förtjänt av närmare övervägande. Då slutlig

ställning skall tagas till naturskyddsverksamhetens organisation torde

huvudalternativen alltjämt vara en fristående, central myndighet eller anknytning

till någon redan bestående myndighet. Kollegiet anför vidare.

Beträffande sistnämnda alternativ må här anmärkas att åtminstone ett

av de ämbetsverk som år 1951 avböjde att påtaga sig denna uppgift, nämligen

riksantikvarieämbetet, nu torde ha annan inställning till saken. Därest

riksantikvarieämbetet skall fungera som central myndighet för naturskydd

torde emellertid få förutsättas, att ämbetet organisatoriskt utbygges och

därvid tillföres sakkunskap på naturskyddets olika områden. Vidare må

anmärkas att vilkendera linjen som än väljes torde en fullständig koncentration

av centralförvaltningens befattning med naturskyddsfrågor ej

böra övervägas. Sålunda torde domänstyrelsens skogliga erfarenhet alltjämt

böra komma förvaltningen av nationalparkerna till godo. Likaså lärer

ändring ej böra ske i fråga om kammarkollegiets processuella företrädarskap

för naturskyddsintressen.

Beträffande motionärernas förslag att ombilda naturvårdsdelegationen

yttrar kollegiet ytterligare.

Förslagets skissartade karaktär lämnar kammarkollegiet i ovisshet huruvida

den rådgivnings- och upplysningsverksamhet, som nämnden skulle

bedriva, avses företrädesvis skola komma Kungl. Maj :ts kansli eller andra

till godo. Kollegiet ifrågasätter om väsentliga resultat komma att uppnås

med mindre nämnden utrustas med personal. Vidare torde böra beaktas

att det är angeläget att icke åt ett nytt natur skyddsorgan gives sådana

uppgifter att redan föreliggande splittring i fråga om naturskyddets organisation

ökas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1959

15

Kollegiet framhåller att dess erfarenheter av naturskyddets nuvarande

organisation nära sammanhänger med kollegiets befattning med vattenmål.

I ett till Kungl. Maj:t av kollegiet den 23 december 1958 avgivet utlåtande

över en framställning av riksantikvarieämbetet om tillstånd att åtaga sig

förordnanden av vattendomstolarna att göra naturundersökningar av områden

som beröres av vattenregleringar, har kollegiet förordat en begränsad

och skyndsam utredning av former för tillgodoseende av naturskvddsintressen

i vattenmål.1 Utredningen borde befatta sig med sakkunnigorganen

och dessas verksamhet samt de bestämmelser i den vattenrättslisa lacstift
O

O

ningen, som utgjorde grundval för sakkunnigförordnanden men icke inbegripa

vattendomstolarnas tillåtlighetsprövning eller kammarkollegiets processuella

funktioner. Kollegiet framhåller slutligen att det icke kan dela

motionärernas mening att 19 § tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen

i och för sig skulle vara oklar eller sakligt otillfredsställande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som tillhörde dem som på sin tid

tillstyrkte naturskyddsutredningens förslag i organisationsfrågan, säger sig

nu icke ha någon erinran mot vare sig en utredning om åtgärder som skulle

kunna innebära en förstärkning och samordning av det centrala naturskyddet

eller en allmän översyn av naturskyddslagstiftningen. Därvid bör beaktas

bl. a. regleringen av ersättningsfrågorna liksom även det regionala naturskyddets

organisation och verksamhetsformer. Det väsentligaste hindret

för ett aktivare naturskyddsarbete är dock enligt länsstyrelsens mening naturskyddets

otillräckliga ekonomiska resurser. Länsstyrelsen anför vidare

bl. a.

I fråga om de skador, utbyggnaden av vattenkraften åstadkommer, synes

mera verkningsfulla åtgärder i syfte att eliminera eller mildra skadeverkningarna

knappast kunna vidtagas genom tillämpning av naturskyddslagen.

Dessa problem torde väsentligen få angripas inom vattenlagstiftningens

ram.

