Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut, dels ock i ämnet väckta motioner.

1959-11-17 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1959:25, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

1

25

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om förlängning av tiden för vissa servitut,

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 oktober 1959 dagtecknad proposition, nr 167, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

lag om förlängning av tiden för vissa servitut

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

År servitut, som innefattar rättighet till skogsfång eller mulbete och som

gäller till förmån för fastighet inom Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens eller Norrbottens län, begränsat till viss tid, minst femton

år, eller till fastighetsägarens livstid, och utgår giltighetstiden före den

1 januari 1970, skall servitutet likväl bestå intill nämnda dag. Förlängning

av servitutstiden inträder dock ej med mindre servitutet alltjämt utövas och

den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, är taxerad såsom jordbruksfastighet.

Ej heller förlänges tiden, om servitutet tillkommit eller blivit på

angivet sätt tidsbegränsat först efter den 31 december 1946.

2 §.

Tillskyndas genom förlängningen av servitutstiden den av servitutet besvärade

fastigheten olägenhet av någon betydelse, är denna fastighets ägare

berättigad till ersättning därför av ägaren av den fastighet, till vars förmån

servitutet gäller.

Ersättningsfrågor prövas av särskild nämnd. Anspråk på ersättning skall,

vid talans förlust, framställas hos nämnden inom ett år från det förlängningen

inträtt.

3 §•

Nämnd varom sägs i 2 § skall bestå av tre ledamöter och tillsättas för

område som Konungen bestämmer. Ledamöterna, av vilka en tillika skall

vara ordförande i nämnden, utses av Konungen. För envar av ledamöterna

förordnas en suppleant.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 25

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

Har inom nämnden var ledamot sin mening och kunna ej två meningar

sammanjämkas, skall ordförandens gälla.

Mot nämndens beslut må talan icke föras.

4 §.

Ersättning till nämndens ledamöter skall utgå enligt de grunder Konungen

fastställer och gäldas av allmänna medel.

5 §.

Sedan tre månader förflutit från det nämnden meddelat beslut, skall efter

överexekutors förordnande beslutet gå i verkställighet lika som domstols

lagakraftägande dom.

6 §•

Utöver vad i 2—4 §§ är stadgat skola beträffande nämnden bestämmelserna

i lagen den 14 juni 1929 om skiljemän i tillämpliga delar gälla.

7 §•

Då servitutstid förlängts i enlighet med vad i denna lag sägs, skall servitutet

gälla som om inteckning till säkerhet därför beviljats den dag, från

vilken förlängningen är att räkna. Skall den fastighet som besväras av servitutet

säljas i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall servitutet upptagas

i den i 107 § samma lag omnämnda förteckningen, därest det blivit

anmält till auktionsförrättaren eller eljest är för honom känt.

8 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960 och avser även servitut som

på grund av lagen den 6 december 1946 (nr 741) om förlängning av tiden

för vissa servitut eller eljest gäller intill den dagen. Har ersättning i anledning

av förlängning som skett enligt 1946 års lag bestämts att utgå i

form av avgäld, skall beslutet därom lända till efterrättelse jämväl med avseende

å förlängning enligt förevarande lag, där ej den jämlikt 3 § tillsatta

nämnden på ansökan av sakägare föreskriver annat. Dylik ansökan skall,

vid talans förlust, göras inom ett år från det den nya förlängningen inträtt.

I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av

propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 527 av herr

Nilsson, Ferdinand, m. fl., och i andra kammaren nr 6381 av herr Eriksson i

Bäckmora. I motionerna, som är likalydande, föreslås »att vid förlängning

av lag om giltighet av vissa skogs- och betesservitut fastigheternas behov av

att rättigheterna bevaras beaktas i enlighet med vad i motionen sägs; samt

att avstyckningar som nu äro berättigade till servituten och för vilka de

äro av värde icke på grund av taxeringsmyndigheternas beslut (omtaxering

till s. k. annan fastighet) berövas sin rätt och bringas i sämre ställning».

