Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i bgggnadslagen den SO juni 194-7

1959-12-08 · 174 sidor, varav 161 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 161 av 174 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1959:26, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i bgggnadslagen den SO juni 194-7

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

1

Nr 26

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om ändring i bgggnadslagen den SO juni

194-7 (nr 385) samt till byggnadsstadga, dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 16 oktober 1959 dagtecknad proposition, nr 168, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll samt med hänvisning till nedanstående vid propositionen fogade

förslag till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) samt

till byggnadsstadga dels föreslagit riksdagen att antaga förslaget till lag om

ändring i byggnadslagen, dels ock anhållit om riksdagens yttrande över förslaget

till byggnadsstadga.

Förslag

till

Lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas dels att 91, 92, 98—104, 120 och 125 §§ byggnadslagen

den 30 juni 1947 skola upphöra att gälla, dels ock att 14, 15, 26, 31, 34,

36, 38, 63, 76—81, 83, 96, 97, 106—111, 113, 119, 121, 123, 124, 128, 129,

131_134, 149—151, 157, 167 och 168 §§ nämnda lag1 skola erhålla ändrad ly
delse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 §.

Hava stadsfullmäktige beslutat gö- Hava stadsfullmäktige beslutat göra

framställning om fastställelse av ra framställning om fastställelse av

generalplan beträffande visst områ- generalplan beträffande visst område

eller ändring av fastställd general- de eller ändring av fastställd geneplan,

må nybyggnad, innan framställ- ralplan, må nybyggnad, innan framningen

prövats, ej företagas inom om- ställningen prövats, ej företagas inom

råde som avses med denna; dock må område som avses med denna; dock

länsstyrelsen medgiva undantag, så- må länsstyrelsen och, enligt av Kovitt

generalplanens genomförande nungen meddelade föreskrifter, anicke

försvåras. nan myndighet som Konungen be
stämmer

medgiva undantag, såvitt

generalplanens genomförande icke

försvåras.

i Senaste lydelse av 81 §, se SFS 1958: 430; av 111 §, se SFS 1948: 383.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 26

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15

Är fråga väckt om framställning

angående fastställelse av generalplan

beträffande visst område eller ändring

av fastställd generalplan, äger

länsstyrelsen på framställning av staden

förordna, att nybyggnad inom

området icke må företagas utan länsstyrelsens

tillstånd. Sådant förordnande

gäller intill dess stadsfullmäktige

beslutat i frågan, dock ej längre

än ett år. Behöver denna tid förlängas,

äger länsstyrelsen på framställav

staden för ordna härom; dock skall

beslutet underställas Konungens

prövning.

26

Stadsplan så ock ändring därav

antages av stadsfullmäktige men

skall för att bliva gällande fastställas

av Konungen.

Finner Konungen stadsplan icke

kunna fastställas utan viss jämkning,

äger Konungen uppdraga åt länsstyrelsen

att fastställa stadsplanen, sedan

denna efter sådan jämkning antagits

av stadsfullmäktige.

Ändring av gällande stadsplan, som

ej avser planens grunddrag och ej heller

eljest innefattar väsentlig avvikelse

från vad som förut gällt, må

ock enligt av Konungen meddelade

föreskrifter fastställas av länsstyrelsen.

Stadsfullmäktige äga i den omfattning

som finnes lämplig uppdraga

åt byggnadsnämnden att i fullmäktiges

ställe antaga sådan ändring av

stadsplan som enligt vad nu sagts må

fastställas av länsstyrelsen.

§•

Är fråga väckt om framställning

angående fastställelse av generalplan

beträffande visst område eller ändring

av fastställd generalplan, äger

länsstyrelsen på framställning av staden

förordna, att nybyggnad inom

området icke må företagas. Sådant

förordnande gäller intill dess stadsfullmäktige

beslutat i frågan, dock ej

längre än ett år. Där så erfordras

äger länsstyrelsen på framställning

av staden förlänga förbudets giltighetstid

med högst två år i sänder.

Från förbud som i första stycket

sägs må undantag medgivas av länsstyrelsen

och, enligt av Konungen

meddelade föreskrifter, av annan

myndighet som Konungen bestämmer.

§•

Stadsplan antages av stadsfullmäktige;

dock äga fullmäktige i den omfattning

som prövas lämplig uppdraga

åt byggnadsnämnden att i fullmäktiges

ställe antaga sådan plan.

Planen skall för att bliva gällande

fastställas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen

äger, om särskild anledning

därtill föreligger, underställa planen

Konungens prövning. År planen av

större omfattning eller eljest av större

allmän betydelse eller har i ärendet

uppkommit fråga vars avgörande enligt

denna lag ankommer på Konungen,

skall underställning alltid ske.

Vad nu sagts gäller ock ändring av

stadsplan.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

31 §.

Förutsätter fastställd ändring av

stadsplan att ändring sker av tomtindelning

eller har kvarter helt och

hållet eller till betydande del avbrunnit,

skall fråga om ändring av tomtindelningen

företagas, när ägare av

mark inom kvarteret begär det eller

byggnadsnämnden så finner nödigt.

Tomtindelning må på begäran av

markägare eller på byggnadsnämndens

föranstaltande ändras, om fastställd

ändring av stadsplan förutsätter

ändring jämväl av tomtindelningen,

så ock där bebyggelsen å två eller

flera tomter är i behov av förnyelse,

som icke lämpligen kan ske annorledes

än i ett sammanhang, och den bestående

tomtindelningen utgör hinder

för att marken inom kvarteret

eller del därav utnyttjas på ett ändamålsenligt

sätt. I fråga om obebyggd

mark må ändring av tomtindelning

äga rum når sådan påkallas

av markägare eller av byggnadsnämnden,

såvida ändringen kan antagas

vara en förutsättning för att marken

eller angränsande mark i kvarteret

inom skälig tid blir bebyggd på ett

ändamålsenligt sätt.

Ändring av---avsevärd olägenhet.

Ej må------av tomterna.

34

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot stadsplan; dock må Konungen

och, enligt av Konungen meddelade

föreskrifter, myndighet som Konungen

bestämmer medgiva undantag, när

särskilda skäl äro därtill och nybyggnaden

ej avsevärt försvårar markens

användning för avsett ändamål.

§•

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot stadsplan; dock må Konungen

medgiva undantag, när särskilda sk:ll

äro därtill och en ändamålsenlig användning

av marken icke därigenom

försvåras.

Enligt av Konungen meddelade föreskrifter

må jämväl länsstyrelsen

eller annan myndighet som Konungen

bestämmer medgiva undantag

från förbud som i första stycket sägs,

när särskilda skäl äro därtill och nybyggnaden

ej avsevärt försvårar markens

användning för det i planen avsedda

ändamålet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

36 §.

Finner Konungen stadsplan icke Befinnes stadsplan icke kunna fastkunna

fastställas eller ock böra i viss ställas eller ock böra i viss del undandel

undantagas från fastställelse, äger tagas från fastställelse, äger KonungKonungen

för viss tid meddela det en eller, där fastställelseprövningen

förbud mot nybyggnad som föranle- ankommer på länsstyrelsen, denna

des av omständigheterna. för viss tid meddela det förbud mot

nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

Föreligger fråga---erforderligt nybyggnadsförbud.

38 §.

Nybyggnad må--— rättsligen bestående.

Ej heller------blivit ställd.

När synnerliga skäl äro därtill, må När särskilda skäl äro därtill, må

Konungen medgiva undantag från Konungen och, enligt au Konungen

förbudet i första stycket. meddelade föreskrifter, myndighet

som Konungen bestämmer medgiva

undantag från förbudet i första stycket.

63 §.

Skyldighet att---gatas vidgning.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras

vid anfordran. Vill tomtägare

erlägga ersättning för gatumark genom

avbetalningar, vare han dock berättigad

därtill, om nöjaktig säkerhet

ställes. Avbetalning skall ske med

minst en tiondel årligen. Å oguldet

belopp skall enligt stadens bestämmande

ränta gäldas efter högst fem

procent om året från den dag då krav

på ersättning framställts. Prövas nu

stadgade villkor alltför betungande

för tomtägaren, äger länsstyrelsen

medgiva den lättnad som påkallas av

omständigheterna.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras

vid anfordran. Vill tomtägare

erlägga ersättning för gatumark genom

avbetalningar, vare han dock berättigad

därtill, om nöjaktig säkerhet

ställes. Avbetalning skall ske med

minst en tiondel årligen. Å oguldet

belopp skall enligt stadens bestämmande

gäldas skälig ränta från den

dag då krav på ersättning framställts.

Prövas nu stadgade villkor alltför betungande

för tomtägaren, äger länsstyrelsen

medgiva den lättnad som

påkallas av omständigheterna.

76 §.

Konungen äger förordna, att vad i Om särskilda skäl äro därtill äger

denna lag med avseende å landet är länsstyrelsen förordna, att vad i den
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 ar 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

stadgat om byggnadsplan skall tills

vidare äga tillämpning inom visst

område som hör till stad.

77

Utomplansbestämmelser antagas av

stadsfullmäktige, när så erfordras,

men skola för att bliva gällande fastställas

av länsstyrelsen.

Vad nu sagts gäller ock om ändring

av utomplansbestämmelser.

78

Utomplansbestämmelser för område

som ingår i fastställd generalplan

må ej fastställas i strid mot planen.

79

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot utomplansbestämmelser, dock

må länsstyrelsen eller, enligt av Konungen

meddelade föreskrifter, annan

myndighet som Konungen be
-

na lag med avseende å landet är stadgat

om byggnadsplan skall tills vidare

äga tillämpning inom visst område

som hör till stad.

§•

Utomplansbestämmelser utfärdas av

Konungen för riket i dess helhet eller

viss del därav men äga tillämpning

blott där särskilt förordnande härom

meddelats.

Förordnande att bestämmelserna

skola tillämpas å visst område meddelas

av stadsfullmäktige, dock att

förordnandet för att bliva gällande

skall fastställas av länsstyrelsen. Fullmäktige

äga i den omfattning, som

prövas lämplig, uppdraga åt byggnadsnämnden

att i fullmäktiges ställe

meddela dylikt förordnande. Där så

uppenbarligen är påkallat, äger ock

länsstyrelsen efter fullmäktiges hörande

meddela förordnande som nu

sagts.

Av Konungen beslutad ändring i

gällande utomplansbestämmelser

skall, om Konungen så föreskrivit,

träda i tillämpning utan särskilt förordnande.

§•

Utomplansbestämmelser må ej tilllämpas

i strid mot fastställd generalplan.

§•

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot utomplansbestämmelser; dock

må länsstyrelsen eller, enligt av Konungen

meddelade föreskrifter, annan

myndighet som Konungen be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

(Gällande lydelse)

stämmer medgiva undantag, när särskilda

skäl äro därtill och nybyggnaden

ej avsevärt motverkar syftet med

bestämmelserna.

80

Har beslut fattats eller fråga väckts

om antagande eller ändring av utomplansbestämmelser

för visst område,

skall angående förbud mot nybyggnad

inom området vad i 14 och 15 §§

stadgas äga motsvarande tillämpning.

Finner länsstyrelsen utomplansbestämmelser

icke kunna fastställas eller

ock böra i viss del undantagas

från fastställelse, äger länsstyrelsen

för viss tid meddela det förbud mot

nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

(Föreslagen lydelse)

stämmer medgiva undantag, när särskilda

skäl äro därtill.

§•

Har beslut fattats eller fråga väckts

att utomplansbestämmelser skola tilllämpas

för visst område, skall angående

förbud mot nybyggnad inom

området vad i 14 och 15 §§ stadgas

äga motsvarande tillämpning.

81

I närheten av befästning eller statlig

flygplats eller av annan än staten

tillhörig flygplats för allmänt

bruk må ej nybyggnad företagas eller

virkes- eller annat varuupplag, materialgård

eller ljusanordning inrättas,

såframt därigenom befästningens

eller flygplatsens användning för avsett

ändamål försvåras eller eljest avsevärt

men åsamkas försvaret eller

luftfarten; dock må länsstyrelsen

medgiva undantag när synnerliga

§•

I närheten av befästning eller statlig

flygplats eller av annan än staten

tillhörig flygplats för allmänt bruk

må ej nybyggnad företagas, virkeseller

annat varuupplag, materialgård

eller ljusanordning inrättas eller

schaktning, fyllning eller därmed

jämförlig åtgärd äga rum, såframt

därigenom befästningens eller flygplatsens

användning för avsett ändamål

försvåras eller eljest avsevärt

men åsamkas försvaret eller luftfarten;

dock må länsstyrelsen medgiva

undantag när synnerliga skäl äro

därtill.

skäl äro därtill.

Ej heller---från anläggningen.

83 §.

Kan med hänsyn till befintlig eller Innebär stadgandet i 81 § eller förtillämnad

anläggning, som avses i ordnande enligt 82 § hinder för att

81 § eller i förordnande enligt 82 §, nybyggnad eller annan åtgärd vidtanybyggnad

eller inrättande av varu- ges i den omfattning eller på det sätt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

upplag, materialgård eller ljusanordning

ej ske i den omfattning eller på

det sätt som eljest varit tillåtet, och

kan markens ägare till följd härav

nyttja marken allenast på sätt som

står i uppenbart missförhållande till

dess tidigare värde, vare han berättigad

till ersättning för den skada han

härigenom lider; kan marken av

nämnda orsak överhuvud ej användas

för enskilt bebyggande och kan

ägaren till följd härav nyttja marken

allenast på sätt nyss sagts, vare anläggningens

ägare skyldig att lösa

marken, där ej sådan skyldighet jämlikt

21 eller 48 § åligger staden.

Enahanda rätt —--marken inträdde.

Vad i-----marken inträdde.

som eljest varit tillåtet och kan markens

ägare till följd härav nyttja

marken allenast på sätt som står i uppenbart

missförhållande till dess tidigare

värde, vare han berättigad till

ersättning för den skada han härigenom

lider; kan marken av nämnda

orsak överhuvud ej användas för enskilt

bebyggande och kan ägaren till

följd härav nyttja marken allenast

på sätt nyss sagts, vare anläggningens

ägare skyldig att lösa marken,

där ej sådan skyldighet jämlikt 21

eller 48 § åligger staden.

96 §.

Till ledning----så erfordras.

Vad i 9 § andra, tredje och fjärde

styckena stadgas angående generalplan

i stad skall äga motsvarande tilllämpning

beträffande generalplan på

landet.

97

Generalplan så ock ändring därav

antages av kommunalfullmäktige och

skall, i den mån den blivit fastställd

av länsstyrelsen, lända till efterrättelse

enligt vad nedan sägs.

Vad i 10 § tredje stycket stadgas

om generalplan i stad skall ock gälla

sådan plan på landet.

§•

Vad i 9 § andra, tredje och fjärde

styckena samt 10—23 §§ stadgas om

generalplan i stad skall äga motsvarande

tillämpning beträffande sådan

plan på landet; och skall därvid vad

som är stadgat om stad och stadsfullmäktige

gälla kommunen och kommunalfullmäktige.

106 §.

I fall---och kommunalfullmäktige.

Har fråga väckts om antagande eller

ändring av stadsplan för visst område,

äger länsstyrelsen, om synnerliga

skål åro därtill, för viss tid, högst

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse

fem år, förordna att nybyggnad inom

området icke må företagas utan länsstyrelsens

tillstånd. Länsstyrelsen må

ock förlänga förbudets giltighetstid

med högst tre år i sänder; dock skall

beslut härom underställas Konungens

prövning, om sammanlagda giltighetstiden

kommer att överstiga åtta

år.

Finnes vad------prövas nödig.

107 §.

Har tätbebyggelse uppkommit eller Har tätbebyggelse uppkommit eller

kan sådan bebyggelse väntas inom kan sådan bebyggelse väntas inom

nära förestående tid uppkomma å viss nära förestående tid uppkomma å viss

ort, och föranleda ej omständighe- ort, och föranleda ej omständigheterterna

till upprättande av stadsplan, na till att stadsplan upprättas, skall

skall länsstyrelsen, i den mån det genom kommunens försorg byggfinnes

erforderligt, för reglering av nadsplan upprättas, i den mån sådan

bebyggelsen upprätta och fastställa plan finnes erforderlig för reglering

byggnadsplan för orten. av bebyggelsen.

Byggnadsplan skall----höj dlägen angivas.

Erfordras särskilda---i planen.

108 §.

Byggnadsplan antages av kommunalfullmäktige

men skall för att bliva

gällande fastställas av länsstyrelsen.

Fullmäktige äga i den omfattning

som prövas lämplig uppdraga åt

byggnadsnämnden att i fullmäktiges

ställe antaga byggnadsplan.

Underlåter kommun att vidtaga erforderliga

åtgärder för upprättande

av byggnadsplan, där sådan erfordras,

må länsstyrelsen efter kommunalfullmäktiges

hörande låta upprätta

samt, sedan tillfälle givits fullmäktige

och dem frågan eljest rör att

yttra sig, fastställa byggnadsplan för

det område varom fråga är.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vad nu sagts äger motsvarande

tillämpning med avseende å ändring

av byggnadsplan.

108 §.

Har fråga väckts om upprättande

av byggnadsplan för visst område eller

om ändring av sådan plan, äger

länsstyrelsen för viss tid, högst fem

år, förordna, att nybyggnad inom området

icke må företagas utan länsstyrelsens

tillstånd. Länsstyrelsen må

ock förlänga förbudets giltighetstid

med högst tre år i sänder; dock skall

beslut härom underställas Konungens

prövning, om sammanlagda giltighetstiden

kommer att överstiga åtta

år.

109 §.

Har fråga väckts om upprättande

av byggnadsplan för visst område eller

om ändring av sådan plan, äger

länsstyrelsen för viss tid, högst ett år,

förordna, att nybyggnad inom området

icke må företagas. Länsstyrelsen

må förlänga förbudets giltighetstid

med högst två år i sänder.

Från förbud som i första stycket

sägs må undantag medgivas av länsstyrelsen

och, enligt av Konungen

meddelade föreskrifter, av annan

myndighet som Konungen bestämmer.

Finner länsstyrelsen byggnadsplan

icke kunna fastställas eller ock böra

i viss del undantagas från fastställelse,

äger länsstyrelsen för viss tid

meddela det förbud mot nybyggnad

som föranledes av omständigheterna.

109 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot byggnadsplan; dock må länsstyrelsen

och, enligt av Konungen meddelade

föreskrifter, annan myndighet

som Konungen bestämmer medgiva

undantag, när särskilda skäl äro därtill

och nybyggnaden ej avsevärt försvårar

markens användning för avsett

ändamål.

Därest så--

no §.

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot byggnadsplan; dock må länsstyrelsen

medgiva undantag, när särskilda

skäl äro därtill och nybyggnaden

ej avsevärt försvårar markens

användning för avsett ändamål.

--erforderlig mån.

Konungen äger förordna att undantag

från förbud, som avses i första

och andra styckena, må i enlighet

med Konungens närmare föreskrifter

meddelas jämväl av annan myndighet

än länsstyrelse.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

no §.

Beträffande område som ingår i

byggnadsplan eller med avseende å

vilket förbud mot nybyggnad meddelats

enligt 108 § äger länsstyrelsen,

i den utsträckning som föranledes av

omständigheterna, stadga förbud mot

schaklning, fyllning, trädfällning eller

annan därmed jämförlig åtgärd.

Beträffande område som ingår i

byggnadsplan eller med avseende å

vilket förbud mot nybyggnad meddelats

enligt 109 § äger länsstyrelsen,

i den utsträckning som föranledes av

omständigheterna, stadga förbud mot

schaktning, fyllning, trädfällning eller

annan därmed jämförlig åtgärd.

in §•

Kostnaden för upprättande av

byggnadsplan skall gäldas av kommunen,

i den mån ej bidrag enligt vad

särskilt må vara stadgat utgår av

statsmedel. Ägare av mark som ingår

i planen vare dock, därest planen för

honom medför avsevärd nytta, skyldig

gälda så stor del av kostnaden

som svarar mot hans del av planområdets

areal. Föranleda särskilda omständigheter

att vad som sålunda belöper

å markägare icke står i skäligt

förhållande till den nytta han har av

planen, skall beloppet i erforderlig

mån sänkas eller höjas.

Vad i------av byggnadsplan

Det ankommer —---andra styckena.

Kostnaden för upprättande av

byggnadsplan skall förskjutas av

kommunen. Ägare av mark som ingår

i planen vare, därest planen

för honom medför avsevärd nytta,

skyldig att återgälda kommunen

så stor del av kostnaden som svarar

mot hans del av planområdets areal.

Föranleda särskilda omständigheter

att vad som sålunda belöper å markägare

icke står i skäligt förhållande

till den nytta han har av planen, skall

beloppet i erforderlig mån sänkas eller

höjas.

113 §.

Lägges byggnadsplan---avsett ändamål.

När fråga väckts om tillämpning

av vad i första stycket sägs, skall

länsstyrelsen göra anmälan därom

hos inskrivningsdomaren, som har

att så snart ske kan å inskrivningsdag

göra anteckning i fastighets- eller

inteckningsboken om vad sålunda förekommit;

och vare överlåtelse av

mark som äger rum efter det sådan

anmälan inkommit ej hinder för förordnande

om markens upplåtande.

Väckes hos kommunens fullmäktige

fråga att göra framställning om

förordnande som i första stycket sägs,

skall byggnadsnämnden göra anmälan

därom hos inskrivningsdomaren,

som har att så snart ske kan å inskrivningsdag

göra anteckning i fastighets-

eller inteckningsboken om

vad sålunda förekommit; och vare

överlåtelse av mark som äger rum

efter det sådan anmälan inkommit

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ej hinder för förordnande om markens

upplåtande. Uppkommer fråga

om förordnande enligt första stycket

hos länsstyrelsen, har denna att

fullgöra den nu stadgade anmälningsskyldigheten.

Äro synnerliga-----— för ägaren.

119 §•

Utomplansbeståmmelser fastställas

av länsstyrelsen, när så erfordras.

120 §.

Beträffande utomplansbestäm melser

på landet skall vad i 78 och 79 §§

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

119 §.

Beträffande utomplansbestämmelser

på landet skall vad i 77—80 §§ är

stadgat äga motsvarande tillämpning;

och skall vad där sägs om stadsfullmäktige

gälla kommunalfullmäktige.

121 §.

Med avseende å område, för vilket

stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

fastställts, skall

vad i 81—85 §§ är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Beträffande annat

Inom område med stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser

skall vad i 81—85 §§ är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

inom området.

123

Till förekommande av tätbebyggelse

inom område som ej ingår i stadsplan

eller byggnadsplan äger länsstyrelsen

meddela det förbud mot nybyggnad

och de föreskrifter i övrigt

som för ändamålet finnas erforderliga.

124

Förbud eller föreskrift som i 123 §

sägs må ej avse bebyggelse för jordbrukets,

fiskets, skogsskötselns eller

därmed jämförligt behov.

§•

Till förekommande av tätbebyggelse

inom område som ej ingår i

stadsplan eller byggnadsplan äger

Konungen meddela de föreskrifter

som för ändamålet finnas erforderliga
§•
Föreskrift

som i 123 § sägs må ej

avse bebyggelse för jordbrukets, fiskets,

skogsskötselns eller därmed

jämförligt behov.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

128 §.

Har Konungen — — — bilda regionplaneförbund.

Beträffande sådant---äga tillämpning.

Angående utredning varom i 127 §

sägs skall gälla vad i sistnämnda lag

stadgas om där avsedd utredning.

129 §.

En ledamot av förbundsdirektionen,

tillika ordförande, skall jämte

ersättare för honom utses av Konungen.

Övriga ledamöter i förbundsdirektionen

jämte ersättare för dem

skola utses av förbundets medlemmar

till det antal för varje medlem

som bestämmes i förbundsordningen.

En ledamot av förbundsfullmäktige,

tillika ordförande, skall jämte ersättare

för honom förordnas av Konungen.

Övriga ledamöter i förbundsfullmäktige

skola utses av förbundets

medlemmar till det antal för varje

medlem som bestämmes i förbundsordningen.

Kan enighet — — — — besluta därom.

131 §.

Regionplan fastställes av Konungen

efter förslag av förbundsdirektionen

och sedan förbundsmedlemmarna

erhållit tillfälle att yttra sig över

förslaget. Har avvikande mening uttalats

inom direktionen eller har förbundsmedlem

framställt erinran mot

förslaget, äger Konungen göra den avvikelse

från detta som med hänsyn

till sålunda yppad mening må anses

befogad.

Regionplan fastställes av Konungen,

sedan förslag därtill upprättats av

förbundsstyrelsen och antagits av förbundsf

ullmäktige. Har avvikande mening

uttalats inom styrelsen eller

fullmäktige eller har förbundsmedlem

framställt erinran mot förslaget,

äger Konungen göra den avvikelse

från detta som med hänsyn till sålunda

yppad mening må anses befogad.

Vad nu--—---av regionplan.

132 §.

Kostnaderna för upprättande eller

ändring av regionplan samt för regionplaneförbunds

verksamhet i övrigt

skola, intill dess planen fastställts,

förskjutas av förbundsmedlemmarna

eller av statsmedel enligt vad Konungen

på förslag av förbundsdirektionen

bestämmer.

Kostnaderna för upprättande eller

ändring av regionplan samt för regionplaneförbunds

verksamhet i övrigt

skola, intill dess planen fastställts,

förskjutas av förbundsmedlemmarna

eller av statsmedel enligt vad Konungen

på förslag av förbundsfullmäktige

bestämmer.

Kostnaderna skola — ---efter skatteunderlag.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Grunderna för fördelningen skola Grunderna för fördelningen skola

på förslag av förbundsdirektionen på förslag av förbundsf ullmäktige bebestämmas

av Konungen, sedan pla- stämmas av Konungen, sedan planen

nen eller ändring därav fastställts. eller ändring därav fastställts.

133 §.

Underlåter förbundsdirektionen att Underlåta förbundsf ullmäktige att

vidtaga erforderliga åtgärder för upp- vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande

av regionplan, må Konung- rättande av regionplan, må Konungen

förelägga direktionen viss tid, en förelägga fullmäktige viss tid,

inom vilken sådan plan skall vara un- inom vilken sådan plan skall vara

derställd Konungens prövning. Stäl- underställd Konungens prövning.

ler direktionen sig ej föreläggandet Ställa fullmäktige sig ej föreläggantill

efterrättelse, äger Konungen på det till efterrättelse, äger Konungen

förbundets bekostnad låta upprätta på förbundets bekostnad låta upprätsamt,

efter hörande av direktionen ta samt, efter hörande av fullmäktioch

dem frågan eljest rör, fastställa ge och dem frågan eljest rör, fast
-

regionplan. ställa regionplan.

Vad nu-----allmänt intresse.

134 §.

Regionplan skall tjäna till ledning

vid upprättande av generalplan,

stadsplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser

eller ändring därav

så ock eljest vid reglering av bebyggelsen

eller användningen i övrigt

av mark inom planområdet.

Förutsätter genomförandet av regionplan,

att ändring sker av generalplan,

stadsplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser, äger

Konungen för viss tid meddela det

förbud mot nybyggnad som föranledes

av omständigheterna.

Om befogenhet för länsstyrelse att

meddela förbud mot nybyggnad när

fråga väckts om ändring av generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan eller

av utomplansbestämmelser i stad,

stadgas i 15, 35, 80, 101, 106 och

108 §§.

Regionplan skall tjäna till ledning

vid upprättande av generalplan, stadsplan

och byggnadsplan eller ändring

därav så ock eljest vid reglering av

bebyggelsen eller användningen i övrigt

av mark inom planområdet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

149 §.

Över stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges,

municipalfullmäktiges

eller byggnadsnämnds beslut rörande

stadsplan, utomplansbestämmelser

eller tomtindelning som enligt denna

lag för att bliva gällande skall fastställas

av Konungen eller länsstyrelsen,

så ock över förbundsdirektions

förslag till regionplan må särskild

klagan ej föras, vederbörande obetaget

att framställa erinringar mot beslutet

i ärendet angående fastställelse

därå. Vad nu sagts skall äga motsvarande

tillämpning å beslut av

stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige

eller municipalfullmäktige som

innefattar framställning om fastställelse

av generalplan eller om annan

åtgärd av Konungen eller länsstyrelse

enligt denna lag.

Om talan--— — — av Konum

Över stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges,

municipalfullmäktiges

eller byggnadsnämnds beslut rörande

stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser

eller tomtindelning

som enligt denna lag för att bliva

gällande skall fastställas av Konungen

eller länsstyrelsen, så ock

över förbundsfullmäktiges förslag till

regionplan må särskild klagan ej föras,

vederbörande obetaget att framställa

erinringar mot beslutet i ärendet

angående fastställelse därå. Vad

nu sagts skall äga motsvarande tilllämpning

å beslut av stadsfullmäktige,

kommunalfullmäktige eller municipalfullmäktige

som innefattar framställning

om fastställelse av generalplan

eller om annan åtgärd av Konungen

eller länsstyrelse enligt denna

lag.

150 §.

Länsstyrelses beslut rörande fastställelse

av generalplan, stadsplan,

byggnadsplan, utomplansbestämmelser

eller tomtindelning skall meddelas

efter anslag. Den som är missnöjd

med beslutet har att, vid talans förlust,

inom en månad från den dag då

beslutet meddelades anföra besvär

hos Konungen.

Länsstyrelses beslut rörande fastställelse

av generalplan, stadsplan,

byggnadsplan eller tomtindelning så

ock länsstyrelses beslut avseende tilllämpning

av utomplansbestämmelser

å visst område skall meddelas efter

anslag. Den som är missnöjd med beslutet

har att, vid talans förlust, inom

tre veckor från den dag då beslutet

meddelades anföra besvär hos Ko
-

nungen.

Talan mot---ämbetsverks beslut.

Har länsstyrelse -— — — utan bifall.

151 §.

Länsstyrelses beslut om fastställel- Länsstyrelses beslut i fråga röranse

av utomplansbestämmelser eller de utomplansbestämmelsers tillämpändring

därav samt förordnande en- ning å visst område, länsstyrelses

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

15

(Gällande lydelse)

ligt 82 § eller 121 § andra stycket, så

ock länsstyrelses beslut om förbud

mot nybyggnad utan särskilt tillstånd

eller mot tätbebyggelse eller mot

schaktning, fyllning, trädfällning eller

annan därmed jämförlig åtgärd

skall lända till efterrättelse utan hinder

av förd klagan.

157

Förordnas att område, för vilket

generalplan, stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser fastställts,

skall tillhöra stad eller köping

eller meddelas beträffande sådant

område förordnande att vad i denna

lag är stadgat för stad skall äga motsvarande

tillämpning för området,

lände planen eller bestämmelserna

fortfarande till efterrättelse.

Vad nu----fjärde avdelnin

(Föreslagen lydelse)

förordnande enligt 82 § eller 121 §

andra stycket, så ock länsstyrelses beslut

om förbud mot nybyggnad utan

särskilt tillstånd eller mot schaktning,

fyllning, trädfällning eller annan

därmed jämförlig åtgärd skall

lända till efterrättelse utan hinder av

förd klagan.

§•

Förordnas att område, för vilket

generalplan, stadsplan eller byggnadsplan

fastställts eller för vilket

utomplansbestämmelser åro gällande,

skall tillhöra stad eller köping eller

meddelas beträffande sådant område

förordnande att vad i denna lag

är stadgat för stad skall äga motsvarande

tillämpning för området, lände

planen eller bestämmelserna fortfarande

till efterrättelse.

167 §.

Har före denna lags ikraftträdande,

i avbidan på upprättande av byggnadsplan,

förbud meddelats mot nybyggnad

utan länsstyrelsens tillstånd,

vare beslutet ej gällande längre än

fem år från lagens ikraftträdande,

med mindre tiden förlänges enligt

vad i 108 § stadgas.

Har före denna lags ikraftträdande,

i avbidan på upprättande av byggnadsplan,

förbud meddelats mot nybyggnad

utan länsstyrelsens tillstånd,

vare beslutet ej gällande längre

än fem år från lagens ikraftträdande,

med mindre tiden förlänges

enligt vad i 109 § stadgas.

168 §.

Under hinder---lags ikraftträdande.

Med avseende å sådan plan skall Med avseende å sådan plan skall

vad i 109 och 110 §§ stadgas äga mot- vad i 110 § stadgas äga motsvarande

svarande tillämpning. tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1960, dock att fråga om faststäl
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lelse av generalplan eller byggnadsplan

eller ändring av förut fastställd

sådan plan skall handläggas

och bedömas enligt äldre bestämmelser,

om förslag i frågan före lagens

ikraftträdande utställts till granskning

enligt bestämmelserna i byggnadsstadgan

den 30 juni 1947 (nr

390) eller, där fråga är om byggnadsplan,

om samtliga sakägare före lagens

ikraftträdande medgivit att utställningsförfarande

ej tillämpas.

Utomplansbestämmelser, som fastställts

med stöd av stadsplanelagen

den 29 maj 1931 eller byggnadslagen

i dess hittills gällande lydelse, så ock

av Konungen med stöd av lagen den

31 augusti 1907 angående stadsplan

och tomtindelning eller lagen den 12

maj 1917 om fastighetsbildning i stad

fastställda särskilda föreskrifter för

byggnadsverksamhetens ordnande

skola, i den mån de ej tidigare upphävts,

upphöra att gälla den 1 januari

1963.

Där regionplaneförbund bildats före

den 1 januari 1958, skola av medlemmarna

utsedda ledamöter och ersättare

i förbundsfullmäktige (förbundsdirektionen)

och förbundsstyrelsen

(regionplanenämnden) frånträda

sina befattningar med utgången

av år 1960; och skall med avseende

å val av fullmäktige och styrelse

för tid därefter så förfaras, som i fråga

om nybildat kommunalförbund är

stadgat.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

17

Förslag

till

Byggnadsstadga

Härigenom för ordnas som följer.

1 KAP.

Om byggnadsnämnd

1 §•

I varje kommun skall finnas en byggnadsnämnd, som har att öva inseende

över hur kommunens område bebygges.

Särskilt åligger det nämnden

att med uppmärksamhet följa den allmänna utvecklingen inom kommunen

och dess omgivning, ombesörja utredningar rörande planläggning,

fastighetsbildning och byggnadsväsen samt i dessa ämnen upprätta de förslag

och göra de framställningar som finnas påkallade;

att samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör nämndens

arbetsområden eller vilkas bedömanden äro av betydelse för nämndens

verksamhet;

att lämna allmänheten råd och upplysningar i planläggnings-, fastighetsbildnings-

och byggnadsfrågor; samt

att övervaka efterlevnaden av byggnadslagen, denna stadga och övriga

föreskrifter angående byggandet.

2 §•

När sådant begäres av någon, vars rätt kan beröras därav, åligger det

byggnadsnämnden att lämna skriftligt besked huruvida nämnden meddelat

beslut rörande skyldighet för fastighetsägare att vidtaga särskild åtgärd med

avseende å fastigheten.

Där stadsplan finnes åligger det byggnadsnämnden eller annan myndighet,

som kommunens fullmäktige bestämma, att på begäran av person,

som i första stycket sägs, utfärda skriftligt besked rörande den på fastigheten

belöpande förpliktelsen att till kommunen utgiva bidrag till kostnad

för gata. I beskedet skall angivas i vad mån betalningsskyldighet för förpliktelsen

inträtt eller icke.

Där stadsplan finnes åligger det härjämte byggnadsnämnden att, då det

begäres av person som avses i första stycket, till denne utlämna karta

(nybyggnadskarta) rörande fastighet som ingår i planen. Nämnden bör ock,

‘2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 26

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

där det lämpligen kan ske, tillhandahålla nybyggnad skart a för fastighet inom

område, som ej ingår i stadsplan.

3 §.

Ledamöter och suppleanter i byggnadsnämnd väljas av kommunens fullmäktige

till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock

icke vara under fem. Valet skall ske proportionellt i de fall då sådant är

föreskrivet vid val till kommunens styrelse. Vid val av suppleanter skall

tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till

tjänstgöring.

I övrigt skall med avseende å byggnadsnämnd vad i 32—42 §§ kommunallagen

är stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning,

dock att för byggnadsnämnden i Stockholm skola gälla bestämmelserna i

51 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm samt därutöver vad stadsfullmäktige

med iakttagande av stadgandena i samma lag föreskriva.

Utan hinder av vad i andra stycket sägs skall gälla, dels att i kommunens

tjänst anställd befattningshavare icke på grund av denna sin tjänsteställning

skall vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i byggnadsnämnd

dels ock att nämndens protokoll icke behöver upptaga annat än

förteckning å närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och

skälen därför.

4 §.

Byggnadsnämnd skall hava tillgång till personal i den omfattning soin

erfordras för att nämnden skall kunna behörigen fullgöra sina uppgifter.

Där planläggnings- och byggnadsverksamheten är av större omfattning

eller bebyggelsens art så kräver skall nämnden såvitt möjligt till sitt biträde

hava stadsarkitekt. Till stadsarkitekt må ej utses annan än den, som inom

riket avlagt examen vid teknisk högskolas avdelning för arkitektur samt därefter

under en längre tid utövat väl vitsordad praktisk verksamhet inom

planläggnings- och byggnadsväsendet. Byggnadsstyrelsen äger dock, när skäl

äro därtill, medgiva att till stadsarkitekt utses annan än den som avlagt

nyss nämnd examen.

I fall som avses i andra stycket skall nämnden såvitt möjligt även hava

biträde av person med särskild utbildning och praktisk erfarenhet i konstruktionsfrågor

(byggnadsinspektör).

Angående stadsingenjör och andra befattningshavare inom mätningsväsendet

är särskilt stadgat. 5

5 §.

Ordförande i byggnadsnämnd skall tillse, att nämndens ledamöter erhålla

kallelse till sammanträdena samt att suppleanterna underrättas om

tid och plats för sammanträdena.

I kallelse och underrättelse skall lämnas uppgift om de ärenden, som

skola förekomma vid sammanträdet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

19

6 §•

Befattningshavare, som har till åliggande att föredraga ärenden inför

byggnadsnämnden, äger rätt att deltaga i överläggning men ej i beslut, samt

att, där han det begär, få sin särskilda mening antecknad till protokollet.

Samma rätt tillkommer länsarkitekten eller annan tjänsteman, som kallats

att i denna egenskap närvara vid sammanträde med nämnden.

7 §•

Byggnadsnämnd äger uppdraga åt en eller flera ledamöter i nämnden

eller åt befattningshavare hos nämnden att å nämndens vägnar fatta beslut

i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall närmare angivas i

nämndens beslut. Sådant uppdrag må dock ej avse befogenhet att besluta

om framställning eller yttrande till Konungen, länsstyrelsen eller kommunens

fullmäktige, att meddela föreläggande vid vite eller annat äventyr

eller att slutligt avgöra ärende, som är av principiell innebörd eller eljest av

större vikt.

Nämndens beslut rörande uppdrag, som i första stycket sägs, skall underställas

länsstyrelsens prövning.

Vad i denna stadga sägs om byggnadsnämnd skall i tillämpliga delar

gälla den, som på grund av uppdrag enligt första stycket handlar å nämndens

vägnar. Beslut, som meddelas på grund av dylikt uppdrag, skall anmälas

vid nämndens nästa sammanträde.

8 §•

På framställning av kommunen äger länsstyrelsen utfärda taxa för avgifter

att erläggas av den, som hos byggnadsnämnden påkallar åtgärd vilken

föranleder ritningsgranskning, besiktning eller annan tids- eller kostnadskrävande

förrättning.

Angående avgifter för upprättande och utfärdande av kartor samt för

andra åtgärder som ombesörjas av befattningshavare inom mätningsväsendet

gäller vad särskilt är stadgat. 2

2 KAP.

Om planläggning

Allmänna bestämmelser

9 §.

Planläggning skall ske så, att den främjar en ur allmän synpunkt lämplig

utveckling inom det område, som planen skall avse. Tillbörlig hänsyn skall

tagas till förhållandena inom angränsande områden samt till den allmänna

samfärdselns, det militära försvarets, civilförsvarets och andra för riket

gemensamma behov. Även enskildas intressen skola tillbörligen beaktas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Där ej särskilda förhållanden föranleda annat, skall mark avses för det

ändamål, vartill den är mest lämpad med hänsyn till läge, terräng- och

grundförhållanden samt övriga omständigheter. Till tätbebyggelse må ej avses

mark, som ur sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln, möjligheterna

att ordna vattenförsörjning och avlopp, faran för vattenförorening

eller eljest ur allmän synpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse. Områden

med särskild naturskönhet eller säregna naturförhållanden, bebyggelse med

särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller ur skönhetssynpunkt

samt områden som äro lämpade och behövliga för friluftsliv skola

såvitt möjligt bevaras. Om skyldighet att bevara fasta fornlämningar är särskilt

stadgat.

Plan må ej göras mera detaljerad än som är nödvändigt för att nå det

därmed avsedda syftet.

Regionplan

10 §.

1 mom. Regionplanering skall bedrivas så, att den därvid förebragta utredningen

översiktligt belyser de med planläggningen sammanhängande frågor,

som äro gemensamma för regionen eller en större del av denna, samt

underlättar det framtida avgörandet av dylika frågor.

1 regionplan skall i den mån så erfordras med hänsyn till planens syfte

upptagas och på ett överskådligt sätt angivas, vilka områden som avses för

olika ändamål.

2 mom. Regionplan skall i erforderlig mån vara avfattad på karta. Erfordras

regionplanebestämmelser, böra dessa avfattas i särskild handling.

Generalplan

11 §•

1 mom. Vid generalplanering skall eftersträvas att utröna och på ett översiktligt

sätt redovisa det behov av utrymme för olika ändamål, som kan

förutses för planområdet, samt att på ett lämpligt sätt tillgodose detta behov.

Härvid bör även undersökas, vilka områden som från allmän synpunkt

ej äro lämpade för tätbebyggelse och fördenskull böra undantagas från sådan

bebyggelse.

2 mom. Generalplan skall i erforderlig mån vara avfattad på karta. Till

planen hörande särskilda bestämmelser skola avfattas i särskild handling.

Å kartan skola angivas gränserna för planen samt för de markområden

som avses för olika ändamål ävensom, i den mån så erfordras, befintliga

förhållanden såsom vattenområden, höjdförhållanden, fastighetsgränser, vägar,

kraftledningar och byggnader.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Stadsplan

12 §.

1 mom. Vid uppgörande av stadsplan skola de anspråk tillgodoses, som ur

olika synpunkter skäligen kunna ställas på en väl ordnad bebyggelse. Därvid

skall tillses, att marken utnyttjas på ett ekonomiskt och i övrigt lämpligt

sätt, att samfärdselns och trafiksäkerhetens krav tillbörligen beaktas,

att erforderlig trygghet mot brandfara vinnes samt att hänsyn tages till de

fordringar, som böra uppställas ur sundhets-, skönhets- och trevnadssynpunkt.

Skälig hänsyn skall tagas till bestående äganderättsförhållanden, fastighetsgränser

och andra omständigheter, som kunna inverka på planens

genomförande.

Planen må ej givas större omfattning än att den kan förväntas bliva genomförd

inom nära förestående tid.

2 mom. Stadsplan skall vara avfattad å karta. Till planen hörande bestämmelser

skola avfattas i särskild handling.

Kartan skall tydligt angiva gränserna för planen samt för de markområden,

som skola användas till byggnadskvarter, gata, torg, park eller annan

allmän plats eller till specialområde. Gators och torgs höjdlägen skola vara

angivna med siffror i gatukors och i punkter där lutningen avsevärt ändras.

I stadsplanebestämmelser skola, i den mån så erfordras, intagas stadganden

angående reglering av planområdets bebyggande och användning i övrigt,

såsom

om kvarters eller specialområdes användning för visst ändamål och om

förbud mot bebyggande av viss del av kvarter eller specialområde;

om byggnadssätt, antal byggnader å tomtplats, byggnads planyta och

läge, dess höjd och våningsantal, källardjup eller antal källarvåningar samt

antalet lägenheter som få inredas i en byggnad;

om planteringar, lekplatser, parkeringsplatser och garage;

om utfart eller annan utgång mot gata;

om rätt att inom gata, torg, park eller annan allmän plats nyttja utrymmet

under eller över markens plan till inredande av lokaler eller för annat

ändamål;

om förläggande under eller över markens plan av gata eller annan trafikled;

samt

om bevarande av vattenområden och andra naturförhållanden.

Byggnadsplan

13 §.

Byggnadsplan skall uppgöras så, att den tillgodoser de krav, som med

hänsyn till de särskilda förhållandena inom det tillämnade planområdet

skäligen böra ställas på en väl ordnad bebyggelse. Särskild hänsyn skall tagas

till bebyggelsens art, äganderättsförhållandena samt markägarnas möjligheter

att genomföra planen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Byggnadsplan må ej uppgöras så, att jordbruk, skogsbruk eller annan

dylik näring onödigtvis hindras eller försvåras. I planen må upptagas mark

för jordbruksändamål endast i den mån så erfordras för planens lämpliga

utformning.

I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad i 12 § är stadgat om stadsplan.

Upprättande, antagande och fastställelse av plan

14 §.

Den som upprättar förslag till plan skall därvid samråda med kommunens

styrelse eller annat organ, som kommunens fullmäktige bestämma, länsarkitekten

samt övriga myndigheter, sammanslutningar och enskilda personer,

som kunna hava ett väsentligt intresse av frågan.

15 §.

Förslag till stadsplan eller byggnadsplan skall upprättas på grundval av

en för ändamålet avsedd karta över det område, som beröres av förslaget

(grundkarta).

I särskild vid grundkartan fogad förteckning (fastighetsförteckning) skola

redovisas de fastigheter, samfälliglieter och andra områden, som beröras

av förslaget, deras ägare samt, i den mån kännedom därom kunnat erhållas,

servitut och andra särskilda rättigheter, som kunna hava betydelse för

planläggningen eller beröras av denna. Förteckningen skall vara bestyrkt

av person med behörighet att vara mätningsman i stad. Där i orten föres

fastighetsregister såsom för stad, må dock förteckningen bestyrkas av registerföraren,

även om denne icke har sådan behörighet.

Har fråga väckts att generalplan skall helt eller delvis fastställas, skall

fastighetsförteckning upprättas för det område som beröres av frågan.

16 §.

Förslag till plan skall, då det överlämnas till kommunal eller statlig myndighet

för antagande eller fastställelse, vara åtföljt av

a) grundkarta och fastighetsförteckning därest sådana skola vara upprättade;
b)

beskrivning över förslaget med erforderlig motivering;

c) utredning angående de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för

planens genomförande med beaktande särskilt av grundens beskaffenhet,

trafikförhållandena ävensom möjligheterna att ordna vattenförsörjning och

avlopp och att tillgodose vattenvårdsintresset; samt

d) redogörelse för det samråd med myndigheter, markägare och andra,

som ägt rum vid utarbetande av förslaget.

Innan fastighetsförteckning lägges till grund för underrättelser till sakägare,

skall den i erforderlig mån kompletteras med hänsyn till inträffade

förändringar.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959 23

17 §.

1 mom. Innan förslag till plan antages, skall det under viss tid utställas

till granskning genom byggnadsnämndens eller, där fråga är om regionplan,

genom förbundsstyrelsens försorg; och äger den, som ej åtnöjes med förslaget,

att inom samma tid framställa anmärkning däremot hos den myndighet,

som ombesörjt utställandet. Där så finnes lämpligt må på en gång

utställas två eller flera alternativa förslag.

Tiden för granskningen bestämmes av den myndighet, som ombesörjer

utställandet. Den må ej sättas kortare än tre månader, där fråga är om

regionplan, och ej kortare än tre veckor i övriga fall. Kungörelse om utställandet

skall före den bestämda tidens början ske i den eller de tidningar, i

vilka kommunala meddelanden för orten införas. Berör förslaget mark, som

står under allmän myndighets förvaltning, skall myndigheten särskilt underrättas.

2 mom. Vid utställande av förslag till regionplan skall förbundsstyrelsen

översända kopia och avskrift av förslaget till styrelserna för de kommuner,

som förslaget rör, samt till länsstyrelsen och av frågan berörda centrala

myndigheter ävensom, där så finnes lämpligt, till annan som beröres av förslaget,

och därvid bestämma viss tid, minst tre månader efter delfåendet,

inom vilken vederbörande äger att till nämnden inkomma med yttrande

över förslaget.

3 mom. Innan förslag till generalplan utställes, skall byggnadsnämnden

översända avskrifter och kopior av förslaget till byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen.

Skall förslaget helt eller delvis fastställas, har nämnden att förfara på

sätt i 4 mom. stadgas om förslag till stadsplan eller byggnadsplan, dock att

underrättelser icke erfordras till andra sakägare än dem som beröras av fastställelsen.

4 mom. Vid utställande av förslag till stadsplan eller byggnadsplan skall

byggnadsnämnden före ingången av den tid, som bestämts för förslagets

granskning, med posten under rekommendation eller eljest bevisligen avsända

skriftlig underättelse om innehållet i den utfärdade kungörelsen till

varje känd och inom riket boende markägare, som beröres av frågan och

icke skriftligen godkänt förslaget. Är markområde samfällt för flera fastigheter

med skilda ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse eller

annan, som är satt att förvalta den, erfordras ej underrättelse till de särskilda

delägarna i samfälligheten, utan må underrättelsen sändas allenast

till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Äger denne ej att själv föra

talan för delägarna i samfälligheten, är han gentemot delägarna ansvarig

för att underrättelsen tillställes någon som äger behörighet härtill eller, om

sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse

eller förvaltare, må underrättelsen sändas till en av delägarna att vara

för dem alla tillgänglig, och skall för sådant fall tillika uppgift om vilken

delägare underrättelsen tillställts kungöras på sätt i 1 mom. andra stycket

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

sägs. Har upplysning vunnits om förhandenvaron av nyttjanderätt, som beröres

av planläggningen, skall underrättelse tillställas rättighetens innehavare,

såvitt han är känd och boende inom riket.

Berör förslaget, i vad det skall fastställas, allmän väg eller väg, som omhänderhaves

av vägförening, eller för biltrafiken viktig gata eller mark,

som är avsedd att utläggas till sådan väg eller gata, eller befästning eller

annan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande

enligt 82 § samma lag, skall utdrag av förslaget i erforderliga

delar tillställas vederbörlig myndighet, vägföreningen eller anläggningens

ägare med anmodan att inom viss av byggnadsnämnden angiven tid, som

ej må sättas kortare än den jämlikt 1 mom. bestämda granskningstiden, till

nämnden inkomma med yttrande över förslaget. Vad nu stadgats behöver

dock ej iakttagas med avseende å sakägare som skriftligen godkänt förslaget.

Ett exemplar av förslaget skall tillställas kommunens styrelse samt, där

så finnes erforderligt, jämväl kyrkorådet. Avser förslaget område, som gränsar

till annan kommun, bör byggnadsnämnden bereda dess styrelse tillfälle

att yttra sig över förslaget.

5 mom. Vidtages ändring i förslag till plan, sedan det varit utställt till

granskning, skall det ånyo utställas. Nytt utställande erfordras dock icke

om de sakägare, som beröras av ändringen, skriftligen godkänt denna eller

ock underrättats om ändringen på sätt i 4 mom. sägs samt erhållit tillfälle

att vid sammanträde eller annorledes taga del därav.

18 §.

Sedan förslag till generalplan, stadsplan eller byggnadsplan blivit utställt

på sätt i 17 § sägs, skall byggnadsnämnden granska förslaget jämte inkomna

anmärkningar och yttranden. Härefter skall byggnadsnämnden, såvida

nämnden ej själv äger besluta i ärendet, överlämna handlingarna jämte

eget utlåtande till kommunens fullmäktige.

19 §.

1 mom. Sedan generalplan antagits, skall planen med därtill hörande utredning

i bestyrkt avskrift och kopia genom byggnadsnämndens försorg tillställas

byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen, länsarkitekten, överlantmätaren

och vederbörande distriktslantmätare.

2 mom. När fastställelse sökes å regionplan, generalplan, stadsplan eller

byggnadsplan, skola handlingarna i ärendet insändas till länsstyrelsen.

20 §.

När plan inkommit till länsstyrelsen för fastställelse, skall länsstyrelsen,

såvida den ej själv har att besluta i ärendet, överlämna handlingarna jämte

eget utlåtande till Konungen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959 25

21 §.

Sedan plan blivit fastställd, skola handlingarna översändas till byggnadsnämnden

eller, där fråga är om regionplan, till förbundsstyrelsen. Om underrättelse

till vederbörande myndigheter och tjänstemän genom stat sdepartement

eller länsstyrelse är särskilt stadgat.

När länsstyrelsen meddelat beslut om fastställelse beträffande generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan, skall länsstyrelsen samma dag översända

underrättelse därom till envar som i ärendet framställt yrkande, vilket

genom beslutet helt eller delvis lämnats utan bifall. Får beslutet på grund

av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen ej överklagas, skall länsstyrelsen

utfärda bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

Där enligt bestämmelserna i 45 § byggnadslagen stadsplan fastställts under

villkor att inlösen kommer till stånd av viss i planen ingående mark,

skall, sedan sådan inlösen skett, meddelande härom genom byggnadsnämndens

försorg så snart ske kan tillställas byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen,

länsarkitekten, överlantmätaren, vederbörande distriktslantmätare samt,

där särskild fastighetsregisterförare förordnats, jämväl denne.

22 §.

Där förslag till generalplan, stadsplan eller byggnadsplan enligt bestämmelserna

i byggnadslagen upprättats på föranstaltande av Konungen eller

länsstyrelsen, har länsstyrelsen att fullgöra vad i 17 § är stadgat för byggnadsnämnd.

Sedan länsstyrelsen granskat inkomna anmärkningar och yttranden

över förslaget samt kommunens fullmäktige blivit hörda i ärendet,

skall med avseende å den fortsatta handläggningen förfaras på sätt i 20 och

21 §§ sägs.

23 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om upprättande, antagande och fastställande

av plan skall i tillämpliga delar gälla ändring eller upphävande av planen,

dock att grundkarta icke i något fall erfordras, om de förhållanden,

soin äro av betydelse för frågan, tillräckligt tydligt framgå av annan tillgänglig

karta. Där ändring berör blott ett mindre antal markägare, erfordras

ej heller utställande eller kungörelse i tidning, såvida markägarna skriftligen

medgivit att sådant förfarande ej tillämpas eller ock underrättats om

förslaget samt därefter under minst tre veckor haft tillfälle att taga del av

detta. Vid ändring av regionplan må tiden för utställandet minskas till tre

veckor.

Särskilda bestämmelser

24 §.

1 mom. När förordnande, innefattande förbud mot nybyggnad utan särskilt

tillstånd enligt 15, 35, 80, 82, 86, 97, 106, 109, 110, 119, 121, 122 eller

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

168 § byggnadslagen eller mot schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed

jämförlig åtgärd meddelas, skall länsstyrelsen underrätta markägarna

därom genom kungörelse i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden

för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt.

Det område, som avses med förordnandet, skall å karta eller annorledes

tydligt angivas till sina gränser.

Angående skyldighet att, sedan förordnandet vunnit laga kraft, tillställa

byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, överlantmätaren och andra tjänstemän

ävensom vederbörande byggnadsnämnd avskrift av förordnandet jämte

kopia av kartan är särskilt stadgat.

2 mom. Har förordnande jämlikt 16 eller 36 § byggnadslagen meddelats

om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd, skola markägarna genom

länsstyrelsens försorg underrättas om förordnandet på sätt i 1 mom. första

stycket är stadgat.

Wto:

25 §.

Väckes fråga om meddelande av beslut enligt 59 § byggnadslagen rörande

särskild grund för fördelning av gatumarksersättning eller om ändring i sådant

beslut eller om antagande av bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

eller ändring därav, och finna kommunens fullmäktige att frågan

bör komma under närmare prövning, ankommer det på fullmäktige

att låta verkställa utredning i ärendet och uppgöra det förslag vartill utredningen

må föranleda.

Sedan förslag upprättats skall detsamma utställas för granskning under

viss tid, minst tre veckor, efter det kungörelse härom skett i den eller de

tidningar i vilka kommunala meddelanden för orten införas. Där fråga är

om särskild grund för fördelning av gatumarksersättning, skall dessutom

på sätt i 17 § 4 mom. första stycket sägs underrättelse om förslagets utställande

för granskning tillställas kända och inom riket boende markägare,

vilkas rätt beröres av förslaget, dock att sådan underrättelse ej behöver

tillställas den som skriftligen godkänt förslaget. När den för granskning bestämda

tiden tilländagålt äga fullmäktige besluta i ärendet.

Skall ärendet underställas Konungens prövning, skola, sedan fullmäktiges

beslut meddelats, handlingarna insändas till länsstyrelsen, som har att

med eget utlåtande överlämna dem till Konungen.

26 §.

Uppkommer fråga om förpliktande för ägare av mark, för vilken stadsplan

fastställts eller skall fastställas, att avstå mark eller bekosta utförande

av särskilda anordningar jämlikt 70 eller 73 § eller 165 § första stycket byggnadslagen,

skall byggnadsnämnden uppgöra förslag i ämnet.

Sedan förslaget uppgjorts skall tillfälle beredas vederbörande markägare

att under viss tid, minst tre veckor, granska detsamma. Härom skall markägare,

därest han ej skriftligen godkänt förslaget, underrättas på sätt i 17 §

4 mom. första stycket sägs.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

27

Den mark, som skall avstås, skall till läge och gränser angivas på bestyrkt

kopia av stadsplanekartan eller särskild karta med samma noggrannhet.

Om byggnadsnämnds skyldighet att göra anmälan till inskrivningsdomaren,

då fråga väckts om tillämpning av 70 § eller 165 § första stycket byggnadslagen,

stadgas i förstnämnda paragraf.

27 §.

Vad i 26 § första, andra och tredje styckena stadgas skall äga motsvarande

tillämpning i ärende om förpliktande för ägare av mark, för vilken

byggnadsplan skall fastställas eller fastställts, att upplåta mark till väg

eller annan allmän plats jämlikt 113 § eller 165 § andra stycket byggnadslagen.

Väckes frågan hos länsstyrelsen, har denna att fullgöra vad som sålunda

är föreskrivet för byggnadsnämnd.

Om skyldighet för bygnadsnämnd eller länsstyrelse att i nu avsett fall

göra anmälan till inskrivningsdomaren stadgas i 113 § byggnadslagen.

28 §.

Vid handläggning av fråga om upprättande eller fastställande av byggnadsplan

skall länsstyrelsen tillika taga under övervägande, huruvida vägförening,

varom stadgas i lagen om enskilda vägar, bör bildas för planområdet.

3 KAP.

Om utomplansbestämmelser

29 §.

Där i enlighet med föreskrifterna i byggnadslagen bestämts att utomplansbestämmelser

skola tillämpas, skall, såvida ej Konungen annorlunda förordnat,

i sådant hänseende gälla följande:

1) Byggnad må ej uppföras med mindre tomtplatsen kan anses tillräckligt

stor och i övrigt lämpad för den tillämnade bebyggelsen.

2) Tomtplats må ej bebyggas i större omfattning än att till gårdsplan

och för andra fastighetens behov återstår det utrymme som med hänsyn till

ortens sed, fastighetens användningssätt och övriga omständigheter kan anses

skäligt.

3) Byggnad, vars användande kan antagas orsaka behov av anordning för

vattenförsörjning eller för bortledande av spillvatten eller annan flytande

orenlighet, må ej uppföras, med mindre möjlighet föreligger att tillgodose

sagda behov.

4) Byggnad må ej uppföras på mindre avstånd än 4,5 meter från enskild

väg, som är av betydelse med hänsyn till allmänna samfärdseln, och ej närmare

vägens mittlinje än 9 meter.

5) Bostadsbyggnad må ej uppföras i flera än två våningar eller till större

höjd än 7,5 meter och må ej innehålla flera än två bostadslägenheter.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

När särskilda omständigheter föranleda det äger byggnadsnämnden medgiva

undantag från bestämmelserna under 3—5) här ovan, såvitt det kan ske

utan att sundheten, trafiksäkerheten, tryggheten mot brand eller trevnaden

eftersättes.

30 §.

När fråga väckts att utomplansbestämmelser skola tillämpas inom visst

område, åligger det byggnadsnämnden att utreda frågan och uppgöra förslag

till närmare avgränsning av området. Förslaget skall i erforderlig mån

vara avfattat på karta.

I övrigt skall med avseende å handläggning av fråga om tillämpning av

utomplansbestämmelser i erforderliga delar gälla vad i 14 §, 17 § 1 mom.

samt 18—23 §§ är stadgat om antagande, fastställande och upphävande av

byggnadsplan.

4 KAP.

Om tomtindelning m. m.

31 §.

Där stadsplan eller byggnadsplan finnes, åligger det byggnadsnämnden

att med särskild uppmärksamhet följa och i mån av behov å skiss eller karta

angiva, hur bebyggandet fortskrider inom det planlagda området.

Där så finnes påkallat, skall nämnden verkställa särskild utredning för

bedömande hur bebyggelse och fastighetsbildning lämpligen bör ske för att

ingå som led i ett ändamålsenligt utnyttjande av området.

32 §.