Vad särskilt grusåsarna beträffar skänker förordnande jämlikt 21 § naturskyddslagen

endast ett svagt skydd mot en för landskapsbilden menlig

grustäkt. Med hänsyn till de stora ekonomiska intressen som härvidlag ofta

står på spel ställer det sig svårt för länsstyrelsen att med stöd av dylikt

förordnande vägra tillstånd till arbetsföretag av förevarande slag. Kronan

blir då som regel ersättningsskyldig, och det kan lätt bli fråga om avsevärda

belopp. En regelrätt fridlysning av en grusås eller ett parti därav ger

självfallet ett fullgott skydd. Men även här kommer ersättningsfrågan, och

därtill omedelbart, in i bilden. Enligt 17 § naturskyddskungörelsen åligger

det nämligen länsstyrelsen att, innan beslut fattas i ärende av beskaffenhet

att föranleda ersättnings- eller lösenskyldighet, förvissa sig om att

medel finnas tillgängliga att gälda ersättning eller lösen, som må komma i

1 Kungl. Maj:t har den 3 april 1959 lämnat riksantikvarieämbetets framställning utan åtgärd.

I motiveringen till beslutet åberopas att i ärendet upplysts att inom jordbruksdepartementet

överväges en utredning av vissa frågor som har samband med det spörsmål som framställningen

avser.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959

fråga. Dessförinnan torde det merendels bli erforderligt, att länsstyrelsen

föranstaltar om sakkunnig, opartisk undersökning och värdering av den

berörda grusförekomsten. När det sedan gäller att förvissa sig om huruvida

medel till ersättning finnas tillgängliga, lärer i allmänhet inga andra medel

än de, som för ändamålet anvisats över riksstaten, stå till buds. I

jämförelse med de ersättningsbelopp, vilka här kunna ifrågakomma, är

detta för hela riket avsedda anslag om ett par hundratusen kronor mycket

blygsamt och utsikterna till medelstilldelning i det särskilda fallet små. Vidare

synes det vara en rätt omständlig procedur, som föregår beskedet, om

sökt anslag helt eller delvis kan beviljas. Genom sitt beslut i medeltilldelningsfrågan

kan Kungl. Maj:t därjämte — för så vitt länsstyrelsen ej låter

frågan falla — i viss utsträckning, såsom i nedan åberopade fall ock skett,

föregripa den prövning enligt naturskyddslagen, som primärt ankommer på

länsstyrelsen. Det torde under alla omständigheter vara förklarligt, om en

länsstyrelse hesiterar inför en fridlysningsåtgärd, som skulle kunna ådraga

statsverket ersättningskrav på flera tiotusentals kronor.

En god belysning av svårigheterna att på detta område åstadkomma

något ur naturskyddssynpunkt positivt ger ett av länsstyrelsen den 30 april

1958 avgjort ärende rörande ifrågasatt fridlysning av en del av den s. k.

Enköpingsåsen. Efter en tidskrävande handläggning av ärendet kom man

här ej längre, än att ungefär halva delen av det ifrågasatta partiet kunde

fridlysas. Markägarna kunde i detta fall ej tillerkännas ersättning ens enligt

den opartiske sakkunniges värdering, varför de vid expropriationsdomstolen

ämnar väcka talan mot kronan om högre ersättningar.

I motionerna har icke omnämnts att Kungl. Maj :t i höstas tillkallat en

särskild sakkunnig att utreda frågan om uttagande av en speciell avgift

vid exploatering av grusförekomster. Om en sådan avgift införes, skulle

onekligen större möjligheter yppas för de naturvårdande organen att skydda

grusåsarna från en alltför långt gående förstörelse. Ett bättre sådant skydd

torde för övrigt även vara ett vattenvårds- och vattenförsörjningsintresse

av hög angelägenhetsgrad.

Svenska vattenkraftföreningen ställer sig positiv till tanken på en statlig

central naturvårdsmyndighet liksom till förslaget om en översyn av 19 §

tillämpningskungörelsen. Däremot anser föreningen frågan om en allmän

översyn av naturskyddslagstiftningen vara för tidigt väckt. Föreningen yttrar

bl. a.

