Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut, dels ock i ämnet väckta motioner.
1959-11-17 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1959:25, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut, dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959
1
25
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förlängning av tiden för vissa servitut,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 16 oktober 1959 dagtecknad proposition, nr 167, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
lag om förlängning av tiden för vissa servitut
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
År servitut, som innefattar rättighet till skogsfång eller mulbete och som
gäller till förmån för fastighet inom Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens eller Norrbottens län, begränsat till viss tid, minst femton
år, eller till fastighetsägarens livstid, och utgår giltighetstiden före den
1 januari 1970, skall servitutet likväl bestå intill nämnda dag. Förlängning
av servitutstiden inträder dock ej med mindre servitutet alltjämt utövas och
den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, är taxerad såsom jordbruksfastighet.
Ej heller förlänges tiden, om servitutet tillkommit eller blivit på
angivet sätt tidsbegränsat först efter den 31 december 1946.
2 §.
Tillskyndas genom förlängningen av servitutstiden den av servitutet besvärade
fastigheten olägenhet av någon betydelse, är denna fastighets ägare
berättigad till ersättning därför av ägaren av den fastighet, till vars förmån
servitutet gäller.
Ersättningsfrågor prövas av särskild nämnd. Anspråk på ersättning skall,
vid talans förlust, framställas hos nämnden inom ett år från det förlängningen
inträtt.
3 §•
Nämnd varom sägs i 2 § skall bestå av tre ledamöter och tillsättas för
område som Konungen bestämmer. Ledamöterna, av vilka en tillika skall
vara ordförande i nämnden, utses av Konungen. För envar av ledamöterna
förordnas en suppleant.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 25
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959
Har inom nämnden var ledamot sin mening och kunna ej två meningar
sammanjämkas, skall ordförandens gälla.
Mot nämndens beslut må talan icke föras.
4 §.
Ersättning till nämndens ledamöter skall utgå enligt de grunder Konungen
fastställer och gäldas av allmänna medel.
5 §.
Sedan tre månader förflutit från det nämnden meddelat beslut, skall efter
överexekutors förordnande beslutet gå i verkställighet lika som domstols
lagakraftägande dom.
6 §•
Utöver vad i 2—4 §§ är stadgat skola beträffande nämnden bestämmelserna
i lagen den 14 juni 1929 om skiljemän i tillämpliga delar gälla.
7 §•
Då servitutstid förlängts i enlighet med vad i denna lag sägs, skall servitutet
gälla som om inteckning till säkerhet därför beviljats den dag, från
vilken förlängningen är att räkna. Skall den fastighet som besväras av servitutet
säljas i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall servitutet upptagas
i den i 107 § samma lag omnämnda förteckningen, därest det blivit
anmält till auktionsförrättaren eller eljest är för honom känt.
8 §.
Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960 och avser även servitut som
på grund av lagen den 6 december 1946 (nr 741) om förlängning av tiden
för vissa servitut eller eljest gäller intill den dagen. Har ersättning i anledning
av förlängning som skett enligt 1946 års lag bestämts att utgå i
form av avgäld, skall beslutet därom lända till efterrättelse jämväl med avseende
å förlängning enligt förevarande lag, där ej den jämlikt 3 § tillsatta
nämnden på ansökan av sakägare föreskriver annat. Dylik ansökan skall,
vid talans förlust, göras inom ett år från det den nya förlängningen inträtt.
I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 527 av herr
Nilsson, Ferdinand, m. fl., och i andra kammaren nr 6381 av herr Eriksson i
Bäckmora. I motionerna, som är likalydande, föreslås »att vid förlängning
av lag om giltighet av vissa skogs- och betesservitut fastigheternas behov av
att rättigheterna bevaras beaktas i enlighet med vad i motionen sägs; samt
att avstyckningar som nu äro berättigade till servituten och för vilka de
äro av värde icke på grund av taxeringsmyndigheternas beslut (omtaxering
till s. k. annan fastighet) berövas sin rätt och bringas i sämre ställning».
