Utlåtande i anledning av motioner om ändring i jordförvärvslagens bestämmelser om skyldighet för kommun att söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet. Tredje lagutskottet har behandlat tre i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, vilka alla innebär förslag till ändring av lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
1959-02-24 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1959:4, Utlåtande i anledning av motioner om ändring i jordförvärvslagens bestämmelser om skyldighet för kommun att söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet. Tredje lagutskottet har behandlat tre i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, vilka alla innebär förslag till ändring av lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
1
Nr 4
Utlåtande i anledning av motioner om ändring i jordförvärvslagens
bestämmelser om skyldighet för kommun att
söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet.
Tredje lagutskottet har behandlat tre i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, vilka alla innebär förslag till ändring av lagen den 3
juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen).
I motionen nr 5 i första kammaren av herr Svedberg, Erik, och herr Andersson,
Axel Emanuel, föreslås, »att jordförvärvslagens 1 § ändras på så
sätt att den rätt, som landskommun, köping, stad och municipalsamhälle nu
ha att utan tillstånd genom köp, byte eller gåva förvärva jordbruksfastighet,
skall gälla sådan fastighet belägen inom kommunens område, samt att
1958 års jordlagsutredning erhåller i uppdrag utarbeta erforderligt förslag
till lagändring».
I de likalydande motionerna nr 171 i första kammaren1 av herr Johansson,
Robert, m. fl. och nr 224 i andra kammaren av herr Antonsson m. fl.
hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
prövning i enlighet med vad i motionen anförts angående utvecklingen och
omfattningen av kommunernas markförvärv efter den av 1958 års A-riksdag
beslutade lagändringen med befrielse för kommun från att söka tillstånd till
förvärv av jordbruksfastighet samt — därest skäl därtill föreligger — om
framläggande av förslag om återinförande av jordpolitisk prövning i fråga
om kommuners jordförvärv».
Allmänt om jordförvärvslagen
Den ursprungliga föregångaren till den nu gällande jordförvärvslagen var
lagen den 21 december 1955 (nr 805) om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1946 och gällde till
och med den 31 december 1948. Lagen ersattes av lagen den 17 juni 1958 (nr
329) i samma ämne, vilken gällde till och med den 30 juni 1953. Genom lag
den 5 juni 1953 (nr 344) förlängdes 1948 års lag att gälla till och med den
30 juni 1955.
Som en följd av de av 1947 års riksdag antagna riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken utfärdades såsom ett komplement till nyssnämnda
lagstiftning lagen den 30 juni 1957 (nr 324) om kronans förköpsrätt, vilken
trädde i kraft den 1 juli 1948.
1 Motionen i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.
1 Iiihang till riksdagens protokoll 1959. 0 samt. 3 avd• Nr 4
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959
Sistnämnda lag, som icke var tidsbegränsad, och 1948 års jordförvärvslag
har ersatts av den nu gällande jordförvärvslagen, som trädde i kraft den
1 juli 1955 och upphör att gälla den 30 juni 1962. Syftet med lagen är att
dels hindra spekulationsköp och vad man ansett som olämpliga kapitalplaceringar
i jordbruksfastigheter, dels ock att ge samhället — representerat
av lantbruksnämnderna — möjlighet att i samband med försäljningar åstadkomma
en omfördelning av jordbrukets fastigheter i lämpligare brukningsenheter.
Lagen bygger på samma principer som sina föregångare. Detta innebär
att fast egendom som vid fastighetstaxeringen taxerats såsom jordbruksfastighet,
sålunda även skogsfastighet, icke får förvärvas genom köp,
byte eller gåva utan tillstånd av lantbruksnämnden. Från denna huvudregel
stadgas åtskilliga undantag i nära anslutning till vad som gällde enligt
1948 års lag. De grunder, efter vilka lantbruksnämndernas tillståndsprövning
skall ske, överensstämmer likaledes i stora delar med motsvarande bestämmelser
i den äldre lagen.
Jordförvärvslagen och kommunerna. Historik
Frågan om skyldighet för kommun att söka tillstånd för förvärv av jordbruksfastighet
var föremål för behandling såväl vid 1945 som 1951 och
1955 års riksdagar. I 1941 års sakkunnigbetänkande (SOU 1941:24) med
förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet föreslog
utredningsmannen att från lagens tillämpning borde undantagas förvärv
som gjordes av kronan eller av kommun. Begreppet kommun borde därvid
anses omfatta även kommunalförbund, municipalsamhälle, vägdistrikt,
landsting och andra sådana sammanslutningar. Föredragande departementschefen,
statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anförde emellertid vid lagrådsremisser
att syftet med lagstiftningen bäst torde tillgodoses, om det övervägande
antalet förvärv inpassades under lagen, varför det syntes böra åvila även
kommun att underställa sina förvärv föreskriven prövning. Sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottet anförde härom (utlåtande nr 1, 1945;:
Det synes emellertid utskottet som om övervägande skäl tala för att
kommun i likhet med kronan skall vara befriad från skyldighet att söka
tillstånd enligt lagen. Föga sannolikt torde vara, att omständigheterna i
samband med ett förvärv från en kommuns sida av en jordbruksfastighet
äro sådana att förvärvet på grund av bestämmelserna i 3 § icke skulle kunna
godkännas. Såsom i motionerna framhålles torde det kunna förutsättas,
att kommun icke förvärvar jordbruksfastighet i strid mot lagens syfte. Då
kommun tydligen icke kan begagna sig av det i 5 § tredje stycket angivna
kontrollförfarandet, skulle kommun vid förvärv av jordbruksfastighet vara
nödsakad att använda det mera omständliga och tidsödande tillståndsförfarandet.
För kommun torde det emellertid särskilt ofta vara angeläget, att
frågan om förvärvets giltighet blir avgjord så fort som möjligt.