De erfarenheter som vunnits under den tid naturskyddslagen varit i

kraft ge ej anledning till att frångå tanken på ett centralorgan. Bl. a. har

det i samband med handläggningen av vattenmål enligt föreningens mening

visat sig önskvärt att vattendomstolarna få tillgång till ett sakkunnigorgan

för naturvårdsfrågor. Uppgiften såsom centralt organ bör icke anförtros

någon enskild sammanslutning, utan ett sådant organ bör ha statlig anknytning.

Härigenom skulle erhållas en motsvarighet till vad som tillämpas i

frågor om inverkan av vattenkraftsutbyggnader och vattenregleringar på

fiske och isförhållanden, där Fiskeristyrelsen med Statens fiskeriförsök

samt Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut i ett stort antal

vattenmål inneha av vattendomstolarna meddelade sakkunnigförordnanden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje, lagutskottets utlåtande nr 23 nr 19,i!)

IT

Samfundet för hembygdsvård, som vid naturskyddslagens tillkomst ställde

sig positivt till förslaget om en central nalurskyddsmyndighet, intar

nu i själva huvudfrågan närmast en motsatt ståndpunkt. Samfundet förordar

däremot en samordning av skilda sakkunniga organ under naturvårdsdclegationen,

som bör erhålla vidgade befogenheter och en bredare

representation. Samfundet instämmer i yrkandet om en översyn av naturskyddslagen

(särskilt gäller delta 21 och 22 §§) och förslaget om en klarare

definition av de olika rådgivande organens uppgifter. Samfundet

erinrar slutligen om att de belopp som nu anslås till landskapsvård och

naturskydd är otillräckliga för de behov som föreligger.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som vid tillkomsten av naturskyddslagen

tillhörde dem som ej fann något egentligt behov föreligga av eu

central naturskyddsmyndighet, anser att frågan bör anstå. För naturskyddet

är det f. n. mest angeläget att erhålla ökade ekonomiska resurser. Länsstyrelsen

anför bl. a.

Den omfattande exploateringen av vattenkraftstillgångarna utgör här i

länet det allvarligaste hotet mot naturen. Särskilt sjöregleringarna medför

sålunda ofta en fullständig förändring av landskapsbilden. Även den under

de senare åren alltmer tilltagande täkten av grus och sand förorsakar

emellertid mångenstädes betydande skador.

På grund av att naturtillgångarna numera utnyttjas i betydligt större

utsträckning än tidigare är det uppenbart, att behovet av skyddsåtgärder

är stort. ------- För att lagstiftningen skall få åsyftad verkan erfordras

emellertid bl. a. att varje företag, som kan komma att väsentligt ändra

landskapsbilden, föregås av en omsorgsfull undersökning rörande företagets

inverkan på naluren och möjligheterna alt begränsa följderna därav.

Behovet av en sådan undersökning är f. n. måhända störst, när det gäller

att utnyttja vattenkraftstillgångarna. Kravet på en bättre samordning

av olika naturskyddsintressenters önskemål i samband med kraftverksbyggen

har också för kort tid sedan på riksplanet tillgodosetts genom den

s. k. naturvårdsdelegationen. De uppgifter, som anförtrotts delegationen,

överensstämmer i huvudsak med den verksamhet, som den av motionärerna

föreslagna statliga nämnden avses utöva. Något hinder synes icke föreligga

att delegationen jämväl undersöker förutsättningar för att en tidigare information

än vad nu är fallet lämnas nu ifrågasatta större företag. Frågan

om att tillskapa ett centralt statligt organ med uppgift att leda och övervaka

naturskyddsverksamheten synes med hänsyn härtill böra anstå, till

dess närmare erfarenheter vunnits av delegationens arbete. —- Länsstyrelsen

förutsätter att delegationen fortlöpande delger länsstyrelserna resultatet

av sin verksamhet.