1 Motionen i sin helhet tryckt bland första kammarens motioner.
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959
Propositionens tillkomsthistoria och huvudsakliga innehåll
I anledning av de vid vårsessionen av årets riksdag väckta motionerna
1:42 och II: 55 samt I: 331 och II: 121 hemställde utskottet i utlåtande den
17 mars 1959 (nr 11), att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att riksdagen förelädes förslag till lag om fortsatt giltighet av vissa
skogsservitut i enlighet med vad utskottet i utlåtandet därom anfört. Utskottets
hemställan bifölls av riksdagen i skrivelse den 10 april 1959 (nr
144).
Med anledning av vad sålunda förekommit framlägges i propositionen förslag
till lag om förlängning av tiden för vissa servitut. Förslaget avser sådana
skogsfångs- och mulbetesservitut i Norrland, som är begränsade till
viss tid, minst 15 år, eller till servitutshavarens livstid. Enligt lag den 6
december 1946 skall, om den bestämda giltighetstiden för dylikt servitut utgår
under något av åren 1947—1959, servitutet likväl bestå till den 1 januari
1960. Detsamma gäller där servitutstiden utgått under något av åren 1940—
1946 men servitutsrättigheten det oaktat alltjämt utövades vid 1946 års utgång.
I den nu föreslagna lagen stadgas att dessa servitut och andra sådana,
vilkas giltighetstid kommer att utlöpa före 1970, skall gälla intill den 1 januari
1970. Undantag göres emellertid bl. a. för fall där servitutet inte längre
utövas eller den servitutsberättigade fastigheten inte är taxerad som jordbruksfastighet.
Förslaget innehåller vidare bestämmelser om ersättning
m. m. i nära anslutning till 1946 års lag.
1946 års lagstiftning
Lagen den 6 december 1946 (nr 741) om förlängning av tiden för vissa
servitut har sin upprinnelse i en inom den år 1943 tillsatta norrlandskommittén
verkställd utredning om de norrländska ägostyckningsinnehavarnas
levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser.
Lagen avser sådana skogsfångs- och mulbetesservitut inom de fem norrlandslänen,
som är begränsade till viss tid, minst 15 år, eller till servitutshavarens
livstid. Utgår den bestämda giltighetstiden för dylikt servitut under
något av åren 1947-—1959, skall enligt lagen servitutet likväl bestå intill den
1 januari 1960 (1 § första stycket). Detsamma gäller där servitutstiden utgått
under något av åren 1940—1946, men servitutsrättigheten det oaktat alltjämt
utövades vid 1946 års utgång (1 § andra stycket). Tillskyndas genom förlängningen
av servitutstiden den besvärade fastigheten olägenhet av någon betydelse,
skall ersättning utges av servitutshavaren. Ersättningsfrågor prövas
av särskild nämnd. Anspråk på ersättning skall framställas hos nämnden
inom ett år från det förlängningen inträtt (2 §). Nämnden skall bestå av tre
ledamöter, vilka alla utses av Kungl. Maj :t. Dess beslut får ej överklagas
(3 §). Ledamöterna erhåller ersättning av allmänna medel (4 §). Då servitutstid
förlängts enligt lagens bestämmelser, skall servitutet gälla som om
det intecknats den dag från vilken förlängningen är att räkna (7 § första styc
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959
ket). Servitutet kan ej bringas att helt eller delvis upphöra genom medgivande
av servitutshavaren, om icke medgivandet godkänts av domstol. Sådant
godkännande får meddelas endast i tre fall, nämligen 1) om servitutet
ersättes med annat för innehavaren lika fördelaktigt servitut, 2) om servitutet
ersättes med äganderätt till område, som kan sammanläggas med den
servitutsberättigade fastigheten och som motsvarar servitutsförmånen, samt
3) om eljest servitutets upphörande är av väsentlig betydelse för den belastade
fastigheten och till gagn för ortens näringsförhållanden samt åtgärden
icke äventyrar vissa fordringsägares rätt (7 § andra stycket jämfört
med 7a § lagen den 14 juni 1907 om servitut).
