Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om ändring i jordförvärvslagens bestämmelser om skyldighet för kommun att söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet. Tredje lagutskottet har behandlat tre i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, vilka alla innebär förslag till ändring av lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

1959-02-24 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1959:4, Utlåtande i anledning av motioner om ändring i jordförvärvslagens bestämmelser om skyldighet för kommun att söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet. Tredje lagutskottet har behandlat tre i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, vilka alla innebär förslag till ändring av lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

1

Nr 4

Utlåtande i anledning av motioner om ändring i jordförvärvslagens

bestämmelser om skyldighet för kommun att

söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet.

Tredje lagutskottet har behandlat tre i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, vilka alla innebär förslag till ändring av lagen den 3

juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen).

I motionen nr 5 i första kammaren av herr Svedberg, Erik, och herr Andersson,

Axel Emanuel, föreslås, »att jordförvärvslagens 1 § ändras på så

sätt att den rätt, som landskommun, köping, stad och municipalsamhälle nu

ha att utan tillstånd genom köp, byte eller gåva förvärva jordbruksfastighet,

skall gälla sådan fastighet belägen inom kommunens område, samt att

1958 års jordlagsutredning erhåller i uppdrag utarbeta erforderligt förslag

till lagändring».

I de likalydande motionerna nr 171 i första kammaren1 av herr Johansson,

Robert, m. fl. och nr 224 i andra kammaren av herr Antonsson m. fl.

hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om

prövning i enlighet med vad i motionen anförts angående utvecklingen och

omfattningen av kommunernas markförvärv efter den av 1958 års A-riksdag

beslutade lagändringen med befrielse för kommun från att söka tillstånd till

förvärv av jordbruksfastighet samt — därest skäl därtill föreligger — om

framläggande av förslag om återinförande av jordpolitisk prövning i fråga

om kommuners jordförvärv».

Allmänt om jordförvärvslagen

Den ursprungliga föregångaren till den nu gällande jordförvärvslagen var

lagen den 21 december 1955 (nr 805) om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1946 och gällde till

och med den 31 december 1948. Lagen ersattes av lagen den 17 juni 1958 (nr

329) i samma ämne, vilken gällde till och med den 30 juni 1953. Genom lag

den 5 juni 1953 (nr 344) förlängdes 1948 års lag att gälla till och med den

30 juni 1955.

Som en följd av de av 1947 års riksdag antagna riktlinjerna för den framtida

jordbrukspolitiken utfärdades såsom ett komplement till nyssnämnda

lagstiftning lagen den 30 juni 1957 (nr 324) om kronans förköpsrätt, vilken

trädde i kraft den 1 juli 1948.

1 Motionen i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1959. 0 samt. 3 avd• Nr 4

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959

Sistnämnda lag, som icke var tidsbegränsad, och 1948 års jordförvärvslag

har ersatts av den nu gällande jordförvärvslagen, som trädde i kraft den

1 juli 1955 och upphör att gälla den 30 juni 1962. Syftet med lagen är att

dels hindra spekulationsköp och vad man ansett som olämpliga kapitalplaceringar

i jordbruksfastigheter, dels ock att ge samhället — representerat

av lantbruksnämnderna — möjlighet att i samband med försäljningar åstadkomma

en omfördelning av jordbrukets fastigheter i lämpligare brukningsenheter.

Lagen bygger på samma principer som sina föregångare. Detta innebär

att fast egendom som vid fastighetstaxeringen taxerats såsom jordbruksfastighet,

sålunda även skogsfastighet, icke får förvärvas genom köp,

byte eller gåva utan tillstånd av lantbruksnämnden. Från denna huvudregel

stadgas åtskilliga undantag i nära anslutning till vad som gällde enligt

1948 års lag. De grunder, efter vilka lantbruksnämndernas tillståndsprövning

skall ske, överensstämmer likaledes i stora delar med motsvarande bestämmelser

i den äldre lagen.