En förutsättning för att naturskyddslagens intentioner skall kunna genomföras

är att hl. a. naturskyddsråden disponerar över medel för sitt

arbete. Detta är f. n. icke fallet. Länsstyrelsen anser det nödvändigt, att

den lokala expertisen har möjligheter att verkställa utredningar och utarbeta

förslag till lösningar av naturvårdsfrågor. Lokalkännedomen torde

nämligen vara av utomordentligt värde för eu rätt bedömning av förhållandena

i de enskilda fallen. Det naturskyddsråd, som 1954 bildades här

T—137 7 om liihang till riksdagens protokoll 1939. 9 saml. 3 ard. Nr 2 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

IM Tredje lagutskottets uttalande in'' ''TI ar 1!tö9

i länet, liar också eu sammansättning, som gör att rådet i och för sig

måste anses vara mycket lämpligt för sina uppgifter. Rådet har emellertid

icke ens möjlighet att företaga resor till sådana platser, som berörs av

t. ex. en större grustäkt. Det är uppenbart, att olägenheterna härav är betydande.

Länsstyrelsen har också tidigare fäst Ivungl. Maj :ts uppmärksamhet

på detta förhållande. Sålunda hemställde länsstyrelsen i underdånig

skrivelse den 18 juli 1955, att 25 000 kronor måtte ställas till länsstyrelsens

förfogande för att tills vidare bestrida kostnaderna för naturskyddsrådet.

Framställningen, som i första hand var föranledd av utbyggnaden av Lilla

Lule älv, lämnades emellertid utan åtgärd.

Statens fritidsnämnd avstyrker motionerna. Nämnden anför bl. a.

Nämnden utgör »statens rådgivande organ i frågor rörande fritidens utnyttjande

till friluftsliv ävensom i frågor som därmed äga samband». Nämnden

är remissinstans och fungerar huvudsakligen som rådgivande organ

vid fördelning av anslag ur fonden för friluftslivets främjande. Under sin

snart tjuguåriga verksamhet har nämnden nära samarbetat med domänstyrelsen,

riksantikvarieämbetet och Svenska naturskyddsföreningen vid

förvärv och förvaltning av friluftsområden, med naturskyddsföreningen

även beträffande upplysning och propaganda i naturvårdsfrågor. Något

behov av ytterligare precisering av de skilda organens arbetsuppgifter har

därvid icke framträtt. Den av motionärerna föreslagna nämnden synes

främst avse behandling av frågor berörande naturskydd och icke praktiska

åtgärder för naturens utnyttjande som rekreationskälla. Fritidsnämnden

finner det i varje fall icke sannolikt att eu sådan på Naturskyddsdelegationen

baserad nämnd kan tjänstgöra som centralorgan i frågor berörande

friluftslivet. Huruvida det föreslagna centralorganet på naturskyddets område

kan fylla någon uppgift, som icke redan ingår i Svenska naturskyddsföreningens

verksamhet, undandrar sig fritidsnämndens säkra bedömande.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län avstyrkte vid tillkomsten av naturskyddslagen

inrättandet av eu central statlig naturskyddsmyndighet. Länsstyrelsen

ställer sig även nu avvisande till tanken härpå och anser att frågan

bör anstå. Länsstyrelsen anför bl. a.

Länsstyrelsen delar motionärernas åsikt att naturskyddslagstiftningen i

vissa avseenden har en alltför begränsad räckvidd. Särskilt kommer detta

till synes i den praktiska tillämpningen av naturskyddslagen.—• — -— Med

den utformning lagen f. n. har kan länsstyrelsen icke finna att behovet av

ett statligt centralorgan framträtt i någon högre grad såvitt angår detta län.

Om naturskyddslagen skärpes och medel ställes till förfogande i större omfattning

för naturskyddsändamål, kan givetvis ett större behov av ett samordnande

organ uppkomma. Med hänsyn till önskvärdheten av att statsförvaltningen

icke får alltför stor omfattning, bör enligt länsstyrelsens mening

frågan anstå tills ytterligare erfarenhet utvisar att behovet är

trängande.