Utskottet tillstyrkte, att kommunernas förvärv skulle få ske utan tillstånd,
vilket även blev riksdagens beslut. I enlighet med denna mening avfattades
lagen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 ur 1959
3
I samband med propositionen nr 24 till 1951 års riksdag med förslag till
lag angående ändring av då gällande jordförvärvslag (av den 17 juni 1948)
hade från en lantbruksnämnd hemställts, att kommun skulle åläggas att
söka tillstånd med avseende å förvärv utom kommunens gränser.
Som skäl härför hade lantbruksnämnden åberopat att det förekommit
att en kommun i kapitalplaceringssyfte inköpt skogsfastigheter i en grannsocken.
Med hänsyn till att ifrågavarande spörsmål varit föremål för ingående
överväganden i samband med tillkomsten av 1945 års lag och då regeln
om tillståndsfrihet för kommun i praktiken ej torde ha medfört några nämnvärda
olägenheter, fann sig föredragande departementschefen icke böra förorda
någon ändring av jordförvärvslagen på förevarande punkt. I detta sammanhang
bör anmärkas att kommunerna dock var underkastade bestämmelserna
i lagen den 30 juni 1947 om kronans förköpsrätt (förköpslagen).
Enligt den ursprungliga lydelsen av den nu gällande, år 1955 utfärdade,
jordförvärvslagen kunde kommun enligt huvudregeln ej förvärva jordbruksfastighet
utan lantbruksnämnds tillstånd. Tillstånd skulle vägras
om misstanke förelåg att kommunen kom att vansköta fastigheten eller
kom att tillgodogöra sig stödskog som var erforderlig för ortens jordbruk
eller bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten (3 §). Därest
nyssnämnda fall ej var för handen, kunde tillstånd meddelas, om förvärvet
kunde väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för
näringslivet i orten eller fastigheten för kommunen hade synnerligt värde
utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl förelåg för förvärvet (4 §).
I 1 § första stycket punkt 2 angavs vissa förvärv, varå lagen över huvud
taget icke ägde tillämpning. Tillstånd erfordrades således ej, »där egendomen
förvärvas av kommun eller annan dylik samfällighet för ändamål som
avses i 1 § 4, 7 eller 16 lagen den 12 maj 1917 om expropriation». Från jordförvärvslagens
krav på förvärvstillstånd undantogs härigenom kommuners
förvärv av jordbruksfastighet för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden
(punkt 7), för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar
(punkt 16) samt för ändamål, som det enligt lag eller författning
tillkom kommun att tillgodose (punkt 4). — Vidare erfordrades enligt
1 § första stycket punkt 6 jordförvärvslagen icke tillstånd för förvärv av
egendom, som ingick i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd etter
den 1 januari 1948, var avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.
I sistnämnda del är lagen alltjämt oförändrad.
Genom att använda uttrycket »kommun eller annan dylik samfällighet»
jämställdes med kommunallagens kommuner (landskommuner, städer och
köpingar) även municipalsamhälle, församling, landsting och annan borgerlig
eller kyrklig kommunal förvaltningsenhet (sammansatta andra lag- och
jordbruksutskottets utlåtande nr 1/1945).
Från förarbetena må i övrigt återges följande.
I det av 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning avgivna betänkandet,
vilket ligger till grund för nu gällande jordförvärvslag, framhöll utredningen
(SOU 1954: 16 s. 105) all för rationaliscringsarbetet vore det uppenbar
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959
ligen av vikt att bl. a. även kommunernas fastighetsförvärv underkastades
förvärvsprövning. Utredningen erinrade i anslutning härtill om att anledning
i flera fall funnits till förköpsingripande med anledning av kommunernas
jordafång. Utredningen föreslog sålunda, då jordförvärvs- och förköpslagarna
hoparbetades, att den princip som gällde enligt förköpslagen
skulle tillämpas och att alltså i den nya lagen intet undantag skulle göras i
fråga om kommunernas jordförvärv. Under betänkandets remissbehandling
underströks i denna fråga — bl. a. av lantmäteristyrelsen — angelägenheten
av att kommunerna skulle kunna föra en aktiv markpolitik utan tyngande
förvärvskontroll.
Föredragande departementschefen, statsrådet Norup, anförde bl. a.1
För egen del anser jag väl att kommunernas förvärv av jordbruksfastigheter
icke bör lämnas helt utanför den nu föreslagna jordförvärvslagsfiftningen,
särskilt som denna avser att ersätta jämväl förköpslagen. Emellertid
är det av största vikt att kommunerna i god tid kan försäkra sig om de
markområden som erfordras för tätbebyggelsens ändamålsenliga utveckling.
Kommunernas förvärv av mark för tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar bör därför icke försvåras. Detsamma gäller kommunernas
förvärv av mark för andra ändamål, som det direkt ankommer på
dem att tillgodose. En hel del sådana markförvärv, som nyss sagts, kan redan
enligt de föreslagna undantagen i fråga om mark, som ingår i planlagt
område eller avstyckats för andra ändamål än jordbruk eller skogsbruk, ske
iillståndsfritt. Jag ämnar även föreslå vissa undantag från tillståndstvånget
i fall, då ett fång medför fastighetsbildande åtgärd. Även detta förslag
---torde ej sällan beröra kommuner. Utöver de nu nämnda fallen bör
emellertid enligt min mening stadgas undantag, för sådana fall då egendomen
förvärvas av kommun eller annan dylik samfällighet för något av de
ändamål, som angives i 1 § 4, 7 och 16 expropriationslagen.
I övriga fall, då kommun äger söka rätt till expropriation, torde förvärvet
regelmässigt avse antingen egendom, som icke är taxerad såsom jordbruksfastighet,
eller markområde, som avstyckats eller skall avstyckas lör
annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Det torde därför, med den
utformning departementsförslaget fått, endast i rena undantagsfall bli nödvändigt
för kommun att söka tillstånd till förvärv av fastighet för ändamål,
som kan grunda rätt för kommunen att söka expropriation. Om kommun
för annat ändamål, t. ex. för att trygga kommunens behov av bränsle
eller måhända enbart för kapitalplacering, vill förvärva jordbruksfastighet,
synes det icke finnas anledning att befria kommunen från skyldighet att
söka förvärvstillstånd.