Kungl. Maj :t har med anledning av lagen tillsatt tre så kallade servitutsnämnder,
nämligen en för Norrbottens län, en för Västerbottens län
och en för de övriga berörda länen. Jämlikt kungörelse den 6 december
1946 (nr 743) kan statsbidrag utgå till gäldande av ersättning enligt lagen.
Sådant statsbidrag har emellertid icke utgått i något fall.
Senare förslag och yttranden
I en till jordbruksdepartementet inkommen framställning av den 23 maj
1953 berörde Riksförbundet Landsbygdens folk de ifrågavarande slagen av
servitut. Förbundet ansåg, att man borde eftersträva att av norrländska ägostyckningslotterna
skapa bärkraftiga enheter, förslagsvis genom komplettering
med skog eller med annan lämplig mark.
Framställningen överlämnades till 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
och behandlades i dess betänkande »Jordbruks förstärkande
med skog» ( SOU 1957: 8 s. 240 ff.). Utredningen föreslog sådan ändring av
1 § 1946 års lag, att de däri åsyftade servituten skulle komma att gälla till
den 1 januari 1970. Över betänkandet avgavs ett stort antal remissyttranden.
Flertalet remissorgan berörde dock icke närmare ifrågavarande del av
betänkandet. De som yttrade sig tillstyrkte i allmänhet utredningens förslag
eller lämnade det utan erinran. Endast en remissinstans (överlantmätaren
i Gävleborgs län) avstyrkte förslaget helt. Lantmäteristyrelsen ifrågasatte
om icke förlängningen borde kunna begränsas att avse allenast servitut,
som utövats under tioårsperioden 1950—1960 samt den 1 januari 1960
gällde till förmån för fastigheter som var bebyggda, taxerade som jordbruksfastighet
och brukade av ägaren.
I en till jordbruksdepartementet inkommen framställning av den 19
februari 1959 har Riksförbundet Landsbygdens folk bl. a. anhållit att giltighetstiden
för ifrågavarande servitut mätte utsträckas till den 1 januari
1970.
I de inledningsvis omnämnda motionerna I: 42, II: 55, I: 331 och II: 121
till vårsessionen av årets riksdag hemställdes, såvitt nu är i fråga, om åtgärder
för förlängning av den i 1946 års lag föreskrivna giltighetstiden.
Över motionerna inhämtades yttranden från 1954 års fastighetsbildningskommitté,
från servitutsnämnden för Gävleborgs, Västernorrlands och Jämt
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959 5
lands län samt från ordföranden i servitutsnämnden för Västerbottens län.
Fastighet sbild ning skommittén betonade att en förlängning av servituten i
och för sig ej var eftersträvansvärd, enär de allvarligt kunde försvåra en rationell
skogsvård och även lägga hinder i vägen för en önskvärd omarrondering.
Förlängning borde därför underlåtas, om de sociala olägenheterna av
servitutens upphörande på annat sätt kunde motverkas. Kommittén motsatte
sig icke förslaget. Övriga remissinstanser tillstyrkte motionerna.
Tredje lagutskottet anförde i sitt förutnämnda utlåtande över dessa motioner,
såvitt nu är i fråga, följande.
Det är allmänt omvittnat att såväl betesservituten som skogsfångsservituten
är till hinder för ett efter moderna principer drivet skogsbruk. Denna
uppfattning delas av utskottet. Å andra sidan torde det vara obestridligt
att, även om en del av skogsservituten numera ej har samma betydelse för
servitutshavaren som förut — utskottet avser då närmast sådana fall där
den berättigade fastigheten övergivits och står obebodd — många av dessa
servitut — tidsbegränsade eller ej — alltjämt är av icke oväsentlig betydelse
för servitutshavarens utkomstmöjligheter.