1 Motionen i sin helhet tryckt bland första kammarens motioner.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

Propositionens tillkomsthistoria och huvudsakliga innehåll

I anledning av de vid vårsessionen av årets riksdag väckta motionerna

1:42 och II: 55 samt I: 331 och II: 121 hemställde utskottet i utlåtande den

17 mars 1959 (nr 11), att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att riksdagen förelädes förslag till lag om fortsatt giltighet av vissa

skogsservitut i enlighet med vad utskottet i utlåtandet därom anfört. Utskottets

hemställan bifölls av riksdagen i skrivelse den 10 april 1959 (nr

144).

Med anledning av vad sålunda förekommit framlägges i propositionen förslag

till lag om förlängning av tiden för vissa servitut. Förslaget avser sådana

skogsfångs- och mulbetesservitut i Norrland, som är begränsade till

viss tid, minst 15 år, eller till servitutshavarens livstid. Enligt lag den 6

december 1946 skall, om den bestämda giltighetstiden för dylikt servitut utgår

under något av åren 1947—1959, servitutet likväl bestå till den 1 januari

1960. Detsamma gäller där servitutstiden utgått under något av åren 1940—

1946 men servitutsrättigheten det oaktat alltjämt utövades vid 1946 års utgång.

I den nu föreslagna lagen stadgas att dessa servitut och andra sådana,

vilkas giltighetstid kommer att utlöpa före 1970, skall gälla intill den 1 januari

1970. Undantag göres emellertid bl. a. för fall där servitutet inte längre

utövas eller den servitutsberättigade fastigheten inte är taxerad som jordbruksfastighet.

Förslaget innehåller vidare bestämmelser om ersättning

m. m. i nära anslutning till 1946 års lag.

1946 års lagstiftning

Lagen den 6 december 1946 (nr 741) om förlängning av tiden för vissa

servitut har sin upprinnelse i en inom den år 1943 tillsatta norrlandskommittén

verkställd utredning om de norrländska ägostyckningsinnehavarnas

levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser.

Lagen avser sådana skogsfångs- och mulbetesservitut inom de fem norrlandslänen,

som är begränsade till viss tid, minst 15 år, eller till servitutshavarens

livstid. Utgår den bestämda giltighetstiden för dylikt servitut under

något av åren 1947-—1959, skall enligt lagen servitutet likväl bestå intill den

1 januari 1960 (1 § första stycket). Detsamma gäller där servitutstiden utgått

under något av åren 1940—1946, men servitutsrättigheten det oaktat alltjämt

utövades vid 1946 års utgång (1 § andra stycket). Tillskyndas genom förlängningen

av servitutstiden den besvärade fastigheten olägenhet av någon betydelse,

skall ersättning utges av servitutshavaren. Ersättningsfrågor prövas

av särskild nämnd. Anspråk på ersättning skall framställas hos nämnden

inom ett år från det förlängningen inträtt (2 §). Nämnden skall bestå av tre

ledamöter, vilka alla utses av Kungl. Maj :t. Dess beslut får ej överklagas

(3 §). Ledamöterna erhåller ersättning av allmänna medel (4 §). Då servitutstid

förlängts enligt lagens bestämmelser, skall servitutet gälla som om

det intecknats den dag från vilken förlängningen är att räkna (7 § första styc
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

ket). Servitutet kan ej bringas att helt eller delvis upphöra genom medgivande

av servitutshavaren, om icke medgivandet godkänts av domstol. Sådant

godkännande får meddelas endast i tre fall, nämligen 1) om servitutet

ersättes med annat för innehavaren lika fördelaktigt servitut, 2) om servitutet

ersättes med äganderätt till område, som kan sammanläggas med den

servitutsberättigade fastigheten och som motsvarar servitutsförmånen, samt

3) om eljest servitutets upphörande är av väsentlig betydelse för den belastade

fastigheten och till gagn för ortens näringsförhållanden samt åtgärden

icke äventyrar vissa fordringsägares rätt (7 § andra stycket jämfört

med 7a § lagen den 14 juni 1907 om servitut).