I fråga om område med stadsplan skall byggnadsnämnden vaka över att

tomtindelning kommer till stånd när sådan erfordras. Har stadsplanen ändrats

och följer därav, att ändring bör ske jämväl av tomtindelningen, eller

är gällande tomtindelning eljest icke ändamålsenlig, har nämnden att vidtaga

åtgärd för ändring av denna, när så kan ske och nämnden finner det

erforderligt.

33 §.

Vid tomtindelning skall eftersträvas att i anslutning till stadsplanen nå en

ändamålsenlig, enkel och redig indelning av kvarteret. Varje fastighet skall

hava erforderlig förbindelse med gata. Behörig hänsyn skall tagas till bestående

äganderätts- och servitutsförhållanden samt av markens ägare uttryckta

önskemål.

34 §.

1 mom. Förslag till tomtindelning skall upprättas av person, som är behörig

att vara mätningsman i stad. Förslaget skall utmärkas å karta. Till

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

förslaget skall ock höra beskrivning, i vilken för varje tomt skola upptagas

storleken av vart och ett av de områden av vilka tomten skall bildas, tomtens

ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor. Vid förslaget skall vara

fogad förteckning över ägare av mark inom kvarteret.

Vid förslagets uppgörande bör samråd ske med markägarna varjämte,

där så prövas lämpligt, tillfälle bör beredas kommunens styrelse att yttra sig

i frågan.

2 mom. Förslag till tomtindelning skall genom byggnadsnämndens försorg

utställas till granskning under viss tid, minst tre veckor; och äger den,

som ej åtnöjes med förslaget, att under samma tid framställa anmärkning

däremot hos nämnden. Utställande erfordras dock icke, om samtliga ägare

av mark inom kvarteret skriftligen medgivit att dylikt förfarande ej tilllämpas.

Om utställande av förslag till tomtindelning skola ägarna av mark inom

kvarteret underrättas på sätt i 17 § 4 mom. första stycket sägs. År markägares

vistelseort okänd och finnes ej någon, som veterligen äger att föra talan

för honom, skall kungörelse om utställandet före den bestämda tidens början

ske i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten

införas.

Vidtages ändring i förslaget, sedan det varit utställt till granskning, skall

stadgandet i 17 § 5 mom. äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Sedan byggnadsnämnden antagit förslag till tomtindelning, skall

nämnden översända handlingarna i ärendet till länsstyrelsen.

Då länsstyrelsen fastställt tomtindelning, skall länsstyrelsen samma dag

översända underrättelse därom till byggnadsnämnden, kommunens styrelse

och de markägare, som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis

lämnats utan bifall. Beslutet skall härjämte delgivas den som för fastighetsregistret.

Där till följd av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen

klagan över beslutet ej får föras, har länsstyrelsen att å kartan teckna

bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

U mom. Vad i denna paragraf är stadgat om antagande och fastställande av

tomtindelning skall i tillämpliga delar gälla jämväl ändring eller upphävande

av sådan indelning. 5

5 KAP.

Om byggande

Inledande bestämmelser

35 §.

Stadgandena i detta kapitel äro, där annat ej angives, tillämpliga allenast

inom område med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.

Inom område med allenast utomplansbestämmelser äga stadgandena i detta

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

kapitel icke tillämpning i fråga om ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk

eller därmed jämförlig näring.

36 §.

Vad i detta kapitel stadgas om tomt skall gälla även annan för bebyggande

avsedd fastighet.

Med gata förstås i detta kapitel område som i fastställd generalplan eller

stadsplan avsetts till gata, torg eller eljest för allmän trafik, område som i

byggnadsplan avsetts till väg eller annan allmän plats, inom område med

utomplansbestämmelser belägen enskild väg som är av betydelse för allmänna

samfärdseln inom området, så ock allmän väg.

Angående vad som är att hänföra till nybyggnad stadgas i 75 §.

37 §.

Där i detta kapitel eller i stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

givits föreskrift om hushöjd, källardjup eller dylikt, skall, såvida

annat ej angivits, måttet räknas från angränsande gatas medelnivå invid

tomten. För fritt liggande byggnad inne å tomt räknas måttet från markens,

medelnivå invid byggnaden. Byggnad må härvid ej, med mindre särskilda

skäl föreligger, anses såsom fritt liggande inne å tomt, om någon del därav

ligger närmare gata än 6 meter. Byggnads höjd räknas till skärningen mellan

fasadplanet och takplanet.

Har föreskrift givits om visst antal våningar, skall såsom våning anses

källare, om golvet i den närmast högre våningen lägges mer än 1,5 meter

över omgivande markyta och byggnadsnämnden ej med hänsyn till terrängförhållandena

medgiver annan bedömning.

Nybyggnad

38 §.

Åt byggnads yttre skall givas sådan utformning och färg, som stads- eller

landskapsbilden fordrar och som befinnes lämplig såväl för byggnaden i och

för sig som för en god helhetsverkan.

Byggnad av större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig

synpunkt må icke förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden eller

genom bebyggelse i grannskapet. Om skyldighet att bevara fasta fornlämningar

är särskilt stadgat.

39 §.

Byggnad skall förläggas till sådant ställe å tomten att den på lämpligt

sätt ansluter till övrig bebyggelse å denna och å närbelägen mark. Byggnad

inom område med stadsplan eller byggnadsplan skall, såvida annat ej föreskrivits

i planen eller medgives av byggnadsnämnden, läggas i gatulinjen

eller, om förgård finnes, i inre förgårdslinjen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959 31

I övrigt skall, där annat ej är föreskrivet, vid val av plats för byggnad

iakttagas

a) att byggnad, som ej sammanbygges eller kan förväntas komma att

sammanbyggas med byggnad på granntomt, icke må läggas på mindre avstånd

från gränsen mot denna än som motsvarar hälften av den för byggnaden

tillåtna största höjden och ej närmare gränsen än 4,5 meter; samt

b) att avståndet mellan byggnader å samma tomt ej må vara mindre än

den för någondera byggnaden tillåtna största höjden.

Byggnadsnämnden äger medgiva undantag från bestämmelserna i andra

stycket, om det finnes påkallat av särskilda skäl samt kan ske utan men

för granne eller fara för sundhet, brandsäkerhet eller trafiksäkerhet och

utan att ett lämpligt bebyggande av området försvåras. Kan åtgärden inverka

på förhållandena å angränsande tomt, skall dess ägare höras i saken.

40 §.

Byggnads tak må icke skjuta över ett plan, som skär närmaste fasadplan

på den för byggnaden tillåtna högsta höjden och höjer sig inåt byggnaden

med en lutning av 45°. Byggnadsnämnden äger dock medgiva, att takkupor

och andra anordningar, som kunna anses påkallade med hänsyn till byggnadens

utseende eller av praktiska skäl, skjuta över detta plan.

41 §.

1 mom. Där icke annat föreskrivits d gällande plan, må byggnad ej uppföras

så, att någon del därav når över gata.

Byggnadsnämnden äger dock medgiva

a) att grundkonstruktion, fasadlist, trappsteg ovan gatuplanet, flaggstång,

intagningsbrunn för kablar eller annan liknande mindre byggnadsdel

skjuter över gräns mot gata;

b) att balkong, burspråk eller annan liknande byggnadsdel utbygges över

gata; samt

c) att port, dörr, grind eller fönster vid öppnandet når ut över gata.

Medgivande, som nu sagts, må lämnas endast när det med hänsyn till

gatans bredd och övriga omständigheter kan ske utan olägenhet för trafiken

eller eljest. I fall, som avses i andra stycket b), skall särskilt tillses,

att anordningen icke medför men för grannfastighet.

2 mom. Vad i 1 mom. är föreskrivet om befogenhet för byggnadsnämnd

att medgiva byggande å gatumark skall äga motsvarande tillämpning där

någon vill uppföra byggnad så, att den skjuter in på annan mark, som enligt

gällande plan eller andra gällande föreskrifter ej får bebyggas.

42 §.

Byggnads grundkonstruktion och stomme samt övriga byggnadsdelar,

som kunna utsättas för belastning, skola hava betryggande bärförmåga,

stadga och beständighet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

43 §.

1 mom. Uppföres byggnad i gräns mot annan tomt och är ej det framförvarande

området undantaget från bebyggande till minst 9 meters bredd,

skall byggnaden, såvida annat ej föreskrivits i gällande plan, skiljas från

granntomten medelst brandmur.

Där fråga är om byggnader i högst två våningar, må byggnadsnämnden

medgiva befrielse från skyldigheten att uppföra brandmur, om grannarna

äro ense därom och byggnaderna i övrigt anordnas på ett med hänsyn till

brandfaran betryggande sätt.

1 fråga om envåningsbyggnad må anstånd med eller befrielse från skyldigheten

att uppföra brandmur medgivas av byggnadsnämnden, där nämnden

efter grannens hörande finner detta med hänsyn till byggnadens ringa

storlek, avståndet till byggnad på angränsande tomt och övriga omständigheter

kunna ske utan olägenhet.

2 mom. Om särskilda skäl tala därför må byggnadsnämnden medgiva att

brandmur eller annan vägg anordnas gemensamt för byggnader som sammanbyggas,

där det kan ske utan olägenhet och grannarna äro ense därom.

44 §.

1 mom. Byggnad skall med avseende å konstruktion och inredning utföras

så, att faran för brand ej blir större än som betingas av hänsyn till

dess ändamål, angränsande bebyggelse och omständigheterna i övrigt. Där

annan bebyggelse finnes i grannskapet, skall byggnads tak utföras av eller

täckas med material, som i tillräcklig mån skyddar mot spridning av brand.

Större byggnad skall, om byggnadsnämnden finner det erforderligt, uppdelas

i lämpligt stora enheter genom brandsäker mur.

2 mom. Byggnad i två våningar skall, om den upptager större planyta än

200 kvadratmeter och icke genom brandsäker mur uppdelas i enheter av

högst denna storlek, utföras så, att den kan betecknas som brandhärdig.

Detsamma gäller byggnad i två våningar med flera än två bostadslägenheter,

därest bostads- eller arbetsrum inredes på vinden.

3 mom. Byggnad i tre eller flera våningar skall utföras så, att den kan

betecknas såsom brandsäker.

Vad nu sagts gäller ock byggnad i två våningar, om i byggnaden skall

inrymmas:

a) samlingslokal för mer än 150 personer;

b) undervisningsanstalt för mer än 150 elever;

c) hotell eller pensionat för mer än 50 gäster;

d) vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning med mer än 50

platser; eller

e) industriell rörelse som i regel sysselsätter mer än 50 personer eller som

med hänsyn till verksamhetens art innebär särskild fara för brand.

i mom. Skulle tillämpning av bestämmelserna i 2 eller 3 mom. medföra

oskälig kostnad eller föreligger eljest särskilt skäl till undantag, må sådant

medgivas av byggnadsnämnden.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

33

5 mom. Inom utrymme ovan inredd vind må boningsrum ej anordnas såvida

ej byggnadsnämnden medgiver undantag med hänsyn till vidtagna åtgärder

mot brandfara.

6 mom. Byggnad skall hava erforderligt antal utgångar, trappor och andra

utrymningsvägar, ägnade att bereda trygghet vid brand. Trappa skall hava

tillräcklig bredd och lämplig stigning samt skall, i den mån så erfordras,

vara försedd med ledstång och räcke.

7 mom. Eldstäder och andra anordningar för uppvärmning, rök- och ventilationskanaler,

sopnedkast, hissar, gårdslanterniner, ledningar för gas,

elektrisk ström, vatten och avlopp samt utrymmen för särskilda ändamål,

såsom pannrum, garage, tvätt- och torkrum, bränsleförråd och dylikt skola

anordnas så, att brandfara, risk för olycksfall eller sanitär olägenhet icke

uppkommer.

45 §.

Byggnad skall, i den mån det erfordras, vara försedd med anordning för

uppstigning på taket.

Där så erfordras skall härjämte finnas anordning för uppstigning på

skorsten.

Uppgår byggnads höjd över närmast kringliggande mark på någon punkt

till åtta meter eller finnes på taket lanternin, ljusbrunn eller liknande, skall

byggnaden, där det icke av särskild orsak kan anses obehövligt, vara försedd

med anordningar till skydd mot olycksfall genom nedstörtning från

taket.

46 §.

Byggnad för stadigvarande bruk, vari inrymmes bostads- eller arbetsrum,

skall anordnas och inredas så, att den bereder möjlighet till trevnad och

god hygien. Den skall innehålla nödiga förvaringsutrymmen samt vara försedd

med behövlig sanitär utrustning.

Särskilt skall beaktas följande:

1. Byggnaden skall bereda erforderlig värme- och ljudisolering samt

tillfredsställande skydd mot fukt.

2. Byggnaden skall kunna uppvärmas och ventileras på tillfredsställande

sätt.

3. I boningsrum samt i kök, som hör till bostadslägenhet, skall finnas

fönster, som vetter omedelbart åt det fria och lämnar god dager.

4. Arbetsrum och därtill hörande personalrum skola hava tillräckligt

luftutrymme och kunna tillfredsställande belysas, därvid dagerbelysning

bör anordnas, om förhållandena medgiva sådan.

5. Till byggnaden skall höra soprum, om så erfordras.

Med avseende å arbetsrum må byggnadsnämnden medgiva undantag från

bestämmelserna i denna paragraf, där sådant påkallas med hänsyn till arten

av den verksamhet, för vilken rummet är avsett. Nämnden må ock medgiva,

att mindre utrymme för matlagning inrättas utan fönster, såvida an3

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt 3 avd. Nr 26

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

ordningar vidtagas för att på annat sätt tillgodose behovet av luftväxling och

god belysning.

47 §.

I fråga om byggnad med mer än två bostadslägenheter skall utöver vad

här förut är stadgat iakttagas följande:

1. Lägenhet skall om möjligt hava soligt läge och helst göras genomluftbar.

2. Golvytan i boningsrum må ej understiga 7 kvadratmeter.

3. Rumshöjden i bostadslägenhet skall, räknat från golv till tak, vara

minst 2,50 meter.

4. Till bostadslägenhet skola höra vindskontor eller annat därmed jämförligt

förvaringsrum samt lämpligt utrymme för förvaring av matvaror.

5. För dem som bo i byggnaden skall finnas tillgång till tvättstuga och

torkrum, plats för rengöring och vädring av sängkläder, mattor och dylikt

samt, där så erfordras, utifrån lätt tillgänglig förvaringsplats för cyklar och

barnvagnar.

6. Omfattar byggnaden flera våningar än två, skall sopnedkast vara anordnat.

Möter i särskilt fall betydande svårighet att iakttaga stadgandena i denna

paragraf eller tala eljest synnerliga skäl för att något av dessa stadganden

frångås, må byggnadsnämnden medgiva sådant undantag, som är förenligt

med trevnad, bekvämlighet och god hygien. Ej må i något fall medgivas lägre

rumshöjd i bostadslägenhet än 2,10 meter.

48 §.

Byggnad för särskilt ändamål, såsom industribyggnad, byggnad för undervisning,

vårdanstalt, hotell, pensionat, samlingslokal samt lokal för hantverk

eller handel, skall utöver vad förut är stadgat fylla de särskilda krav,

som med hänsyn till verksamhetens art skäligen böra uppställas på hygien,

skydd mot ohälsa, olycksfall och brandfara samt på trevnad och bekvämlighet

för dem, som skola vistas i byggnaden.

Särskilt skall iakttagas,

a) att väggar, tak och golv utföras i sådant material och få sådan utformning,

att de utan svårighet kunna rengöras i den omfattning och på

det sätt verksamheten fordrar;

b) att erforderliga anordningar vidtagas för att avlägsna och oskadliggöra

fast eller flytande avfall och orenlighet ävensom damm, rök, gas eller

ånga, som uppkommer i verksamheten; samt

c) att tillräckliga utrymmen avses till personalrum.

Ändring av byggnad

49 §.

Vid sådan ändring av byggnad, som ej är att hänföra till nybyggnad, skola

bestämmelserna i 38—48 §§ äga motsvarande tillämpning i fråga om de delar

av byggnaden, som beröras av ändringen.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Byggnadsnämnden äger medgiva undantag, där sådant påkallas av omständigheterna

och icke medför brandfara eller olägenhet i sanitärt avseende

eller eljest.

Underhåll av byggnad

50 §.

Byggnad skall underhållas så, att hållfastheten icke äventyras samt brandfara,

sanitär olägenhet eller vanprydnad icke uppkommer.

Rivning av byggnad

51 §•

1 mom. Har byggnad genom brand eller annorledes blivit skadad i väsentlig

mån och blir den ej iståndsatt inom skälig tid, äger byggnadsnämnden,

om så prövas erforderligt, föreskriva att byggnaden skall rivas.

2 mom. Kan byggnad, som skall rivas, antagas vara behäftad med ohyra

eller virkesförstörande insekter, skall åtgärd vidtagas till deras utrotande.

Skylt, annan fast anordning, upplag m. m.

52 §.

Skylt skall till form, färg och utförande i övrigt fylla skäliga anspråk på

prydlighet och vara lämpad för platsen. Särskilt skall tillses, att den ej inverkar

menligt på stads- eller landskapsbilden eller medför brandfara eller

risk för olycksfall samt att den ej skymmer sikten längs gata eller på annat

sätt verkar störande på trafiken å gata eller annorstädes eller för närboende.

Skadad eller eljest bristfällig anordning skall, om den ej iståndsättes,

snarast borttagas.

Vad nu sagts skall ock gälla annan fast anordning, såsom radioantenn,

mur och bensinpump, så ock ljusanordning vare sig den är fast anbragt eller

icke.

Upplag må ej anordnas så, att det orsakar brandfara eller risk för olycksfall,

skymmer sikten för trafiken eller för närboende, vanpryder omgivningen

eller eljest vållar olägenhet av betydelse.

Tomts ordnande

53 §.

1 mom. Tomt skall, vare sig den tagits i anspråk för sitt ändamål eller

icke, hållas i vårdat skick. Därvid skall tillses, att växtligheten ej hindrar

sikten för trafiken.

2 mom. Bebyggd tomt skall beträffande lutning och höjdläge samt plantering

och inhägnad vara anordnad på lämpligt sätt med hänsyn särskilt till

ljustillförseln samt till stads- eller landskapsbilden. Byggnadsnämnden äger

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

föreskriva att å tomten skall anordnas och vidmakthållas plantering eller

annan liknande anordning. Nämnden äger ock föreskriva, att stängsel skall

hållas mot gata.

3 mom. Ä tomt skall inom- eller utomhus finnas särskilt, tillräckligt stort

utrymme till parkering, lastning och lossning av fordon för dem som bo eller

vistas på tomten samt för verksamhet som där bedrives, såvida dylikt utrymme

kan beredas för rimlig kostnad och utan synnerlig olägenhet i övrigt.

Från vad sålunda föreskrivits äger byggnadsnämnden medgiva undantag,

om särskild plats för fordonen beretts annorstädes än å tomten så ock eljest

om särskilda skäl äro därtill.

Byggnadslov

54 §.

1 mom. Åtgärd, som enligt 75 § är att hänföra till nybyggnad, må ej företagas

utan byggnadsnämndens lov (byggnadslov).

byggnadslov erfordras jämväl för följande åtgärder, nämligen

sådan till nybyggnad ej hänförlig ändring av byggnad, som berör konstruktionen

av dess bärande delar eller av eldstäder, rök- eller ventilationskanaler

eller som avsevärt påverkar dess planlösning eller yttre utseende;

ianspråktagande av byggnad eller del därav för väsentligen annat ändamål

än det, vartill byggnaden förut varit använd eller som finnes angivet å

godkänd ritning;

uppförande eller väsentlig ändring av mur, plank eller därmed jämförlig

anordning;

schaktning, fyllning eller annan liknande åtgärd inom tomt, såvida åtgärden

innebär avsevärd ändring av höj dläget för tomten eller del därav;

inrättande av fast cistern eller annan fast anordning för hantering eller

förvaring av brännbara vätskor, såvida åtgärden ej avser allenast att tillgodose

viss fastighets husbehov; samt

inrättande av upplag.

Inom område med stadsplan erfordras härutöver byggnadslov för rivning

av byggnad samt för uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning.

Med avseende å område, som är beläget i närheten av befintlig eller tillämnad

befästning, statlig flygplats, annan än staten tillhörig flygplats för

allmänt bruk, atomreaktor eller annan atomenergianläggning, äger länsstyrelsen

i den omfattning som finnes erforderlig föreskriva skyldighet att söka

byggnadslov för inrättande av materialgård eller ljusanordning eller schaktning,

fyllning eller därmed jämförlig åtgärd jämväl där sådan skyldighet ej

följer av de här förut givna bestämmelserna. Föreskriften skall kungöras på

sätt i 24 § 1 mom. första stycket sägs.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat må utan byggnadslov företagas

invändig ändring av bostadsbyggnad som ej innehåller flera än två

bostadslägenheter eller av därtill hörande uthus, såvida åtgärden icke består

i inredande av ytterligare bostadslägenhet eller av lokal för handelsrörelse,

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

37

hantverk eller industri och ej heller berör konstruktionen av byggnadens

bärande delar, eldstäder eller rökkanaler.

Stadgandena i 1 mom. äga ej tillämpning i fråga om byggnad, som tillhör

kronan eller landsting.

3 mom. Befrielse från skyldighet att söka byggnadslov må av länsstyrelsen

medgivas i fråga om industriområde, som ligger avskilt från annan bebyggelse

och är i en ägares hand, såframt det kan anses uppenbart att området ändock

kommer att bebyggas på tillfredsställande sätt samt medgivandet tillstyrkts

av byggnadsnämnden. Medgivandet må när som helst återkallas.

i mom. Den som ämnar verkställa byggnadsarbete, för vilket byggnadslov

ej erfordras, äger ändock, om han så önskar, genom ansökan påkalla byggnadsnämndens

prövning av åtgärden. Om sådant ärende skall i tillämpliga

delar gälla vad som är föreskrivet om ärende rörande byggnadslov.

55 §.

1 mom. Ansökan om byggnadslov göres skriftligen hos byggnadsnämnden.

Vid ansökan om byggnadslov för uppförande av nybyggnad eller tillbyggnad

av förut befintlig byggnad skola fogas situationsplan över tomten, utvisande

befintliga byggnaders och tillämnad byggnads läge, samt ritningar

rörande företaget med erforderlig beskrivning. Inom område, varest byggnadsnämnden

tillhandahåller nybyggnadskarta, skall situationsplanen vara

grundad å sådan karta. Där ej särskilda omständigheter föranleda annat,

skola situationsplan och ritningar ingivas i tre exemplar.

Vid ansökan om byggnadslov för annan åtgärd än nu sagts skola fogas

erforderliga ritningar och beskrivningar.

2 mom. Erfordras ytterligare utredning som icke lämpligen kan införskaffas

genom byggnadsnämndens försorg, äger nämnden förelägga sökanden

att inom viss tid inkomma därmed vid äventyr att ansökningen eljest förklaras

förfallen.

3 mom. Där så finnes lämpligt äger byggnadsnämnden medgiva att ritningar

och beskrivningar ingivas i mån av arbetets fortgång. Nämnden må ock

i fråga om arbete av mindre omfattning medgiva befrielse från skyldigheten

att ingiva ritning.

56 §.

1 mom. Vid prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämnden

tillse, att det tillämnade företaget ej strider mot byggnadslagen, lagen om

allmänna vägar, lagen om enskilda vägar, strandlagen, denna stadga eller

med stöd av nämnda författningar meddelade föreskrifter. Är tomtens ägare

enligt byggnadslagen skyldig att gälda bidrag till kostnad för gata eller att

anordna utfartsväg eller avlopp från tomten, må byggnadslov för nybyggnad

ej beviljas innan skyldigheten fullgjorts eller nöjaktig säkerhet ställts.

Inom område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må lov ej givas

till nybyggnad som skulle innefatta tätbebyggelse, i vidare mån än för

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt

behov.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. sägs må byggnadsnämnden meddela

lov till anordningar och mindre byggnader, som avse att tillgodose den allmänna

nyttan och trevnaden, även om de skulle strida mot fastställd generalplan,

stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller innefatta

tätbebyggelse, såframt de prövas ej avsevärt försvåra markens användning

för avsett ändamål.

Byggnadsnämnden må ock meddela lov till uppförandet av tillfällig byggnad,

oaktat företaget strider mot plan eller bestämmelser som nu sagts eller

mot bestämmelserna i 37 § första eller andra stycket byggnadslagen, såframt

företaget prövas ej avsevärt motverka det med planen eller bestämmelserna

avsedda syftet. Sådant byggnadslov må avse rätt att låta byggnaden kvarstå

högst tre år från det byggnadslovet meddelades, nämnden dock obetaget

att sedermera på ansökan medgiva förlängning av tiden med högst tre år

i sänder.

Angående befogenhet i vissa fall för byggnadsnämnd att medgiva undantag

från gällande planer, bestämmelser och förbud i vidare män än nu sagts

stadgas i 67 §.

57 §.

År åtgärd, för vilken byggnadslov sökes, enligt stadgande i lag eller författning

därjämte beroende på tillstånd av annan myndighet än byggnadsnämnd,

skall nämnden hänvisa vederbörande att söka sådant tillstånd.

Berör åtgärden område, varest gäller förbud mot bebyggelse med hänsyn

till befintlig eller tillämnad anläggning för försvarsändamål eller luftfart

eller atomreaktor eller annan atomenergianläggning, och finner nämnden

tvekan råda huruvida hinder mot byggnadslov föreligger med hänsyn därtill,

har nämnden att hänvända sig till länsstyrelsen för erhållande av nödiga

upplysningar i saken.

58 §.

1 mom. Beslut i ärende rörande byggnadslov skall meddelas sökanden

skriftligen.

Beviljas byggnadslov, skall underrättelse om beslutet ofördröj ligen i rekommenderat

brev eller eljest bevisligen tillställas markägare eller annan

sakägare, som av byggnadsnämnden hörts i ärendet. I beslut, varigenom

byggnadslov beviljas, skola meddelas erforderliga föreskrifter rörande arbetets

utförande samt rörande de anmälningar, som skola göras hos nämnden.

Erfordras tillstånd av annan myndighet än nämnden, bör i beslutet intagas

erinran därom, såvida icke nämnden förmedlat ansökan om sådant

tillstånd. I beslutet skall därjämte intagas anmaning till sökanden att om

beslutet bevisligen underrätta grannar och andra, vilka kunna beröras därav.

2 mom. Vid byggnadslov för nybyggnad må, om byggnadsnämnden finner

det nödigt och sökanden skriftligen samtyckt därtill, fogas villkor att annan

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

byggnad å tomten skall rivas, ombyggas eller ändras. I beslutet skall angivas

viss tid för villkorets fullgörande.

3 mom. Av handlingar, som jämlikt 55 § ingivits till byggnadsnämnd, skall

ett exemplar förses med påskrift om nämndens beslut och återställas till sökanden.

Beviljas byggnadslov, skall ett exemplar av handlingarna förvaras

i nämndens arkiv.

å mom. Har byggnadsnämnden i beslut om byggnadslov frångått mening,

som i ärendet uttalats av annan myndighet, skall nämnden ofördröjligen underrätta

myndigheten om beslutet.

59 §.

Byggnadslov är förfallet, såvida icke inom två år det medgivna arbetet påbörjats

eller efter inträffat avbrott återupptagits. I intet fall äger byggnadslov

giltighet för längre tid än fem år.

Inträder förbud mot nybyggnad enligt bestämmelserna i byggnadslagen,

må dessförinnan meddelat byggnadslov ej utnyttjas i vad det strider mot

förbudet. Påböx-jat byggnadsarbete må dock slutföras.

Byggnadsarbete och tillsyn å sådant arbete

60 §.

Byggnadsarbete skall utföras enligt gällande bestämmelser och fastställda

ritningar samt med ändamålsenligt material och i övrigt på betryggande

sätt.

Vid arbetet skola iakttagas de försiktighetsmått, som äro erforderliga till

förekommande av skada å person och egendom samt vad som skäligen påkallas

till undvikande av obehag för trafikanter och närboende.

Särskilt bör vid arbetet beaktas

att schaktnings- samt grundläggnings- och rivningsarbete verkställes med

försiktighet, så att grannbyggnad eller gata med dess ledningar ej lider

skada;

att byggnadsställningar göras hållfasta och stadiga; samt

att maskinella anordningar, tillfälliga uppvärmningsanordningar och dylikt

anordnas så, att brandfara och andra olägenheter såvitt möjligt undvikas.

61 §.

1 mom. För arbete, som avser nybyggnad, rivning av byggnad eller ändring

av byggnad, skall, om byggnadslov erfordras, finnas en av den byggande

utsedd ansvarig arbetsledare, såframt ej byggnadsnämnden beträffande

arbete av ringa omfattning funnit att särskild arbetsledare icke erfordras.

2 mom. Till arbetsledare må ej utses annan än den, som byggnadsnämnden

prövat äga erforderlig kunskap, erfarenhet, pålitlighet och ordentlighet.

Avser arbetet uppförande av byggnad i flera än tva våningar eller ingå däri

arbeten av tekniskt mera krävande art, skall arbetsledaren hava avlagt examen

vid högre teknisk läroanstalt eller på annat sätt hos nämnden styrkt

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

sig äga nöjaktig kännedom om dylika arbeten. Fordrar viss del av arbetet

särskild sakkunskap, äger nämnden föreskriva, att ledningen av arbetet i

denna del skall anförtros någon, som besitter sådan kunskap.

3 mom. Innan arbetet påbörjas, skall till byggnadsnämnden avlämnas

skriftlig förklaring av arbetsledaren, att denne åtager sig uppdraget.

4 mom. Arbetsledaren åligger att öva fortlöpande ledning och tillsyn över

arbetet och svara för dess behöriga fullgörande, att avgiva föreskrivna anmälningar

till byggnadsnämnden och andra myndigheter samt att närvara

vid nämndens besiktningar av arbetet. Gör han sig skyldig till allvarlig försummelse,

äger nämnden fråntaga honom ledningen av arbetet så ock, om

synnerliga skäl äro därtill, förklara honom för viss tid förlustig rätten att

vara ansvarig arbetsledare inom kommunen. Skulle den byggande motsätta

sig att gällande bestämmelser angående arbetet iakttagas, har arbetsledaren

att anmäla förhållandet hos nämnden.

62 §.

1 mom. Vid uppförande av ny byggnad, vartill byggnadslov erfordras,

skall till byggnadsnämnden göras anmälan:

a) när företaget påbörjas;

b) då schaktning eller sprängning till grundbotten blivit utförd eller

pålning skall påbörjas;

c) då grundläggning verkställts men innan första bjälklaget utföres;

d) då byggnadens bärande stomme samt skorsten uppförts men innan

putsning eller annan ytbehandling verkställes eller golv inlägges; samt

e) då företaget slutförts.

Vid sådan rivning av byggnad eller ändring av byggnad, vartill byggnadslov

erfordras, skall anmälan göras till nämnden innan företaget påbörjas

samt då det slutförts.

Nämnden äger för särskilt fall föreskriva, att anmälan skall göras jämväl

vid annan tidpunkt än nu nämnts. Nämnden äger ock medgiva befrielse

helt eller delvis från anmälningsskyldigheten.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs skall ock gälla företag, för vilket jämlikt 54 §

3 mom. gäller befrielse från skyldighet att söka byggnadslov. När anmälan

första gången göres, skola därvid i två exemplar fogas situationsplan, ritningar

och beskrivningar i enlighet med vad som gäller vid sökande av byggnadslov.

Nämnden äger dock medgiva anstånd med eller befrielse från skyldigheten

att ingiva ritningar och beskrivningar.

63 §.

När till byggnadsnämnd inkommit anmälan om påbörjande av företag, som

avser uppförande av byggnad eller tillbyggnad inom område med stadsplan,

skall nämnden skyndsamt låta utstaka byggnaden å marken samt utmärka

dess höjdläge. År byggnaden till sitt läge direkt beroende av gräns mot grannes

tomt, skall grannen kallas till utstakningen.

Inom område, för vilket stadsplan ej fastställts, skall nämnden föranstalta

s. 41 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

41

om utstakning av byggnad och utmärkande av dess höjdläge där så finnes

påkallat och det lämpligen kan ske.

64 §.

1 mom. Byggnadsnämnd skall öva tillsyn över byggnadsföretag, för vilka

byggnadslov erfordras, samt äger verkställa härför erforderliga besiktningar.

Nämnden äger ock besiktiga byggnadsföretag, vartill byggnadslov ej erfordras.

I främsta rummet bör genom besiktningar utrönas, huruvida byggnaden

förlagts i rätt läge, samt beskaffenheten av grundbottnen, stommen och

byggnaden i färdigt skick. Där byggnadslov beviljats för uppförande av

byggnad inom område med stadsplan, skall, såvida icke särskilda skäl föranleda

annat, särskild besiktning företagas vid ettvart av de tillfällen, som

omnämnas i 62 § första stycket b), c), d) och e) (grundbottenbesiktning,

lägesbesiktning, stombesiktning, slutbesiktning).

1 fall då byggnadslov beviljats må slutbesiktning ej underlåtas, om den

byggande begär sådan besiktning.

Skall byggnad undergå besiktning av annan myndighet än byggnadsnämnd,

bör nämnden verka för att arbetet därmed på lämpligt sätt samordnas

med nämndens besiktningar.

2 mom. Den byggande skall vid besiktning förete ritningar och övriga

handlingar rörande företaget samt lämna besiktningsmannen erforderlig

handräckning.

Vid slutbesiktning av byggnad skall den byggande förete bevis av vederbörande

skorstensfejare, att eldstäder samt sådana rök- och ventilationskanaler,

som skola sotas, blivit undersökta, samt, där i byggnaden skall finnas

centralvärmepanna eller annan större pannanläggning, att skorstenen till

denna undergått täthetsprovning. Där byggnadsnämnden så prövar erforderligt,

skall härjämte företes bevis av sakkunnig person, att kontroll verkställts

av värmeledningsanläggning, mekanisk ventilationsanläggning eller

ventilationskanal från garage eller annan lokal, där giftiga eller illaluktande

gaser kunna uppkomma.

3 mom. över verkställd besiktning och vad därvid förekommit skall byggnadsnämnden

meddela den byggande skriftligt bevis.

Byggande inom uissa icke planlagda områden

65 §.

Inom område, som ej omfattas av fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser, skola stadgandena i detta kapitel i

tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga om uppförande eller till nybyggnad

hänförlig ändring av byggnad i tre eller flera våningar, såvida fråga

ej är om ekonomibyggnad för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig

näring.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Vad nu sagts gäller ock uppförande eller anordnande av

a) samlingslokal som rymmer mer än 150 personer eller som är avsedd

att nyttjas till biograf;

b) undervisningsanstalt för mer än 150 elever;

c) hotell eller pensionat, för vars drivande fordras myndighets tillstånd;

d) vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning med mer än 50

platser; eller

e) fabriksbyggnad eller byggnad för annan industriell rörelse.

Vad i 54 § 4 mom. är stadgat om rätt att påkalla byggnadsnämndens prövning

av åtgärd, vartill byggnadslov ej erfordras, samt om förfarandet i sådant

ärende skall äga tillämpning jämväl inom område som i första stycket

sägs.

Vissa allmänna byggnader

66 §.

Med avseende å byggnad som tillhör kronan äger den myndighet, vilken

har att pröva ritningarna till byggnaden, medgiva avvikelser från bestämmelserna

i denna stadga och med stöd därav meddelade föreskrifter. Detsamma

gäller tomt till sådan byggnad, som nu sagts, samt skyltar, stängsel och

andra anordningar å byggnaden eller tomten.

Innan byggnad påbörjas för kronans eller landstings räkning, skall anmälan

om företaget i god tid göras hos byggnadsnämnden. Anmälan skall

vara åtföljd av situationsplan som i 55 § 1 mom. sägs samt av ritningar och

beskrivningar i den omfattning som erfordras för att bedöma företagets

lämplighet. Finner nämnden att byggnaden ej motsvarar skäliga anspråk på

sundhet, säkerhet mot brandfara, hållfasthet, prydlighet eller hänsyn till

stads- eller landskapsbilden, eller är anledning till erinran i fråga om byggnadens

ändamål, läge eller inverkan å grannes rätt, må nämnden inom tre

veckor efter handlingarnas mottagande hos vederbörande förvaltning begära,

att frågan underställes Konungens prövning; och må i så fall byggnaden ej

uppföras, innan Konungen givit lov därtill.

Finner nämnden vid besiktning eller eljest att fastställda ritningar ej följas

eller eljest att gällande föreskrifter åsidosättas, äger nämnden göra anmälan

därom hos den myndighet, som är ansvarig för arbetets utförande,

eller, där nämnden så finner nödigt, hos Konungen.

Där fråga är om befästning eller annan anläggning av hemlig natur, äger

länsstyrelsen förordna, att situationsplan, ritningar och beskrivningar icke

skola tillställas nämnden samt att utstakning av byggnad och besiktning av

företaget genom nämnden icke skall äga rum. Länsstyrelsen har att på lämpligt

sätt lämna nämnden meddelande om företaget.

Undantag i vissa fall från gällande föreskrifter

67 §.

1 mom. Länsstyrelsen äger för särskilt fall medgiva avvikelse från fastställd

generalplan eller stadsplan, såvida byggnadsnämnden tillstyrkt åtgär
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

43

den och det tillämnade byggnadsföretaget ej avsevärt försvårar markens

användning för det i planen avsedda ändamålet. Föreligga särskilda skäl för

tillstånd till nybyggnad, som skulle innefatta tätbebyggelse, inom område

vilket icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må sådant tillstånd lämnas

av länsstyrelsen. Om särskilda skäl äro därtill och åtgärden finnes icke utgöra

hinder för framtida lämplig tomtindelning, må länsstyrelsen meddela

tillstånd till nybyggnad å mark inom byggnadskvarter utan hinder av att

marken icke blivit indelad till tomter eller att fråga väckts om ändring av

bestående tomtindelning. Länsstyrelsen må ock med avseende å visst byggnadsföretag

medgiva mindre avvikelse från vad i denna stadga eller med

stöd därav föreskrivits om byggnads yttre och inre anordnande, såvida företaget

bedömes vara tekniskt tillfredsställande och icke medför avsevärd olägenhet

ur annan synpunkt.

Föreligga särskilda skäl att någon vid nybyggnad tillätes frångå gällande

tomtindelning eller bygga å tomt, som icke är rättsligen bestående, må medgivande

därtill lämnas av länsstyrelsen, såvida åtgärden ej kan antagas medföra

hinder för ett ändamålsenligt ordnande av fastighetsförhållandena inom

kvarteret.

2 mom. Där så prövas lämpligt må länsstyrelsen förordna, att den i 1 mom.

första stycket angivna befogenheten samt den befogenhet att medgiva undantag

från förbud mot nybyggnad som enligt 14, 15, 35, 80, 97, 106, 109 och

119 §§ samt 110 § andra stycket byggnadslagen tillkommer länsstyrelsen,

skall tillkomma även viss byggnadsnämnd. Länsstyrelsen äger jämväl förordna,

att nämnden skall äga medgiva avvikelse från byggnadsplan, när

särskilda skäl äro därtill och det tillämnade byggnadsföretaget ej avsevärt

försvårar att markområdet i övrigt utnyttjas för det i planen avsedda ändamålet.

Såsom villkor för förordnande enligt första stycket skall gälla att byggnadsnämnden

har tillgång till personal med den utbildning och erfarenhet,

som kan anses erforderlig för uppgiftens behöriga fullgörande. Meddelat förordnande

må återkallas.

3 mom. Där åtgärd, vartill länsstyrelsen eller byggnadsnämnden äger

meddela tillstånd enligt denna paragraf, kan inverka på grannes rätt, skall

denne erhålla tillfälle att yttra sig, innan tillståndet gives.

6 KAP.

Om ansvar, vitesföreläggande m. in.

68 §.

Strider påbörjat byggnadsarbete uppenbarligen mot denna stadga eller

mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,

äger byggnadsnämnden förbjuda arbetets fortsättande.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Är uppenbart att påbörjat byggnadsarbete äventyrar byggnadens eller närliggande

byggnads hållfasthet eller medför fara för människors liv eller

hälsa, skall nämnden förbjuda arbetets fortsättande, även om de i första

stycket angivna förutsättningarna icke äro för handen.

69 §.

Vidtager någon åtgärd, varom i denna stadga förmäles, utan att hava

erhållit byggnadslov, där sådant erfordras,

eller underlåter någon att ställa sig till efterrättelse vad i denna stadga

eljest är föreskrivet rörande rätt att vidtaga sådan åtgärd,

eller underlåter någon att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet eller

att vid utförande av arbete följa fastställda ritningar eller av byggnadsnämnden

meddelade föreskrifter,

eller överträder någon förbud, varom stadgas i 68 §,

dömes till dagsböter eller, där omständigheter äro synnerligen försvårande,

till fängelse i högst sex månader.

70 §.

Har byggnad uppförts eller annan anordning vidtagits utan byggnadslov,

där sådant erfordras, eller i strid mot fastställda ritningar eller av byggnadsnämnden

meddelade eller eljest gällande föreskrifter, är byggnadens eller anordningens

ägare skyldig att undanröja eller ändra det utförda i den mån

nämnden finner nödigt att meddela föreläggande därom. Vid meddelande

av föreläggande må utsättas vite eller föreskrivas det äventyr, att åtgärden

i händelse av tredska verkställes genom nämndens försorg på den tredskandes

bekostnad. Föreläggande må meddelas ändå att handräckning kan beviljas

enligt 148 § byggnadslagen.

Underlåter någon att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som åligger

honom jämlikt denna stadga eller med stöd därav meddelat beslut, äger

nämnden ock den befogenhet att förelägga vite, som i första stycket sägs. 7

7 KAP.

Om fullföljd av talan

71 §.

1 mom. över byggnadsnämnds beslut enligt byggnadslagen eller denna stadga

må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Klagan må ej föras över byggnadsnämnds beslut, varigenom medgivande

till avvikelse från fastställd generalplan eller stadsplan vägrats, vederbörande

obetaget att söka medgivande till åtgärden hos Konungen. Att särskild

klagan ej må föras över byggnadsnämnds beslut i vissa ärenden rörande

stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning, därom

stadgas i 149 g byggnadslagen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

45

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd uppdragits att pröva ärenden

rörande ställande av säkerhet enligt 38 § byggnadslagen för fullgörandet

av tomtägares skyldighet att anordna utfartsväg eller avlopp från tomt eller

att utgiva bidrag till kostnad för gata, skall om besvär över den myndighetens

beslut i sådant ärende gälla vad ovan stadgats om besvär över byggnadsnämnds

beslut.

2 mom. Över länsstyrelsens beslut enligt denna stadga må talan föras hos

Konungen.

72 §.

Kommunens styrelse äger på kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens

beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till ändring av

stadsplan eller byggnadsplan eller till tomtindelning eller ändring därav, såframt

ej klagan på grund av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen

är utesluten, och må även eljest i sådant ärende föra kommunens talan

och bevaka dess rätt.

Mot beslut av byggnadsnämnd eller länsstyrelsen i fråga om tillstånd till

nybyggnad eller annan åtgärd i närheten av befästning, flygplats eller annan

anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande

enligt 82 § samma lag, må talan föras av luftfartsstyrelsen om frågan rör

civil flygplats, av den i atomenergilagen omnämnda tillsynsmyndigheten om

frågan rör atomreaktor eller annan atomenergianläggning samt eljest av

chefen för försvarsstaben eller myndighet som denne bestämmer. 8

8 KAP.

Allmänna bestämmelser

73 §.

Vad i denna stadga sägs om kommun skall i tillämpliga delar gälla municipalsamhälle

varest byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning.

74 §.

Med ägare av fast egendom skall vid tillämpning av denna stadga jämställas

den, som innehar egendomen med tomträtt eller med ständig eller

ärftlig besittningsrätt.

75 §.

Till nybyggnad hänföres:

a) uppförande av helt ny byggnad;

b) till- eller påbyggnad av förut befintlig byggnad;

c) ombyggnad eller annan ändring med avseende å byggnads yttre eller

inre utförande av så genomgripande beskaffenhet, att den kan anses jämförlig

med ombyggnad;

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

d) byggnads inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än

det vartill byggnaden förut varit använd;

e) sådan förändring av byggnad, som medför att byggnaden kommer att

strida mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser;

samt

f) annan förändring av byggnad, vilken i befintligt skick strider mot plan

eller bestämmelser som nyss sagts, såvida ej fråga är om bostadsbyggnad

med högst två bostadslägenheter eller därtill hörande uthus.

Vad ovan i denna paragraf stadgas skall ej medföra att såsom nybyggnad

anses anordnande av värmeledning eller vattenklosett eller andra hygieniska

förbättringar i befintlig byggnad som, även om sådan anordning ej medgåves,

måste antagas komma att kvarstå under längre tid.

76 §.

1 mom. Närmare föreskrifter rörande ritningar och andra handlingar, vilka

skola fogas vid ansökan om byggnadslov, rörande arkivering och expedition

av handlingar, rörande konstruktion och utförande i övrigt av byggnader

och andra anordningar, om vilka bestämmelser äro givna i denna stadga,

samt rörande byggnadsarbeten meddelar byggnadsstyrelsen.

På lantmäteristyrelsen ankommer att meddela närmare föreskrifter angående

kartor, bestrivningar och förteckningar, som omförmälas i 2, 15 och

34 §§.

Föreskrifter, som nu sagts, skola för att bliva gällande fastställas av

Konungen.

2 mom. Byggnadsstyrelsen har att utfärda de ytterligare råd och anvisningar,

som må finnas erforderliga för tillämpning av denna stadga.

Övergångsbestämmelser

77 §.

Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1960.

Genom denna stadga upphäves, med nedan angivna undantag, byggnadsstadgan

den 30 juni 1947 (nr 390) ävensom de byggnadsordningar, som antagits

med stöd av nämnda stadga eller motsvarande äldre bestämmelser.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till föreskrift, som ersatts

med bestämmelse i nya stadgan, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Intill utgången av år 1960 skall i fråga om byggnadsnämnds sammansättning,

utseende av ledamöter och ersättare för ledamöter, behörighet

att vara ledamot, rätt till avsägelse, ordförandeskap, antal ledamöter som

erfordras för beslutförhet samt ordning för omröstning inom nämnden gälla

vad därom är föreskrivet i den äldre stadgan. Där i kommun finnas två eller

flera byggnadsnämnder så ock där kommunens styrelse tillika är byggnadsnämnd

eller byggnadsnämnds åligganden enligt särskilt förordnande helt

s. 47 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

47

eller delvis fullgöres av byggnadsinspektör, skall vad som sålunda gäller

alltjämt äga tillämpning under samma tid.

Val av byggnadsnämnd enligt denna stadga skall första gången äga rum

i december 1960. Valet skall avse tiden intill utgången av året efter det, då

allmänna val av kommunens fullmäktige första gången efter stadgans

ikraftträdande äger rum.

78 §.

Har före nya stadgans ikraftträdande förslag till plan eller tomtindelning

utställts till granskning i enlighet med byggnadstadgan den 30 juni 1947,

skola föreskrifterna i sistnämnda stadga tillämpas med avseende å ärendets

fortsatta handläggning.

79 §.

Ansökan om byggnadslov eller annat tillstånd till byggande, som ingivits

före nya stadgans ikraftträdande, skall bedömas enligt dessförinnan gällande

bestämmelser, om ej särskilda skäl föranleda annat.

Inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts före stadgans

ikraftträdande, må intill den 1 januari 1963 byggnadslov ej meddelas

för inredande av bostads- eller arbetsrum på vind med mindre åtgärden

varit tillåtlig jämväl enligt äldre bestämmelser eller byggnadsnämnden av

särskilt skäl finner den böra medgivas.

80 §.

Av Konungen med stöd av 128 § första stycket byggnadstadgan den 20

november 1931 fastställda provisoriska byggnadsföreskrifter, stadgandena

i §§ 23, 25 och 28 byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 i vad

de alltjämt gälla samt de bestämmelser i byggnadsordningar, vilka utfärdats

med stöd av dessa föreskrifter och stadganden, skola fortfarande äga

tillämpning intill den 1 januari 1963.

81 §.

Där i stad, köping, samhälle eller annan ort, varest byggnadslagens bestämmelser

för stad äga tillämpning, finnes område för vilket icke gäller

vare sig fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämnrelser

eller av Konungen med stöd av lagen den 31 augusti 1907 angående

stadsplan och tomtindelning eller lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning

i stad fastställda särskilda bestämmelser för byggnadsverksamhetens

ordnande, skall intill den 1 januari 1963 med avseende å bebyggande av

området gälla enahanda regler, som om för området fastställts utomplansbestämmelser

av det i 29 § angivna innehållet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

82 §.

Bestämmelserna i 45 § första och tredje styckena skola gälla även i fråga

om byggnad, som uppförts eller för vilken byggnadslov beviljats före nya

stadgans ikraftträdande.

83 §.

Avstyckningsplan skall i de hänseenden, varom i 5 kap. sägs, jämställas

med byggnadsplan, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Länsstyrelsens

förordnande skall kungöras på sätt i 24 § 1 mom. är stadgat.

Motioner

I samband med propositionen har utskottet behandlat dels två före

propositionens avlämnande väckta motioner — dock endast såvitt de avser

utredning rörande vissa med parkeringsproblemets lösning sammanhängande

spörsmål — nämligen i första kammaren nr 186 av herrar Sveningsson

och Birke och i andra kammaren nr 222 av herr Bohman m. fl., dels ock

elva i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren

nr 596 av herrar Anderson, Carl Albert, och Jansson, nr 597 av herr Danmans,

nr 598 och 599 av herr Jansson, nr 600 av herr Pålsson m. fl. samt nr

601 av herr Ringaby samt i andra kammaren nr 710 av herr Jonsson i Strömsund

m. fl., nr 711 av herr Bohman m. fl., nr 712 av herr Gustafsson i Skellefteå,

nr 713 av herr Fröding m. fl. samt nr 714 av herrar Fröding och Anderson

i Sundsvall.

I motionerna I: 186 och II: 222, som är likalydande,1 hemställes, såvitt nu

är i fråga, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en

skyndsam utredning rörande i motionen II: 144 angivna, med parkeringsproblemets

lösning sammanhängande spörsmål.

I motionen I: 596 yrkas, »att förslaget till ny byggnadsstadga beträffande

54 § så ändras, att byggnadslov kräves för omfärgning av fasad och utbyte av

taktäckningsmaterial i vart fall inom område med fastställd stadsplan».

I motionerna I: 597 och II: 711, som är likalydande, hemställes »A. att riksdagen

vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 168 måtte dels

avslå förslaget att stadsfullmäktige skall äga åt byggnadsnämnd delegera rätten

att antaga stadsplan, dels avslå förslaget om rätt för byggnadsnämnd att

mot markägares bestridande verkställa ändring av tomtindelning, dels antaga

sådan ändring i den föreslagna byggnadslagen, att byggnadsförbud icke

må förlängas utöver en tidsrymd av fem år; B. att riksdagen måtte uttala

dels att någon ändring av byggnadsnämndens nuvarande sammansättning

1 Av likalydande motioner är endast nr 11:222, II: 711, II: 710 och II: 713 tryckta 1 sin

helhet.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

och ställning icke bör vidtagas, dels att frågan om ändrade regler beträffande

tomtindelning bör bli föremål för skyndsam utredning inom 1954 års fastighetsbildningskommitté,

dels att den föreslagna undantagsbestämmelsen om

rätt för i kommunens tjänst anställda befattningshavare att deltaga i byggnadsnämnds

beslut icke bör införas, dels ock att de i 53 § föreslagna ändringarna

i byggnadsstadgan rörande skyldighet att anordna parkeringsutrymmen

icke måtte vidtagas; C. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag

till de författningsändringar som erfordras för genomförande av de under

A. framlagda förslagen».

I motionen I: 598 föreslås, »att riksdagen som sin mening borde uttala, att

54 § i byggnadsstadgan bör erhålla följande ändrade lydelse: ’54 § 1 mom.

Åtgärd —--samt inrättande av upplag.

Härutöver erfordras byggnadslov för rivning av byggnad inom område

med stadsplan och för upprättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning

inom område med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.

’»

I motionen I: 599 påpekas att förslag till tomtindelning enligt 41 § 1 mom.

andra stycket andra punkten i gällande byggnadsstadga icke behöver utställas

till granskning under förutsättning att — förutom drätselkammaren -—

berörda markägare medgivit att utställningsförfarande icke behöver tillämpas.

Eftersom i 34 § 2 mom. första stycket, andra punkten, i förslaget till ny

byggnadsstadga samma förutsättning givits det innehållet att medgivande

erfordras av samtliga ägare av mark inom kvarteret och motionären finner

sistnämnda bestämmelse mindre ändamålsenlig än den som nu gäller, hemställer

han »att riksdagen i sitt yttrande över förslaget till byggnadsstadga

måtte beakta de i motionen framförda synpunkterna rörande tomtindelning».

I motionerna I: 600 och II: 710, som är likalydande, hemställes »att riksdagen

måtte dels besluta, att i övergångsbestämmelserna till byggnadslagen

och byggnadsstadgan måtte införas en bestämmelse av innehåll, att vid

ikraftträdandet av den nya lagstiftningen utomplansbestämmelser, som fastställts

med stöd av byggnadslagen den 29 maj 1931 eller nu gällande byggnadslag,

skola upphöra att gälla och, med bibehållande av förefintliga utomplansområden,

ersättas med de utomplansbestämmelser, som finnas angivna

i 29 § i förslaget till ny byggnadsstadga, dels uttala, att åtgärder böra företagas

för en översyn av förefintliga utomplansområden». I * * 4

I motionerna I: 601 och II: 713, som är likalydande, föreslås »att riksda
dagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att 3 § i det nu framlagda

förslaget till byggnadsstadga måtte erhålla följande ändrade lydelse:

4 Biliang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 26

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1959

3 §.

Ledamöter---bestämma. Antalet valda ledamöter må dock icke vara

under fyra. Valet---till tjänstgöring.

Utöver de av kommunens fullmäktige sålunda valda ledamöter och suppleanter

skall därjämte i byggnadsnämnd ingå en ledamot, vilken jämte en

suppleant skall utses av länsstyrelsen.

I övrigt---föreskriva.

Utan hinder---därför».

I motionen II: 712 hemställes, »att riksdagen vid behandling av Kung].

Maj :ts proposition nr 168 måtte besluta, 1. att lagen om enskilda vägar under

vissa förutsättningar skall äga tillämpning inom stadsplanelagt område;

2. att undantag enligt 54 § byggnadsstadgan från skyldighet att söka byggnadslov

skall gälla endast för allmän byggnad, vilken tillhör kronan, samt

3. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till den författningstext

som erfordras enligt de under 1) och 2) framförda yrkandena».

I motionen II: 714 föreslås, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t

hemställa, att 15 och 34 §§ i det nu framlagda förslaget till byggnadsstadga

måtte erhålla följande ändrade lydelse.

15 §.

Förslag till ■— --förslaget (grundkarta).

I särskild---beröras av denna. Förteckningen och grundkartan skall

vara upprättad av person med behörighet att vara mätningsman i stad. Där

i orten---behörighet.

Har fråga — ---av frågan.

34 §.

1 inom. Förslag---av dess särskilda sidor. Vid förslaget skall vara

fogad förteckning över berörda markägare.

Vid förslagets---i frågan.

2 mom. Förslag---ej tillämpas.

Om utställande---införas.

Vidtages ändring av fastställd tomtindelning eller i förslag till tomtindelning,

som varit utställt till granskning, skall stadgandet i 17 § 5 mom. äga

motsvarande tillämpning.

3 mom. Sedan byggnadsnämnden---till länsstyrelsen.

Då länsstyrelsen---laga kraft.

4 mom. Vad---jämväl upphävande av sådan indelning».

s. 51 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

51

Propositionens tillkomsthistoria och huvudsakliga innehåll

Jämlikt bemyndigande den 16 februari 1951 tillkallade dåvarande chefen

för kommunikationsdepartementet sakkunniga för att verkställa utredning

angående möjligheterna att förenkla byggnadslagstiftningen och dess tilllämpning.

Till de sakkunniga har sedermera, för att tagas under övervägande vid

uppdragets fullgörande, överlämnats ett flertal till Kungl. Maj :t eller chefen

för kommunikationsdepartementet inkomna framställningar m. m.

De sakkunniga, som antagit benämningen 1951 års byggnadsutredning,

har i juni 1957 avgivit ett betänkande med titeln »Förenklad byggnadslagstiftning»

(SOU 1957: 21) med förslag till bl. a. lag om ändring av byggnadslagen

den 30 juni 1947 (nr 385) samt ny byggnadsstadga. Yttranden över de

sakkunnigas förslag har efter remiss inkommit från ett stort antal remissinstanser.

Ärendet har därefter varit föremål för ytterligare övervägande inom

kommunikationsdepartementet.

De i propositionen upptagna författningsförslagen har till huvudsyfte

att åvägabringa förenklingar och förkortningar av förfarandet i planläggnings-

och byggnadsärenden samt minskning av författningsmaterialets

omfattning. De medel, som förslagen anvisar för att vinna detta syfte, består

väsentligen i att beslutanderätten i plan- och byggfrågor så långt möjligt

decentraliseras till regionala och lokala organ, i att plan- och byggbestämmelserna

för land och stad göres enhetliga samt i att vissa bestämmelser

om administrativ kontroll, vilka bedömts vara onödigt rigorösa,

uppmjukas eller slopas.

Bestämmelserna om regionplan föreslås skola jämkas för att vinna överensstämmelse

med 1957 års lag om kommunalförbund. — Föreskrifterna

om generalplan på landet har i förslagen omarbetats med motsvarande bestämmelser

för stad som förebild. — Beträffande stadsplan föreslås att befogenheten

att antaga sådan plan — vilken i princip ankommer på kommunens

fullmäktige — skall i ökad omfattning kunna av fullmäktige delegeras

till byggnadsnämnden. Befogenheten att fastställa stadsplan — vilken f. n.

i regel är förbehållen Kungl. Maj :t — föreslås skola i huvudsak överflyttas

till länsstyrelsen. — Reglerna om byggnadsplan har grundligt omarbetats,

särskilt vad angår förfarandet vid planernas tillkomst. Initiativet till upprättande

av byggnadsplan förutsättes skola i regel ankomma på kommunen

— icke som nu på länsstyrelsen — och förfarandet regleras på väsentligen

samma sätt som beträffande stadsplan, d. v. s. så att upprättat

planförslag skall antagas av kommunens fullmäktige eller, efter fullmäktiges

bemyndigande, av byggnadsnämnden samt fastställas av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen föreslås dock alltjämt få viss möjlighet att låta upprätta och

efter hörande av kommunens fullmäktige fastställa byggnadsplan. Befogenheten

att medgiva användande av byggnadsplan i stad, vilken f. n. är

förbehållen Kungl. Maj :t, föreslås skola anförtros länsstyrelsen. Institutet

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

utomplansbestämmelser reformeras på det sättet, att utomplansbestämmelserna

i princip blir av enhetligt innehåll i hela riket. Kungi. Maj:t förutsättes

dock få möjlighet att meddela speciell föreskrift rörande innehållet av

utomplansbestämmelser för viss landsdel. Proceduren vid införandet av

utomplansbestämmelser utformas på ungefärligen samma sätt som proceduren

vid antagande och fastställande av stadsplan eller byggnadsplan. —

Reglerna om tomtindelning jämkas så, att byggnadsnämnden får större möjligheter

att föranstalta om ändring av tomtindelning, där sådan ändring är

påkallad för att främja en ur saneringssynpunkt önskvärd förnyelse av

byggnadsbeståndet.

Vidare innebär författningsförslagen att vissa av de nuvarande stadgandena

om by g gnadsförbud slopas. Så föreslås ske med bl. a. bestämmelsen

i 123 § byggnadslagen om befogenhet för länsstyrelsen att meddela nybyggnadsförbud

och andra föreskrifter till förekommande av tätbebyggelse

inom vissa områden på landsbygden, vilken föreslås avlöst av ett kontrollsystem

liknande det som f. n. gäller i städerna. En del ändringar föreslås

också med avseende å vissa andra förbudsbestämmelser av mera begränsad

räckvidd.

Skyldigheten att söka byggnadslov föreslås skola något inskränkas. Det

nuvarande systemet med prövning genom länsstyrelsen av vissa byggnadsföretag

på landsbygden avskrives. Likaledes föreslås upphävande av nuvarande

anmälningsskyldighet beträffande byggnadsföretag på landsbygden,

för vilka byggnadslov icke erfordras. Föreskrift införes om rätt för envar,

som vill vidtaga byggnadsåtgärd, att få åtgärdens författningsenlighet prövad

genom byggnadsnämnden, även om skyldighet att söka byggnadslov

ej föreligger.

Befogenheten att meddela dispens från byggnadsförbud och särskilda

bestämmelser för byggnadsverksamheten föreslås skola i stor omfattning

decentraliseras från Kungl. Maj :t till länsstyrelserna och i icke ringa omlattning

från dessa till byggnadsnämnderna. Frågan om byggnadsnämndens

befogenhet att medgiva dylika dispenser föreslås bli reglerad så, att

länsstyrelsen får möjlighet att delegera större delen av sin egen dispensbefogenhet

till byggnadsnämnden under villkor bl. a. att byggnadsnämnden

har tillgång till personal med den utbildning och erfarenhet, som kan

anses erforderlig för uppgiftens behöriga fullgörande.