Tredje lagutskottet instämde i departementschefens synpunkter och anförde.
2
Kommunernas önskemål att förvärva jordbruksfastighet torde regelmässigt
vara förestavade, för de borgerliga kommunernas del huvudsakligen
av intresset att trygga tillgången på mark för tätbebyggelse ävensom i en del
fall av behovet av områden för fritids- och liknande ändamål samt för de
kyrkliga kommunernas vidkommande av kapitalplaceringsmotiv.
Enligt den i propositionen föreslagna bestämmelsen erfordras ej tillstånd
UProp. nr 165/1955 sid. 49 f.
^Utlåtande nr 24/1955.
Tredje lagutskottets utlåtande nr \ år 1959
5
beträffande förvärv från kommuners sida för sådana ändamål, varom förmäles
i 1 § 4, 7 och 16 expropriationslagen. Härigenom har kommunerna
beretls möjlighet att fritt förvärva jordbruksfastigheter för att säkra behovet
av markreserv för tätbebyggelse liksom även för ändamål, som det lagligen
ankommer på dem att tillgodose. För de borgerliga kommunerna torde
detta innebära att de från kommunernas synpunkt tvivelsutan viktigaste
och vanligaste fallen icke blir underkastade kontroll. I övriga fall däremot
synes det icke föreligga särskild anledning att låta kommunerna intaga en
mera gynnad ställning än andra fastighetsköpare. Påpekas må, att. på senare
år förekommit att kommuner gjort rena kapitalplaceringsförvärv i
fråga om skogsfastigheter och att lantbruksnämnderna funnit anledning till
ingripande enligt förköpslagen mot dylika förvärv från kommuners sida.
Med hänsyn bl. a. till att förköpslagen nu föreslås upphävd torde därför
kommunernas förvärv icke böra lämnas utanför lagens ram i vidare män
än som föreslagits i propositionen. Det förtjänar vidare att framhållas, att
den omständigheten att tillstånd till förvärv erfordras icke innebär förbud
mot förvärvet. I de i motionen I: 494 berörda fallen, då kommun förvärvar
jordbruksfastighet för fritidsändamål, torde sålunda »särskilt skäl» enligt
4 § andra stycket i allmänhet anses föreligga och förvärvet tillåtas. Motionärerna
hyser farhågor för att kommunerna skall betungas med vidlyftiga
utredningar rörande ändamålet med kommunernas förvärv och att
skyldigheten för kommunerna att visa tätbebyggelseavsikt beträffande visst
område medför att markspekulationen kommer i gång för kringliggande
mark. Emellertid framgår av departementschefens uttalande, att det av
kommunen i protokollsutdrag över beslutet att förvärva egendomen eller på
annat tillförlitligt sätt angivna ändamålet med förvärvet skall äga vitsord
vid ansökan om lagfart och att inskrivningsdomaren endast har att pröva
huruvida det sålunda uppgivna ändamålet enligt lagen medför frihet från
att söka förvärvstiilstånd. Om någon bevisföring i egentlig mening blir således
icke fråga. Kommunernas förvärv för tätbebyggelse lär bli kända för
dem som spekulerar i markvärdestegring oavsett om kommunens avsikter
yppas i lagfartsärendet eller ej. Utskottet finner således den i propositionen
iöreslagna regeln lämplig för de borgerliga kommunernas vidkommande.
Genom en den 16 maj 1958 utfärdad lag vidtogs i jordförvärvslagen den
ändringen att det generella undantag från lagens tillämpningsområde som
tidigare gällt för kronan utsträcktes till de borgerliga primärkommunerna,
d. v. s. landskommuner, köpingar, städer och municipalsamhällen.
1958 års lagändring
1. Motionerna
Initiativet till 1958 års lagändring togs genom två vid 1958 års A-riksdag
väckta, likalydande motioner nr 98 i första kammaren av herr Nilsson,
Hjalmar, in. fl. och nr 101 i andra kammaren1 av herrar Petterson i Degerfors
och Lundqvist.
Motionärerna hemställde, alt 1 § första stycket 2 jordförvärvslagen, som
då hade följande lydelse: »...förvärvstiilstånd erfordras dock ej . . . där
egendomen förvärvas av kommun eller annan dylik samfällighet för ändamål
som avses i 1 § 4, 7 eller 16 lagen den 12 maj 1917 om expropriation . . .»
i stället skulle ha följande lydelse: ». . . förvärvstiilstånd er1
Motionen i sin helhet tryckt bland första kammarens motioner.
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1959
fordras dock cj . . . där egendomen förvärvas av kommun eller annan dylik
samfällighet.»
Motionärerna ansåg, att då gällande bestämmelser försvårade kommunernas
möjligheter att förvärva den mark, som kommunerna behövde för
tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. Då en kommun
sökte tillstånd hade den att prestera utredning om ändamålet med förvärvet.
Om förvärvet avsåg anskaffande av mark för t. ex. tätbebyggelse röjdes
kommunens planer genom en dylik utredning. Detta ledde ofta till icke
önskvärda markspekulationer. Det allmänna intresse, som kommunerna i
sammanhanget företrädde, ansågs vara av högre valör än det intresse jordförvärvslagen
avsåg alt tillvarataga. Att kommunerna skulle komma att
missbruka rätten att fritt förvärva jordbruksfastighet fanns enligt motionärernas
mening ej anledning att befara.
2. Remissyttrandena
Över motionerna, som behandlades av tredje lagutskottet, inhämtades
yttranden från lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands,
Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och Västernorrlands
län, Hushållningssällskapens förbund, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska pastoratens riksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund. Vid länsstyrelsernas
yttranden fogades i allmänhet yttranden från länets hushållningssällskap
och lantbruksnämnder. I några fall förelåg därjämte yttranden
från länens överlantmätare.