Utskottet finner ej anledning att i detta sammanhang närmare uppehålla
sig vid spörsmålet hur denna fråga på lång sikt bör lösas, särskilt som detta
f. n. utredes dels inom lagberedningen, dels inom 1954 års fastighetsbildningskommitté
och båda utredningarna nu befinner sig i slutskedet av sitt
arbete. Mot bakgrunden av att det nu ter sig möjligt att inom en icke alltför
avlägsen framtid uppnå en mera slutgiltig lösning av det problem som
skogsservituten utgör, anser utskottet det icke vara följdriktigt att nu ej
fullfölja de syften som bär upp 1946 års lag. Ej minst för servitutshavarna
skulle det säkerligen komma att te sig svårförståeligt om deras genom lag
förlängda rättigheter nu skulle upphöra utan att möjlighet till kompensation
i en eller annan form bereddes dem. Utskottet anser det därför motiverat
att en viss fortsatt förlängning sker. Eftersom glesbygderna f. n. kontinuerligt
avfolkas och belesgången i skogen oavbrutet minskar, synes de
ekonomiska konsekvenserna av en fortsatt förlängning av de tidsbegränsade
skogsservituten bli mindre omfattande än vid tiden för tillkomsten
av 1946 års lag. Å andra sidan kan man i det sammanhanget ej bortse
från att den avtalade giltighetstiden för ett icke obetydligt antal tidsbegränsade
skogsservitut kommer att utgå under 1960-talet.
Frågan i vilka fall, på vilket sätt och för vilken tid en fortsatt förlängning
skall ske måste i det nu uppkomna läget, yttrade utskottet vidare, bli
beroende av hur problemet om skogsservituten slutgiltigt kommer att lösas.
Med tanke på syftet med ej blott 1946 års lag utan även riksdagens skrivelse
den 16 mars 1948 (nr 83) — vari bl. a. behandlades väckt fråga
om att man beträffande möjligheten att få servitut, innefattande rätt att
taga vindfallen eller torr skog, ändrat till att avse även annat virke skulle
likställa tidsbegränsade och andra servitut — syntes det utskottet uteslutet
att därvid icke beakta också de till tiden begränsade servituten. Utskottet
anförde vidare.
På grund av vad särskilt lantmäteristyrelsen och fastighetsbildningskommittén
anfört---, anser utskottet det böra närmare övervägas om för
längningen
bör göras generell eller begränsas till vissa kategorier av servitut.
Utskottet står ej främmande för tanken att man från förlängning bör
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959
kunna undantaga t. ex. sådana servitut som icke utnyttjas eller av annan
anledning kan antagas sakna egentlig betydelse för den berättigade fastigheten.
över huvud taget bör man vid en ny lagstiftning — under fasthållande
av huvudsyftet med 1946 års lag — beakta de erfarenheter som vunnits
vid densammas tillämpning och i övrigt taga nödig hänsyn till de ändringar
i förhållandena som gjorts sedan lagens tillkomst. Även spörsmålet om den
tid som förlängningen skall avse synes böra närmare övervägas. Då det knappast
är troligt att en slutgiltig lösning av problemet om skogsservitutens
framtida ställning kan vinnas under de närmaste tio åren synes en förlängning
icke böra omfatta kortare tid. Den bör ej heller göras längre än sakens
beskaffenhet kräver. Förlängningen synes böra omfatta ej blott sådana servitut
som omfattas av 1946 års lag, utan även sådana som eljest skulle upphöra
under den föreslagna lagens giltighetstid. Skäl att förlänga giltighetstiden
för servitut som tillkommit efter ikraftträdandet av 1946 års lag synes
däremot ej föreligga.
Departementschefen
Vid tiden för tillkomsten av 1946 års lagstiftning uppskattades antalet
tidsbegränsade skogsfångs- och mulbetesservilut i Norrland till minst 2 000,
huvudsakligen koncentrerade till vissa socknar i Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län. De besvärade fastigheterna tillhörde i de
tre sydliga norrlandslänen i ganska stor utsträckning jordbrukare och andra
enskilda personer, medan de däremot i de två nordliga länen mestadels
ägdes av bolag. Större delen av de berättigade fastigheterna utgjorde ofullständiga
jordbruk eller stödjordbruk, tillkomna genom ägostyckning eller
avsöndring samt ägda och brukade av personer i mycket knappa ekonomiska
omständigheter. Lagstiftningen motiverades också med att dessas redan
bekymmersamma ställning kunde ytterligare förvärras genom servitutens
upphörande. Samtidigt uttalades emellertid att servituten borde på längre
sikt avvecklas i anslutning till yttre rationalisering av fastighetsbeståndet.