Kungl. Maj :t har med anledning av lagen tillsatt tre så kallade servitutsnämnder,

nämligen en för Norrbottens län, en för Västerbottens län

och en för de övriga berörda länen. Jämlikt kungörelse den 6 december

1946 (nr 743) kan statsbidrag utgå till gäldande av ersättning enligt lagen.

Sådant statsbidrag har emellertid icke utgått i något fall.

Senare förslag och yttranden

I en till jordbruksdepartementet inkommen framställning av den 23 maj

1953 berörde Riksförbundet Landsbygdens folk de ifrågavarande slagen av

servitut. Förbundet ansåg, att man borde eftersträva att av norrländska ägostyckningslotterna

skapa bärkraftiga enheter, förslagsvis genom komplettering

med skog eller med annan lämplig mark.

Framställningen överlämnades till 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning

och behandlades i dess betänkande »Jordbruks förstärkande

med skog» ( SOU 1957: 8 s. 240 ff.). Utredningen föreslog sådan ändring av

1 § 1946 års lag, att de däri åsyftade servituten skulle komma att gälla till

den 1 januari 1970. Över betänkandet avgavs ett stort antal remissyttranden.

Flertalet remissorgan berörde dock icke närmare ifrågavarande del av

betänkandet. De som yttrade sig tillstyrkte i allmänhet utredningens förslag

eller lämnade det utan erinran. Endast en remissinstans (överlantmätaren

i Gävleborgs län) avstyrkte förslaget helt. Lantmäteristyrelsen ifrågasatte

om icke förlängningen borde kunna begränsas att avse allenast servitut,

som utövats under tioårsperioden 1950—1960 samt den 1 januari 1960

gällde till förmån för fastigheter som var bebyggda, taxerade som jordbruksfastighet

och brukade av ägaren.

I en till jordbruksdepartementet inkommen framställning av den 19

februari 1959 har Riksförbundet Landsbygdens folk bl. a. anhållit att giltighetstiden

för ifrågavarande servitut mätte utsträckas till den 1 januari

1970.

I de inledningsvis omnämnda motionerna I: 42, II: 55, I: 331 och II: 121

till vårsessionen av årets riksdag hemställdes, såvitt nu är i fråga, om åtgärder

för förlängning av den i 1946 års lag föreskrivna giltighetstiden.

Över motionerna inhämtades yttranden från 1954 års fastighetsbildningskommitté,

från servitutsnämnden för Gävleborgs, Västernorrlands och Jämt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959 5

lands län samt från ordföranden i servitutsnämnden för Västerbottens län.

Fastighet sbild ning skommittén betonade att en förlängning av servituten i

och för sig ej var eftersträvansvärd, enär de allvarligt kunde försvåra en rationell

skogsvård och även lägga hinder i vägen för en önskvärd omarrondering.

Förlängning borde därför underlåtas, om de sociala olägenheterna av

servitutens upphörande på annat sätt kunde motverkas. Kommittén motsatte

sig icke förslaget. Övriga remissinstanser tillstyrkte motionerna.

Tredje lagutskottet anförde i sitt förutnämnda utlåtande över dessa motioner,

såvitt nu är i fråga, följande.

Det är allmänt omvittnat att såväl betesservituten som skogsfångsservituten

är till hinder för ett efter moderna principer drivet skogsbruk. Denna

uppfattning delas av utskottet. Å andra sidan torde det vara obestridligt

att, även om en del av skogsservituten numera ej har samma betydelse för

servitutshavaren som förut — utskottet avser då närmast sådana fall där

den berättigade fastigheten övergivits och står obebodd — många av dessa

servitut — tidsbegränsade eller ej — alltjämt är av icke oväsentlig betydelse

för servitutshavarens utkomstmöjligheter.

