Utlåtande i anledning av motioner om översyn av naturskyddslagen m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 43 i första kammaren av herrar Ollen och Söderquist samt nr 51 i andra kammaren1 av herr Larsson i Stockholm.
1959-11-10 · 24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1959:23, Utlåtande i anledning av motioner om översyn av naturskyddslagen m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 43 i första kammaren av herrar Ollen och Söderquist samt nr 51 i andra kammaren1 av herr Larsson i Stockholm.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959
1
Nr 23
Utlåtande i anledning av motioner om översyn av
naturskyddslagen m. m.
Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 43 i första kammaren av herrar Ollen och Söderquist
samt nr 51 i andra kammaren1 av herr Larsson i Stockholm.
I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t föreslå dels inrättandet av en statlig nämnd för
en allmän tillsyn över naturens skydd och vård, möjliggörande en ökad
aktiv naturvårdspolitik, dels en översyn av nu gällande naturskyddslag,
särskilt med tanke på att klart precisera arbetsområdena för nu befintliga
utredande och rådgivande organ».
Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtanden från kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen,
riksantikvarieämbetet, Vetenskapsakademien, statens fritidsnämnd samt
länsstyrelserna i Skaraborgs, Västmanlands och Norrbottens län. På begäran
av utskottet har yttranden över motionerna därjämte avgivits av Svenska
naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård och Svenska vattenkraftföreningen.
Motionernas huvudsakliga innehåll
Motionärerna hävdar att vården och skyddet av den svenska naturen
befinner sig i en kris. Vad som enligt deras mening framkallat denna är
å ena sidan den allt snabbare tekniska utvecklingen, urbaniseringen och
det intensiva utnyttjandet av naturtillgångarna samt å andra sidan en
ineffektiv lagstiftning i förening med bristande kraft och intresse hos statsmakterna
och myndigheterna. Under de sex år lagen varit gällande har
emellertid kunnat konstateras ett kraftigt växande intresse för naturskyddet.
Lagstiftningens brister har visat sig i dess begränsade räckvidd och
att myndigheterna icke försetts med de resurser som kräves för att lagen
i avsedd utsträckning skall kunna tillämpas. Det är sålunda karakteristiskt
att naturskyddslagen endast i ringa mån kunnat påverka eller modifiera
den pågående väldiga exploateringen av våra naturtillgångar. Det sagda
1 Motionen i sin helhet tryckt bland första kammarens motioner.
1—1377 59 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 23
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959
gäller särskilt den pågående och omfattande vattenkraftexploateringen,
inför vilken såväl den föråldrade vattenlagen som naturskyddslagstiftningen
för övrigt helt kommit till korta. Särskilt efterlyses en allmän riksomfattande
plan för utbyggnaden av våra vatten. Motionärerna pekar även på
andra områden där lagstiftningen ej förmått hindra förstörelse av väsentliga
naturvärden.
Motionärerna säger sig vara medvetna om att man f. n. ej i oträngt mål
bör inrätta nya statliga organ. Med hänsyn till naturskyddets stora allmänna
betydelse bör emellertid denna synpunkt få något stå tillbaka, särskilt
som vad motionärerna föreslår ej innefattar några kostnadskrävande
åtgärder. Ett enkelt och billigt sätt att göra naturskyddet effektivare skulle
vara att förstärka den s. k. naturvårdsdelegationen. Härom anför motionärerna.
F. n. fungerar en samordnande delegation, den s. k. Naturvårdsdelegationen,
som torde kunna utbyggas för bär berörda syften. Naturvårdsdelegationen
har skapats i samråd med regeringen, i främsta rummet för att
bevaka naturskyddets intressen i samband med kraftverksbyggen och sjöregleringar.
Delegationens ordförande, landshövding Bo Hammarskjöld,
och sekreterare, hovrättsrådet P.-E. Furst, har tillsatts av regeringen. Den
består för övrigt av en representant för Samfundet för hembygdsvård och en
representant för Svenska naturskyddsföreningen. Ett flertal sammanträden
och diskussioner har ägt rum, bl. a. tillsammans med representanter för statliga
och enskilda kraftverksintressenter. Under föregående år erhölls statsanslag
för upprättande av en förteckning över sådana sjöar och vattendrag som
borde undantas från exploatering. Detta arbete, som f. n. pågår och snart
beräknas vara avslutat, ledes av professor Gunnar Beskow. Bakom delegationen
står en rad föreningar och institutioner, som har speciellt intresse
för naturskydd och landskapsvård. Det torde enligt vår mening inte erbjuda
några större svårigheter att av denna delegation skapa en statlig
central organisation med representanter för de organisationer och verk,
vilka redan nu fungerar som sakkunnigorgan, i främsta rummet Vetenskapsakademien,
Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård,
domänstyrelsen och riksantikvarieämbetet.
Även om en dylik statlig nämnd eller centralorganisation blott skulle
erhålla rådgivande befogenheter skulle man på ett helt annat sätt än nu
erhålla betryggande garantier för att icke onödiga eller förhastade ingrepp
gjordes beträffande oersättliga skönhetsvärden i landskapsbilden.
Naturskyddspolitiken måste enligt motionärerna göras aktiv på ett annat
sätt än nu är fallet. I detta syfte bör naturskyddslagen och dess tillämpningskungörelse
överses. Särskilt är det betydelsefullt att bestämmelsen i
19 § kungörelsen om de olika sakkunigorganens kompetensområden preciseras.
Motionärerna avslutar sin argumentering med att påpeka att staten
f. n. ställer alldeles för litet pengar till naturskyddets förfogande. En riktig
hushållning av naturtillgångarna är enligt deras mening god ekonomi men
kan å andra sidan ej ske utan en aktiv naturvård och landskapsvård.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959
3
Gällande rätt
I 1 § naturskyddslagen den 21 november 1952 fastslås att »naturen utgör
en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas». Det av statsmakterna
sålunda uppställda syftet tillgodoses inom gällande rätt genom stadganden
i ett flertal olika lagar. Jakt- och fiskelagstiftningen verkar sålunda
i betydande utsträckning till skydd för djurlivet. Enligt byggnadslagen den
30 juni 1947 kan å område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan,
läggas nybyggnadsförbud, därest området på grund av bl. a. sin naturskönhet
eller växtlighet anses böra särskilt skyddas (86 och 122 §§). Inom område
där varken stadsplan eller byggnadsplan gäller finnes även möjlighet
att vid tillkomsten av viss slags bebyggelse, t. ex. hotell och fabriker, tillse
att bl. a. naturskyddssynpunkter beaktas (byggnadsstadgan den 30 juni
1947 135 § andra stycket och 143 § 1 mom.). Enligt vägstadgan den 30 juni
1943 skall väg om möjligt givas en mjuk och naturlig inpassning i landskapet,
och fornlämning eller naturföremål, som är av särskilt intresse för
kännedomen om landets natur eller på grund av märklig naturbeskaffenhet
eller eljest för framtiden bör skyddas, ej beröras av vägföretaget (15 §).
Även vattenlagen innehåller vissa bestämmelser om naturskydd. Sålunda
får byggande ej ske i vatten om därigenom skulle uppstå sådan bestående
ändring av naturförhållandena att väsentligt minskad trevnad för närboende
eller förlust för landets djur- eller växtvärld är att befara (2 kap. 3 § andra
stycket). Bestämmelsen kan emellertid sättas ur funktion genom beslut av
Kungl. Maj :t, om vattenbyggnaden är av synnerlig betydelse för näringslivet
eller för orten eller eljest från allmän synpunkt (2 kap. 3 § tredje stycket).
Samma synpunkter — liksom samma dispensmöjligheter ■— gäller även
vid de former av torrläggning som i lagen betecknas som vattenavledning
och invallning (7 kap. 39 och 49 §§). Motsvarighet finnes däremot icke i
bestämmelserna om dikning. Vattenlagen förbjuder vidare sådant byggande
i vatten som medför att allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas.
Till bevarande av naturminnesmärke, som ej blivit i laga ordning fridlyst,
bör vidtagas sådana anordningar som utan att för företaget medföra kostnader
av betydenhet kan anses för ändamålet lämpliga (2 kap. 12 §). Vattenlagen
innehåller slutligen i 8 kap. bestämmelser om skydd mot vattenförorening
genom avloppsvatten. Enligt strandlagen den 30 maj 1952, som avser att
åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid
vatten, kan byggnadsförbud läggas å strandområde upp till 300 meter från
stranden. Enligt fornminne slag en den 12 juni 1942 skyddas ej blott de
fasta fornlämningarna utan även ett så stort område på marken som behövs
för att bevara fornlämningen och erforderligt utrymme däromkring
(3 och 4 §§). Motsvarande möjlighet inom ett närliggande område finnes
enligt lagen den 12 juni 1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga
byggnader (1 och 12 §§). För att bevara område såsom nationalpark
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959
eller naturminne kan expropriation ske liksom även för att bevara kulturhistoriskt
märklig byggnad eller synnerligen märklig fast fornlämning
eller erforderligt utrymme däromkring (expropriationslagen 1 § första
stycket punkterna 11 och 12).
Den centrala och viktigaste lagen på naturskyddets område är naturskyddslagen
den 21 november 1952 (nr 688). Lagen ersätter två lagar av
år 1909 angående naturminnesmärkens fredande och nationalparker men
kan i väsentliga avseenden betraktas som en nyskapelse. Naturskyddslagen
kompletteras av kungörelsen den 30 december 1952 med närmare bestämmelser
rörande tillämpningen av naturskyddslagen (nr 821).