Nordiska jämförelser

Enligt Danmarks gällande naturfredningslov av år 1937 har de naturskyddande

uppgifterna anförtrotts åt både regionala och centrala myndig
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.1 år 1959 19

heter. På det centrala planet finnes såväl beslutande som rådgivande myndigheter.

På det regionala planet handlägges naturskyddsärenden av 26

naturfredningsnaevn, en för varje amtsrådskreds. Nämnderna har tre ledamöter;

ordföranden skall vara domare och utses av statsministeriet, en ledamot

utses av amtsrådet, medan den tredje utses av den kommun som beröres

av ärendet. Nämnden är behörig att slutligt avgöra ärendet dels i de

fall då markägaren är nöjd, dels ock om ersättningen till denne ej bestämmes

till mer än 500 dkr. I övriga fall kan eller — i vissa fall

skall saken underställas det för riket gemensamma overfredningsmevnet,

som avgör saken såsom sista instans. Detta har sju medlemmar. Ordföranden

(f.n. professor i juridik) utses av statsministeriet, två ledamöter utses

av li0j ester et bland dess ledamöter, medan de fyra återstående utses av

folketinget. Uppkommer hos den centrala nämnden fråga om bestämmande

av ersättnings storlek, skall denna fråga hänskjutas för avgörande av eu

för riket central taksationskommission.

I statsministeriet, varunder naturfredningsväsendet lyder, finnes en

naturskijddskonsulent (f. n. civilingenjör). Vidare finnes ett centralt naturfredningsråd.

Detta är sakkunnigt och rådgivande organ till de beslutande

organen, nämnderna och statsministeriet, särskilt i fråga om ärenden av

naturvetenskaplig betydelse. Rådet har dessutom åtskilliga andra uppgifter;

sålunda skall det höras i ärenden som avser tillämpningen av den danska

motsvarigheten till den svenska strandlagen och är förvaltande myndighet

för de på vetenskaplig grund tillkomna reservaten. Rådet har sju ledamöter;

cn skall vara botanist, en zoolog, en geolog (dessa tre utses av undervisningsministeriet),

en skogskunnig (utses av lantbruksministeriet) och

cn arkitekt (utses — liksom de återstående två — av statsministeriet efter

förslag av Danmarks Naturfredningsforening).

I Finland finns sedan år 1923 eu lag om naturskydd. Enligt denna

skall såsom centralt statligt organ finnas en naturskgddsinspektör. Denne,

vilkens verksamhet är knuten till statens skogsforskningsanstalt, åligger att

övervaka och främja naturskyddet i vidsträcktaste mening. Han skall sålunda

bl. a. taga initiativ och lämna förslag till naturskyddsåtgärder, avgiva

yttranden till myndigheter, tillhandagå enskilda med råd, bedriva

propaganda, anmäla brott mot naturskyddslagen samt i vissa fall fullfölja

talan mot beslutande myndighets avgöranden (förordning den 2 oktober

1953).

Norge erhöll sin nu gällande Lov om naturvern år 1954. Enligt denna

skall finnas ett för riket centralt naturvernråd. Detta är ett rådgivande

organ, som har till uppgift att bistå myndigheterna vid lagens tillämpning.

I rådets instruktion (av den 23 oktober 1956) har rådet därjämte att avge

yttranden till kyrko- och undervisningsdepartementet såväl i ärenden som

hänskjutes till rådet som i ärenden vilka rådet självmant tar upp.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 ar 1253

Utskottet

Det är endast sju år sedan vårt land fick sin första och ännu gällande

naturskyddslag. Det är därför för tidigt att uttala ett allmänt och sammanfattande

omdöme om lagens betydelse. Remissyttrandena och utskottets

egen erfarenhet ger dock underlag för vissa uttalanden om lagens verkningar.