Utskottet finner ej anledning att i detta sammanhang närmare uppehålla

sig vid spörsmålet hur denna fråga på lång sikt bör lösas, särskilt som detta

f. n. utredes dels inom lagberedningen, dels inom 1954 års fastighetsbildningskommitté

och båda utredningarna nu befinner sig i slutskedet av sitt

arbete. Mot bakgrunden av att det nu ter sig möjligt att inom en icke alltför

avlägsen framtid uppnå en mera slutgiltig lösning av det problem som

skogsservituten utgör, anser utskottet det icke vara följdriktigt att nu ej

fullfölja de syften som bär upp 1946 års lag. Ej minst för servitutshavarna

skulle det säkerligen komma att te sig svårförståeligt om deras genom lag

förlängda rättigheter nu skulle upphöra utan att möjlighet till kompensation

i en eller annan form bereddes dem. Utskottet anser det därför motiverat

att en viss fortsatt förlängning sker. Eftersom glesbygderna f. n. kontinuerligt

avfolkas och belesgången i skogen oavbrutet minskar, synes de

ekonomiska konsekvenserna av en fortsatt förlängning av de tidsbegränsade

skogsservituten bli mindre omfattande än vid tiden för tillkomsten

av 1946 års lag. Å andra sidan kan man i det sammanhanget ej bortse

från att den avtalade giltighetstiden för ett icke obetydligt antal tidsbegränsade

skogsservitut kommer att utgå under 1960-talet.

Frågan i vilka fall, på vilket sätt och för vilken tid en fortsatt förlängning

skall ske måste i det nu uppkomna läget, yttrade utskottet vidare, bli

beroende av hur problemet om skogsservituten slutgiltigt kommer att lösas.

Med tanke på syftet med ej blott 1946 års lag utan även riksdagens skrivelse

den 16 mars 1948 (nr 83) — vari bl. a. behandlades väckt fråga

om att man beträffande möjligheten att få servitut, innefattande rätt att

taga vindfallen eller torr skog, ändrat till att avse även annat virke skulle

likställa tidsbegränsade och andra servitut — syntes det utskottet uteslutet

att därvid icke beakta också de till tiden begränsade servituten. Utskottet

anförde vidare.

På grund av vad särskilt lantmäteristyrelsen och fastighetsbildningskommittén

anfört---, anser utskottet det böra närmare övervägas om för
längningen

bör göras generell eller begränsas till vissa kategorier av servitut.

Utskottet står ej främmande för tanken att man från förlängning bör

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

kunna undantaga t. ex. sådana servitut som icke utnyttjas eller av annan

anledning kan antagas sakna egentlig betydelse för den berättigade fastigheten.

över huvud taget bör man vid en ny lagstiftning — under fasthållande

av huvudsyftet med 1946 års lag — beakta de erfarenheter som vunnits

vid densammas tillämpning och i övrigt taga nödig hänsyn till de ändringar

i förhållandena som gjorts sedan lagens tillkomst. Även spörsmålet om den

tid som förlängningen skall avse synes böra närmare övervägas. Då det knappast

är troligt att en slutgiltig lösning av problemet om skogsservitutens

framtida ställning kan vinnas under de närmaste tio åren synes en förlängning

icke böra omfatta kortare tid. Den bör ej heller göras längre än sakens

beskaffenhet kräver. Förlängningen synes böra omfatta ej blott sådana servitut

som omfattas av 1946 års lag, utan även sådana som eljest skulle upphöra

under den föreslagna lagens giltighetstid. Skäl att förlänga giltighetstiden

för servitut som tillkommit efter ikraftträdandet av 1946 års lag synes

däremot ej föreligga.

Departementschefen

Vid tiden för tillkomsten av 1946 års lagstiftning uppskattades antalet

tidsbegränsade skogsfångs- och mulbetesservilut i Norrland till minst 2 000,

huvudsakligen koncentrerade till vissa socknar i Västernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län. De besvärade fastigheterna tillhörde i de

tre sydliga norrlandslänen i ganska stor utsträckning jordbrukare och andra

enskilda personer, medan de däremot i de två nordliga länen mestadels

ägdes av bolag. Större delen av de berättigade fastigheterna utgjorde ofullständiga

jordbruk eller stödjordbruk, tillkomna genom ägostyckning eller

avsöndring samt ägda och brukade av personer i mycket knappa ekonomiska

omständigheter. Lagstiftningen motiverades också med att dessas redan

bekymmersamma ställning kunde ytterligare förvärras genom servitutens

upphörande. Samtidigt uttalades emellertid att servituten borde på längre

sikt avvecklas i anslutning till yttre rationalisering av fastighetsbeståndet.