Naturskyddslagen behandlar ett flertal olika grupper av skyddsobjekt.
Bland dessa intar nationalparker, naturminnen och naturparker en särskild
ställning. Större sammanhängande område som tillhör kronan kan
sålunda avsättas till nationalpark (2—4 §§). Område eller till fastighet
hörande naturföremål av märklig beskaffenhet kan fridlysas såsom naturminne
(5—11 §§). Område av väsentlig betydelse för befolkningens umgänge
med naturen kan fridlysas såsom naturpark (12—15 §§). — Vidare
meddelas i lagen bestämmelser om skydd för växter och djur, som löper fara
att utrotas (16—18 §§). — En särskild grupp av bestämmelser är de som syftar
till skydd för landskapsbilden. Den som driver »arbetsföretag», som avser
annat än bebyggelse, kan, om företaget kan komma att väsentligt ändra
landskapsbilden, föreläggas att vidtaga åtgärder som begränsar eller motverkar
skada på landskapsbilden. De förelagda åtgärderna får dock ej
vara oskäligt betungande (19 och 20 §§). Anledningen alt byggnadsföretagen
undantagits har angivits vara att sådana företag genom byggnadslagstiftningen
är underkastade viss kontroll i jämförligt syfte. 19 och
20 §§ naturskyddslagen äger ej giltighet, om tillåtligheten av företaget med
hänsyn till dess inverkan på naturen skall prövas i särskild ordning, t. ex.
enligt vattenlagen. — Kan det befaras att grustäkt eller likartade företag
kan komma att väsentligt förändra landskapsbilden, kan beslut meddelas
att företaget icke får bedrivas utan tillstånd av myndighet (länsstyrelsen).
Föreskrifter kan också meddelas som såvitt möjligt begränsar eller motverkar
ett sådant företags menliga inverkan på landskapsbilden (21 §). —
Utomhus uppsatta reklamtavlor, som uppenbart vanpryder landskapsbilden,
kan innehavaren föreläggas att avlägsna (23 §). — Slutligen har i naturskyddslagen
införts straff för nedskräpning, om den medför obehag av
någon betydenhet eller uppenbar fara för skada till person eller egendom
(26 § o. 32 § andra stycket).
De av naturskyddslagen anvisade skyddsåtgärderna kan i allmänhet beslutas
även i fall då markägaren eller annan rättsinnehavare vägrar sitt
samtycke. I fråga om nationalparker, som endast kan inrättas å mark som
tillhör kronan, gäller som ovan nämnts att erforderlig mark kan förvärvas
genom expropriation. Även område som erfordras för naturminne kan
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 är 1959
5
exproprieras. — Vållas genom beslut enligt naturskyddslagen intrång för
den enskilde är han i vissa fall berättigad till ersättning. Medför fridlysningsbeslut,
som avsett naturminne eller naturpark, sådan inskränkning
i rätten att bebygga mark att ägaren ej kan nyttja marken på annat
sätt än som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, eller
tillskyndas honom eljest genom fridlysningen avsevärt men, är han berättigad
till ersättning av kronan för den skada han därigenom lider (7 §).
Föranleder fridlysningen synnerligt men vid fastighetens nyttjande, kan
ägaren fordra att fastigheten inlöses. Ersättning kan vidare utgå i anledning
av interimistiska beslut i vissa fall (8 §). Slutligen kan ersättning
utgå med anledning av vissa beslut som meddelats till skydd för landskapsbilden,
nämligen dels om grustäkt och likartade företag antingen förbjudits
eller förenats med särskilda föreskrifter och härigenom uppkommer avsevärt
men (21 § tredje stycket), dels ock om någon förelagts att avlägsna
en vanprydande reklamtavla och liknande. I det sistnämnda fallet utgår
dock ersättning endast om särskilda skäl föreligger och i begränsad omfattning
(23 § andra stycket).
En betydelsefull begränsning i naturskyddslagens tillämplighet
innehålles i lagens tillämpningskungörelse, vari bl. a. stadgas, att,
innan beslut fattas i ärende som kan föranleda ersättningsskyldighet, det
åligger den beslutande myndigheten att förvissa sig om att erforderliga
penningmedel finnes tillgängliga (17 § andra stycket). I Ivungl. Maj:ts årligen
utfärdade regleringsbrev brukar därjämte föreskrivas att det reservationsanslag
(sedan den 1 juli 1955 100 000 kronor varje budgetår) som
av riksdagen anslås till bidrag till särskilda naturvårdsåtgärder skall disponeras
i enlighet med föreskrifter som Ivungl. Maj:t för varje särskilt fall
meddelar.
I fråga om naturskyddets organisation skiljer lagstiftningen
på beslutande, förvaltande, rådgivande, övervakande och taleberättigade
organ.
Frågan, vem som skall besluta om inrättande av nationalpark
eller om ändring av nationalparks område, beröres ej i naturskyddslagen.
Sedan lagens tillkomst synes något beslut härom icke ha meddelats. Av
förai-betena till lagen framgår att man utgått ifrån att inrättande av nationalpark
kräver sammanstämmande beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen
(prop. 188/1952 s. 31). — Kungl. Maj.t är beslutande myndighet (här
hortses från de fall då naturskyddsärende på grund av fullföljd mot lägre
myndighets beslut dragés under Kungl. Maj :ts prövning) i frågor om tillstånd
till expropriation, fridlysning av djur och växter enligt naturskyddslagen
och jaktlagen, bvggnadsförbud enligt 86 § byggnadslagen, tillstånd
till viktigare vattenbyggnad, invallning och torrläggning, då åtgärden kan
befaras medföra sådan bestående ändring av naturförhållandena varom
ovan talas. Befogenheten att fridlysa djur och växter enligt naturskydds
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959
lagen kan delegeras till annan myndighet, något som dock sedan lagens
tillkomst icke förekommit. -— Länsstyrelse är beslutande myndighet i
flertalet fall, t. ex. i allmänhet i fiskelagstiftningen, byggnadslagstiftningen
(med nyss nämnt undantag), strandlagen, fornminneslagen (befogenhet
att besluta tillkommer i vissa fall även riksantikvarien), kulturminneslagen
och naturskyddslagen (med nyss nämnda undantag). —- Vattendomstol är
i allmänhet beslutande myndighet enligt vattenlagen; betydelsefulla befogenheter
tillkommer emellertid därvidlag som nämnts även Kungl
Maj :t.
Bland förvaltande organ må nämnas domänstyrelsen, som vårdar
och förvaltar nationalparkerna. Naturminne på kronomark och ecklesiastik
mark skall vårdas och förvaltas av den myndighet under vilken marken hör.
Naturminne på enskild mark skall vårdas och förvaltas av skogsvårdsstyrelsen,
om ej länsstyrelsen annat bestämmer. I fråga om vården och
skyddet av de fasta fornlämningarna äger riksantikvarien omfattande befogenheter.
Övervakande organ finnes endast för några speciella lagstiftningsområden.
Riksantikvarien utövar sålunda tillsyn över de fasta fornlämningarna,
vilka icke utan hans medgivande får ändras eller flyttas (fornminneslagen
1 § tredje stycket och 6 §). Även på kulturminnesvårdens
område har riksantikarien vissa övervakande funktioner, som kan komma
även natuiskyddet till godo (kulturminneslagen 12 §). Inom vattenlagstiftningen
åligger det i allmänhet kammarkollegiet att i mål om byggande
i vatten, varunder vattenlagen innefattar även vattenreglering, »föra talan
för tillgodoseende av de allmänna intressen, som kunna vara i fråga» (vattenlagen
11:35 1 inom.). I sådana mål har även fiskeristyrelsen övervakande
funktioner i fråga om fiskeintressena (11: 36). Till motverkande
av förorening av vatten utövas tillsyn av statens vatteninspektion (lagen
den 30 november 1956 om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden).
Naturskyddslagen och tillämpningskungörelsen till densamma
saknar däremot bestämmelser om övervakande organ. Byggnadsnämnd,
som skall finnas i varje kommun, har dock ganska omfattande åligganden
på naturskyddets och den därmed närstående kulturminnesvårdens område.
Beträffande mark utom stadsplan och bvggnadsplan skall byggnadsnämnden
salunda anmäla till länsstyrelsen, därest marken på grund av
bl. a. naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden anses
böra särskilt skyddas för framtiden (byggnadsstadgan 103 § 2 mom.
fjärde punkten). I detta som i övriga hänseenden står byggnadsnämnden
under länsstyrelsens tillsyn (byggnadsstadgan 172 § 1 mom. punkten 8).
I föregående stycke omnämnda övervakande organ är i flera fall samtidigt
rådgivande eller sakkunniga organ i förhållande till den beslutande
myndigheten. I naturskyddslagstiftningen finnes också exempel på organ
som tilldelats rådgivande och upplysande funktioner utan att
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 är 1959
7
samtidigt vara i lagens mening övervakande. Bestämmelser härom meddelas
i 19 § naturskyddslagens tillämpningskungörelse. I » natur sky ddsärende»
åligger det sålunda den beslutande myndigheten att inhämta
yttrande från en eller flera institutioner, myndigheter eller organisationer
som besitter särskild sakkunskap i den föreliggande frågan. I alla naturskyddsärenden
av någon betydenhet hör sålunda Svenska naturskyddsföreningen
eller lokal förening som naturskyddsföreningen utsett för ändamålet
höras. I ärenden, där det är vikt att vetenskapliga synpunkter blir
beaktade, bör därjämte Vetenskapsakademien höras. I ärenden, som rör
fridlysning av område, såsom naturpark, skall statens fritidsnämnd höras.