Förslaget till byggnadsstadga innebär vidare att byggnadsnämnderna omorganiseras.

De föreslagna nya bestämmelserna om byggnadsnämnds organisation

och arbetssätt bygger i allt väsentligt på kommunallagens principer.

Nuvarande regler om att i byggnadsnämnden skall ingå viss självskriven

ledamot eller ledamot som utsetts av annan än kommunens beslutande

organ kommer i enlighet härmed att bortfalla.

Ur det nuvarande författningsmaterialet har i förslagen utrensats åtskilliga

detaljbestämmelser och bestämmelser av teknisk karaktär. Hithörande

ämnen förutsättes bli närmare reglerade genom föreskrifter och anvisningar

av byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen. Nuvarande byggnads
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

53

ordningar upphör att gälla och ersättes med generella regler i byggnadsstadgan

samt i nyssnämnda föreskrifter och anvisningar.

De nya författningarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1960. Vissa

undantag har dock ansetts befogade. Omorganisationen av de organ som

omhänderhar regionplaneringen samt av byggnadsnämnderna föreslås anstå

till närmast därefter följande årsskifte. Genomförandet av en del andra

åtgärder — bl. a. införandet av de nya utomplansbestämmelserna i områden

som redan tidigare försetts med sådana bestämmelser — har ansetts kräva

längre övergångstid, och för dessa fall föreslås därför, att med genomförandet

av de nyg reglerna får i vissa hänseenden anstå, dock längst till

den 1 januari 1963.

Allmänna synpunkter

Utredningen

Inledningsvis bär utredningen framhållit, att dess uppgift icke varit att

föreslå någon reform på bred bas av byggnadslagstiftningen i dess helhet.

Den riktpunkt, som utredningen haft för sin verksamhet, har blott bestått

i att söka utröna, huruvida bestämmelserna inom byggnadslagstiftningen

är ägnade att lägga onödiga band på byggnadsverksamheten och att vålla

den byggande allmänheten eller de tillämpande myndigheterna onödigt besvär,

samt att vid behov föreslå praktiska jämkningar i bestämmelserna,

d. v. s. att söka råda bot på vad som i dagligt tal brukar kallas, »byggkrångeb.

Enligt utredningen är den övervägande delen av byggföreskrifterna motiverad

av skäl, till vilka nästan alla torde kunna ansluta sig. Det kan ur

allmän synpunkt icke betecknas som likgiltigt, hur de städer och andra

samhällsbildningar är beskaffade, till vilka större delen av befolkningen

under överskådlig tid är hänvisad, och det allmänna måste därför se till,

att bebyggelsen, särskilt sådan inom tätare befolkade orter, ordentligt planläggés

och att man vid byggandet rättar sig efter planerna. Enligt vad erfarenheten

visar är det dessutom nödvändigt att ha en viss kontroll också

över byggnadernas utformning såväl vad angår bostäder som beträffande

byggnader för särskilda ändamål, t. ex. industri- och hantverkslokaler, biografer,

livsmedelsaffärer etc. Till bestämmelserna om byggandet kan också

räknas bestämmelserna om fastighetsbildning och fastighetsregistrering,

vilken verksamhet sedan gammalt handhaves av offentliga myndigheter.

Samhället måste också se till att byggandet samordnas med andra verksamhetsgrenar,

såsom ordnandet av gator, vägar och andra trafikleder, kollektiva

trafikmedel, vatten- och avloppsanläggningar m. m. En växande

bebyggelse framkallar vidare behov av exempelvis administrations- och skolbyggnader,

samlingslokaler etc., vilka ställer stora anspråk på det allmänna.

Härtill kommer ett flertal speciella intressen, som kräver beaktande, t. ex.

allmän ordning och säkerhet, hälsovård, brandförsvar m. m.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Det är icke något karakteristiskt just för byggnadslagstiftningen, att författningsbestämmelserna

numera blivit mera omfattande och svåröverskådliga

än tidigare. Samma företeelse möter på snart sagt alla områden. Orsakerna

är många. I detta sammanhang har utredningen ansett tillräckligt

att framhålla, att det ekonomiska livet blivit alltmera mångsidigt och komplicerat,

att nästan varje verksamhet av någon omfattning numera fordrar

medverkan av ett stort antal specialister samt att anspråken på stöd och

kontroll från det allmännas sida ständigt ökats.

Utredningen har vidare betonat, att byggnadslagstiftningens omfattning

icke i och för sig ger något belägg för att regleringen av byggandet gått överdrivet

långt. Lagstiftningens vidlyftighet beror i stället i icke ringa grad på

att lagstiftaren velat skapa garantier för den enskildes rätt och därför följt

principen att från fall till fall noggrant angiva arten och omfattningen av

de befogenheter, som skall tillkomma byggmyndigheterna.

Med den del av byggbestämmelserna, som bär sin rot i kristidens exceptionella

förhållanden, har utredningen icke haft att ta befattning. Emellertid

har utredningen som sin uppfattning uttalat, att förekomsten av dylika

bestämmelser är en av de mera väsentliga orsakerna till det vitt spridda

talet om byggkrångel. Denna del av de byggnadsreglerande bestämmelserna

har numera väsentligt minskat i omfattning, och kvar står egentligen endast

de centralaste krisbestämmelserna för byggfacket, nämligen lagstiftningen

om tillståndstvång för byggnadsarbete. Även i den modifierade form, vari

nämnda lagstiftning nu tillämpas, är den enligt utredningens mening för

de byggande en stötesten, varmed de flesta av dem torde ha svårt att förlika

sig.

Den permanenta byggnadslagstiftningen har utredningen däremot funnit

vara till sina grunddrag så starkt motiverad, att någon omläggning av dess

ledande principer ej gärna kan komma i fråga. Friktionerna mellan byggmyndigheterna

och allmänheten hänför sig i regel ej heller till de grundläggande

principerna utan till detaljbestämmelser och framför allt till det

sätt, varpå dessa handhaves. Utredningens arbete har därför i huvudsak

inriktats på att föreslå åtgärder, som är ägnade att bättra vad som brister i

dessa hänseenden. Någon till grunden gående reform av lagstiftningen som

helhet har utredningen däremot icke inlåtit sig på.

De ledande tankegångar, som utredningen fullföljt vid sitt arbete, har i

stort sett varit följande. I första hand har utredningen ansett önskvärt att få

fram enhetliga byggbestämmelser för hela riket med undvikande såvitt

möjligt av specialstadganden för vissa orter eller vissa typer av bebyggelseområden.

Detta innebär bl. a. att bestämmelserna enligt utredningen bör så

långt möjligt vara desamma för städerna och för landsbygden samt för olika

planområden. Vidare bär utredningen strävat efter att decentralisera beslutanderätten

i byggärenden, om möjligt till de lokala byggmyndigheterna,

nämligen byggnadsnämnderna. Härjämte har utredningen — i syfte bl. a. att

hindra att de centrala stadgandena alltför snabbt blir föråldrade — sökt att

mera konsekvent än hittills uppdraga en gräns mellan de ämnen, som bör

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1959

regleras i allmän författning och de detaljbestämmelser av huvudsakligen

teknisk karaktär, som bör få sin plats i tillämpningsföreskrifter till författningarna.

Även i övrigt har utredningen sökt att ur författningarna utrensa

sådana bestämmelser, som ansetts utan större olägenhet kunna avvaras.

Ett viktigt önskemål har vidare varit att söka ge författningarna en

såvitt möjligt klar och överskådlig disposition.

Remissyttranden

I nästan alla yttranden har huvudprinciperna i utredningens förslag vunnit

tillstyrkande, ofta i synnerligen positiva ordalag.

Departementschefen

Till följd av teknikens och samhällslivets utveckling har de problem, som

möter inom byggnadslagstiftningen, blivit av en annan karaktär än förut.

Under 1800-talet och de första årtiondena av 1900-talet, då grunddragen i

lagstiftningen utformades, var det i allmänhet möjligt att lösa uppkommande

frågor med utgångspunkt från rättsreglerna och allmänna överväganden

men utan tillgång till alltför specialiserad sakkunskap på olika fackområden.

Nu har utvecklingen tenderat därhän, att nästan varje fråga fordrar

medverkan av ett stort antal specialister. Detta torde vara ofrånkomligt.

Frågorna om planläggning och byggande tangerar så många områden av

samhällslivet, att de icke kan ses som isolerade problem utan måste lösas i

samverkan mellan företrädarna för de olika grenarna av den samhälleliga

verksamheten.

Om byggnadslagstiftningen och byggmyndigheterna således icke kan göra

anspråk på att ensamma reglera allt, som har med byggandet att skaffa,

har de i stället fått den viktiga uppgiften att åstadkomma samordning mellan

de olika strävanden, som gör sig gällande i fråga om samhällets yttre

utformning. Bebyggelseplaneringen kan sägas vara en typisk och i stort

sett lyckad form för dylik samordning. Behovet av samordning gör sig emellertid

gällande även i ärenden av mindre räckvidd.

Det myckna talet om byggkrångel kan visserligen — såsom utredningen

framhållit — till stor del ha sin grund i kristidens numera i allt väsentligt

avskrivna regleringssystem. Obestridligt är dock, att frågan om samordning

av de olika författningar, som reglerar byggfrågor, och mellan de

myndigheter, som handlägger hithörande ärenden, alltjämt lämnar mycket

övrigt att önska. En översyn av hithörande frågor är därför behövlig.

Även själva byggnadslagstiftningen som sådan är på många punkter onödigt

omfångsrik och detaljerad. Utredningen har i detta hänseende framhållit,

att avsevärda förenklingar kan stå att vinna genom att bestämmelserna

så långt möjligt göres enhetliga för riket med slopande av onödiga

särbestämmelser för vissa typer av administrativa områden eller planområden.

Som ett annat önskemål — vilket särskilt är ägnat att främja den eftersträvade

samordningen mellan olika myndigheter, som har med byggandet

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

att skaffa — har vidare nämnts decentralisering av byggärendena till den

kommunala byggmyndigheten, nämligen byggnadsnämnden. Som en tredje

åtgärd med syfte att öka överskådligheten i författningsmaterialet har angivits

möjligheten att mera konsekvent än hittills ur byggförfattningarna utrensa

bestämmelser i rena detaljfrågor, särskilt sådana av teknisk natur, och

överföra dem till tillämpningsföreskrifter.

Utan att föregripa mitt ställningstagande till de särskilda förslag, som utredningen

framlagt, vill jag här uttala, att ett konsekvent genomförande av

de nämnda grundtankarna synes vara ägnat att åstadkomma en avsevärd

förenkling av byggnadslagstiftningen och dess tillämpning utan att uppoffra

någon av de ledande principerna i lagstiftningen. Utredningens förslag synes

därför väl värda att prövas.

Huruvida det är möjligt att nå den eftersträvade enhetligheten i byggbestämmelser

för olika typer av administrativa områden och planområden

utan att de nuvarande mera detaljerade bestämmelserna för städer och liknande

orter alltför mycket uppmjukas och utan en opåkallad skärpning av

bestämmelserna för landsbygden låter sig givetvis icke bedömas utan en

detaljgranskning av förslagen. Såsom jag i det följande kommer att närmare

ange torde det emellertid icke vara uteslutet att en lösning kan uppnås t. ex.

genom ätt de mera detaljerade bestämmelserna reserveras för större byggnader

och byggnader av mera komplicerad konstruktion, vare sig dessa är

belägna i stad eller på landsbygd. En dylik avgränsning av bestämmelsernas

tillämpningsområden förefaller mig mera Sakligt motiverad än den nuvarande,

som grundas på administrativa gränser eller gränser för planområden.

Det ligger i sakens natur, att en decentralisering av beslutanderätten till

lokala organ alltid måste medföra en viss risk för att tillämpningen icke

blir fullt enhetlig. På ett område som det förevarande kan emellertid denna

olägenhet till stor del avhjälpas genom centralt utfärdade råd, anvisningar

och föi eskrifter. Särskilt gäller detta det tekniska området, inom vilket behovet

av enhetliga normer torde vara störst. Beträffande de rättsliga frågorna

finns i de llesta hänseenden sedan länge utbildad en praxis, från

vilken utredningens förslag icke behöver innebära avsteg annat än på vissa

särskilda punkter. De fördelar som en decentralisering för med sig främst

i form av bättre kontakt mellan myndigheterna och allmänheten är f. ö. så

påtagliga och betydande, att de för de flesta inom den byggande allmänheten

väl uppväger nackdelen av att bedömningen av detaljfrågor måhända icke

blir alldeles densamma i alla orter.

Det är beklagligt, att tillämpningsföreskrifterna och anvisningarna till de

föreslagna nya bestämmelserna ännu icke föreligger färdiga. Enligt vad jag

inhämtat kan utarbetandet av speciella föreskrifter för vissa slag av byggnader

väntas komma att ta avsevärd tid i anspråk. Till övervägande del ror

de ämnen, som redan är reglerade genom andra — låt vara delvis föråldrade

—— bestämmelser. De är därför icke ovillkorligen nödvändiga för att möjliggöra

ett ikraftträdande av de nya bestämmelser, som utredningen före
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

slagit. De centrala partierna av anvisningarna — innefattande bestämmelser

för byggnader i allmänhet — befinner sig enligt vad jag inhämtat nu i

sådant skick, att de kan föreligga färdiga inom några månader och i allt fall

i god tid innan den nya lagstiftningen kan tänkas träda i kraft. Vid sådant

förhållande anser jag det icke vara försvarligt att dröja med de föreslagna

reformerna i avbidan på att tillämpningsföreskrifter och anvisningar blir

helt färdigredigerade.

Utredningen har icke framlagt några förslag, som i mera avsevärd mån

berör de statliga byggmyndigheternas organisation och fördelningen av

uppgifter dem emellan. På detta område kvarstår åtskilliga problem olösta.

Det kan emellertid ifrågasättas, om dessa frågor är av beskaffenhet att lämpligen

böra lösas i ett sammanhang. Åtskilligt talar för att de i stället bör

lösas genom partiella, tid efter annan vidtagna jämkningar i organisationen.

Vissa sådana frågar, ehuru av mindre räckvidd, kommer utan tvivel

att aktualiseras genom den omfördelning av arbetsbördan, som den föreslagna

decentraliseringen av byggärendena till byggnadsnämnderna innebär.

Några omedelbara åtgärder är emellertid icke påkallade och det synes

mig lämpligt att avvakta någon tids erfarenhet, innan mera avsevärda

organisatoriska ändringar vidtages.

Utskottet

Propositionen syftar till att åstadkomma förenklingar och förkortningar

av förfarandet i planläggnings- och byggnadsärenden samt minskning av

författningarnas omfattning. I enlighet härmed föreslås att beslutanderätten

i planärenden och byggfrågor i betydande utsträckning flyttas från centrala

myndigheter till myndigheter på länsplanet eller från länsmyndigheter

till kommunala organ. Vidare föreslås enhetligare regler för land och

stad, vilket medför att innehållet i gällande rätt icke bestämmes av om en

viss fastighet ligger i stad eller på landet utan av den plantyp som gäller

för området. Propositionen innebär också att kontrollen över byggnadsverksamheten

och byggnadsbeståndet uppmjukas eller slopas i sådana fall, där

den ansetts vara onödigt sträng, medan den göres mera verksam i andra fall.

där den hittills ansetts vara otillräcklig.

Utskottet finner propositionens förenklingar och övriga ändringar av byggnadslagstiftningen

värdefulla. Reformen torde motsvara ett gammalt och

allmänt önskemål från såväl de byggandes som byggnadsmyndigheternas

sida. Propositionen synes för flertalet fall innebära en lycklig avvägning

mellan de motsatta intressen som dessa båda kategorier ofta företräder.

Reformen innebär att myndigheternas inflytande i vissa fall minskar

men i andra fall ökar. Förslaget är präglat av förståelse för de byggandes

svårigheter och en önskan att så mycket som möjligt bistå dem i deras lovvärda

hantering. De band på den enskildes handlingsfrihet som kvarstår

eller nu tillkommit är av den beskaffenhet att de oavsett rådande samhällsekonomiska

värderingar på det stora hela taget får anses vara oumbärliga i

varje ordnat samhälle.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1959

Sedan föreliggande förslag, såsom utskottet hoppas, upphöjts till lag,

torde, i varje fall på den egentliga byggnadslagstiftningens område, mycket

fog ej längre finnas kvar för talet om byggkrångel. Med tanke på den snabba

utveckling, som i dag sker på samhällslivets alla områden, särskilt det tekniska,

är det emellertid nödvändigt att en lagstiftning som den förevarande

för att rätt fylla sitt ändamål ständigt anpassas efter de nya förhållandena.

Utskottet förutsätter därför att de för detta ändamål närmast ansvariga

myndigheterna tillser, att byggnadslagstiftningen genom erforderliga utredningar

och förslag erhåller en sådan utformning att den alltid och så långt

som möjligt är svarar mot det aktuella behovet.

Regionplan

Gällande bestämmelser

Enligt 126 § byggnadslagen (BL) skall regionplan upprättas, då för två

eller flera städer, köpingar, municipalsamhällen, andra tätare befolkade orter

på landet eller landskommuner föreligger behov av gemensam planläggning

beträffande markens användning i ett eller flera hänseenden, såsom i fråga

om viktigare trafikleder, flygplats, områden för tätbebyggelse och områden

för friluftsliv samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. När fråga

väckts om upprättande av regionplan, skall länsstyrelsen efter utredning hänskjuta

frågan till Kungl. Maj:t, som bestämmer, huruvida regionplan skall

finnas, regionplaneområdets omfattning och i vilka hänseenden gemensam

planläggning skall äga rum (127 § BL). De av frågan berörda kommunerna

och samhällena skall härefter bilda ett regionplaneförbund, för vilket skall

finnas förbundsdirektion (128 och 129 §§ BL) och regionplanenämnd (148

§ byggnadsstadgan, BS). Regionplan fastställes av Kungl. Maj:t efter förslag

av förbundsdirektionen och sedan förbundsmedlemmarna fått tillfälle att

yttra sig (113 § BL). I fråga om rättsverkningarna av regionplan är stadgat,

att planen skall tjäna till ledning vid upprättande av generalplan, stadsplan,

byggnadsplan och utomplansbestämmelser eller ändring därav så ock eljest

vid reglering av bebyggelsen eller användning i övrigt av mark inom planområdet.

Vidare ges vissa bestämmelser om möjlighet att utfärda byggnadsförbud

samt om att sådan nybyggnad, schaktning, fyllning och trädfällning etc.,

som är beroende av myndighets prövning, ej får ske så, att markens användning

för det i planen avsedda ändamålet försvåras (134 och 135 §§ BL). Härjämte

finnes utanför de egentliga byggnadsförfattningarna vissa strödda stadganden

om verkningarna av regionplanering. I 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen

är sålunda stadgat, att regionplan skall beaktas vid avstyckningsförrättning.

Enligt 4 § andra stycket lagen om enskilda vägar skall regionplan

tjäna till ledning vid utförande av företag, som avses i nämnda lag. I 4 §

tredje stycket lagen om allmänna vägar finnes en bestämmelse om att väg

ej får läggas så, att regionplan motverkas.

Ytterligare detaljbestämmelser om regionplan är givna i 147—161 §§ BS.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

59

Utredningen

I betänkandet har framhållits, att erfarenheterna av regionplaneinstitutet

är begränsade och att ännu år 1957 icke någon regionplan blivit fastställd.

I den allmänna diskussionen kring hithörande frågor har tvekan gjort sig

gällande beträffande bl. a. regionplaneinstitutets tillämpningsområde, metodiken

vid planläggningsarbetet och planernas lämpliga utformning.

Utredningen, som den 31 maj 1957 av Kungl. Maj:t erhållit uppdrag att

verkställa av riksdagen begärd översyn av bestämmelserna om regionplan

med ändamål att söka åvägabringa samordning i organisationen av regionplanearbetet

och genomföra förenklingar i själva planinstitutet, har icke

medhunnit att slutföra detta uppdrag innan betänkandet avgivits samt har

förklarat sin avsikt vara att framdeles redovisa hithörande frågor i ett särskilt

betänkande. I anledning härav har utredningen i förevarande sammanhang

begränsat sig till att föreslå sådana huvudsakligen formella ändringar

i bestämmelserna om regionplan, som ansetts kunna förverkligas

utan att föregripa det fortsatta reformarbetet.

Remissyttranden

I remissyttrandena har förekommit ett flertal uttalanden rörande regionplanearbetets

betydelse och lämpliga inriktning, sättet för planernas utformning

m. m., vilka med hänsyn till den begränsade omfattningen av

utredningens hittills framlagda förslag torde kunna här förbigås. I den mån

de nu aktuella förslagen överhuvud omnämnts i yttrandena, har dessa gått

i tillstyrkande riktning.

Departementschefen

Frågorna om sättet för åstadkommande av en ändamålsenlig översiktlig

planläggning är sedan rätt lång tid mycket aktuella såväl i Sverige som i

utlandet. Frågeställningen kan icke begränsas att avse enbart planläggning

för bebyggelse. En planläggning för större områden och på längre sikt

kommer nämligen nödvändigtvis att mer eller mindre sammanfalla med

frågan om samordning av det allmännas resurser överhuvud taget och griper

därigenom in på många olika områden av samhällslivet. Planering av

riksomfattande eller regional karaktär bedrives f. n. av ett flertal centrala

verk, av olika organ på länsplanet samt av de för ändamålet särskilt bildade

regionplaneförbunden. I detta sammanhang kan särskilt erinras om den

kartläggning av befolknings- och näringsförhållanden m. m., som på sistone

verkställts av bl. a. skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen samt vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen. Vidare bör framhållas, att regionplaneringen

enligt BL numera kan sägas ha icke alldeles obetydlig omfattning, åtminstone

om man tar hänsyn även till den försöksverksamhet med likartad inriktning,

som i åtskilliga län bedrives av byggnadsstyrelsen eller under medverkan

av denna. Till planläggningsverksamhet i nu avsedd mening kan

även räknas all verksamhet som har till uppgift att samordna primärkom
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

munernas resurser beträffande mera kostnadskrävande kommunala verksamhetsgrenar,

såsom skolväsen, åldringsvård, polisväsen etc.

Detta betyder dock icke, att verksamheten ännu fått en sådan karaktär,

att den annat än i enstaka hänseenden kan ge något pålitligt underlag för

avgöranden på längre sikt. Stor ovisshet råder icke blott om metodiken för

arbetet utan i många fall också om det mål, som verksamheten syftar till.

Härtill kommer, att de verkställda undersökningarna i vissa fall innebär

dubbelarbete och att en rationalisering av verksamheten därför är önskvärd.

De utredningsuppgifter, som alltjämt väntar på sin lösning, är alltså icke

obetydliga. Emellertid är ännu svårt att bedöma vilken betydelse regionplaneringen

enligt BL kommer att få inom den framtida planläggningsverksamheten.

I allt fall torde det vara lämpligt att avvakta resultatet av den undersökning,

som byggnadsutredningen i maj 1957 fick i uppdrag att ombesörja

angående hithörande frågor. Någon mera omfattande reform av regionplaneinstitutet

kan därför i dagens läge icke komma i fråga.

De förslag, som utredningen på grundval av sina allmänna överväganden

framlagt i denna del och som innebär att de nuvarande bestämmelserna i BS

om regionplanering redaktionellt omarbetas, har jag icke något väsentligt

att erinra mot. Särskilt med hänsyn till den rådande ovissheten om regionplaneringens

mål och medel är det enligt min mening önskvärt, att de nuvarande

detaljerade reglerna, vilka snarast kan sägas vara av lärobokskaraktär,

ersättes av mera allmänt hållna bestämmelser sådana som dem utredningen

föreslagit.

Likaledes biträder jag i princip förslaget att anpassa bestämmelserna i

BL och BS om regionplaneförbund till reglerna i 1957 års lag om kommunalförbund.

Eftersom verksamheten inom regionplaneförbund i mångt och

mycket måste få karaktär av förhandlings- och sammanjämkningsarbete,

anser jag emellertid, liksom utredningen, det vara ändamålsenligt, att ordföranden

i förbundets beslutande organ (förbundsfullmäktige) alltjämt utses

av Kungl. Maj:t och därmed får en mera opartisk ställning. Vissa speciella

bestämmelser om förevarande slag av kommunalförbund blir därför nödvändiga

vid sidan av en allmän hänvisning till lagstiftningen om kommunalförbund.

Dessa speciella bestämmelser torde lämpligen få sin plats i BL.

De nuvarande bestämmelserna i BS om regionplanenämnd m. m. kan helt

utgå, eftersom frågorna om regionplaneförbundens verkställighetsorgan får

sin lösning genom hänvisningen till kommunalförbundslagstiftningen.

Övergången till de nya bestämmelserna torde — såsom utredningen föreslagit

— kunna ordnas medelst en bestämmelse som föreskriver, att val av

ledamöter i förbundsstyrelse och förbundsdirektion skall ske vid viss angiven

tidpunkt samt att hittillsvarande ledamöter i samband därmed skall

frånträda sina befattningar. Regionplaneförbunden såsom sådana bör däremot

bestå. De svårigheter, som mött vid tillämpningen av de provisoriska

stadgandena om regionplaneförbund i övergångsbestämmelserna till kommunalförbundslagen,

torde därmed i allt väsentligt bli undanröjda.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

61

Generalplan

Gällande bestämmelser

Med generalplan förstås enligt BL en plan, som är avsedd att tjäna till ledning

för närmare planläggning beträffande ordnandet och bebyggandet av

stad, köping, municipalsamhälle, annan tätare befolkad ort eller landskommun.

Planen skall ange grunddragen för markens användning till olika ändamål,

såsom till tätbebyggelse, viktigare trafikleder och andra allmänna

platser, samt kan upptaga förbud mot viss bebyggelse eller användning i

övrigt (9, 88, 90 och 96 §§ BL). Förslag till generalplan skall utställas till

granskning, varjämte byggnadsstyrelsen eller i vissa fall länsarkitekten

skall avge yttrande över förslaget (20 och 109 §§ BS). Planen kan härefter

antagas av kommunens fullmäktige (10 och 97 §§ BL). Antagen generalplan

medför icke några särskilda rättsverkningar, men det har förutsatts,

att det bekantgörande av planen, som utställandet och antagandet innebär,

medför att man i praktiken kommer att ta hänsyn till planen icke

blott vid framtida detaljplaneläggning utan även i andra sammanhang, t. ex.

vid avgörande av väg- och fastighetsbildningsfrågor. Emellertid står det

också kommunen eller samhället fritt att söka fastställelse av planen (10,

88, 90, 97 och 99 §§ BL). I så fall fordras ett mera omständligt utställningsförfarande

(23 § BS). Fastställd generalplan har rättsverkningar i flera

olika hänseenden. Nybyggnad får i allmänhet ej äga rum i strid mot planen

(13 och 100 §§ BL). Ej heller får någon verkställa schaktning, fyllning,

trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd så, att åtgärden väsentligt försvårar

områdets användning för avsett ändamål (17 § BL). På landsbygden

gäller detta dock blott om länsstyrelsen utfärdat särskilt förbud mot sådan

åtgärd som sist nämnts (102 § BL). Kommunen resp. samhället får genom

fastställelsen rätt att lösa eller i vissa fall utan ersättning omhändertaga

mark för trafikleder m. m. Under vissa angivna förutsättningar kan också

skyldighet inträda att lösa mark eller att utgiva ersättning för skada genom

planen (18—23 samt 103 och 104 §§ BL). Enligt 19 kap. 13 § jorddelningslagen,

5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen, 4 § lagen om enskilda vägar och

4 § lagen om allmänna vägar skall hänsyn tagas till planen vid avstyckningsförrättningar

och i samband med vägföretag. — Bestämmelserna om

generalplans rättsverkan kompletteras vidare av föreskrifter i BL, enligt

vilka provisoriskt nybyggnadsförbud kan meddelas för tiden till dess planen

hunnit fastställas (14—16 samt 101 §§ BL).

Departementschefen

Sedan generalplaneinstitutet tillkom i samband med 1947 års lagstiftning,

har utvecklingen på området kommit att rätt avsevärt avvika från vad man

då förutsatte. Möjligheten att fastställa generalplan har icke begagnats annat

än i något enstaka undantagsfall, och ej heller har möjligheten för kom
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

munerna att formligen antaga sina generalplaneutkast såsom generalplaner

utnyttjats i någon nämnvärd omfattning.

Det oaktat kan man knappast påstå, att generalplanläggningen är ett försummat

område. Behovet av generalplanemässiga överväganden till stöd för

senare detaljplanläggning är numera allmänt erkänt. Planläggningsverksamheten

har alltsedan BL:s tillkomst varit av betydande omfattning och

fortgår alltjämt i oförminskat tempo. Huruvida kommunerna formligen antager

sina generalplaneutkast såsom generalplaner eller icke, är enligt min

mening av underordnad betydelse. Huvudsaken måste dock vara att man

verkställt själva de utredningar som erfordras för att bedöma uppkommande

frågor om detaljplanläggning i sitt rätta sammanhang.

Något som torde behöva övervägas är om man icke nu bör dra konsekvensen

av den skedda utvecklingen genom att i grunden reformera bestämmelserna

i BL och BS om generalplan och därvid slopa det nuvarande

fastställelseförfarandet samt eventuellt också bestämmelserna om antagande

av sådan plan. På sätt utredningen anfört kan man dock icke förneka, att

såväl bestämmelserna om antagande som bestämmelserna om fastställande

av generalplan i vissa situationer kan ha en uppgift att fylla. Jag är därför

icke beredd att i detta sammanhang förorda, att de slopas. Ej heller anser jag

lämpligt att vid sidan av dessa i byggnadslagstiftningen upptaga några regler

om sådana generalplaneutkast, som varken antagits eller fastställts. Dylika

regler skulle väl icke bli annat än av rent rådgivande natur. I allt fall synes

det mig lämpligt att först avvakta de resultat, till vilka utredningen kan

komma vid sina fortsatta överväganden angående den översiktliga planeringsverksamheten.

Utredningens förslag att slopa de nuvarande särbestämmelserna om generalplanläggning

på landsbygden och att låta bestämmelserna om sådan planläggning

i stad gälla även på landsbygden anser jag lämpligt. Visserligen

står det icke helt i överensstämmelse med den tendens till decentralisering,

som i övrigt präglar utredningens författningsförslag. Den ringa omfattning,

i vilken t. ex. bestämmelserna om fastställelse av generalplan hittills tillämpats,

gör det emellertid angeläget, att erfarenheterna av dylik planläggning

samlas centralt. Ur systematisk synpunkt är det också att föredraga, att bestämmelserna

göres lika för alla typer av administrativa områden.

De synpunkter, som utredningen anlagt på frågan om byggnadsförbud i

anledning av väckt fråga om fastställelse av generalplan, kan jag ansluta

mig till. Emellertid föreligger t. v. icke något klart belägg på att bestämmelserna

missbrukats, och jag anser mig kunna förutsätta, att de i framtiden

handhaves synnerligen restriktivt. På nuvarande stadium anser jag icke,

att någon lagändring är behövlig.

Mot utredningens förslag till redaktionella jämkningar av bestämmelserna

om generalplan har jag icke andra erinringar än beträffande vissa detaljer,

till vilka jag avser att återkomma i det följande.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

63

Stadsplan

Gällande bestämmelser

Stadsplan har till ändamål att närmare reglera bebyggelsen å den mark,

som planläggningen avser (24 § BL). Planen skall utmärka och till gränserna

angiva de för olika ändamål avsedda områden som ingår däri, nämligen

dels byggnadskvarter, dels gator, torg, parker och andra allmänna platser,

dels ock specialområden (trafikområden, skydds- eller säkerhetsområden,

hamnområden, idrottsområden, begravningsplatser, vattenområden

m. m.). Höjdlägen skall anges i erforderlig omfattning. Stadsplan skall ock

innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande eller

användning i övrigt, som finnes erforderliga (25 § BL). Stadsplan antages

av stadsfullmäktige men skall för att bli gällande fastställas av Kungl.

Maj :t. Ändring i förut fastställd plan kan i vissa fall antagas av byggnadsnämnden.

I viss omfattning är också befogenheten att fastställa plan eller

planändring anförtrodd länsstyrelsen (26 § BL). Till skydd för enskilds

rätt är bestämmelser givna om att upprättat planförslag skall i viss ordning

utställas till granskning, innan det får antagas och fastställas (23 och 31 §§

BS). Antagande och fastställande av stadsplan medför långtgående rättsverkningar,

i det att såväl samhällets organ som de enskilda markägarna i

princip är skyldiga att vid områdets ordnande och bebyggande följa planen.

Staden är skyldig att iordningställa, upplåta och underhålla gator och andra

allmänna platser inom planområdet (49 och 74 §§ BL). För detta ändamål

äger staden lösa eller i vissa fall utan ersättning omhändertaga den för

ändamålet erforderliga marken (41—43 samt 70 §§ BL). Till stadens kostnader

är emellertid markägarna skyldiga att bidraga i viss omfattning (56

—69 samt 72 och 73 §§ BL). Staden kan också i vissa fall få rätt att lösa

mark, som enligt planen är avsedd för enskilt bebyggande, om sådant erfordras

för genomförande av planen (44 och 45 §§ BL). Markägarna är å

sin sida förbjudna att utan särskilt tillstånd bygga i strid mot planen, varjämte

gäller vissa förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning etc. (34 och

40 §§ BL). Eftersom fastställandet av stadsplan kan tänkas medföra skada

för enskilda markägare genom inskränkningar i rätten att utnyttja marken

eller på annat sätt, är bestämmelser också givna om skyldighet för staden

att hålla markägarna skadeslösa (48 och 75 §§ BL). — Enligt särskilda bestämmelser

skall fastighetsbildning (ändringar i fastighetsindelningen) genom

tomtindelning och tomtmätning eller genom avstyckning, laga skifte

eller ägobyte ske i överensstämmelse med gällande stadsplan (28 § BL, 19

kap. 13 § jorddelningslagen samt 5 kap. 8 § och 6 kap. 9 § lagen om fastighetsbildning

i stad).

Stadgandena om stadsplan är — på sätt framgår av det redan anförda —

främst avfattade med tanke på städerna men äger motsvarande tillämpning

även i köpingar och andra tätare befolkade orter på landet (88, 90 och 105

§§ BL samt 100, 101 och 112 §§ BS). Vad här förut sagts om stad gäller i

dylika fall vederbörande köping, municipalsamhälle eller landskommun.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Utredningen

Någon närmare redogörelse för de olika spörsmål, som på något sätt har

samband med stadsplaneinstitutet, har icke lämnats i betänkandet. Utredningen

har inskränkt sig till att föreslå reformer på vissa punkter av de nu

gällande reglerna, speciellt de som handlar om tillkomsten av stadsplan.

Som ett önskemål har framhållits, att planväsendet fungerar snabbt och

effektivt, så att byggnadsverksamheten icke upphålles av proceduren i planfrågor.

En möjlighet att göra förfarandet snabbare är att den nuvarande bestämmelsen

om att kommunalfullmäktige kan uppdraga åt byggnadsnämnden

att i fullmäktiges ställe antaga förslag till ändring av stadsplan utvidgas så

att fastställelseprövningen kan delegeras till byggnadsnämnden även då fråga

är om antagande av stadsplan för område, som tidigare icke varit planlagt.

Utredningen har för sin del föreslagit att bestämmelserna i 26 § tredje

stycket andra punkten BL jämkas så, att fullmäktige får möjlighet att delegera

sin beslutanderätt till byggnadsnämnden i den omfattning fullmäktige

själva finner lämplig.

Remissyttranden

Förslaget om utvidgning av befogenheten för kommunens

fullmäktige att till byggnadsnämnden delegera

uppgiften att antaga stadsplan har tillstyrkts i de flesta av

de yttranden, som närmare inlåtit sig på frågan. Styrelsen för Svenska stadsförbundet

samt hovrätten för Västra Sverige har ansett det vara lämpligt med

hänsyn till snabbheten i avgörandena att antagandet av stadsplan — liksom

också av byggnadsplan — kan av kommunens beslutande organ uppdragas

åt byggnadsnämnden. Fullmäktige i Stockholm har också tillstyrkt förslaget

samt har därvid framhållit, att något avgörande, hur långt möjligheten

skall utnyttjas, icke behöver träffas i detta sammanhang.

Avstyrkande uttalanden har gjorts av länsstyrelsen i Västmanlands lön,

fullmäktige i Mjällby och Ludvika, Näringslivets byggnadsdelegation, Stockholms

handelskammare, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska

väg- och vattenbyggares riksförbund samt Sveriges fastighetsägareförbund.

Fastighetsägareförbundet har för sin del ifrågasatt, om icke förslaget kan

vara ägnat att försvaga garantierna för enskilda intressen, och i några av

de övriga yttrandena har som skäl åberopats att planen icke får samma

offentlighet som eljest, om den antages endast av byggnadsnämnden.

I några fall, speciellt i yttrandena från länsstyrelsen i Östergötlands län

och länsarkitekten i Jämtlands län, har ifrågasatts, om icke möjligheten för

stadsfullmäktige att delegera planantagandet till byggnadsnämnden bör preciseras

närmare än som skett i utredningens förslag. Länsstyrelsen i Södermanlands

län har ansett att delegationsmöjligheten bör bero på huruvida

generalplan finnes, och drätselkammaren i Örebro har som sin uppfattning

uttalat, att byggnadsnämnden bör få befogenhet att antaga stadsplaneförslaget

endast under förutsättning, att det tillstyrkts av drätselkammaren.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

65

Departementschefen

Numera anses allmänt, att stadsplaneläggning bör ske i så nära anslutning

till byggandet som möjligt. Ofta är planerna upprättade uteslutande

med tanke på visst eller vissa aktuella byggnadsprojekt. Man kan rentav

säga, att planläggningen ryckt in som ett moment i själva byggandet. Eftersom

upprättandet av en stadsplan ofta är en rätt maktpåliggande uppgift,

har utvecklingen, särskilt med den intensiva byggnadsverksamhet, som nu

pågår, ställt kommunernas stadsplaneväsende inför svåra arbetsproblem.

Ur de byggandes synpunkt har stadsplaneläggningen därför lätt kommit att

framstå som en av »flaskhalsarna» i det administrativa förfarandet. Ett av

de viktigare önskemål, som rests från de byggandes sida, när det gäller

att förenkla byggnadslagstiftningen, har varit att få ett enklare förfarande i

stadsplaneärenden.

Det är emellertid svårt att tänka sig, att man skulle kunna uppge någon

av'' de ledande principerna på området, nämligen att stadsplan antages av

kommunen samt fastslälles av statlig myndighet. Vad som kan komma i

fråga är blott att om möjligt förenkla dessa moment i förfarandet.

Med hänsyn till stadsplanefrågornas stora betydelse ur såväl ekonomiska

som andra synpunkter bör rätten att besluta i dylika frågor i princip alltjämt

tillkomma kommunens fullmäktige. Detta utesluter emellertid icke att

tullmäktige kan få möjlighet att i viss omfattning delegera sin beslutanderätt

till annat kommunalt organ. Redan nu har fullmäktige möjlighet att

delegera sin beslutanderätt till byggnadsnämnden såvitt angår frågor om

ändring av förut antagen stadsplan. Eftersom byggnadsnämnden är det organ,

som handhar beredningen av stadsplaneärenden och således kan förutsättas

vara väl insatt i hithörande frågor, kan delegationsmöjligheten, om

den rätt utnyttjas, medföra betydande tids- och arbetsbesparing. Utredningens

förslag att utvidga delegationsmöjligheten att avse även andra stadsplaneärenden

än planändringar synes därför praktiskt. Enär det enligt förslaget

skall ankomma på fullmäktige själva att avgöra, i vilken omfattning

delegation skall äga rum, kan förslaget icke sägas innebära någon inskränkning

i deras principiella beslutanderätt. Det torde även utan särskild föreskrift

kunna förutsättas, att fullmäktige förbehåller sig bestämmandet över

sådana ärenden, som ur kommunens synpunkt är av särskild vikt. Offentlighetsgrundsatsen

synes väl tillgodosedd genom föreskrifterna om att förslag

till plan skall utställas samt att underrättelse skall lämnas markägare

och andra intressenter, innan förslaget antages. För min del anser jag utredningens

förslag innebära sådana fördelar, att det bör förverkligas.

Att fastställelseprövningen i stadsplaneärenden hittills i stor utsträckning

förbehållits Kungl. Maj:t, torde bero dels på önskemålet att få enhetlig praxis

och dels på att fastställandet av en stadsplan ofta har expropriationsrätlsliga

verkningar. Enhetligheten i bedömningen är givetvis en viktig synpunkt.

Emellertid får praxis nia anses så stabiliserad, alt en decentralisering numera

knappast behöver väcka några betänkligheter av denna anledning.

De exproprialionsrättsliga konsekvenser, som inträder omedelbart ge
6

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 20

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

nom planfastställelsen, beslår i huvudsak blott i att stadsplanesamhället

får rätt att lösa mark, som enligt planen är avsedd till gata eller annan

allmän plats, resp. att utan ersättning ta i anspråk mark, vilken redan nyttjas

såsom väg. Nuvarande bestämmelser i BL och BS utgör icke något hinder

för att länsstyrelsen kan fastställa sådana ändringar av äldre stadsplan,

som medför expropriationsrättsliga verkningar. På närstående rättsområden,

t. ex. inom väglagstiftningen, fordras icke Kungl. Maj:ls medgivande i närmast

motsvarande fall. F. ö. har ju markägarna, om fastställelseprövningen

decentraliseras till länsstyrelsen, ändå alltid möjlighet att genom besvär

bringa saken under Kungl. Maj:ts prövning. Ej heller frågan om stadsplanens

expropriationsrättsliga verkningar synes sålunda vara av den betydelse,

att den bör utgöra något avgörande hinder för en reform i den riktning

utredningen föreslagit.

Ur praktisk synpunkt medför den föreslagna decentraliseringen uppenbara

fördelar. Visserligen har fastställelseprövningen hos Kungl. Maj :t i allmänhet

icke tagit någon längre tid i anspråk, men det måste dock obestridligen

medföra en ej obetydlig tidsvinst, om ärendet kan stanna hos länsstyrelsen.

Stadsplaneärendenas stora antal gör f. ö. att man i allt fall måste

ifrågasätta, om det i längden är möjligt att i större omfattning förbehålla avgörandet

av dylika ärenden åt Kungl. Maj:t. Liksom utredningen anser jag

därför skäl tala för att fastställelseprövningen i viss omfattning överflyttas

till länsstyrelserna.

Vad beträffar principerna för avgränsning av länsstyrelsernas fastställelsebefogenhet

bör enligt min mening gränsen icke dragas snävt. Om reformen

skall få någon mening, bör det klart utsägas, att fastställelse i regel skall

ske hos länsstyrelsen och att endast mera omfattande och eljest ur allmän

synpunkt särskilt betydelsefulla fastställelseärenden skall hänskjutas till

Kungl. Maj :t. Att — såsom några remissmyndigheter föreslagit —- låta länsstyrelserna

handhava prövningen endast i fall då stadsplanen står i överensstämmelse

med fastställd eller antagen generalplan, vore knappast praktiskt,

eftersom detta skulle betyda att reformens verkningar begränsades till rena

undantagsfall, överhuvud synes det svårt att utforma en regel, som innebär

en exakt gränsdragning mellan Kungl. Maj:ts och länsstyrelsens befogenheter.

En godtagbar lösning utgör enligt min mening utredningens förslag,

enligt vilket de fall, som skall hänskjutas till Kungl. Maj:t, angives blott

i allmänna ordalag, men bestämmelsen liärom för undvikande av tillämpningssvårigheter

kompletteras med en regel om att länsstyrelsen städse har

rätt att hänskjuta fastställelseprövningen till Kungl. Maj :t. Jag förordar, att

författningen utformas i enlighet härmed.

Från länsstyrelsens fastställelsebefogenhet bör — såsom utredningen föreslagit

—- undantagas sådana fall, då i ärendet uppkommit annan fråga,

vars avgörande ankommer på Kungl. Maj :t. Härmed avses framför allt de

i 45 § tredje stycket samt 70 och 73 §§ BL omfönnälda fall, då fastställelse

finnes böra ske endast under förbehåll att viss i planen ingående mark blir

föremål för inlösen eller fråga uppstått om förpliktande för markägare att

s. 67 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

67

utan ersättning avstå mark för allmänt behov eller att bekosta anläggande

av gator eller vatten- och avloppsledningar. Bestämmelsen blir emellertid

också att tillämpa om någon annan speciell fråga, som sammanhänger

med planläggningen, hänskjutes till Kungl. Maj :t. — För det fall, att Kungl.

Maj:t jämlikt 27 § BL föranstaltat om upprättande av stadsplan, bör även

fastställelselrågan ankomma på Kungl. Maj:t. Sistnämnda lagrum bör därför

bibehållas oförändrat.

I Stockholm har den ordningen brukat tillämpas, att överståthållarämbetet

— i brist på sådan sakkunnig som länsarkitekten är för länsstyrelsernas

del — i stället låtit stadsplaneförslagen granskas av personal, som ställts till

förfogande av byggnadsstyrelsen. Denna ordning har, såvitt jag kunnat utröna,

fungerat väl, och någon anledning att göra ändring däri synes icke

föreligga.

Att i lagtexten fastslå, vad fastställelseprövningen skall avse, anser jag

icke behövligt. Detta torde f. ö. ställa sig svårt, eftersom någon exakt gräns

knappast kan uppdragas för de allmänna intressen, som de statliga myndigheterna

har att bevaka i samband med planläggningen. Ej heller anser jag

det lämpligt att vidtaga någon ändring beträffande initiativet till upprättande

av stadsplan.

Vad utredningen anfört rörande önskvärdheten av att nedbringa omfattningen

av själva författningsmaterialet till förmån för överskådligheten kan

jag biträda. Någon detaljerad uppräkning av vad en stadsplan skall innehålla

är enligt min mening icke behövlig; f. ö. skiftar förhållandena så

avsevärt från fall till fall, att en dylik uppräkning ofta blir missvisande. I

BL bör dock ges en yttre ram för vad som kan regleras i stadsplan, låt vara

att denna ram icke låter sig angivas alldeles exakt. Att helt överlämna hithörande

viktiga frågor till reglering i form av tillämpningsföreskrifter vore enligt

min mening icke lämpligt, och jag kan alltså icke förorda det förslag

i sådan riktning, som framförts i ett av remissyttrandena.

Vad angår det av Svenska stadsförbundet och styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund framförda förslaget till ändring av bestämmelsen i

63 § BL om ränta å gatumarksersättning bör framhållas, att varje ändring

av allmänna ränteläget icke nödvändigtvis behöver föranleda jämkning av de

räntesatser, som kommunerna tillämpar gentemot tomtägarna. Det är ett önskemål,

att fastigheternas ekonomi grundas på stabila förhållanden och att man

därför söker undvika större förändringar i de räntor, som tomtägarna har att

betala i fall som det nu ifrågavarande. Jag vill här erinra om att vederbörande

departementschef i propositionen nr 131/1047 med förslag till byggnadslag

in. in. förklarade sig utgå från att räntan frivilligt begränsades så, att

den motsvarade den räntefot, som staden i genomsnitt betalade på utelöpande

kommunala lån. Vid tillämpning av denna princip för ränteberäkningen

torde det i allmänhet icke komma i fråga att höja räntan över fem procent.

Detta oaktat anser jag det vara mindre lämpligt att i lag binda räntan

vid en viss högsta procentsats. Fall kan tänkas förekomma, då det är befogat

att sätta räntan högre. Med hänsyn till att 63 § BL innehåller en bestäm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

melse om att länsstyrelsen, därest villkoren befinnes alltför betungande för

tomtägaren, kan medgiva den lättnad, som påkallas av omständigheterna,

torde några farhågor ej behöva hysas för att slopande av bestämmelsen om

räntemaximum leder till oskäliga resultat. Jag förordar av nu anförda skäl

att bestämmelsen utgår och ersättes av en föreskrift om att staden äger uttaga

skälig ränta.

Motioner

I motionerna I: 597 och II: 711 hävdas att förslaget att vidga möjligheten

för byggnadsnämnd att antaga stadsplan är betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt.

Än starkare blir dessa betänkligheter om propositionen skulle bli antagen

också i den del som innebär att bestämmelserna om byggnadsnämndens

sammansättning ändras.

Utskottet

Utarbetandet av stadsplan har från att tidigare ha utgjort ett led också i

den översiktliga och långsiktiga planeringen kommit att utvecklas till en

tämligen detaljerad och omedelbar förberedelse till själva byggandet. Utskottet

anser det angeläget att betona att man icke för den senare uppgiften

försummar den förra, i synnerhet som gällande rätt i fråga om den översiktliga

planläggningen visat sig vara mindre verksam och föreliggande förslag

ej gör några mer väsentliga förändringar därvidlag. Även om en stadsplan

innebär en detaljplanering, bör naturligtvis icke alla detaljer regleras

däri. Ett visst utrymme för alternativa lösningar bör i regel finnas. En stadsplan

är ju avsedd att äga bestånd för tämligen lång tid och redan denna omständighet

gör att det är angeläget att man ej låser fast byggandet vid en

standard och teknik som kanske inom kort är föråldrad. Det kan i sammanhanget

finnas anledning att erinra om att det byggande som sker i våra samhällen

är en angelägenhet för både det allmänna och den enskilde. Planläggning

i lagens mening måste sålunda, i varje fall i dess slutliga skede,

bli det allmännas angelägenhet. En byggnads särskilda ändamål och närmare

utformning måste däremot, med de inskränkningar lagstiftningen anger,

i sista hand bli den byggandes ensak.

För närvarande gäller att en stadsplan kommer till genom beslut av såväl

kommunala som statliga organ. Propositionen gör icke någon ändring i

denna ordning. Däremot föreslås att nuvarande organs beslutanderätt i betydligt

större utsträckning än nu kan ske skall delegeras till lägre organ.

Kungl. Maj :ts befogenhet att fastställa stadsplan skall sålunda i betydligt

flera fall än nu överflyttas till länsstyrelserna. Likaså skall kommunernas

fullmäktiges behörighet att antaga stadsplan kunna överflyttas till byggnadsnämnderna.

Om den del av reformen som rör fastställelseförfarandet

har rått så gott som fullständig enighet. Några motionsyrkanden har ej förekommit

på denna punkt. Meningarna är däremot delade om lämpligheten

att på sätt som föreslagits reformera antagningsproceduren. Skälen för och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

G 9

emot en dylik ändring har ovan utförligt redovisats. Utskottet anser att det

ligger helt i linje med tanken på en enklare byggnadslagstiftning att möjlighet

öppnas för byggnadsnämnd att antaga stadsplan. Varje förenkling måste

naturligtvis vägas mot den minskning av den enskildes rättssäkerhet som

därav kan följa. Det torde emellertid ej med fog kunna hävdas att den föreslagna

reformen innebär att rimlig hänsyn till rättssäkerheten åsidosatts.

Många stadsplaneärenden är av rutinkaraktär eller av ringa intresse ur allmän

synpunkt. Det är därför ej ändamålsenligt att sådana ärenden alltid

skall avgöras av fullmäktigeförsamlingarna. Dessa torde däremot ha så mycket

större intresse av stadsplaneärenden, som rör hela stadsdelar och andra

större områden, hela kvarter i centrala samhällsdelar, särskilt »utsatta» eller

»känsliga» samhällspartier och över huvud taget spörsmål av principiell

eller tvistig natur. I lagförslaget har icke uppdragits någon annan gräns för

möjligheten till delegation än att den skall vara lämplig. Lämplighetsprövningen

ligger helt i fullmäktiges hand. Utskottet förutsätter dock att det

icke skall ifrågakomma, att fullmäktige helt avhänder sig möjligheten att

antaga stadsplan utan från byggnadsnämnds behörighet undantager icke

blott ärenden, som ur kommunens synpunkt är av särskild vikt, utan över

huvud taget alla ärenden som enligt den exemplifiering utskottet nyss givit

kan antagas vara av mera allmänt intresse.

Utskottet tillstyrker således propositionen, vilket innebär att motionerna

avstyrkes.

Byggnadsplan

Gällande bestämmelser

Planformen byggnadsplan är i första hand avsedd att reglera tätbebyggelse

på den egentliga landsbygden. Bestämmelserna om byggnadsplan kan

emellertid efter särskilt förordnande av Kungl. Maj :t också tillämpas i stad,

köping eller sådant municipalsamhälle, varest BL:s bestämmelser för stad

är gällande (76 § BL). Byggnadsplan skall upptaga och till gränserna angiva

de för olika ändamål avsedda områden, som ingår i planen, såsom

byggnadsmark samt vägar och andra allmänna platser. I den mån så erfordras

skall höj dlägen angivas. Behövs särskilda bestämmelser angående

områdenas bebyggande eller användning i övrigt, skall sådana bestämmelser

intagas i planen (107 § BL). Fråga om upprättande av byggnadsplan

upptages av länsstyrelsen på framställning av markägare, kommun eller

annan eller då länsstyrelsen eljest finner det erforderligt (107 § BL och

113 § BS). Länsstyrelsen bestämmer vilket område planeringsarbetet skall

avse, därvid i vissa fall samråd skall äga äga rum med markägare och andra

intressenter (114 och 115 §§ BS). Upprättat förslag till byggnadsplan skall

genom länsstyrelsens försorg utställas till granskning under viss tid, och

härom skall bl. a. byggnadsnämnden underrättas. Utställande erfordras

dock icke om samtliga sakägare medgivit att dylikt förfarande ej tillämpas

(112 § BS). Planen skall för att bli gällande fastställas av länsstyrelsen

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

(107 § BL). Kostnaden för upprättande av byggnadsplan skall gäldas av

kommunen, dock att markägare som har avsevärd nytta av planen kan förpliktas

att bidraga till kostnaden, i regel med belopp som svarar mot hans

andel i planområdets areal (111 § BL). Byggnadsplan är bindande såtillvida

att nybyggnad ej utan särskilt tillstånd får företagas i strid mot planen.

Härutöver kan förbud i vissa fall meddelas mot nybyggnad innan vägar,

vattenförsörjning och avlopp ordnats i erforderlig omfattning samt mot

schaktning, fyllning, trädfällning och därmed jämförlig åtgärd (109 och

110 §§ BL). Hänsyn till planen skall tagas i samband med avstyckningar

och vägföretag (19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen, 5 kap. 8 § 1 mom.

fastighetsbildningslagen, 4 § lagen om enskilda vägar samt 4 § lagen om

allmänna vägar). Beträffande plangenomförandet innehåller själva byggnadslagstiftningen

icke några regler med undantag av en i 126 § BS given

hänvisning till lagen om enskilda vägar. Lagmotiven innehåller vidare åtskilliga

uttalanden om att utförandet och underhållet av vägar och allmänna

platser vid behov bör uppdragas åt vägförening, bildad enligt föreskrifterna

i 3 kap. sistberörda lag. Detta innebär bl. a. att kostnaderna för väghållningen

— inbegripet kostnaderna för iordningställande och underhåll

av allmänna platser — efter vissa närmare angivna grunder uttages av

fastigheterna inom vägföreningsområdet. Om föreningen försummar sina

åligganden, bär länsstyrelsen medel att framtvinga deras fullgörande. Lagen

om enskilda vägar innehåller också vissa bestämmelser enligt vilka

vägföreningen äger lösa till sig rätt att nyttja mark, som skall ingå i väg

eller annan allmän plats. Dessa regler kompletteras av speciella bestämmelser

i byggnadslagstiftningen, enligt vilka marken i vissa fall skall upplåtas

utan ersättning (112 och 113 §§ BL).

Departementschefen

Byggnadsplan är, såsom utredningen framhållit, främst ett planinstitut

för landsbygden, låt vara att denna planform under senare år ibland kommit

till användning även i städerna. Planformen utmärker sig för stor smidighet.

Den kan användas i enkla förhållanden, sådana som förr i tiden brukade

regleras genom enkla avstyckningsplaner, men den kan också användas

för rent stadsmässig bebyggelse.

En svaghet ligger emellertid i att byggnadsplan icke bereder samma garantier

för plangenomförandet som en stadsplan. Det har av denna och andra

orsaker i olika sammanhang ifrågasatts, om icke reglerna om stadsplan

och byggnadsplan kunde bringas att överensstämma, så att skillnaden mellan

de två planinstituten komme att helt bortfalla.

Inom kommunerna — även landskommunerna — har numera betydelsen

ur kommunal synpunkt av en ordentlig planläggning och intresset för planläggningsfrågor

vuxit i hög grad under senare år. Att i större omfattning

pålägga kommunerna skyldighet att sörja för planernas genomförande är

dock icke gärna tänkbart. Härtill är förhållandena alltför olika i skilda orter.

Upprustningen av de mindre tätbebyggelseansamlingarna på landsbyg
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

den med gemensamhetsanordningar av olika slag är dessutom en så stor uppgift,

att kommunerna redan av denna orsak måste ha ett betydande mått

av frihet, när det gäller att välja investeringsobjekt. Beträffande de ur hygienisk

synpunkt viktigaste gemensamhetsanordningarna, nämligen anläggningarna

för vattenförsörjning och avlopp, är frågan redan reglerad i lag.

Övriga frågor, t. ex. beträffande vägnätet, måste få ankomma på intressenternas

egna insatser, till dess möjlighet erbjuder sig att inrymma dem i kommunernas

investeringsprogram. Jag biträder således utredningens mening

att någon lagändring i nu nämnda hänseende icke bör komma i fråga i detta

sammanhang.

En annan fråga är om icke ansvaret för själva planläggningen i större omfattning

kan överföras på kommunerna. Till stöd härför kan först och främst

åberopas, att planläggning för bebyggelse är av allra största betydelse för

kommunernas yttre gestaltning samt utveckling i ekonomiskt hänseende och

i övrigt. Detta motiverar att kommunerna får ett avgörande inflytande på

planläggningsfrågorna oavsett storleken av de kommunala investeringar, som

planläggningen beräknas föra med sig. Även ur de enskildas synpunkt är det

till fördel, att planläggningen i första hand ombesörjes av kommunala organ.

Dessa är i allmänhet lättare för allmänheten att komma i kontakt med än

de statliga planläggningsmyndigheterna. De är dessutom i allmänhet känsligare

för lokala önskemål än statliga myndigheter. Sistnämnda förhållande

är visserligen inte alltid enbart till fördel men gör dem onekligen väl skickade

att handhava åtminstone den del av planläggningsarbetet, som består i

utarbetande av planförslag och andra uppgifter, som föregår den slutliga

fastställelsen. Erfarenheterna från den av kommunerna ledda verksamheten

med upprättande av stadsplaner är nästan enbart goda, och starka skäl talar

för att detsamma kommer att bli fallet, om förfarandet vid upprättande av

byggnadsplan utformas på liknande sätt.

Vad man möjligen kan tveka om är huruvida landskommunerna i allmänhet

har tillgång till sådan sakkunskap, att de kan genomföra en planläggning

i egen regi. I detta hänseende torde förhållandena vara mycket

olika i skilda orter. Någon större orsak till farhåga torde emellertid icke finnas.

Snarare kan man förvänta, att det ökade ansvar och de större uppgifter,

som förslaget innebär för kommunernas del, kommer att stimulera

många kommuner att skaffa sig tillräckliga resurser för ändamålet. Redan

nu förmärkes en stark tendens från landskommunernas sida att söka ordna

frågan om sakkunnig hjälp genom samgående i olika former. Ur denna synpunkt

är tidpunkten för att ge landskommunerna ett ökat inflytande på bebyggelseplaneringen

väl vald.

Av nu angivna skäl kan jag i huvudsak ansluta mig till utredningens uppfattning

om de principer, efter vilka förfarandet vid upprättande av byggnadsplan

bör regleras. Jag förordar alltså att de i BL och BS förekommande

bestämmelserna i detta ämne omarbetas med motsvarande bestämmelser om

stadsplan som förebild.

Även om man i enlighet med det nu anförda förutsätter, att initiativet till

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 är 1959

upprättande av byggnadsplan normalt tages av kommunen, är därmed ej

utan vidare givet, att länsstyrelsens nuvarande initiativrätt bör avskaffas.

Frågan, när planläggning skall ske, hör till de mera svårbedömda inom

byggnadslagstiftningens område. Åtminstone tills vidare lär det därför vara

nödvändigt, att även länsstyrelsen får möjlighet att förordna om upprättande

av byggnadsplan, om behov därav föreligger och planläggning icke verkställes

genom kommunens försorg. Utredningens förslag, som i detta hänseende

utformats med motsvarande bestämmelser om stadsplan som förebild,

synes mig väl restriktivt framför allt därutinnan, att initiativrätt för länsstyrelsen

enligt förslaget skall föreligga först sedan kommunen fått formligt

föreläggande att låta upprätta plan samt försuttit den däri utsatta tiden.

Bestämmelsen torde därför böra uppmjukas därhän, att något formligt föreläggande

ej erfordras. Av författningstextens formulering bör emellertid

framgå, att initiativrätten i första hand tillkommer kommunen och att länsstyrelsen

ej bör föranstalta om planläggning med mindre kommunen hörts

i ärendet och det på grund av vad som förekommit kan anses klart, att något

initiativ från dess sida ej kan förväntas inom skälig tid.