Under senare år har man allmänt kunnat märka eu ökad förståelse

för skyddet och vården av den svenska naturen. Vid vägbyggen, planering

av bostadsområden och andra sådana företag beaktas landskapsvård och

naturskydd på ett helt annat sätt än som var vanligt för ett eller annat årtionde

sedan. I vilken utsträckning denna förändrade inställning kan gottskrivas

naturskyddslagen kan naturligtvis icke med bestämdhet fastslås;

dock torde det ej kunna förnekas att lagen i ej ringa mån här varit av

betydelse. EU glädjande tecken är också att sammanslutningar för naturskydd

av skilda slag blivit talrikare och livaktigare, liksom även att de stora

folkrörelserna ägnar ökat intresse åt dessa spörsmål.

Sedd ur ren naturskyddssynpunkt företer emellertid bilden även flera

negativa inslag. Utnyttjandet av landets naturtillgångar och ingreppen i

landskapsbilden har fått en omfattning och intensitet som aldrig tidigare.

Det räcker att peka på vattenkraftexploateringen, grustäkten och vägbyggandet.

Dessa verksamheter har endast i ringa mån påverkats av naturskyddslagen

eller övrig naturskyddslagstiftning. Här är icke platsen att

avväga exploatörens och naturskyddets oftast motstående intressen. Den

slutliga avvägningen måste — inom lagens ram — alltid ske under beaktande

av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall. Den ena utgångspunkten

hör därvid dock alllid vara naturskyddslagens programförklaring

att naturen såsom en nationell tillgång skall skyddas och vårdas.

Frågan blir då om naturskyddets nuvarande organisation gör det möjligt

alt föra naturskyddets talan på ett sådant sätt att det uppställda syftet

förverkligas. Enligt motionärernas mening är så icke fallet. De önskar därför

att ett statligt organ inrättas för denna uppgift.

Naturskyddets organisation är starkt splittrad. Såväl beslutande som

förvaltande, övervakande och rådgivande funktioner är sålunda fördelade

på ett flertal olika organ. Det säger sig självt att vården av naturen varken

kan eller bör organiseras som statsförvaltning i vanlig mening. Betydande

utrymme måste lämnas åt det enskilda initiativet. Utskottet är emellertid

ej helt övertygat om att den rådande organisationen är den mest ändamålsenliga;

detta gäller särskilt de övervakande funktionerna. Sådana omhänderhas

nu av kommunernas byggnadsnämnder, kammarkollegiet, riksantikvarien,

fiskeristyrelsen och statens vatteninspektion. Dessa ansvarar

emellertid endast för delar av området, och något centralt allmänt organ

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 År 1,9.5.9

21

för tillvaratagande av naturskyddets intressen i stort finnes icke. Vid naturskyddslagens

tillkomst ansågs tiden ännu icke mogen för inrättandet av

ett centralt naturskyddsorgan. Eu bidragande orsak torde därvid ha varit

svårigheten afl finna och organisera ett för uppgiften lämpligt organ. Såvitt

utskottet kan bedöma synes någon kritik knappast kunna riktas mot

de nuvarande naturskyddsorganens sätt att handha sina uppgifter. Tvärtom

kan det i många fall konstateras att just från deras sida, trots begränsade

resurser, utförts ett hängivet och betydelsefullt arbete. Som eu brist i

lagstiftningen måste det emellertid betecknas att naturskyddet vid den avvägning

av motstående intressen som sker inför den beslutande myndigheten

— bortsett från speciella områden, t. ex. vattenlagstiftningen — saknar

egen talesman. Vid naturskyddslagens tillkomst ställdes stora förväntningar

på det då nyinrättade institutet naturpark. Hittills har i landet

inrättats endast två naturparker. Under förarbetet till lagen uttalade

utskottet beträffande möjligheterna att i orört skick bevara särskilt vackra

vattenfall att något formellt hinder icke syntes möta att fridlysa sådana

som naturminnen (nr 28/1952 s. 84). Fridlysning av vattenfall har emellertid

enligt vad utskottet inhämtat icke förekommit någon enda gång. Det

är vidare påtagligt att nedskräpningen av naturen särskilt utefter vägarna

blivit mycket omfattande och visat sig svår att komma till rätta med. Förhållanden

som dessa, jämförda med naturskyddets allmänna situation just

nu, gör att det kan ifrågasättas om icke tiden nu är inne att inrätta en statlig

naturskyddsmyndighet.