Rationaliseringsverksamheten har emellertid inte fortskridit i sådan takt

som 1946 års lagstiftare förutsatte, och tiden för servitutsförlängningen

framstår nu som alltför knappt tillmätt. Å andra sidan har de förhållanden,

som påkallade lagstiftningen, sedermera ändrats i skilda hänseenden. Med

hänsyn till den fortgående avfolkningen av glesbygderna måste antagas

alt ett stort antal servitutshavare inte längre brukar och bebor sina gårdar.

Utvecklingen torde vidare ha medfört att många servitutshavare, ehuru de

stannat kvar på gården, likväl nedlagt jordbruksdriften eller åtminstone

kreatursskötseln. I andra fall har gården genom yttre rationalisering försetts

med egen skog i erforderlig omfattning. Betesgången i skogsmark har

efterhand i stor utsträckning avvecklats. Även de, som alltjämt behöver

och utnyttjar sina servitut, har i sin mån blivit delaktiga av den allmänna

standardhöjning som ägt rum under senare tid. Medan servituten sålunda

oavbrutet förlorat i betydelse för servitutshavarna, har olägenheterna av

dem blivit alltmer framträdande. Från sakkunnigt håll har starkt understrukits

hur dessa servitut allvarligt hindrar såväl rationellt skogsbruk som arron
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

7

deringsförbättringar i skogsmarken. Det kan inte heller förnekas att servituten

i en del fall är ägnade att konservera jordbruk av den beskaffenhet,

att deras fortsatta bestånd mindre väl överensstämmer med den under riksdagens

vårsession beslutade målsättningen för rationaliseringsverksamheten.

Med hänsyn till det anförda kunde det ligga nära till hands att -— såsom

också 1954 års fastighetsbildningskommitté i första rummet tillstyrkt —

överväga huruvida inte de sociala olägenheter, som skulle kunna drabba

vissa bygder om de förlängda servitutstiderna finge utlöpa vid instundande

årsskifte, lämpligen kunde motverkas annorledes än genom en ny

tidsförlängning. Riksdagen har emellertid i sin skrivelse till Kungl. Maj :t

klart uttalat sig till förmån för sistnämnda alternativ. Det torde också

utan vidare stå klart att en tidsförlängning erbjuder vissa fördelar som

knappast kan vinnas på annat sätt.

Då jag således nu förordar att de ifrågavarande servitutsrättigheterna —

med vissa inskränkningar till vilka jag återkommer i det följande — får

gälla ytterligare ett antal år, vill jag dock understryka att detta självfallet

inte innebär något ställningstagande till frågan, hur problemet med skogsservituten

slutligt bör lösas, och under inga förhållanden får tolkas som

någon utfästelse om att för rättigheterna skall utgå kompensation vid en

eventuell avveckling. Såsom framhållits av överlantmätaren i Västernorrlands

län är antalet skogsservitut så stort att redan på grund härav vederlag

i mark är uteslutet för många av dem. Med dessa påpekanden har

jag velat förebygga att servitutshavarna till följd av ogrundade förhoppningar

om framtida skogstilldelning undandrar sig att medverka i den

pågående strukturrationaliseringen. Det är också angeläget att lantbruksnämnderna

i sin rationaliseringsverksamhet inriktar sig på sådana lösningar

att skogsservituten successivt blir överflödiga.

Redan vid tillkomsten av 1946 års lag dryftades den vid remissbehandlingen

ånyo aktualiserade frågan, huruvida förlängningen borde genomföras

efter individuell prövning av fallen eller direkt genom föreskrift i lagen.

De skäl, som talade för det senare alternativet, synes alltjämt väga tyngst.