Jordförvärvslagen och kommunerna. Historik

Frågan om skyldighet för kommun att söka tillstånd för förvärv av jordbruksfastighet

var föremål för behandling såväl vid 1945 som 1951 och

1955 års riksdagar. I 1941 års sakkunnigbetänkande (SOU 1941:24) med

förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet föreslog

utredningsmannen att från lagens tillämpning borde undantagas förvärv

som gjordes av kronan eller av kommun. Begreppet kommun borde därvid

anses omfatta även kommunalförbund, municipalsamhälle, vägdistrikt,

landsting och andra sådana sammanslutningar. Föredragande departementschefen,

statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anförde emellertid vid lagrådsremisser

att syftet med lagstiftningen bäst torde tillgodoses, om det övervägande

antalet förvärv inpassades under lagen, varför det syntes böra åvila även

kommun att underställa sina förvärv föreskriven prövning. Sammansatta

andra lag- och jordbruksutskottet anförde härom (utlåtande nr 1, 1945;:

Det synes emellertid utskottet som om övervägande skäl tala för att

kommun i likhet med kronan skall vara befriad från skyldighet att söka

tillstånd enligt lagen. Föga sannolikt torde vara, att omständigheterna i

samband med ett förvärv från en kommuns sida av en jordbruksfastighet

äro sådana att förvärvet på grund av bestämmelserna i 3 § icke skulle kunna

godkännas. Såsom i motionerna framhålles torde det kunna förutsättas,

att kommun icke förvärvar jordbruksfastighet i strid mot lagens syfte. Då

kommun tydligen icke kan begagna sig av det i 5 § tredje stycket angivna

kontrollförfarandet, skulle kommun vid förvärv av jordbruksfastighet vara

nödsakad att använda det mera omständliga och tidsödande tillståndsförfarandet.

För kommun torde det emellertid särskilt ofta vara angeläget, att

frågan om förvärvets giltighet blir avgjord så fort som möjligt.

Utskottet tillstyrkte, att kommunernas förvärv skulle få ske utan tillstånd,

vilket även blev riksdagens beslut. I enlighet med denna mening avfattades

lagen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 ur 1959

3

I samband med propositionen nr 24 till 1951 års riksdag med förslag till

lag angående ändring av då gällande jordförvärvslag (av den 17 juni 1948)

hade från en lantbruksnämnd hemställts, att kommun skulle åläggas att

söka tillstånd med avseende å förvärv utom kommunens gränser.

Som skäl härför hade lantbruksnämnden åberopat att det förekommit

att en kommun i kapitalplaceringssyfte inköpt skogsfastigheter i en grannsocken.

Med hänsyn till att ifrågavarande spörsmål varit föremål för ingående

överväganden i samband med tillkomsten av 1945 års lag och då regeln

om tillståndsfrihet för kommun i praktiken ej torde ha medfört några nämnvärda

olägenheter, fann sig föredragande departementschefen icke böra förorda

någon ändring av jordförvärvslagen på förevarande punkt. I detta sammanhang

bör anmärkas att kommunerna dock var underkastade bestämmelserna

i lagen den 30 juni 1947 om kronans förköpsrätt (förköpslagen).

Enligt den ursprungliga lydelsen av den nu gällande, år 1955 utfärdade,

jordförvärvslagen kunde kommun enligt huvudregeln ej förvärva jordbruksfastighet

utan lantbruksnämnds tillstånd. Tillstånd skulle vägras

om misstanke förelåg att kommunen kom att vansköta fastigheten eller

kom att tillgodogöra sig stödskog som var erforderlig för ortens jordbruk

eller bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten (3 §). Därest

nyssnämnda fall ej var för handen, kunde tillstånd meddelas, om förvärvet

kunde väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för

näringslivet i orten eller fastigheten för kommunen hade synnerligt värde

utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl förelåg för förvärvet (4 §).