Rationaliseringsverksamheten har emellertid inte fortskridit i sådan takt
som 1946 års lagstiftare förutsatte, och tiden för servitutsförlängningen
framstår nu som alltför knappt tillmätt. Å andra sidan har de förhållanden,
som påkallade lagstiftningen, sedermera ändrats i skilda hänseenden. Med
hänsyn till den fortgående avfolkningen av glesbygderna måste antagas
alt ett stort antal servitutshavare inte längre brukar och bebor sina gårdar.
Utvecklingen torde vidare ha medfört att många servitutshavare, ehuru de
stannat kvar på gården, likväl nedlagt jordbruksdriften eller åtminstone
kreatursskötseln. I andra fall har gården genom yttre rationalisering försetts
med egen skog i erforderlig omfattning. Betesgången i skogsmark har
efterhand i stor utsträckning avvecklats. Även de, som alltjämt behöver
och utnyttjar sina servitut, har i sin mån blivit delaktiga av den allmänna
standardhöjning som ägt rum under senare tid. Medan servituten sålunda
oavbrutet förlorat i betydelse för servitutshavarna, har olägenheterna av
dem blivit alltmer framträdande. Från sakkunnigt håll har starkt understrukits
hur dessa servitut allvarligt hindrar såväl rationellt skogsbruk som arron
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959
7
deringsförbättringar i skogsmarken. Det kan inte heller förnekas att servituten
i en del fall är ägnade att konservera jordbruk av den beskaffenhet,
att deras fortsatta bestånd mindre väl överensstämmer med den under riksdagens
vårsession beslutade målsättningen för rationaliseringsverksamheten.
Med hänsyn till det anförda kunde det ligga nära till hands att -— såsom
också 1954 års fastighetsbildningskommitté i första rummet tillstyrkt —
överväga huruvida inte de sociala olägenheter, som skulle kunna drabba
vissa bygder om de förlängda servitutstiderna finge utlöpa vid instundande
årsskifte, lämpligen kunde motverkas annorledes än genom en ny
tidsförlängning. Riksdagen har emellertid i sin skrivelse till Kungl. Maj :t
klart uttalat sig till förmån för sistnämnda alternativ. Det torde också
utan vidare stå klart att en tidsförlängning erbjuder vissa fördelar som
knappast kan vinnas på annat sätt.
Då jag således nu förordar att de ifrågavarande servitutsrättigheterna —
med vissa inskränkningar till vilka jag återkommer i det följande — får
gälla ytterligare ett antal år, vill jag dock understryka att detta självfallet
inte innebär något ställningstagande till frågan, hur problemet med skogsservituten
slutligt bör lösas, och under inga förhållanden får tolkas som
någon utfästelse om att för rättigheterna skall utgå kompensation vid en
eventuell avveckling. Såsom framhållits av överlantmätaren i Västernorrlands
län är antalet skogsservitut så stort att redan på grund härav vederlag
i mark är uteslutet för många av dem. Med dessa påpekanden har
jag velat förebygga att servitutshavarna till följd av ogrundade förhoppningar
om framtida skogstilldelning undandrar sig att medverka i den
pågående strukturrationaliseringen. Det är också angeläget att lantbruksnämnderna
i sin rationaliseringsverksamhet inriktar sig på sådana lösningar
att skogsservituten successivt blir överflödiga.
Redan vid tillkomsten av 1946 års lag dryftades den vid remissbehandlingen
ånyo aktualiserade frågan, huruvida förlängningen borde genomföras
efter individuell prövning av fallen eller direkt genom föreskrift i lagen.
De skäl, som talade för det senare alternativet, synes alltjämt väga tyngst.