Gentemot det senast förda resonemanget anföres måhända att den omständigheten

att naturskyddet i vattenlagstiftningen tilldelats en särskild

talesman visat sig alls icke utgöra någon garanti för att naturskyddets intressen

beaktas i tillräcklig utsträckning. Härpå kan svaras dels att vattenlagens

materiella innehåll är sådant att naturskyddsintresset där kommit

i efterhand, dels ock att naturskyddet utan egen talesman vid vattenkraftutbyggnaden

säkerligen skulle ha blivit ännu sämre tillgodosett än vad som

faktiskt skett.

Emot tanken på elt statligt naturskyddsorgan kan också anföras, att ett

sådant organ icke har stora möjligheter till någon mera betydelsefull insats,

så länge varje beslut om fridlysning i praktiken är beroende av att

statsmakterna anvisar medel till täckning av uppkommande ersättningskrav.

Under vart och ett av de senaste fyra budgetåren, inberäknat det löpande,

har i riksstaten till särskilda naturvårdsåtgärder anslagits 100 000

kronor. — I anledning av senast anförda betänkligheter må framhållas

dels att icke varje beslut om fridlysning eller annan åtgärd enligt naturskyddslagen

behöver medföra rätL till ersättning av allmänna medel, dels

ock att det ifrågasatta statliga naturskyddsorganets verksamhet enligt utskottets

mening icke bör få lamslås av brist på medel. Det senast sagda behöver

icke med nödvändighet innebära att riksstaten belastas med ytter
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 195!)

ligare anslag till naturskyddet. Utskottet erinrar sålunda om att hinder

ej torde möta att använda de enligt vattenlagen utgående regleringsavgifterna

för naturskyddsändamål (se prop. 31/1959 s. 33 och uttalanden av

utskottet, senast i utlåtande nr 5/1959 s. 19). Sedan det under föregående år

tillsatts en utredning om uttagande av exploateringsavgifter vid grus- och

stentäkter att användas för naturvårdande uppgifter (jfr utskottets utlåtande

nr 14/1958 A), synes man kunna räkna med att i framtiden ytterligare

medel skall kunna ställas till naturskyddets förfogande utan att riksstaten

belastas.

Utskottet anser sålunda att erfarenheterna från den tid naturskyddslagen

varit i kraft visar att tiden nu är inne att taga ställning till frågan om ett

statligt naturskyddsorgan skall inrättas. Frågan härom liksom spörsmålet

om ett sådant organs uppgifter och organisation synes böra närmare utredas

genom Kungl. Maj :ts försorg. I några frågor av mera principiell natur synes

emellertid redan nu vissa uttalanden böra göras.

En av de viktigaste frågorna är den vilka uppgifter ett statligt naturskyddsorgan

bör erhålla. Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen

ställer sig i och för sig positiva till förslaget om ett sådant organ

men anser att organets uppgifter bör vara av övervägande rådgivande natur

för att bereda i första hand vattendomstolarna tillgång till ett fristående

opartiskt sakkunnigorgan. Motionärerna liksom flertalet remissinstanser har

dock utgått ifrån att ett statligt naturskyddsorgan bör ha huvudsakligen

övervakande funktioner. Behovet av liksom även bristen på fristående sakkunskap

i vattenmålen synes obestridlig. Utskottet är emellertid ej övertygat

om att detta nödvändigtvis är en statlig uppgift eller att frågan är så

angelägen att den påkallar en omedelbar lösning. Däremot torde böra närmare

utredas huruvida man på naturskyddets område utan olägenhet längre

kan undvara ett statligt organ med övervakande funktioner. Ett sådant

organ synes i allmänhet icke böra inkräkta på redan bestående organs

uppgifter men synes ej heller böra vara begränsat enbart till naturskyddslagens

tillämpningsområde. Organets huvuduppgift synes böra vara att

taga initiativ samt föra naturskyddets talan inför beslutande och förvaltande

myndigheter.