Däremot torde nu vara motiverat alt från den generella förlängningen undantaga

vissa kategorier av servitut. De nackdelar, som är förknippade med

servituten och som i jämförelse med dessas värde för innehavarna blivit alltmera

accentuerade, utgör starka skäl för en sådan begränsning. Ä andra sidan

riskeras att dylika undantag leder till tvistigheter om lagens tillämplighet

på olika fall och skapar osäkerhet om rättsläget. Det är därför av vikt

att göra undantag endast för sådana fall, vilkas förhandenvaro låter sig konstateras

utan större svårighet. Att utmönstra alla de servitut, vilkas värde

står i missförhållande till nackdelarna, torde därför vara ogörligt. Däremot

synes en framkomlig väg ha anvisats av lantmäteristvrelsen i dess förslag

att begränsa förlängningen till att avse servitut, vilka utövats under tioårsperioden

1950—1960 samt den 1 januari 1960 gäller till förmån för fastigheter

som är bebyggda, taxerade som jordbruksfastighet och brukade av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

ägaren. Vad först beträffar utövningen torde man, i viss anslutning till utformningen

av nuvarande 1 § andra stycket, lämpligen kunna såsom förutsättning

för förlängning resa kravet att rättigheten alltjämt stadigvarande

utövas då förlängningen står för dörren. En bestämmelse av sådan innebörd

lärer bland annat medföra att ett stort antal mulbetesservitut utlöper. Ett

tillfälligt avbrott i tillgodogörandet av servitutsförmånerna medför givetvis

inte att utövningen skall anses ha upphört. Något krav på alt den servitutsberättigade

fastigheten skall vara bebyggd torde med hänsyn till bland

annat rådande sambruksförhållanden knappast böra uppställas. Däremot

finner jag lämpligt fordra att fastigheten vid förlängningens inträde är taxerad

såsom jordbruksfastighet. Vad slutligen angår lantmäteristyrelsens förslag

att såsom ytterligare förutsättning för förlängning kräva alt fastigheten

brukas av ägaren, talar måhända vissa skäl för en sådan begränsning.

Å andra sidan torde en bestämmelse härom vara ägnad att medföra oklarhet

och kanske stötande konsekvenser i exempelvis sådana fall, där fastigheten

tillhör dödsbo eller ägaren på grund av framskriden ålder överlämnat brukningen

till en son. Med hänsyn härtill vill jag inte biträda detta förslag. —

I enlighet med tredje lagutskottets uttalande torde förlängningen inte böra

avse servitut som tillkommit efter år 1946. Detsamma synes böra gälla

sådana eventuellt förekommande äldre servitut som först efter 1946 blivit

tidsbegränsade. Å andra sidan bör, såsom utskottet förordat, förlängningen

omfatta jämväl servitut vilkas giltighetstid utlöper efter ingången av år

1960.

Valet av tidrymd för den nya servitutsförlängningen beror på utsikterna

för rationaliseringsverksamhetens fortskridande. Det är givetvis vanskligt

att bedöma inom vilken tid det ifrågavarande fastighetsbeståndet kan genom

inbördes sammanslagningar och annorledes ha nått sådan rationaliseringsgrad

att servituten i stort sett spelat ut sin roll. De för verksamheten

närmast ansvariga ämbetsverken har inte haft något att erinra mot föreliggande

förslag om en förlängning till år 1970. Skulle det då finnas påkallat

med ytterligare en förlängning, torde en sådan vara att föredraga

framför att nu låsa fast dessa i flera hänseenden olägliga servitut vid en

alltför lång tid. Jag förordar därför en förlängning till den 1 januari 1970.

Eftersom statsbidrag till gäldande av ersättning enligt 1946 års lag inte

utgått i något fall, synes anledning saknas att införa motsvarande bidragsmöjligheter

med avseende å den nya förlängningen. Som följd av att statsbidrag

inte kan påräknas torde servitutshavare, vilken finner förlängningen

ofördelaktig med hänsyn till dess ekonomiska konsekvenser, böra få möjlighet

att helt eller delvis avstå från servitutet. Såsom framhållits av länsstyrelsen

och överlantmätaren i Västernorrlands län talar även andra vägande

skäl för att sådan möjlighet öppnas. Med hänsyn härtill föreslår jag

att den i 7 § andra stycket stadgade inskränkningen i avtalsfriheten på

detta område inte skall gälla i fråga om den nya förlängningen.