Motionerna tillstyrktes av länsstyrelsen i Östergötlands län, överlantmätarna
i Östergötlands och Skaraborgs län, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska stadsförbundet och Svenska pastoratens riksförbund.
Övriga remissinstanser avstyrkte motionerna.
Lantbruksstyrelsen, som sålunda avstyrkte motionerna, anförde.
Beträffande kommunernas förvärv av mark för ändamål som avses i
1 g första stycket punkt 2 jordförvärvslagen föreligger icke någon skyldighet
att — såsom motionärerna förmenat — »prestera utredning angående
ändamålet med förvärvet». Såväl departementschefen som tredje lagutskottet
ha klart utsagt, att det får anses tillfyllest att kommunen till sin lagfartsansökan
bifogar ett protokollsutdrag rörande ändamålet med förvärvet.
Såsom framhållits vid riksdagsbehandlingen år 1955 äger ett sådant protokoll
vitsord, och någon utredning angående ändamålet med förvärvet behöver
sålunda icke företes. Såvitt för styrelsen är känt har det icke heller
i praktiken förekommit att kommunerna haft några olägenheter i sin verksamhet
för förvärv av mark för kommunalt ändamål. Det må nämnas att
det i enstaka fall förekommit, att kommuner, genom de möjligheter, som
förfarandet inrymmer, köpt och fått lagfart å egendom, som uppenbarligen
icke skall nyttjas för kommunalt ändamål. Styrelsen har för övrigt haft
anledning att i skrivelse av den 19 oktober 1956 hos Kungl. Maj :t påtala
ett dylikt fall.1
1 Efter det lantbruksstyrelsens yttrande avgavs har styrelsens skrivelse genom beslut av
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 8 mars 1958 icke föranlett annan åtgärd
än att skrivelsen lagts till handlingarna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1959
i
Förvärv av jordbruksfastigheter för annat ändamål än som avses i undantagsbestämmelsen
är enligt jordförvärvslagens huvudregel underkastade
tillståndsprövning. För att få överblick över frekvensen av sådana förvärv
har styrelsen infordrat uppgifter härom från samtliga lantbruksnämnder.
Avser tiden 1/1 1955—31/12 1957
Antal
ansökningar
Beviljade
Avslagna
Återkallade
o. d.
Borgerliga kommuner....................
257
216
37
4
Kyrkliga » ....................
40
22
16
2
Summa
297
238
53
6
Beträffande de ansökningar från kommuner om tillstånd att förvärva
jordbruksfastigheter (främst skogsfastigheter) som enligt ovan avslagits
får styrelsen anföra följande.
I en del fall har blott en relativt begränsad del av förvärvsegendomen
varit behövlig för egentligt kommunalt ändamål medan en mera väsentlig
del bort bibehållas som stöd för jordbruket. I sådana fall har man eftersträvat
att förhandlingsvägen träffa överenskommelse mellan kommunen
och lantbruksnämnden för att tillgodose såväl kommunens som jordbrukets
intressen. Det har även i några fall förekommit att sådana förhandlingar
förts sedan kommunen anfört besvär över ett vägrat förvärvstillstånd.
I andra fall åter har kommuner förvärvat fastigheter, varav icke någon
del varit avsedd för egentligt kommunalt ändamål (jmfr 1 § första stycket
punkt 2 jordförvärvslagen). Såsom skäl för förvärvet har stundom anförts
behovet för kommunen att kunna placera sina likvida medel i realvärden.
Detta torde dock för närvarande icke vara aktuellt, då de flesta kommunerna
fått höja sin utdebitering. Ett annat skäl som alltemellanåt anförts
har varit kommunernas önskan att skaffa sig skogsmark att användas såsom
bytesobjekt med bolag och andra markägare för att därigenom erhålla
tomtmark disponibel till billigt pris.
Det förekommer helt naturligt eu önskan från kommuner, som inom sig
ha rikligt med skogsmark, att skaffa sig egna skogar och på så sätt placera
fondmedel, som kan finnas disponibla. Det vore måhända inte anledning
att befara olägenheter av att kommuner i sådana skogrika trakter finge
ökad frihet att köpa skogsmark inom sina egna gränser. Det borde ju ligga
i kommunernas eget intresse att tillse att deras inköp icke motverkar eu
sund utveckling av näringslivet i kommunen. Det synes dock vara välmotiverat
att det allmänna alltjämt beredes möjlighet att skydda och befrämja
jordbrukets möjligheter till förstärkning.
Vad beträffar kommunernas förvärv av mark såsom bytesobjekt, synes
det styrelsen betänkligt, alt kommunerna skulle få möjligheter att fritt
köpa skogsmark för byte med storskogsbruket. Som styrelsen tidigare i
olika sammanhang framhållit måste ett dylikt förfaringssätt möta starka
betänkligheter ur jordpolitiska synpunkter. Jordförvärvslagen och bolagsförbudslagen
äro inriktade på alt bevara jord och skog i den jordbrukande
befolkningens ägo och delta syfte skulle allvarligt motverkas om det tillätes
att jordbruks- och skogsfastigheter användes som bytesobjekt för att få
mark disponibel för billigt pris till tätortsändamål. Såsom eu följd härav
torde man få räkna med att jordägare av olika kategorier ganska regelmässigt
komme att vägra att avhända sig mark utan dylik kompensation.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959
Under inga omständigheter bör sådan jord eller skog, som det är angeläget
att använda för jordbrukets rationalisering, få bytas bort på detta sätt.
På grund av vad ovan anförts anser styrelsen att övervägande skäl fortfarande
tala för en viss kontroll av kommunernas förvärv. Gällande lagbestämmelser
ha emellertid varit i kraft endast en kort tid och blott ett
fåtal ärenden ha varit föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Någon fast
praxis rörande lagens tillämpning har följaktligen ännu ej utbildats. Det
synes styrelsen synnerligen angeläget att det allmänna i fortsättningen,
liksom nu enligt jordförvärvslagen och tidigare enligt förköpslagen, skall
kunna tillse att möjligheterna till förstärkning av ofullständiga jordbruk
tillvaratages i full utsträckning. Vidare bör observeras att den föreslagna
lagändringen skulle medföra att även de kyrkliga kommunernas förvärv
av jordbruksfastigheter bleve undantagna från tillståndsprövning. Rörande
dessa förvärv synes vad som anfördes vid lagens tillkomst fortfarande vara
tillämpligt.