I 1 § första stycket punkt 2 angavs vissa förvärv, varå lagen över huvud

taget icke ägde tillämpning. Tillstånd erfordrades således ej, »där egendomen

förvärvas av kommun eller annan dylik samfällighet för ändamål som

avses i 1 § 4, 7 eller 16 lagen den 12 maj 1917 om expropriation». Från jordförvärvslagens

krav på förvärvstillstånd undantogs härigenom kommuners

förvärv av jordbruksfastighet för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden

(punkt 7), för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar

(punkt 16) samt för ändamål, som det enligt lag eller författning

tillkom kommun att tillgodose (punkt 4). — Vidare erfordrades enligt

1 § första stycket punkt 6 jordförvärvslagen icke tillstånd för förvärv av

egendom, som ingick i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd etter

den 1 januari 1948, var avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

I sistnämnda del är lagen alltjämt oförändrad.

Genom att använda uttrycket »kommun eller annan dylik samfällighet»

jämställdes med kommunallagens kommuner (landskommuner, städer och

köpingar) även municipalsamhälle, församling, landsting och annan borgerlig

eller kyrklig kommunal förvaltningsenhet (sammansatta andra lag- och

jordbruksutskottets utlåtande nr 1/1945).

Från förarbetena må i övrigt återges följande.

I det av 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning avgivna betänkandet,

vilket ligger till grund för nu gällande jordförvärvslag, framhöll utredningen

(SOU 1954: 16 s. 105) all för rationaliscringsarbetet vore det uppenbar
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959

ligen av vikt att bl. a. även kommunernas fastighetsförvärv underkastades

förvärvsprövning. Utredningen erinrade i anslutning härtill om att anledning

i flera fall funnits till förköpsingripande med anledning av kommunernas

jordafång. Utredningen föreslog sålunda, då jordförvärvs- och förköpslagarna

hoparbetades, att den princip som gällde enligt förköpslagen

skulle tillämpas och att alltså i den nya lagen intet undantag skulle göras i

fråga om kommunernas jordförvärv. Under betänkandets remissbehandling

underströks i denna fråga — bl. a. av lantmäteristyrelsen — angelägenheten

av att kommunerna skulle kunna föra en aktiv markpolitik utan tyngande

förvärvskontroll.

Föredragande departementschefen, statsrådet Norup, anförde bl. a.1

För egen del anser jag väl att kommunernas förvärv av jordbruksfastigheter

icke bör lämnas helt utanför den nu föreslagna jordförvärvslagsfiftningen,

särskilt som denna avser att ersätta jämväl förköpslagen. Emellertid

är det av största vikt att kommunerna i god tid kan försäkra sig om de

markområden som erfordras för tätbebyggelsens ändamålsenliga utveckling.

Kommunernas förvärv av mark för tätbebyggelse och därmed sammanhängande

anordningar bör därför icke försvåras. Detsamma gäller kommunernas

förvärv av mark för andra ändamål, som det direkt ankommer på

dem att tillgodose. En hel del sådana markförvärv, som nyss sagts, kan redan

enligt de föreslagna undantagen i fråga om mark, som ingår i planlagt

område eller avstyckats för andra ändamål än jordbruk eller skogsbruk, ske

iillståndsfritt. Jag ämnar även föreslå vissa undantag från tillståndstvånget

i fall, då ett fång medför fastighetsbildande åtgärd. Även detta förslag

---torde ej sällan beröra kommuner. Utöver de nu nämnda fallen bör

emellertid enligt min mening stadgas undantag, för sådana fall då egendomen

förvärvas av kommun eller annan dylik samfällighet för något av de

ändamål, som angives i 1 § 4, 7 och 16 expropriationslagen.

I övriga fall, då kommun äger söka rätt till expropriation, torde förvärvet

regelmässigt avse antingen egendom, som icke är taxerad såsom jordbruksfastighet,

eller markområde, som avstyckats eller skall avstyckas lör

annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Det torde därför, med den

utformning departementsförslaget fått, endast i rena undantagsfall bli nödvändigt

för kommun att söka tillstånd till förvärv av fastighet för ändamål,

som kan grunda rätt för kommunen att söka expropriation. Om kommun

för annat ändamål, t. ex. för att trygga kommunens behov av bränsle

eller måhända enbart för kapitalplacering, vill förvärva jordbruksfastighet,

synes det icke finnas anledning att befria kommunen från skyldighet att

söka förvärvstillstånd.