Vidare bör i ärenden, som avser tillämpning av naturskyddslagens bestämmelser
till skydd för landskapsbilden eller som eljest är av betydelse för
landskapsvården, yttrande inhämtas från Samfundet för hembygdsvård eller
lokal organisation, som samfundet utsett.—Till kategorien rådgivande organ
i naturskyddsärenden kan också hänföras naturskyddsråden. Dessa är ej
omnämnda i författningstexterna, men inrättandet därav betecknades vid
naturskyddslagens tillkomst som i hög grad önskvärt (jfr nedan s. 9).
Naturskyddsråd är numera inrättade i samtliga län.
Talan mot länsstyrelses beslut i naturskyddsärende fullföljes till
Kungl. Maj :t i statsrådet (beträffande lämpligheten av denna ordning se
SOU 1959: 4 s. 240 ff). Rätt att föra sådan talan har — vid sidan om enligt
allmänna grunder taleberättigade sakägare — tillagts vissa taleberättigade
organ. I ärende som avser tillämpning av naturskyddslagen
har sådan befogenhet tilldelats Vetenskapsakademien, Svenska naturskyddsföreningen
och Samfundet för hembygdsvård (20 § tillämpningskungörelsen).
I vattenlagen har kammarkollegiet tilldelats motsvarande befogenhet
med avseende å »allmänna intressen» i vissa vattenmål (35 § 1 mom. vattenlagen).
— I ärenden angående vattenföroreningar är statens vatteninspektion
taleberättigad. — Däremot synes det vara en öppen fråga, huruvida
länsarkitekt, i händelse naturskyddsfrågor aktualiseras inom byggnadslagstiftningen,
på grund av sin allmänna skyldighet att inom byggnadsväsendet
tillvarataga det allmännas bästa och främja en sund utveckling,
är att anse såsom taleberättigad (SFS 354/1935 § 2; jfr R 25/1929).
Behovet av en central naturskyddsmyndigliet. Frågans tidigare behandling
Det av motionärerna nu framställda önskemålet om en central naturskyddsmyndighet
diskuterades vid naturskyddslagens tillkomst. Naturskyddsutredningen,
vars betänkande låg till grund för 1952 års lagstiftning,
framhöll att enligt dess mening det måste finnas ett centralt statligt
organ för övervakning av naturskyddsverksamheten och för att denna
följde de uppdragna riktlinjerna. Utredningen förklarade sig icke kunna
förorda att ledningen av naturskyddet blev kvar hos Vetenskapsakademien.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959
Redan den omfattning som naturskyddsuppgifterna kunde beräknas få
efter den planerade omdaningen gjorde det mindre lämpligt att belasta
Vetenskapsakademien med dessa uppgifter. Eftersom naturskyddet enligt
förslaget skulle utvidgas bl. a. så att sociala synpunkter erliölle ökat utrymme,
skulle vidare akademiens expertis med dess utpräglat vetenskapliga
inriktning icke komma att täcka hela verksamhetsområdet.
Såsom allmänna riktlinjer för utformningen av det nya centrala naturskyddsorganet
angavs i betänkandet att det borde vara fast organiserat
och utrustat med tillräckliga resurser i arbetskraft och medel. Det borde
ha till uppgift ej blott att övervaka tillämpningen av naturskyddslagstiftning
utan också att främja ett positivt vårdande av naturen, bl. a. med
hänsyn till dennas betydelse ur ekonomisk synpunkt. Beträffande organets
ställning inom statsförvaltningen anfördes, att denna fråga tydligen kunde
lösas antingen så att en helt fristående myndighet tillskapades eller ock
så att anknytning skedde till något bestående centralt verk eller till ett
departement. Utredningen kom för sin del till den uppfattningen att den
lämpligaste utvägen var att låta organet få formen av en fristående nämnd,
bestående av företrädare för olika berörda intressen och utrustad med ett
kansli med ett begränsat antal befattningshavare för ärendenas beredning
och expediering.
I enlighet härmed föreslog utredningen att för den centrala ledningen
av naturskyddet skulle inrättas en statens naturvårdsnämnd som skulle
lyda direkt under jordbruksdepartementet. Nämnden skulle enligt förslaget
bestå av sju ledamöter.
Under remissbehandlingen av utredningsförslaget vann tanken på en
fastare organisation av naturskyddet och en statlig ledning av verksamheten
nästan fullständig anslutning (se prop. 188/1952 s. 20 ff). Däremot
var meningarna mycket delade när det gällde att praktiskt närmare utforma
förslaget. De flesta remissinstanserna kritiserade förslaget ur olika
synpunkter och många förordade andra lösningar. Flertalet föreslog att
det centrala naturskyddsorganet anknöts till något redan bestående organ,
t. ex. riksantikvarieämbetet (i och för sig lämpligt enligt yttranden av
9 remissinstanser), domänstyrelsen (7), skogsstyrelsen (8), byggnadsstyrelsen
(4), lantbruksstyrelsen (1), jordbruksdepartementet (1), Vetenskapsakademien
(7), Svenska naturskyddsföreningen (3) eller Samfundet
för hembygdsvård (1). 11 remissinstanser tillstyrkte utredningens förslag
om en fristående central naturskyddsmyndighet (prop. s. 20 o. 26).
Föredragande departementschefen, statsrådet Norup, fann tiden icke vara
mogen för inrättandet av en statlig naturskyddsmyndighet. Han anförde
bl. a. (prop. s. 31 f).
Tanken på att tillskapa ett statligt centralorgan för ledning och övervakning
av naturskyddsverksamheten har i princip vunnit så gott som all
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1939
9
män tillslutning. Däremot har enighet icke kunnat ernås om hur ett sådant
organ lämpligen bör vara beskaffat. På denna punkt gå i stället meningarna
starkt isär. Utredningens förslag om en fristående naturvårdsnämnd har biträtts
av endast ett fåtal remissinstanser. I övrigt har det blivit föremål
för allvarlig kritik ur flera synpunkter. På många håll anses det vara att
föredra att anförtro uppgiften som central naturvårdsmyndighet åt något
redan bestående ämbetsverk. Även mot en sådan lösning ha emellertid
riktats anmärkningar, delvis av principiell natur. Därtill kommer att
åsikterna om, vilket ämbetsverk som främst borde komma i fråga, äro
mycket växlande och att de myndigheter, som utpekats såsom lämpliga, i
allmänhet själva ställt sig avvisande. Jag vill också erinra, att några remissinstanser
funnit det olämpligt eller onödigt att inrätta något centralorgan
samt i stället förordat, att huvudvikten skall läggas på lokal verksamhet
och åtgärder inom särskilda grenar av naturvården.
Vad sålunda förekommit ger enligt min uppfattning tydligt vid handen
att tiden icke är mogen för att förverkliga planerna på ett statligt centralt
naturvårdsorgan som skulle svara för ledningen och övervakningen av naturskyddsarbetet
i alla dessa olika faser. Tills vidare torde därför naturskyddsverksamheten
få organiseras på i huvudsak samma sätt som hittills.
Vissa förändringar och förbättringar torde dock kunna genomföras.
Departementschefen ansåg det i hög grad önskvärt att man vid sidan avövriga
sakkunniga organ vid länsstyrelserna allmänt inrättade sådana naturskijddsråd
som redan fanns i vissa län. Några föreskrifter härom syntes
emellertid ej lämpligen böra meddelas, utan det borde få ankomma på
varje särskild länsstyrelse att undersöka huruvida behov- av och intresse
för en sådan organisation förelåg inom länet. En nära till hands liggande
utväg att få till stånd ett naturskyddsråd syntes vara att låta det bestå
av länsarkitekten och landsantikvarien samt en representant för naturskyddsföreningen
i länet och en för hembygdsrörelsen. Även andra sammansättningar
kunde tänkas.
Under riksdagsbehandlingen väcktes i motioner (I: 511, II: 669) förslag
bl. a. att den allmänna tillsynen över skyddet och vården av naturen anförtroddes
riksantikvarieämbetet, som därför borde ges erforderlig förstärkning.
Tredje lagutskottet (utlåtande nr 28) anförde i denna del bl. a.
Remissinstansernas synnerligen skiftande ställningstaganden till förevarande
spörsmål ha övertygat utskottet om att departementschefens uppfattning
är den riktiga. Frågan om ett centralorgan bör alltså även enligt
utskottets bedömande få vila, och förevarande motionsyrkanden kunna följaktligen
icke tillstyrkas. Skulle erfarenheterna vid tillämpningen av den
nya naturskyddslagen styrka det berättigade i tanken på ett centralorgan
i en eller annan form, bör det ankomma på Kungl. Maj :t att åter upptaga
denna tanke till övervägande.
Propositionen godkändes av riksdagen (skr. 413; för debatten i kamrarna
hänvisas till 1:27 s. 31, 11:27 s. 44).
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959
Yttrandena
Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig över 1959 års motioner
ställer sig positiva till tanken på ett centralt naturskyddsorgan. Några anser
dock att frågan bör anstå ytterligare någon tid i avvaktan på ytterligare
erfarenheter. Icke någon av dem som yttrat sig har reservationslöst
tillstyrkt motionärernas förslag. I ett flertal yttranden understrykes betydelsen
av att staten anslår mera pengar till naturskyddsverksamheten.