Däremot torde nu vara motiverat alt från den generella förlängningen undantaga
vissa kategorier av servitut. De nackdelar, som är förknippade med
servituten och som i jämförelse med dessas värde för innehavarna blivit alltmera
accentuerade, utgör starka skäl för en sådan begränsning. Ä andra sidan
riskeras att dylika undantag leder till tvistigheter om lagens tillämplighet
på olika fall och skapar osäkerhet om rättsläget. Det är därför av vikt
att göra undantag endast för sådana fall, vilkas förhandenvaro låter sig konstateras
utan större svårighet. Att utmönstra alla de servitut, vilkas värde
står i missförhållande till nackdelarna, torde därför vara ogörligt. Däremot
synes en framkomlig väg ha anvisats av lantmäteristvrelsen i dess förslag
att begränsa förlängningen till att avse servitut, vilka utövats under tioårsperioden
1950—1960 samt den 1 januari 1960 gäller till förmån för fastigheter
som är bebyggda, taxerade som jordbruksfastighet och brukade av
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959
ägaren. Vad först beträffar utövningen torde man, i viss anslutning till utformningen
av nuvarande 1 § andra stycket, lämpligen kunna såsom förutsättning
för förlängning resa kravet att rättigheten alltjämt stadigvarande
utövas då förlängningen står för dörren. En bestämmelse av sådan innebörd
lärer bland annat medföra att ett stort antal mulbetesservitut utlöper. Ett
tillfälligt avbrott i tillgodogörandet av servitutsförmånerna medför givetvis
inte att utövningen skall anses ha upphört. Något krav på alt den servitutsberättigade
fastigheten skall vara bebyggd torde med hänsyn till bland
annat rådande sambruksförhållanden knappast böra uppställas. Däremot
finner jag lämpligt fordra att fastigheten vid förlängningens inträde är taxerad
såsom jordbruksfastighet. Vad slutligen angår lantmäteristyrelsens förslag
att såsom ytterligare förutsättning för förlängning kräva alt fastigheten
brukas av ägaren, talar måhända vissa skäl för en sådan begränsning.
Å andra sidan torde en bestämmelse härom vara ägnad att medföra oklarhet
och kanske stötande konsekvenser i exempelvis sådana fall, där fastigheten
tillhör dödsbo eller ägaren på grund av framskriden ålder överlämnat brukningen
till en son. Med hänsyn härtill vill jag inte biträda detta förslag. —
I enlighet med tredje lagutskottets uttalande torde förlängningen inte böra
avse servitut som tillkommit efter år 1946. Detsamma synes böra gälla
sådana eventuellt förekommande äldre servitut som först efter 1946 blivit
tidsbegränsade. Å andra sidan bör, såsom utskottet förordat, förlängningen
omfatta jämväl servitut vilkas giltighetstid utlöper efter ingången av år
1960.
Valet av tidrymd för den nya servitutsförlängningen beror på utsikterna
för rationaliseringsverksamhetens fortskridande. Det är givetvis vanskligt
att bedöma inom vilken tid det ifrågavarande fastighetsbeståndet kan genom
inbördes sammanslagningar och annorledes ha nått sådan rationaliseringsgrad
att servituten i stort sett spelat ut sin roll. De för verksamheten
närmast ansvariga ämbetsverken har inte haft något att erinra mot föreliggande
förslag om en förlängning till år 1970. Skulle det då finnas påkallat
med ytterligare en förlängning, torde en sådan vara att föredraga
framför att nu låsa fast dessa i flera hänseenden olägliga servitut vid en
alltför lång tid. Jag förordar därför en förlängning till den 1 januari 1970.
Eftersom statsbidrag till gäldande av ersättning enligt 1946 års lag inte
utgått i något fall, synes anledning saknas att införa motsvarande bidragsmöjligheter
med avseende å den nya förlängningen. Som följd av att statsbidrag
inte kan påräknas torde servitutshavare, vilken finner förlängningen
ofördelaktig med hänsyn till dess ekonomiska konsekvenser, böra få möjlighet
att helt eller delvis avstå från servitutet. Såsom framhållits av länsstyrelsen
och överlantmätaren i Västernorrlands län talar även andra vägande
skäl för att sådan möjlighet öppnas. Med hänsyn härtill föreslår jag
att den i 7 § andra stycket stadgade inskränkningen i avtalsfriheten på
detta område inte skall gälla i fråga om den nya förlängningen.