Jag förutsätter givetvis, att markägare och andra intressenter liksom hittills

bör vara oförhindrade att själva upprätta förslag till byggnadsplan. Att

tillerkänna dem nagon formlig initiativrätt synes emellertid icke vara erforderligt,

speciellt som de ju enligt vad jag nyss förordat får möjlighet att

vända sig antingen till kommunen eller länsstyrelsen för att få sina förslag

antagna och fastställda.

Förslaget att överflytta befogenheten att förordna om användande av byggnadsplan

i stad från Kungl. Maj :t till länsstyrelsen synes ägnat att befrämja

snabbheten i avgörandena och torde icke medföra någon olägenhet ur allmän

eller enskild synpunkt. Däremot anser jag icke att man i nuvarande

läge bör gå så långt som till att generellt, utan prövning i varje särskilt fall

medgiva användande av byggnadsplan i städerna i stället för stadsplan. I

denna fråga ansluter jag mig således till vad utredningen förordat.

Även de närmare bestämmelserna hur byggnadsplan bör vara beskaffad

synes kunna avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen

föreslagit.

Med det nu anförda anser jag mig i allt väsentligt ha tagit ställning också

till de i vissa remissyttranden framkomna önskemålen om jämkning på vissa

punkter av utredningens förslag. Det bör sålunda enligt min uppfattning

även utan särskilda författningsbestämmelser stå klart, att en kommun,

som överväger en mera omfattande planläggningsåtgärd, gör klokt i att redan

på ett inledande stadium ta kontakt med länsmyndigheterna och därvid

bl. a. förvissa sig om att dessa icke företräder en annan uppfattning än

kommunen i fråga om åtgärdens behövlighet och lämplighet. Vad angår den

anmärkning mot förslaget, som går ut på att detta icke skulle medgiva planförfattaren

att göra ändringar och rättelser i planförslaget i anledning av inkomna

anmärkningar, vill jag erinra om de gällande bestämmelserna rörande

stadsplan, vilka går ut på att byggnadsnämnden icke blott har möjlighet

s. 73 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

73

utan är skyldig att efter utställande av ett planförslag vid behov göra jämkningar

i detsamma med hänsyn till inkomna erinringar. En liknande bestämmelse

bör givetvis gälla med avseende å byggnadsplan. Någon speciell bestämmelse

om rätt för länsstyrelsen att vid fastställelseprövningen göra ändring

i en av kommunen antagen byggnadsplan kan jag för min del icke förorda.

Däremot bör —- liksom i fråga om stadsplan — gälla att länsstyrelsen

kan fastställa planen blott i vissa delar.

Utomplansbestämmelser

Gällande bestämmelser

Utomplansbestämmelser har till ändamål att, där så erfordras, reglera

byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan

(2 § BL). För område, som ingår i fastställd generalplan, kan

utomplansbestämmelser fastställas blott om de ej står i strid mot planen

(78, 88, 90 och 120 §§ BL). I utomplansbestämmelser kan intagas föreskrifter

rörande områdets utnyttjande för olika ändamål, såsom för bostäder

eller industriella anläggningar. I bestämmelserna kan också regleras storleken

och beskaffenheten av tomtplats för bostadsbyggnad, byggnads läge

å tomtplats samt hur stor del av tomtplatsen som bör lämnas obebyggd. Vidare

kan föreskrifter ges om sättet för bebyggandet, därvid bör tillses att

bostadsbyggnader icke utan särskilda skäl uppföres med mera än två våningar

eller till större höjd än 7,5 meter. Slutligen kan bestämmelserna innehålla

föreskrift om minsta avstånd mellan byggnad och väg samt om åtgärder

till förekommande av eldfara (44, 100, 101 och 128 §§ BS). Utomplansbestämmelser

i stad antages av stadsfullmäktige men skail för att bli

gällande fastställas av länsstyrelsen (77 § BL). Vad sålunda stadgats äger

motsvarande tillämpning beträffande köping och annat s. k. stadsplanesainhälle

(88 och 90 §§ BL). På landet fastställes utomplansbestämmelserna

av länsstyrelsen, när så erfordras (119 § BL). Till skydd för enskilda

markägares intressen är stadgat, att förslag till utomplansbestämmelser

skall utställas, innan bestämmelserna antages eller fastställes (46, 100, 101

och 128 §§ BS). Fastställandet av utomplansbestämmelser medför enligt BL

den rättsverkan, att nybyggnad i princip ej får företagas i strid mot bestämmelserna

(79, 88, 90 och 120 §§ BL). Vidare innebär fastställandet av

utomplansbestämmelser enligt BS skyldighet för den, som vill företaga nybyggnad

eller inrätta virkes- eller annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning,

att dessförinnan söka byggnadsnämndens lov till åtgärden (135

§ BS). I vissa fall gäller i avbidan på fastställandet av utomplansbestämmelser

provisoriskt byggnadsförbud (80, 88 och 90 §§ BL).

Utredningen

Såsom anmärkningsvärt har utredningen framhållit, att utomplansbestämmelserna,

där sådana fastställts, visar stor enhetlighet i fråga om in
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

nehållet. I regel överensstämmer utomplansbestämmelserna helt med de av

byggnadsstyrelsen vid olika tillfällen (senast år 1948) utgivna normalförslagen

till sådana bestämmelser.

Utredningen har ifrågasatt, om icke utvecklingen numera nått därhän,

att det bör vara möjligt att få likalydande bestämmelser för byggandet inom

alla de områden, där byggnadsverksamheten anses böra ställas under

kontroll utan att likväl detaljplanläggning bedömes vara erforderlig. Reformen

skulle innebära en icke oväsentlig förenkling av byggnadsbestämmelserna

särskilt för landsbygdens vidkommande. Ett annat argument, som

talar för reformen, är att normalförslaget numera i flera hänseenden måste

betecknas som föråldrat och därför i allt fall är i behov av revision.

För sin del har utredningen ansett övervägande skäl tala för att uton>

plansbestämmelserna inarbetas i byggnadsförfattningarna och tar form

av allmänna föreskrifter om byggandet inom vissa områden samt att de

speciella bestämmelserna om byggande i stad utom stadsplan upphäves

och ersättes med en möjlighet att vid behov införa utomplansbesiämmelser.

I anslutning härtill har utredningen också föreslagit, att bestämmelserna

avsevärt förenklas till sin avfattning och får karaktär av mycket allmänt

hållna regler om bebyggandet inom de områden, som här avses.

Remissyttranden

Utredningens förslag att utbyta de nuvarande utomplansbestämmelserna

mot sådana med enhetligt innehåll

har nästan genomgående tillstyrkts.

Departementschefen

Institutet utomplansbestämmelser, vilket kan sägas ha till ändamål att

möjligöra en mellanform mellan planlagd och helt oreglerad bebyggelse, hade

före tillkomsten av 1947 års lagstiftning icke något större utbredningsområde.

På de sista tio åren har emellertid en stor del av landsbygden försetts

med utomplansbestämmelser. Det kan betecknas som tveksamt, om

man därvid i allo följt lagstiftarens intentioner. I vissa fall torde utomplansbestämmelser

ha kommit till användning även i fall, då bestämmelserna i

byggnadslagen snarast bort leda till planläggning genom stadsplan eller

byggnadsplan. Och omvänt har det icke sällan förekommit, att utomplansbestämmelser

fastställts för områden, där någon nämnvärd byggnadsverksamhet

knappast varit att förvänta.

Att använda utomplansbestämmelser där förhållandena är sådana, att

ordentlig planläggning borde äga rum, kan givetvis icke vara lämpligt annat

än möjligen som en rent temporär åtgärd i vissa undantagsfall, då planläggningen

framstår som mindre angelägen. De förslag, som utredningen

framlagt, ger emellertid vid handen, att denna ansett att den aktuella faran

hotar från annat håll och består i att de statliga planmyndigheterna, ledda

av sina aspirationer på ökad kontroll över bebyggelsen, söker successivt be
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

lägga allt större områden med utomplansbestämmelser. Att en tendens i

denna riktning gör sig gällande, torde vara obestridligt. Även om tendensen

på de flesta håll hittills icke fört alltför långt, är den värd att uppmärksammas.

Att belägga alltför stora områden med utomplansbestämmelser innebär

ett onödigt band på den byggande allmänheten och slöseri med byggmyndigheternas

personella och materiella resurser. Tillämpningsområdet

hör och måste begränsas till vad som förutsattes vid lagstiftningens tillkomst,

nämligen till sådana områden, där man kan förvänta mera avsevärd

byggnadsverksamhet och därför har anledning att följa utvecklingen med

särskild uppmärksamhet, utan att likväl tätbebyggelse uppkommit eller

kan antagas uppkomma inom den närmaste tiden.

Vad beträffar innehållet i utomplansbestämmelserna bör dessa enligt

min uppfattning icke gå ut på att närmare reglera bebyggelsens utformning

utan blott ge de grundläggande regler, som erfordras för att stävja mera

påtagliga olägenheter, vilka ibland framträder inom »tät glesbebyggelse».

Vad saken framför allt gäller är att se till att bebyggelsen icke blir undermålig

på grund av sådana omständigheter som alltför trånga tomtplatser,

försummelse att beakta behovet av förbindelser, vattenförsörjning och avlopp

eller andra nödvändiga nyttigheter, bristfälligt utförande av själva

byggnaderna etc. Ibland kan det också vara nödvändigt att inskrida mot

mera påtagliga överdrifter i fråga om byggnadernas storlek och utförande

i arkitektoniskt hänseende, när så erfordras för att skydda landskapsbilden

eller bebyggelsemiljön.

Det är givet, att bebyggelse av olika karaktär kan fordra olika bedömande.

I detta hänseende torde det räcka med att hänvisa till den påtagliga

skillnaden mellan bebyggelse för permanent bruk och fritidsbebyggelse.

Själva problemställningen är dock i stort sett överallt densamma. Det vill

därför synas, som om det icke skulle vara någon omöjlig uppgift att utforma

bestämmelser, som fyller behovet åtminstone för det övervägande

flertalet bebyggelseområden av nu avsedd karaktär. Av det förut sagda

framgår ju, att bestämmelserna icke bör vara särskilt detaljerade utan i

huvudsak blott bör bestå i några allmänna regler att tillämpa vid bebyggandet.

Avgörandet i de enskilda fallen måste därför under alla omständigheter

anförtros åt de tillämpande myndigheternas omdöme.

Av likartad karaktär som utomplansbestämmelserna är de nuvarande reglerna

i BS om byggande i stad utom planlagt område. I de flesta hänseenden

är byggnadsstyrelsens normalförslag till utomplansbestämmelser helt likalydande

med ifrågavarande regler i BS. Behovet av utomplansbestämmelser

i stad har därför visat sig ringa. På senare år torde dylika bestämmelser

icke ha införts utom möjligen i något enstaka undantagsfall. För städernas

del torde det därför icke möta några som helst svårigheter att övergå

till det av utredningen förordade systemet med enhetliga regler, vilka emellertid

blir gällande först efter beslut av kommunen och fastställelse av länsstyrelsen.

Den omgång, som det onekligen innebär att varje stad måste fatta

beslut i fråga om bestämmelsernas giltighetsområde, är i praktiken av mind
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

re betydelse. Några nämnvärda kostnader kan ej heller förväntas uppstå.

Däremot medför systemet, såsom utredningen framhållit, den obestridliga

fördelen att städer med större områden av landsbygdskaraktär icke behöver

tillämpa bestämmelserna inom andra delar av släden än sådana, där

detta framstår som behövligt med hänsyn till bebyggelsens karaktär.

Den största vinsten med reformen är likvisst, att reglerna om bebyggande

av områden utan detaljplan blir i princip likformiga för hela riket både

i städerna och på landsbygden. Den fördel, som detta innebär, är så stor,

att den mer än uppväger det omak och de kostnader, som följer med införandet

av det nya systemet, samt den olägenhet, som det möjligen kan innebära,

att en och annan särbestämmelse i lokala utomplansbestämmelser bortfaller.

Om behovet av dylika särbestämmelser är stort, utgör detta f. ö. ett

indicium på att utomplansbestämmelser icke är tillräckliga och att planläggning

genom stadsplan eller byggnadsplan bör komma till stånd.

Jag kan av nu anförda skäl i allt väsentligt ansluta mig till förslaget att

ersätta de nuvarande differentierade utomplansbeslämmelserna med enhetliga

sådana och att i samband därmed upphäva de nuvarande särskilda reglerna

om byggande i stad utom planlagt område.

Det kan ifrågasättas, om den möjlighet, som utredningen ansett skola

finnas att för viss landsdel ge utomplansbestämmelserna ett avvikande innehåll,

verkligen är behövlig. Om denna möjlighet begagnas i avsevärd omfattning,

går den åsyftade enhetligheten snart förlorad. Största återhållsamhet

synes därför böra iakttagas, när det gäller att införa särregler för viss

landsdel. Eftersom förslaget förutsätter, att beslutanderätten skall förbehållas

Kungl. Maj :t, anser jag mig likväl icke böra motsätta mig förslaget i

denna del.

Även med avseende å frågan om tillkomstproceduren vill jag, liksom utredningen,

hänvisa till önskemålet att så långt möjligt få samma regler för

landsbygden som för städerna. Den omständigheten, att initiativet till införande

av utomplansbestämmelser förutsättes utgå från kommunen, kan

kanske leda till en något större restriktivitet i tillämpningen, men detta är,

såsom jag förut framhållit, snarast en fördel. För att vinna erforderlig enhet

i tillämpningen och rätta till eventuella försummelser från kommunernas

sida synes det tillräckligt med en rätt för länsstyrelsen att ingripa i

trängande fall samt med en bestämmelse om att kommunens beslut skall

fastställas av länsstyrelsen för att bli gällande. Även i detta hänseende kan

jag alltså helt ansluta mig till utredningens förslag.

Motioner

Motionerna I: 600 och II: 710, vari beröres vissa frågor om utomplansbestämmelser

behandlar utskottet i samband med övergångsbestämmelserna

till byggnadslagen nedan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Tomtindelning in. m.

Gällande bestämmelser

Den vanligaste formen för fastighetsbildning torde vara avstyckning.

Fastigheter kan också bildas genom sammanläggning eller genom laga

skifte. Även kombinationer mellan dessa former förekommer. För byggnadskvarter

inom område med stadsplan gäller att fastighetsbildning sker

på grundval av en för ändamålet särskilt uppgjord tomtindelning och enligt

speciella regler.

Avstyckning kan ske enligt jorddelningslagen eller enligt fastighetsbildningslagen.

Den senare lagen är i regel att tillämpa vid avstyckning i stad

eller samhälle eller annan ort på landet, varest skall föras fastighetsregister

enligt de för stad givna bestämmelserna (5 kap. 20 § fastighetsbildningslagen).

Avstyckning får icke äga rum inom område, som ingår i tomtindelning

(5 kap. 1 § fastighetsbildningslagen och 19 kap. 13 § 1 mom. jorddelningslagen).

— Avstyckning enligt jorddelningslagen verkställes av vederbörande

distriktslantmätare. Klagan över förrättningen föres hos ägodelningsrätt.

Förrättningen skall för att bli gällande fastställas av överlantmätaren

eller i vissa fall av ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten

(2 kap. 1 §, 19 kap. 5 § första stycket samt 21 kap. 22 § och 41—43 §§

jorddelningslagen). -— Avstyckning enligt fastighetsbildningslagen verkställes

av i stadens tjänst anställd mätningsman eller, där sådan ej finnes, av

till dylik befattning behörig person (i regel tjänsteman inom lantmäteristaten),

som på förslag av byggnadsnämnden förordnas av länsstyrelsen.

Förrättningen skall för att bli gällande fastställas av magistraten eller, där

sådan ej finnes, av länsstyrelsen. På samma myndighet ankommer att upptaga

besvär över förrättningen, om sådana anföres (5 kap. 2, 13—15 och

21 § fastighetsbildningslagen). Angående bildande av fastigheter genom

sammanläggning beslutar ägodelningsdomaren eller i vissa fall ägodelningsrätten

(10, 11 och 15 §§ lagen om sammanläggning av fastigheter å landet

samt 4 kap. 2 § fastighetsbildningslagen).

Inom byggnadskvarter i område med stadsplan bildas fastigheter, såsom

förut nämnts, på grundval av tomtindelning. Rörande tomtindelning är

föreskrivet bl. a. att byggnadskvarter skall indelas till tomter sålunda, att

de kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med planen (28 § BL).

Tomtindelning av mark, som ej varit föremål för dylik indelning, skall ske

när ägare av sådan mark begär det eller när byggnadsnämnden så finner

nödigt och markägare ej visar särskilt skäl till anstånd (29 § BL). I regel

skall tomtindelning ske i ett sammanhang för hela kvarteret (29 § BL).

Tomtindelning antages av byggnadsnämnden men skall för att bli gällande

fastställas av länsstyrelsen (33 § BL). Fastställd tomtindelning får i allmänhet

icke ändras med mindre tomtägarna är ense därom och ändringen

finnes lämplig för ett ändamålsenligt utnyttjande av tomterna. Undantag

gäller dock för vissa särskilda fall, nämligen dels om stadsplanen ändrats

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

och detta förutsätter ändring jämväl av tomtindelningen, dels om kvarteret

helt och hållet eller till betydande del avbrunnit och dels om ändringen syftar

till bättre överensstämmelse med bestående äganderättsförhållanden och

icke medför avsevärd olägenhet. I dessa fall kan fråga om ändring av tomtindelningen

upptagas antingen på begäran av markägare eller på föranstaltande

av byggnadsnämnden (31 § BL).

Tomtindelning innebär icke, alt de däri upptagna tomterna omedelbart

är att anse som särskilda fastigheter. Sådan »administrativt bildad» tomt

blir nämligen ej »rättsligen bestående», innan den införts i tomtbok eller,

om tomten skall bildas genom sammanläggning av områden som ingår i

skilda fastigheter, innan medgivande lämnats till sammanläggningen.

I ändamål att underlätta sammanförande på en ägares hand av olika

fastighetsdelar, som ingår i administrativt bildad tomt, har i 46 och 47 § §

BL upptagits vissa bestämmelser om rätt för ägare av sådan tomtdel samt

för stadsplanesamliället att inlösa tomtdel.

För mera exakt bestämmande av tomts storlek, läge och gränser kan

tomtens ägare eller byggnadsnämnden, sedan beslut om fastställelse av

tomtindelningen vunnit laga kraft, få tomtmätning verkställd (2 kap. 1 §

fastighetsbildningslagen).

Det är i princip förbjudet att bygga på mark inom byggnadskvarter, som

ej blivit indelad till tomter, samt att bygga i strid mot tomtindelning eller

å tomt, som icke är rättsligen bestående (37 och 38 §§ BL).

Utredningen

Eftersom rättsreglerna rörande fastighetsbildning är föremål för särskild

utredning genom 1954 års fastighetsbildningskommitté, har byggnadsutredningen

begränsat sig till de ämnen, som regleras i BL och BS, företrädesvis

själva tomtindelningsinstitutet, dess tillämpningsområde och närmare

utformning.

Enligt särskilt åt utredningen lämnat uppdrag har denna haft att ta under

övervägande ett av byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen i betänkande av

år 1954 (SOU 1954: 31) framlagt förslag till ändring av 31 § BL, innebärande

vidgad rätt för byggnadsnämnd att föranstalta om

ändring av tomtindelning.

Förslaget motiverades dels av önskvärdheten ur allmän synpunkt att företag,

som avser sanering av stadsbebyggelse, genomföres i tillräckligt stora

och lämpligt utformade enheter, dels av svårigheterna i vissa fall att skapa

sådana med hänsyn till alt gällande bestämmelser om ändring av tomtindelning

är mycket restriktiva. Det gick ut på att byggnadsnämnderna skulle

få ökade befogenheter att ändra tomtindelningen även mot markägarens bestridande.

Närmare bestämt föreslog styrelserna, att till 31 § andra stycket BL

skulle fogas ett tillägg av innehåll, att ändring av tomtindelning finge ske på

byggnadsnämndens föranstaltande, om nämnden funne ändringen erforderlig

för ett ändamålsenligt utnyttjande av kvarteret.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

79

Byggnadsulredningen har i korthet redogjort för innehållet i de yttranden,

som efter remiss avgivits över nyss nämnda förslag, och har därvid

framhållit, att förslaget tillstyrkts i flertalet yttranden samt att anmärkningarna

mot förslaget -— i den mån de icke innebär ett principiellt avståndstagande

från detsamma — i regel går ut på att förutsättningarna för

bestämmelsens tillämpning bör anges mera restriktivt, t. ex. så, att bestämmelserna

direkt anknytes till saneringsintresset eller så, att såsom förutsättning

för ändring av tomtindelning stadgas, att en majoritet av tomtägare

inom kvarteret framställt begäran om indelningsändring, eller ock på det

sättet att ändring av tomtindelning mot ägarens bestridande förklaras få

ske först sedan en viss, förhållandevis lång tid förflutit sedan den äldre

indelningen fastställdes, eller då nya omständigheter tillkommit. I något

fall har efterlysts närmare klarläggande, huruvida med bestämmelsen avses

ett rimligt eller ett optimalt utnyttjande av kvarteret. Vidare har i flera

yttranden uttalats önskemål om att prövning av frågor om tomtindelning

överlåtes till judiciell myndighet.

Byggnadsutredningen har förklarat sig dela byggnadsstyrelsens och bostadsstyrelsens

uppfattning, att sanering bör komma till stånd av åtskilliga

områden med äldre tätbebyggelse och att dylik sanering i många fall icke

kan ske utan vissa stundom betydande jämkningar i de bestående fastighets-

och äganderättsförhållandena. En möjlighet är att kommunen exproprierar

marken, men det framstår som en väl radikal åtgärd att expropriera

ett område enbart för att åvägabringa en önskvärd ändring i fastighetsindelningen.

En annan möjlighet är att ändra stadsplanen på sådant

sätt, att även ändring av tomtindelningen blir erforderlig. Emellertid är

denna utväg ganska omständlig och tar rundlig tid i anspråk. Den innebär

vidare att kvarteret blir underkastat restriktiva stadsplanebestämmelser,

som måhända icke vållar någon olägenhet för stunden men vilka kan visa

sig obekväma i framtiden. En betydligt enklare utväg är, enligt vad utredningen

framhållit, att byggnadsnämnden får utökad befogenhet att ändra

tomtindelningen. Sedan ny tomtindelning blivit fastställd, träder reglerna

om lösningsrätt i 46 och 47 §§ BL i kraft, och dessa leder oftast

utan särskilda insatser från det allmänna till att äganderättsförhållandena

bringas alt överensstämma med den nya tomtindelningen. I ett speciellt

saneringsfall ger lagen redan nu möjlighet att ändra tomtindelningen mot

tomtägares bestridande utan samband med stadsplaneändring, nämligen

när kvarteret avbrunnit helt och hållet eller till betydande del. Enligt utredningens

mening bör man med detta fall — vilket nu för tiden sällan inträffar

— kunna jämställa exempelvis det förhållandet att hela eller en betydande

del av bebyggelsen passerat den åldersgräns, då den får anses som

uttjänt.

Utredningen har på nu anförda grunder föreslagit, att bestämmelserna i

Öl § BL jämkas så, att ändring av tomtindelning i princip får ske på byggnadsnämndens

föranstaltande, om bebyggelsen är saneringsmogen och ändringen

är påkallad för genomförande av den behövliga saneringen. Med

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

hänsyn till tomtägarnas intresse att icke onödigtvis utsättas för rubbningar

i bestående fastighetsindelning med därav följande lösningsanspråk har som

ett önskemål uttalats, att gränsen för byggnadsnämndens befogenhet angives

så klart som möjligt. Som en första förutsättning bör gälla, att bebyggelsen

är i behov av förnyelse, som lämpligen bör ske i ett sammanhang.

Uttrycket »förnyelse» torde utmärka, att det icke räcker med att byggnaderna

företer bristfälligheter utan kräves att bristfälligheterna är sådana,

att de icke kan avhjälpas utan total eller nära nog total ombyggnad. För

att undvika all tvekan, hur omfattande ett saneringsprojekt skall vara för

att motivera ändring av tomtindelningen, synes böra angivas, att behov av

sådan ombyggnad skall föreligga i fråga om bebyggelsen å minst två tomter.

Vidare bör ändring av tomtindelningen ej få ske mot tomtägares bestridande

med mindre ändringen kan anses erforderlig för att förnyelsen

skall komma till stånd, d. v. s. blott om den bestående tomtindelningen kan

sägas utgöra hinder för att marken utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

Fn annan fråga, som behandlats av utredningen, gäller formerna

för tillskapande och underhåll av vissa ge in ensamhetsanordningar

inom områden med stadsplan. Även

beträffande denna fråga har utredningen hänvisat till det av byggnadsst}''- relsen och bostadsstyrelsen år 1954 avgivna betänkandet, vari frågeställningen

finns närmare redovisad. För egen del har utredningen av anförda

skäl förordnat en sådan ändring i lagen om enskilda vägar, att lagen göres

tillämplig i fråga om fastigheter och vägar inom byggnadskvarter. I samband

därmed har också föreslagits, att vad i lagen sägs om väg skall ha motsvarande

tillämpning å sådan parkeringsplats, plantering, lekplan eller annan

dylik plats inom byggnadskvarter, som upptagits i gällande stadsplan

och som erfordras för två eller flera fastigheter i kvarteret. Det har av utredningen

framhållits, att det sålunda skisserade förslaget icke löser alla frågor

om gemensamma anordningar inom byggnadskvarter, bl. a. icke frågorna

om sättet för anordnande och drivande av gemensamma garage, värmecentraler,

tvättstugor m. m. Dessa frågor torde emellertid nästan alltid kunna

lösas på annat sätt. Av bl. a. praktiska skäl har utredningen därför begränsat

sig till att föreslå en reform av nyss angiven omfattning.

Remissyttranden

Förslaget om vidgad rätt för byggnadsnämnden att föranstalta

om ändring av tomtindelning har föranlett mycket

olika uttalanden från skilda håll. I det alldeles övervägande antalet yttranden

har emellertid förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Bland dem, som i princip uttalat sig för förslaget, märks lantmäteristyrelsen,

som ansett, att förslaget innebär en rimlig avvägning mellan saneringsintresset

och den enskilde fastighetsägarens berättigade anspråk på att

icke utan starkt vägande skäl tvingas in i en ny tomtindelning. Arbetsmarknadsstyrelsen

har framhållit, att förslaget innebär en förstärkning av det

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

kommunala inflytandet på bebyggelsesaneringen, som är behövlig bl. a. därför

att saneringsföretagen f. n. utgör mycket oberäkneliga inslag i sysselsättningsplaneringen.

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Kronobergs

län har framhållit, att länsstyrelsens fastställelseprövning utgör garanti för

en lämplig och skälig tillämpning. Länsstyrelsen i Kalmar län samt fullmäktige

i Stockholm, Visby och Gävle m. fl. har betonat, att förslaget bör

genomföras med det snaraste. Även 1954 års fastighetsbildningskommitté

har i princip tillstyrkt förslaget.

Kritik mot förslaget har i några yttranden framförts ur den synpunkten,

att förslaget icke anses gå tillräckligt långt. B o stads styr elsen har framhållit

att förslaget icke underlättar en av fastighetsekonomiska skäl många gånger

önskvärd ändring av tomtindelningen i andra fall än då fråga är om

sanering och ej heller är tillfredsställande med hänsyn till strävandena att

främja småhusbyggandet genom bl. a. minskning av tomterna. Enligt fastighetskontoret

i Stockholm, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag och

Svenska teknologföreningen bör bestämmelsen ges en utformning som —

oberoende av antalet tomter och den befintliga bebyggelsens grad av bristfällighet

— möjliggör ändring av tomtindelningen så snart det kan visas,

att de ekonomiska förutsättningarna för sanering därigenom kan tillskapas.

Fullmäktige i Kristianstad och Hälsingborg har förklarat sig föredraga saneringsutredningens

förslag. Byggnadsnämnden i Malmö har ansett det böra

klargöras, att bestämmelsen gäller även obebyggda tomter.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har bestämt avstyrkt förslaget under förmenande,

att förslaget ej i skälig mån tillgodoser kravet på rättssäkerhet.

Länsarkitekten i Älvsborgs län och fullmäktige i Morastrand har ansett

det vara bättre, att erforderliga tomtindelningsändringar föregås av stadsplaneändring,

än att byggnadsnämndens rätt att ta initiativ till ändring av

tomtindelning utvidgas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län bär visserligen icke haft något att erinra

mot förslaget men har ansett starka skäl tala för att hela frågan om en ändring

av fastighetsbildningsreglerna ställes på framtiden i avbidan på att

fastighetsbildningskommittén avslutar sitt arbete.

Remissyttrandena innehåller också ett flertal utkast till jämkningar i olika

hänseenden av utredningens förslag. Länsstyrelsen i Kristianstads län

har helt allmänt förklarat sig anse, att förutsättningarna för ändring av

tomtindelning icke angivits på ett tillräckligt restriktivt sätt. Länsstyrelsen

i Västmanlands län har ansett att bestämmelsen bör förses med ett tillägg,

innebärande att byggnadsnämnden äger påfordra ändring av tomtindelning

blott där särskilda skäl äro därtill. Överlantmätaren i Stockholms län har

uttalat sig för att tomtindelning icke skall mot bestridande få ändras i sådana

fall, där olägenheterna med den bestående tomtindelningen väsentligen

kan elimineras genom samverkan, varom grannar enas. Överlantmätarna

i Kristianstads och Västmanlands län har uttalat tvekan beträffande

tolkningen av uttrycket »behov av förnyelse». Länsarkitekten i Örebro län

liar ansett det böra som ett villkor för byggnadsnämndens initiativrätt ytter
(>

Ilihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 26

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

ligare föreskrivas, att bebyggelsen skall kunna genomföras på ett för helheten

ur ekonomisk synpunkt bättre sätt såväl med hänsyn till byggnadskostnaderna

som till driftskostnaderna. Lämpligt vore också om tomtägarna

alltid finge en viss tidsfrist för att bringa bebyggelsen i överensstämmelse

med stadsplanen. Stockholms handelskammare har efterlyst ett klargörande,

hur frågan skall lösas i det fall, att två eller flera tomter i ett kvarter

är saneringsmogna, men detta icke är fallet beträffande återstående tomter.

Lämpligt vore också med en föreskrift om att markägarna om möjligt bör

beredas tillfälle att erhålla mark i kvarteret efter tomtindelningsändringen.

Näringslivets byggnadsdelegation har förklarat sig förutsätta, att endast

ägare av mark med saneringsmogen bebyggelse bör kunna begära ändrad

tomtindelning samt att ändring bör kunna ifrågakomma endast beträffande

mark, där bebyggelsen är saneringsmogen. Länsarkitekten i Västmanlands

län har uttalat sig för att lösningsrätt icke skall inträda med mindre man

har säkra garantier för att stadsplanen därefter verkligen genomföres. Fastighetsnämnden

i Stockholm har ifrågasatt, om det icke bör fordras, att

majoritet för åtgärden föreligger bland de av frågan berörda tomtägarna.

Enligt överlantmätaren i Jämtlands län och fullmäktige i Avesta bör förutsättningen

vara den, att bebyggelsen inom minst hälften av kvarteret är

olämplig för sitt ändamål och att en ändring av tomtindelningen prövas

vara oundgängligen erforderlig för ett ändamålsenligt bebyggande av kvarteret.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och 1954 års fastighetsbildningskommitté

har anmärkt på att förslaget ger även enskild markägare rätt att påkalla

ändring av saneringsskäl. överlantmätaren i Gävleborgs län har ansett

att frågan om ändring i tomtindelningen bör bli föremål för prövning i judiciell

ordning.

Utredningens förslag rörande formerna för åstadkommande

av vissa ge in ensam hetsanordningar inom byggnad skvarter

har i de flesta yttrandena bedömts såsom lämpligt. Åtskillig

kritik har dock förekommit framför allt ur den synpunkten, att förslaget

ansetts lämna flera betydelsefulla frågor olösta.

Departementschefen

Vad först angår byggnadsutredningens förslag att fastighetsbildning

inom byggnadskvarter i viss omfattning

skall få ske genom avstyckning i stället för tomtindelning

anser jag goda skäl tala för en förenkling av de nuvarande ganska

komplicerade reglerna om bildande av fastigheter inom stadsplan. Utredningens

förslag, vilket innebär att man jämte de nuvarande reglerna om

tomtindelning även inför en möjlighet att skapa fastigheter, avsedda för bebyggande,

genom avstyckning, kan knappast sägas innebära, att reglerna i

formellt hänseende blir enklare än förut. Däremot innebär förslaget vissa

fördelar för dem, som har att tillämpa lagstiftningen, ur den synpunkten att

möjlighet beredes att välja den form för fastighetsbildning, som ställer sig

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

mest praktisk i det givna fallet. Vidare tillgodoser förslaget önskemålet om

inflytande för byggnadsnämnden på fastighetsbildningen.

En omständighet, som gör att jag måste ställa mig tveksam till förslaget,

är de konsekvenser, som det kan få på längre sikt. De frågor, som har samband

med fastighetsbildningen, är f. n. föremål för utredning genom 1954

års fastiglietsbildningskommitté. Enligt vad jag inhämtat befinner sig dess

arbete i sådant skede, att förslag i hithörande ämnen kan förväntas inom en

nära framtid. Även om kommittén för sin del anser, att hinder ej möter att

genast vidtaga en partiell reform i den riktning, som byggnadsutredningen

förordat, är det i avsaknad av kännedom om detaljerna i kommitténs blivande

förslag vanskligt att nu ta ett steg, som kanske kan föregripa det slutliga

ståndpunktstagandet. Jag kan därför på nuvarande stadium icke förorda

byggnadsutredningens ifrågavarande förslag i vad det innebär tillskapandet

av en ny kategori fastigheter, vilka icke är att anse som rättsligt bestående

tomter men dock i de flesta hänseenden är att jämställa med sådana.

Enligt min uppfattning är det emellertid möjligt att på annan enklare väg

uppnå i huvudsak samma mål som det utredningen syftat till. På sätt framgår

av den nyss lämnade redogörelsen för rättsreglerna på området är det

redan nu möjligt att bilda fastigheter inom byggnadskvarter medelst avstyckning.

Att så ej sker i större omfattning, beror i huvudsak på det i

37 § BL stadgade förbudet att bebygga mark inom byggnadskvarter, vilken

icke blivit indelad till tomter. Eftersom man hittills ansett det vara av rikt

att så långt möjligt upprätthålla kravet på tomtindelning, har dispenser

från detta förbud förekommit blott i undantagsfall. De erfarenheter, som numera

vunnits bl. a. från fastighetsbildning inom områden med byggnadsplan,

visar emellertid att det i många fall är möjligt att åstadkomma en

lämplig fastighetsbildning inom områden av stadskaraktär på annat sätt än

genom tomtindelning. Såväl byggnadsnämnderna som fastighetsbildningsmyndigheterna

torde numera ha en betydligt säkrare blick för dylika frågor

än vad fallet var, när förbudet på sin tid uppställdes. Att något lätta på förbudet

att bygga på icke tomtindelad mark behöver därför icke innebära någon

fara för oreda i fastighetsbildningen. Det blir dessutom med all sannolikhet

endast fråga om en temporär åtgärd i avbidan på en ny lagstiftning

om fastighetsbildning.

Jag anser mig av nu angivna skäl böra förorda, att någon lagändring f. n.

icke äger rum men att i byggnadsstadgan upptages en bestämmelse, enligt

vilken — med stöd av 37 § tredje stycket BL — åt byggnadsnämnden kan

uppdragas att ge dispens från förbudet att bygga på icke tomtindelad mark.

Förutsättningarna för att byggnadsnämnden skall få denna befogenhet synes

mig böra utformas på samma sätt som i fråga om befogenheten att medgiva

dispens från gällande detaljplan, vartill jag senare återkommer.

Vid detta mitt ställningstagande anser jag mig icke ha anledning att gå

närmare in på de särskilda frågor, som rests i remissyttrandena. Vad särskilt

angår förslaget att slopa fastställelseprövningen beträffande tomtindel
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

ning anser jag att frågan härom bör anstå i avbidan på vad fastighetsbildningskommittén

kan komma att föreslå.

Den andra av de frågor, som utredningen behandlat i detta sammanhang,

gäller vidgad rätt för byggnadsnämnden att föranstalta

om ändring av tomtindelning. Ändring av tomtindelningen

medför, på sätt utredningen framhållit, att de regler i byggnadslagen, som

har till ändamål att bringa äganderättsförhållandena i överensstämmelse

med tomtindelningen, träder i tillämpning. Ägare av tomtdel kan således få

finna sig i att mot lösen avstå den till ägaren av annan tomtdel eller till

kommunen.

Av det sagda framgår, att det ur markägarnas synvinkel är av största

vikt, att förutsättningarna för ändring av tomtindelning angives på ett så

restriktivt sätt som möjligt. Ju strängare dessa förutsättningar är, desto

tryggare kan de känna sig i besittningen av sin egendom. Att tillgodoseendet

av detta trygghetskrav är ett viktigt samhällsintresse, därom behöver man

icke tveka.

Den nu angivna synpunkten står emellertid mer eller mindre i strid

med ett annat viktigt samhällskrav, nämligen att fastighetsförhållandena

skall på ett lämpligt sätt anpassa sig till den fortgående utvecklingen. Anpassningen

sker icke alltid automatiskt utan fordrar ibland aktiva insatser

från samhällets sida. I sådana sammanhang kan det bli nödvändigt, att

markägarnas intressen får vika, i den mån deras upprätthållande skulle lamslå

utvecklingen. Exempel på lagstiftningsåtgärder av sådan innebörd erbjuder

bl. a. de tid efter annan radikalt ändrade reglerna om skifte av jord på

landet. Något motsvarande behov att omreglera fastighetsförhållandena inom

tättbebyggda områden i städerna har tidigare icke gjort sig gällande, därför

att en gradvis skeende förnyelse av byggnadsbeståndet visat sig i stort

sett vara tillfyllest samt kanske framför allt därför att man icke haft resurser

för större saneringar. Det ålderdomliga lagbud, som möjliggör eu

mera omfattande fastighetsreglering efter större stadsbränder, visar emellertid,

alt lagstiftaren icke stått främmande för tanken på en grundlig sanering,

när förhållandena gjort en sådan möjlig.

Under de senaste årtiondena har i landet genomförts ett byggnadsprogram,

som saknar varje tidigare motstycke. Inom de större tätorterna har huvudparten

eller i allt fall en mycket väsentlig del av det för bebyggelse avsedda

området kommit att upptagas av nybebyggelse av modern karaktär. Jämsides

därmed finns emellertid bebyggelse av äldre datum. Inom denna finnes

en hel del byggnadsverk av bestående värde, men på många håll kan standarden

icke ens efter genomgripande moderniseringar bringas i nivå med den

som råder inom den nyare bebyggelsen. De ökade ekonomiska resurserna och

den förbättrade byggnadstekniken har medfört, att en grundlig sanering

icke längre är ouppnåelig. I längden är den alldeles nödvändig. Om den icke

kommer till stånd, kommer stora områden av de centralast belägna och värdefullaste

områdena i de större städerna att snabbt förslummas. En dylik

s. 85 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

85

utveckling vore synnerligen olycklig icke blott ur det allmännas utan även

ur de enskilda fastighetsägarnas synpunkt.

På senare år har de större städerna börjat aktivt angripa saneringsfrågan

bl. a. i anslutning till sådana större omregleringar, som nödvändiggjorts av

den ökande trafiken. Dylika regleringar ställer sig emellertid ytterst dyrbara

och kan knappast komma till stånd enbart i syfte att förnya ett saneringsmoget

byggnadsbestånd. För detta sistnämnda ändamål måste man i stor

omfattning lita till enskildas insatser. Främst är detta fallet, när det gäller

att ersätta enstaka uttjänta byggnader med nya (punktsaneringar), men

även relativt stora saneringsprojekt (kvarterssaneringar) kan ibland med

fördel komma till stånd i enskild regi under samarbete med de kommunala

byggmyndigheterna.

I städernas centrala delar är markpriserna mestadels så höga, att marken

av ekonomiska skäl icke kan utnyttjas annat än för relativt stora byggnader.

Byggnadstekniken är också i övervägande grad inriktad på att framställa

stora byggnadsenheter. Om ett saneringsprojekt skall bli lönande eller åtminstone

självbärande, bör det icke ha alltför små proportioner. Även ur

andra synpunkter — t. ex. önskemålet att på bästa möjliga sätt utnyttja sådana

markytor, som lämnas fria för att användas till lekplatser, planteringar,

parkeringsutrymmen etc. — är det i regel önskvärt att sanering av bebyggelsen

på närliggande tomter sker på en gång. Ofta kan saneringen helt enkelt

icke komma till stånd, med mindre tomtindelningen radikalt ändras.

Tomter, som tillkommit i äldre tid, är ofta alldeles för små för att medgiva

ett rationellt utnyttjande eller utformade på ett sätt, som icke låter

sig förenas med nutida byggnadsskick. Med nuvarande regler kan ägaren

av en enda sådan tomt genom att vägra medgivande till ändring av tomtindelningen

hindra eller avsevärt försvåra en nödvändig sanering av hela

kvarterets byggnadsbestånd.

Såsom utredningen framhållit, finns visserligen i regel möjligheten att

kommunen exproprierar den erforderliga marken. Vidare kan ändring av

tomtindelningen åvägabringas genom en stadsplaneändring, som utformas

så, att den förutsätter ändring jämväl av tomtindelningen. Båda dessa utvägar

tar emellertid lång tid i anspråk och förutsätter ett engagemang från

kommunens sida, som det knappast är skäligt och kanske icke heller lämpligt

att denna ikläder sig då saneringen skall verkställas av enskild person.

I det anförda ligger enligt min mening starka skäl för en lagändring, som

ger möjlighet att även mot tomtägares bestridande åvägabringa ändring av

en bestående tomtindelning, när så erfordras för att möjliggöra en förestående

sanering. En dylik lagändring bör därför komma till stånd. Någon anledning

att avvakta resultatet av andra utredningar på närstående områden

synes icke föreligga.

Vad angår den närmare utformningen av författningsbestämmelserna i

ämnet kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter, som utredningen

anlagt. Tomtindelningsförfarandet är så anordnat, att det får sägas

tillgodose skäliga anspråk på rättssäkerhet, och härutinnan innebär utred
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

ningens förslag icke någon ändring. Förutsättningarna för att tomtindelning

skall få ändras av saneringsskäl har föreslagits bli ganska restriktivt

utformade inom den ram, som förslagets syfte i sådant hänseende innebär.

Att bestämmelserna icke bör tillämpas, om de aktuella frågorna löses på annat

sätt, t. ex. genom frivilligt samgående mellan tomtägarna, torde icke behöva

särskilt utsägas. Ett villkor t. ex. om viss majoritet bland tomtägarna

för alt ändring av tomtindelningen skall komma till stånd torde i praktiken

komma att ge upphov till stora tillämpningssvårigheter. Att icke blott byggnadsnämnden

utan även enskild tomtägare skall kunna påkalla ändring av

tomtindelning, om objektiva förutsättningar för sådan ändring föreligger,

finner jag naturligt.

På ett par punkter anser jag dock, att jämkningar och kompletteringar

bör ske i utredningens förslag.

Det av utredningen uppställda villkoret för tomtindelningsändring att

bebyggelsen å två eller flera tomter skall vara i behov av förnyelse, som

lämpligen bör ske i ett sammanhang, synes mig böra skärpas något för att

vinna överensstämmelse med det närbesläktade stadgandet i 44 § BL. Närmare

bestämt synes villkoret böra uttryckas så, att förnyelsen icke lämpligen

kan ske annorledes än i ett sammanhang.

Vidare anser jag ett förtydligande erforderligt för det fall, att den mark,

som beröres av en ifrågasatt tomtindelningsändring, helt eller delvis är obebyggd.

Villkoren torde då icke behöva göras fullt så restriktiva som eljest.

Jag förordar en bestämmelse, som går ut på att ändring av tomtindelning

skall, i den mån fråga är om obebyggd mark, kunna påkallas av markägare

eller av byggnadsnämnden, såvida ändringen kan antagas vara en förutsättning

för alt marken eller angränsande mark i kvarteret inom skälig tid

blir bebyggd på ett ändamålsenligt sätt.

En viss oklarhet vidlåder också förslaget vad angår frågan, huruvida ändring

av tomtindelning skall kunna utsträckas att avse även andra tomter än

dem, å vilka bebyggelse är saneringsmogen. I regel kommer ett sådant utvidgande

naturligtvis icke i fråga av ekonomiska skäl. Fall kan emellertid

förekomma, då en eller ett par tomter inom ett i övrigt saneringsmoget byggnadskvarter

är bebyggda på ett i och för sig tillfredsställande sätt men en

rationell sanering nödvändiggör ett ingripande även för dessas del. Det skulle

icke överensstämma med lagstiftningens syfte, om ägaren av en dylik måhända

till omfattningen obetydlig fastighet skulle få möjlighet att hindra

omreglering av kvarteret. Den nu antydda uppfattningen, att en saneringsåtgärd

vid behov skall kunna utsträckas även till bebyggelse inom kvarteret,

som i och för sig icke är saneringsmogen, bör lämpligen komma till klarare

uttryck i författningstexten.

Beträffande utredningens förslag till lagstiftning rörande formerna

för åstadkommande av vissa gemen sam hetsanordningar

inom byggnads k varter vill jag nämna, att byggnadsstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, byggnadsutredningen, 1954 års fastighetsbildningskommitté

och Svenska stadsförbundet i en gemensam skrivelse den 1,3

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

juni 1958 hemställt om särskild utredning av dessa och vissa närstående

frågor. I skrivelse den 28 juli 1958 har Näringslivets byggnadsdelegation

och Sveriges fastighetsägareförbund förklarat sig instämma i syftet med

framställningen. Skrivelserna har av Kungl. Maj :t överlämnats till fastighetsbildningskommittén

att av denna upptagas till behandling vid fullgörandet

av dess utredningsuppdrag.

Vid nu angivna förhållanden torde en partiell reform sådan som den bvggnadsutredningen

föreslagit icke vara lämplig. Jag anser att frågan om en

lagstiftning på området bör få anstå i avbidan på de förslag, som fastighetsbildningskommittén

kan komma att framlägga.

Motioner

I motionerna I: 597 och II: 711 avstyrkes förslaget att byggnadsnämnd

skall erhålla vidgad rätt att föranstalta om ändring av tomtindelning. Behovet

av sanering bör kunna tillfredsställande tillgodoses inom ramen för gällande

rätt. Motionärerna anser att förslaget innebär alltför stor otrygghet

och osäkerhet för den enskilde. Det hade åtminstone varit rimligt att man för

en ändring av gällande tomtindelning krävde att den fick ifrågakomma endast

beträffande mark, varå fanns saneringsmogen fastighet, att initiativ till

ändring blott fick tagas av ägare av mark med saneringsmogen bebyggelse

samt att sådan tomtindelning icke fick komma till stånd med mindre en majoritet

av markägare inom kvarteret därtill lämnat medgivande. Senast angivna

spörsmål syntes böra närmare utredas av fastighetsbildningskommittén.

I motionen II: 712 framhålles att det ofta föreligger ett starkt behov att

inom ett kvarter anordna gårdsplan, lekplatser, parkeringsplatser och liknande

gemensamt för alla tomterna inom kvarteret. Om bebyggelsen regleras

genom byggnadsplan kan frågan lösas utan större svårigheter genom bildande

av en vägförening. Om den däremot regleras genom stadsplan står

denna utväg icke till buds. Genom stadsplanebestämmelser kan visserligen

ges sådana föreskrifter angående områdets utnyttjande som leder till att

markägarna hindras att använda marken för annat ändamål än det avsedda,

men det finns icke några bestämmelser, med stöd av vilka fastighetsägarna

kan förpliktas att för framtiden sköta och underhålla gemensamhetsanordningarna.

Det är knappast möjligt att skapa någon verklig garanti för

deras framtida bestånd.

Motionären föreslår, att behovet av bestämmelser i lag för åstadkommande

av vissa gemensamhetsanordningar inom byggnadskvarter tillgodoses genom

att lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar göres tillämplig å

dylika anordningar.

Utskottet

Den del av lagförslaget som kännbarast kommer att beröra den enskilde

fastighetsägaren är otvivelaktigt den vidgade rätten för byggnadsnämnden

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

att föranstalta om ändring av tomtindelning. Förslagets innebörd samt skälen

för och emot detsamma har utförligt redovisats härovan.

Ett flertal omständigheter har bidragit till att de nuvarande bestämmelserna

framstår som föråldrade. Befolkningens allt starkare koncentration

till tätorterna har hittills på de flesta håll inneburit att nybebyggelsen förlagts

till förut obebyggda områden utanför den tidigare tätbebyggelsen.

Stadskärnorna har därigenom i många fall lämnats relativt orörda av denna

vår tids stora folkvandring. Utvecklingen har medfört att äldre stadsmiljöer

av historiskt intresse blivit skonade men också att omodern och fallfärdig

kåkbebyggelse trots stor bostadsbrist kommit att stå kvar till och

med i närheten av städernas centrala delar. Invånarna i de nya bostadsområdena

bar fått långa resor till arbetsplatser och sådana butiker, som tillgodoser

annat än de dagliga behoven. De ny områdena har fått rikligt med

dagsljus och frisk luft och icke sällan god kontakt med naturen. Trots enstaka

aktningsvärda försök att i de nya områdena skapa en levande stadsmiljö,

har de likväl förblivit sovstäder, ej sällan präglade av enformighet

och brist på de möjligheter och anordningar som brukar vara knutna till

livet i en stad.

Den nu skisserade utvecklingen har ökat behovet att kunna förlägga ny

bebyggelse till städernas centrala delar. Det skall ej bestridas att en betydande

förnyelse ägt rum också i stadskärnorna, särskilt under de allra sista

åren. Efterkrigstidens husbyggande har emellertid till alldeles övervägande

del ägt rum utanför de gamla stadskärnorna. Tiden är nu inne att ersätta

de gamla stadsområdenas omoderna eller förfallna bebyggelse med en ny

och bättre. Exempel visar att det icke är omöjligt att förena en sanering

med pietet mot värdefullare delar av den äldre bebyggelsen och den trivsel

och charm som trots allt brukar finnas där.

Modern husbyggnadsteknik kräver för sin verksamhet stora enheter. Att

på en gång bebygga mindre områden än hela kvarter är sålunda sällan rationellt.

Där så låter sig göra eftersträvar man att bebygga flera närliggande

kvarter i ett sammanhang. Vanligen är de äldre kvarteren uppdelade i ett

stort antal tomter med var sin ägare. Ett byggnadsprogram, sådant som det

antydda, hindras därför ofta av den rådande tomtindelningen. Det ålderdomliga

stadgandet om stadsbrand som förutsättning för ändring i tomtindelning

har numera lyckligtvis icke större praktisk betydelse. Återstående möjligheter

härvidlag — expropriation och stadsplaneändring — är i och för sig

av största värde men samtidigt klart otillräckliga. De ytterligare möjligheter

som framlägges genom propositionen innebär en rimlig avvägning

mellan saneringsintressset och den enskilde fastighetsägarens intresse att

icke utan starkt vägande skäl tvingas in i en ny tomtindelning. Utskottet

hälsar förslaget med tillfredsställelse. Motionärernas (motionerna 1:597

och II: 711) betänkligheter på denna punkt kan utskottet därför icke dela.

Det av motionärerna såsom ett andrahandsyrkande framförda alternativet

skulle, även det, säkerligen medföra att den önskvärda förnyelsen icke skulle

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

komma att öka i den takt som man i allmänhet torde finna önskvärd. Detta

förslag skulle dessutom sannolikt komma att vålla stora svårigheter vid den

praktiska tillämpningen.

I motionen II: 712 upptages en annan betydelsefull fråga som äger samband

med bestämmelserna om tomtindelning. Det gäller problemet om formerna

för åstadkommande av gemensamhetsanordningar inom byggnadskvarter.

Det föreligger på detta område ett mycket starkt behov att få bestämmelser

som gör det möjligt att gemensamt för ett eller flera kvarter anordna

t. ex. planteringar, lekplatser, parkeringsplatser, samlingslokaler, tvättstugor

och panncentraler. För en sådan gemensam anordning kräves för närvarande

fastighetsägarnas samtycke. Emellertid är att märka att en överenskommelse

som tillkommit på sådant sätt icke är bindande för framtida

ägare av fastigheterna. För att överenskommelsen skall få sådan verkan är

servitutet den normala formen. Innebär den gemensamma anordningen att

en fastighet mottager en prestation från en annan, t. ex. värme från en gemensam

panncentral, är emellertid servitutet icke användbart beträffande

själva nyttighetsleveransen, något som för övrigt är naturligt med tanke på

att servitutslagen för närvarande icke reglerar de ömsesidiga rättigheter och

skyldigheter som genom en samfällighet av antydd art uppkommer mellan

delägarna samt mellan dessa och tredje man.

Det torde inte vara någon tvekan om att lagstiftningen här företer en

brist, som med det snaraste måste fyllas. Motionärens förslag att organisera

»kvarterssamfälligheterna» på samma sätt som vägsamfälligheter innefattar

en enkel och intressant lösning av problemet. Det är emellertid uppenbart

att även om lagen om enskilda vägar i en del fall är användbar för de behov

som här föreligger, så är den icke utan vidare användbar i alla eller

ens i flertalet av de fall då behov av reglering i lag föreligger. Lagen är ju

skriven med tanke på helt andra situationer. Detta synes också motionären

vara medveten om, men han anser att lagen ändå bör göras tillämplig i de

fall där så låter sig göra. Frågan är komplicerad och utreds för närvarande

av fastighetsbildningskommittén och i vissa delar även av lagberedningen.

Till fastighetsbildningskommittén har för detta ändamål nyligen knutits en

särskild expertgrupp. Innan någon lagändring göres, synes därför resultatet

av utredningarna böra avvaktas. Bifall till motionen skulle kunna medföra

att man på detta speciella område skulle komma att få flera helt olika former

av samfällighetsorganisation. En sådan lösning bör självfallet icke tillgripas,

förrän man ingående undersökt andra utvägar.

Utskottet tillstyrker således propositionen, vilket innebär att motionerna

avstyrkes.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Författningsbestämmelser om byggnaders yttre och inre anordnande

Gällande bestämmelser

De grundläggande reglerna att söka i BS. I 47—74 §§ BS ges allmänna bestämmelser

om byggande i stad. Dessa kompletteras av mera speciella bestämmelser

i 96 § BS om byggande i stad inom område med stadsplan samt i

97 § BS om byggande i stad utom stadsplan. Bestämmelserna för stad äger

enligt 100 och 101 §§ BS motsvarande tillämpning i köping och annan ort där

BL:s stadsbestämmelser gäller samt enligt 129 § BS jämväl i annan ort på

landet, för vilken stadsplan fastställts. Inom område på landet, för vilket

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, gäller enligt 130—

134 och 141 §§ BS särskilda regler, vilka dock i stor omfattning hänvisar till

bestämmelserna om byggande i stad. För byggande inom område på landet,

vilket ej omfattas av stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,

ges i 143 § BS några bestämmelser, vilka dock i huvudsak avser blott större

byggnader. — I viss omfattning kan ytterligare föreskrifter införas genom

byggnadsordning, dock ej för område utan vare sig detaljplan eller utomplansbestämmelser

(1, 2, 49, 50, 54, 56, 63, 73, 98, 102 och 130 §§ BS). -- Åtskilliga föreskrifter, huvudsakligen sådana av teknisk karaktär, är givna

i byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan.

Utredningen

Utredningen har särskilt betonat önskemålet att de nuvarande skillnaderna

mellan stad och landsbygd samt mellan olika planformer såvitt möjligt

utjämnas. Det är enligt utredningen svårt att uppvisa något bärande

skäl, varför väsentligt olika regler skall gälla för det tekniska utförandet av

byggnader, beroende på om de uppföres på den ena eller den andra platsen.

Något som kan synas försvåra genomförandet av den eftersträvade enhetligheten

är det förhållandet, att de nuvarande bestämmelserna för stad är relativt

detaljerade och rigorösa och därför icke i allo låter sig lämpas till landsbygdens

förhållanden. Detta beror emellertid främst på att ifrågavarande bestämmelser

måst utformas så, att de passar även för större och komplicerade

byggnadsföretag av en art som endast i undantagsfall förekommer på

den egentliga landsbygden.

Den kategori av byggnader, för vilken lättnader i byggnadsfaestämmelserna

främst kommer i fråga, är hus av typen egnahem. Utredningen har som

sin åsikt uttalat, att den, som uppför en byggnad uteslutande för eget behov,

icke bör vara bunden av alltför rigorösa föreskrifter med avseende å dess utformning.

---Vad nu sagts om bostadsbyggnader bör enligt utredning
en

i princip också gälla ekonomibyggnader till dessa. Ekonomibyggnader för

jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring bör dock helt undantagas

från de speciella reglerna i BS, såvida de icke är belägna inom område

med fastställd generalplan eller detaljplan.

De nya bestämmelserna föreslås med få undantag bli tillämpliga inom

s. 91 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959 91

alla områden med fastställd generalplan, detaljplan eller utomplansbeslämmelser,

oavsett om de är belägna i stad, köping, municipalsamhälle eller på

landsbygden.

Departementschefen

Gällande bestämmelser om byggnaders yttre och inre anordnande är

ganska detaljerade. Då fråga uppkommit om att förenkla byggnadslagstiftningen,

torde det för mången framstå som ett av de främsta önskemålen

att minska och koncentrera just detta avsnitt i lagstiftningen.

Jag anser, att önskemålet har fog för sig. Det kan icke förnekas, att bestämmelserna

på området fått en onödigt omfångsrik och svåröverskådlig

utformning. I den mån en förbättring härutinnan kan vinnas utan att inkräkta

på något annat vitalt intresse, bör så ske.

Uppgiften är emellertid icke lätt. Såsom jag förut framhållit, är det många

olika intressen, som spelar in, när det gäller att utforma detalj föreskrifter

om byggnaders utförande. Förutom plansynpunkter och grannelagshänsyn

samt hänsyn till stads- eller landskapsbilden kan nämnas bl. a. hälsovårdens,

brandskyddets och arbetarskyddets intressen samt sist men icke minst

det rent sociala intresset av att byggnadsbeståndet får en tillfredsställande

standard. Härtill kommer att den nutida, högst differentierade byggnadstekniken

oavlåtligt ger upphov till nya problem. Det säger sig därför självt, att

det komplex av regler, som normerar byggnadernas utformning, måste bli

ganska detaljerat.

Det sist sagda innebär emellertid enligt min uppfattning snarast ett ytterligare

skäl att söka uppdraga en bestämd gräns för vad som bör regleras

genom författningsbestämmelser och vad som bör överlämnas åt den enskildes

fria beprövande. På detta sätt kan det måhända trots allt visa sig möjligt

att hålla författningsmaterialet inom rimliga gränser.

Ämnets karaktär utesluter, att jag i detta sammanhang inlåter mig närmare

på bestämmelsernas utformning. Jag inskränker mig till att angiva

vissa synpunkter, som synes förtjäna att hållas i minnet vid blivande genomgång

av detaljfrågorna.

Enligt nuvarande regler är giltighetsområdet för detaljbestämmelserna om

byggnads utförande i huvudsak begränsat till städer och andra områden,

varest BL:s bestämmelser för stad äger tillämpning, samt till sådana områden

på landsbygden, för vilka stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

fastställts. Vissa av bestämmelserna, särskilt sådana som rör

brandskyddet, är dock tillämpliga även annorstädes, såvida fråga är om

större byggnader. Dessa principer synes ägnade att även i fortsättningen

tjäna till ledning vid uppdragande av gränsen för vad som bör regleras i

byggförfattningarna. Förenklingarna torde — såsom utredningen föreslagit

— i huvudsak böra sättas in i den formen, att bestämmelserna för städerna

och för landsbygden i princip bringas att överensstämma, något som rimmar

väl med de tankegångar jag redan inledningsvis gjort mig till tolk för.

Detta synes lämpligen kunna ske genom att frågan om bestämmelsernas

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

tillämplighet helt anknytes till planformen och att således de nuvarande särbestämmelserna

för städer och vissa andra orter bringas att upphöra. I enhetlighetens

intresse bör fastställd generalplan i förevarande hänseende jämställas

med stadsplan.

Ett avsteg från den nu skisserade huvudregeln innefattas i utredningens

förslag, att vissa kategorier av större byggnader skall vara underkastade detaljbestämmelserna

om byggande även om de uppföres på område utan plan

eller utomplansbeslämmelser. Detta undantag torde emellertid vara ofrånkomligt.

Ur allmänhetens synpunkt kan det knappast framstå som anmärkningsvärt,

att den som uppför en byggnad, vilken i fråga om format och

användningssätt betydligt avviker från vad som är vanligt i orten, blir skyldig

att söka byggnadslov och underkasta sig tillsyn över arbetets utförande.