Riksantikvarieämbetet anser nu liksom vid behandlingen av naturskyddsutredningens
förslag att en självständig central naturskyddsmyndighet bör
inrättas. Ämbetet tillstyrker däremot icke motionärernas förslag i den mån
detta innebär att man vid sidan av redan befintliga rådgivande organ inrättar
ytterligare ett sådant. Ämbetet anför.
Naturskyddet fick genom 1952 års lagstiftning en provisorisk och föga
effektiv organisation. De viktiga uppgifter, som falla inom denna sektor av
samhällslivet, kommo att på ett olyckligt sätt bli splittrade på en mängd
olika organ. Erfarenheterna från de gångna sex åren ha visat, att den nuvarande
ordningen måste betraktas som högst otillfredsställande. Motionärerna
föreslå nu att ett nytt organ måtte bildas med bibehållande av de
redan befintliga. Enligt ämbetets mening skulle splittringen dock därigenom
ytterligare ökas. Ämbetet anser en sådan anordning vara direkt olämplig.
Ämbetet vill för sin del förorda att en statlig naturvårdsmyndighet med
det snaraste skapas, vilken på ett effektivt sätt kan svara för vården av
landets natur samt att naturskyddslagen i samband därmed måtte bliva föremål
för översyn. I avvaktan därpå anser ämbetet det vara lämpligt att
Svenska naturskyddsföreningen såsom hittills är samlande organ för landets
naturvård.
Vattenfallsstyrelsen, som vid tillkomsten av 1952 års lagstiftning ansåg
det i och för sig angeläget med ett representativt officiellt naturskyddsorgan
men samtidigt av statsfinansiella skäl motsatte sig att ett dylikt förslag
omedelbart genomfördes, anser att tiden nu är inne för tillskapande
av ett sådant organ. Eftersom det i vattenmålen visat sig föreligga ett
trängande behov av ett sakkunnigorgan, som är fristående i förhållande till
de i dessa mål vanligen engagerade naturvårdsorganisationerna, skulle ett
centralt naturskyddsorgan icke minst här ha en viktig uppgift att fylla. För
denna synes emellertid naturvårdsdelegationen med tanke på dess sammansättning
knappast lämplig och detta även efter en utbyggnad av den nuvarande
organisationen. — Frågan om den nya myndigheten i organisatoriskt
hänseende bör vara självständig eller anknytas till något redan befintligt
verk bör närmare utredas. — Förslaget om en precisering av verksamhetsområdet
för nu befintliga utredande och rådgivande organ tillstyrkes.
Vetenskapsakademien, som vid remisshandlingen av naturskyddsutredningens
förslag ansåg det nödvändigt att det statliga naturskyddet erhöll
en ny, fastare och med större resurser utrustad organisation, förklarar sig
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959
11
nu intet ha att erinra mot att naturvårdsdelegationen får en fastare organisation
och därigenom göres mera arbetsduglig. Akademien tillstyrker även
förslaget att 19 § tillämpningskungörelsen erhåller en närmare precisering.
Akademien yttrar.
Akademiens naturskyddskommittés arbetsuppgifter äro ingalunda begränsade
till vattenärenden, även om dessa f. n. kräva mycket såväl organisatoriskt
som rent vetenskapligt arbete.
Det är riktigt, som motionärerna säga, att akademiens naturskyddskommitté
endast förfogar över mycket begränsade anslag för sin verksamhet.
Detta har i många fall försvårat arbetet för kommittéledamöterna och icke
tillåtit dem att i tillräcklig grad genom resor och självsyn skaffa sig kunskap
om de objekt ärendena gälla. Däremot är det överdrift »att någon
effektiv verksamhet knappast är tänkbar». Tvärtom har en betydande verksamhet
kunnat hållas i gång tack vare kommittéledamöternas ansvarskänsla
för svenskt naturskydd.
Efter en närmare redogörelse för detta undersökningsarbete fortsätter
akademien.
Det är för akademien angeläget att betydelsen av naturskyddets vetenskapliga
sida starkt framhålles. Mycket stora delar av svensk natur komma
såväl genom vattenexploateringen som genom andra former av naturens
utnyttjande att undandragas framtida vetenskaplig utforskning. Vår generations
plikt är i detta läge i första hand att sörja för att representativa
delar av de eljest genom exploateringen försvinnande naturtyperna skonas,
även till priset av betydande ekonomiska uppoffringar. Vetenskaplig undersökning
bör också i största möjliga utsträckning göras av sådana områden,
vilka blivit dömda att omskapas i samband med exploatering, även om
detta icke kan ge framtidens forskning med dess tvivelsutan mera avancerade
metoder och nya frågeställningar annat än ett surrogat för tillgången
till själva forskningsobjekten.
Beträffande akademiens ställning vill akademien som ett önskemål framhålla
vikten av att dess naturskyddskommitté både organisatoriskt och
ekonomiskt förstärkes så att den blir i stånd att väl fylla sina uppgifter.
Akademiens uppgifter som naturskyddsinstans böra officiellt klarare
angivas.
Vad beträffar motionärernas förslag om inrättande av en statlig nämnd
för en allmän tillsyn över naturens skydd och vård vill naturskyddskommittén
ansluta sig till dess syfte. Kommittén anser dock att man bör
gå längre i organisatoriskt hänseende, så att en mera arbetsduglig statlig
central naturskyddsmyndighet inrättas. En sådan myndighet bör ha en
klar vetenskaplig förankring, även om den delvis har att behandla andra
sidor av naturens skydd och vård.
Det statliga centralorganet bör alltså givas en fastare och mer bestämd
organisation än den av motionärerna föreslagna statliga nämnden. Det bör
vara sammansatt av sakkunniga, utsedda av Kungl. Maj :t och representerande
skilda sidor av svenskt natur- och kulturskydd. Dess sekretariat
bör ha kompetens att verkställa remitteringar. Innan det statliga organet
för naturens skydd och vård fattar sina beslut, böra ärendena ha remitterats
till i varje särskilt fall sakkunniga myndigheter, centrala eller lokala organisationer
eller enskilda personer, exempelvis till Vetenskapsakademien,
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959
Svenska naturskyddsföreningen, Domänstyrelsen, Lantbruksstyrelsen, Riksantikvarieämbetet,
Sveriges geologiska undersökning, Fiskeristyrelsen, Viltforskningsrådet,
Svenska jägareförbundet, Sveriges ornitologiska förening,
Samfundet för hembygdsvård, Svenska turistföreningen, Norrlands naturvärn
o. s. v. En verkligt arbetsduglig statlig naturskyddsorganisation kunde
effektivt bidraga till en klokare och mindre kortsiktig hushållning med
naturen.
Svenska naturskyddsföreningen, som vid tillkomsten av 1952 års lagstiftning
hörde till dem som förordade att den centrala ledningen av naturskyddet
anförtroddes riksantikvarieämbetet, anser nu att riktpunkten alltjämt
bör vara inrättandet av en självständig statlig naturvårdsmyndighet.
Den av motionärerna väckta frågan synes lämpligen böra lösas genom att
naturvårdsdelegationen ulbygges till en fastare sammansatt nämnd med
speciella uppgifter, t.ex. rådgivning vid översiktlig planering rörande vattenkraftexploateringen.
Nämnden bör anknytas till Kungl. Maj:ts kansli.
Föreningen, som samlar material för en revidering av naturskyddslagen i
vissa hänseenden, är ej nu beredd att närmare precisera önskemålen för en
dylik översyn. Föreningen anför bl. a.
Naturskyddslagen behandlar främst möjligheterna att bereda skydd åt
vissa mera märkliga delar av naturen, bl. a. gentemot en i framtiden tänkbar
exploatering. Gentemot en omedelbart hotande exploatering är den föga
verksam och den kan endast sällan användas för beredande av skydd åt än
så länge relativt alldagliga men typiska och just därför värdefulla naturtyper
och naturföremål. Det är just denna typiskt svenska natur som oftast
hotas av aktuella exploateringsåtgärder. För ett sådant aktivt arbete för
naturens skydd och vård, som föreningen vill verka för, saknas alltså i stor
utsträckning stöd i naturskyddslagen och ofta i lagstiftningen över huvud,
vilket föreningen anser vara ett allvarligt missförhållande.
Inom exempelvis vattenlagens område åstadkommer vattenkraftexploateringen,
vattenförorenande företag och torrläggningsföretag regelmässigt
naturvårdsproblem av ofta den allra största betydenhet. Föreningen har
för sin del 1955 framlagt utarbetat förslag om ändringar i vattenlagen, som
skulle avhjälpa några av de allvarligaste bristerna i fråga om möjligheten
att hävda naturvårdsintresset gentemot vattenkraftföretagen. I fråga om
vattenföroreningen har nyligen skärpta regler införts. Men även i fråga
om torrläggningsföretagen är i viss utsträckning nya regler påkallade. På
sistnämnda område saknas nämligen i ganska stor omfattning möjlighet
att göra den avvägning mellan motstående intressen som numera måste anses
vara självklart påkallad vid all exploatering.