Med hänsyn till ovanstående anser styrelsen övervägande skäl tala för
ett bibehållande av de nuvarande bestämmelserna.
Även lantmäteristijrelscn avstyrkte motionerna samt anförde.
I nu ifrågavarande motioner göres gällande att hittillsvarande erfarenheter
av bestämmelsernas tillämpning ha visat att kommunernas förvärv
av mark för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar onödigt
försvårades. I anledning härav vill lantmäteristyrelsen, med hänsyn till
att lantmäteriet i sin verksamhet i väsentlig mån har att pröva eller deltaga
i prövning av tätbebyggelse- och lokaliseringsfrågor, ånyo understryka angelägenheten
av att kommunerna erhålla möjligheter att bedriva en aktiv
markpolitik för att därigenom erhålla ökade förutsättningar att fullfölja
sina huvudmannauppgifter inom samhällsbyggandet. En sådan markpolitik
bör sålunda icke i onödan tyngas av jordförvärvskontroll. Såsom emellertid
framgår av det föregående har förvärvskontrollen i nu gällande lagstiftning
förenklats i hög grad. Detta gäller förutom förvärv inom tätbebyggelseområden
eller förvärv av fastigheter som avstyckats för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk (jfr 1 § p. 6 och 7 jordförvärvslagen) — sådana
förvärv som motionärerna närmast synas avse, d. v. s. förvärv för åstadkommande
av tryggade bostadsförhållanden, för tätbebyggelse och därmed
sammanhängande anordningar samt för ändamål, som det enligt lag eller
författning tillkommer kommun att tillgodose. Det bör i detta sammanhang
vidare beaktas att endast en relativt kort tid återstår av den nuvarande lagens
tillämplighet. Styrelsen utgår från att förevarande spörsmål kommer att
närmare övervägas i anslutning till den utredning angående lagens fortsatta
tillämpning för tiden efter den 30 juni 1962, som med nödvändighet
torde bli erforderlig.
Överlantmätaren i Östergötlands län, i vars yttrande länsstyrelsen i samma
län i huvudsak instämde, tillstyrkte motionerna och anförde.
Jag vill icke förneka, att tidigare vissa kommunala fastighetsförvärv förekommit,
vilka måste betecknas som olämpliga. Jag tänker därvid bland annat
på sådana fall, då kommuner köpt mindre skogsfastigheter, för att av
dem bilda något slags kommunskogar. Vidare måste i regel sådana förvärv
anses olämpliga, där en kommun förvärvar fastighet inom en annan kommuns
område.
Sådana förvärv äro emellertid undantagsfall och flertalet kommunala fastighetsförvärv
äro sådana, som ur allmän synpunkt äro väl motiverade.
Kommunerna ha vid flera tillfällen av statsmyndigheterna blivit tillrådda
Tredje lagutskottets utlåtande nr å år 1959
9
alt bedriva en aktiv markpolitik, så att de kunna tillgodose behovet av tomtmark
för bostäder och för näringslivet och för att kunna utöva ett avgörande
inflytande på prisbildningen beträffande tomtmark. Det är givet, att
om detta mål skall uppnås, kommunernas markförvärv många gånger måste
ske på mycket lång sikt och ibland även omfatta fastigheter, som icke direkt
komma att tagas i anspråk för tätbebyggelse, men som kunna användas som
bytesobjekt för att åtkomma för samhällets utveckling oundgängligen erforderlig
mark. Dessutom förekomma ofta fall, där en stad eller ett större samhälle
kan behöva förvärva mark för att tillgodose sitt behov av sand, grus
och annat vägmaterial, områden för bad- och andra friluftsanläggningar och
fritidsbebyggelse samt mark för att skydda vattentäkter in. m.
Det torde vara tydligt, att det många gånger icke är lätt för en utomstående
att bedöma nödvändigheten eller det befogade i en kommuns markförvärv.
Vidare synes det mig motiverat, att jordbrukets intressen icke tillmätas
samma avgörande betydelse vid bedömningen av kommunala markförvärv
som då bedömningen gäller förvärv av enskilda. De kommunala
markförvärven äro ju i regel avsedda att främja ett samhälleligt intresse.
På grund av ovanstående anser jag i första hand att en lagändring i motionernas
syfte bör genomföras. I andra hand skulle jag vilja föreslå ett motivuttalande
av innebörden, att förvärvsansökan från kommun i regel bör
bifallas, såvida ej förvärvsfastigheten är belägen inom annan kommuns område
eller det är uppenbart, att förvärvet skett för syfte, som är främmande
för kommunens verksamhet.
En utförligare redogörelse för remissyttrandena återfinnes i tredje lagutskottets
utlåtande nr A 12/1958 s. 10—18.
3. Utskottet
Tredje lagutskottet föreslog med tio röster mot sex att motionerna icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet anförde.
Gällande jordförvärvslag omfattar i princip kommuners förvärv men
gör mycket betydande undantag från denna huvudregel. Sålunda erfordras
ej tillstånd om kommun önskar förvärva jordbruksfastighet, som ingår i
stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948,
är avsedd för annat ändamål än jord- eller skogsbruk, ej heller om förvärvet
sker för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun
att tillgodose, eller för att å ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma
tryggade bostadsförhållanden, eller för att säkerställa att mark på
skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar, eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som icke
är tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt. Därtill kommer att kommun
efter ansökan till lantbruksnämnd kan få tillstånd att förvärva jordbruksfastighet,
om förvärvet kan väntas medföra övervägande nytta för näringslivet
i orten eller eljest särskilt skäl föreligger för fånget. Utskottet finner
det icke vara något allmänt intresse att man genom ytterligare undantag
ställer kommunerna i ett mera gynnat liige än andra fastighetsspekulanter.