Den omständigheten, att utredningen på denna punkt gjort ett avsteg

från den principiella utgångspunkten, föranleder alltså icke någon erinran

från min sida.

Vad beträffar förslaget att undantaga ekonomibyggnader för jordbruk,

skogsbruk eller därmed jämförlig näring från de vanliga byggbestämmelserna,

såvitt fråga är om byggande inom område, varest bebyggelsen endast

regleras med utomplansbestämmelser, synes det mig uppenbart, att syftet

med dylika bestämmelser icke är alt ens i någon mån reglera dessa näringar.

Om bebyggelsen antar sådan karaktär, att det ur allmän synpunkt är

nödvändigt att införa tillsyn även över byggande för jordbruksändamål o. d.,

bör planläggning äga rum. Det förtjänar erinras, att även vid planläggning

medelst byggnadsplan vissa speciella bestämmelser gäller med syfte att ge

jordbruket och dess binäringar en friare ställning. Beträffande områden med

endast utomplansbestämmelser är skälen för ett undantag för ifrågavarande

näringar betydligt starkare. Enligt min mening är det av utredningen föreslagna

generella undantaget för jordbruksbebyggelse och jämförlig bebyggelse

väl befogat. De särskilda krav, som måsle uppställas även på nu förevarande

byggnader ur bl. a. hälsovårds- och brandskyddssynpunkt, torde

utan olägenhet kunna tillgodoses genom de speciella författningarna på dessa

områden.

Det föreslagna undanlaget beträffande egnahem och därmed jämställd

bebyggelse är mera vittgående såtillvida som det avses skola gälla även inom

områden med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Å andra

sidan går förslaget icke ut på att bebyggelse av detta slag skall helt ställas

utanför byggnadsstadgans bestämmelser utan blott på att bestämmelserna

skall utformas mindre rigoröst än vad fallet är med avseende å t. ex.

hyreshusbebyggelse, industribebyggelse etc. Till stöd för en sådan ordning

kan åberopas flera goda skäl. I fråga om egnahem och liknande byggnader

bör det rent principiellt anses vara ägarens privatsak, hur det tillgängliga

utrymmet disponeras och inredningen i övrigt ordnas, så länge byggnaden

överensstämmer med gällande plan samt fyller skäliga anspråk på snygghet,

hållfasthet, hygien och trygghet mot brand. Byggmyndigheterna har i praktiken

icke resurser för att övervaka, att nuvarande detaljerade föreskrif
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

93

ter efterleves. önskemålet att göra bestämmelserna lika för stad och landsbygd

medför vidare, att bestämmelserna för denna byggnadskategori, vilken

på landsbygden är den förhärskande, icke bör göras alltför detaljerade

och svårtillämpade. Genom den förbättring av den allmänna bostadsstandarden,

som ägt rum under de senaste årtiondena, har de skäl, som tidigare

talat för en noggrann tillsyn över egnaliemsbyggandet, avsevärt förlorat

i styrka. Nästan alla egnahemsbyggare är f. ö. i större eller mindre

utsträckning hänvisade till lånefinansiering, varvid kreditgivarna genomgående

ställer vissa krav — oftast rätt höga sådana — på byggnadernas beskaffenhet.

Man torde därför numera knappast ha skäl att befara, att

eu uppmjukning av byggbestämmelserna för egnahem kommer att leda

till någon försämring av bjrggnadsbeståndet. Jag har med hänsyn till det

nu anförda icke något att erinra mot utredningens förslag att göra byggbestämmelserna

för egnahem något mindre restriktiva och detaljerade än motsvarande

bestämmelser för byggnader i allmänhet.

En fråga för sig är huruvida de nu sist förordade förenklingarna bör inskränkas

att gälla endast egnahem i ordets minst omfattande betydelse,

d. v. s. sådana byggnader som uppenbarligen ej är avsedda att bebos av mer

än en familj, eller om de bör omfatta även kategorien tvåfamilj shus. Tvåfamilj

shusen kan sägas representera en mellanform mellan egnahemmen och

hyreshusen. Ofta utföres en byggnad från början som tvåfamilj shus för att

underlätta finansieringen men med tanke att ägaren någon gång framdeles

skall utvidga den egna bostaden till hela huset. Detta gör att uthyrningslägenheten

ibland får en provisorisk karaktär och icke alltid helt fyller kraven

på en förstklassig bostad. Vissa sociala skäl talar onekligen för att den typ av

hyreslägenheter, som inrymts i tvåfamilj shusen, underkastas samma regler

som de egentliga hyreshusen. Emellertid har tvåfamiljshusen hittills i olika

avseenden — bl. a. i fråga om villkoren för statlig belåning — brukat jämställas

med enfamiljshus. Vad nyss sagts om den kontroll över egnahemsbyggandet,

som utövas av kreditinstituten, gäller i minst lika hög grad tvåfamiljs-

som enfamiljshus. Några nämnvärda olägenheter torde ej behöva

befaras, om byggnadsnämndernas befattning med byggandet av tvåfamilj shus

inskränkes på samma sätt som beträffande enfamiljshusen. Jag förordar

utredningens förslag även i denna del.

Byggnadsförbud

Gällande bestämmelser

De i BL förekommande bestämmelserna om byggnadsförbud kan indelas

i tre grupper. Till den första gruppen hör det allmänna tätbebyggelseförbudet

samt förbuden att bygga i strid mot fastställd generalplan, detaljplan,

utomplansbestämmelser och tomtindelning (5, 13, 34, 37, 38, 79, 100, 106,

109 och 120 §§ BL). Till den andra gruppen räknas sådana byggnadsförbud,

som enligt särskilda stadganden kan påläggas i avbidan på planlägg
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

ning eller för att hindra icke önskvärd tätbebyggelse (14, 15, 16, 35, 36, 45,

80, 87, 91, 101, 106, 108, 109, 123 och 134 §§ BL). Till den tredje gruppen

hänföres byggnadsförbud, som enligt BL gäller eller kan särskilt påläggas

av mera speciella skäl, t. ex. i riksförsvarets, luftfartens eller naturskyddets

intresse (81, 82, 86, 121 och 122 §§ BL).

Remissyttranden

En uppfattning, som rätt allmänt kommit till uttryck i yttrandena, är att

byggnadsförbud ofta bibehålies under oskäligt lång tid. Svenska byggnadsentreprenörföreningen

har yrkat på att giltighetstiden för byggnadsförbud

generellt tidsbegränsas. Näringslivets byggnadsdelegation har framhållit faran

av att byggnadsbeståndet får förfalla genom att byggnadsförbud bibehålies

under längre tid. Stockholms handelskammare har — i anslutning till

utredningens förut refererade uttalanden rörande byggnadsförbud i samband

med generalplaneläggning — förklarat sig vilja understryka dessa uttalanden

men har framhållit, att olägenheterna gjort sig särskilt kännbara

med avseende å byggnadsförbud vid upprättande av stadsplan. Enligt handelskammaren

föreligger skäl att införa en bestämd maximitid för giltigheten,

exempelvis fem år. Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund bär

inskränkt sig till ett uttalande om att länsstyrelserna bör använda sin befogenhet

att förlänga förbudens giltighetstid så restriktivt som möjligt.

Departementschefen

Eftersom de ändringar i gällande bestämmelser om byggnadsförbud, som

utredningen föreslagit, till huvudsaklig del går ut på upphävande av vissa

bestämmelser, vilka möjliggör påläggande av byggnadsförbud i avbidan på

planläggning eller för att hindra icke önskvärd tätbebyggelse, kommer jag

till en början blott att uppehålla mig vid denna grupp av bestämmelser.

Ändamålet med hithörande bestämmelser är att ge en möjlighet till korrektiv,

om bebyggelsen i ett visst område tar sådan omfattning eller sker i sådana

former, att den äventyrar ändamålet med en tilltänkt planläggning,

eller om bebyggelsen koncentrerar sig till områden, som ur allmän synpunkt

icke är lämpade för tätbebyggelse. Att behov föreligger av ganska långtgående

bestämmelser i sådant syfte är obestridligt. Vad som kan kritiseras är

icke så mycket de nuvarande bestämmelserna i och för sig utan det sätt, varpå

de i en del fall tillämpats. Det har hänt, att byggnadsförbud, som införts

i och för tilltänkt planläggning, blivit gällande under avsevärd tid, därför

att planläggningen av en eller annan orsak blivit fördröjd. Det har också

hänt, alt särskilda förbud mot tätbebyggelse pålagts i onödigt stor omfattning.

I båda fallen har följden blivit, att även fullt legitima byggnadsbehov

blivit beroende av dispens från myndigheternas sida. En sådan ordning är

icke tilltalande. För att den skall kunna tolereras erfordras åtminstone att

dispensbefogenheten handhaves snabbt och säkert. Så är emellertid icke alltid

fallet, beroende bl. a. på att själva motiveringen till byggnadsförbudet

ofta ligger i att tvekan råder huruvida bebyggelse överhuvud bör tillåtas

uppkomma eller hur den bör utformas. Det är förklarligt, att myndigheter
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

95

na ofta tvekar inför dylika frågor, men det är beklagligt, att följderna av

denna tvekan skall drabba den byggande allmänheten.

Byggnadsförbud, som pålägges i och för tillämnad planläggning, är att anse

som rent provisoriskt. Kommer planläggning icke till stånd inom rimlig tid,

bör förbudet liävas. Det kan rentav ifrågasättas, om det icke vore lämpligt

att införa en absolut tidsgräns, sfter vars utgång ett förbud av denna art

under alla förhållanden förlorar sin giltighet. Jag har starka sympatier för

en sådan lösning och skulle gärna ha förordat den, trots de författningstekniska

svårigheter, som är förbundna därmed, om icke läget på planläggnings-

och byggnadsområdet varit så ansträngt som fallet f. n. är. Den forcerade

byggnadsverksamheten under senare år har — såsom redan tidigare

framhållits — ställt planläggningsmyndigheterna inför en arbetsbörda av

sådana mått, att en del förseningar ofta är oundvikliga. På grund härav är

det knappast möjligt att i dagens läge införa en lagregel av det nyss skisserade

innehållet. Jag vill emellertid uttrycka eu förhoppning, att länsstyrelserna

iakttar stor restriktivitet i fråga om förlängning av byggnadsförbud

och på detta sätt medverkar till att dröjsmålen icke blir längre än som är

ofrånkomligen nödvändigt.

Att bestämmelserna om byggnadsförbud i avbidan på fastställelse av generalplan

på landet göres likartade med motsvarande bestämmelser för stad

är enligt min mening praktiskt. Jag tillstyrker därför utredningens förslag

att 101 § BL ersättes med en bestämmelse i 97 §, innefattande hänvisning

till vad som i 14 och 15 §§ är stadgat för stad.

Mera tveksam ställer jag mig till utredningens förslag att upphäva föreskrifterna

i 80 § BL om byggnadsförbud i samband med införande av utomplansbestämmelser.

Visserligen kan det sägas, att den utformning av institutet

utomplansbestämmelser, som utredningen föreslagit och som jag nyss

för min del förordat, gör en särskild bestämmelse om byggnadsförbud mindre

behövlig än tidigare, eftersom någon tvekan icke vidare behöver råda om

utomplansbestämmelsernas innehåll. Man kan emellertid icke bortse från

att viss, låt vara i regel ganska kort tid alltid måste förflyta från det fråga

om antagande av utomplansbestämmelser väckts inom kommunen till dess

beslut meddelas om införande av sådana bestämmelser och detta beslut fastställes

av länsstyrelsen. Detta tidsintervall kan av mindre nogräknade byggföretagare

utnyttjas för ett intensivt bebyggande, som rentav kan helt omintetgöra

syftet med bestämmelserna. Det kan knappast påstås, att förevarande

förbudsbestämmelser hör till dem, som orsakar den byggande allmänheten

något nämnvärt omak. Jag anser därför att 80 § BL alltjämt bör upptaga

bestämmelser om byggnadsförbud för det fall att beslut fattats eller

fråga väckts om införande av utomplansbestämmelser för visst område.

Bortsett från en formell jämkning i anledning av att lagreglerna om utomplansbestämmelserna

ändrats torde stadgandet kunna bibehållas vid sin nuvarande

lydelse. Med hänsyn till att föreskrifterna om förfarandet vid införande

av utomplansbestämmelser på landet föreslagits få samma innehåll

som motsvarande föreskrifter för stad, bör även bestämmelserna om byggnadsförbud

bli likartade i båda fallen. En bestämmelse om byggnadsförbud

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

i samband med införande av utomplansbestämmelser på landet bör därför

inflyta i lagen, lämpligen i 119 §. Däremot torde det nuvarande stadgandet

i 80 § andra stycket BL, vilket handlar om det fall, att länsstyrelsen funnit

av kommunen antagna utomplansbestämmelser icke kunna fastställas

eller ock böra till viss del undantagas från fastställelse, ej vidare få någon

uppgift att fylla. Detta stadgande bör därför utgå.

Utredningens förslag att slopa den nuvarande bestämmelsen i 134 § andra

stycket BL, enligt vilken Kungi. Maj ;t kan för viss tid meddela förbud mot

nybyggnad, därest genomförandet av regionplan förutsätter ändring av

generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, synes

mig lämpligt. Om byggnadsförbud erfordras i den situation, som förutsättes

i lagrummet, torde bestämmelserna i 14—16, 35, 36, 76, 101, 106 och 109 §§

BL ge tillräckliga möjligheter.

Den sist anförda synpunkten äger tillämplighet även i fråga om utredningens

förslag att upphäva bestämmelsen i 91 § BL, vilken handlar om

byggnadsförbud i samband med förordnande att BL:s stadsbestämmelser

skall äga tillämpning för viss tätare befolkad ort på landet, och den därmed

sammanhängande bestämmelsen i 92 § BL om förbud mot schaktning,

fyllning m. m. Även i dessa fall torde de vanliga bestämmelserna om förbud

i anledning av tillämnad planläggning vara tillräckliga. Jag tillstyrker alltså

utredningens förslag i denna del.

Den speciella bestämmelsen i 106 § andra stycket BL, enligt vilken byggnadsförbud

i anledning av tillämnad stadsplaneläggning kan beslutas utan

framställning från kommunens sida, är en av de punkter, på vilka bestämmelserna

för landsbygden f. n. skiljer sig från bestämmelserna för städerna.

Jag vill icke förneka, att bestämmelsen i vissa fall kan ha haft en uppgift

att fylla, speciellt i fråga om landskommuner, som saknat större erfarenhet

av bebyggelseplanering. Om man — som jag gjort — utgår från att tiden

nu är inne att ge landskommunerna samma fria ställning i planläggningshänseende

som den städerna sedan länge intagit, torde emellertid någon

särskild anledning icke föreligga att bibehålla just denna bestämmelse. Vid

behov kan byggnadsförbud införas med stöd av andra stadganden. Jag föreslår

alltså att stadgandet upphäves.

Den i 123 § BL stadgade möjligheten att utfärda särskilt förbud mot tätbebyggelse

är avsedd som ett komplement till det i 5 § andra stycket nämnda

lag stadgade allmänna tätbebyggelseförbudet. De väsentliga garantierna

för att sistnämnda förbud upprätthålles har emellertid skapats på annat

sätt. De består i att planläggningsmyndigheterna — såväl de statliga som de

kommunala — fått i uppgift att vaka över att planläggning äger rum eller

utomplansbestämmelser införes då behov därav inträder. Då detaljplan införes,

är avsikten att marken skall tätbebyggas, och för detta fall har alltså

förbudsmöjligheten i 123 § BL icke någon betydelse. Där utomplansbestämmclser

införes, får tätbebyggelse i princip icke äga rum, och genom bestämmelserna

i 79, 100, 101 och 137 §§ BS har byggnadsnämnden ålagts att vaka

över att sådan icke kommer till stånd. Föreligger risk för tätbebyggelse inom

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

område, för vilket varken detaljplan eller utomplansbestämmelser fastställts,

finns möjlighet att använda de provisoriska byggnadsförbud, som för dylika

fall anvisas i BL. — I praktiken torde de byggnadsförbud, som utfärdats

med stöd av 123 § BL, ofta ha väckt stark irritalion, eftersom de lätt kunnat

uppfattas som extraordinära åtgärder, riktade mot markägarna inom ett visst

område. Oftast utformas förbuden så, att avgörandet beträffande enskilda

byggnadsföretag — även sådana av mindre omfattning — förbeliålles länsstyrelsen

med förbigående av den lokala myndigheten, nämligen byggnadsnämnden.

Detta är enligt min mening en nödfallsutväg, som icke bör tillgripas

annat än i exceptionella fall. Bättre är att använda den alternativa utväg,

som lagen anvisar, nämligen att vid behov införa utomplansbestämmelser.

De uttalanden, som av ett par remissmyndigheter fällts om att utomplansbestämmelser

icke bör användas enbart för att förhindra bebyggelse,

har jag för min del svårt att förstå, då ju någon laglig möjlighet att förhindra

glesbebyggelse icke föreligger och ändamålet med utomplansbestämmelserna

just är att närmare reglera glesbebyggelsen samt hindra att den övergår

i okontrollerad tätbebyggelse. Ej heller kan jag finna, att avstyckningsreglerna

i jorddelningslagen för sin rätta tillämpning förutsätter möjlighet

att utfärda ett särskilt tätbebyggelseförbud av förevarande art. Med hänsyn

till behovet i vissa fall av ett snabbt ingripande skulle jag för min del ansett

det betänkligt att — såsom utredningen föreslagit — slopa bestämmelsen i

123 § BL om byggnadsförbud samtidigt med att även bestämmelsen i SO §

BL om byggnadsförbud i samband med införande av utomplansbestämmelser

upphäves. Som jag emellertid nyss föreslagit, alt sistnämnda stadgande

skall bibehållas, bortfaller denna invändning. Jag anser mig därför böra

tillstyrka utredningens förslag i förevarande del.

Jag övergår nu till att tala om de av utredningen föreslagna ändringarna

i 81 och 83 §§ BL, avseende utvidgning av förbudet mot att bygga i strid

med försvarets och luftfartens intresse att omfatta jämväl schaktning, fyllning

och därmed jämförliga åtgärder. Utvidgningen av förbudets räckvidd

är enligt min mening behövlig för att förbudet skall fylla sitt syfte. Den bör

därför komma till stånd.

I anslutning till de ifrågavarande förbudsbestämmelserna i 81 och 83 §§

BL synes det lämpligt att något beröra vissa uttalanden, som förekom i anslutning

till 1958 års ändringar i byggnadslagstiftningen, varigenom i 81

och 82 §§ BL upptogs bestämmelser om begränsning av rätten att uppföra

byggnader i närheten av atomreaktorer och andra atomenergianläggningar.

I yttrande över det förslag, som kom att ligga till grund för lagändringen,

uttalade sig två ledamöter av lagrådet för en förhandsprövning genom administrativ

myndighet angående förbudsområdets omfattning. Dessa uttalanden

föranledde icke någon jämkning av förslaget, och i samband med framläggandet

av proposition i ämnet (nr 149) till 1958 års A-riksdag framhöll

chefen för justitiedepartementet, att de synpunkter, som nämnda lagrådsledamöter

anfört, torde bli föremål för övervägande i samband med pågående

översyn av BL. Sedan ny proposition (nr B 37) framlagts för 1958 års

7 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 26

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

B-riksdag, framhöll tredje lagutskottet i sitt utlåtande (nr B 1) över propositionen,

att utskottet hyste sympatier för den metod att reglera bebyggelsen,

som förordats av nämnda lagrådsledamöter. Den i propositionen

förordade lösningen överensstämde emellertid med den ordning, som redan

gällde vid reglering av bebyggelse med hänsyn till försvaret och luftfarten.

De svårigheter och olägenheter, som ifrågavarande två lagrådsledamöter

pekat på, torde vara tillfinnandes även i samband med nämnda slag av reglering

och på dessa områden ha större och mera allmän räckvidd. Utskottet

fann det angeläget att dessa frågor erhöll en positiv lösning i samband med

det bebådade förslaget till ändringar i byggnadslagstiftningen. I avvaktan

på detta förslag ansåg emellertid utskottet att den av departementschefen

förordade lösningen kunde godtagas. — Med anledning av de nu refererade

uttalandena har i samband med bearbetningen av byggnadsutredningens

författningsförslag gjorts vissa undersökningar angående möjligheterna

att ändra 81 och 82 §§ BL därhän, att förbudsområdenas omfattning bestämmes

i förväg i varje särskilt fall. Det har emellertid visat sig, att stora svårigheter

möter för genomförande av en sådan ordning. När fråga är om militära

anläggningar, möter betänkligheter ur sekretessynpunkt. Ett beslut om

förbudsområdets omfattning skulle ofta möjliggöra för obehöriga att bedöma

såväl var anläggningarna är belägna som deras tilltänkta funktion. För

att försvåra dylik insyn skulle förbudsområdena behöva göras så stora, att

det måste anses tveksamt, om icke det nuvarande systemet med relativt obestämda

förbudsområden trots allt är att föredraga. När fråga är om atomenergianläggningar

möter svårigheter ur den synpunkten, att man ännu icke

har tillräckliga hållpunkter för att bedöma, hur stora förbudsområdena behöver

vara. Även i detta fall skulle områdena för säkerhets skull i förstone

behöva göras mycket stora, och vinsten av reformen ginge därmed till spillo.

Ännu har f. ö. frågan om skyddsområden kring atomreaktorer icke sådan

praktisk betydelse, att en reform av lagstiftningen framstår som särskilt angelägen.

Beträffande skyddsområden kring flygfält gäller också, ehuru kanske

icke i lika hög grad som i övriga fall, att det är svårt att exakt fastställa

områdenas storlek i förväg. Bebyggelse av normal höjd kan i regel tillåtas

ganska nära ett flygfält, men för uppförande av byggnader eller andra anordningar,

som är av större höjd än normalt eller som förlägges till högt belägna

platser, kan vara nödvändigt att vidhålla vissa restriktioner på betydande

avstånd från fältet. Olägenheterna av att förbudsområdet lämnas obestämt

är i dessa fall föga framträdande, eftersom den byggande i regel själv kan

bedöma, huruvida hinder mot företaget kan antagas möta. Såväl i detta som

i övriga förbudsfall har den byggande alltid möjlighet att i förväg begära

besked genom byggnadsnämnden, vad han har att iakttaga. — De nu redovisade

svårigheterna att nå en fullt tillfredsställande lösning av de aktuella

spörsmålen gör att en reform icke kan genomföras utan tidsödande förarbete.

Vid sådant förhållande och då frågans betydelse enligt min uppfattning

icke motiverar ett dröjsmål med övriga, delvis angelägna reformer, för

ordar jag att omarbetningen av förbudsbestämmelserna får t. v. anstå.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

99

Motioner

I motionerna I: 597 och II: 711 betonas att den enligt såväl gällande rätt

som propositionen föreliggande möjligheten att i avbidan på planläggning

utfärda byggnadsförbud utan tidsbegränsning medför betydande rättsosäkerhet

och indirekt medverkar till förslumningen av centrala stadspartier. Det

har förekommit att dylika byggnadsförbud fått gälla i årtionden. Angelägna

stadsplaneändringar har därigenom fördröjts. Motionärerna föreslår att

byggnadsförbud icke skall få gälla längre än fem år.

Utskottet

Byggnadsförbud finnes av olika typer. Det torde i stort sett råda enighel

om lämpligheten att bibehålla det allmänna tätbebyggelseförbudet och förbudet

att bygga i strid mot fastställd plan. I fråga om övriga typer av byggnadsförbud

har delade meningar förekommit.

Vad till en början beträffar det av motionärerna kritiserade bruket av

byggnadsförbud i avbidan på planläggning, har utskottet i likhet med departementschefen

övervägt, huruvida det skulle vara möjligt att för dessa byggnadsförbud

införa en tidsgräns. Denna skulle kunna vara antingen — som

motionärerna tänkt sig — fastslagen en gång för alla eller också så konstruerad,

att den genom beslut av högre myndighet kunde förlängas efter viss

tid.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att långvariga byggnadsförbud

är av ondo. Givetvis bör de icke tillgripas i andra fall än då det är oundgängligen

nödvändigt och icke heller bestå längre än detta är fallet. Å andra sidan

är det enligt utskottets mening verklighetsfrämmande att räkna med

att planläggning inom en så pass begränsad tidsperiod som fem år skall

kunna ske i alla eller ens flertalet fall där byggnadsförbud nu råder. Utskottet

anser därför, att de svårigheter som här obestridligen föreligger icke gärna

låter sig bemästras på annat sätt än vad departementschefen föreslår.

Under detta avsnitt har departementschefen också upptagit till behandling

en av utskottet år 1958 (utlåtande nr B 1) ifrågasatt lösning av sättet

att anordna sådant byggnadsförbud som pålägges av mera speciella skäl,

t. ex. i försvarets, luftfartens eller atomkraftindustriens intresse. Utskottet

framhöll i nämnda utlåtande att utskottet hyste sympati för tanken på en

förhandsprövning av förbudsområdets omfattning. Departementschefen

framhåller emellertid att en lösning av förevarande spörsmål efter den sålunda

antydda riktlinjen skulle möta stora praktiska svårigheter. Utskottet

är alltjämt av den uppfattningen att en förhandsprövning i dessa fall

ur principiell synpunkt är mest tilltalande. Utskottet vill emellertid

icke bestrida att de praktiska svårigheterna, när det gäller att förverkliga

den antydda metoden, i varje fall för dagen och beträffande vissa av de

uppräknade ändamålen förefaller att vara betydande. Utskottet vill därför

icke motsätta sig departementschefens förslag att frågan tills vidare får

anstå.

Utskottet tillstyrker således propositionen och avstyrker motionerna.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Byggnadslov

Utredningen

Utredningen har inledningsvis som sin mening uttalat, att det icke är vare

sig lämpligt eller praktiskt möjligt att konsekA''ent kräva byggnadslov för alla

åtgärder, som är att hänföra till byggnadsverksamhet i vidsträcktaste mening.

En avvägning måste göras mellan det allmännas intresse att ha en

viss kontroll över byggnadsverksamheten och de olägenheter, som följer med

en alltför ingående kontroll. Man bör på basis av de erfarenheter, som numera

vunnits, undersöka, i vilka fall en bestämmelse om byggnadslov har

en verklig uppgift att fylla. Beaktas måste också, hur omfattande kontrolluppgifter

byggnadsnämnderna kan påtaga sig och fullgöra på ett tillfredsställande

sätt. En för utredningen mycket viktig synpunkt är i vad mån en

bestämmelse om skyldighet att söka byggnadslov av allmänheten uppfattas

som en lämplig kontroll- eller serviceåtgärd och i vilka fall den uppfattas

mera som ett tvång.

Utredningen har diskuterat möjligheten att befrielse i särskilda

fall medgives från skyldigheten att söka byggnadslov

även vad angår områden med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser. Närmast har utredningen tänkt på

förhållandena inom vissa större industriområden och andra bebyggelseområden,

varest bebyggandet omhänderhaves av större, välskött företag. Det

torde enligt utredningen icke vara omöjligt att någon myndighet, förslagsvis

länsstyrelsen, finge befogenhet att efter särskild prövning medgiva

befrielse tills vidare för områdets ägare eller innehavare att söka byggnadslov

för varje särskilt byggnadsföretag, givetvis dock med skyldighet att tillställa

byggnadsnämnden ritningar och andra handlingar rörande företaget

och att låta nämnden besiktiga detsamma. Utredningen har tillstyrkt införandet

av en bestämmelse med nu angivet innehåll.

Den f. n. i 146 § BS stadgade skyldigheten att till byggnadsnämnden göra

anmälan om nybyggnad inom område på landsbygden,

varest skyldighet att söka byggnadslov icke föreligger,

är enligt utredningens mening icke effektiv och bör därför upphävas.

Härefter har utredningen övergått till att behandla de särskilda åtgärder,

för vilkas vidtagande byggnadslov f. n. erfordras.

I princip har utredningen ansett att byggnadslov — liksom f. n. — bör

fordras vid uppförande av ny byggnad, om- eller tillbyggnad

av förut befintlig byggnad samt i någon utsträckning

även vid andra ändringsarbeten å byggnad. Beträffande

bestämmelserna om ändringsarbeten har dock föreslagits en mindre uppmjukning.

Ändringsarbeten, som icke är att hänföra till ny-, om- eller till
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

101

byggnad och ej heller berör konstruktionen av byggnadens bärande delar,

eldstäder, rök- eller ventilationskanaler eller som avsevärt påverkar byggnadens

yttre utseende, bör enligt utredningen få vidtagas utan byggnadslov.

Såsom exempel har angivits upptagande av enstaka dörr eller uppsättande

av mellanvägg i befintlig byggnad.

Under uttrycket »ändring av byggnad» bör enligt utredningen (s. 256) ej

anses inbegripna andra åtgärder än sådana, som innefattar ett icke alltför

obetydligt ingrepp eller annan förändring i byggnadens substans. Byggnadslov

lärer i enlighet härmed icke fordras för t. ex. målningsarbete men däremot

för putsning eller påläggande av ytterpanel å byggnad, som förut icke

är putsad eller försedd med panel.

En- och tvåfamiljsfastigheterna bör enligt utredningen intaga en särställning.

Beträffande frågan, i vad mån byggnadslov bör fordras för uppsättande

eller ändring av skylt eller ljusanordning, har

utredningen ansett, att en bestämmelse om byggnadslov är ofrånkomlig inom

städer och liknande tätorter. Även inom andra områden har tendenser till

en alltför dominerande skyltning visserligen framträtt tid efter annan, men

företeelsen har dock kunnat hållas inom rimliga gränser med hjälp av stadgandena

i 39 § lagen om allmänna vägar samt 22 och 23 §§ naturskyddslagen.

Utredningen har ansett sig böra stanna vid att föreslå, att byggnadslov

för skylt skall fordras inom områden med stadsplan.

Underhålls- och reparationsarbeten i byggnad bör

enligt utredningens mening få verkställas utan byggnadslov.

Remissyttranden

Skyldigheten att söka byggnadslov är en av de frågor, kring vilka meningarna

brutit sig skarpast.

Det stora flertalet remissorgan har i princip deklarerat sin anslutning

till strävandena att minska omfattningen av kontrollen över byggverksamheten.

I några fall har uttalats den meningen att lättnaderna borde gå

längre än vad utredningen förordat. Icke så få yttranden tar emellertid principiellt

avstånd från tanken på att lätta kontrollen över byggnadsverksamheten.

En del yttranden innehåller kritik av utredningens förslag att slopa kravet

på byggnadslov för färgsättning av fasader. Bland yttranden

av denna innebörd må nämnas de från överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Blekinge och Kopparbergs län, ett flertal länsarkitekter samt fullmäktige

i Kristianstad, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg, Kvänum, Karlstad

och Kumla. Länsstyrelsen i Malmöhus län har påyrkat anmälningsskyldighet

vid omfärgning av byggnad och byggnadsnämnden i Södertälje någon

form av förenklad prövning.

En annan fråga, som väckt åtskillig uppmärksamhet, gäller byggnadslov

för uppsättande eller ändring av skylt eller ljus
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

anordning. Åtskilliga remissorgan, bland dem länsstyrelserna i Stockholms,

Kronobergs, Hallands och Västmanlands län, länsarkitekten i Värmlands

län, vägförvaltningen i Uppsala län, fullmäktige i Solna, ''Villstad,

Trollhättan och Arvika, byggnadsnämnderna i Sundsvall och Sollefteå, Föreningen

för samhällsplanering och styrelsen för Svenska stadsförbundet,

har ansett det otillfredsställande att skyldigheten att söka byggnadslov för

skylt eller ljusanordning begränsats till områden med stadsplan. Svenska

naturskyddsföreningen har betonat, att de nuvarande föreskrifterna i ämnet

har en uppgift att fylla vid sidan av bestämmelserna i naturskyddslagen.

Överståthållarämbetet har som sin mening framhållit, att skyldigheten icke

behöver avse alla skyltar men att den bör gälla även inom område, som ej

är stadsplanelagt. Enligt vissa yttranden, t. ex. det som avgivits av länsarkitekten

i Hallands län och vägförvaltningen i Västmanlands län, bör

skyldigheten gälla även inom område med byggnadsplan. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län har förordat, att byggnadslov kräves även inom

områden med utomplansbestämmelser. Fullmäktige i Kalmar har särskilt

yrkat på att bestämmelsen om ljusanordningar utökas att omfatta för sjöfarten

viktiga områden invid farleder o. d., där vägledning sker med ljusanordningar.

Departementschefen

Erfarenheten visar, att överträdelser av byggförfattningarna ofta leder

till oformligheter i bebyggelsen, vilka är svåra att komma till rätta med i

efterhand, bl. a. därför att de åtgärder, som detta skulle kräva, icke sällan

blir så dyrbara, att de överstiger den enskildes resurser. Ur allmän synpunkt

är det därför bäst att tillsynen över författningarnas efterlevnad sker redan

innan en tilltänkt byggnad kommer till utförande och under själva byggnadsarbetet.

Även för den byggande är det förmånligt att få ett auktoritativt

besked om att företaget står i överensstämmelse med gällande föreskrifter

och på så sätt undgå de ekonomiska risker, som han eljest skulle

löpa.

Det sagda gäller dock icke alldeles generellt. Det allmänna har visserligen

intresse av att byggnadsförfattningarna efterleves, men detta intresse är

icke så starkt, att det motiverar hur stor och kostsam kontrollapparat som

helst. För att icke antalet ärenden skall bli alltför stort, måste bestämmelserna

om förliandsprövning i form av byggnadslov begränsas att avse vissa

grupper av byggåtgärder, främst sådana av större omfattning och ekonomisk

betydelse samt sådana som av annat särskilt skäl, t. ex. med hänsyn till

inverkan på stads- eller landskapsbilden eller ur hygienisk synpunkt eller

brandskyddssynpunkt, icke bör få vidtagas utan tillstånd. De byggandes intresse

av att åtgärderna blir föremål för förhandsprövning är mest framträdande

när dessa är kostnadskrävande. När däremot fråga är om åtgärder

av jämförelsevis mindre ekonomisk betydelse för den enskilde, kan en bestämmelse

om skyldighet att söka byggnadslov rentav komma att framstå

som ett typexempel på byråkrati och överdriven regleringslust.

opaginerad Kontrollera mot PDF

103

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

I sista hand är det en ren omdömesfråga, hur långt bestämmelserna om

skyldighet att söka byggnadslov bör sträcka sig. Jag är, liksom utredningen,

av den meningen att det allmänna intresset ej kräver förhandsprövmng annat

än i ganska begränsad omfattning. Visserligen måste man räkna med

att en större frihet för de byggande kommer att missbrukas i en del fall.

Den omständigheten, att en rättelse ofta är kostnadskrävande, torde emellertid

— om byggmyndigheterna visar tillräcklig fasthet vid krav på rättelse

— leda till att de byggande icke gärna tar den risk, som en överträdelse

innebär. Vad beträffar de byggandes intresse torde detta — såsom utredningen

framhållit — kunna rätt väl tillgodoses genom en bestämmelse,

enligt vilken vederbörande alltid har rätt att påfordra byggnadsnämndens

prövning av en tilltänkt byggnadsåtgärd, även om skyldighet att söka byggnadslov

icke föreligger.

Min principiella ståndpunkt är alltså den, att skyldigheten att söka byggnadslov

utan olägenhet bör kunna inskränkas rätt avsevärt men att de

byggandes rutt att påkalla prövning av en tilltänkt åtgärds författningsenlighet

i princip bör vara oinskränkt.

Utredningens förslag att helt förlägga tillståndsprövningen \ad angår

byggande till byggnadsnämnderna med undantag blott för vissa dispensärenden

innebär enligt min mening en i stort sett lämplig decentraliseringsoch

rationaliseringsåtgärd. Att en del ärenden från den egentliga landsbygden

nu handlägges av länsstyrelserna i första instans är en nödfallsutväg,

som i det långa loppet icke kan vara lämplig. Länsstyrelsernas uppgift bör

vara av ledande, rådgivande och övervakande natur, och ståndpunktstagandet

till de särskilda byggprojekten bör i första hand ankomma på de lokala

organen. Skälen härtill beslår icke endast i länsstyrelsernas brist på resurser

för att handhava en mera ingående tillsyn av byggnadsverksamheten

utan är framförallt den, att de lokala organen genom sin förankring i orten

har speciellt goda kvalifikationer för uppgifter av sistnämnda art. Länsstyrelsens

nuvarande uppgift att i första instans granska projekt för enstaka

byggföretag vållar tjänstemännen på länsplanet en del onödiga detaljproblem

och inkräktar därigenom på deras möjlighet att vinna översikt över och

gripa sig an med de större problemen. Kanske kan man ställa sig tveksam,

huruvida byggnadsnämnderna i en del landskommuner för närvarande har

den erfarenhet och den tillgång på teknisk sakkunskap, att de kan anses

helt lämpliga att pröva ärenden angående större byggnadsprojekt. Sådana

förekommer emellertid endast sällan i kommuner av denna karaktär.

När ett dylikt ärende någon gång uppträder, kan byggnadsnämnden säkerligen

påräkna hjälp från länsstyrelsen för att anskaffa nödig expertis. F. ö.

har kommunerna själva på senare år genom samgående skapat tillgång på

sådan teknisk service, atl frågan endast sällan torde vålla några bekymmer.

Jag anser mig med hänsyn till det anförda kunna tillstyrka utredningens

förslag i nu förevarande del.

Slopandet av den generella skyldigheten att söka byggnadslov inom städer,

köpingar och vissa municipalsamhällen är att beteckna som ett led i

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

det av mig förut behandlade förslaget att upphäva de nuvarande särbestämmelserna

om byggande inom dessa områden. Det förtjänar framhållas att

skyldighet att söka byggnadslov vid behov skall kunna införas genom att

utomplansbestämmelser bringas i tillämpning. En sådan ordning synes mig

praktisk, och jag tvekar icke att förorda densamma. Den skärpning av de

nuvarande bestämmelserna, som ligger i att byggnadslov skall sökas inom

område med fastställd generalplan, går visserligen icke helt i linje med förenklingssträvandena.

Starka skäl talar emellertid för att fastställd generalplan

i detta hänseende jämställes med detaljplan. Eftersom fastställelse av

generalplan hittills icke sökts annat än i något enstaka fall, har skärpningen

av bestämmelserna på denna punkt icke någon nämnvärd betydelse

för den byggande allmänheten. Jag vill därför icke motsätta mig utredningens

förslag i detta hänseende.

Förslaget att i vissa fall medgiva befrielse från skyldigheten att söka

byggnadslov är icke fullt så radikalt som det i förstone förefaller. Befrielsen

skall nämligen enligt förslaget icke ha någon inverkan på skyldigheten att

ingiva ritningar och andra handlingar eller i fråga om byggnadsnämndens

besiktningar. Den egentliga innebörden av befrielsen blir därför blott att den

byggande icke behöver avvakta byggnadsnämndens beslut utan äger påbörja

byggnadsföretaget, så snart ritningar och övriga handlingar ingivits till

nämnden. Det oaktat kan bestämmelsen, om den icke tillämpas med största

urskillning, lätt komma att framstå som en orättvis privilegiering av viss

eller vissa byggföretagare. Jag kan därför icke tillstyrka, att den göres tilllämplig

beträffande bebyggelse i allmänhet, exempelvis bostadsbebyggelse.

Vad angår industribebyggelse är förhållandena ofta sådana, att byggnadsnämndens

förhandsgranskning av byggprojekten icke har någon större uppgift

att fylla. Det torde knappast kunna av den byggande allmänheten anses

som något anmärkningsvärt, att bebyggelse av denna art underkastas andra

regler än t. ex. bostadsbebyggelsen. Jag förordar därför, att möjlighet till

befrielse från skyldigheten att söka byggnadslov införes beträffande sådant

industriområde, som ligger avskilt från övrig bebyggelse och är i en ägares

hand. Med hänsyn till vad jag nyss anfört om befrielsens ganska begränsade

innebörd anser jag icke erforderligt att införa några speciella bestämmelser,

t. ex. om förhandsgranskning av annan myndighet e. d.

Den nu gällande anmälningsskyldigheten vid nybyggnad inom område på

landsbygden, för vilket varken gäller plan eller utomplansbestämmelser,

har huvudsakligen till ändamål att sätta byggnadsnämnden i stånd att bedöma,

huruvida tätbebyggelse håller på att uppkomma, och att vid behov

ta initiativ till upprättande av plan eller införande av utomplansbestämmelser.

Eftersom anmälningsskyldigheten på de flesta håll icke fullgöres och

då byggnadsnämnderna på landsbygden även därförutan torde ha erforderlig

lokalkännedom, biträder jag förslaget att skyldigheten slopas.

Jag övergår härefter till alt tala om de särskilda åtgärder, för vilka byggnadslov

skall krävas.

Kravet på byggnadslov för nybyggnad samt för mera betydande ändrings
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

105

arbetea som icke är att hänföra till nybyggnad anser jag i princip vara

ofrånkomligt. Detta utesluter dock icke, att detaljbestämmelserna i ämnet

kan tänkas undergå vissa uppmjukningar. Nuvarande bestämmelser går i

vissa hänseenden väl långt. Utredningens förslag att inskränka kravet på

byggnadslov för ändringsarbeten att avse endast sådana arbeten, som berör

konstruktionen av byggnadens bärande delar, eldstäder, rök- eller ventilationskanaler

eller som avsevärt påverkar dess planlösning eller yttre utseende,

är i jämförelse därmed att föredraga. Därigenom klargöres bl. a. att

en åtgärd icke fordrar byggnadslov enbart därför att den berör byggnadens

vitala eller ur brandskyddssynpunkt känsliga delar och att byggnadslov behöver

sökas endast om arbetena påverkar dessa byggnadsdelar i konstruktivt

hänseende. Åtgärder, som vidtages inom en bostadslägenhet och icke

avsevärt påverkar byggnadens yttre utseende, kommer i regel icke att fordra

byggnadslov. Däremot kommer byggnadslov alltjämt att krävas för sådana

åtgärder som exempelvis sammanslagning eller uppdelning av lägenheter,

inredande av bostadslägenhet å förut oinredd vind, anordnande av eldstäder

m. m.

Vad speciellt beträffar reglerna om vad som är att hänföra till nybyggnad

har utredningen — enligt min mening med fog — kritiserat den stränga

bestämmelse i nu gällande byggnadsstadga, enligt vilken varje ändring, om

än aldrig så obetydlig, på byggnad som strider mot gällande detaljplan eller

utomplansbestämmelser eller vissa bestämmelser i BS, anses som nybyggnad.

Den huvudsakliga betydelsen av detta stadgande ligger icke i och för

sig i att åtgärden kommer att kräva byggnadslov utan däri, att den i princip

icke får komma till stånd utan dispens från planen eller bestämmelserna.

Genom att vägra dispens har byggmyndigheterna möjlighet att hindra, att

byggnaden genom ändringsarbeten stiger i värde på ett sätt, som förhindrar

genomförandet av planen eller bestämmelserna. Stadgandet är säkerligen

icke avsett att lägga hinder i vägen för att egnahem och liknande fastigheter

bibehålies vid en standard, som motsvarar nutidens krav. För att så skall

ske fordras att dispensbefogenheten liandhaves tämligen liberalt. Emellertid

har det icke kunnat undvikas, att tillämpningen blivit ganska olika i skilda

orter. Enligt min mening föreligger knappast någon anledning att upprätthålla

kravet på dispens för sådana ändringsarbeten på en- och tvåfamilj shus,

vilka varken kan betecknas som ny-, till- eller påbyggnad eller som ombyggnad

eller därmed jämförlig åtgärd och vilka ej heller innebär att byggnaden

helt eller delvis inredes till väsentligen annat ändamål än det, vartill den

förut varit använd. Jag ansluter mig alltså till förslaget alt helt undantaga

dylika mindre ändringsarbeten på en och tvåfamilj shus från begreppet nybyggnad.

Den nuvarande bestämmelsen om byggnadslov för inhägnande av fastighet

går enligt min uppfattning onödigt långt. Beskaffenheten av de stängsel,

som uppsätles kring enskilda fastigheter, är i regel icke en angelägenhet

av den betydelse, att någon form av förhandskontroll erfordras. Det bör

kunna räcka med en allmänt hållen bestämmelse om skyldighet att hålla

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

tomten med därå anbragta anordningar i vårdat skick samt om befogenhet

för byggnadsnämnden att ingripa, om så ej sker. Erfordras en närmare reglering,

bör den ske i stadsplanen. Det finns emellertid -— på sätt framhållits

i en del remissyttranden — missförhållanden, med vilka man näppeligen

kommer till rätta med allmänna bestämmelser av denna karaktär.

Jag syftar härvid på fall, då stängslen göres så höga eller i sådant utförande,

att de skymmer sikten för trafiken eller verkar besvärande för

grannfastigheterna. Med tanke på dylika fall tror jag ej, att en bestämmelse

om skyldighet att söka byggnadslov kan helt avvaras. Den torde

emellertid kunna inskränkas att avse mur, plank eller därmed jämförlig

anordning, vilket innebär att staket och grindar av sedvanlig beskaffenhet

uteslutes från dess räckvidd. Utredningens förslag bör jämkas i enlighet

härmed.

Beträffande frågan om rivning av byggnad biträder jag de sakkunnigas

förslag enligt vilket byggnadslov skall fordras inom område med stadsplan

men icke inom landet i övrigt.

Likaledes kan jag i princip ansluta mig till utredningens mening att en

allmän bestämmelse om byggnadslov för schaktning, sprängning, trädfällning

och därmed jämförliga åtgärder icke har någon större uppgift att

fylla. Jag vill dock göra ett undantag för åtgärder, vilka innebär en avsevärd

ändring av höj dläget för tomt eller del därav. Sådana åtgärder kan

kraftigt påverka förhållandena å tomlen och angränsande fastigheter, även

om de icke är av den betydelse för möjligheterna att utnyttja området, att

ingripande kan ske med stöd av 40, 110, 147 eller 148 §§ BL. För dylika åtgärder

bör därför enligt min mening fordras byggnadslov. En bestämmelse

om byggnadslov för fällande av träd är däremot så lätt att kringgå, att man

redan av denna anledning bör avstå från att reglera hithörande frågor i författningen.

I fråga om kravet på byggnadslov för upplag och anordnande av materialgård

är jag av annan mening än utredningen. Visserligen anser jag det

överdrivet att uppställa krav på byggnadslov t. ex. i det fall, att en villaägare

på sin tomt upplägger t. ex. en vedstapel eller ett måttligt förråd av

byggnadsmaterial för en förestående reparation. Så torde emellertid de nuvarande

bestämmelserna i allmänhet icke ha tolkats. I praxis torde bestämmelsen

ha tillämpats såsom avseende i huvudsak blott mera omfattande

eller permanenta upplag. Den har visat sig vara ett rätt gott vapen,

när det gällt att komma till rätta med t. ex. sådana fall, då någon använder

en tomt inom tättbebyggt område såsom upplag för byggnadsmaterial eller

kasserade bilar. Även om ett dylikt upplag hålles i vårdat skick, kan förekomsten

därav vålla stor olägenhet för dem, som bebor angränsande tomter.

I svårare fall kan dylika upplag helt förändra områdets karaktär. Jag anser

därför, att den nuvarande bestämmelsen icke kan avvaras. — Vad utredningen

yttrat om behovet av ett särskilt stadgande om byggnadslov för bensinmackar

och andra fasta anordningar för förvaring eller hantering av

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

brännbara vätskor anser jag beaktansvärt. Jag föreslår, att bestämmelserna i

ämnet utformas i överensstämmelse med vad utredningen förordat.

I fråga om skyldigheten att söka byggnadslov för skyltar och ljusanordningar

m. m. kan det möjligen ifrågasättas, om icke utredningens förslag

är väl restriktivt, i vad det går ut på att dylik skyldighet skall föreligga endast

inom område med stadsplan men icke inom område med byggnadsplan.

Goda skäl kan åberopas till stöd för åsikten, att frågan bör vara reglerad

på samma sätt inom alla områden, som är avsedda för tätbebyggelse, oavsett

planinstitutet. Emellertid har icke försports, att avsaknaden av särskilda

bestämmelser för byggnadsplaneområdena på landsbygden hittills

skulle ha orsakat några avsevärda olägenheter. F. n. saknas därför enligt

min mening tillräckliga skäl att göra någon så betydande utvidgning av bestämmelsernas

giltighetsområde, som deras utsträckande till områden med

byggnadsplan skulle innebära. — En annan tänkbar invändning mot utredningens

förslag gäller de talrika fall, då stadsplan icke hunnit fastställas

och byggande sker på grund av dispens från gällande byggnadsförbud.

Enligt förslaget skulle det även sedan planen fastställts bli svårt att komma

till rätta med olämpliga skyltar och ljusanordningar, som uppsatts före

planfastställelsen. Att införa en bestämmelse om byggnadslov för dylika

fall synes emellertid icke vara någon framkomlig väg, med mindre även de

materiella bestämmelserna om skyltar m. m. göres tillämpliga å nu förevarande

fall. Detta skulle emellertid innebära ett stort avsteg från grundtankarna

i utredningens förslag. Behovet av en reglering synes ej heller

vara mera framträdande, än att det i huvudsak kan anses tillgodosett genom

bestämmelserna i naturskyddslagen, hälsovårdsstadgan, väglagstiftningen och

författningarna angående brandväsendet. För vissa fall, då skylt eller annan

särskild anordning utförts så, alt den uppenbarligen medför risk för olycksfall

eller annan allvarlig olägenhet, t. ex. om den anbragts för lågt med

hänsyn till gångtrafiken eller kan förväxlas med vägmärken eller ljussignaler

för trafiken, torde emellertid byggnadsnämnden böra ha befogenhet

att förordna om rättelse, oavsett den tidpunkt när anordningen tillkommit

och oavsett om anordningen är belägen inom område med stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser. Till denna fråga skall jag återkomma

i annat sammanhang. Någon jämkning av utredningens förslag till

bestämmelser om skyldighet att söka byggnadslov föranledes ej härav.

Övriga punkter i utredningens förslag föranleder icke något särskilt uttalande

från min sida.

Motioner

I motionen I: 596 yrkas att byggnadslov skall krävas, i varje fall inom område

med fastställd stadsplan, för omfärgning av fasad och utbyte av taktäckningsmaterial.

Motivet för motionärerna är att i annat fall väsentliga

skönhetsvärden kan gå till spillo.

I motionen 1: 598 föreslås att byggnadslov skall krävas för uppsättande av

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

skyltar icke blott — i enlighet med gällande rätt och propositionen — inom

område med stadsplan utan även inom område med byggnadsplan och utomplansbestämmelser

Motionären åberopar icke blott estetiska utan även trafiktekniska

synpunkter.

Utskottet

De lättnader i gällande bestämmelser om byggnadslov som föreslås i propositionen

anser utskottet vara välgrundade. Det förtjänar emellertid att

påpekas att den enskilde byggherrens större frihet i fråga om skyldigheten

att söka byggnadslov ingalunda innebär alt han icke i allo har att följa gällande

byggnadslagstiftning. Det åligger byggnadsnämnderna att övervaka

att detta iakttages och att i samband därmed tillse att rättelse sker. Byggnadsnämnderna

får också enligt förslaget ökade resurser härför.

Det synes osäkert huruvida det är departementschefens mening att den

större friheten skall gälla också den som vill måla om en husfasad i en

annan färg. I propositionen återges ett uttalande av byggnadsutredningen

•— gällande tolkningen av dess förslag •—- att byggnadslov icke lärer fordras

för målningsarbete men däremot för putsning eller påläggande av ytterpanel

på en byggnad som förut icke varit putsad eller försedd med panel. Utredningens

ståndpunkt har mött kritik under remissbehandlingen men har

icke närmare berörts av departementschefen.

Motionärerna (motionen I: 596) är av annan uppfattning än utredningen

och anser sålunda att omfärgning ävensom byte av taktäckningsmaterial

skall föregås av byggnadslov.

I förslaget till ny byggnadsstadga förutsättes byggnadslov för varje åtgärd

som avsevärt påverkar byggnads yttre utseende. Enligt utskottets mening

får omfärgning av fasad, som ej vetter mot kringbyggd gård eller annan

sådan plats, anses vara en dylik åtgärd. Utskottet anser också att den som vill

övergå från ett taktäckningsmaterial till ett annat bör vara skyldig att söka

Byggnadslov. Utskottet vill med dessa uttalanden ingalunda ha sagt att utskottet

motsätter sig att husen i våra städer får en friare och gladare färgsättning.

I likhet med motionärerna anser utskottet att skyldigheten att söka

Byggnadslov i dessa fall bör begränsas till områden med stadsplan.

I anledning av den i motionen I: 598 berörda frågan vill utskottet uttala

att utskottet icke finner det erforderligt att utsträcka skyldigheten att söka

Byggnadslov för uppsättning av skyltar också till områden med byggnadsplan

och utomplansbestämmelser. Gällande lagstiftning erbjuder åtskilliga

möjligheter att komma till rätta med skyltar som är störande på stads- eller

landskapsbilden eller för trafiken. Om det skulle visa sig att dessa möjligheter

är otillräckliga eller ineffektiva, bör frågan emellertid ånyo uppmärksammas

och närmare överses i därför lämpat sammanhang.

Utskottet tillstyrker således propositionen med en viss — av motionen

I: 596 föranledd — jämkning. Motionen I: 598 avstyrkes.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

109

Byggmyndighetema

Gällande bestämmelser

I 10—12 samt 104, 106 och 173 §§ gällande BS ges föreskrifter om byggnadsnämnds

sammansättning, val av ledamöter i nämnden, sammanträden, ordning

för beslut m. in.

Byggnadsnämnd i stad skall bestå av fem ledamöter, där ej i byggnadsordningen

bestämmes att antalet ledamöter skall vara tre. Av ledamöterna

utser magistraten en och stadsfullmäktige de övriga. Vidare ges föreskrifter

om ledamöternas kvalifikationer, i vilket hänseende bl. a. stadgas, att praktisk

erfarenhet i byggnadsfrågor och därmed sammanhängande spörsmål bör

vara företrädd samt att den magistratsvalde ledamoten bör utses bland magistratens

ledamöter och såvitt möjligt vara lagfaren. I stad utan magistrat

är kommunalborgmästaren självskriven ledamot i byggnadsnämnden. På landet

skall nämnden bestå av tre ledamöter, såvida ej länsstyrelsen bestämt,

att antalet skall vara fem. Av ledamöterna utses en av länsstyrelsen och de

övriga av kommunalfullmäktige. Med avseende å personvalet rekommenderas

bl. a. att praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor och därmed sammanhängande

spörsmål blir företrädd i nämnden. — Övriga hithörande bestämmelser

är lika för stad och landsbygd.

Utredningen

Utredningen framhåller, att huvudparten av de myndigheter, med vilka

den byggande allmänheten träder i kontakt, är kommunala. Uppgiften att

undanröja det s. k. byggkrånglet består därför till icke oväsentlig del i att

undersöka och förbättra förutsättningarna för ett friktionsfritt samarbete

mellan de olika kommunala myndigheterna inbördes. I princip bör det enligt

utredningen anses vara kommunernas ensak att själva ordna detaljerna

i sin förvaltningsapparat. Emellertid har utredningen sett som en av sina

uppgifter att föreslå utrensning ur lagstiftningen av sådana bestämmelser,

som direkt motverkar eventuella försök att lösa samordningsfrågan efter de

linjer, som utredningen för sin del anser lämpliga.

Utredningen bar framhållit, att skillnaden mellan byggnadsnämnden och

de kommunala förvaltningsorganen i egentlig mening främst består i att

nämnden genom byggnadsförfattningarna fått ett bestämt verksamhetsområde,

som icke kan inskränkas genom beslut av kommunen. I författningarna

och motiven till dessa betonas härjämte, att nämnden skall fullgöra

sina uppgifter fullt självständigt och alltså icke står i något lydnadsförhållande

till kommunen. Vidare ges för byggnadsnämnd åtskilliga detalj föreskrifter,

som avviker från närmast motsvarande regler i kommunallagarna,

t. ex. om att vissa ledamöter av nämnden skall utses på annat sätt än genom

val av kommunens fullmäktige, om ledamotsantalet, om vissa tjänstemän

som skall finnas hos nämnden, om rätt för vissa statliga eller kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

munala tjänstemän att närvara och yttra sig vid nämndens sammanträden,

om ordningen för fattande av beslut, om besvär över nämndens beslut m. m.

Byggnadsnämndens sammansättning och ställning är enligt utredningens

mening av sekundär betydelse så länge full enighet råder mellan nämnden

samt kommunens styrelse och fullmäktige i fråga om grunddragen för kommunens

politik i de delar, som berör nämndens verksamhetsområde. Möjligheten

att nämnden eller några av dess ledamöter kan, förskansade bakom

sin särställning, driva en linje som strider mot kommunens politik i övrigt

medför emellertid att nämnden icke alltid från fullmäktiges och styrelsens

sida åtnjuter samma förtroende som de rent kommunala organen. På sina

håll har nämnden blivit isolerad och saknat nödig kontakt med företrädarna

för andra kommunala verksamhetsgrenar. Rent allmänt kan sägas,

att man på kommunalt håll icke alltid haft det intresse för byggnadsnämndens

verksamhet, som denna förtjänar. Detta har i sin tur lett till att det

blivit allt svårare för nämnden att hävda den centrala ställning i bebyggelsefrågor,

som byggnadslagstiftningen tillämnat densamma.

Utredningen har förordat, att bestämmelserna om byggnadsnämndens

organisation utformas i största möjliga överensstämmelse med vad som enligt

kommunallagen gäller för kommunala myndigheter i allmänhet. Utredningen

har framhållit, att ställningstagandet får konsekvenser främst i fråga

om nämndens sammansättning såväl vad beträffar ledamotsantalet som vad

beträffar de nuvarande reglerna om rätt för magistrat resp. länsstyrelse att

utse ledamot av nämnden och om ledamotskap för kommunalborgmästare.

Även övriga bestämmelser om nämndens organisation och arbetssätt bör bli

föremål för översyn i anslutning till motsvarande bestämmelser i kommunallagen.

En betydelsefull fråga är huruvida det bör ankomma på kommunens

fullmäktige eller på byggnadsnämnden att antaga och entlediga befattningshavare

hos nämnden. Bestämmelserna om besvär över byggnadsnämnds

beslut bör emellertid utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som

nu gäller.

Remissyttranden

Förslaget att göra byggnadsnämnden till ett samordnings- och

serviceorgan i byggfrågor har nästan enhälligt tillstyrkts.

Utredningens uttalanden om byggnadsnämndens ställning,

i den kommunala myndighetsorganisationen har på några

håll starkt understrukits, medan man på andra håll ansett, att nämnden

bör ha en mera självständig ställning än vad utredningen synes ha förutsatt.

Såsom exempel må nämnas yttrandet från fullmäktige i Stockholm, vilka

understrukit att utredningens förslag i fråga om byggnadsnämndens organisation

innebär en konsekvent tillämpning av den kommunala självstyrelsens

principer och andemeningen i den nya kommunallagen. Byggnadsnämnden

i Sollentuna har ansett, att förslagen är ett led i en ofrånkomlig utveckling.

Byggnadsnämnden i Landskrona har ansett, att nämndens effektivitet bäst

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

främjas genom att nämnden får en stark förankring i kommunens fullmäktige

och styrelse samt om möjligt även hos andra kommunala myndigheter.

Hovrätten för Västra Sverige har sagt sig i princip icke ha något att erinra

mot att byggnadsnämnden erhåller samma ställning som andra kommunala

nämnder under förutsättning att besvärsrätten utformas på ett tillfredsställande

sätt. — Däremot har lantmäteristgrelscn vänt sig mot att utredningen

gjort uttalanden, vilka kan tydas som rekommendationer att göra byggnadsnämnden

till ett organ, som i likhet med kommunens styrelse främst har att

tillgodose kommunens intressen. Länsstyrelsen i Kronobergs län — som i

princip tillstyrkt förslagen i organisatoriskt hänseende — har dock ansett

sig böra betona, att vid konflikt mellan kommunens och de enskildas intressen

ett objektivt hänsynstagande bör få fälla utslaget. En liknande ståndpunkt

har intagits av bl. a. styrelsen för Svenska stadsförbundet, fullmäktige

i Solna, Alvesta och Skellefteå stad. Länsstyrelsen i Västernorrlands län,

överlantmåtafna i Stockholms, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Kopparbergs

och Gävleborgs län, länsarkitekten i Stockholms län samt byggnadsnämnderna

i Sundsvall, Njurunda och Indalsliden har ansett att de organisatoriska

förändringarna innebär ett allvarligt försvagande av nämnden, å

andra sidan har från vissa håll, t. ex. av vågförvaltningen i Uppsala län, ifrågasatts,

om det verkligen kan vara lämpligt att ge byggnadsnämnden en så

stark ställning som den kommer att få enligt förslaget. Fullmäktige i Göteborg

har framhållit, att även kommunala organ är förpliktade att arbeta och

handla i överensstämmelse med gällande lagar och föreskrifter.