Inom servitutsnämnderna synes ha utbildat sig den praxis, att ersättning
bestämmes till årliga belopp för faktiskt utnyttjade servitutsförmå
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959
9
ner. En sådan praxis förefaller också lämplig för flertalet fall men torde
likväl inte böra, såsom blivit ifrågasatt, lagfästas som enda möjliga tillvägagångssätt.
Engångsersättning kan vara motiverad, om till exempel ett
servitut hindrar en lönsam omarrondering så att förlängningen oberoende
av servitutets utnyttjande medför olägenhet av betydelse. Med tanke bland
annat på sådana undantagsfall anser jag den nuvarande allmänt hållna
ersättningsregeln böra bibehållas. Däremot synes i övergångsbestämmelserna
böra föreskrivas att redan meddelat beslut om periodisk ersättning
skall lända till efterrättelse jämväl med avseende å den nya förlängningen,
om inte nämnden föreskriver annat. Dylik föreskrift bör kunna påkallas av
vardera parten inom den tid som är stadgad för framställande av anspråk
på ersättning.
I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats
förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut. Avvikelserna från
1946 års lag kommer till uttryck i 1 § och däri att 7 § saknar motsvarighet
till nuvarande andra stycket. Bortsett från smärre redaktionella jämkningar
överensstämmer förslaget i övrigt med 1946 års lag. Särskilt må framhållas
att enligt båda lagarna servitutsnämnd har att pröva endast ersättningsfrågor
och att det sålunda ankommer på domstol att pröva eventuell
tvist om beståndet av ett servitut. Vidare må anmärkas att servitut, vars
giltighetstid förlängts enligt såväl den äldre som den föreslagna lagen, kommer
att på grund av 7 § i förslaget gälla som om det intecknats först vid
inträdet av den nya förlängningen. Ikraftträdandet av den föreslagna lagen
bör avpassas så, att en omedelbar förlängning sker av tiden för de intill den
1 januari 1960 gällande servituten.
Lagr ad sb ekandlingen
Sedan Kungl. Maj :t den 25 september 1959 beslutat inhämta lagrådets
utlåtande över ett i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden samma dag
intaget lagförslag, har sådant utlåtande avgivits den 13 oktober 1959. Lagrådet
har därvid närmare uppehållit sig endast vid 1 och 7 §§ i lagförslaget.
Lagrådet har icke förordat någon ändring i förslaget, vilket överensstämmer
med det vid propositionen fogade lagförslaget.
Utskottet
Propositionen innebär att giltighetstiden för vissa tidsbegränsade skogsfångs-
och mulbetesservitut i Norrland förlänges till årsskiftet 1969—1970.
En liknande förlängning, avseende tiden 1947—1959, har tidigare genomförts
med stöd av 1946 års lag om förlängning av tiden för vissa servitut.
I stort sett innebär propositionen att verkan av 1946 års lag förlänges
med tio år, samtidigt som sådana skogsservitut, vars giltighet eljest skulle
ha upphört under 1960-talet, förlänges till den 1 januari 1970. Beträffande
2 Bihang till riksdagens protokoll iy59. g samt. 3 avd. Nr 25
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959
bakgrunden till 1946 års lag och motiven till en förlängning av lagstiftningen
får utskottet hänvisa förutom till propositionen till utskottets utlåtande
nr 11/1959.
Utskottet uttalade i nyssnämnda av riksdagen godkända utlåtande, att
utskottet icke stod främmande för tanken att från en fortsatt förlängning
undantaga t. ex. sådana servitut som icke utnyttjades eller av annan anledning
kunde antagas sakna egentlig betydelse för den berättigade fastigheten.