1 de fall, då en kommun icke genom ett fång kan förvärva hela det område,
som avses för en viss tätbebyggelse, kan det väl understundom inträffa, att
lätbcbyggetseavsikten i samband med en lagfartsansökan blir känd och medför
eu icke önskvärd markspekulation i fråga om återstående mark. Alltjämt
torde dock gälla vad utskottet uttalade 1955, nämligen afl kommunernas
förvärv för tätbebyggelse lär bli kända för dem som spekulerar i markvärde
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959
stegring, oavsett om kommunens avsikter yppas i lagfartsärendet eller ej.
Utskottet anser därför att icke heller vad motionärerna i denna del anfört
utgör tillräcklig grund att efter den korta tid som den nuvarande ordningen
gällt helt befria kommunerna från skyldigheten att söka förvärvstillstånd.
De sex reserv a ntern a, vilkas hemställan kom att sammanfalla med
lagens ändrade lydelse, ansåg att motionerna i så måtto bort bifallas att möjligheten
att förvärva jordbruksfastighet borde utsträckas till samtliga borgerliga
primärkommuner, d. v. s. landskommuner, köpingar, städer och
municipalsamhällen. Reservanterna anförde till stöd för sin ståndpunkt.
Den kanske påtagligaste och betydelsefullaste förändringen, som för närvarande
försiggår inom det svenska samhället, är befolkningens förflyttning
från glesbygder till tätorter. Det närmaste ansvaret för den omgestaltning
och utveckling av tätorternas bebyggelse och gemensamma anordningar,
som denna förflyttning gör nödvändig, bar av statsmakterna för varje år
som gått i allt större utsträckning anförtrotts åt de borgerliga primärkommunerna.
Det får sålunda numera anses åligga dessa icke blott att planlägga bebyggelsen
utan också att själva taga initiativ för att tillse, att mark står till
buds och bebyggelse kommer till stånd. Utan att på minsta sätt vilja förringa
betydelsen av de intressen som uppbär jordförvärvslagen är det likväl
för utskottet uppenbart, att dessa intressen måste stå tillbaka för kommunernas
intresse att på bästa möjliga sätt kunna fullgöra sina uppgifter.
De undantag som jordförvärvslagen uppställt i fråga om kommunerna
torde väl i regel täcka de fall, då kommun är i behov av att förvärva mark.
För en kommun är det emellertid ofta angeläget att kunna förvärva mark
även för andra ändamål än dem, som omfattas av undantagen. Sannolikheten
för att kommun kommer att i kapitalplaceringssyfte förvärva jordbruksfastighet
är — icke minst med tanke på kommunernas nuvarande i allmänhet
ansträngda finansiella läge — mycket liten.
Den största olägenheten med den nuvarande ordningen vållas emellertid
därav, att — som i motionerna framhålles — den i varje sådant ärende erforderliga
utredningen om ändamålet med förvärvet medför att tätbebyggelseplaner
röjes. Vid ansökan om lagfart har visserligen inskrivningsdomaren
att godtaga kommuns uppgift om syftet med förvärvet, men att uppge detta
kan kommunen ej underlåta. Om det område, som kommun önskar förvärva,
äges av flera personer med vilka uppgörelse ej samtidigt kan träffas, kan
kännedomen om en lagfartsansökan å ett fång medföra en ur det allmännas
synpunkt mycket olycklig markvärdestegring å återstående delar. Ej heller
kan kommun under någon mera avsevärd tid dröja med lagfartsansökningen
då detta är både olagligt och ekonomiskt riskabelt.
4. Slutbehandlingen
Vid omröstningen i riksdagen om utskottets hemställan avgavs i första
k a in maren 66 röster för utskottets förslag och 68 röster för reservationen.
8 av kammarens ledamöter avstod från att rösta medan 8 ledamöter var
frånvarande. I andra kamm ar en avgavs 91 röster för utskottets förslag
och 99 röster för reservationen. 29 av kammarens ledamöter avstod från
alt rösta medan 11 ledamöter var frånvarande. För debatten i kamrarna hänvisas
till protokollen (A I: nr 14 s. 29 ff, II: nr 14 s. 66 ff).
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959
11
Sedan riksdagens beslut att bifalla reservationen anmälts i skrivelse (nr
207) till Kungl. Maj :t inhämtades lagrådets yttrande. Lagrådet ansåg
att den av riksdagen beslutade ändringen borde ha krävt en följdändring
i 12 §. Tre av lagrådets ledamöter ansåg sig icke böra avstyrka att förslaget
upphöjdes till lag i föreliggande skick. En av lagrådets ledamöter avstyrkte
förslaget och yttrade bl. a.
Den föreslagna ändringen ——-— synes otillräckligt motiverad. Jag vill
även framhålla, att friheten från tillståndstvång ej är inskränkt till fastigheter
inom den egna kommunen. Större städer skulle exempelvis kunna
fritt förvärva mark inom andra kommuner. Dessa spörsmål synas böra närmare
övervägas.
Lag i ämnet i enlighet med riksdagens beslut utfärdades den 16 maj
1058, nr 212. Lagen trädde i kraft den 24 juni 1958.
1958 års jordlagsutredning
På grund av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 maj 1958 har statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet den 21 maj 1958 tillkallat åtta sakkunniga
för att verkställa utredning och avgiva förslag i frågan om bl. a.
jordförvärvslagens bibehållande och utformningen av fortsatt lagstiftning
på området. Direktiven för utredningen innefattar även bemyndigande att
om så visar sig erforderligt framlägga delbetänkande med förslag till snara
lagändringar.
Utredningen har gjort en rundfråga till lantbruksnämnderna i riket och
därvid anhållit om svar bl. a. å följande frågor: »Har bestämmelserna
i 1 § jordförvärv slagen rörande befrielse från skyldighet
att söka förvärvstillstånd medfört att lagens
syften i någon större utsträckning blivit åsidosatta?