De förslag, som utredningen framlagt i fråga om byggnadsnämndens

organisation har i allmänhet tillstyrkts, särskilt på kommunalt

håll. Styrelsen för Svenska stadsförbundet har som sin bestämda mening

framhållit, att byggnadsnämnden bör organiseras på samma sätt som

kommunala myndigheter i övrigt. De nuvarande bestämmelserna innebär

icke någon garanti för att nämnden tillföres större sakkunskap, och behovet

av sådan bör f. ö. lösas i annan ordning. Bland dem, som oreserverat

tillstyrkt förslaget, må i övrigt nämnas Landsorganisationen i Sverige, Sveriges

allmännyttiga bostadsföretag och Sveriges byggmästareförbund.

En ganska stor grupp av yttranden går ut på att frågan om byggnadsnämndens

sammansättning är av underordnad betydelse. Såsom exempel må nämnas

yttrandet från fullmäktige i Göteborg, vilka framhållit, att byggnadsnämndens

ställning för denna stads vidkommande icke utgjort något problem

men att det snarast är en fördel, att de organisatoriska reglerna icke

mer än nödvändigt skiljer sig från vad som gäller andra kommunala organ.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Kopparbergs och Norrbottens län har ansett att

de nuvarande särbestämmelserna kanske har en viss uppgift att fylla men

har likväl icke velat motsätta sig förslaget. Länsstyrelsen i Gävleborgs län

har sagt sig icke ha något att erinra mot förslaget och har härvid speciellt

åberopat, att ändamålet med länsstyrelsens rätt att utse en ledamot, nämligen

att tillföra nämnden juridisk sakkunskap, ändock icke kunnat tillgodoses.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Bland dem, som motsatt sig förslaget, är främst att nämna hovrätten för

Nedre Norrland. I dess yttrande har betonats att de nuvarande särbestämmelserna

för byggnadsnämnden torde vara direkt motiverade av nämndens

uppgift att handha tillämpningen av byggnadslagstiftningen och kontrollera

efterlevnaden därav. Ett betraktelsesätt, enligt vilket det icke spelar

någon större roll med vilken grad av opartiskhet en fråga i första instans

avgöres, är ej förenligt med hävdvunna rättsbegrepp. Hovrätten har därför

avstyrkt förslaget i förevarande del. Under alla förhållanden bör den bestämmelse

bibehållas, enligt vilken en av byggnadsnämndens ledamöter

skall utses av annan myndighet än kommunens fullmäktige. Eftersom magistratens

uppgifter är ställda på avskrivning, torde det lämpligen kunna

ankomma på länsstyrelsen att förordna denne ledamot även i de nuvarande

magistratsstäderna. Det förtjänar vidare att övervägas, om icke den ifrågavarande

ledamoten tillika bör vara självskriven ordförande i nämnden. Åtminstone

i stad samt i annan ort där större byggnadsverksamhet kan förväntas

bör han vara lagfaren. Länsstyrelsen i Södermanlands län har hävdat,

att byggnadsnämndens ställning och sammansättning icke bör rubbas

samtidigt med att man genomför den föreslagna decentraliseringen av dispensprövningen.

Bland övriga yttranden i denna grupp är att nämna de,

som avgivits av länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Skaraborgs och

Värmlands län, fullmäktige i Kristianstad, Sveriges fastighetsägareförbund,

Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer, Stockholms handelskammare,

Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Näringslivets byggnadsdelegalion,

Svenska naturskyddsföreningen samt Riksförbundet Landsbygdens

folk.

I några yttranden har särskilt betonats vikten av att nämnden får tillgång

till juridisk sakkunskap, överståthållarämbetet har dock förklarat sig

anse det lämpligt, att en ledamot av nämnden utses av länsstyrelsen. Som

en annan tänkbar lösning har emellertid antytts möjligheten av att i byggnadsstadgan

upptaga en föreskrift om att en ledamot av nämnden om möjligt

skall vara lagfaren. Andra yttranden, som framhåller vikten av att om

möjligt ha en jurist i nämnden, är de som avgivits av länsstyrelsen i Västerbottens

län, länsarkitekten i Jämtlands län, fullmäktige i Borås och Hagfors,

drätselkammaren i Mjölby, Svenska kommunal tekniska föreningen

samt Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund.

I andra yttranden har det speciellt framhållits som en tillgång för nämnden,

att en av dess ledamöter ej är kommunvald. Länsstyrelsen i Uppsala

län har ansett, att länsstyrelsens möjlighet att tillsätta en ledamot av byggnadsnämnden

varit av stort värde, när det gällt att komma till rätta med

lokala missförhållanden. Länsstyrelserna i Kalmar och Jämtlands län har

av liknande skäl ställt sig tveksamma till förslaget i förevarande del. Samma

mening har intagits av bl. a. fullmäktige i Skellefteå stads- och landskommuner.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

113

Departementschefen

I och med att kommunernas verksamhet kommit att spänna över ett allt

vidare fält, har det framstått som alltmera uppenbart, att specialområden sådana

som planläggnings- och byggnadsverksamheten icke låter sig bestämt

avgränsas från annan verksamhet, som ankommer på kommunerna. Framför

allt gäller detta bebyggelseplaneringen, vilken man numera på kommunalt

håll är benägen att se som ett av de viktigare leden i kommunens långsiktiga

ekonomiska politik. I och med att kommunerna börjat föra en alltmera

aktiv bostadspolitik, bär även detaljregleringen av bebyggelsen kommit

att tilldraga sig deras intresse.

Enligt byggförfattningarna är byggnadsnämnden ett specialorgan med

uppgift främst att handhava och vaka över tillämpningen av byggnadslagstiftningen.

Detta behöver givetvis icke betyda, att nämnden intar någon

motsatsställning till de organ, som övar bestämmanderätt i ekonomiska angelägenheter.

Visserligen är nämndens uppgifter och dess sätt att fullgöra

dessa av intresse även för andra än kommunen, och det är av vikt, att

uppgifterna fullgöres på ett objektivt sätt. Detta får emellertid inte innebära,

alt nämnden bedriver sin verksamhet på ett sätt, som står i strid mot

kommunens intentioner i stort, även om följden kan bli, att enstaka detaljavgöranden

kanske utfaller på annat sätt än man helst skulle önska inom

de organ, som handhar andra kommunala uppgifter. Byggnadslagstiftningen

utgår från att planläggning samt i stor utsträckning även annan bebyggelseoch

markpolitik i första hand är kommunala uppgifter, och kommunen har

redan nu ett avgörande inflytande på byggnadsnämndens sammansättning.

Emellertid får man nog säga, att lagstiftningen på många punkter onödigt

hårt betonar behovet av tvång och sträng kontroll såväl mot kommunen

som mot de enskilda, när det gäller att genomföra grundtankarna i lagstiftningen.

Ibland har denna inställning till lagstiftningen lett till att man

inom byggnadsnämnderna hårt betonat sin särställning i förhållande till

de rent kommunala organen och t. ex. velat undandraga sig att medverka i

den ekonomiska planläggningsverksamhet, som dessa bedriver. De fackmannasynpunkter,

som nämnden stundom kommit att företräda, bär ibland haft

svårt att förlika sig med kommunernas anspråk på att själva bestämma omfattningen

och takten i sina investeringar. Följden härav har icke sällan

blivit den, att byggnadsnämnden tappat kontakten såväl med sina egentliga

uppdragsgivare —- kommunerna — som med de sidoordnade organen på det

kommunala planet.

Samtidigt har den samhälleliga utvecklingen lett därhän, att allt flera

myndigheter — både statliga och kommunala — fått uppgifter som på något

sätt sammanhänger med byggfrågorna. Sambandet mellan dessa fackmyndigheter

har utförligt avhandlats av utredningen, och jag saknar anledning

att här upprepa vad som i sådant hänseende anförts. Jag vill emellertid

betona, att den fortgående specialiseringen och den omständigheten, att

olika myndigheter kommit att alltmera framstå som företrädare för renodlade

facksynpunkter, skapat ett behov av samordning mellan mvndig
S

llihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Xr 96

opaginerad Kontrollera mot PDF

11-i Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1950

heterna, som tidigare icke förefunnits. Detta behov erkännes icke alltid

av fackmyndigheterna själva.

Samordningsbehovet på det kommunala planet kan tänkas tillgodosett

på flera olika sätt. En tänkbar metod är att fackmyndigheterna sammanslås

till större enheter. En annan möjlighet är att de underordnas en för dem

alla gemensam styrelse. En tredje möjlighet är alt man genom partiella reformer,

främst genom förändringar i fackmyndigheternas organisation samt

genom skyldighet för dem att bedriva samråd i alla ärenden av större vikt,

söker så långt möjligt motverka tendenserna till partikularism men i övrigt

behåller systemet med specialmyndigheter väsentligen oförändrat.

Sammanslagning av de kommunala specialmyndigheterna kan f. n. knappast

anses som någon praktisk lösning. Tvärtom tenderar utvecklingen mot

ökad specialisering. Arbetsuppgifterna för de myndigheter, som skulle

uppkomma genom en sammanslagning av de kommunala specialorganen -—

byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd, brandmyndighet etc. — skulle bli så omfattande

och olikartade, att en uppdelning av verksamheten likväl på de flesta

håll skulle visa sig behövlig, och reformen torde därför knappast få någon

större praktisk effekt. Denna utväg är därför icke framkomlig.

Den andra lösningen, nämligen att låta specialmyndigheterna underordnas

ett gemensamt organ — varvid närmast kommunens styrelse kommer i

fråga — möter väsentligen samma invändningar. Härtill kommer de principiella

betänkligheter som man, enligt vad som framkommit i remissyttrandena,

på många håll hyser mot att stadfästa ett lydnadsförhållande mellan

kommunens styrelse och fackorganen. En sak för sig är att erkänna det

förhållandet, att fackorganen såsom helt eller till väsentlig del utsedda av

kommunen icke kan eller bör i väsentliga frågor driva en politik, som avviker

från kommunens. Detta hindrar icke att man av ledamöter och tjänstemän

hos fackorganen bör kunna förutsätta ett självständigt omdöme och

förmåga att handla på eget ansvar även i frågor där kommunen är part.

Den tredje möjligheten, nämligen att genom partiella reformer göra fackmyndigheterna

mera skickade att fullgöra sina uppgifter, är den, som utredningen

anslutit sig till. De reformer, som utredningen förordat, består

dels i en omorganisation av byggnadsnämnden och dels i införande av en

vidsträckt skyldighet att samråda med andra myndigheter och att bedriva

serviceverksamhet gentemot allmänheten.

I och för sig är kanske de nuvarande bestämmelserna om byggnadsnämndens

sammansättning icke av den art, att de behöver utgöra hinder för

nämnden att fylla de funktioner, vilka bör tillkomma densamma. Med hän^

tendensen inom kommunallagstiftningen f. n. går mot att såvitt

möjligt organisera alla organ på det kommunala planet efter mönster av

kommunallagen, skulle emellertid de nuvarande reglerna, om de bibehölles

oforandrade, komma att framstå som ett betydelsefullt principiellt avsteg

från ett eljest enhetligt system. Den omständigheten att byggnadsnämnden

tungor uppgifter, som är av intresse även ur andra synpunkter än de kommunala,

hindrar inte att dess ledamöter utses av kommunen. På andra när
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

stående områden, bl. a. i den av fjolårets senare riksdag antagna nya hälsovårdsstadgan,

har tillämpats i huvudsak samma principer som dem utredningen

förordat i nu förevarande fall. Jag anser att en motsvarande reform

bör komma till stånd även beträffande byggnadsnämnderna och tillstyrker

att de organisatoriska bestämmelserna utformas i huvudsak efter de av utredningen

uppdragna linjerna.

Den nu förordade lösningen av de organisatoriska spörsmålen innebär att

den erforderliga samordningen mellan byggnadsnämnden och sidoordnade

myndigheter åvägabringas genom bestämmelser om skyldighet att i erforderlig

omfattning bedriva samråd med dessa. I remissyttrandena har nämnts

ett flertal myndigheter, med vilka sådant samråd bedömts vara särskilt angeläget.

Uppräkningen skulle med lätthet kunna utökas med ytterligare ett

stort antal myndigheter. Till följd av den snabbt fortgående utvecklingen på

olika områden och därav föranledda organisatoriska förändringar torde det

i själva verket icke vara möjligt att i själva författningen reglera omfattningen

av samrådsförfarandet genom att där uppräkna de myndigheter, vilkas

mening byggnadsnämnden i skilda fall skall vara skyldig att inhämta.

Frågan bör i stället lösas genom en allmänt hållen regel om skyldighet för

byggnadsnämnden att höra andra myndigheter i erforderlig omfattning. I

vilken form detta skall ske, bör däremot lämnas öppet. Utredningen har i

sitt betänkande antytt, hur frågan i vissa fall kan lösas utan alltför tidsödande

remissförfarande. Det torde kunna förutsättas, att byggnadsstyrelsen

kommer att tillhandagå byggnadsnämnderna med de anvisningar, som

härutöver kan visa sig erforderliga, t. ex. med rådgivande förteckningar över

de myndigheter, från vilka yttrande regelmässigt bör inhämtas i ärenden

av skilda slag.

Någon anledning att införa bestämmelser, som hindrar byggnadsnämnden

att i sitt beslut frångå mening, vilken uttalats av viss remissmyndighet, föreligger

enligt min uppfattning icke. Däremot anser jag, att det bör åligga

nämnden att där så sker omedelbart underrätta myndigheten om beslutet.

Vad särskilt angår utredningens förslag att på byggnadsnämndens befattningshavare

överföra tillsynen över arbetarskyddet vid husbyggnadsarbete

anser jag att denna fråga bör i den omfattning, som befinnes lämplig, kunna

lösas genom att byggnadsnämndens befattningshavare förordnas till kommunala

tillsyningsmän enligt författningarna om arbetarskydd. Några särskilda

bestämmelser härom torde åtminstone t. v. icke erfordras.

Motioner

I motionerna 1: 597, It: 711 samt I: 601 och II: 713 avstyrkes förslaget om

ändring av byggnadsnämnds sammansättning. Gemensamt för motionerna

är vidare att man anser den nuvarande bestämmelsen att eu av nämndens

ledamöter utses av magistrat eller — i vissa fall -— länsstyrelse i viss utsträckning

är en garanti för en objektiv behandling av ärendena. Eftersom

byggnadsnämndens befogenheter genom den föreslagna lagen kommer att be
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

tydligt vidgas är det för framtiden än mer befogat att den angivna synpunkten

beaktas.

I motionerna 1: 591 och It: 111 yrkas därför att någon ändring ej göres i

nuvarande bestämmelser om byggnadsnämnds sammansättning.

I motionerna l: 601 och II: 113 föreslås däremot — under åberopande av

att magistraterna inom kort kommer att helt avvecklas — att länsstyrelsen

skall utse en av byggnadsnämndens ledamöter.

Utskottet

Sedan tillkomsten av 1947 års byggnadslag skall i varje kommun finnas

en byggnadsnämnd. Av dess ledamöter utses alla utom en av kommunens

fullmäktige. I inagistratsstäderna utses den återstående ledamoten av magistraten;

i fögderistäderna är kommunalborgmästaren självskriven ledamot;

i övriga kommuner utses den återstående ledamoten av länsstyrelsen.

— Propositionen innebär att alla ledamöterna utses av fullmäktige. Några

särskilda kvalifikationsgrunder föreslås icke. Häremot har motionärerna

genmält att de finner det värdefullt att en av ledamöterna utses av annan

än fullmäktige. Nämnden skulle på det sättet och i överensstämmelse med

gällande rätt tillföras ett fristående och sakkunnigt inslag.

När den nuvarande kommunallagen kom till, uttalades av såväl föredragande

departementschefen (prop. 210/1953 s. 53) som vederbörande riksdagsutskott

(konstitutionsutskottet nr 22/1953 s. 8) att man vid kommande

reformer av lagar med kommunalrättsligt innehåll borde tillse, att bestämmelserna

om kommunernas förvaltningsorgan anpassades efter den

nya kommunallagen och därigenom fick en enhetligare karaktär. Detta får

anses innebära att speciella kvalifikationsgrunder för medlemskap i kommunalt

organ om möjligt bör utmönstras ur författningarna. I enlighet med

dessa grundsatser har bestämmelserna om socialnämndens och hälsovårdsnämndens

sammansättning utformats. Detsamma gäller om barnavårdsnämnden

i Kung]. Maj :ts till lagrådet nyligen remitterade förslag till ny

barnavårdslag. Förslaget om bestämmelser om byggnadsnämnds sammansättning

ligger helt i linje med den princip som hittills ansetts böra råda vid

tillsättningen av kommunala organ. Denna princip rubbas enligt utskottets

mening icke därav att vissa av byggnadsnämndens uppgifter icke är enbart

kommunala. Byggnadsnämnden är ett kommunalt organ och bör då också i

sin helhet utses av den kommunala representationen. Föreligger behov av

särskild sakkunskap, kan och bör sådan i regel tillföras nämnden på annat

sätt.

Genom den föreslagna lagstiftningen erhåller nämnden betydligt vidgade

befogenheter och flera nya uppgifter. Det blir naturligtvis därför minst lika

viktigt som förut att uppdraget att vara ledamot i nämnden anförtros personer

som är lämpliga och intresserade för nämndens speciella uppgifter. Enligt

gällande BS bör till ledamöter i nämnden utses personer, som kan antagas

vilja främja ett sunt byggnadsväsen och god byggnadskultur i övrigt.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 ur 1959

I nämnden bör praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor ocli därmed sammanhängande

spörsmål vara företrädda. Den ledamot som magistraten utsei

bör väljas bland dess ledamöter och såvitt möjligt vara lagfaren, vilket torde

innebära att han skall ha avlagt juris kandidatexamen. Nu nämnda rekommendationer

har ej överförts till nya BS. Det torde emellertid utan särskilt

stadgande kunna förutsättas att de nämnda allmänna lämplighetskraven

också i framtiden kommer att beaktas vid tillsättning av ledamöter i

byggnadsnämnd. Ledamotskap av magistrat kan väl i motsats till lagfai enhet

icke sägas vara något allmänt lämplighetskrav. Med tanke på nämndernas

omfattande befogenheter och den ingripande betydelse som dess beslut

kan få, anser dock utskottet att man även i framtiden bör eftersträva att

det bland ledamöterna i byggnadsnämnden finns eu domare eller annan för

uppdraget väl kvalificerad jurist, detta givetvis sagt under förutsättning att

sådan sakkunskap finns att tillgå i kommunen.

Utskottets ståndpunkt innebär att propositionen bör bifallas och motionerna

avslås. Frågan om behörighet för vissa befattningshavare att tillhöra

byggnadsnämnd behandlas i den speciella motiveringen till 3 § BS.

Byggförfattningama

Departementschefen

I likhet med utredningen anser jag, att ändringarna i BL i och för sig icke

blir av den omfattning och betydelse, att de motiverar dess ersättande med

en helt ny lag. Ur systematisk synpunkt hade det visserligen varit önskvärt,

att lagen och stadgan fått likaidad disposition. Med hänsyn till att rättsreglerna

på närstående områden är föremål för omarbetning — i vilket hänsende

särskilt förtjänar nämnas den utredningsverksamhet som bedrives av

1954 års fastighetsbildningskommitté — kan tidpunkten icke anses väl vald

för en mera genomgripande omstöpning av lagmaterialet. Frågan härom

bör därför t. v. få anstå.

Däremot står det utom tvivel att ändringarna i BS blir så omfattande,

att de nödvändiggör dess ersättande med en helt ny författning. Denna

torde, med de jämkningar som jag tidigare förordat, kunna utformas efter

de principer, vilka utredningen förordat.

Utredningens förslag till författningsförslag är utarbetade från förutsättningen,

att några särskilda byggnadsordningar för särskilda orter icke är

behövliga och att de f. n. gällande byggnadsordningarna efter en viss övergångstid

skall upphöra att äga giltighet. De skäl, som utredningen åberopat

härför, synes övertygande. Några invändningar mot att byggnadsordningarna

avskaffas har knappast avhörts. Jag anser därför, att utredningens

förslag i denna del bör kunna följas vid lagstiftningens slutliga utformning.

Vad angår förslaget att överföra huvudparten av de tekniska föreskrifter
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2G år 1959

na i byggförfattningarna till tillämpningsföreskrifter och anvisningar, som

det skall ankomma på byggnadsstyrelsen att utfärda, torde det visserligen få

anses som en princip i sådana författningar, vilkas tillämpning ankommer

på kommunala organ, att så fullständigt som möjligt redovisa allt, som

dessa organ har att beakta vid prövningen. Denna princip kan dock på ett

specialområde som det förevarande icke drivas hur långt som helst. På

grund av ämnesområdets omfattning skulle författningstexten lätt komma

att svälla över alla gränser. Större delen av bestämmelserna rör dessutom

speciella frågor av teknisk karaktär vilka saknar intresse för andra än dem,

som handhar den rent tekniska granskningen och kontrollen av byggföretagen.

Bestämmelser av denna karaktär bör dessutom kunna ändras utan

alltför stor omgång för att motsvara utvecklingens krav. Allt delta gör att

man på förevarande område torde böra acceptera utredningens tanke att

överlämna eu bel del detaljfrågor till reglering i annan ordning än genom

allmän författning.

Å andra sidan kan det icke vara lämpligt att helt överlämna utfärdandet

av detalj föreskrifter till byggnadsstyrelsen eller annan myndighet. Liksom

hittills bör sådana föreskrifter, som avses få bindande karaktär, underställas

Kungl. Maj :t för att bli gällande. Enligt utredningens mening, vilken

jag kan dela, torde del emellertid icke vara nödvändigt att utfärda dylika

föreskrifter annat än i ganska ringa omfattning. Huvudparten av de regler,

som anses böra gälla för byggandet, torde kunna utformas såsom råd och

anvisningar till byggnadsnämnderna vid tillämpningen av byggnadsstadgan.

Någon anledning att uppställa krav på överprövning genom Kungl. Maj :t av

regler, som endast har denna karaktär, föreligger uppenbarligen icke. Så

som utredningen föreslagit, torde det vara lämpligt att i författningstexten

införa en terminologisk skillnad mellan bestämmelser av bindande karaktär,

för vilka böi reserveras beteckningen »föreskrifter», samt regler av allenast

rådgivande karaktär, för vilka den hittills brukade termen »råd och anvisningar»

synes lämplig. Skillnaden bör givetvis komma till tydligt uttryck

vid bestämmelsernas publicering.

För några fall — närmare beslämt vad angår en del i byggförfatlningarna

föreskrivna kartor, beskrivningar och förteckningar —- bör det ankomma

på lantinäteristyrelscn och alltså icke på byggnadsstyrelsen att utfärda närmare

föreskrifter. Dessa fall bör närmare angivas i författningstexten.

Utan särskild bestämmelse torde det framstå som uppenbart, att såväl

byggnadsstyrelsen som lantmäteristyrelsen före utfärdandet av föreskrifter,

råd och anvisningar har att i erforderlig omfattning samråda med de övriga

myndigheter, som i något hänseende beröres av frågan.

Beträffande omfattningen av de nu berörda föreskrifterna, råden och anvisningarna

delar jag den i vissa av remissyttrandena framförda åsikten,

att en stark koncentration av materialet är önskvärd. Detta gäller framförallt

de bindande föreskrifterna men givetvis också de bestämmelser, som endast

tar form av råd och anvisningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

119

Specialmotivering

Övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om ändring i

byggnadslagen

Utredningen

I anslutning till sitt under rubriken »Utomplansbestämmelser» refererade

förslag att så långt möjligt ge utomplansbestämmelserna ett enhetligt innehåll

i hela riket har utredningen diskuterat, hur förslaget skall kunna utsträckas

även till de områden, för vilka utomplansbestämmelser fastställts

med stöd av äldre rätt. I sådant syfte har utredningen föreslagit, att kommunerna

under en övergångstid av två år efter förslagets ikraftträdande

skall få tillfälle att ta ställning till frågan, huruvida de väljer att övergå

till de nya bestämmelserna eller föredrager att icke ha några bestämmelser

alls. Under den nämnda övergångstiden skall enligt förslaget de äldre bestämmelserna

alltjämt äga tillämpning i den mån de icke upphäves eller

ersättes med bestämmelser enligt nya lagen. Vid utgången av den föreskrivna

tiden upphör alla då kvarstående äldre utomplansbestämmelser att gälla.

Remissyttranden

En fråga, som väckt åtskillig uppmärksamhet, är förslaget att alla nu

gällande utomplansbestämmelser skall upphöra vid viss tidpunkt. I en del

yttranden, t. ex. det som avgivits av överlantmätaren i Kristianstads län,

har förslaget varmt tillstyrkts. I en del andra yttranden har det avstyrkts.

Överlantmätarna i Jönköpings och Jämtlands län har ansett övergångsbestämmelserna

böra utformas så, att de nya utomplansbestämmelserna automatiskt

blir gällande inom de områden, för vilka utomplansbestämmelser

förut fastställts. Anledning att upphäva gamla bestämmelser föreligger i

stort sett endast i städer och köpingar. I andra fall har den föreslagna övergångstiden

av två år ansetts alltför kort för att medgiva erforderlig översyn

av utomplansområdena. Denna sistnämnda synpunkt har också anlagts

i yttrandena från länsarkitekten i Stockholms län och överlantmätaren i

Älvsborgs län. Fullmäktige i Umeå har yrkat på att övergångstiden sättes

till minst tre år.

Departementschefen

De föreslagna nya lagreglerna torde böra träda i kraft den 1 juli 1960.

Med avseende å principerna för ikraftträdandet kan jag i huvudsak ansluta

mig till de uttalanden, som utredningen gjort. Någon anledning att

bibehålla redan utfärdade byggnadsförbud i fall då de lagbestämmelser, på

vilka förbuden grundats, upphäves, föreligger enligt min mening icke, eftersom

möjlighet föreligger att i de fall, då förbuden har någon praktisk

betydelse, utan tidsutdräkt ersätta dem med en reglering i annan ordning.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Ej heller torde tillräckliga skäl föreligga att i fall då en pågående planläggningsåtgärd

fortskridit så långt, att utställande ägt rum, påfordra att förfarandet

helt eller delvis göres om för att i allo uppfylla de nya bestämmelserna.

Utredningens ståndpunkt synes mig i dessa hänseenden vara väl

avvägd.

En fråga för sig är principerna för avskrivning av det nuvarande systemet

med utomplansbestämmelser av varierande innehåll. Klart är att de

nuvarande bestämmelserna bör bringas att upphöra; eljest bleve det ej mycket

bevänt med den åsyftade enhetligheten i fråga om bestämmelsernas innehåll.

Det synes lämpligt, att i samband med övergången till det nya systemet

en allmän omprövning äger rum av utomplansoinrådenas utsträckning.

De nu antydda önskemålen blir enligt utredningens förslag väl tillgodosedda.

Vad som kan invändas är egentligen endast att övergångstiden synes

ha blivit tillmätt något väl knappt för att möjliggöra den önskade inventeringen

av utomplansområdena. Den av utredningen förordade tvåårstiden synes

böra förlängas till två och ett halvt år eller alltså till den 1 januari 1963.

Vad nu sagts om utomplansbestämmelser gäller jämväl sådana särskilda

bestämmelser för byggnadsverksamhetens ordnande, som fastställts av

Kungi. Maj:t med stöd av 1907 års lag angående stadsplan och tomtindelning

eller 1917 års lag om fastighetsbildning i stad.

Motioner

I motionerna I: 600 och II: 710 bestrides ej förslaget att innehållet i utomplansbestämmelserna

i princip göres enhetliga för riket. Däremot bestrides

uppfattningen att nuvarande utomplansområden i allmänhet är för stora.

Motionärerna vill därför icke vara med om förslaget att senast den 1

januari 1963 slopa alla nu gällande utomplansbestämmelser utan föreslår i

stället att de områden, varest utomplansbestämmelser nu finns, skall bestå

och att den föreslagna lagstiftningen i övrigt göres tillämplig på dessa områden.

Eftersom det likväl understundom förekommer att utomplansområdena

är för stora, föreslår motionärerna att åtgärder företages för en översyn

av befintliga utomplansområden.

Utskottet

En avgörande synpunkt för utredningen och departementschefen är att

omradena för nuvarande utomplansbestämmelser ofta är alltför stora. För

att klara de svårigheter som sammanhänger därmed föreslås den utvägen

att alla hittillsvarande områden med utomplansbestämmelser efter en övergångstid

helt skall upphöra. De utomplansbestämmelser som avses skola

tillkomma på grundval av den nya lagstiftningen föreslås bli i princip enhetliga

för hela riket.

Motionärerna har intet att erinra mot förslaget att göra utomplansbestämmelserna

enhetliga för hela riket. Däremot bestrider de alt nuvarande områden

med utomplansbestämmelser på det hela taget skulle vara för stora.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

de föreslår i stället alt nuvarande områden i princip får bestå och att de nya

bestämmelserna göres tillämpliga inom dessa områden.

Utskottet delar uppfattningen att utomplansbestämmelser för närvarande

ofta gäller inom alltför stora områden. Förslaget att göra utomplansbestämmelserna

i princip enhetliga för hela riket innebär på det hela taget en bekräftelse

av rådande praxis och är därför ej så radikalt som det i förstone

kan tyckas.

Ett bifall till propositionen skulle innebära att de kommuner som önskar

att helt eller delvis behålla nuvarande utomplansområden måste tillse

att dessa blir fastställda före den 1 januari 1963. Arbetet med upprättandet av

nya utomplansområden torde huvudsakligen komma att bestå i att gränserna

bestämmes för det område varest bestämmelserna skall gälla. I och för

sig torde detta icke behöva bli någon särskild tidskrävande eller svår uppgift.

Med tanke på den stora arbetsbelastning som många planmyndigheter

för närvarande har anser emellertid utskottet, att det i en del fall kan

möta svårigheter att få de nya planerna färdiga inom tre år.

Utskottet föreslår därför att tiden för de äldre utomplansbestämmelsernas

upphörande ändras från den 1 januari 1963 till den 1 januari 1964. Förslaget

kräver en ändring i andra stycket i övergångsbestämmelserna till förslaget

till lag om ändring av byggnadslagen. Utskottets ändringsförslag synes

böra medföra en följdändring också i 81 § i förslaget till byggnadsstadga.

Härtill återkommer utskottet i den följande framställningen.

Förslaget till byggnadsstadga

3 §•

Utredningen

Utredningens förslag innebär att samtliga ledamöter i byggnadsnämnden

skall utses av kommunens fullmäktige. Magistratens resp. länsstyrelsens

nuvarande uppgift att utse en ledamot av nämnden föreslås sålunda bortfalla,

och kommunalborgmästare blir icke längre självskriven ledamot. Utredningen

har icke i sitt förslag upptagit någon regel om viss kompetens hos

nämndens ledamöter.

Enligt uppgift i betänkandet har utredningen övervägt att föreslå en bestämmelse

om att en av ledamöterna i byggnadsnämnden tillika skall vara

ledamot av kommunens styrelse och att en ledamot tillika skall vara ledamot

av hälsovårdsnämnden. Emellertid har utredningen stannat vid att icke föreslå

någon sådan anordning närmast av den anledningen att den skulle bli svår

att upprätthålla vid proportionellt val.

Det anförda innebär, att utredningens förslag i nu behandlade delar bragts

att helt överensstämma med motsvarande i kommunallagen givna bestämmelser

om kommunens styrelse och tagit formen av en hänvisning till kommunallagen.

På detta sätt har också vunnits en reglering av bl. a. frågorna

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1059

om antalet ledamöter och suppleanter, allmänna valbarhetsvillkor, verkan

av valbarhetens upphörande, rätt till avsägelse, suppleanters inkallande till

tjänstgöring, val av ordförande, vice ordförande och ordförande för tillfället,

ställe och tid för sammanträden, suppleanters tjänstgöring och underrättande,

beslutförhet, jäv, beslutförfarande, förande av protokoll, reservation,

emottagande av framställningar, skyldighet för ordförande att svara för arkivvården,

ansvar och skadeståndsskyldighet samt ersättning till ordförande

och ledamöter.

I ett hänseende har dock avsteg skett från förebilden i kommunallagen,

nämligen vad angår möjligheten att välja tjänsteman hos kommunen till

ledamot av byggnadsnämnden. Det har framhållits, att. reglerna i kommunallagen,

tillämpade på förevarande område, bl. a. skulle leda till att kommunalborgmästare

resp. kommunalkamrer bleve obehörig att vara ledamot. Detta

resultat finner utredningen icke lämpligt med hänsyn till behovet inom

nämnden av juridisk och förvaltningsteknisk sakkunskap samt till önskemålet

att knyta byggnadsnämnden närmare de kommunala förvaltningsorganen.

Utredningen har därför föreslagit en annan regel, nämligen att av

kommunens tjänstemän blott den är obehörig, som har till åliggande att inför

nämnden svara för utredningen och handläggningen i övrigt av de ärenden,

vilka ankommer på nämndens prövning.

För Stockholm har utredningen föreslagit en speciell bestämmelse med

hänvisning till den särskilda kommunallagen för sagda stad.

Remissyttranden

I ett och annat yttrande, bl. a. det från fullmäktige i Hälsingborg, har uttalanden

förekommit om att behörighetsreglerna bör utformas på alldeles

samma sätt som i kommunallagen och att alltså de av utredningen föreslagna

undantagen från bestämmelserna i kommunallagen bör slopas. Å andra

sidan har den avvikelse från de allmänna kommunalrättsliga principerna,

som det innebär att kommunalborgmästare och kommunalkamrer skall få

vara ledamot av byggnadsnämnden, uttryckligen tillstyrkts av styrelsen för

Svenska stadsförbundet under motivering att detta är ett lämpligt sätt att

tillgodose behovet av juridisk och förvaltningsteknisk sakkunskap.

Ett par yttranden innehåller önskemål om en nära anknytning av byggnadsnämnden

till kommunens styrelse. Sålunda har drätselkammaren i Sigtuna

och fullmäktige i Säffle ansett att åtminstone en av ledamöterna i byggnadsnämnden

alltid bör vara ledamot i kommunens styrelse. Även fullmäktige

i Ronneby har funnit det naturligt, att upphörandet av kommunalborgmästarens

medlemskap i byggnadsnämnden ersättes av att man vid personvalet

strävar efter en viss anknytning till drätselkammaren. På andra håll

har man däremot bestämt motsatt sig denna mening. Svenska kommunal

tekniska föreningen har understrukit vikten av att byggnadsnämnden, trots

den närmare anknytningen till den övriga kommunala förvaltningen, även

i fortsättningen bibehåller en opartisk ställning. Länsarkitekten i Kronobergs

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

län har påyrkat, att samma personer ej skall få vara ledamöter av kommunens

styrelse och byggnadsnämnden.

Medicinalstyrelsen har ansett, att samordningen mellan byggnadsnämnden

och hälsovårdsnämnden skulle underlättas genom en föreskrift om att en

ledamot av hälsovårdsnämnden samtidigt skall vara ledamot av byggnadsnämnden.

Fullmäktige i Borås har yrkat på eu bestämmelse om att i nämnden om

möjligt skall ingå en lagkunnig ledamot.

Beträffande frågan om kommunala tjänstemäns valbarhet till byggnadsnämnden

har stadsbyggnadskontoret i Stockholm och byggnadsnämnden i

Södertälje uttalat den meningen, att alla tjänstemän hos nämnden bör vara

obehöriga att vara ledamöter av denna. Enligt fullmäktige i Bromölla bör

alla kommunens tjänstemän vara obehöriga.

Länsstyrelsen i Hallands län har ifrågasatt, om icke kommunallagens obehörighetsregler

borde något utvidgas, så att i nämnden ej finge inväljas personer

med ledande ställning i större byggnads- eller bostadsföretag.

Hovrätten för Västra Sverige har ansett att byggnadsnämndens ledamöter

bör vara bundna av samma jävsregler som domare.

Departementschefen

I huvudsak kan jag ansluta mig till de uttalanden, som utredningen gjort

i hithörande frågor. Som ett viktigt önskemål vill jag emellertid framhålla,

att författningsbestämmelserna såvitt möjligt utformas i överensstämmelse

med den nya hälsovårdsstadga, som träder i kraft den 1 januari 1960. Härav

föranledes en del jämkningar i utredningens förslag.

Enligt hälsovårdsstadgan skall antalet ledamöter i hälsovårdsnämnd bestämmas

av fullmäktige men får icke vara mindre än fem. En liknande

bestämmelse synes lämplig för byggnadsnämndernas vidkommade.

Ett annat särdrag i hälsovårdsstadgan är att denna icke upptager några

bestämmelser om proportionella val. 1 kommunallagen är det en vedertagen

princip, att val skall vara proportionellt i de fall, då sådant är föreskrivet

vid val till kommunens styrelse. Anledningen till att denna princip frångåtts

i hälsovårdsstadgan torde vara den, att nämnda stadga upptager rekommendationer

i fråga om ledamöternas formella kompetens, vilka skulle bli

svåra alt iakttaga vid proportionellt val. Eftersom någon liknande kompetensregel

icke nu föreslås för byggnadsnämndens ledamöter, har i departementsförslaget

upptagits en bestämmelse om att val skall vara proportionellt i de

fall då sådant är föreskrivet vid val till kommunens styrelse.

Bestämmelsen om behörighet för tjänsteman hos kommunen att vara

ledamot eller suppleant i byggnadsnämnd har i departementsförslaget utformats

på samma sätt som motsvarande bestämmelse i 8 § hälsovårdstadgan.

Efter mönster av nämnda stadga har i förslaget också fått inflyta en bestämmelse

om vad nämndens protokoll skall innehålla. Några speciella

jävsregler, avvikande från dem som gäller kommunala organ i allmänhet,

torde ej erfordras.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Motioner

I motionerna I: 597 och II: 711 har bl. a. yrkats att någon ändring ej göres

i bestämmelserna om byggnadsnämndernas sammansättning. Denna

fråga har utskottet behandlat ovan under rubriken »Byggmyndigheterna».

I samma motioner avstyrkes emellertid också förslaget att medge rätt för

kommunalt anställda befattningshavare att tillhöra byggnadsnämnd.

Utskottet

Innebörden av propositionen är att hinder ej skall föreligga för kommunernas

förvaltningschefer att tillhöra byggnadsnämnden. Motionärerna anser

detta vara ett betänkligt avsteg från vedertagna grundsatser och förordar

att lagrummet också på denna punkt utformas i enlighet med kommunallagens

bestämmelser om kommunens styrelse, vilket innebär att nyss

nämnda befattningshavare icke kan tillhöra byggnadsnämnden.

Utskottet anser att det föreslagna undantaget bör få kvarstå men finner

det angeläget att framhålla att byggnadsnämnden får en sådan sammansättning

att den kan träffa sina avgöranden helt förutsättningslöst. Sin största

betydelse torde departementsförslaget ha beträffande kommunalborgmästarna.

Där sådan finnes är han för närvarande självskriven ledamot i byggnadsnämnden.

Såsom utskottet under rubriken »Byggmyndigheterna» tidigare

anfört är det önskvärt, att en ledamot i nämnden är domare eller har

motsvarande juridiska kvalifikationer. Kommunalborgmästarna uppfyller i

allmänhet detta krav. Eftersom de allmänt sett torde vara lämpliga för förevarande

uppgift och då det ej heller torde finnas anledning att i ett slag

göra dem, från alt ha varit självskrivna, till obehöriga, finner utskottet ej

anledning att bifalla motionerna.

12 §.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om hur stadsplan bör vara beskaffad är f. n. givna i 26—

29 §§ samt vissa delar av 30 § BS. Bestämmelserna innefattar en utförlig

uppräkning av vad som bör iakttagas vid planens upprättande. Först ges en

allmän bestämmelse om att hänsyn skall tagas även till den framtida utvecklingen

samt att en avvägning skall äga rum mellan behovet av utrymmen

för olika ändamål, kostnadssynpunkten och markägarnas berättigade

intressen. Härefter ges i olika punkter en exemplifiering av andra synpunkter,

som bör beaktas. En uttrycklig bestämmelse ges om att stadsplan icke

får avse större område än som är eller kan väntas bli bebyggt eller eljest

taget i anspråk inom överskådlig tid.

Speciellt utförlig är uppräkningen av vad som kan och bör intagas i stadsplanebestämmelser.

Beträffande mark inom byggnadskvarter skall bl. a.,

i den mån det finnes erforderligt, intagas stadganden om kvarterets användningssätt,

förbud mot bebyggande, byggnadslinjer och byggnadsgränser,

gårdsutrymme, antal byggnader, byggnads läge, höjd och våningsantal, an
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959 125

tal lägenheter, byggnadsmaterial, byggnadskonturer, utfarter och utgångar

mot gata, planteringar, plats för sopor, markens ordnande i övrigt samt

stängsel. I anslutning härtill ges en del regler, vilka närmast kan betecknas

som tillämpningsföreskrifter, angående bl. a. hur anspråken på god helhetsverkan,

trygghet mot brand samt sundhet och trevnad lämpligen kan

tillgodoses. — En särskild grupp av stadgandcn är de, som handlar om

stadsplanebestämmelser med avseende å andra områden än byggnadskvarter.

Här nämnes bl. a. möjligheten att genom stadsplanebestämmelser reglera

rätten att använda marken ovan eller under gator, torg, parker in. in.

för olika ändamål, anordnande av gatukorsningar, tunnlar, broar, byggande

inom specialområden, vidmakthållande eller anordnande av vattenområden,

bevarande av vissa naturförhållanden samt anordnande av plantering.

Slutligen ges utförliga bestämmelser om stadsplanekarta samt om att

stadsplanebestämmelscrna skall avfattas i särskild handling och tillika utmärkas

på kartan.

Utredningen

Utredningens förslag innehåller icke någon mera utförlig minneslista över

vad en stadsplan kan tänkas höra innehålla.

Inledningsvis föreslås en bestämmelse om att stadsplan skall tillgodose

de anspråk, som ur olika synpunkter kan ställas på en väl ordnad bebyggelse.

Vidare redovisas en del synpunkter, som enligt utredningens mening

bör anläggas på frågor rörande markanvändningen. Särskilt har betonats,

att marken alltid bör utnyttjas på ett ekonomiskt och i övrigt lämpligt sätt.

Bland de intressen, som bör beaktas, har först nämnts samfärdseln och trafiksäkerheten.

Vidare har framhållits kravet på trygghet mot brandfara och

de krav, som bör uppställas ur sundhets-, skönhets- och trevnadssynpunkt.

En föreskrift har också upptagits om att hänsyn skall tagas till bestående

äganderättsförhållanden, fastighetsgränser och andra omständigheter, som

kan inverka på planens genomförande. Till förslaget har också med en viss

formell jämkning överförts bestämmelsen om att stadsplan icke får avse

större område än som är eller kan väntas bliva bebyggt eller eljest taget i

anspråk inom överskådlig tid.

Som motiv till slopandet av detalj bestämmelserna i BS om avlopp, sättet

för anordnande av gator och andra trafikleder samt skyldighet att sörja för

anordnande av torg och andra öppna platser, planteringar m. m. har utredningen

åberopat, att planväsendet numera undergått en sådan utveckling,

att det för dem, som bär ansvaret för planeringen, torde vara uppenbart

att de nuvarande bestämmelserna utgör minimikrav och att man i

många fall bör ställa anspråken högre än som följer av bestämmelserna i

BS. Slopandet av detaljföreskrifterna är ägnat alt medge en smidigare tilllämpning

efter omständigheterna i det särskilda fallet. Denna synpunkt

blir av särskild vikt om stadsplaneinstitutet i en framtid skulle i större omfattning

än hittills komma till användning för att reglera tätbebyggelse på

den egentliga landsbygden.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Även bestämmelserna om stadsplanekarta har avsevärt förkortats genom

att detalj föreskrifter om kartans skala m. m. uteslutits. Lantmäteristyrelsen

förutsättes komma att meddela föreskrifter i dessa hänseenden beträffande

s. k. grundkarta, vilken kan sägas utgöra stommen till stadsplanekartan.

Vidare har åberopats, att byggnadsstyrelsen till ledning för planförfattarna

utfärdat råd och anvisningar rörande lämpliga beteckningar på stadsplanekartor

in. in. (byggnadsstyrelsens publikation 1950:2).

Vad härefter angår frågan om utformning av stadsplanebestämmelser innebär

utredningens förslag att man i princip bibehåller de nuvarande reglerna

i 28 och 29 §§ BS. Emellertid har dessa i förslaget fått en mera sammanträngd

form. I ett hänseende har dock föreslagits en utvidgning av de

nuvarande föreskrifterna, nämligen såtillvida att i förslaget införts en erinran

om att i stadsplanebestämmelser kan bestämmas största antalet källarvåningar,

som får inredas i byggnad.

Remissyttranden

Bestämmelserna om stadsplan har icke föranlett någon erinran från principiell

utgångspunkt, men däremot har ett flertal önskemål yppats beträffande

utformningen av detaljbestämmelserna.

Socialstyrelsen har framhållit att förslaget saknar motsvarighet till den

nuvarande bestämmelsen i 26 § BS om att vid stadsplaneläggning särskilt

bör tillses att torg samt parker och andra planteringar, lekplatser för barn

i olika åldrar ävensom idrottsplatser anordnas i tillräckligt omfång och

antal inom stadsplaneområdets olika delar.

Enligt överlantmätaren i Kronobergs län bör bland de förhållanden, till

vilka särskild hänsyn skall tagas vid planläggning, även nämnas fastighetsgränser.

Överlantmätaren i Västerbottens län har — i anslutning till bestämmelsen

om att jordbrukets och skogsbrukets intressen skall beaktas vid uppgörande

av byggnadsplan —■ föreslagit att en motsvarande bestämmelse införes

för stadsplan.

Arbetar sky ddsstyrelsen har förklarat sig utgå från att kravet på att samfärdseln

och trafiksäkerheten skall tillbörligen beaktas innebär bl. a. att

man vid uppförande av byggnader, inrättande av materialupplag m. in. skall

ta hänsyn till järnvägar och bangårdar, så att god sikt erhålles för tågföring

och signalgivning och tillräckligt fritt utrymme finnes utefter spår.

Distriktsingenjören för vatten och avlopp i Örebro län har ansett det böra

särskilt betonas, att vid planläggning skall klargöras, hur vatten skall erhållas

för släckning av brand.

Överlantmätaren i Jämtlands län har reagerat mot uttryckssättet i bestämmelsen

om att stadsplan icke får avse större område än som kan antagas

bli taget i anspråk inom »överskådlig tid» samt har i stället föreslagit

uttrycket »nära förestående tid».

Vad speciellt angår utformningen av stadsplanebestäminelserna har följande

synpunkter framkommit.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959 12 7

Fullmäktige i Huddinge har betonat, att byggnadsrätten bör få anges i

kvadratmeter lägenhetsyta och ej blott i antal lägenheter.

Vissa remissmyndigheter, bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län, vågförvaltningcn

i Uppsala län och fullmäktige i Hälsingborg, har ansett mindre

lämpligt att i stadsplan upptages föreskrifter om parkeringsplatser och garage,

eftersom dylika förhållanden undergår snabb förändring.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ifrågasatt om det icke bör vara möjligt

att i stadsplanebestämmelser intaga vissa föreskrifter om trafiken, t. ex.

om att viss gata skall vara enkelriktad.

Flera remissorgan, bl. a. Svenska kommunal tekniska föreningen, har uttalat

tillfredsställelse över att frågan om antal källarvåningar upptagits till

behandling bland stadsplanebestämmelserna. Brandchefen i Stockholm har

framställt åtskilliga önskemål angående utformningen av detaljföreskrifterna

för byggnader, som innehåller flera källarvåningar.

Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund har ansett det lämpligt

att redan i stadsplanebestämmelserna fästa uppmärksamheten på frågan

om planteringar och speciellt sådana på bjälklag, eftersom dessa påverkar

byggnadernas utformning och konstruktion.

Departementschefen

Mot utredningens förslag till bestämmelser om stadsplan kan, om de betraktas

ensamma för sig, riktas den anmärkningen, att de icke ger tillräcklig

antydan om de behov av utrymme för olika ändamål, som planen i skilda

fall skall tillgodose, och hur detta skall ske. På sätt jag anfört under rubriken

»Stadsplan» är det emellertid önskvärt att nedbringa omfattningen av

de nuvarande ganska vidlyftiga bestämmelserna i hithörande ämnen. Författningstextens

uppgift är f. ö. icke att ge någon fullständig bruksanvisning

till BL:s bestämmelser. Hur en stadsplan skall utformas, är i sista hand

en omdömesfråga, som icke kan med några anspråk på fullständighet regleras

i författningsväg. De allmänna riktlinjer, som bör följas, torde med

tillräcklig tydlighet vara angivna i 9 §.

Av de önskemål, som framförts i remissyttrandena, torde vissa få anses

tillgodosedda redan i utredningens förslag. Klart synes sålunda vara, att förslaget

icke innefattar hinder för att byggnadsrätt angives i antal kvadratmeter

lägenhetsyta i stället för i antal lägenheter samt att i stadsplanebestämmelser

kan intagas av förhållandena påkallade föreskrifter för byggande

under markens yta. I ett par andra fall kan jag icke dela den mening,

åt vilken remissyttrandena ger uttryck. Att stadsplan bör kunna innehålla

föreskrifter om parkeringsplatser och garage, synes mig uppenbart.

Lokala trafikföreskrifter — t. ex. om enkelriktning av vissa gator — bör

enligt min mening givas i den ordning, som föreskrives i trafikförfattningarna,

och icke i stadsplan. Att stadsplanen i vissa fall kan sägas förutsätta

en viss lösning av trafikfrågorna eller att trafikens utveckling kan aktualisera

en ändring av stadsplanen bör icke leda till att dessa frågor sammanblandas

i författningstekniskt hänseende.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Ett par ändringar i utredningens förslag anser jag dock vara påkallade.

Bestämmelsen om att stadsplan icke får ha större omfattning, än att den

kan förväntas bli genomförd inom »överskådlig» tid synes kunna bli föremål

för missuppfattning och bör förtydligas på det sättet, att genomförandet

skall kunna förväntas äga rum inom »nära förestående» tid. Vidare synes

den av utredningen föreslagna exemplifieringen av vad som kan upptagas

i stadsplanebestämmelser något ensidigt betona bilismens intresse av uppställningsplatser

för fordon etc. med förbiseende av att detta i regel måste

vägas mot andra behov, t. ex. av planteringar, lekplatser för barn in. m. I

departementsförslaget har därför även anordningar av sistnämnda slag medtagits

i exemplifieringen.

Utskottet

Utskottet kan i stort sett ge sin anslutning till det sätt varpå bestämmelserna

i denna paragraf blivit utformade. Den i sammanhanget berörda parkeringsfrågan

upptar utskottet till närmare behandling under 53 § nedan.

Bestämmelserna i den föreslagna BS:n är betydligt kortare än i gällande BS.

Författningen vinner därigenom otvivelaktigt i överskådlighet och klarhet.

Vid en jämförelse mellan 26 § första stycket 2) gällande BS och 12 § 1 mom.

första stycket i den föreslagna BS:n framgår dock att bland de särskilt nämnda

omständigheter, som kan inverka på en stadsplans genomförande och

vartill skälig hänsyn skall tagas, servituten nu uteslutits. Eftersom någon

saklig ändring ej torde vara åsyftad, och servituten i princip skall redovisas

i den vid grundkartan fogade fastiglietsförteckningen samt servitutshavare

— enligt vad utskottet ämnar närmare utveckla under 17 § nedan —■

bör underrättas om kungörelse om utställande av plan till granskning, anser

utskottet att även servitut bör särskilt nämnas bland de omständigheter,

vartill hänsyn skall tagas vid uppgörande av stadsplan.

Utskottet föreslår att författningstexten jämkas i enlighet med utskottets

erinran.

15 §.

Gällande bestämmelser

Enligt 30 § 2 mom. BS skall till grund för stadsplan ligga en karta i viss

angiven skala och i övrigt av viss angiven beskaffenhet. Vid grundkartan

skall vara fogad förteckning över de fastigheter, samfälligheter och andra

områden, som omfattas av kartan, samt dessas ägare och, i den mån kännedom

därom kunnat erhållas, sådana fastigheterna åvilande servitut som

kan ha betydelse för stadsplanen. Grundkartan och förteckningen skall

vara upprättade av person, som äger behörighet att inneha befattning såsom

mätningsman i stad; dock må förteckningen i förekommande fall

upprättas av registerförare i vederbörande stad, även om denne icke har

sådan behörighet. Närmare föreskrifter till ledning för utarbetande av

s. 129 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959 129

grundkarta meddelas av lantmäteristyrelsen efter samråd med byggnadsstyrelsen.

I 120 § BS ges bestämmelser om grundkarta och fastighetsförteckning

vid upprättande av byggnadsplan. Bestämmelserna liknar dem som gäller

för stadsplan, men vissa avvikelser är dock att notera beträffande exempelvis

kartans skala och kompetensen för grundkarteförfattare.

Utredningen

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med nuvarande bestämmelser.

Från dessa skiljer sig förslaget i huvudsak blott därutinnan,

att det ej upptager några närmare bestämmelser om behörighet att upprätta

grundkarta, grundkartans beskaffenhet och sättet för dess upprättande

utan förutsätter, att frågan om de krav, som skall uppställas på kartan,

regleras genom tillämpningsföreskrifter, som utfärdas av lantmäteristy relsen

(jfr 77 §). Vidare föreslås det nu stadgade kravet på att fastighetsförteckningen

skall vara upprättad av person med särskilda kvalifikationer

ändrat därhän, att förteckningen blott behöver vara bestyrkt av sådan person.

Remissyttranden

I några av yttrandena har yrkats på utförligare bestämmelser om vad

som bör redovisas på grundkartan och i förteckningen. Enligt stadsbyggnadskontoret

i Stockholm bör kartan och förteckningen upptaga de fastigheter,

som beröres av förslaget. Länsarkitekterna i Stockholms och Värmlands

län har ansett, att förteckningen bör upptaga icke endast fastigheterna

inom det tillämnade planområdet utan även angränsande fastigheter

och deras ägare. Lantmäteristyrelsen har mot formuleringen av det föreslagna

stadgandet invänt, att detta tillåter slutsatsen att i fastighetsförteckningen

ej skulle behöva redovisas ägarna till de samfälligheter och

andra områden, som redovisas i förteckningen. Detta skulle innebära en

omotiverad ändring av bestämmelserna i 30 och 120 §§ nuvarande BS.

Svenska kommunal-tekniska föreningen har yrkat på en uttrycklig bestämmelse

om att stadsplanen skall utmärkas på grundkartan eller utdrag därav.

Däremot har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansett det böra

klargöras, att själva grundkartan ej bör användas för ändamålet. Överlantmätaren

i Malmöhus län bar hemställt om en föreskrift i BS eller tilllämpningsföreskrifterna

om att på förslag till stadsplan eller byggnadsplan

skall anmärkas, på grundval av vilken grundkarta den upprättats. Enligt

över lantmätaren i Västerbottens län bör fastighetsförteckningen icke knytas

till srundkartan utan vara fristående. Den omfattar nämligen i regel större

o

område än detaljplanen.

Borttagandet av de nuvarande kompetenskraven för den, som upprättar

grundkarta, har väckt kritik i yttrandena från lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen

i Kristianstads län, överlantmätarna i Kronobergs, Kalmar och Kristi

liihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 26

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

tianstads län, vissa organisationer med teknisk anknytning, nämligen Svenska

kommunal tekniska föreningen, Svenska teknologföreningen, Svenska

väg- och vattenbgggares riksförbund samt Sveriges lantmätareförening, ävensom

i några fall från kommunalt håll (fullmäktige i Hälsingborg, Partilie

och Gävle samt byggnadsnämnderna i Malmö och Karlskoga).

Svenska kommunal tekniska föreningen har därjämte som sin mening

framhållit, att fastighetsförteckningen bör vara i sin helhet upprättad och

alltså icke blott bestyrkt av person med mätningsmannakompetens.

Departementschefen

Fordringarna på det kartmaterial, varpå en stadsplan eller byggnadsplan

grundas, tillhör de frågor av övervägande teknisk natur, vilka icke lämpligen

bör regleras i själva författningen utan bör närmare utvecklas i tillämpningsföreskrifter

till densamma. Givetvis kan bedömningen av kartornas

tillförlitlighet i någon mån underlättas genom en föreskrift om viss

kompetens hos den, som upprättar kartan. Någon verklig garanti står emellertid

icke att vinna på denna väg. önskemålet att få fram tillräckligt noggranna

kartor hör i stället tillgodoses genom att kraven på kartmaterialet

som sådant icke sättes för lågt.

Huruvida själva grundkartan eller en kopia av denna bör komma till användning

vid avfattandet av planen, kan vara föremål för delade meningar.

I regel torde det — åtminstone om grundkartan avser ett större område eller

eljest krävt mera betydande arbete — vara lämpligast att bibehålla själva

originalet av denna i sitt ursprungliga skick. Frågan är emellertid icke av

den betydelse, att någon särskild bestämmelse i ämnet synes erforderlig.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna om fastighetsförteckning synes

böra jämkas så, att det tydligt framgår, att däri skall upptagas ej blott

ägare av mark inom det tillämnade planområdet utan vid behov även ägare

av angränsande mark, som beröres av förslaget, samt att utöver fastighetsägare

och innehavare av servitut bör, i den mån kännedom därom kunnat

erhållas, upptagas även innehavare av andra särskilda rättigheter, som kan

ha betydelse för planläggningen eller beröres av denna.

Ibland kan det vara tveksamt, vem som skall upptagas såsom ägare av

visst område eller som innehavare av servitut eller annan rättighet. Det kan

ifrågasättas, om fastighetsregisterförarna genomgående har nödig kompetens

för att bedöma dylika frågor. Eftersom ändamålet med förteckningen

blott är att utgöra grund för delgivning av underrättelser om utställande och

andra meddelanden, kan emellertid, om tvekan uppstår, en tillfredsställande

lösning i regel vinnas genom att i förteckningen anmärkes alla de personer,

som rimligen kan komma i fråga. Den föreslagna bestämmelsen om sättet för

bestyrkande av förteckningen torde därför kunna anses tillfyllest. Att uppställa

något krav på alt förteckningen skall i sin helhet vara upprättad _

och alltså icke blott bestyrkt —- av fastighetsregisterföraren synes ej erforderligt.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

131

Motioner

I motionen II: 71b föreslås att för behörighet alt upprätta grundkarta

skall krävas samma kompetens som enligt propositionen kräves för upprättande

av den fastighetsförteckning som skall vara fogad vid grundkartan.

Utskottet

Utskottet ansluter sig till uppfattningen att den vid grundkartan fogade

fastighetsförteckningen bör vara bestyrkt av person med den i författningstexten

omnämnda särskilda kompetensen. Det är naturligtvis därför icke

meningen att själva grundkartan skall få upprättas av annan än den som är

skickad för uppgiften. Det har emellertid ansetts icke vara praktiskt att

låsa fast behörigheten i författningstexten. Meningen är att grundkartearbetet

skall regleras genom särskilda av lantmäteristyrelsen utfärdade tilllämpningslöreskrifter.

Man torde kunna utgå ifrån att fotogrammetriskt

kartmaterial i framtiden i allt större utsträckning kommer att användas vid

detta arbete. I praktiken kan man därför räkna med att det ej kan komma

i fråga att grundkarta kommer att upprättas av den som ej är kompetent

för uppgiften.

I paragrafens andra stycke föreskrives att i fastighetsförteckningen skall

redovisas — förutom fastigheter — bl. a. servitut och andra särskilda rättigheter,

som kan ha betydelse för planläggningen. Det kan i sammanhanget

finnas anledning att erinra om särskilt en kategori av dylika rättigheter, som

lätt förbises, nämligen gruvrättigheter. På grund av dessas speciella natur

och förhållandevis starka rättsliga ställning kan komplikationer uppstå, om

de ej beaktas vid planläggning.

Utskottet föreslår att propositionen tillstyrkes, vilket innebär att motionen

bör avstyrkas.

17 §.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om förfarandet i samband med att förslag till plan utställes

till granskning finnes meddelade beträffande generalplan i 20 § 1

och 2 mom. ävensom 23 §, beträffande stadsplan i 31 § första stycket, beträffande

byggnadsplan i 122 § samt beträffande regionplan i 159 § BS.

Bestämmelserna om generalplan är i korthet av följande innehåll. Kungörelse

skall utfärdas om att planförslag upprättats, och förslaget skall därefter

hållas tillgängligt för granskning viss tid, minst en månad. Därefter

skall förslaget jämte inkomna yttranden och anmärkningar insändas till

byggnadsstyrelsen, som har att avgiva yttrande. Sist inom tre månader efter

det planen antagits skall den i bestyrkt kopia och avskrift tillställas byggnadsstyrelsen,

länsstyrelsen och länsarkitekten. — Om planen skall fastställas,

bör tillfälle beredas markägarna, drätselkammaren och vägförvalt
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

ningen att yttra sig. Skall fastställelsen avse område, som gränsar till annan

kommun, bör även denna få tillfälle att yttra sig. Planförslaget skall

utställas genom byggnadsnämndens försorg under minst en månad efter

det kungörelse därom utfärdats. Särskilda kallelsebrev skall tillställas kända

och inom riket boende markägare, drätselkammaren och angränsande

kommun. När fråga är om kallelse å delägare i samfälld mark ges möjlighet

till ett enklare kallelseförfarande. Vissa sakägare skall dessutom ha del

av själva planförslaget i erforderliga delar, nämligen vägförvaltning, innehavare

av vissa allmänviktiga anläggningar (befästningar, vissa flygplatser

etc.) samt innehavare av mark, som i planförslaget intagits såsom trafikområde.