Vad härefter angår tillämpningsföreskrifterna till naturskyddslagen, som
ävenledes beröres i motionen, föreligger för föreningens del icke något behov
av förtydligande. Föreningen är enligt tillämpningskungörelsen remissinstans
i naturskyddsärenden av alla slag och fungerar sålunda, med de
resurser som står till buds, såsom allmänt sakkunnigt naturskyddsorgan.
Så länge något statligt dylikt naturskyddsorgan ej finns, är betydelsen av
en sammanhållande institution uppenbar. Föreningen har sökt skaffa sig
tillgång till den erforderliga allsidiga sakkunskapen genom att till styrelsen
knyta representanter för olika statliga verk samt vetenskapsmän, andra
experter och representanter för intresserade organisationer.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 är 1959 13
Föreningen redogör härefter närmare för sin verksamhet och anför därvid
bl. a.
Samarbete med organisationer som utan att vara naturvårdsorgan är
intresserade av hithörande spörsmål har föreningen sökt ordna bl. a. genom
sitt förbundsråd. Samråd med centrala ämbetsverk, länsstyrelserna
och övriga intresserade har skett bl. a. genom årliga, omfattande och talrikt
besökta konferenser. Kontakter med olika delar av landet har föreningen
genom länsombud, minst ett i varje län, och ett hundratal lokala naturvårdsföreningar.
Beträffande den fördelning av arbetsuppgifterna som sker genom 19 §
tillämpningskungörelsen yttrar föreningen.
Den nuvarande ordningen har icke visat sig medföra någon kännbar
olägenhet i form av dubbelarbete. Vikten av ett mångsidigt belysande av
frågorna är uppenbar. I exempelvis vattenmålen, som visserligen faller under
naturskyddslagen endast i speciella fall, men som likväl som ovan
sagts i hög grad kommit att tillhöra de ärenden, som föreningen haft att
yttra sig i, har föreningen särskilt sökt att hävda behovet av skydd för
t. ex. fågelliv, fiske, flora och vegetation ur bl. a. naturvetenskapliga synpunkter.
Självfallet är emellertid att även landskapsbildens och bygdens
bevarande i övrigt måste upptagas till diskussion när föreningen som naturvårdsorgan
har att yttra sig. Så har också skett. Härvid har föreningens
lokala förbindelser varit av stort värde.---Av anförda skäl måste
föreningen bestämt motsätta sig en stympning av föreningens verksamhet
såsom allmänt sakkunnigt organ så länge ej ett minst lika arbetsdugligt
statligt organ trätt i verksamhet.
Den nuvarande organisationen bygger för föreningens vidkommande i
stor omfattning på frivilliga arbetsinsatser och är i viss mån bristfällig. I
motionerna framkastas att till förstärkande av naturskyddets organisation
skulle inrättas en ny nämnd.
För egen del vill föreningen framhålla, att den självklart finner det
vara synnerligen angeläget att ett statligt organ med erforderliga resurser
i personellt och ekonomiskt hänseende snarast tillskapas. Enligt föreningens
mening bör man som riktpunkt uppställa att det framdeles skall finnas
ett självständigt dylikt statligt organ — en naturvårdsmvndighet — som
måhända administrativt kunde knytas till en större institution. Men det
måste i så fall ha handlingsfrihet i förhållande till det större ämbetsverket.
Naturvårdsmyndigheten bör ha en sakkunnig nämnd till förfogande som
till stor del skulle fylla samma allmänna uppgift som föreningens styrelse
nu söker förvalta.---Föreningen håller före att naturvårdsdelegatio
nen
lämpligen kunde utbyggas till en fastare sammansatt nämnd som
knytes till Kungl. Maj :ts kansli, för rådgivning särskilt vid översiktlig planering
rörande vattenkraftexploateringen.
Enligt föreningens mening vore det däremot icke praktiskt lämpligt att
inrätta en större nämnd för övervakning av alla slags naturvårdsangelägenheter.
Nämnden skulle då få samma uppgift som nu tillkommer föreningens
styrelse. En så långt driven dubblering bör givetvis icke äga rum.---
Endast ett verkligt arbetsdugligt, statligt organ med viss fast anställd, högkvalificerad
personal och vid sidan av denna ett råd av frivilliga sakkunniga
skulle i detta hänseende kunna ersätta föreningen i dess allmänna
uppgifter.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1959
Vad som för övrigt framför allt fordras är att större anslag beviljas.
Om erforderliga medel anslås, kommer helt visst även utan någon ny nämnd
arbetet för aktiv naturvård att ta ökad fart. Föreningen är i stort behov
av att öka sin personal centralt, men även med lokalt verksamma konsulenter.
Därjämte bör man även bygga ut länsstyrelsernas naturskyddsråds
verksamhet. Naturskyddsråden står bygden nära, och de bör med bättre
tillgång på medel kunna uträtta åtskilligt. Vissa landsting lämnar bidrag
från 500 till 5 000 kronor för rådens verksamhet, men flertalet synes anse att
det är en statlig angelägenhet att svara för råden. Klarhet bör skapas på
detta område och en generösare anslagsgivning komma till stånd.
Kammarkollegiet, som vid tillkomsten av naturskyddslagen förordade
byggnadsstyrelsen som centralt naturskyddsorgan, anser att den tid som
naturskyddslagen gällt är för kort att motivera en allmän översyn av lagen.
Naturskyddets organisation fick emellertid i lagen en tämligen markerad
karaktär av provisorium. Detsamma gäller emellertid enligt kollegiet
också om motionärernas förslag i denna del. Naturskyddet torde så
småningom på samma sätt som fornminnesvården behöva stöd av en central
statsmyndighet. Naturskyddsföreningens ovan redovisade förslag om en
förstärkning av naturvårdsdelegationen och eu precisering av dess arbetsuPPgdter
anser kollegiet vara förtjänt av närmare övervägande. Då slutlig
ställning skall tagas till naturskyddsverksamhetens organisation torde
huvudalternativen alltjämt vara en fristående, central myndighet eller anknytning
till någon redan bestående myndighet. Kollegiet anför vidare.
Beträffande sistnämnda alternativ må här anmärkas att åtminstone ett
av de ämbetsverk som år 1951 avböjde att påtaga sig denna uppgift, nämligen
riksantikvarieämbetet, nu torde ha annan inställning till saken. Därest
riksantikvarieämbetet skall fungera som central myndighet för naturskydd
torde emellertid få förutsättas, att ämbetet organisatoriskt utbygges och
därvid tillföres sakkunskap på naturskyddets olika områden. Vidare må
anmärkas att vilkendera linjen som än väljes torde en fullständig koncentration
av centralförvaltningens befattning med naturskyddsfrågor ej
böra övervägas. Sålunda torde domänstyrelsens skogliga erfarenhet alltjämt
böra komma förvaltningen av nationalparkerna till godo. Likaså lärer
ändring ej böra ske i fråga om kammarkollegiets processuella företrädarskap
för naturskyddsintressen.
Beträffande motionärernas förslag att ombilda naturvårdsdelegationen
yttrar kollegiet ytterligare.
Förslagets skissartade karaktär lämnar kammarkollegiet i ovisshet huruvida
den rådgivnings- och upplysningsverksamhet, som nämnden skulle
bedriva, avses företrädesvis skola komma Kungl. Maj :ts kansli eller andra
till godo. Kollegiet ifrågasätter om väsentliga resultat komma att uppnås
med mindre nämnden utrustas med personal. Vidare torde böra beaktas
att det är angeläget att icke åt ett nytt natur skyddsorgan gives sådana
uppgifter att redan föreliggande splittring i fråga om naturskyddets organisation
ökas.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1959
15
Kollegiet framhåller att dess erfarenheter av naturskyddets nuvarande
organisation nära sammanhänger med kollegiets befattning med vattenmål.
I ett till Kungl. Maj:t av kollegiet den 23 december 1958 avgivet utlåtande
över en framställning av riksantikvarieämbetet om tillstånd att åtaga sig
förordnanden av vattendomstolarna att göra naturundersökningar av områden
som beröres av vattenregleringar, har kollegiet förordat en begränsad
och skyndsam utredning av former för tillgodoseende av naturskvddsintressen
i vattenmål.1 Utredningen borde befatta sig med sakkunnigorganen
och dessas verksamhet samt de bestämmelser i den vattenrättslisa lacstift
O
O
ningen, som utgjorde grundval för sakkunnigförordnanden men icke inbegripa
vattendomstolarnas tillåtlighetsprövning eller kammarkollegiets processuella
funktioner. Kollegiet framhåller slutligen att det icke kan dela
motionärernas mening att 19 § tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen
i och för sig skulle vara oklar eller sakligt otillfredsställande.
Länsstyrelsen i Västmanlands län, som tillhörde dem som på sin tid
tillstyrkte naturskyddsutredningens förslag i organisationsfrågan, säger sig
nu icke ha någon erinran mot vare sig en utredning om åtgärder som skulle
kunna innebära en förstärkning och samordning av det centrala naturskyddet
eller en allmän översyn av naturskyddslagstiftningen. Därvid bör beaktas
bl. a. regleringen av ersättningsfrågorna liksom även det regionala naturskyddets
organisation och verksamhetsformer. Det väsentligaste hindret
för ett aktivare naturskyddsarbete är dock enligt länsstyrelsens mening naturskyddets
otillräckliga ekonomiska resurser. Länsstyrelsen anför vidare
bl. a.
I fråga om de skador, utbyggnaden av vattenkraften åstadkommer, synes
mera verkningsfulla åtgärder i syfte att eliminera eller mildra skadeverkningarna
knappast kunna vidtagas genom tillämpning av naturskyddslagen.