Bör några ytterligare undantag införas?» I svaren, som
huvudsakligen under januari månad 1959 inkommit från lantbruksnämnderna,
redovisas följande erfarenheter och synpunkter av betydelse för den
nu förevarande frågan.
Stockholms län: Undantagen från skyldigheten att söka förvärvstillstånd
torde kunna behållas. Dock synes den möjlighet som den 1 juli förra året
tillädes landskommun, stad och köping att utan tillstånd fövärva mark kunna
begränsas till den egna kommunen, då motivet för befrielse huvudsakligen
torde vara kommunens skyldighet att tillgodose behovet av tomtmark.
Uppsala län: Frågorna under denna punkt kunna besvaras nekande. Beträffande
betydelsen av 1958 års lagändring saknas ännu erfarenhet därom
inom Uppsala län.
Södermanlands lån: Enligt § 1 a, mom. 2, behöver i regel kommuners eller
liknande samfälligheters förvärv ej prövas. Nämnden ifrågasätter om
icke härvidlag behövs en inskränkning, då det framkommit att kommuner
i vissa fall gör förvärv som icke äro behövliga för deras verksamhet. Frihet
för prövning enligt förvärvslagen bör inskränkas till fastigheter belägna
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr å år 1959
inom område där stadsplan eller byggnadsplan finnes. I övrigt synes lagen
böra tillämpas på kommuners förvärv.
Östergötlands län: Ytterligare undantag från skyldighet att söka befrielse
bör enligt nämndens mening ej införas. Nämnden vill däremot ifrågasätta
lämpligheten av att de borgerliga kommunernas förvärv av jordbruksfastigheter
äro undantagna prövning enligt jordförvärvslagens stadganden. Dessa
förvärv synes enligt nämnden ej böra vara tillståndsfria, men tillämpningsföreskrifterna
böra utformas så att en liberal tolkning medgives.
Kronobergs län: Bestämmelserna i denna paragraf ha såvitt nämnden
kunnat finna icke medfört att lagens syften i nämnvärd grad åsidosatts. Ett
fall är för nämnden känt och härleder från den tid, kommun under vissa
förhållanden måste ha tillstånd för att förvärva jordbruksfastighet. En kommun
förvärvade en fastighet, vilken låg utanför byggnadsplan och som närmast
skulle användas som bytesobjekt i samband med fullföljande av uppgjord
byggnadsplan. Under den utredning, som på nämndens initiativ igångsattes
med biträde av lantmäteriorganisationen i och för klarläggande av
fastighetens lämpligaste användning, meddelades kommunen lagfart å fånget
trots att det icke kunde bliva fråga om expropriation och trots att fastigheten
till sin huvuddel skulle bibehållas som jordbruk. — Nämnden är av
den uppfattningen, att kommuners möjlighet att utan tillstånd förvärva
jordbruksfastigheter bör inskränkas till att gälla fastigheter inom den egna
kommunen.
Kalmar läns norra område: Undantagen från skyldigheten att söka förvärvstillstånd
ha i stort sett icke medfört att lagens syften ej blivit tillgodosedda.
Ett viktigt undantag härifrån är dock den nyligen införda ändringen,
att kommun skall vara befriad från skyldighet att söka förvärvstillstånd.
Detta beslut kan medföra allvarliga konsekvenser och synes enligt nämndens
mening böra omprövas.
Kalmar läns södra område: Bestämmelsen att landskommun, köping, stad
eller municipalsamhälle ej behöver förvärvstillstånd synes i vissa fall kunna
komma att riskera lagens syften.
Blekinge län: De borgerliga kommunernas befrielse från skyldigheten att
söka förvärvstillstånd synes kunna medföra att lagens syften åsidosättes.
Redan finnes exempel på kommunförvärv, å vilka det synes ovisst om förvärvstillstånd
skulle lämnats. Ytterligare undantag böra icke införas.
Hallands län: Lagens syften synes ej i någon större utsträckning blivit
åsidosatta. Kommunernas befrielse från förvärvstillstånd kan dock synas
diskutabel.
Älvsborgs läns södra område: Den vidgade friheten för kommuner, som
genomfördes under fjolåret, förefaller opåkallad, i den mån den gäller rena
placeringsköp, särskilt utanför egna verksamhetsområdet. Kommuner och
enskilda bör här allmänt vara jämställda.
Värmlands län: Befrielsen från skyldighet att söka tillstånd torde icke
i någon större utsträckning ha medfört att lagens syften åsidosatts.---
Enligt lantbruksnämndens mening bör undantaget för kommuner från skyldighet
att söka förvärvstillstånd omprövas. Enligt lagens nu gällande lydelse
har vissa borgerliga kommuner rätt att utan tillståndsprövning förvär
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959
13
va jordbruksfastighet icke blott inom den egna kommunens område utan
även inom andra kommuner. Ett argument för 1958 års lagändring var att
kommun själv var intresserad av att genom fastighetsförvärv icke gå i vägen
för jordbrukare, vars egendom bör utökas med viss fastighet. Detta argument
kan måhända anföras vid fastighetsköp inom den egna kommunen,
men är givetvis helt ohållbart rörande köp inom andra kommuners områden.
Örebro län: Nej, inte i större utsträckning. Kommuners kapitalplaceringslörvärv
av mark, som behövts för rationaliseringsändamål bör dock förhindras,
varför sådana förvärv icke bör undantagas från jordpolitisk prövning.
Västmanlands län: Nuvarande bestämmelser i 1 § synes enligt nämndens
mening i stort sett icke ha medfört att lagens syften åsidosättes. Vad som
möjligen kan ifrågasättas är, huruvida kommuner bör vara befriade från
skyldigheten att söka förvärvstillstånd, där förvärvet avser jordbruksfastighet
belägen utom kommunens gränser.