Vidtages ändring i förslaget sedan det blivit utställt för granskning,

skall de av ändringen berörda markägarna samt drätselkammaren

underrättas därom samt få tillfälle att vid sammanträde inför byggnadsnämnden

eller eljest ta del av ändringen.

Bestämmelserna om stadsplan liknar bestämmelserna om generalplan,

som skall fastställas. Utställningstiden och den tid, inom vilken vägförvaltning

har att avge yttrande, kan emellertid förkortas till 14 dagar.

Beträffande byggnadsplan ges bestämmelser, som i stort sett överensstämmer

med bestämmelserna om stadsplan. Underrättelse om utställande

av förslag till byggnadsplan och om vidtagande av ändring i förslaget skall

alltid tillställas byggnadsnämnden, och om anledning finnes till antagande

att förslaget berör fast fornlämning, bör yttrande inhämtas från riksantikvarien.

Utställande erfordras icke, om samtliga sakägare medgivit att dylikt

förfarande ej tillämpas. Om utställande sker, erfordras ej underrättelse

eller kallelse till den som skriftligen godkänt förslaget. Innan fastställelseärendet

avgöres, skall överlantmätarens yttrande inhämtas.

Regionplan skall vara utställd för granskning under minst tre månader,

sedan utställandet kungjorts. Berör förslaget mark, som står under allmän

myndighets förvaltning, skall myndigheten underrättas särskilt. Kopia och

avskrift av förslaget skall därjämte tillställas därav berörda kommuner och

samhällen, chefen för försvarsstaben, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och

luftfartsstyrelsen samt innehavare av mark, vilken i förslaget intagits till

trafikområde.

Utredningen

Utredningens förslag går ut på att bestämmelserna för alla planinstitut

om kungörande, utställande in. in. sammanföres till en paragraf.

Först regleras i förslaget utställandet av planförslagen. Minimitiderna för

utställandet har i förslaget satts till tre månader beträffande regionplan

och generalplan samt tre veckor beträffande övriga planinstitut. Den förlängning

av utställningstiden, som sålunda föreslagits i fråga om generalplan,

stadsplan och byggnadsplan, har motiverats av att man enligt utredningen

kunnat förmärka en tendens att bestämma granskningstiden så kort

som möjligt. Utredningen har ansett, att sakägarna bör kunna göra anspråk

på åtminstone så lång utställningstid, som motsvarar den vanliga besvärs
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

tiden vid talan mot förvaltande myndighets beslut. -— Vad beträffar regionplan

innebär förslaget att utställandet skall ombesörjas av styrelsen för regionplaneförbundet

och icke, såsom nu, av förbundsdirektionen eller närmast

motsvarande organ i den föreslagna nya lagen om kommunalförbund

(förbundsfullmäktige). — 1 förslaget har vidare influtit en uttrycklig bestämmelse

om att två eller flera alternativa planförslag får utställas på en

gång. Enligt 159 § 2 mom. BS är detta f. n. medgivet i fråga om regionplan,

men några motsvarande bestämmelser är icke givna i fråga om övriga

planinstitut.

Härefter innehåller utredningens förslag särskilda bestämmelser om vad

som skall iakttagas vid utställande av förslag till regionplan. Bestämmelserna

utgör nära motsvarigheter till 159 § 1 mom. tredje stycket BS, dock

med den skillnaden, att den där intagna uppräkningen av myndigheter

m. fl., vilka skall ha del av planförslaget, fått utgå.

Bestämmelsen om förfarandet vid utställande av förslag till generalplan

bar till närmaste förebild det nuvarande stadgandet i 20 § 2 mom. BS, enligt

vilket byggnadsnämnden, sedan tiden för granskning av förslaget gått

till ända, skall överlämna förslaget till byggnadsstyrelsen för yttrande. Det

är emellertid enligt utredningens mening mera praktiskt och framför allt

ägnat att spara tid, om byggnadsstyrelsen får del av förslaget redan i samband

med att det utställes till granskning. Lämpligt synes också, alt förslaget

i samband därmed bringas även till länsstyrelsens kännedom. Förslaget

bär därför fått den avfattningen, att byggnadsnämnden skall i samband med

utställandet översända avskrifter och kopior av förslaget till byggnadsstyrelsen

och länsstyrelsen. — De särskilda bestämmelserna om underrättelser

till sakägare, då generalplan eller förslag till sådan plan skall fastställas,

bör enligt utredningen liksom nu vara av samma innehåll som motsvarande

bestämmelser i fråga om stadsplan. Emellertid kan mot de nuvarande bestämmelserna

riktas den anmärkningen, att de fullständigaste bestämmelserna

avser det fall, då generalplan skall fastställas, vilket sällan eller aldrig

förekommer, medan de ofta tillämpade föreskrifterna om förfarandet vid

utställande av förslag till stadsplan eller byggnadsplan i allt väsentligt fått

ta form av hänvisningar till r åd som är sagt om generalplan. I förslaget har

den fullständiga bestämmelsen fått avse stadsplan och byggnadsplan, och

bestämmelsen om generalplan bar givits i form av eu hänvisning.

De föreslagna bestämmelserna om vad som skall iakttagas vid utställande

av förslag till stadsplan eller byggnadsplan överensstämmer i allt väsentligt

med vad som nu gäller. Dock bar utredningen, i ändamål att något begränsa

byggnadsnämndens expeditionella bestyr, föreslagit en jämkning av bestämmelserna

om personliga underrättelser till dem, som är sakägare allenast

i egenskap av delägare i samfälld mark. Vidare innehåller förslaget ej

någon direkt motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen om att överlantmätarens

yttrande skall inhämtas i ärenden rörande byggnadsplan. Enligt

utredningen har bestämmelsen till ändamål bl. a. att trygga efterlevnaden

av vad i 117 § första stycket tredje punkten och 119 § första stycket

s. 134 Kontrollera mot PDF

134 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

andra punkten BS är stadgat till skydd för jordbrukets m. fl. näringars intressen.

Med hänsyn bl. a. till att överlantmätaren får tillfälle att granska

förslagen i samband med fastställelseprövningen hos länsstyrelsen, har utredningen

ansett att tillräckliga garantier ändock är givna för att dessa intressen

blir tillbörligen bevakade. — Det bör jämväl framhållas, att utredningen

i annat sammanhang (jfr 74 §) föreslagit en bestämmelse, enligt

vilken med ägare av fast egendom skall jämställas den, som innehar egendomen

med tomträtt eller med ständig eller ärftlig besittningsrätt.

Slutligen har utredningen upptagit en bestämmelse om förutsättningarna

för ändring av planförslag, som varit utställt till granskning. Enligt utredningen

överensstämmer förslaget i denna del med vad som f. n. enligt 23 §

1 mom. femte stycket, 31 § första stycket och 122 § 1 mom. femte stycket

BS gäller beträffande förslag till generalplan, stadsplan och byggnadsplan.

Förslaget innebär emellertid att dessa bestämmelser utsträckes att gälla

även förslag till regionplan.

Remissyttranden

En grupp av yttranden uppehåller sig utförligt vid omfattningen av underrättelseskyldigheten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och byggnadsnämnden

i Hcdemora har ifrågasatt, om icke skyldigheten att sända personliga

underrättelser till markägare bör uttryckligen begränsas att avse ägare av

mark inom det tillämnade planområdet. Fullmäktige i Östersund har ansett

att bestämmelsen om underrättelse till tomträttshavare kommer att

starkt belasta stadsplaneärendena och att det därför är önskvärt att nuvarande

bestämmelser bibehålies oförändrade. — Å andra sidan har byggnadsstyrelsen

och Förbundet för enskild väghållning i Stockholms län in. fl.

yrkat på att underrättelse skall tillställas även vägförening, som är verksam

inom planläggningsområdet. Länsstyrelsen i Örebro län och överlantmätaren

i Värmlands län har nämnt även innehavare av byggnad på ofri

grund. Överlantmätaren i Skaraborgs län har speciellt fäst sig vid servilutshavare

samt sådan nyttjanderättshavare, å vilken ensittarlagen kan

tänkas bli tillämplig. Som motiv till att särskilt underrätta den sistnämnde

bär anförts, att fastställandet av detaljplan enligt 1 a §, 2 § sista stycket

och 8 § nämnda lag kan medföra förlust av ensittarrätt. Sveriges lantmätareförening

har yrkat på att vid utställande av förslag till byggnadsplan

underrättelse skall tillställas bl. a. alla kända servituts- och nyttjanderättshavare

inom planområdet.

Departementschefen

Att bestämmelserna om utställande av planförslag och de därtill anslutande

bestämmelserna om underrättelser in. m. sammanföres till en paragraf,

är en åtgärd, som i hög grad ökar överskådligheten i förslaget. Någon

erinran häremot har ej heller avhörts i remissyttrandena.

Vad beträffar utställningstiderna torde den föreslagna förlängningen

s. 135 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

135

från två till tre veckor av tiden för utställande av stadsplan och byggnadsplan

knappast i något fall beliöva försinka avgörandet av något planärende,

om detta förberedes ordentligt. Vid sådant förhållande och då den av utredningen

påtalade tendensen att bestämma utställningstiden till minimum även

i omfattande och viktiga planärenden torde vara svår att komma till rätta

med på annat sätt, förordas utredningens förslag även i denna del. En tid av

tre veckor bör i regel kunna anses tillräcklig även för sådana statliga myndigheter,

som beröres av förslaget. Skulle tiden någon gång visa sig otillräcklig,

har mvndigheten givetvis möjlighet att anmäla förhållandet för den, som

ombesörjt utställandet. Hinder föreligger f. ö. icke att inkomma med erinran

även efter utgången av utställningstiden. — Den föreslagna utställningstiden

för generalplan, som skall fastställas — tre månader — förefaller däremot

onödigt lång. Såsom förut anmärkts finns knappast anledning till antagande,

att fastställelse kommer att sökas å generalplan annat än beträffande

detaljer av förhållandevis ringa räckvidd. Anledning saknas därför att bestämma

minimitiden längre än beträffande stadsplan eller alltså till tre

veckor.

Beträffande omfattningen av underrättelseskyldigheten är bestämmelserna

härom i förslaget något förenklade i förhållande till vad som gäller enligt

andra närstående författningar, t. ex. jorddelningslagen. Särskilt är

att märka, att underrättelse till delägarna i samfällighet, för vilken känd

styrelse eller förvaltning ej finnes, enligt förslaget skall få delgivas dem

genom alt tillställas en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig och

detta oavsett delägarnas antal. Jorddelningslagen medgiver sådant förfarande

blott om delägarna är minst tio till antalet. Förslagets ståndpunkt synes

mig praktisk. Någon olägenhet ur rättssäkerhetssynpunkt synes ej vara att

befara, eftersom i dylikt fall kungörelsen om utställandet tillika skall innehålla

uppgift om den delägare, till vilken underrättelsen översänts.

En jämkning i förslaget synes emellertid böra äga rum i det hänseendet,

att underrättelse bör tillställas icke blott markägare — varmed enligt 74 §

jämställes den som innehar egendom med tomträtt eller med ständig eller

ärftlig besittningsrätt — utan även känd och inom riket boende innehavare

av annan nyttjanderätt, som i något hänseende kan beröras av planläggningen.

Lämpligt synes också vara, att utdrag av planförslaget i förekommande

fall tillställes vägförening, som är verksam inom planområdet. Utredningens

förslag bör kompletteras med eu bestämmelse härom.

Den omständigheten, att ett exemplar av varje planförslag skall överlämnas

till kommunens styrelse innebär givetvis icke att denna är förpliktad

att underkasta förslaget någon självständig granskning. Att förslaget för

sådant ändamål kan av kommunens styrelse överlämnas till annan myndighet,

torde icke tarva något särskilt omnämnande i författningstexten.

— Likaledes anser jag självfallet, att den service, som byggnadsstyrelsen

hittills bedrivit genom att påtaga sig granskning av upprättade förslag till

generalplaner, icke bör upphöra. Den i förslaget intagna bestämmelsen om

opaginerad Kontrollera mot PDF

13G

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

att förslag till generalplan skall, innan det utställes, i avskrift och kopia

tillställas byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen, torde vara avsedd just att

möjliggöra och befrämja en dylik praxis. Vad angår den nuvarande bestämmelsen

om att överlantmätare skall höras i ärende angående upprättande

av byggnadsplan torde det vara självfallet att denne såsom länsstyrelsens

expert i fastighetsbildningsfrågor m. m. av länsstyrelsen beredes tillfälle

att yttra sig åtminstone i alla byggnadsplaneärenden av någon betydelse.

Någon särskild föreskrift härom synes ej erforderlig.

Vad beträffar en av kyrkomötet gjord framställning om delgivning avupprättade

planförslag med kyrkliga myndigheter vill jag erinra om att

planläggningsverksamheten har en mycket betydande omfattning och att

endast en försvinnande liten del av planmaterialet kan tänkas vara av intresse

ur de synpunkter, som kyrkliga myndigheter har att bevaka. En allmän

skyldighet för byggnadsnämnden att tillställa kyrkorådet eller annan

kyrklig myndighet avskrift av upprättade planförslag skulle därför framstå

som opraktisk och föga ägnad att tillgodose de kyrkliga myndigheternas

intresse. Jag biträder i princip det syfte, som kyrkomötets framställning

avser att tillgodose, men förutskickar, att en kraftig gallring måste ske av

det material, som tillställes de kyrkliga myndigheterna. Lämpligast torde

vara att det överlåtes åt byggnadsnämnden att bedöma, vilka planärenden

som kan tänkas vara av intresse ur kyrklig synpunkt. I enlighet härmed

förordar jag, att i paragrafen inflyter en bestämmelse om alt byggnadsnämnden,

där så finnes erforderligt, skall i samband med utställandet av

planförslag tillställa kyrkorådet avskrift av förslaget.

Departementsförslaget har avfattats i överensstämmelse med utredningens

förslag med de jämkningar, som framgår av det nu anförda.

Motioner

I motionen II: 712 påpekas, att 17 § 4 mom. icke innehåller någon föreskrift

att servituthavare skall underrättas. Eftersom i 15 § intagits en bestämmelse

att i sådan fastighetsförteckning, som skall fogas vid grundkarta,

skall redovisas även servitut och de båda paragraferna synes böra överensstämma

i förevarande avseende, anser motionären att ett förtydligande vore

värdefullt.

Utskottet

Utskottet anser i konsekvens med vad utskottet anfört under 12 §, att anledning

saknas att bland dem som skall särskilt underrättas om innehållet

i kungörelse om utställande av plan till granskning icke nämna också innehavare

av sådana servitut, som är upptagna i den i 15 § andra stycket omnämnda

fastighetsförteckningen. Däremot anser utskottet det vara opraktiskt

att, såsom i propositionen skett, kräva att alla kända och i riket boende

nyttjanderättshavare skall erhålla sådan underrättelse. Det är enligt utskot
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

tets mening tillräckligt att underrättelse tillställes nyttjanderättsliavare som

är arrendator.

Utskottet föreslår att författningstexten jämkas i enlighet med utskottets

erinringar.

34 §.

Gällande bestämmelser

Bestämmelserna i 40 § BS handlar om tomtindelningskarta och beskrivning

till denna samt ger närmare föreskrifter om vem som äger upprätta

kartan och om hur kartan och beskrivningen skall vara beskaffade.

Angående upprättande av förslag till tomtindelning och om förslagets

vidare behandling ges föreskrifter i 41 § BS. Markägarna och drätselkammaren

bör, i den mån så prövas lämpligt, få tillfälle att yttra sig, då förslaget

upprättas. Sedan förslaget uppgjorts, skall det av byggnadsnämnden utställas

under minst 14 dagar, såvida icke alla de av förslaget berörda markägarna

ävensom drätselkammaren medgivit alt man underlåter detta. Kallelsebrev

skall avsändas till markägare och andra i viss angiven omfattning.

Vidtages ändring i förslaget, sedan det varit utställt, skall markägarna

skriftligen underrättas härom samt få tillfälle att ta del av ändringen. Efter

utställandet skall byggnadsnämnden företaga ärendet till avgörande. För

brådskande fall gäller en maximitid av 14 dagar. Byggnadsnämnden har

sedan att översända handlingarna till länsstyrelsen.

Länsstyrelsens expeditionsskyldighet regleras i 42 § BS. För det fall alt

klagan över länsstyrelsens beslut icke får föras till följd av stadgandet i

150 § tredje stycket BL ges en föreskrift om skyldighet för länsstyrelsen

att utfärda lagakraftbevis. I paragrafen ges slutligen en föreskrift om att

vad som i 4 kap. BS är stadgat om tomtindelning i tillämpliga delar gäller

jämväl ändring av sådan indelning.

Utredningen

Utredningen har föreslagit bestämmelser, som i huvudsak överensstämmer

med 40—42 §§ nuvarande BS. Stadgandena om tomtkarta har förkortats

genom uteslutande av vissa detalj spörsmål, vilka ansetts lämpligen

kunna regleras genom tillämpningsföreskrifter (jfr 76 §). Föreskrifterna om

utställande av förslag till tomtindelning och om underrättelser till markägare

m. fl. har undergått vissa jämkningar i anslutning till vad som i 2

kap. föreslagits om utställande av förslag till plan. Särskilt må nämnas, att

utställningstiden föreslagits bli minst tre veckor. De nuvarande bestämmelserna

om särskilda underrättelser till kommunen beträffande tomtindelningsärendcn,

i vilka kommunen ej är intresserad i egenskap av tomtägare,

har ansetts kunna slopas under motivering att de kommunala synpunkterna

ändock bör kunna bevakas inom ramen för det samarbete, som förutsättes

äga rum mellan byggnadsnämnden och kommunens styrelse.

Vidare har utredningen framhållit, att regler f. n. saknas om tillväga
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

gångsättet vid upphävande av tomtindelning. Denna brist föreslås avhjälpt

genom en uttrycklig bestämmelse, enligt vilken vad som är stadgat om antagande

och fastställande av tomtindelning skall i tillämpliga delar gälla

såväl vid ändring som ock vid upphävande av sådan indelning. Härvid har

betonats, att ett upphävande av den administrativa tomtindelningen icke i

och för sig innebär någon ändring av bestående fastighetsindelning.

Såsom slutstadgande i kapitlet har utredningen föreslagit en bestämmelse

om att byggnadsnämnden i fall, då tomtindelning ej äger rum, har att verka

för alt fastighetsbildningen ändock sker så, att varje fastighet kan ändamålsenligt

utnyttjas i enlighet med gällande plan och bestämmelser för bebyggelsen.

I betänkandet har framhållits, att bestämmelsen avser all fastighetsbildning

inom områden med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

samt sådan fastighetsbildning inom områden med stadsplan, som enligt

byggnadsnämndens medgivande sker annorledes än genom tomtindelning.

Remissyttranden

Enligt byggnadsnämnden i Malmö är bestämmelserna om kallelse å markägare

väl rigorösa. Förslaget tar ej hänsyn till det fallet, alt tomtindelning

endast omfattar del av kvarter och att icke samtliga markägare inom kvarteret

beröres av åtgärden.

Lantmäteristyrelsen, överlantmätarna i Västmanlands och Kopparbergs

län samt Svenska kommunal tekniska föreningen bär ansett att bestämmelsen

om skyldighet för byggnadsnämnden att verka för att fastighetsbildning

sker i överensstämmelse med gällande plan och andra föreskrifter för bebyggelsen

kan föranleda missförstånd och därför bör utgå.

Departementschefen

Utredningens förslag är utformat i nära överensstämmelse med motsvarande

bestämmelser om stadsplan och byggnadsplan. Detta synes lämpligt.

Någon anledning att införa särskilda bestämmelser om utställningstider

in. m. just för tomlindelning synes icke föreligga. Även beträffande beskrivning

och ägareförteckning — i vilka hänseenden förslaget nära överensstämmer

med vad som nu gäller -— torde förslagets bestämmelser vara tillfyllest.

Att ägareförteckningen bör avse även eventuellt förekommande samfällda

områden in. m. torde vara uppenbart utan särskild bestämmelse. Föreskrifterna

om att alla markägare inom kvarteret skall kallas till tomtindelningsförrättning

kan anses motiverade av att det oftast är svårt att i förväg

avgöra, hur en tilltänkt åtgärd kommer att inverka för övriga ägare av

mark inom kvarteret.

Utredningens förslag bör emellertid kompletteras med en uttrycklig föreskrift

om att förslag till tomtindelning skall utmärkas på karta. En del

redaktionella jämkningar synes också påkallade.

Vad angår den av utredningen föreslagna slutbestämmelsen om skyldighet

för byggnadsnämnden att, där tomtindelning ej äger rum, ändock ver
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

139

ka för att fastighetsbildningen sker så, att fastigheterna kan utnyttjas i

enlighet med gällande plan och andra bestämmelser för bebyggandet, vill

jag erinra om att förrättningar för fastighetsbildning i nu avsedda fall ofta

vcrkställes genom nämndens egna tjänstemän och att nämnden i varje

fall bör kallas till alla sådana förrättningar, som är av någon betydelse med

hänsyn till dess verksamhet. Eftersom byggnadsnämnden är den myndighet,

som i sista hand har ansvar för bebyggelsens utformning, måste den

ha ett avgörande inflytande också på fastighetsbildningen. I allmänhet kan

det icke komma i fråga att vid förrättning för fastighetsbildning frångå

nämndens intentioner. Detta är enligt min uppfattning självklart och behöver

icke komma till uttryck genom någon särskild bestämmelse i byggnadsstadgan.

Jag anser att den av utredningen föreslagna bestämmelsen ger

ett väl svagt intryck av nämndens ställning i dylika sammanhang och förordar

därför att den får utgå.

Motioner

I motionerna 1:599 och 11:715 hävdas att del är opraktiskt och onödigt

att under alla förhållanden betrakta samtliga ägare av mark inom ett kvarter

såsom sakägare vid tomtindelning. Enligt motionärerna är det fullt tillräckligt

att man, såsom i gällande rätt, begränsar kretsen av sakägare till

»berörda sakägare». Motionärerna förordar att paragrafen ändras i överensstämmelse

härmed.

Utskottet

I den föreslagna lagstiftningen kommer möjligheten att göra ändring i

fastställd tomtindelning att vidgas betydligt. Det är därför av vikt att alla,

vilkas rätt beröres av en sådan åtgärd, blir underrättade därom. Situationen

kan i ett givet fall tänkas vara den, att man ganska lätt kan ange vissa

markägare, som utan minsta tvekan är »berörda» och likaledes vissa andra,

som lika säkert ej är »berörda». Det är emellertid också sannolikt att det

ofta finns en tredje kategori, nämligen den om vilken man icke med säkerhet

kan säga om den är berörd eller ej. Då det dessutom kan antagas att det

många gånger över huvud taget är svårt att i förväg avgöra vilken påföljd

en viss tomtindelningsändring kan komma att få, synes det ur såväl rättssäkerhetssynpunkt

som praktisk synpunkt mest ändamålsenligt att underrättelse

tillställes alla markägare inom kvarteret.

Utredningens förslag innehåller en bestämmelse (35 §) att byggnadsnämnden

i fall, då tomtindelning ej äger rum, skall verka för att fastighetsbildningen

ändock sker så, att varje fastighet kan ändamålsenligt utnyttjas

i enlighet med gällande plan och bestämmelser för bebyggelsen. Lantmäteristyrelsen

samt ytterligare några remissinstanser har ansett att en

dylik bestämmelse skulle kunna föranleda missförstånd och därför bör

utgå. Departementschefen uttalar att bestämmelsen ger ett väl svagt in
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

tryck av byggnadsnämndens ställning. Bestämmelsen saknar därför motsvarighet

i departementsförslaget. Departementschefen uttalar vidare att

byggnadsnämnden måste ha ett avgörande inflytande på fastighetsbildningen

och att det i allmänhet icke kan komma i fråga att vid förrättning för

fastighetsbildning frångå byggnadsnämndens intentioner. EU liknande uttalande

av departementschefen återfinnes ås. 184 i propositionen.

Förevarande spörsmål äger visst samband med frågan om rättssäkerheten

i jorddelningsmål, en fråga som utskottet i anledning av motioner behandlade

i utlåtande nr 14 vid vårsessionen av årets riksdag. Sedan i motionerna

uttalats farhågor för förrättningslantmätarnas självständighet, uttalade

utskottet att denne hade att handla under eget tjänstemannaansvar,

och därvid var bunden endast av lag och författning samt varken kunde eller

fick taga order av någon. Utskottet uttalade vidare.

Motionärerna har kritiserat det förhållandet att myndigheter som har att

yttra sig i frågor om avstyckning ofta lämnar alltför knapphändig motivering

till sitt ståndpunktstagande. Utskottet vill för sin del uttala, att utskottet

finner det angeläget, att yttranden såväl som beslut i fastig,hetsbildningsärenden

erhåller en fullständig motivering i alla sådana fall, där

motsättningar mellan olika intressen föreligger eller kan befaras och frågans

utgång ej för alla måste te sig uppenbar.

Utskottet som ej finner anledning att frångå sin i nämnda utlåtande framförda

uppfattning finner det angeläget att i förevarande sammanhang påpeka

att vad utskottet uttalade i det sist återgivna yttrandet självfallet äger

giltighet också beträffande byggnadsnämnd och dess verksamhet i fastighetsbildningssammanhang.

Det sagda innebär givetvis icke att utskottet önskar

nedvärdera eller hindra byggnadsnämndernas verksamhet i fastighetsbildningssaminanhang

inom den av författningarna uppdragna ramen. Utskottet

vill särskilt betona att uppkommande problem givetvis bäst löses genom

att fortlöpande och nära samarbete upprättliålles mellan byggnadsnämnden

och förrättningsmannen. Detta bör liksom hittills taga sig uttryck

i förutom samråd att byggnadsnämnden kallas till förrättning som är

av någon betydelse med hänsyn till dess verksamhet.

Utskottets ståndpunkt innebär att motionerna avstyrkes och att propositionen

tillstyrkes med det tillägg i fråga om motiveringen som utskottets

uttalande innebär.

37 §.

Gällande bestämmelser

I 47 § 1 mom. BS ges bl. a. vissa bestämmelser om hur hushöjd är att beräkna.

Bestämmelserna gäller i första hand inom stad men skall enligt föreskrifter

i 100, 101, 129 och 130 §§ BS äga motsvarande tillämpning inom köping

och municipalsamhälle samt inom ort på landet, för vilken stadsplan,

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. För byggnad vid ga
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

ta räknas hushöjden från gatans medelnivå framför byggnaden. För gårdsbyggnad

räknas hushöjden från gårdens medelnivå invid byggnaden; dock

skall hushöjden, om lokal anordnas under gård och gårdsplanet lägges

högre än gatan, räknas från gatan. För fritt liggande byggnad inne å tomt

räknas hushöjden från markens medelnivå utefter den av byggnaden upptagna

platsens konturlinjer. Byggnad må härvid ej utan byggnadsnämndens

medgivande anses som fritt liggande inne å tomt, om någon del därav ligger

närmare gata än 6 meter. Med byggnads höjd förstås dess höjd till skärningen

mellan å ena sidan fasadytan eller dennas förlängning och å andra

sidan ett plan, som tänkes höja sig inåt byggnaden med en lutning av 45°

och därvid berör men icke skär den del av yttertaket, som är belägen innanför

fasadytan eller dennas förlängning.

I 47 § 2 mom. BS ges också en tolkningsregcl för sådana fall, då föreskrift

gäller om visst största antal våningar. I författningsrummet anges närmare,

vad som i så fall är att anse som våning och vad som är alt hänföra till

källare eller vind. Om regelns tillämplighet på olika planområden gäller

detsamma som nyss anförts rörande stadgandet i 47 § 1 mom. Vad angår

källare innebär den nuvarande bestämmelsen att sådan regelmässigt skall

betraktas såsom våning, om den är så hög, att golvet i närmast högre våning

kommer att ligga mer än 1,5 meter över markytan. Den nu gällande

bestämmelsen om vindar innebär att vind i regel anses som våning, om den

inrymmer bostads- eller arbetsrum. Bestämmelsen kommer härigenom att

innefatta ett principiellt förbud mot att inreda bostads- eller arbetsrum på

vinden i alla byggnader, vilkas våningsantal uppgår till det i planen tillåtna.

Regeln är emellertid icke utan undantag. I stadsplanebestämmelser kan

intagas föreskrift om att inredd vind icke är att anse sasom v aning. Där planen

är av äldre datum kan rätt till vindsinredning vara underförstådd, ehuru

uttrycklig föreskrift därom saknas. Vidare ges i 28 § 2 inom., 48 §, 64 §

1 inom., 65 § 2 och 3 inom., 69 § 2 inom. samt 96 § BS vissa särskilda föreskrifter,

vilka delvis innefattar avvikelser från regeln att inredd vind skall

anses såsom våning.

Utredningen

Någon mera betydande saklig ändring i den nuvarande bestämmelsen om

sättet för beräknande av hushöjd har utredningen icke funnit erforderlig.

Vissa mindre jämkningar har dock företagits dels av redaktionella skäl och

dels i syfte att underlätta tillämpningen. I sistnämnda hänseende bor nämnas,

att den nuvarande bestämmelsen om beräkning av höjden å gårdsbyggnad

föreslagits slopad. I fråga om sådan byggnad skall alltså enligt förslaget

gälla de vanliga reglerna. Ändringen har motiverats av de svårigheter

som stundom möter när det gäller att avgöra huruvida en byggnad är att

anse som gårdsbyrggnad eller icke. Vidare bär i förslaget särskilt beaktats

det fallet, att i stadsplane- eller byggnadsplanebestämmelser givits föreskrift

om visst största källardjup. Detta skall i så fall mätas från samma utgångspunkt

som byggnadens höjd.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Den reglering, som frågan om rätt att inreda vind erhållit i gällande författning,

har synts utredningen onödigt komplicerad. Framför allt har anmärkts

på att den valda författningstekniken att först uppställa ett generellt

förbud mot vindsinredning men därefter ge möjlighet till undantag i vissa

uppräknade fall leder till att ärenden rörande byggnadslov för vindsinredning

mycket ofta måste prövas dispensvägen, vilket gör handläggningen av

dylika ärenden omständlig och tidsödande. Vad som främst föranlett inskränkningarna

i rätten till vindsinredning torde enligt utredningen vara

brandskyddssynpunkter, civilförsvarssynpunkter, samhällets intresse av att

kunna bestämma boendetätheten samt stadsbildssynpunkter. Emellertid har

utredningen efter ingående diskussion funnit att dessa synpunkter med större

fördel kan tillgodoses på andra sätt. I utredningens förslag har därför

icke influtit någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen om vind

i 47 § 2 mom. BS. I stället föreslås särskilda brandskyddsföreskrifter att

iakttagas vid inredande av vind samt vissa bestämmelser som ger byggnadsnämnden

möjlighet att vägra byggnadslov för byggnad med en mindre tilltalande

yttre gestaltning. Härjämte har utredningen hänvisat till möjligheten

att vid behov införa en närmare reglering genom stadsplanebestämmelser.

Remissyttranden

En fråga, som tilldragit sig visst intresse, är rätten till vindsinredning.

Flertalet remissinstanser har antingen uttryckligen anslutit sig till utredningens

förslag eller lämnat förslaget utan erinran. Fullmäktige i Stockholm,

drätselkammaren i Örebro, Föreningen Sveriges stadsarkitekter och

Svenska kommunal tekniska föreningen har emellertid avstyrkt förslaget,

varvid i de flesta fall såsom skäl åberopats, att byggnadsrätten i följd avförslaget

utökas utan att byggnadsnämnden får möjlighet alt påverka de

stadsplanemässiga konsekvenserna härav. Stadsbyggnadskontoret i Stockholm

har särskilt hänvisat till vindsinredningarnas inverkan på stadsbilden,

trafikbelastningen och det ofta kraftigt ökade behovet av bilplatser.

Byggnadslovsprövning torde med hänsyn till det anförda och brandskyddskraven

icke lämpligen kunna slopas i fråga om vindsinredningar. Däremot

är det en avsevärd fördel om, såsom utredningen föreslår, begreppet inredd

vind blir entydigt. De varandra delvis motsägande bestämmelserna i 28,

48, 64, 65, 69 och 96 §§ nuvarande stadga är icke ändamålsenliga. Länsstyrelsen

i Malmöhus län och länsarkitekten i Skaraborgs län har ansett att

en bestämd gräns bör uppdragas för de fall, då inredd vind är att anse såsom

våning.

Departementschefen

De föreslagna bestämmelserna om hushöjd synes böra godtagas.

Även vad angår frågan om vindsinredning innebär förslaget en förenkling

av de nuvarande svåröverskådliga bestämmelserna. Närmare bestämt

s. 143 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

143

blir innebörden att det hinder, som f. n. i många fall består mot inredande

av vindar i befintliga byggnader med hänsyn till att vind efter inredandet

blir att anse såsom våning, bortfaller. Detta innebär dock icke att frågan om

rätten att inreda vind blir oreglerad. I 44 § departementsförslaget (jfr 45 §

utredningens förslag) uppställes vissa kvalitetskrav på byggnaden, för att

vindsinredning skall medgivas. Härjämte återstår — såsom utredningen

framhållit — möjligheten att närmare reglera frågan genom stadsplanebestämmelser.

En bestämmelse, som förbjuder vindsinredning eller eljest inskränker

rätten att inreda vind, kan på detta sätt utan större omgång införas

för alla eller vissa planlagda områden i en kommun. I realiteten behöver

utredningens förslag därför icke medföra några konsekvenser för

boendetätheten eller bebyggelsens utformning. Innebörden är av mera formell

natur och kan enklast beskrivas så, att vindsinredning i framtiden

blir i princip tillåten, såvida icke annat är föreskrivet i stadsplanen. För att

möjliggöra en smidig övergång till det nya systemet har i 79 § departementsförslaget

(jfr 80 § utredningens förslag) upptagits en övergångsbestämmelse

av innebörd, att de äldre bestämmelserna alltjämt i huvudsak skall tillämpas

under en viss tid efter stadgans ikraftträdande, så att kommunerna får

nödigt rådrum att överväga, om ett totalt eller partiellt förbud mot vindsinredning

skall upptagas i planbestämmelserna. Några betänkligheter ur

saklig synpunkt behöver därför icke möta mot förslaget.

Någon möjlighet att differentiera byggnadsstadgans bestämmelser om beräkning

av byggnads höjd med hänsyn till det ändamål, som de i skilda

fall fullföljer, finns knappast. I stället bör man vid utformning av stadsoch

byggnadsplaner, utfärdande av byggnadsförbud etc. tillse, att de regler,

som då ges, göres otvetydiga i detta hänseende.

Med hänsyn till det nu anförda har jag ansett utredningens förslag böra

godtagas, bortsett från en formell mindre jämkning i första stycket av paragrafen.

Utskottet

De bestämmelser som hittills reglerat rätten att inreda vind för bostadsändamål

har i särskilt hög grad varit svåröverskådliga och svårtolkade. Propositionen

innebär icke i första hand något ståndpunktstagande i den stundom

livligt diskuterade frågan om vindar bör få inredas till bostäder. Huvudsyftet

med propositionen är att också på detta område åstadkomma enkla och

klara regler. Detta har man sökt uppnå på det sättet att rätten att inreda bostad

på vind gjorts i princip fri utom i de fall då stadsplanen upptager förbud

däremot. Man torde emellertid kunna räkna med att möjligheten att inreda

bostad på vind i framtiden faktiskt kommer att bli större än hittills. Mot en

sådan utvidgning har åberopats skäl av främst brandteknisk men också

hygienisk, estetisk, ekonomisk, ja även trafikteknisk art. Goda skäl talar

å andra sidan för att icke onödigtvis förbjuda sådan inredning. Gentemot de

ur brandteknisk synpunkt framförda betänkligheterna kan således anföras

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

att byggnadsdelar, sådana som träbjälklag, icke brandhärdiga yttertak, trätrappor

och eldstäder, vari öppen eld användes, blir allt sällsyntare. I samma

riktning talar också att brandväsendet blivit effektivare och möjligheten

att tillkalla brandkår blivit större än förr. Behovet av torkvindar är numera

betydligt mindre än tidigare.

Utskottet tillstyrker propositionen med det tillägg i fråga om motiveringen

som utskottets uttalande innebär.

53 §.

Gällande bestämmelser

Bestämmelserna i BS om ordnande av tomtplats samt om stängsel, planteringar

och andra till tomt hörande anordningar är ganska omfattande. I

55—58 §§ BS ges för städerna vissa bestämmelser, vilka jämlikt 100, 101

och 129 §§ också är tillämpliga i s. k. stadsplanesamhällen. Vidare kan hänvisas

till § 17 i normalbyggnadsordningen. För områden på landsbygden

med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ges bestämmelser i 129 §

BS.

Bestämmelserna för städer och stadsplanesamhällen är i korthet av följande

innehåll. Mark, som undantagits från bebyggande, skall vara ordnad

på prydligt sätt och hållas i vårdat skick. Byggnadsnämnden äger förelägga

tomtägare att anlägga och vidmakthålla lämplig plantering eller annan

prydlig anordning, att lämna marken öppen eller att inhägna den på visst

sätt Kvartersmark, som icke tagits i anspråk för sitt ändamål, skall också

hållas i vårdat skick samt, där så av byggnadsnämnden prövas nödigt, inhägnas.

Med avseende på bebyggd tomt ges föreskrifter om höjdläge och om

förbindelse mellan gata och gård. Om jord påföres marken invid byggnad

eller gränsmur, skall muren isoleras mot fukt. Vid förändring av liöjdläget

intill tomtgräns skall stödjemur uppföras, där så erfordras. Om hus nedbrunnit

eller rivits, skall tomten för undvikande av vanprydnad skyndsamt

ordnas.

Bestämmelserna för landsbygden går bl. a. ut på att bebyggd tomtplats

alltid skall vara inhägnad, om ej byggnadsnämnden medgivit befrielse. Vid

tvist mellan grannar bestämmer byggnadsnämnden sättet för hägnadens utförande.

På tomtplats får ej vidtagas anordning av beskaffenhet att menligt

inverka på dess utseende och trevnaden i omgivningen.

Frågan om skyldighet för fastighetsägare att inom eller utom byggnad

ordna plats för parkering av motorfordon är blott antydningsvis berörd i

BS. Jämlikt 26 § skall vid uppgörande av stadsplan tillses bl. a., att allmänna

platser för parkering utlägges i tillräckligt antal samt att möjlighet finnes

att anordna enskilda parkerings- och garageutrymmen i erforderlig omfattning.

Jämlikt 80 § — vilken avser städerna men enligt 100, 101 och

129 §§ gäller också andra s. k. stadsplanesamhällen — äger byggnadsnämnden,

om skäl är därtill, påfordra att på gård eller inom byggnad skall finnas

utrymme för parkering av motorfordon i den mån så erfordras för dem som

där bor eller vistas.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

145

Utredningen

I förslaget har de nu refererade stadgandena sammanförts till en gemensam

bestämmelse under rubriken »Tomt». Bestämmelserna motsvarar i

stort sett de nu gällande men är på vissa punkter något mera allmänt hållna.

En uttrycklig bestämmelse har upptagits i förslaget om skyldighet att

tillse alt växtligheten ej hindrar sikten för trafiken. De nuvarande bestämmelserna

om skyldighet att inhägna tomt har uppmjukats så, att dylik skyldighet

föreligger endast i fråga om gräns mot gata eller annan allmän plats

och detta blott när byggnadsnämnden särskilt förordnat därom. Stadgandet

om skyldighet för den, som påför jord intill annans mur, att ordna stödjemur

ete., har ansetts röra ett ämne, vilket ej bör regleras i en författning av

förevarande art, och har därför fått utgå.

Beträffande parkeringsfrågan har utredningen förklarat sig nödsakad att

avstå från att söka en definitiv lösning. Emellertid har i förslaget upptagits

vissa bestämmelser, som utredningen ansett ofrånkomliga för att t. v.

kunna till nöds komma till rätta med problemen. Till en början stadgar förslaget

principiell skyldighet för tomtägare att ordna parkeringsplatser på

tomten antingen i byggnad eller under bar himmel i den mån så erfordras

för dem som bor eller vistas på tomten. Skyldighet skall också enligt förslaget

föreligga att vid behov ordna plats för lastning och lossning av motorfordon

på själva tomten. Bestämmelserna avser envar tomtägare och är icke

avsedda att tillämpas blott i samband med nybyggnad på tomten. Det sagda

föreslås dock endast skola gälla där åtgärden kan genomföras för rimlig

kostnad och utan synnerlig olägenhet i övrigt, varvid enligt utredningen

hänsyn skall tagas till bl. a. tomtutrymmet och bebyggelsens art. Från den

sålunda föreslagna generella skyldigheten att ordna plats för parkering etc.

äger byggnadsnämnden enligt förslaget medgiva undantag, om särskild plats

för fordonen beretts annorstädes än på tomten eller om andra särskilda skäl

talar för undantag. Härmed avses enligt utredningen framför allt det fallet

att tillräckliga garage- eller andra uppställningsutrymmen står till buds i

speciella garagebyggnader i grannskapet.

Remissyttranden

Det ämne, som tilldragit sig störst intresse i yttrandena, är de föreslagna

bestämmelserna om skyldighet att ordna parkeringsplatser. Meningarna har

i detta hänseende brutit sig skarpt mot varandra.

Till en början må anmärkas, att några remissorgan, nämligen hovrätten

för Nedre Norrland, byggnadsnämnden i Sundsvall och Svenska teknologföreningen,

ifrågasatt om icke förslaget bör underbyggas genom ett stadgande

i allmän civillag, lämpligen i BL.

Förslaget har även i sakligt hänseende kritiserats av hovrätten för Nedre

Norrland, som ansett det kunna starkt ifrågasättas, om införandet av en

generell skyldighet för fastighetsägarna att bereda plats för det växande

fordonsbeståndet överhuvud är befogat och rimligt. Vidare kommer enligt

10 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 26

opaginerad Kontrollera mot PDF

146

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

hovrättens mening de i förslaget använda uttryckssätten »rimlig kostnad»

och »synnerlig olägenhet» att medföra ett krävande och grannlaga bedömande

för byggnadsnämnden. Även Stockholms handelskammare har ansett det

kunna it rågasättas, om det i ett samhälle, där i genomsnitt varje familj har

bil vilket snart är fallet — är principiellt riktigt att belasta fastighetsägarna

med kostnaden för iordningställandet av uppställningsplatser för bilar

och om det icke fastmera måste förutsättas, att själva planeringen för

olika slags biluppställningsplatser och initiativet till deras iordningställande

bör åvila kommunen. De föreslagna bestämmelserna är emellertid betydligt

mera smidiga än de nu gällande och handelskammaren kan därför godtaga

dem som ett provisorium i avbidan på parkeringsproblemets slutliga lösning.

I några yttranden har den meningen uttalats att bestämmelserna bör utformas

så, att de uppställer olika förutsättningar för skyldigheten att ordna

parkeringsplatser beroende på om fastigheten redan är bebyggd eller icke.

Sveriges fastighetsägareförbund har ansett orimligt att tillämpa de föreslagna

reglerna oavsett om det är fråga om nybyggnad eller ej. Även vägförvaltningen

i Uppsala län har ifrågasatt, om det icke är nödvändigt att

särskilja parkeringsbehovet för gamla fastigheter och för nya sådana. Näringslivets

byggnadsdelegation har i princip anslutit sig till de föreslagna

reglerna, därvid delegationen särskilt betonat vikten av de inskränkningar,

som ligger i uttrycken »rimlig kostnad» och »synnerlig olägenhet i övrigt».

Emellertid har delegationen bestämt motsatt sig, att stadgandet tillämpas

annat än i samband med nybyggnad eller till nybyggnad hänförlig ombyggnad.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen har tillstyrkt bestämmelsen

vad angår nybyggnader men har i övrigt sagt sig kunna acceptera den

blott under förutsättning att uttrycket »rimlig kostnad» tillämpas restriktivt.

Enligt länsarkitekten i Jönköpings län är bestämmelsen alltför vagt formulerad

och kan ge upphov till olika tolkningar. Fullmäktige i Stockholm

och länsarkitekten i Jönköpings län har ansett, att parkeringsbestämmelserna

kan medföra tolkningssvårigheter och att byggnadsnämndens befogenheter

bör preciseras mera bestämt.

På andra håll har man påkallat en differentiering mellan äldre och nyare

bebyggelse i syfte att därigenom åvägabringa en skärpning av förslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett att begränsningen i fråga om kostnadens

storlek bör gälla endast redan bebyggd tomt. Då hus nyuppföres, bör

parkeringsutrymme påfordras oavsett kostnadens storlek. Stadsbyggnadskontoret

i Stockholm har också uttalat den meningen att villkoret om att

utrymme skall kunna beredas för rimlig kostnad och utan synnerlig olägenhet

endast bör avse befintlig bebyggelse; vid nybyggnad bör övriga undantagsmöjligheter

i förslaget vara tillfyllest. Kontoret har dessutom beklagat,

att frågan om möjligheten att för flera fastigheter tvångsvis anordna

gemensamma garage ej kommit närmare en lösning. Fullmäktige i

Östersund har, med hänsyn till nödvändigheten av parkeringsutrymmen,

yrkat på att villkoret »rimlig kostnad» helt slopas.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Svenska kommunal tekniska föreningen har ansett undantaget för det fall

att parkeringsplatser ordnas annorstädes än å tomten vara välbetänkt men

har ansett stadgandet böra förtydligas, så att det framgår, att avseende endast

får fästas vid permanenta lösningar.

Fullmäktige i Solna, som i allo tillstyrkt parkeringsbestämmelserna, har

betonat att byggnadsnämnden i samband med ansökan om byggnadslov bör

kunna fordra s. k. planeringsritning, som visar hur parkeringsfrågan i varje

särskilt fall skall lösas.

Departementschefen

Det i ett par remissyttranden begärda förtydligandet av paragrafens rubrik

anser jag böra komma till stånd.

De allmänna bestämmelserna om hur bebyggd och obebyggd tomt skall

vara ordnad synes innehålla vad som skäligen kan krävas i detta hänseende.

Ordalagen bör dock jämkas något, eftersom utredningens förslag möjligen

vid en tolkning efter bokstaven kan leda till att kraven i vissa fall t. ex.

beträffande obebyggda tomter — ställes väl högt. Att förslaget icke innehåller

några bestämmelser om förhållandet grannar emellan överensstämmer

med den ståndpunkt i fråga om gränserna för vad som bör regleras i författningen,

åt vilken jag tidigare givit uttryck.

Det mest brännande av de problem, som avhandlas i paragrafen, är parkeringsfrågan.

De blott alltför välkända svårigheter, som den stora ökningen

av fordonsbeståndet orsakat, torde till stor del bero på att denna ökning

gått så fort, att man icke hunnit anpassa sig efter de ändrade förhållandena

eller ens hunnit ta bestämd ståndpunkt till frågan hur garageringen skall

ordnas.

Sådana förhållandena nu är har fordonsägarna i stor utsträckning vant

sig vid att kostnadsfritt ställa upp sina fordon på gator och vägar och räknar

ofta icke alls med någon kostnad för garage eller uppställningsplats.

Häri ligger ett av hindren för en snar lösning av parkeringsfrågorna. Det lärer

icke visa sig möjligt att få fram garage- och parkeringsplatser i tillräckligt

antal, med mindre anordnandet av sådana framstår som en någorlunda

lönande investering. Så är f. n. icke fallet. Med hänsyn till det stora

underskottet på parkeringsutrymmen är det icke heller möjligt att på kort

sikt få en förbättring till stånd enbart genom sådana åtgärder som t. ex.

skärpning av bestämmelserna om långtidsparkering på gator och vägar. Detta

kan endast ske i den mån parkeringsutrymmen tillskapas på annat håll

och fordonsägarna därigenom får en faktisk möjlighet att ställa upp bilarna

annorstädes än på gatan eller vägen. Åtgärderna för att skaffa tillgång till

uppställningsplatser och åtgärderna för att få bort de långtidsparkerade

bilarna från gator och vägar måste med andra ord följas åt.

Även om det så småningom visar sig möjligt att i stort sett nå balans

mellan antalet bilar och antalet uppställningsplatser för sådana är därmed

icke sagt, att förhållandena överallt blir tillfredsställande. Inom vissa typer

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

av bebyggelse, särskilt inom äldre bebyggelseområden, är det svårt att inrymma

ett i förhållande till boendetätheten tillräckligt antal parkeringsplatser.

Och även där tillräcklig plats kan beredas, händer det, att vissa

fastighetsägare av någon anledning är ovilliga härtill. För dylika fall erfordras

föreskrifter om skyldighet att bereda utrymme till parkering, lastning

och lossning av fordon för dem som bor eller vistas på tomten eller för

verksamhet, som bedrives därstädes. Härmed avses givetvis icke att lägga

någon ytterligare börda på fastighetsägarna. Dessa är oförhindrade att betinga

sig ersättning för parkeringsutrymmet och det kan t. o. in. ur vissa

synpunkter betecknas som önskvärt, att så sker.

Utredningens förslag till bestämmelser i ämnet har den förtjänsten att

bereda möjlighet till ett smidigt hänsynstagande till omständigheterna i varje

särskilt fall. Detta är en grundförutsättning för att bestämmelserna skall

fylla sin funktion. Vid nyexploatering bör det i allmänhet ganska obetingat

kunna krävas, att tillräckligt utrymme inom- eller utomhus anslås för parkering,

lastning och lossning av fordon. När däremot fråga är om mindre

till- eller ombyggnader inom redan bebyggda fastigheter, måste försiktighet

iakttagas, så att de åtgärder, som påfordras, står i rimligt förhållande till

vad fastighetsägaren vinner genom byggnadsåtgärden. Ett alltför strängt

hävdande av kravet på parkeringsutrymmen kan i sådana fall lätt motverka

en önskvärd förnyelse av byggnadsbeståndet och leda till att bebyggelsen

förslummas. Å andra sidan får man icke ta alltför stor hänsyn till rent tillfälliga

förhållanden, t. ex. det särskilda lokalbehovet för en affärsrörelse,

som bedrives på fastigheten, utan bör i princip behandla fastigheter av samma

allmänna karaktär på likartat sätt. Vid ingripanden utan samband med

nybyggnad eller annan åtgärd, vartill byggnadslov erfordras, torde i allmänhet

icke kunna påfordras mera, än att lediga utrymmen inom- eller utomhus

ställes till förfogande.

Givet är, att behovet av parkeringsplatser alltid måste vägas mot behovet

av utrymme för andra ändamål, t. ex. för lekplatser, plantering, utrymme

för vädring av kläder etc.

Någon anledning att i sakligt eller formellt hänseende jämka utredningens

förslag i förevarande del anser jag icke föreligga. Icke heller kan jag

linna, att förslaget för sitt genomförande skulle förutsätta införande av särskild

lagbestämmelse i ämnet.

Motioner

Gemensamt för motionerna I: 186, 11:222, 1:597 och II: 711 är att motionärerna

önskar att parkeringsfrågan blir grundligt utredd. Detta yrkas

i motionerna I: 186 och II: 222, medan i de båda övriga motionerna önskemålet

härom utgör motivering för yrkandet att avstyrka de i 53 § föreslagna

ändringarna i fråga om skyldighet att anordna parkeringsutrymmen.

I motionerna I: 186 och 11: 222, som väckts innan propositionen avlämnades,

hänvisas beträffande motiveringen till motionen II: 144. I denna anföres

bl. a.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959

Det torde numera föreligga enighet om att, om icke parkeringsproblemet

löses på ett ändamålsenligt sätt, arbetsbetingelserna i våra tätorter blir nära

nog olidliga. Amerikanska erfarenheter ger vid handen, att konsumenten i

bilsamhället kräver att få disponera bil i varje fall i samband med mera

väsentliga inköp och ärenden. Och om detta icke kan tillgodoses, kommer

innerstaden att förlora sin betydelse som kommersiellt centrum. Nu gällande

byggnadslagstiftning förutsåg vid sin tillkomst icke utvecklingen inom

motorismen, och de regler rörande skyldighet att ordna parkeringsplatsei

som nämnda lagstiftning innehåller har visat sig bli alltmer otidsenliga. I

stället för att avhjälpa "trafik- och parkeringssvårigheterna är de i själva

verket ägnade att motverka en förnuftig lösning.

Parkeringsproblemet har visserligen under de senaste åren angripits av

såväl den expertkommitté, den s. k. parkeringsutredningen, som år 1955

tillsattes inom byggnadsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som 1951 års byggnadsutredning. Men de normer och förslag som därvid

framlagts har icke ansetts utgöra en definitiv lösning av parkeringsfrågan.

Sistnämnda utredning har uttryckligen framhållit, att dess förslag vore att

betrakta som ett provisorium, ofrånkomligt för att »tills vidare kunna till

nöds komma till rätta med de mest trängande problemen». Detta förhållande

och de olägenheter för näringslivet och den enskilde som för varje dag

blivit alltmer påtagliga har föranlett handelskamrarna i rikets tre största

städer att i skrivelse till Kungl. Maj :t den 18 oktober 1958 hemställa om en

förutsättningslös utredning rörande de frågor av rättslig, ekonomisk och

trafikteknisk innebörd, som i detta sammanhang aktualiseras. Skrivelsen

har tillstyrkts av samtliga näringslivets huvudorganisationer, och utredning

i ämnet har förordats jämväl av parkeringsutredningen och motorismens

sammanslutningar. Vi är övertygade om att cn lösning av tätorternas parkeringsproblem

icke är möjlig utan en genomgripande ändring av nuvarande

bestämmelser. Det är därför angeläget, att en utredning härom kommer

till stånd snarast möjligt. Felplaneringar och felinvesteringar äger nu

rum på många håll i vårt lands tätorter i avsaknad av förnuftiga regler i

detta hänseende.

I samband därmed bör också övervägas möjligheten att finna rättsliga

former för samarbete mellan kommunala organ och företrädare för näringsliv

och trafikantgrupper i syfte alt praktiskt medverka vid avhjälpande av

parkeringssvårigheterna i våra tätorter. Av erfarenheterna från Förenta staterna

att döma har dylika för ändamålet bildade samordningsorgan ofta

större möjligheter att lösa lokala parkeringsproblem än de reguljära, av

förvaltningsgöromål ofta hårt belastade kommunala myndigheterna.

Särskild uppmärksamhet bör också ägnas åt föreliggande möjligheter att

finansiera parkeringsplatser och parkeringsanläggningar över huvud. Det är

för närvarande tveksamt huruvida engångsbelopp, som näringsidkare erlägger

till kommuner som ersättning för rätt att disponera av kommunen till

förfogande ställda parkeringsplatser, är avdragsgilla som omkostnader vid

beskattning. Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida icke parkeringsfrågan

numera har så stor samhällelig betydelse, alt särskilda lättnader i beskattningshänseende

borde tillskapas för investeringar i parkeringsanläggningar.

Så bär i varje fall skett i Förenta staterna.

I de i samband med propositionen väckta motionerna 1: 597 och IT. i 11 anför

es bl. a.

De föreslagna ändringarna i nuvarande bestämmelser innebär i och för

sig vissa förbättringar och önskvärda klarlägganden. Det är dock i hög grad

tveksamt, om det är möjligt att med hjälp av nämnda bestämmelser ens

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

»till nöds» komma till rätta med parkeringsproblemet. Det föreligger tvärtom

risk för att, i varje fall vad de centrala stadspartierna angår, bestämmelserna

kan vara ägnade att försvåra en rationell lösning på längre sikt. Trots

att förslaget bygger på den nuvarande lagstiftningens grundtanke om inrättande

av parkeringsutrymmen i varje fastighet, är det i principiellt hänseende

långtgående. Det innebär nämligen, såvitt vi kan förstå, att den nuvarande

gränsdragningen mellan kommunens och enskilda tomtägares skyldigheter,

då det gäller att tillgodose behovet av parkeringsplatser, ges eu

ny innebörd. De nuvarande reglerna får nämligen sägas utgå ifrån att långtidsparkeringen

skall tillgodoses genom enskildas och korttidsparkeringen

genom kommunens försorg. Reglerna i 80 g är närmast att betrakta som

undantagsföreskrifter avsedda att tillämpas vid meddelande av byggnadslov,

då behov därav föreligger. Det föreliggande författningsförslaget innebär

däremot ett lagfästande av en principiell skyldighet för samtliga markägare

att anordna biluppställningsplatser, låt vara alt vissa i praktiken betydelsefulla

undantag för nämnda skyldighet stadgas. Även om konsekvenserna

i det enskilda fallet därigenom måhända icke behöver bil så allvarliga, synes

dock en så betydelsefull rättsfråga ha bort föranleda väsentligt mera ingående

överväganden än de som ägt rum i förevarande sammanhang. Det kan

därjämte ifrågasättas, huruvida icke en så ekonomiskt betungande förpliktelse

för markägaren som berörda skyldighet kan innebära borde grundas

på stadgande i lag och icke i en författning av byggnadsstadgans natur.

Förslaget kan diskuteras även ur andra synpunkter. För det nu befintliga

lastighetsbeståndet i våra tätorters centrala delar är nämligen en tillämpning

av de föreslagna bestämmelserna ägnad att medföra högst otillfredsställande

följder ur ekonomiska samt byggnads- och trafiktekniska synpunkter.

Redan tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna har ådagalagt

svårigheterna att anordna biluppställningsplatser i det äldre fastighetsbeståndet.

Svårlösta byggnadsproblem har därvid aktualiserats. De nyanlagda

biluppställningsplatserna har ofta blivit mångdubbelt dyrare än vad

tallet skulle ha blivit genom anordnande av självständiga parkeringsanläggningar,

och de har i stor utsträckning, bland annat till följd av kostnaderna,

icke blivit utnyttjade av bilisterna. Inrättande av biluppställningsplatser

i varje fastighet är dessutom ägnat att till de centrala stadsdelarna dra en

trafik av långtidsparkerande fordon, som kan verka förlamande på den

löpande trafiken och försvåra en lösning av den för stadscentra betydelsefulla

korttidsparkeringen.

Erfarenheterna av de nuvarande bestämmelsernas tillämpning har föranlett

handel skamrarna i de tre största städerna att, med instämmande av

samtliga näringslivets organisationer, i en framställning till Kungl. Maj:t

för mer än ett år sedan begära en förutsättningslös utredning rörande parkeringsfrågans

rättsliga, ekonomiska och trafiktekniska problem. Ifrågavarande

framställning har tillstyrkts av den inom byggnadsstyrelsen och vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen tillsatta parkeringsutredningen.

Av vad här anförts framgår att såväl byggnadsutredningen och parkeringsutredningen

som flertalet av parkeringsfrågans lösning intresserade

organisationer förutsatt, att en utredning av ifrågavarande komplicerade

problem måste komma till stånd. I själva verket blir eu dylik utredning för

varje dag alltmer angelägen. Det kan under sådana förhållanden varken vara

riktigt eller ändamålsenligt att nu vidtaga rent provisoriska författningsändringar,

som uppenbarligen icke kan vara ägnade att på ett förnuftigt

sätt lösa parkeringsfrågan. Att utfärda författningsregler, sam redan vid sin

tillkomst måste anses otidsenliga, vore ett dåligt lagstiftningsförfarande.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

151

Utskottet

Bland de många problem som den ökade bilismen fört med sig är parkeringsproblemet

ett av de största. För att belysa dess omfattning kan nämnas

att enligt tillgänglig statistik antalet försålda nya bilar och bussar inom

Stockholms stad och län under år 1958 var 30 781. Nettoökningen av antalet

personbilar inom samma område var under samma tid 21 104.

Även vid en så litet genomgripande reform av byggnadslagstiftningen som

den förevarande kan man icke gärna underlåta att beröra också parkeringsfrågan.

Var skall de stillastående bilarna placeras? Vem skall bära ansvaret

för tillskapandet av parkeringsplatser? Hur skall parkeringsanordningarna

utformas? Vem skall bära kostnaderna för parkeringsplatserna? Allt detta

är triviala men för dagens samhälle betydelsefulla frågor, som kräver en

snar lösning. Utländska exempel visar att utvecklingen på området, om den

lämnas utan samhällets ledning, snabbt nog kan leda till kaos. Parkeringsfrågans

lösning äger indirekt samband med flertalet former av samhällelig

verksamhet i tätorterna.

Parkeringsfrågorna har behandlats av såväl hyggnadsutredningen som departementschefen.

Ingendera gör emellertid anspråk på att komma med

några slutliga lösningar; ej heller utskottet ämnar göra detta.

Motionärerna (motionerna 1:597 och 11:711) synes vilja hävda att dcpartementsförslaget

för fastighetsägarnas del inför nya skyldigheter att svara

för parkerings- och garageplatser. Emellertid kan propositionen näppeligen

sägas överföra någon skyldighet i detta hänseende från det allmänna till

fastighetsägarna. Det allmänna kan knappast anses ha annat än en begränsad

sk3’ldighet att ordna plats åt det växande fordonsbeståndet. Ett åliggande

av dylik art är att i samband med detaljplanläggning se till att allmänna

och enskilda parkeringsplatser utlägges. Vad propositionen i dessa hänseenden

innehåller kan ej sägas innebära några mera genomgripande nyheter.