Dessa problem torde väsentligen få angripas inom vattenlagstiftningens
ram.
Vad särskilt grusåsarna beträffar skänker förordnande jämlikt 21 § naturskyddslagen
endast ett svagt skydd mot en för landskapsbilden menlig
grustäkt. Med hänsyn till de stora ekonomiska intressen som härvidlag ofta
står på spel ställer det sig svårt för länsstyrelsen att med stöd av dylikt
förordnande vägra tillstånd till arbetsföretag av förevarande slag. Kronan
blir då som regel ersättningsskyldig, och det kan lätt bli fråga om avsevärda
belopp. En regelrätt fridlysning av en grusås eller ett parti därav ger
självfallet ett fullgott skydd. Men även här kommer ersättningsfrågan, och
därtill omedelbart, in i bilden. Enligt 17 § naturskyddskungörelsen åligger
det nämligen länsstyrelsen att, innan beslut fattas i ärende av beskaffenhet
att föranleda ersättnings- eller lösenskyldighet, förvissa sig om att
medel finnas tillgängliga att gälda ersättning eller lösen, som må komma i
1 Kungl. Maj:t har den 3 april 1959 lämnat riksantikvarieämbetets framställning utan åtgärd.
I motiveringen till beslutet åberopas att i ärendet upplysts att inom jordbruksdepartementet
överväges en utredning av vissa frågor som har samband med det spörsmål som framställningen
avser.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959
fråga. Dessförinnan torde det merendels bli erforderligt, att länsstyrelsen
föranstaltar om sakkunnig, opartisk undersökning och värdering av den
berörda grusförekomsten. När det sedan gäller att förvissa sig om huruvida
medel till ersättning finnas tillgängliga, lärer i allmänhet inga andra medel
än de, som för ändamålet anvisats över riksstaten, stå till buds. I
jämförelse med de ersättningsbelopp, vilka här kunna ifrågakomma, är
detta för hela riket avsedda anslag om ett par hundratusen kronor mycket
blygsamt och utsikterna till medelstilldelning i det särskilda fallet små. Vidare
synes det vara en rätt omständlig procedur, som föregår beskedet, om
sökt anslag helt eller delvis kan beviljas. Genom sitt beslut i medeltilldelningsfrågan
kan Kungl. Maj:t därjämte — för så vitt länsstyrelsen ej låter
frågan falla — i viss utsträckning, såsom i nedan åberopade fall ock skett,
föregripa den prövning enligt naturskyddslagen, som primärt ankommer på
länsstyrelsen. Det torde under alla omständigheter vara förklarligt, om en
länsstyrelse hesiterar inför en fridlysningsåtgärd, som skulle kunna ådraga
statsverket ersättningskrav på flera tiotusentals kronor.
En god belysning av svårigheterna att på detta område åstadkomma
något ur naturskyddssynpunkt positivt ger ett av länsstyrelsen den 30 april
1958 avgjort ärende rörande ifrågasatt fridlysning av en del av den s. k.
Enköpingsåsen. Efter en tidskrävande handläggning av ärendet kom man
här ej längre, än att ungefär halva delen av det ifrågasatta partiet kunde
fridlysas. Markägarna kunde i detta fall ej tillerkännas ersättning ens enligt
den opartiske sakkunniges värdering, varför de vid expropriationsdomstolen
ämnar väcka talan mot kronan om högre ersättningar.
I motionerna har icke omnämnts att Kungl. Maj :t i höstas tillkallat en
särskild sakkunnig att utreda frågan om uttagande av en speciell avgift
vid exploatering av grusförekomster. Om en sådan avgift införes, skulle
onekligen större möjligheter yppas för de naturvårdande organen att skydda
grusåsarna från en alltför långt gående förstörelse. Ett bättre sådant skydd
torde för övrigt även vara ett vattenvårds- och vattenförsörjningsintresse
av hög angelägenhetsgrad.
Svenska vattenkraftföreningen ställer sig positiv till tanken på en statlig
central naturvårdsmyndighet liksom till förslaget om en översyn av 19 §
tillämpningskungörelsen. Däremot anser föreningen frågan om en allmän
översyn av naturskyddslagstiftningen vara för tidigt väckt. Föreningen yttrar
bl. a.
De erfarenheter som vunnits under den tid naturskyddslagen varit i
kraft ge ej anledning till att frångå tanken på ett centralorgan. Bl. a. har
det i samband med handläggningen av vattenmål enligt föreningens mening
visat sig önskvärt att vattendomstolarna få tillgång till ett sakkunnigorgan
för naturvårdsfrågor. Uppgiften såsom centralt organ bör icke anförtros
någon enskild sammanslutning, utan ett sådant organ bör ha statlig anknytning.
Härigenom skulle erhållas en motsvarighet till vad som tillämpas i
frågor om inverkan av vattenkraftsutbyggnader och vattenregleringar på
fiske och isförhållanden, där Fiskeristyrelsen med Statens fiskeriförsök
samt Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut i ett stort antal
vattenmål inneha av vattendomstolarna meddelade sakkunnigförordnanden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje, lagutskottets utlåtande nr 23 nr 19,i!)
IT
Samfundet för hembygdsvård, som vid naturskyddslagens tillkomst ställde
sig positivt till förslaget om en central nalurskyddsmyndighet, intar
nu i själva huvudfrågan närmast en motsatt ståndpunkt. Samfundet förordar
däremot en samordning av skilda sakkunniga organ under naturvårdsdclegationen,
som bör erhålla vidgade befogenheter och en bredare
representation. Samfundet instämmer i yrkandet om en översyn av naturskyddslagen
(särskilt gäller delta 21 och 22 §§) och förslaget om en klarare
definition av de olika rådgivande organens uppgifter. Samfundet
erinrar slutligen om att de belopp som nu anslås till landskapsvård och
naturskydd är otillräckliga för de behov som föreligger.
Länsstyrelsen i Norrbottens län, som vid tillkomsten av naturskyddslagen
tillhörde dem som ej fann något egentligt behov föreligga av eu
central naturskyddsmyndighet, anser att frågan bör anstå. För naturskyddet
är det f. n. mest angeläget att erhålla ökade ekonomiska resurser. Länsstyrelsen
anför bl. a.
Den omfattande exploateringen av vattenkraftstillgångarna utgör här i
länet det allvarligaste hotet mot naturen. Särskilt sjöregleringarna medför
sålunda ofta en fullständig förändring av landskapsbilden. Även den under
de senare åren alltmer tilltagande täkten av grus och sand förorsakar
emellertid mångenstädes betydande skador.
På grund av att naturtillgångarna numera utnyttjas i betydligt större
utsträckning än tidigare är det uppenbart, att behovet av skyddsåtgärder
är stort. ------- För att lagstiftningen skall få åsyftad verkan erfordras
emellertid bl. a. att varje företag, som kan komma att väsentligt ändra
landskapsbilden, föregås av en omsorgsfull undersökning rörande företagets
inverkan på naluren och möjligheterna alt begränsa följderna därav.
Behovet av en sådan undersökning är f. n. måhända störst, när det gäller
att utnyttja vattenkraftstillgångarna. Kravet på en bättre samordning
av olika naturskyddsintressenters önskemål i samband med kraftverksbyggen
har också för kort tid sedan på riksplanet tillgodosetts genom den
s. k. naturvårdsdelegationen. De uppgifter, som anförtrotts delegationen,
överensstämmer i huvudsak med den verksamhet, som den av motionärerna
föreslagna statliga nämnden avses utöva. Något hinder synes icke föreligga
att delegationen jämväl undersöker förutsättningar för att en tidigare information
än vad nu är fallet lämnas nu ifrågasatta större företag. Frågan
om att tillskapa ett centralt statligt organ med uppgift att leda och övervaka
naturskyddsverksamheten synes med hänsyn härtill böra anstå, till
dess närmare erfarenheter vunnits av delegationens arbete. —- Länsstyrelsen
förutsätter att delegationen fortlöpande delger länsstyrelserna resultatet
av sin verksamhet.
En förutsättning för att naturskyddslagens intentioner skall kunna genomföras
är att hl. a. naturskyddsråden disponerar över medel för sitt
arbete. Detta är f. n. icke fallet. Länsstyrelsen anser det nödvändigt, att
den lokala expertisen har möjligheter att verkställa utredningar och utarbeta
förslag till lösningar av naturvårdsfrågor. Lokalkännedomen torde
nämligen vara av utomordentligt värde för eu rätt bedömning av förhållandena
i de enskilda fallen. Det naturskyddsråd, som 1954 bildades här
T—137 7 om liihang till riksdagens protokoll 1939. 9 saml. 3 ard. Nr 2 3
opaginerad Kontrollera mot PDF
IM Tredje lagutskottets uttalande in'' ''TI ar 1!tö9
i länet, liar också eu sammansättning, som gör att rådet i och för sig
måste anses vara mycket lämpligt för sina uppgifter. Rådet har emellertid
icke ens möjlighet att företaga resor till sådana platser, som berörs av
t. ex. en större grustäkt. Det är uppenbart, att olägenheterna härav är betydande.
Länsstyrelsen har också tidigare fäst Ivungl. Maj :ts uppmärksamhet
på detta förhållande. Sålunda hemställde länsstyrelsen i underdånig
skrivelse den 18 juli 1955, att 25 000 kronor måtte ställas till länsstyrelsens
förfogande för att tills vidare bestrida kostnaderna för naturskyddsrådet.