I överensstämmelse härmed är också den i propositionen upptagna
förlängningen mindre omfattande än den förlängning som 1946 års lag
innebar. Förlängningen skall sålunda enligt propositionen icke omfatta
servitut som ej längre utövas vid 1959 års utgång eller den senare tidpunkt
då den avtalade giltighetstiden utlöper. Undantagna är också servitut som
tillkommit eller tidsbegränsats efter 1946 års utgång. Det är enligt propositionen
vidare avsett att förlängningen skall vara begränsad till servitut,
som gäller till förmån för fastighet som är taxerad såsom jordbruksfastighet.
Motionärerna anser att man vid en förlängning i större utsträckning än
vad som skett i propositionen bör beakta de berättigade fastigheternas behov
av servitutens bevarande. Särskilt finner de det otillfredsställande att
den omständigheten att en fastighet vid taxering rubricerats som jordbruksfastighet
skall vara avgörande för frågan om ägaren skall äga fortsatt
rätt till servitutet.
Utskottet är nu liksom när frågan senast behandlades av riksdagen av
den uppfattningen att man från en fortsatt förlängning bör kunna undantaga
sådana servitut, som icke utnyttjas eller av annan anledning kan antagas
sakna egentlig betydelse för den berättigade fastigheten. Det kan
emellertid knappast utan vidare antagas, att servitut till förmån för fastighet
som icke taxerats som jordbruksfastighet under alla förhållanden saknar
sådan betydelse. Att genom en lagregel, som samtidigt är enkel och
praktisk, avgränsa servitut som utövas men saknar egentlig betydelse för
den berättigade fastigheten, torde möta stora svårigheter. Det synes därför
mest ändamålsenligt att — i likhet med 1946 års lag — från den föreslagna
lagens giltighetsområde icke undantaga servitut som gäller till förmån för
annan fastighet än jordbruksfastighet. Godtages denna uppfattning, måste
ändring göras i 1 § i det vid propositionen fogade förslaget till lagtext.
I övrigt lämnar utskottet propositionen utan erinran, vilket innebär att
motionerna icke bör bifallas i vidare utsträckning än vad som framgått av
det föregående.
På grund av vad sålunda förekommit får utskottet hemställa,
A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen i anledning
av motionerna 1:527 och 11:638 funnit viss ändring
böra göras i det genom propositionen framlagda lagförslaget
— måtte för sin del antaga förslaget med den ändringen
att 1 § erhåller följande lydelse.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959
11
(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)
1 §•
Är servitut, som innefattar rättighet
till skogsfång eller mulbete och
som gäller till förmån för fastighet
inom Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens
län, begränsat till viss tid,
minst femton år, eller till fastighetsägarens
livstid, och utgår giltighetstiden
före den 1 januari 1970, skall
servitutet likväl bestå intill nämnda
dag. Förlängning av servitutstiden
inträder dock ej med mindre servitutet
alltjämt utövas och den fastighet,
till vars förmån servitutet gäller,
är taxerad såsom jordbruksfastighet.
Ej heller förlänges tiden, om
servitutet tillkommit eller blivit på
angivet sätt tidsbegränsat först efter
den 31 december 1946.
1 §•
Är servitut, som innefattar rättighet
till skogsfång eller mulbete och
som gäller till förmån för fastighet
inom Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens
län, begränsat till viss tid,
minst femton år, eller till fastighetsägarens
livstid, och utgår giltighetstiden
före den 1 januari 1970, skall
servitutet likväl bestå intill nämnda
dag. Förlängning av sevitutstiden inträder
dock ej med mindre servitutet
alltjämt utövas. Ej heller förlänges
tiden, om servitutet tillkommit
eller blivit på angivet sätt tidsbegränsat
först efter den 31 december
1946.
B. att samma motioner i övrigt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 november 1959
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Göran Karlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson*, Åke Larsson, Ferdinand Nilsson och Gunnar
Pettersson; samt
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, von Seth,
Åhman, fru Torbrink, herrar Nilsson i Östersund, Wachtmeister, Grebäck
och Hedin.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
591564 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1959:324 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut, dels ock i ämnet väckta m a1 i texten