Av mindre vikt ehuru icke betydelselös är frågan om det ifrågasatta naturskyddsorganets

organisation. I förarbetena till naturskyddslagen liksom

i förevarande ärende föreligger en rik provkarta på skilda möjligheter.

Utskottet hyser •viss sympati för tanken att det tänkta organet organiseras

såsom en för riket gemensam nämnd, representerande naturskyddets olika

sidor. En sådan nämnd bör samarbeta med redan befintliga organ och institutioner

samt själv vara utrustad med erforderlig personal. Verksamheten

synes i huvudsak böra bedrivas centralt. Dock synes böra övervägas om

icke vissa slag av uppgifter lämpligen kan anförtros länens naturskyddsråd.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.''? år 1959

23

Beträffande spörsmålet om det tänkta organet i organisatoriskt avseende

skall göras fristående eller anknytas till något bestående verk synes

svårigheten att finna en ändamålsenlig lösning icke böra överdrivas. Väljes

utvägen med anknytning till ett bestående organ, kan det framhållas att

verk som riksantikvarieämbetet och kammarkollegiet redan nu handhar

motsvarande naturskyddsuppgifter inom begränsade lagstiftningsområden

och sålunda har en icke obetydlig erfarenhet av just den sida hos naturskyddet,

varåt det ifrågasatta organet synes främst böra ägna sig.

Motionärerna föreslår att organets befogenheter blir av rådgivande art

och anförtros åt naturvårdsdelegationen. Denna, som kan sägas vara en

halvofficiell institution med speciella uppgifter på vattenkraftexploateringens

område, synes dock, med allt erkännande av betydelsen av dess hittillsvarande

verksamhet, såvitt utskottet kan bedöma knappast vara ägnad att

utgöra kärnan i ett statligt organ för en allmän tillsyn av naturens skydd

och vård.

Motionärerna önskar också få till stånd en ökad precisering av de

uppgifter som enligt 19 § tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen

åvilar där omförmälda utredande och rådgivande organ. Bland de remissinstanser

som yttrat sig i detta spörsmål är meningarna delade. Därest

varje organs verksamhetsområde fullständigt avgränsades, något som i och

för sig knappast är möjligt, skulle den nu föreliggande möjligheten att få

ett visst naturskyddsärende belyst av flera olika sakkunnigorgan sannolikt

minska liksom också möjligheten att bland flera tänkbara organ utvälja

den i ett givet fall mest lämpliga. Härtill kommer att ett inrättande av en statlig

naturskyddsmyndighet synes böra medföra en översyn av naturskyddets

organisation över huvud taget. Utskottet har därför ej övertygats om

behovet av en särskild reform på just denna punkt.

Slutligen har motionärerna föreslagit en allmän översyn av naturskyddslagen.

Några remissinstanser har förklarat sig intet ha att erinra mot

en sådan översyn. Flertalet är emellertid av motsatt mening eller berör

icke frågan närmare. Flera av dem som yttrat sig anser att det viktigaste

är att mera pengar anslås åt naturskyddet. Naturskyddets för närvarande

mest vitala frågor har utskottet redan berört. Det är mest angeläget att

dessa snarast får en positiv lösning. Vad motionärerna i förevarande del

anfört synes därför enligt utskottets mening icke böra medföra någon särskild

åtgärd av riksdagen. Eftersom emellertid naturskyddslagstiftningen,

fattad i vidsträcktaste mening, även till sitt rent materiella innehåll visat

sig icke vara så verksam man tidigare haft anledning att räkna med,

förutsätter utskottet att Kungl. Maj:t med största uppmärksamhet följer

utvecklingen på förevarande område.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av motionerna I: 43 och II : 51

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att frågan om naturskyddets

organisation måtte utredas; samt

B. att samma motioner för övrigt icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 november 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Göran Karlsson, Georg

Carlsson, Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Alexanderson och Åke Larsson;

från andra kammaren: herr Levin, fru Torbrink, herrar Persson i

Tandö, Stiernstedt, Nyberg, Nilsson i Östersund, Grebäck och Bengtsson i

Göteborg*.

5 Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Sthlm 1959. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.