Framställningen, som i första hand var föranledd av utbyggnaden av Lilla
Lule älv, lämnades emellertid utan åtgärd.
Statens fritidsnämnd avstyrker motionerna. Nämnden anför bl. a.
Nämnden utgör »statens rådgivande organ i frågor rörande fritidens utnyttjande
till friluftsliv ävensom i frågor som därmed äga samband». Nämnden
är remissinstans och fungerar huvudsakligen som rådgivande organ
vid fördelning av anslag ur fonden för friluftslivets främjande. Under sin
snart tjuguåriga verksamhet har nämnden nära samarbetat med domänstyrelsen,
riksantikvarieämbetet och Svenska naturskyddsföreningen vid
förvärv och förvaltning av friluftsområden, med naturskyddsföreningen
även beträffande upplysning och propaganda i naturvårdsfrågor. Något
behov av ytterligare precisering av de skilda organens arbetsuppgifter har
därvid icke framträtt. Den av motionärerna föreslagna nämnden synes
främst avse behandling av frågor berörande naturskydd och icke praktiska
åtgärder för naturens utnyttjande som rekreationskälla. Fritidsnämnden
finner det i varje fall icke sannolikt att eu sådan på Naturskyddsdelegationen
baserad nämnd kan tjänstgöra som centralorgan i frågor berörande
friluftslivet. Huruvida det föreslagna centralorganet på naturskyddets område
kan fylla någon uppgift, som icke redan ingår i Svenska naturskyddsföreningens
verksamhet, undandrar sig fritidsnämndens säkra bedömande.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län avstyrkte vid tillkomsten av naturskyddslagen
inrättandet av eu central statlig naturskyddsmyndighet. Länsstyrelsen
ställer sig även nu avvisande till tanken härpå och anser att frågan
bör anstå. Länsstyrelsen anför bl. a.
Länsstyrelsen delar motionärernas åsikt att naturskyddslagstiftningen i
vissa avseenden har en alltför begränsad räckvidd. Särskilt kommer detta
till synes i den praktiska tillämpningen av naturskyddslagen.—• — -— Med
den utformning lagen f. n. har kan länsstyrelsen icke finna att behovet av
ett statligt centralorgan framträtt i någon högre grad såvitt angår detta län.
Om naturskyddslagen skärpes och medel ställes till förfogande i större omfattning
för naturskyddsändamål, kan givetvis ett större behov av ett samordnande
organ uppkomma. Med hänsyn till önskvärdheten av att statsförvaltningen
icke får alltför stor omfattning, bör enligt länsstyrelsens mening
frågan anstå tills ytterligare erfarenhet utvisar att behovet är
trängande.
Nordiska jämförelser
Enligt Danmarks gällande naturfredningslov av år 1937 har de naturskyddande
uppgifterna anförtrotts åt både regionala och centrala myndig
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.1 år 1959 19
heter. På det centrala planet finnes såväl beslutande som rådgivande myndigheter.
På det regionala planet handlägges naturskyddsärenden av 26
naturfredningsnaevn, en för varje amtsrådskreds. Nämnderna har tre ledamöter;
ordföranden skall vara domare och utses av statsministeriet, en ledamot
utses av amtsrådet, medan den tredje utses av den kommun som beröres
av ärendet. Nämnden är behörig att slutligt avgöra ärendet dels i de
fall då markägaren är nöjd, dels ock om ersättningen till denne ej bestämmes
till mer än 500 dkr. I övriga fall kan eller — i vissa fall
skall saken underställas det för riket gemensamma overfredningsmevnet,
som avgör saken såsom sista instans. Detta har sju medlemmar. Ordföranden
(f.n. professor i juridik) utses av statsministeriet, två ledamöter utses
av li0j ester et bland dess ledamöter, medan de fyra återstående utses av
folketinget. Uppkommer hos den centrala nämnden fråga om bestämmande
av ersättnings storlek, skall denna fråga hänskjutas för avgörande av eu
för riket central taksationskommission.
I statsministeriet, varunder naturfredningsväsendet lyder, finnes en
naturskijddskonsulent (f. n. civilingenjör). Vidare finnes ett centralt naturfredningsråd.
Detta är sakkunnigt och rådgivande organ till de beslutande
organen, nämnderna och statsministeriet, särskilt i fråga om ärenden av
naturvetenskaplig betydelse. Rådet har dessutom åtskilliga andra uppgifter;
sålunda skall det höras i ärenden som avser tillämpningen av den danska
motsvarigheten till den svenska strandlagen och är förvaltande myndighet
för de på vetenskaplig grund tillkomna reservaten. Rådet har sju ledamöter;
cn skall vara botanist, en zoolog, en geolog (dessa tre utses av undervisningsministeriet),
en skogskunnig (utses av lantbruksministeriet) och
cn arkitekt (utses — liksom de återstående två — av statsministeriet efter
förslag av Danmarks Naturfredningsforening).
I Finland finns sedan år 1923 eu lag om naturskydd. Enligt denna
skall såsom centralt statligt organ finnas en naturskgddsinspektör. Denne,
vilkens verksamhet är knuten till statens skogsforskningsanstalt, åligger att
övervaka och främja naturskyddet i vidsträcktaste mening. Han skall sålunda
bl. a. taga initiativ och lämna förslag till naturskyddsåtgärder, avgiva
yttranden till myndigheter, tillhandagå enskilda med råd, bedriva
propaganda, anmäla brott mot naturskyddslagen samt i vissa fall fullfölja
talan mot beslutande myndighets avgöranden (förordning den 2 oktober
1953).
Norge erhöll sin nu gällande Lov om naturvern år 1954. Enligt denna
skall finnas ett för riket centralt naturvernråd. Detta är ett rådgivande
organ, som har till uppgift att bistå myndigheterna vid lagens tillämpning.
I rådets instruktion (av den 23 oktober 1956) har rådet därjämte att avge
yttranden till kyrko- och undervisningsdepartementet såväl i ärenden som
hänskjutes till rådet som i ärenden vilka rådet självmant tar upp.
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 ar 1253
Utskottet
Det är endast sju år sedan vårt land fick sin första och ännu gällande
naturskyddslag. Det är därför för tidigt att uttala ett allmänt och sammanfattande
omdöme om lagens betydelse. Remissyttrandena och utskottets
egen erfarenhet ger dock underlag för vissa uttalanden om lagens verkningar.
Under senare år har man allmänt kunnat märka eu ökad förståelse
för skyddet och vården av den svenska naturen. Vid vägbyggen, planering
av bostadsområden och andra sådana företag beaktas landskapsvård och
naturskydd på ett helt annat sätt än som var vanligt för ett eller annat årtionde
sedan. I vilken utsträckning denna förändrade inställning kan gottskrivas
naturskyddslagen kan naturligtvis icke med bestämdhet fastslås;
dock torde det ej kunna förnekas att lagen i ej ringa mån här varit av
betydelse. EU glädjande tecken är också att sammanslutningar för naturskydd
av skilda slag blivit talrikare och livaktigare, liksom även att de stora
folkrörelserna ägnar ökat intresse åt dessa spörsmål.
Sedd ur ren naturskyddssynpunkt företer emellertid bilden även flera
negativa inslag. Utnyttjandet av landets naturtillgångar och ingreppen i
landskapsbilden har fått en omfattning och intensitet som aldrig tidigare.
Det räcker att peka på vattenkraftexploateringen, grustäkten och vägbyggandet.
Dessa verksamheter har endast i ringa mån påverkats av naturskyddslagen
eller övrig naturskyddslagstiftning. Här är icke platsen att
avväga exploatörens och naturskyddets oftast motstående intressen. Den
slutliga avvägningen måste — inom lagens ram — alltid ske under beaktande
av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall. Den ena utgångspunkten
hör därvid dock alllid vara naturskyddslagens programförklaring
att naturen såsom en nationell tillgång skall skyddas och vårdas.
Frågan blir då om naturskyddets nuvarande organisation gör det möjligt
alt föra naturskyddets talan på ett sådant sätt att det uppställda syftet
förverkligas. Enligt motionärernas mening är så icke fallet. De önskar därför
att ett statligt organ inrättas för denna uppgift.