Såsom en provisorisk lösning av frågan synes förslaget sålunda kunna godtagas.

I motionerna I: 597 och II: 711 yrkas att 53 § i förslaget till ny byggnadsstadga

i vad den behandlar parkeringsfrågan icke måtte av riksdagen godtagas.

I samtliga motioner i detta avsnitt uttalas att frågan bör särskilt utredas.

Utskottets nyss angivna ståndpunkt att propositionen på denna punkt

bör godtagas är i och för sig icke oförenlig med förslaget att frågan blir

ytterligare utredd. Utskottet anser det tvärtom angeläget att de mera principiella

spörsmål som äger samband med parkeringsfrågans lösning snarast

blir klarlagda och därefter föremål för de åtgärder som av en utredning kan

föranledas. Den parkeringsutredning vilken omnämnts ovan i samband med

referatet av motionen II: 144 behandlar mera begränsade uppgifter av övervägande

teknisk natur. Nämnda utredning, som beräknar att slutföra sitt

arbete under loppet av nästa år, har själv tillstyrkt en mera fullständig utredning

av parkeringsfrågan. Den omständigheten att utredningen ännu ej

avslutat sitt arbete, vilket f. ö. delvis redan redovisats, utgör således icke

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

något skäl att vänta med tillsättandet av en mera fullständig utredning av

parkeringsfrågan.

Vad som enligt utskottets mening särskilt bör utredas är om den nuvarande

principen att garage och parkeringsplatser om möjligt bör anordnas

på varje tomt är ändamålsenlig. Det förefaller ej osannolikt att på detta sätt

tillkomna biluppställningsplatser blir dyra, otillräckliga och dessutom inkräktar

på utrymme som kanske bättre behövs för andra ändamål. Det

torde vara ett tämligen allmänt önskemål, att man vid framtida sanering av

äldre slutna kvarter skall kunna avlägsna gårdshusen och gårdarnas inhägnader

eller på annat sätt frilägga delar av kvarteret för att därigenom kunna

skapa utrymmen för gemensam nytta och trevnad. Även om därigenom betydande

utrymmen skulle kunna frigöras för biluppställning, bör i det sammanhanget

även barnens behov av lekområden och de äldres behov av viloplatser

icke eftersättas. Det senast sagda gäller för övrigt också i de många

andra fall där fråga uppkommer att anordna parkeringsplatser.

I samband härmed synes förutsättningarna för att anordna parkeringshus

och andra större parkeringsanordningar böra närmare undersökas. Därmed

anmäler sig ofrånkomligt också frågan om den fortsatta existensen av

den fria parkeringen på gator och torg. Egentliga parkeringshus synes hittills

icke ha byggts i Sverige. Orsaken därtill är oviss men torde sannolikt

vara att konkurrensen från gatornas ännu i stort sett fria parkering verkat

avskräckande. Det är emellertid svårt att tänka sig hur den väntade fortsatta

ökningen av bilbeståndet skall kunna klaras utan parkeringsanordningar

i förening med parkeringsförbud eller avgiftsparkering på kringliggande

gator. Ett alternativ — ehuru sämre — är förbud för all individuell

personbiltrafik i cityområdena.

Andra frågeställningar som en parkeringsutredning bör syssla med har

av motionärerna och utskottet angivits i det föregående. Eftersom utredningen

enligt utskottets mening bör vara förutsättningsfri och både problemen

och synpunkterna lätt nog anmäler sig själva, anser sig utskottet i själva

sakfrågan utöver det sagda endast böra tillfoga att frågan är av bråskande

natur. Det synes därför böra övervägas om icke utredningen bör framlägga

resultatet av sitt arbete i delbetänkanden. Med hänsyn till frågornas vikt och

intresse synes utredningen böra erhålla parlamentarisk förankring.

Utskottets ståndpunkt innebär att propositionen samt motionerna I: 18b

och II: 222 tillstyrkes och att yrkandet i motionerna I: 597 och II: 711 avstyrkes.

54 §.

Utredningen

För vissa allmänna byggnader gäller — enligt vad utredningen framhål.

f’ n'' undanta§ från skyldigheten att söka byggnadslov. Närmare beAamt

avser undantaget allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Kungl

iför kronan br8figsaRSltynelSen e,ller. a™an allmän byggnad, såframt den tillUm

kionan (86 § BS). Byggnadsnämnd på landet har över huvud icke att ta

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

befattning med allmän byggnad, vartill ritningarna prövas av statlig myndighet

(139 § BS). Utredningen har föreslagit att motsvarande bestämmelse

i nya stadgan skall avse allenast allmän byggnad, vilken tillhör kronan. Endast

i fråga om dylik byggnad lärer nämligen verkliga garantier föreligga

för en minst lika omsorgsfull prövning som den, vilken kan förväntas ske

genom byggnadsnämnden. Sakligt sett är ändringen enligt utredningens mening

av ringa betydelse med hänsyn till att byggnadsnämnden enligt 67 §

i förslaget (jfr 86 § BS) i stället skall erhålla anmälan om byggnadsföretag,

för vilket byggnadslov ej erfordras, och därvid få tillfälle att granska ritningarna

till företaget samt att framställa erinringar mot desamma. Byggnadsnämnd

på landet föreslås i dessa hänseenden — liksom i övrigt — få

samma befogenheter som byggnadsnämnd i stad.

Remissyttranden

Järnvägsstyrelsen har ansett, att de föreslagna bestämmelserna om kronan

tillhöriga allmänna byggnader bör erhålla sådan formulering, att alla

SJ :s byggnader inbegripes under stadgandet. I allt fall bör undantag från

skyldigheten att söka byggnadslov gälla beträffande dessa byggnader. Länsarkitekten

i Blekinge län har yrkat på att det åtminstone i motiven måtte

närmare klargöras, vad som menas med »allmän byggnad».

Byggnadsstyrelsen har ansett att det till undvikande av missförstånd bör

utsägas, att en befrielse från skyldigheten att söka byggnadslov icke innefattar

befrielse från skyldigheten att följa gällande föreskrifter för byggandet

och ej heller från eventuellt gällande byggnadsförbud samt att byggnadsstyrelsens

tillämpningsföreskrifter gäller även sådana byggnader och

anordningar för vilka byggnadslov ej erfordras. Länsarkitekten i Jämtlands

län har uttalat uppfattningen, att den, som begär befrielse från skyldigheten

att söka byggnadslov, bör inge en dispositionsplan över det område framställningen

avser.

Departementschefen

Vad angår de mera speciella frågor, som behandlas i vissa remissyttranden,

biträder jag uppfattningen, att uppsättande av en mellanvägg inom en

arbetslokal i regel icke bör anses vara en så väsentlig ändring av byggnadens

planlösning, att byggnadslov erfordras. Att byggnadslov erfordras för anläggningar

sådana som verkstäder och skyddsrum, vilka förlägges under

markytan, i samma utsträckning som för anläggningar ovan jord, lorde

vara uppenbart utan att särskild bestämmelse därom erfordras. Däremot

kan jag icke dela uppfattningen, att kravet på byggnadslov för cistern eller

annan fast anordning för förvaring eller hantering av brännbara vätskor

skulle vara för vittgående. Att byggnadslov kan begränsas att avse allenast

vissa förberedande arbeten för uppförande av byggnad torde icke behöva

närmare utvecklas.

Jag kan icke ansluta mig till synpunkten, att förslagets ståndpunkt i fråga

om byggnadslov för återuppförande av byggnad, som skadats av brand i sådan

omfattning, att åtgärden kan betecknas som nybyggnad, skulle vara

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

oskäligt sträng. Såsom utredningen framhållit har nuvarande bestämmelser

lett till en praxis, som innebär att man utan tvingande skäl tillåter åtgärder,

som står uppenbart i strid mot gällande planer för bebyggelsen och därigenom

motverkar en såväl ur samhällets som i regel också ur fastighetsägarnas

synpunkt önskvärd förnyelse av bebyggelsen. Utredningens förslag i denna

del är att anse som väl motiverat.

Den skillnad, som förslaget i fråga om skyldigheten att söka byggnadslov

gör mellan kronan tillhöriga allmänna byggnader och andra kronans byggnader

har visserligen sakligt underlag såtillvida, att någon särställning för

kronan icke bör föreligga annat än då fråga är om allmänna intressen av viss

högre valör. Mot denna synpunkt bör emellertid vägas intresset att göra bestämmelserna

så lättillämpade som möjligt. Antalet kronan tillhöriga byggnader,

vilka icke kan betecknas som allmänna, torde i själva verket icke vara

alltför betydande. I huvudsak rör det sig om vissa personalbostäder o. d.,

som icke uppföres i omedelbar anslutning till allmän byggnad. Mest praktiskt

synes vara, att befrielsen från skyldighet att söka byggnadslov får avse

alla kronans byggnader utan avseende på ändamålet. Departementsförslaget

har avfattats i enlighet härmed. Vidare har jag ansett, att med kronans

byggnader bör i förevarande hänseende jämställas sådana byggnader, som

tillhör landsting.

Möjligen kan det ifrågasättas, om icke befrielsen från skyldigheten att söka

byggnadslov bör utsträckas att avse samtliga kyrkobyggnader. Byggnadsprojekt,

som avser kyrkobyggnader tillhöriga svenska kyrkan, granskas nämligen

så noggrant bl. a. hos byggnadsstyrelsen, att bestämmelserna om byggnadslov

kan sägas icke ha någon större uppgift att fylla. Fall kan emellertid

förekomma, då byggnadsnämnden har anledning till erinran med hänsyn

till exempelvis trafikförhållanden eller förekomsten i grannskapet av befintliga

eller planerade anordningar, vilka icke lämpligen bör ligga i närheten

av en kyrka. Någon avsevärd olägenhet torde ej vara att befara genom

att ett krav på byggnadslov uppställes för kyrkobyggnader. Tillräcklig anledning

att i författningen göra speciellt undantag för sådana byggnader

synes alltså ej föreligga.

Att den, som i särskilt fall av länsstyrelsen fått befrielse från skyldigheten

att söka byggnadslov, likväl har att vid byggandet efterkomma gällande föreskrifter

och iakttaga meddelade byggnadsförbud torde tillräckligt tydligt

framgå av förslagets uppställning och bestämmelserna i det följande. Någon

anledning att närmare reglera beskaffenheten av den utredning, som skall

förebringas vid ansökan om sådan befrielse, föreligger enligt min uppfattning

icke.

Motion

I motionen 11: 712 framhålles att det icke finns några garantier att landstingen

alltid har den tillgång till byggnadsteknisk sakkunskap som kronan

förutsättes lia. Motionären hemställer därför att den i propositionen upptagna

bestämmelsen att landsting —• i likhet med kronan — skall vara befriat

från skyldighet att söka byggnadslov måtte utgå.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande ur SO år 1959

155

Utskottet

Propositionen innebär ej alt landsting befrias från skyldighet att i allo

följa gällande byggnadsföreskrifter utan endast att det slipper skyldigheten

att avvakta den förhandsprövning som byggnadslovet innebär. Landstingen

kommer därigenom att i praktiken jämställas med sådan industri som ligger

avskilt och är i en ägares hand (54 § 3 mom. förslaget till ny BS), något

som utskottet finner motiverat. Man torde kunna utgå ifrån att landstingen

i allmänhet har tillgång till den sakkunskap som erfordras för att nu ifrågavarande

ärenden skall komma att handläggas på ett fullt tillfredsställande

sätt.

Utskottet tillstyrker således propositionen, vilket innebär att motionen avstyrkes.

58 §.

Gällande bestämmelser

I 81 g BS ges bestämmelser om expedition av byggnadsnämndens beslut.

De gäller i främsta rummet städerna men skall enligt 100, 101 och 129 §§

BS äga motsvarande tillämpning i s. k. stadsplanesamhällen samt enligt

137 § BS också inom områden på landet, för vilka byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

fastställts. Bestämmelserna går ut på att byggnadsnämnden

vid meddelande av byggnadslov skall lämna de närmare föreskrifter

som skall lända till efterrättelse vid arbetets utförande. Där så erfordras,

kan byggnadsnämnden föreskriva, att hållfasthetsberäkning med tillhörande

ritningar ävensom andra specialritningar skall ingivas till byggnadsnämnden.

Närmare föreskrifter härom kan ges i byggnadsordning.

Utredningen

I anslutning till nuvarande praxis, föreslår utredningen en bestämmelse

om att beslut i ärende rörande byggnadslov alltid skall meddelas sökanden

skriftligen. Efter mönster av 81 § BS har upptagits ett stadgande om rätt

för byggnadsnämnden att meddela närmare föreskrifter om arbetets utförande

m. m. Utredningen har vidare föreslagit ett stadgande om att byggnadsnämnden,

i fall då sökanden är skyldig att söka tillstånd till företaget

också hos annan myndighet, bör i sitt beslut intaga erinran härom.

Viss framställning av riksdagen

I två vid 1958 års första riksdag väckta motioner (I: 66 och II: 98) hemställdes,

att riksdagen måtte besluta om sådan ändring av gällande byggnadsstadga,

att av byggnadsnämnd fattat beslut vunne laga kraft inom viss bestämd

tid. Tredje lagutskottet, dit motionerna remitterades, framhöll i sitt

utlåtande (nr 9) bl. a. följande.

Sedan tillkomsten av 1931 års byggnadsstadga gäller att besvärstiden för

överklagande av byggnadsnämnds beslut, som nu är tre veckor, räknas från

det klaganden fick del av beslutet. Någon skyldighet för byggnadsnämnd

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969

att delgiva eller kungöra beslutet föreligger ej. Följden härav kan bli, att

besvär över byggnadslov bifalles, sedan det byggnadsarbete, varom fråga är,

blivit utfört. Detta är principiellt icke en tillfredsställande ordning.

Frågan är emellertid — enligt vad utskottet framhållit — icke ny utan

har tidigare övervägts i olika sammanhang. Vid dessa överväganden bär

man stannat för att acceptera den rättsosäkerhet, som oundvikligen följer av

det rådande systemet, hellre än att föreskriva, att beslutets delgivning genom

kungörelse skall bilda utgångspunkt för besvärstiden, vilket ansetts

alltför litet betryggande, eftersom många kan vara ovetande om byggnadsföretaget

och till äventyrs ej uppmärksammar kungörelsen.

En ur alla synpunkter fullt godtagbar rättslig reglering av detta spörsmål

torde enligt utskottets mening vara svår att åstadkomma. Emellertid har utskottet

ansett sig böra förorda, att Kungl. Maj :t i samband med det pågående

arbetet med förslag till ändringar av byggnadslagstiftningen ingående överväger

denna fråga.

Utskottet, som funnit det vanskligt att ta bestämd ståndpunkt till hur

frågan bäst borde lösas, har dock framhållit vissa synpunkter.

Enligt utskottet kan byggnadsnämnd uppenbarligen icke åläggas att delge

samtliga besvärsberättigade personligen sina beslut, eftersom kretsen av

sakägare är för vidsträckt och obestämd för att något sådant skall vara

möjligt. I stället kan det vara värt att ta fasta på ett framfört förslag om att

anknyta till reglerna om kommunalbesvär, så att besvärstiden alltid räknas

från det tillkännagivande anslagits å kommunens anslagstavla om att byggnadsnämndens

protokoll blivit justerat. Det kan emellertid också starkt ifrågasättas,

om enbart tillkännagivande å kommunens anslagstavla angående

justering av byggnadsnämnds protokoll jämte förteckning över de överklagbara

beslut, som fattats vid det sammanträde justeringen gäller, alltid är

tillräckligt för att tillgodose rättsssäkerheten. I många ärenden framgår det

givetvis klart vilka sakägare som har särskilt intresse av utgången, och det

vore värt att överväga, om icke byggnadsnämnd borde vara skyldig att i sådant

fall skriftligen underrätta vederbörande om den anslagna kungörelsen

eller om beslutets innehåll. Det torde vidare finnas anledning att undersöka,

om det vore möjligt att i vissa typer av ärenden ålägga byggnadsnämnden dylik

underrättelseplikt beträffande alla ägare av angränsande fastigheter,

eventuellt på något sätt i anknytning till de av byggnadsu[redningen föreslagna

reglerna om obligatoriskt hörande av granne vid meddelande av tillstånd

till nybyggnad eller undantag från gällande föreskrifter. Därjämte

synes det vid ett sådant publiceringsförfarande böra åligga den byggande att

underrätta byggnadsnämnden om av honom kända sakägare med motstående

intressen. — Om det vid Kungl. Maj:ts övervägande av frågan skulle visa

sig att denna väg ej är framkomlig, syntes det utskottet som om åtminstone

något skulle kunna vinnas, såvida byggnadsnämnderna finge skyldighet att

vid beslutets meddelande skriftligen underrätta sökanden om de åtgärder

denne bör vidtaga för att beslutet skall vinna laga kraft i förhållande till

dem som beröres därav.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Enligt skrivelse den 28 mars 1958, nr 169, beslöt riksdagen, under hänvisning

till vad som anförts i utskottets utlåtande, att såsom sin mening giva

till känna vad utskottet anfört.

Departementschefen

Utredningens förslag synes i huvudsak innehålla de bestämmelser angående

byggnadsnämndens beslut, som kan anses erforderliga. Någon jämkning

av bestämmelserna om att byggnadsnämnd såsom villkor för byggnadslov

kan föreskriva rivning av förut befintlig byggnad torde icke vara erforderlig.

Föreskriften om att handlingar i ärende om byggnadslov skall förses

med påskrift om nämndens beslut bör enligt min mening avse jämväl det

fall, att byggnadslov helt eller delvis vägras. Att så sker är nämligen påkallat

dels ur ordningssynpunkt och dels med hänsyn till att det vid eventuell

fullföljd av talan mot beslutet kan vara av vikt för besvärsmyndigheten att

känna till huruvida en viss handling företetts hos byggnadsnämnden. Bestämmelsen

om skyldighet i vissa fall att underrätta andra myndigheter,

som hörts i ett ärende, om nämndens däri meddelade beslut, kan knappast

antagas medföra något oskäligt stort arbete för nämnden och är av stor vikt

ur kontroll synpunkt.

Vad särskilt angår de i riksdagens nyssnämnda skrivelse åsyftade uttalandena

av tredje lagutskottet, har frågan om möjligheten att åstadkomma

en fast utgångspunkt för beräkning av besvärstiden tidigare flera gånger

övervägts, utan alt någon ur alla synpunkter tillfredsställande lösning kunnat

uppnås. Anslagsförfarande kan kanske vara lämpligt beträffande vissa

andra grupper av ärenden — t. ex. planläggningsärenden — om vilkas förekomst

sakägarna förut fått personliga underrättelser. I regel brukar dock

därutöver fordras underrättelse om beslutet i annan form. Vidare användes

anslagsförfarandet i vissa fall, då kretsen av klagoberättigade personer

genomgående är mycket stor, t. ex. vid beslut enligt kommunallagen. Härvid

är det emellertid i regel fråga om ärenden av mera allmänt intresse,

om vilkas förekomst de, som kan tänkas klaga, åtminstone har möjlighet

att hålla sig underrättade. Ett motsvarande förfarande för byggnadsnämndernas

del skulle innebära, att varje fastighetsägare och annan, som kan

tänkas ha intresse av att överklaga ett byggnadsnämndens beslut, måste efter

varje nämndens sammanträde kontrollera, huruvida något beslut förekommit,

som kränker hans rätt. I själva verket bleve klagorätten helt illusorisk.

Visserligen är det ganska sällan som ett beslut om byggnadslov kränker

annans rätt på sådant sätt, att beslutet på grund därav bör upphävas,

men sådana fall förekommer dock, och blotta möjligheten därtill skulle för

vaije fastighetsägare representera en konstant osäkerhet, som han icke finge

någon möjlighet att komma undan.

Den risk, som en byggnadslovssökande f. n. löper att beslutet om byggnadslov

kan överklagas och eventuellt upphävas eller ändras i efterhand, är

i praktiken icke särskilt betydande. F. ö. har vederbörande möjlighet att

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

befria sig från den genom att själv låta delgiva beslutet med dem, som kan

tänkas klaga.

Vid övervägande av de skäl, som talar för och emot införande av en bestämd

utgångspunkt för besvärstiden, synes avgörandet böra utfalla i den

riktningen, att nuvarande ordning i princip bibehålies.

Emellertid synes det lämpligt, att den osäkerhet för den byggnadslovssökande,

som onekligen i vissa fall kan föreligga, så långt möjligt undanröjes

genom skärpning av föreskrifterna om delgivning av byggnadsnämnds beslut.

Givetvis är det icke möjligt att delgiva beslutet med alla dem, som teoretiskt

sett kan tänkas överklaga beslutet. Den egentliga faran för att beslutet

kan komma att ändras möter •— såsom utskottet anmärkt •—- i huvudsak

från de närmaste grannarnas sida och väsentligen blott då beslutet i något

hänseende innebär dispens från gällande plan eller andra gällande föreskrifter

för bebyggandet. Enligt förslaget skall grannarna i regel höras i dispensärenden.

Det synes icke vara att otillbörligt betunga byggnadsnämnden,

om en föreskrift meddelas att markägare eller annan sakägare, som hörts

i ett ärende angående byggnadslov, skall av byggnadsnämnden underrättas

om nämndens beslut i ärendet. På sätt framgår av det anförda torde en sådan

föreskrift vara ägnad att skapa betydligt större trygghet för att beslut

om byggnadslov blir bestående. Lämpligt synes dessutom att i beslut om

byggnadslov införes en anmaning till sökanden att låta bevisligen underrätta

grannar och andra, som kan beröras därav, om beslutet. Jag föreslår att utredningens

förslag kompletteras med bestämmelser av nu avsett innehåll.

Utskottet

Frågan om möjligheten att åstadkomma en fast utgångspunkt för beräkning

av besvärstiden för byggnadsnämnds beslut upptogs i motioner vid

1958 års första riksdag. Tredje lagutskottet, som behandlade ärendet, uttalade

att det syntes svårt att åstadkomma en ur alla synpunkter fullt godtagbar

rättslig reglering av detta spörsmål. Detta utskottets uttalande har

bekräftats under frågans fortsatta behandling. En av de synpunkter som

utskottet i sammanhanget framförde var den att det vore värdefullt om

byggnadsnämnderna ålades att vid besluts meddelande skriftligen underrätta

sökanden om de åtgärder denna borde vidtaga för att beslutet skulle

vinna laga kraft i förhållande till dem som därav berördes. I departementsförslaget

har den ändringen vidtagits i förhållande till utredningens förslag,

att markägare eller annan sakägare, som av byggnadsnämnden hörts i ärende

angående byggnadslov, skall bevisligen underrättas om beslutet. Dessutom

har intagits en bestämmelse att i beslut om byggnadslov skall införas

en anmaning till sökanden att låta bevisligen underrätta grannar och andra

som kan beröras av beslutet. Utskottet hälsar de sålunda gjorda jämkningarna

med tillfredsställelse.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959 159

66 §.

Gällande bestämmelser

De särskilda bestämmelserna i BS om kronans och vissa allmänna byggnader

har förut i korthet omnämnts vid 55 §.

Det huvudsakliga innehållet i 86 § BS är, närmare bestämt, alt byggnadslov

icke erfordras beträffande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av

Kungl. Maj :t eller byggnadsstyrelsen, eller annan allmän byggnad, såframt

den tillhör kronan. I ärende, som skall underställas Kungl. Maj :ts eller

byggnadsstyrelsens prövning, skall byggnadsnämnden alltid få tillfälle att

yttra sig före underställningen, och nämnden skall, innan företaget påbörjas,

erhålla anmälan jämte kartor, ritningar och beskrivningar. I fall, dä

särskild föreskrift ej gäller om att ritningarna skall prövas av Kungl. Maj :t

eller byggnadsstyrelsen, skall vederbörande myndighet göra anmälan till

byggnadsnämnden med bifogande av sådana handlingar som nyss sagts. Om

nämnden har erinran mot företaget med hänsyn till sundhet, säkerhet mot

eldfara, hållfasthet, prydlighet, inverkan på stadsbilden eller ortsförhållandena

i övrigt eller om nämnden har något att erinra i fråga om byggnadens

läge, ändamål eller inverkan å grannes rätt, äger nämnden inom en månad

hemställa, att frågan skall underställas Kungl. Maj :ts prövning. I sistnämnda

fall får byggnaden icke uppföras, innan Kungl. Maj :t givit lov därtill.

Någon föreskrift finnes ej meddelad om rätt för statlig eller kommunal

myndighet, som omhänderhar utförandet av allmän byggnad, att därvid

frångå gällande bestämmelser för byggandet. I någon omfattning torde

emellertid en sådan befogenhet i praxis ha ansetts följa av grunderna för

BS.

Utredningen

I utredningens förslag har först influtit en allmän föreskrift om rätt för

myndighet, vilken har att pröva ritningarna till allmän byggnad, som uppföres

för kronans räkning, att medgiva avvikelse från bestämmelserna i

förslaget och de föreskrifter, som kan komma att meddelas med stöd därav.

Detsamma skall gälla tomt till sådan byggnad, som nu sagts, samt skyltar,

stängsel och andra anordningar å byggnaden eller tomten.

I övrigt skiljer sig utredningens förslag från nu gällande regler dels

därutinnan att det begränsats att avse kronan tillhöriga allmänna byggnader,

dels genom att förslaget icke upptar några särskilda regler för det fall

att byggnadsföretaget på grund av särskild bestämmelse skall underställas

Kungl. Maj:ts eller byggnadsstyrelsens prövning, dels ock i fråga om skyldigheten

för vederbörande statliga myndighet att ingiva ritningar och andra

handlingar till byggnadsnämnden. Som motiv har utredningen anfört bl. a.

följande.

När ett ärende om uppförande av statlig byggnad enligt gällande förvaltningsbestämmelser

skall underställas Kungl. Maj :t, är ändamålet därmed

s. 160 Kontrollera mot PDF

160 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

i allmänhet blott att åvägabringa kontroll över användningen av statliga

medel. Däremot avses icke att Kungl. Maj:t skall underkasta projektet någon

mera ingående granskning ur de synpunkter byggnadsnämnden har att

bevaka. Vanligt är att några detaljerade planer och ritningar för byggnaden

icke föreligger. Den nuvarande regeln i BS, vilken går ut på att byggnadsnämnden

skall få tillfälle att yttra sig före underställningen, är därför

ofta svår att efterkomma. Även utan en sådan bestämmelse torde det framstå

som naturligt, att byggnadsnämnden höres före underställningen, där

det lämpligen kan ske. Själva författningen torde emellertid böra utformas

så, att den blott uppställer krav på att byggnadsnämnden skall höras, innan

byggnaden uppföres, och får befogenhet att påkalla prövning av Kungl.

Maj :t av de anmärkningar, som nämnden därvid kan finna skäl att framställa.

Förslaget har utformats i enlighet härmed.

Beträffande skyldigheten för statlig myndighet att ingiva ritningar in. m.

vid uppförande av allmän byggnad har utredningen — i anslutning till vad

som föreslagits beträffande byggnader i allmänhet — ansett att vid anmälan

om företaget icke behöver fogas situationsplan, ritningar och beskrivningar

i vidare omfattning än som erfordras för att bedöma företagets lämplighet.

Utredningen har vidare erinrat om att bestämmelserna i förevarande paragraf

icke får alldeles samma tillämpningsområde som närmast motsvarande

äldre bestämmelser med hänsyn till den ändring i detta hänseende som

föreslagits för byggbestämmelserna i allmänhet.

Remissyttranden

I enstaka fall, t. ex. i yttrandet från hälsovårdsnämnden i Hälsingborg,

har gjorts gällande, att kronan icke bör ha någon som helst särställning

jämfört med andra rättssubjekt. Länsbrandinspektören i Västmanlands län

har ansett att nuvarande ordning medfört ett sämre brandskydd vad angår

statliga byggnader än i övrigt samt har yrkat på att samma regler bör

gälla statliga byggnader som andra byggnader.

I några yttranden har man vänt sig särskilt mot den dispensbefogenhet,

som förslaget tillägger vissa statliga myndigheter. Lantmäteristgrelsen har

ansett att bestämmelsen icke bör ge befogenhet för myndighet att medgiva

avvikelse från föreskrifterna angående tomt. Samma mening har uttalats

av Svenska kommunal tekniska föreningen. Stadsbyggnadskontoret i Stockholm

har framfört den åsikten, att dispensrätten bör handhavas av ett centralt

organ. Vidare är den föreslagna respittiden för byggnadsnämnden alltför

kort. Den bör ökas från tre veckor till sex veckor. Fullmäktige i Enköping

har påyrkat en bestämmelse om skyldighet för statlig myndighet att

samråda med byggnadsnämnden, innan beslut meddelas om avvikelse från

gällande bestämmelser angående byggandet.

Järnvägsstyrelsen har hemställt, att befogenheten att förbjuda byggnadsarbete

förbehålles länsstyrelsen såvitt angår områden, varest skyldighet att

söka byggnadslov ej föreligger.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

161

Departementschefen

I anslutning till 54 § har jag uttalat mig för att befrielse från skyldighet

alt söka byggnadslov av praktiska skäl bör gälla samtliga kronans byggnader

oavsett det ändamål, som de i det särskilda fallet skall fullfölja. Detta

förutsätter givetvis, att förfarandet i samband med tillkomsten av en kronans

byggnad regleras så, att byggnadsnämnden såsom företrädare för de

lokala intressena icke åsidosättes utan får fullt betryggande möjligheter att

göra sin mening gällande.

Å andra sidan bör uppmärksammas, att de statliga myndigheterna har

goda resurser att själva verkställa nödig granskning av byggprojekten i

exempelvis konstruktivt hänseende. Byggnadsnämnden har därför i regel

icke anledning att detaljgranska ritningar och beskrivningar på samma sätt

som vid en ansökan om byggnadslov. Vad som från detta håll bör bevakas

är att den tilltänkta byggnaden rent allmänt sett fyller skäliga anspråk på

prydlighet, ändamålsenlighet etc. samt att den låter sig inpassa i stads- eller

landskapsbilden och icke vållar olägenhet ur exempelvis trafiksynpunkt

eller med hänsyn till grannes rätt.

De nu angivna synpunkterna är i utredningens förslag —- liksom enligt nu

gällande regler — tillgodosedda genom en föreskrift om att statliga byggnader

icke får komma till utförande med mindre anmälan i god tid gjorts hos

byggnadsnämnden samt denna fått tillfälle att granska situationsplanen,

ritningarna och beskrivningen till företaget i den omfattning som erfordras

för att bedöma dess lämplighet. Vidare har nämnden fått befogenhet att

temporärt hindra företaget och påfordra prövning hos Kungl. Maj :t av företaget

i dess helhet eller beträffande viss detaljfråga. Härigenom synes såväl

det kommunala anspråket på medbestämmande som det allmänna intresset

av ett snabbt avgörande vara tillgodosett så långt det är möjligt att förena

dessa synpunkter.

Med hänsyn till att byggnadsnämnden sålunda har möjlighet att få uppkomna

tvistefrågor hänskjutna till Kungl. Maj :t torde någon saklig erinran

knappast kunna framställas mot att de statliga myndigheterna formellt får

samma befogenheter som byggnadsnämnderna att medgiva avsteg från gällande

föreskrifter angående byggandet. Alternativet att även i dessa fall förlägga

dispensgivningen till byggnadsnämnderna skulle icke sällan medföra

dröjsmål och svårigheter vid planläggning av angelägna statliga byggnadsföretag.

Även med den av utredningen föreslagna lösningen lärer det för de

ansvariga statliga myndigheterna framstå som angeläget att i dispensfall

samråda med byggnadsnämnden på ett så tidigt stadium som möjligt.

Eftersom någon mera ingående detaljgranskning av ritningar m. m. i regel

icke är behövlig och med hänsyn till att byggnadsnämnden i praktiken

alltid får kännedom om större statliga byggnadsföretag ganska långt i förväg,

torde den föreslagna tiden av tre veckor för framställande av erinringar

vara tillfyllest.

Anledning synes ej föreligga att införa några speciella regler av annat

II Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt 3 avd. Nr 26

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1959

innehåll för områden, varest skyldighet icke föreligger för enskild byggande

att söka byggnadslov.

Landstingskommun synes böra jämställas med kronan vad angår skyldighet

att ingiva situationsplan, ritningar och beskrivningar men däremot

icke beträffande dispensbefogenheten.

I ett hänseende synes det emellertid nödvändigt att föreskriva ett annat

förfarande, nämligen beträffande vissa befästningar och andra anläggningar

av hemlig natur. Visserligen är det icke alltid nödvändigt att upprätthålla

sekretessen även gentemot byggnadsnämnden. Någon gång kan emellertid

förhållandena vara sådana, att betänkligheter möter mot att utlämna ritningar

och lämna nämnden tillträde till viss anläggning. För dylika undantagsfall

bör länsstyrelsen ha möjlighet att särskilt förordna om att handlingar

angående företaget icke skall tillställas nämnden samt att utstakning

och att besiktning av företaget genom nämnden icke skall äga rum. För att

även i dylika fall bereda nämnden möjlighet att framföra sina synpunkter

bör länsstyrelsen vara skyldig att i stället på annat lämpligt sätt lämna

nämnden meddelande om företaget. I departementsförslaget har influtit en

bestämmelse av nu omförmält innehåll.

Utskottet

Frågan om landstings ställning i ärende angående byggnadslov har utskottet

i anledning av motionen II: 712 behandlat under 54 § ovan, vartill

utskottet hänvisar. Utöver vad där anföres har utskottet icke något att erinra

mot vad i propositionen föreslås.

81 §.

Utredningen

En av de frågor, som beaktats i utredningens förslag till övergångsbestämmelser,

gäller behovet för städer, köpingar och andra s. k. stadsplanesamhällen,

varest f. n. gäller de särskilda bestämmelserna i 97 och 98 §§ BS om

byggande å icke stadsplanelagda områden, att i stället införa utomplansbestäminelser.

Om icke några särskilda övergångsbestämmelser ges, blir

följden att byggverksamheten inom dessa områden ställes praktiskt taget

utan tillsyn under den tid, som förflyter till dess man hinner meddela beslut

om införande av utomplansbestämmelser. Detta kan enligt utredningens

mening icke anses lämpligt. Utredningen har därför föreslagit, att de i 3 kap.

av förslaget intagna »normalutomplansbestämmelsernaj'' automatiskt får gälla

inom dessa områden under en viss övergångstid. Vederbörande kommunala

och statliga myndigheter får därigenom rådrum att träffa beslut, inom

vilka områden bestämmelserna skall givas permanent giltighet och inom

vilka områden de vid utgången av övergångstiden bör upphöra att gälla. —

Övergångstiden har föreslagits till två år från förslagets ikraftträdande.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Remissyttranden

Beträffande ordningen för införande av de föreslagna nya utomplansbestämmelserna

förekommer åtskilliga uttalanden i remissyttrandena. Länsstyrelserna

i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs

samt Jämtlands län m. fl. har ansett övergången till det nya systemet

böra ordnas så, att de nya utomplansbestämmelserna automatiskt — eventuellt

efter viss övergångstid — blir gällande inom nuvarande utomplansområden,

såvida beslut ej meddelas att de skall upphöra att gälla. I några

fall, t. ex. i yttrandet från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, har alternativt

nämnts möjligheten att förlänga övergångstiden till exempelvis

fyra år. Uttalanden av sistnämnda eller liknande innebörd har gjorts av

bl. a. lantmåteristyrelsen, som ifrågasatt, om en tillräckligt grundlig översyn

av byggnadsplaneområdena hinner verkställas inom den föreslagna t\ åårsperioden

samt därför ifrågasatt, om icke tiden bör ökas till fem år. Länsstyrelsen

i Hallands län har uttalat sig för en tid av tre år, medan Sveriges lantmätareförening

helt allmänt framhållit, att övergångstiden enligt dess mening

tillmätts alltför kort.

Vad beträffar den föreslagna särskilda bestämmelsen för städer, köpingar

och vissa andra samhällen har lantmäteristyrelsen yrkat på ett sådant förtydligande,

att det klart framgår, att bestämmelsen avser jämväl ort, varest

byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning men som icke utgör

municipalsamhälle.

Departementschefen

Jag kan ej biträda åsikten, att de nya utomplansbestämmelserna automatiskt

bör träda i tillämpning inom de områden, för vilka utomplansbestämmelser

av nuvarande tyrp f. n. gäller. Såsom utredningen framhållit, bär på

sina håll mycket stora områden belagts med utomplansbestämmelser, ibland

även på platser, där någon nämnvärd bebyggelse icke kan förväntas uppstå.

Det är angeläget att eu översyn av utomplansområdenas omfattning kommer

till stånd och att denna översyn i första hand får ankomma på de organ,

vilka har den bästa kännedomen om ortsförhållandena, nämligen byggnadsnämnderna.

Utredningens förslag innebär en sådan översyn. I denna del har

jag därför ansett mig böra följa utredningen.

Utskottet

Bebyggelse, som äger rum i stad eller annan ort, varest byggnadslagens

bestämmelser för stad äger tillämpning men sker utanför område för generalplan,

stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser är underkastad

reglering med stöd av 97 och 98 §§ i gällande BS. Denna reglering

är till sitt innehåll snarlik den som sker genom utomplansbestämmelser.

Propositionen innebär att reglering enligt 97 och 98 §§ i gällande BS skall

dels med stöd av 29 § i den föreslagna BS:n bli enhetliga för hela riket, dels

s. 164 Kontrollera mot PDF

164 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

ock upphöra att gälla den 1 januari 1963. Utskottet anser förslaget i princip

välbetänkt.

Den situation som här föreligger är snarlik den som tidigare berörts i

samband med förslaget att gällande utomplansområden skall upphöra den

1 januari 1963 (se ovan under rubriken »Övergångsbestämmelserna till förslaget

om lag om ändring i byggnadslagen.»). De skäl som talar för att man

uppskjuter tidpunkten för de gällande utomplansbestämmelsernas upphörande

från den 1 januari 1963 till 1 januari 1964 talar enligt utskottets mening

för att man behandlar förevarande bestämmelser på samma sätt.

Utskottet föreslår därför att tidpunkten den 1 januari 1963 ändras till

den 1 januari 1964.

Lagrådsbehandlingen

Över det i propositionen intagna förslaget till lag om ändring i byggnadslagen

har lagrådets yttrande inhämtats. Lagrådet har lämnat det sålunda

remitterade förslaget utan erinran.

Utskottets motivering. Sammanfattning

Utskottet har ovan (s. 57, 68, 87, 99, 108, 116, 120, 124, 128, 131, 136,

139, 143, 151, 155, 158, 162 och 163) under olika avsnitt redovisat sin uppfattning

om motionerna samt vissa delar av propositionen. Efterföljande

innehållsförteckning ger upplysning om innehållet i de särskilda avsnitten.

Övriga delar av propositionen lämnas av utskottet utan erinran.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen i anledning

av motionerna 1:600 och 11:710 funnit viss ändring

böra göras i övergångsbestämmelserna till det genom propositionen

framlagda förslaget till lag om ändring i byggnadslagen

den 30 juni 1947 — måtte — med avslag å

motionerna 1:597 och 11:711 i vad därigenom yrkas ändring

i nämnda förslag — för sin del antaga förslaget med

den ändringen att övergångsbestämmelserna erhåller följande

lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Denna lag----—----ej tillämpas.

Utomplansbestämmelser, som fast- Utomplansbestämmelser, som fastställts

med stöd av stadsplanelagen ställts med stöd av stadsplanelagen

s. 165 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

165

(Kungl. Maj. ts förslag)

(Utskottets förslag)

den 29 maj 1931 eller byggnadslagen

i dess hittills gällande lydelse, så ock

av Konungen med stöd av lagen den

31 augusti 1907 angående stadsplan

och tomtindelning eller lagen den 12

maj 1917 om fastighetsbildning i stad

fastställda särskilda föreskrifter för

byggnadsverksamhetens ordnande

skola, i den mån de ej tidigare upphävts,

upphöra att gälla den 1 januari

1963.

Där regionplaneförbund---ä:

den 29 maj 1931 eller byggnadslagen

i dess hittills gällande lydelse, så ock

av Konungen med stöd av lagen den

31 augusti 1907 angående stadsplan

och tomtindelning eller lagen den 12

maj 1917 om fastighetsbildning i stad

fastställda särskilda föreskrifter för

byggnadsverksamhetens ordnande

skola, i den mån de ej tidigare upphävts,

upphöra att gälla den 1 januari

196b.

stadgat.

B. att motionerna I: 600 och II: 710 i vad därigenom yrkas

ändring av förslaget till lag om ändring i byggnadslagen,

i den mån dessa motioner icke redan berörts under

A härovan, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
C.

att riksdagen i anledning av förslaget till byggnadsstadga

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t med bifall till

motionerna I: 186 och II: 222 i de delar desamma hänvisats

till utskottet som sin mening giva till känna vad utskottet

ovan anfört;

D. att motionerna

1) 1:596

2) I: 597 och II: 711

3) 1:598

4) 1:599

5) 1:600 och 11:710

6) 1:601 och 11:713

7) 11:712

8) 11:714

i den mån de icke besvarats genom vad utskottet ovan anfört

och hemställt icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 8 december 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Georg Carlsson, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Alexanderson, Knut Johansson, Åke Larsson och fru Nilsson;
från

andra kammaren: herrar Levin, von Seth, Munktell, Bengtsson

i Halmstad, Persson i Tandö, Nyberg, Svenning och Grebäck.

Reservationer

1. av herrar Ohlsson, Ebbe, Alexanderson, von Seth, Nyberg och Munktell,

vilka ansett

dels att den del av utskottets utlåtande som under huvudrubriken

»Byggnadsförbud» och underrubriken »Utskottet» återfinnes å s. 99 ovan

och som börjar med orden: »Utskottet delar motionärernas» och slutar med

orden: »och avstyrker motionerna» bort ha följande lydelse:

»Utskottet delar motionärernas uppfattning, att långvariga byggnadsförbud

är av ondo. Givetvis bör de icke tillgripas i andra fall än då det är oundgängligen

nödvändigt och icke heller bestå längre än detta är fallet. Utskottet

delar departementschefens uppfattning om att det i och för sig vore

önskvärt att införa en absolut tidsgräns, efter vars utgång ett byggnadsförbud,

som pålägges i och för tillämnad planläggning, förlorar sin giltighet,

Motionärerna har för sin del förordat en tidsperiod av fem år. Av praktiska

skäl lär dock en dylik bestämd tidsgräns vara svår att upprätthålla. Planläggningsarbetet

torde således för närvarande icke alltid kunna genomföras

inom en till fem år begränsad tidsperiod. Utskottet har därför övervägt möjligheten

att låta byggnadsförbud, som överskrider fem år, bli beroende av

en särskild prövning. Denna bör enligt utskottets mening göras av Kungl.

Maj :t. Länsstyrelserna bör således i de fall fråga uppkommer om förlängning

av byggnadsförbud över fem år med eget yttrande vidarebefordra ärendet

till Kungl. Maj :t, som har att slutgiltigt besluta om förbudet. Genom en

dylik ordning anser utskottet, att förutsättningar skapas för en begränsning

av byggnadsförbuden både i tid och omfattning.

Under detta---(lika med utskottsmajoritetens version s. 99 ovan)

— — — får anstå.

Utskottets ståndpunkt i denna del innebär att utskottet tillstyrker propositionen

med den i anledning av motionerna gjorda ändringen att 15 och

108 §§ byggnadslagen erhåller den ändrade lydelse som framgår av utskottets

hemställan.»

dels ock att punkten A i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

»Utskottet hemställer,

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen i anledning

av motionerna 1:597 och II: 711 samt 1:600 och II:

710 funnit vissa ändringar böra göras i det genom proposi
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 ur 1951)

tionen framlagda förslaget till lag om ändring i byggnadslagen

den 30 juni 1947 — måtte för sin del antaga

förslaget med den ändringen att 15 och 108 §§ samt övergångsbestämmelserna

erhåller följande lydelse.

(Gällande lydelse)

15 §•

Är fråga väckt om

framställning angående

fastställelse av generalplan

beträffande visst

område eller ändring av

fastställd generalplan,

äger länsstyrelsen på

framställning av staden

förordna, att nybyggnad

inom området icke må

företagas utan länsstyrelsens

tillstånd. Sådant

förordnande gäller intill

dess stadsfulmäktige

beslutat i frågan,

dock ej längre än ett år.

Behöver denna tid förlängas,

äger länsstyrelsen

på framställning av

staden förordna härom;

dock skall beslutet underställas

Konungens

prövning.

(Kungl. Maj.ts förslag)

15 §.

Är fråga väckt om

framställning angående

fastställelse av generalplan

beträffande visst

område eller ändring av

fastställd generalplan,

äger länsstyrelsen på

framställning av staden

förordna, att nybyggnad

inom området icke

må företagas. Sådant

förordnande gäller intill

dess stadsfullmäktige

beslutat i frågan, dock

ej längre än ett år. Där

så erfordras äger länsstyrelsen

på framställning

av staden förlänga

förbudets giltighetstid

med högst två år i sänder.

Från förbud som i

första stycket sägs må

undantag medgivas av

länsstyrelsen och, enligt

av Konungen meddelade

föreskrifter, av annan

myndighet som Konungen

bestämmer.

(Utskottets förslag)

15 §.

Är fråga väckt om

framställning angående

fastställelse av generalplan

beträffande visst

område eller ändring avfastställd

generalplan,

äger länsstyrelsen på

framställning av staden

förordna, att nybyggnad

inom området icke

må företagas. Sådant

förordnande gäller intill

dess stadsfullmäktige

beslutat i frågan,

dock ej längre än ett år.

Där så erfordras äger

länsstyrelsen på framställning

av staden förlänga

förbudets giltighetstid

med högt två år

i sänder. Förbudet skall

upphöra senast efter

fem år, om ej särskilda

skäl föreligga att låta

det bestå under längre

tid; beslut härom skall

underställas Konungens

prövning.

Från förbud som i

första stycket sägs må

undantag medgivas av

länsstyrelsen och, enligt

av Konungen meddelade

föreskrifter, av annan

myndighet som Konungen

bestämmer.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

(Gällande lydelse)

108 §.

Har fråga väckts om

upprättande av byggnadsplan

för visst område

eller om ändring

av sådan plan, äger

länsstyrelsen för viss

tid, högst fem år, förordna,

att nybyggnad

inom området icke må

företagas utan länsstyrelsens

tillstånd. Länsstyrelsen

må ock förlänga

förbudets giltighetstid

med högst tre år

i sänder; dock skall beslut

härom underställas

Konungens • prövning,

om sammanlagda giltighetstiden

kommer att

överstiga åtta år.

(Kungl. Maj:ts förslag)

109 §.

Har fråga väckts om

upprättande av byggnadsplan

för visst område

eller om ändring

av sådan plan, äger

länsstyrelsen för viss

tid, högst ett år, förordna,

att nybyggnad inom

området icke må företagas.

Länsstyrelsen må

förlänga förbudets giltighetstid

med högst två

år i sänder.

Från förbud som i

första stycket sägs må

undantag medgivas av

länsstyrelsen och, enligt

av Konungen meddelade

föreskrifter, av annan

myndighet som Konungen

bestämmer.

Finner länsstyrelsen

byggnadsplan icke kunna

fastställas eller ock

böter i viss del undantagas

från fastställelse,

äger länsstyrelsen för

viss tid meddela det förbud

mot nybyggnad

som föranledes av omständigheterna.

(Utskottets förslag)

109 §.

Har fråga väckts om

upprättande av byggnadsplan

för visst område

eller om ändring

av sådan plan, äger

länsstyrelsen för viss

tid, högst ett år, förordna,

att nybyggnad

inom området icke må

företagas. Länsstyrelsen

må förlänga förbudets

giltighetstid med

högst två år i sänder;

beslut härom skall underställas

Konungens

prövning, om den sammanlagda

giltighetstiden

kommer att överstiga

fem år.

Från förbud som i

första stycket sägs må

undantag medgivas av

länsstyrelsen och, enligt

av Konungen meddelade

föreskrifter, av annan

myndighet som

Konungen bestämmer.

Finner länsstyrelsen

byggnadsplan icke kunna

fastställas eller ock

böra i viss del undantagas

från fastställelse,

äger länsstyrelsen för

viss tid meddela det

förbud mot nybyggnad

som föranledes av omständigheterna.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959 169

(Gällande lydelse) (Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Denna lag — — — ej tillämpas.

U tomplansbestäm- Utomplansbestäm
-

melser, som — — —

(lika med utskottsmajoritetens

förslag) —

--januari 1964.

melser, som fastställts

med stöd av stadsplanelagen

den 29 maj 1931

eller byggnadslagen i

dess hittills gällande lydelse,

så ock av Konungen

med stöd av lagen

den 31 augusti 1907

angående stadsplan och

tomtindelning eller lagen

den 12 maj 1917

om fastighetsbildning i

stad fastställda särskilda

föreskrifter för

byggnadsverksamhetens

ordnande skola, i den

mån de ej tidigare upphävts,

upphöra att gälla

den 1 januari 1963.

Där regionplaneförbund -— — — är stadgat.»

2. av herrar Osvald, Alexanderson, von Seth, Munktell och Nyberg, vilka

ansett, att den del av utskottets utlåtande, som avser specialmotiveringen

till 54 § förslaget till byggnadsstadga (s. 155) och som börjar med orden:

»Propositionen innebär ej» och slutar med orden: »att motionen avstyrkes»,

bort ha följande lydelse:

»Enligt propositionen skall icke endast kronan utan även landstingen befrias

från skyldigheten att söka byggnadslov. Visserligen innebär icke detta,

att landstingen undgår att i allo följa gällande byggnadsföreskrifter utan

endast att de slipper skyldigheten att avvakta den förhandsprövning, som

byggnadslovet innebär. Utskottet anser emellertid att även detta undantag

är ägnat att inge betänkligheter. Det finns sålunda ingen garanti för att

landstingen alltid har tillgång till den sakkunskap, som behövs för att fylla

de krav som uppstår i händelse landstingen erhåller generellt undantag från

skydigheten att söka byggnadslov. Då det gäller byggnader, insprängda

bland annan bebyggelse, synes starka skäl tala för att byggnadsnämnden

skall få utöva sitt inflytande på byggnadernas yttre utformning så att de

harmonierar med omgivningen. Icke heller synes någon saklig motivering

föreligga för att ge landstingen en mera gynnad ställning i förevarande avsende

än städer, som icke ingår i landsting. Denna detalj i propositionen

synes enligt utskottets mening icke vara tillräckligt utredd.

12 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 26

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Utskottet avstyrker sålunda propositionen i denna del. Detta innebär

emellertid icke, att utskottet under alla förhållanden avvisar- en större frihet

för landstingen på detta område. Innan eu dylik reform genomförs synes

emellertid en närmare undersökning böra göras angående lämpligheten

av ett dylikt undantag för landstingen. Man kan sålunda fråga sig vilka

skäl som talar för att hehandla landstingen annorlunda än de städer, som

icke ingår i landsting. Utskottet förutsätter därför alt Kungl. Maj:t har sin

uppmärksamhet riktad på frågan och vid lämplig tidpunkt framlägger de

förslag, som kan anses motiverade.

Med bifall till motionen II: 712 i denna del föreslår sålunda utskottet att

54 § BS ges sådan lydelse, att det föreslagna undantagsstadgandet beträffande

landsting utgår. En sådan ändring torde kräva en följdändring i

(36 § BS.»

3. av herrar Ohlsson, Ebbe, von Seth och Munktell, vilka ansett,

dels att den del av utskottets utlåtande som under huvudrubriken »Stadsplan»

och underrubriken »Utskottet» återfinnes på s. 68 ovan och som börjar

med orden »För närvarande gäller» och på s. 69 slutar med orden »att

motionerna avstyrkes», bort ha följande lydelse.

»För närvarande gäller att •— ■— ■— (.lika med utskottsmajoritetens förslag)

----— ovan utförligt redovisats.

Genom den i propositionen föreslagna bestämmelsen, att fullmäktige äger

i den omfattning som prövas lämpligt uppdraga åt byggnadsnämnd att i

fullmäktiges ställe antaga stadsplan, skapas uppenbarligen möjlighet att

handlägga stadplanefrågor snabbare och i mindre arbetskrävande former än

för närvarande. De fördelar som härigenom ernås ur arbetsmässig synpunkt

kan emellertid enligt utskottet komma att vinnas på bekostnad av den enskildes

rättssäkerhet. Med den föreslagna lagändringen föreligger risk för

att stadsplaner, som innefattar principiella och eljest viktiga ändringar i enskilds

rätt eller som har ekonomisk betydelse för kommunen, undandrages

fullmäktiges prövning och därigenom den offentliga insyn och debatt samt

allsidiga beredning som behandlingen i fullmäktige förutsätter. Enligt utskottet

torde det ej heller vara möjligt att i lagtexten eller genom motivuttalanden

till lagstiftningen tillfredsställande angiva i vilka fall stadsplaneärendena

är av tvislig eller principiell natur och därför bör förbehållas fullmäktige.

Utskottet finner i likhet med vad som anförts i motionerna I: 597

och II: 711 sig därför icke kunna biträda propositionens förslag i förevarande

avseende utan anser att ny stadsplan liksom hittills bör antagas av kommunens

fullmäktige.

Utskottets ståndpunkt i denna del innebär att utskottet med tillstyrkande

av nämnda motioner anser, all 26 § byggnadslagen skall erhålla den ändrade

lydelse som framgår av utskottets hemställan.»

dels ock att punkten A. i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen i anledning av motio
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

nerna I: 597 och II: 711 samt I: 600 och II: 710 funnit vissa ändringar böra

göras i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i

byggnadslagen den 30 juni 1947 — måtte för sin del antaga förslaget med

den ändringen, att 26 § och övergångsbestämmelserna erhåller följande ly
-

delse.

(Gällande lydelse)

26 §.

Stadsplan så ock ändring

därav antages av

stadsfullmäktige men

skall för att bliva gällande

fastställas av

Konungen.

Finner Konungen

stadsplan icke kunna

fastställas utan viss

jämkning, äger Konungen

uppdraga åt länsstyrelsen

att fastställa

stadsplanen, sedan denna

efter sådan jämkning

antagits av stadsfullmäktige.

Ändring av gällande

stadsplan, som ej avser

planens grunddrag och

ej heller eljest innefattar

väsentlig avvikelse

från vad som förut

gällt, må ock enligt av

Konungen meddelade

föreskrifter fastställas

av länsstyrelsen. Stadsfullmäktige

äga i den

omfattning som finnes

lämplig uppdraga åt

byggnadsnämnden att

i fullmäktiges ställe

antaga sådan ändring

av stadsplan som enligt

vad nu sagts må fastställas

av länsstyrelsen.

(Kungl. Maj:ts förslag)

26 §.

Stadsplan antages av

stadsfullmäktige; dock

äga fullmäktig® i den

omfattning som prövas

lämplig uppdraga åt

byggnadsnämnden att i

fullmäktiges ställe antaga

sådan plan.

Planen skall för att

bliva gällande fastställas

av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen äger, om

särskild anledning därtill

föreligger, underställa

planen Konungens

prövning. Är planen

av större omfattning

eller eljest av större

allmän betydelse eller

har i ärendet uppkommit

fråga vars avgörande

enligt denna

lag ankommer på Konungen,

skall underställning

alltid ske.

Vad nu sagts gäller

ock ändring av stadsplan.

(Utskottets förslag)

26

Stadsplan så ock ändring

därav antages av

stadsfullmäktige; dock

äga fullmäktige i den

omfattning som finnes

lämplig uppdraga åt

byggnadsnämnden att i

fullmäktiges ställe antaga

sådan ändring av

gällande stadsplan som

ej avser planens grunddrag

och ej heller innefattar

väsentlig avvikelse

från vad som förut

gällt.

Planen skall •— —

— (lika med Kungl.

Maj :ts förslag) ----

alltid ske.

opaginerad Kontrollera mot PDF

172

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

(Gällande lydelse) (Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Denna lag---ej tillämpas.

Utomplansbestäm- Utomplansbestäin
-

melser, som fastställts

med stöd av stadsplanelagen

den 29 maj 1931

eller byggnadslagen i

dess hittills gällande lydelse,

så ock av Konungen

med stöd av lagen

den 31 augusti 1907

angående stadsplan och

tomtindelning eller lagen

den 12 maj 1917

om fastighetsbildning i

stad fastställda särskilda

föreskrifter för

byggnadsverksamhetens

ordnande skola, i den

mån de ej tidigare upphävts,

upphöra att gälla

den 1 januari 1963.

Där regionplaneförbund

melser, som — — —

(lika med utskottsmajoritetens

förslag) —

--januari 1964.

— är stadgat.s

4. av herrar Ohlsson, Ebbe, von Seth och Munktell, vilka ansett att den

del av utskottsutlåtandet, som avser specialmotiveringen till 3 § förslaget till

byggnadsstadga (s. 124) och som börjar med orden »Utskottet anser» och

slutar med orden »bifalla motionerna», bort ha följande lydelse.

»Utskottet har biträtt propositionens förslag att samtliga ledamöter i

byggnadsnämnden skall utses av fullmäktige. Härigenom har reglerna för

val av byggnadsnämnd anpassats till den nya kommunallagens bestämmelser

om kommunernas styrelser och nämnder. I propositionen har emellertid

principen att byggnadsnämnd bör betraktas såsom ett kommunalt organ

icke helt fullföljts i vad avser bestämmelsen om behörighet för tjänsteman

hos kommun att vara ledamot eller suppleant i byggnadsnämnd. Innebörden

av propositionen är nämligen att hinder ej skall föreligga för kommunernas

förvaltningschefer att tillhöra byggnadsnämnden. I likhet med motionärerna

anser utskottet detta vara ett betänkligt avsteg från vedertagna grundsatser

om jäv och valbarhet till kommunala nämnder. Uppenbarligen föreligger

ett visst jävsförhållande i de fall föredragande tjänsteman inom

byggnadsnämnden deltar i beslut i ärenden, som han själv förberett. Detta

förhållande föranledde 1951 års byggnadsutredning att föreslå en särskild

jävsbestämmelse för den som »har till åliggande att föredraga ärenden inför

nämnden». Därmed skulle enligt utredningen bl. a. stadsarkitekt, stadspla
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

nechef, byggnadsinspektör, stadsingenjör icke bli valbara som ledamöter i

byggnadsnämnd. Nämnda bestämmelse ansåg emellertid departementschefen

utan närmare motivering icke vara erforderlig. Utskottet anser för sin

del, att lagrummet på denna punkt bör utformas i enlighet med utredningens

förslag vilket innebär att nyssnämnda befattningshavare icke kan tillhöra

byggnadsnämnden.»

Särskilt yttrande

av herrar Osvald, Ohlsson, Ebbe, Alexanderson, von Seth, Munktell och

Nyberg.

Genom de föreslagna utvidgade möjligheterna att verkställa ny tomtindelning

av äldre kvarter kommer sådana ärenden att få å ena sidan en synnerligen

stor betydelse för ägarna av de bestående tomterna och å andra sidan

ett starkt inslag av rättsliga moment. På grund härav anser vi, att det

bör upptagas till övervägande, huruvida icke besvär över länsstyrelses beslut

i tomtindelningsfrågor bör avgöras i regeringsrätten i stället för som nu

i statsrådet.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959

Innehållsförteckning

Ingress...................................................... 1

Kungl. Maj :ts förslag till ändring i byggnadslagen (författningstext) 1

Kungl. Maj:ts förslag till byggnadsstadga (författningstext) ...... 17

Motioner .................................................... 48

Propositionens tillkomsthistoria och huvudsakliga innehåll ...... 51

Allmänna synpunkter ........................................ 53

Regionplan .................................................. 58

Generalplan ................................................ 61

Stadsplan.................................................... 63

Byggnadsplan................................................ 69

Utomplansbestämmelser ...................................... 73

Tomtindelning m. m......................................... 77

Författningsbestämmelser om byggnaders yttre och inre anordnande 89

Byggnadsförbud.............................................. 93

Byggnadslov ................................................ 100

By gguiy n d i gli etern a .......................................... 109

Byggförfattningarna .......................................... 117

Specialmotivering ............................................ 119

övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om ändring i byggnadslagen

.............................................. 119

Förslaget till byggnadsstadga .............................. 121

3 § (byggnadsnämnds sammansättning) ................ 121

12 § (stadsplan) ...................................... 124

15 § (grundkarta) .................................... 125

17 § (granskning av planförslag) ........................ 131

34 § (granskning av förslag till tomtindelning m. m.) .... 137

37 § (vindsinredning m. m.) ............................ 140

53 § (tomts ordnande, parkeringsfrågan) ................ 144

54 § (byggnadslov, landstings ställning) .................. 152

58 § (byggnadsnämndens beslut) ........................ 155

66 § (vissa allmänna byggnader) ........................ 159

81 § (särskilda övergångsbestämmelser för stad m. m.) ... 162

Lagrådsbehandlingen ........................................ 164

Utskottets motivering. Sammanfattning ........................ 164

Utskottets hemställan ........................................ 164

Reservationer ................................................ 166

Särskilt yttrande ............................................ 173

591840 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:358 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 och 23 §§ förordningen den 19 november 1914 s. 7 i texten