Inom servitutsnämnderna synes ha utbildat sig den praxis, att ersättning

bestämmes till årliga belopp för faktiskt utnyttjade servitutsförmå
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

9

ner. En sådan praxis förefaller också lämplig för flertalet fall men torde

likväl inte böra, såsom blivit ifrågasatt, lagfästas som enda möjliga tillvägagångssätt.

Engångsersättning kan vara motiverad, om till exempel ett

servitut hindrar en lönsam omarrondering så att förlängningen oberoende

av servitutets utnyttjande medför olägenhet av betydelse. Med tanke bland

annat på sådana undantagsfall anser jag den nuvarande allmänt hållna

ersättningsregeln böra bibehållas. Däremot synes i övergångsbestämmelserna

böra föreskrivas att redan meddelat beslut om periodisk ersättning

skall lända till efterrättelse jämväl med avseende å den nya förlängningen,

om inte nämnden föreskriver annat. Dylik föreskrift bör kunna påkallas av

vardera parten inom den tid som är stadgad för framställande av anspråk

på ersättning.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats

förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut. Avvikelserna från

1946 års lag kommer till uttryck i 1 § och däri att 7 § saknar motsvarighet

till nuvarande andra stycket. Bortsett från smärre redaktionella jämkningar

överensstämmer förslaget i övrigt med 1946 års lag. Särskilt må framhållas

att enligt båda lagarna servitutsnämnd har att pröva endast ersättningsfrågor

och att det sålunda ankommer på domstol att pröva eventuell

tvist om beståndet av ett servitut. Vidare må anmärkas att servitut, vars

giltighetstid förlängts enligt såväl den äldre som den föreslagna lagen, kommer

att på grund av 7 § i förslaget gälla som om det intecknats först vid

inträdet av den nya förlängningen. Ikraftträdandet av den föreslagna lagen

bör avpassas så, att en omedelbar förlängning sker av tiden för de intill den

1 januari 1960 gällande servituten.

Lagr ad sb ekandlingen

Sedan Kungl. Maj :t den 25 september 1959 beslutat inhämta lagrådets

utlåtande över ett i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden samma dag

intaget lagförslag, har sådant utlåtande avgivits den 13 oktober 1959. Lagrådet

har därvid närmare uppehållit sig endast vid 1 och 7 §§ i lagförslaget.

Lagrådet har icke förordat någon ändring i förslaget, vilket överensstämmer

med det vid propositionen fogade lagförslaget.

Utskottet

Propositionen innebär att giltighetstiden för vissa tidsbegränsade skogsfångs-

och mulbetesservitut i Norrland förlänges till årsskiftet 1969—1970.

En liknande förlängning, avseende tiden 1947—1959, har tidigare genomförts

med stöd av 1946 års lag om förlängning av tiden för vissa servitut.

I stort sett innebär propositionen att verkan av 1946 års lag förlänges

med tio år, samtidigt som sådana skogsservitut, vars giltighet eljest skulle

ha upphört under 1960-talet, förlänges till den 1 januari 1970. Beträffande

2 Bihang till riksdagens protokoll iy59. g samt. 3 avd. Nr 25

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

bakgrunden till 1946 års lag och motiven till en förlängning av lagstiftningen

får utskottet hänvisa förutom till propositionen till utskottets utlåtande

nr 11/1959.

Utskottet uttalade i nyssnämnda av riksdagen godkända utlåtande, att

utskottet icke stod främmande för tanken att från en fortsatt förlängning

undantaga t. ex. sådana servitut som icke utnyttjades eller av annan anledning

kunde antagas sakna egentlig betydelse för den berättigade fastigheten.