Naturskyddets organisation är starkt splittrad. Såväl beslutande som
förvaltande, övervakande och rådgivande funktioner är sålunda fördelade
på ett flertal olika organ. Det säger sig självt att vården av naturen varken
kan eller bör organiseras som statsförvaltning i vanlig mening. Betydande
utrymme måste lämnas åt det enskilda initiativet. Utskottet är emellertid
ej helt övertygat om att den rådande organisationen är den mest ändamålsenliga;
detta gäller särskilt de övervakande funktionerna. Sådana omhänderhas
nu av kommunernas byggnadsnämnder, kammarkollegiet, riksantikvarien,
fiskeristyrelsen och statens vatteninspektion. Dessa ansvarar
emellertid endast för delar av området, och något centralt allmänt organ
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 År 1,9.5.9
21
för tillvaratagande av naturskyddets intressen i stort finnes icke. Vid naturskyddslagens
tillkomst ansågs tiden ännu icke mogen för inrättandet av
ett centralt naturskyddsorgan. Eu bidragande orsak torde därvid ha varit
svårigheten afl finna och organisera ett för uppgiften lämpligt organ. Såvitt
utskottet kan bedöma synes någon kritik knappast kunna riktas mot
de nuvarande naturskyddsorganens sätt att handha sina uppgifter. Tvärtom
kan det i många fall konstateras att just från deras sida, trots begränsade
resurser, utförts ett hängivet och betydelsefullt arbete. Som eu brist i
lagstiftningen måste det emellertid betecknas att naturskyddet vid den avvägning
av motstående intressen som sker inför den beslutande myndigheten
— bortsett från speciella områden, t. ex. vattenlagstiftningen — saknar
egen talesman. Vid naturskyddslagens tillkomst ställdes stora förväntningar
på det då nyinrättade institutet naturpark. Hittills har i landet
inrättats endast två naturparker. Under förarbetet till lagen uttalade
utskottet beträffande möjligheterna att i orört skick bevara särskilt vackra
vattenfall att något formellt hinder icke syntes möta att fridlysa sådana
som naturminnen (nr 28/1952 s. 84). Fridlysning av vattenfall har emellertid
enligt vad utskottet inhämtat icke förekommit någon enda gång. Det
är vidare påtagligt att nedskräpningen av naturen särskilt utefter vägarna
blivit mycket omfattande och visat sig svår att komma till rätta med. Förhållanden
som dessa, jämförda med naturskyddets allmänna situation just
nu, gör att det kan ifrågasättas om icke tiden nu är inne att inrätta en statlig
naturskyddsmyndighet.
Gentemot det senast förda resonemanget anföres måhända att den omständigheten
att naturskyddet i vattenlagstiftningen tilldelats en särskild
talesman visat sig alls icke utgöra någon garanti för att naturskyddets intressen
beaktas i tillräcklig utsträckning. Härpå kan svaras dels att vattenlagens
materiella innehåll är sådant att naturskyddsintresset där kommit
i efterhand, dels ock att naturskyddet utan egen talesman vid vattenkraftutbyggnaden
säkerligen skulle ha blivit ännu sämre tillgodosett än vad som
faktiskt skett.
Emot tanken på elt statligt naturskyddsorgan kan också anföras, att ett
sådant organ icke har stora möjligheter till någon mera betydelsefull insats,
så länge varje beslut om fridlysning i praktiken är beroende av att
statsmakterna anvisar medel till täckning av uppkommande ersättningskrav.
Under vart och ett av de senaste fyra budgetåren, inberäknat det löpande,
har i riksstaten till särskilda naturvårdsåtgärder anslagits 100 000
kronor. — I anledning av senast anförda betänkligheter må framhållas
dels att icke varje beslut om fridlysning eller annan åtgärd enligt naturskyddslagen
behöver medföra rätL till ersättning av allmänna medel, dels
ock att det ifrågasatta statliga naturskyddsorganets verksamhet enligt utskottets
mening icke bör få lamslås av brist på medel. Det senast sagda behöver
icke med nödvändighet innebära att riksstaten belastas med ytter
-
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 195!)
ligare anslag till naturskyddet. Utskottet erinrar sålunda om att hinder
ej torde möta att använda de enligt vattenlagen utgående regleringsavgifterna
för naturskyddsändamål (se prop. 31/1959 s. 33 och uttalanden av
utskottet, senast i utlåtande nr 5/1959 s. 19). Sedan det under föregående år
tillsatts en utredning om uttagande av exploateringsavgifter vid grus- och
stentäkter att användas för naturvårdande uppgifter (jfr utskottets utlåtande
nr 14/1958 A), synes man kunna räkna med att i framtiden ytterligare
medel skall kunna ställas till naturskyddets förfogande utan att riksstaten
belastas.
Utskottet anser sålunda att erfarenheterna från den tid naturskyddslagen
varit i kraft visar att tiden nu är inne att taga ställning till frågan om ett
statligt naturskyddsorgan skall inrättas. Frågan härom liksom spörsmålet
om ett sådant organs uppgifter och organisation synes böra närmare utredas
genom Kungl. Maj :ts försorg. I några frågor av mera principiell natur synes
emellertid redan nu vissa uttalanden böra göras.
En av de viktigaste frågorna är den vilka uppgifter ett statligt naturskyddsorgan
bör erhålla. Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen
ställer sig i och för sig positiva till förslaget om ett sådant organ
men anser att organets uppgifter bör vara av övervägande rådgivande natur
för att bereda i första hand vattendomstolarna tillgång till ett fristående
opartiskt sakkunnigorgan. Motionärerna liksom flertalet remissinstanser har
dock utgått ifrån att ett statligt naturskyddsorgan bör ha huvudsakligen
övervakande funktioner. Behovet av liksom även bristen på fristående sakkunskap
i vattenmålen synes obestridlig. Utskottet är emellertid ej övertygat
om att detta nödvändigtvis är en statlig uppgift eller att frågan är så
angelägen att den påkallar en omedelbar lösning. Däremot torde böra närmare
utredas huruvida man på naturskyddets område utan olägenhet längre
kan undvara ett statligt organ med övervakande funktioner. Ett sådant
organ synes i allmänhet icke böra inkräkta på redan bestående organs
uppgifter men synes ej heller böra vara begränsat enbart till naturskyddslagens
tillämpningsområde. Organets huvuduppgift synes böra vara att
taga initiativ samt föra naturskyddets talan inför beslutande och förvaltande
myndigheter.
Av mindre vikt ehuru icke betydelselös är frågan om det ifrågasatta naturskyddsorganets
organisation. I förarbetena till naturskyddslagen liksom
i förevarande ärende föreligger en rik provkarta på skilda möjligheter.
Utskottet hyser •viss sympati för tanken att det tänkta organet organiseras
såsom en för riket gemensam nämnd, representerande naturskyddets olika
sidor. En sådan nämnd bör samarbeta med redan befintliga organ och institutioner
samt själv vara utrustad med erforderlig personal. Verksamheten
synes i huvudsak böra bedrivas centralt. Dock synes böra övervägas om
icke vissa slag av uppgifter lämpligen kan anförtros länens naturskyddsråd.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.''? år 1959
23
Beträffande spörsmålet om det tänkta organet i organisatoriskt avseende
skall göras fristående eller anknytas till något bestående verk synes
svårigheten att finna en ändamålsenlig lösning icke böra överdrivas. Väljes
utvägen med anknytning till ett bestående organ, kan det framhållas att
verk som riksantikvarieämbetet och kammarkollegiet redan nu handhar
motsvarande naturskyddsuppgifter inom begränsade lagstiftningsområden
och sålunda har en icke obetydlig erfarenhet av just den sida hos naturskyddet,
varåt det ifrågasatta organet synes främst böra ägna sig.
Motionärerna föreslår att organets befogenheter blir av rådgivande art
och anförtros åt naturvårdsdelegationen. Denna, som kan sägas vara en
halvofficiell institution med speciella uppgifter på vattenkraftexploateringens
område, synes dock, med allt erkännande av betydelsen av dess hittillsvarande
verksamhet, såvitt utskottet kan bedöma knappast vara ägnad att
utgöra kärnan i ett statligt organ för en allmän tillsyn av naturens skydd
och vård.
Motionärerna önskar också få till stånd en ökad precisering av de
uppgifter som enligt 19 § tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen
åvilar där omförmälda utredande och rådgivande organ. Bland de remissinstanser
som yttrat sig i detta spörsmål är meningarna delade. Därest
varje organs verksamhetsområde fullständigt avgränsades, något som i och
för sig knappast är möjligt, skulle den nu föreliggande möjligheten att få
ett visst naturskyddsärende belyst av flera olika sakkunnigorgan sannolikt
minska liksom också möjligheten att bland flera tänkbara organ utvälja
den i ett givet fall mest lämpliga. Härtill kommer att ett inrättande av en statlig
naturskyddsmyndighet synes böra medföra en översyn av naturskyddets
organisation över huvud taget. Utskottet har därför ej övertygats om
behovet av en särskild reform på just denna punkt.
Slutligen har motionärerna föreslagit en allmän översyn av naturskyddslagen.
Några remissinstanser har förklarat sig intet ha att erinra mot
en sådan översyn. Flertalet är emellertid av motsatt mening eller berör
icke frågan närmare. Flera av dem som yttrat sig anser att det viktigaste
är att mera pengar anslås åt naturskyddet. Naturskyddets för närvarande
mest vitala frågor har utskottet redan berört. Det är mest angeläget att
dessa snarast får en positiv lösning. Vad motionärerna i förevarande del
anfört synes därför enligt utskottets mening icke böra medföra någon särskild
åtgärd av riksdagen. Eftersom emellertid naturskyddslagstiftningen,
fattad i vidsträcktaste mening, även till sitt rent materiella innehåll visat
sig icke vara så verksam man tidigare haft anledning att räkna med,
förutsätter utskottet att Kungl. Maj:t med största uppmärksamhet följer
utvecklingen på förevarande område.
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1959
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen i anledning av motionerna I: 43 och II : 51
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att frågan om naturskyddets
organisation måtte utredas; samt
B. att samma motioner för övrigt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 10 november 1959
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Göran Karlsson, Georg
Carlsson, Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Alexanderson och Åke Larsson;
från andra kammaren: herr Levin, fru Torbrink, herrar Persson i
Tandö, Stiernstedt, Nyberg, Nilsson i Östersund, Grebäck och Bengtsson i
Göteborg*.
5 Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Sthlm 1959. K. L. Beckmans Boktr.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.