Gävleborgs län: Den ändring av 1 §, som genomfördes 1958, har redan resulterat
i kommunförvärv av typen kapitalplaceringsköp och med resultat
att jordbrukare nödgats avstå från behövlig skogskomplettering. Enligt
nämndens mening borde en återgång ske till 1955 års lagtext. Utöver detta
synes icke ytterligare undantag böra införas.
Västernorrlands län: I viss men tills vidare långsam takt överföres jordbrukares
egendomar till icke jordbrukare. Av 1 244 egendomar har under
en tioårstid 26 överförts till icke jordbrukare inom sockarna Helgum och
Torp. Kommunernas koncenssionsfrihet har lett till att verksamheten med
skogskomplettering dämpats.
Jämtlands län: Nu gällande bestämmelser om befrielse från skyldighet att
söka förvärvstillstånd har inom Jämtlands län icke medfört att lagens syften
i några påtagliga fall blivit åsidosatta.
Norrbottens län: Efter 1958 års lagändring har i många fall kommuner
förvärvat jordbruksfastigheter, varvid en mindre del torde kunna användas
för tätbebyggelse. Underhandlingar från kommuns sida för förvärv av jordbruksfastigheter
synes pågå i en del kommuner.
Utskottet
Frågan om kommunernas ställning enligt jordförvärvslagen behandlades
av utskottet vid förra årets A-riksdag. I motioner hade då föreslagits att jordförvärvslagen
skulle ändras så, att kommun och annan dylik samfällighet
skulle undantagas från lagens krav på förvärvstillstånd. Utskottets majoritet
föreslog att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.
Sex reservanter i utskottet föreslog att motionerna i så måtto borde bifallas,
alt undanlag från lagen stadgades för borgerliga primärkommuner. Sedan
reservanternas mening segrat i kamrarna utfärdades i överensstämmelse
därmed lag i ämnet den 16 maj 1958. Lagändringen trädde i kraft den 24
juni 1958.
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959
I den av herrar Svedberg, Erik, och Andersson, Axel Emanuel, väckta motionen
I: 5 uttalas oro särskilt över den möjlighet som genom 1958 års lagändring
öppnats för kommun att förvärva jordbruksfastighet utanför den
egna kommunens gränser. Ur landsbygdssynpunkt vore det sålunda betänkligt,
om en stad i kapitalplaceringssyfte förvärvade skogsmark i omgivande
landskommuner och därmed bidrog att underminera dessa kommuners möjligheter
att befolkningsmässigt och ekonomiskt hävda sig. Exempel saknades
f. ö. inte att kommunerna både i detta och andra avseenden missbrukat
sin återvunna frihet. Motionärerna har därför föreslagit att denna frihet begränsas
till förvärv inom den förvärvande kommunens egna gränser samt
att det uppdrages åt jordlagsutredningen att närmare utarbeta förslag till
lagändring.
I de likalydande motionerna I: 171 av herr Johansson, Robert, in. fl. och
II: 224 av herr Antonsson in. fl. uttrycktes farhågor för att 1958 års lagändring
i väsentliga avseenden kommer att äventyra jordförvärvslagens syften.
Motionärerna har därför föreslagit en undersökning av kommunernas jordförvärv
efter 1958 års lagändring samt, om skäl därtill skulle visa sig föreligga,
återinförande av den jordpolitiska prövningen av dylika förvärv.
Ledamoten av första kammaren herr Nilsson, Ferdinand, har vid årets
riksdag i en enkel fråga till chefen för jordbruksdepartementet påpekat att
kommuner i åtskilliga fall utnyttjat den rätt att förvärva jordbruksfastighet,
som enligt lagändringen 1958 medgivits dem, till inköp av jord och
skog som enligt vederbörande lantbruksnämnds uppfattning erfordrats för
komplettering av närbelägna jordbruk. Departementschefen, statsrådet Netzén,
har i svar härpå den 4 februari 1959 uppgivit, att flertalet lantbruksdiréktörer
vid telefonförfrågan uppgivit att kommunförvärv, motverkande
den yttre rationaliseringen av jordbruk, icke observerats under denna tid. I
något eller några fall syntes emellertid kommuner ha förvärvat en del skogsmark.
.
Även om det av alla tre motionerna framgår att motionärerna är missbelåtna
med 1958 års lagändring, innehåller icke någon av motionerna yrkande
om en omedelbar ändring av lagen. Genom att undanröja 1958 års lagändring
skulle jordförvärvslagen visserligen komma att stå i överensstämmelse
med den mening som för ett år sedan uttalades av utskottets majoritet.
Emellertid synes det icke böra ifrågakomma att efter mindre än ett år
ändra en lag, vars skadeverkningar — om sådana över huvud taget förekommit
_ dock hittills icke kan ha varit av annat än begränsad omfattning.
Härtill kommer att den nyligen tillsatta jordlagsutredningen under sitt arbete
med översyn av hela lagstiftningskomplexet om inskränkningar i rätten
att fritt förvärva fast egendom icke torde kunna undgå att närmare undeisöka
och taga ställning till den genom förevarande motioner väckta frågan.
Oavsett vilken ställning man intager till frågan om kommuns rätt att fritt
förvärva jordbruksfastighet, synes därför motionerna icke böra föranleda
vare sig förslag till lagändring eller begäran om utredning. Utskottet anser
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959
det dock vara icke utan betydelse att 1958 års jordlagsutredning erhåller
kännedom om de meningsyttringar som kommit till uttryck i motionerna.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att
A. motionen I: 5 samt
B. motionerna I: 171 och II: 224
icke måtte föranleda någon annan riksdagens åtgärd än att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer att motionerna
för kännedom överlämnas till 1958 års jordlagsutredning.
Stockholm den 24 februari 1959
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
r från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Georg Carlsson,
Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Alexanderson och Boo*.
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Allmän, Bengtsson i
Halmstad, Persson i Tandö, Svenning*, Wachtmeister, Grebäck och Hedin.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
500329 Stockholm 1959, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1959:87 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om ändring i jordförvärvslagens bestämmelser om skyldighet för kommun att söka tillstånd till förvärv av jordbru a1 i texten