I överensstämmelse härmed är också den i propositionen upptagna

förlängningen mindre omfattande än den förlängning som 1946 års lag

innebar. Förlängningen skall sålunda enligt propositionen icke omfatta

servitut som ej längre utövas vid 1959 års utgång eller den senare tidpunkt

då den avtalade giltighetstiden utlöper. Undantagna är också servitut som

tillkommit eller tidsbegränsats efter 1946 års utgång. Det är enligt propositionen

vidare avsett att förlängningen skall vara begränsad till servitut,

som gäller till förmån för fastighet som är taxerad såsom jordbruksfastighet.

Motionärerna anser att man vid en förlängning i större utsträckning än

vad som skett i propositionen bör beakta de berättigade fastigheternas behov

av servitutens bevarande. Särskilt finner de det otillfredsställande att

den omständigheten att en fastighet vid taxering rubricerats som jordbruksfastighet

skall vara avgörande för frågan om ägaren skall äga fortsatt

rätt till servitutet.

Utskottet är nu liksom när frågan senast behandlades av riksdagen av

den uppfattningen att man från en fortsatt förlängning bör kunna undantaga

sådana servitut, som icke utnyttjas eller av annan anledning kan antagas

sakna egentlig betydelse för den berättigade fastigheten. Det kan

emellertid knappast utan vidare antagas, att servitut till förmån för fastighet

som icke taxerats som jordbruksfastighet under alla förhållanden saknar

sådan betydelse. Att genom en lagregel, som samtidigt är enkel och

praktisk, avgränsa servitut som utövas men saknar egentlig betydelse för

den berättigade fastigheten, torde möta stora svårigheter. Det synes därför

mest ändamålsenligt att — i likhet med 1946 års lag — från den föreslagna

lagens giltighetsområde icke undantaga servitut som gäller till förmån för

annan fastighet än jordbruksfastighet. Godtages denna uppfattning, måste

ändring göras i 1 § i det vid propositionen fogade förslaget till lagtext.

I övrigt lämnar utskottet propositionen utan erinran, vilket innebär att

motionerna icke bör bifallas i vidare utsträckning än vad som framgått av

det föregående.

På grund av vad sålunda förekommit får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen i anledning

av motionerna 1:527 och 11:638 funnit viss ändring

böra göras i det genom propositionen framlagda lagförslaget

— måtte för sin del antaga förslaget med den ändringen

att 1 § erhåller följande lydelse.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

11

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

1 §•

Är servitut, som innefattar rättighet

till skogsfång eller mulbete och

som gäller till förmån för fastighet

inom Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens

län, begränsat till viss tid,

minst femton år, eller till fastighetsägarens

livstid, och utgår giltighetstiden

före den 1 januari 1970, skall

servitutet likväl bestå intill nämnda

dag. Förlängning av servitutstiden

inträder dock ej med mindre servitutet

alltjämt utövas och den fastighet,

till vars förmån servitutet gäller,

är taxerad såsom jordbruksfastighet.

Ej heller förlänges tiden, om

servitutet tillkommit eller blivit på

angivet sätt tidsbegränsat först efter

den 31 december 1946.

1 §•

Är servitut, som innefattar rättighet

till skogsfång eller mulbete och

som gäller till förmån för fastighet

inom Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens

län, begränsat till viss tid,

minst femton år, eller till fastighetsägarens

livstid, och utgår giltighetstiden

före den 1 januari 1970, skall

servitutet likväl bestå intill nämnda

dag. Förlängning av sevitutstiden inträder

dock ej med mindre servitutet

alltjämt utövas. Ej heller förlänges

tiden, om servitutet tillkommit

eller blivit på angivet sätt tidsbegränsat

först efter den 31 december

1946.

B. att samma motioner i övrigt icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 november 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Göran Karlsson, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson*, Åke Larsson, Ferdinand Nilsson och Gunnar

Pettersson; samt

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, von Seth,

Åhman, fru Torbrink, herrar Nilsson i Östersund, Wachtmeister, Grebäck

och Hedin.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

591564 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:324 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut, dels ock i ämnet väckta m a1 i texten