Tredje lagutskottet instämde i departementschefens synpunkter och anförde.

2

Kommunernas önskemål att förvärva jordbruksfastighet torde regelmässigt

vara förestavade, för de borgerliga kommunernas del huvudsakligen

av intresset att trygga tillgången på mark för tätbebyggelse ävensom i en del

fall av behovet av områden för fritids- och liknande ändamål samt för de

kyrkliga kommunernas vidkommande av kapitalplaceringsmotiv.

Enligt den i propositionen föreslagna bestämmelsen erfordras ej tillstånd

UProp. nr 165/1955 sid. 49 f.

^Utlåtande nr 24/1955.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr \ år 1959

5

beträffande förvärv från kommuners sida för sådana ändamål, varom förmäles

i 1 § 4, 7 och 16 expropriationslagen. Härigenom har kommunerna

beretls möjlighet att fritt förvärva jordbruksfastigheter för att säkra behovet

av markreserv för tätbebyggelse liksom även för ändamål, som det lagligen

ankommer på dem att tillgodose. För de borgerliga kommunerna torde

detta innebära att de från kommunernas synpunkt tvivelsutan viktigaste

och vanligaste fallen icke blir underkastade kontroll. I övriga fall däremot

synes det icke föreligga särskild anledning att låta kommunerna intaga en

mera gynnad ställning än andra fastighetsköpare. Påpekas må, att. på senare

år förekommit att kommuner gjort rena kapitalplaceringsförvärv i

fråga om skogsfastigheter och att lantbruksnämnderna funnit anledning till

ingripande enligt förköpslagen mot dylika förvärv från kommuners sida.

Med hänsyn bl. a. till att förköpslagen nu föreslås upphävd torde därför

kommunernas förvärv icke böra lämnas utanför lagens ram i vidare män

än som föreslagits i propositionen. Det förtjänar vidare att framhållas, att

den omständigheten att tillstånd till förvärv erfordras icke innebär förbud

mot förvärvet. I de i motionen I: 494 berörda fallen, då kommun förvärvar

jordbruksfastighet för fritidsändamål, torde sålunda »särskilt skäl» enligt

4 § andra stycket i allmänhet anses föreligga och förvärvet tillåtas. Motionärerna

hyser farhågor för att kommunerna skall betungas med vidlyftiga

utredningar rörande ändamålet med kommunernas förvärv och att

skyldigheten för kommunerna att visa tätbebyggelseavsikt beträffande visst

område medför att markspekulationen kommer i gång för kringliggande

mark. Emellertid framgår av departementschefens uttalande, att det av

kommunen i protokollsutdrag över beslutet att förvärva egendomen eller på

annat tillförlitligt sätt angivna ändamålet med förvärvet skall äga vitsord

vid ansökan om lagfart och att inskrivningsdomaren endast har att pröva

huruvida det sålunda uppgivna ändamålet enligt lagen medför frihet från

att söka förvärvstiilstånd. Om någon bevisföring i egentlig mening blir således

icke fråga. Kommunernas förvärv för tätbebyggelse lär bli kända för

dem som spekulerar i markvärdestegring oavsett om kommunens avsikter

yppas i lagfartsärendet eller ej. Utskottet finner således den i propositionen

iöreslagna regeln lämplig för de borgerliga kommunernas vidkommande.

Genom en den 16 maj 1958 utfärdad lag vidtogs i jordförvärvslagen den

ändringen att det generella undantag från lagens tillämpningsområde som

tidigare gällt för kronan utsträcktes till de borgerliga primärkommunerna,

d. v. s. landskommuner, köpingar, städer och municipalsamhällen.

1958 års lagändring

1. Motionerna

Initiativet till 1958 års lagändring togs genom två vid 1958 års A-riksdag

väckta, likalydande motioner nr 98 i första kammaren av herr Nilsson,

Hjalmar, in. fl. och nr 101 i andra kammaren1 av herrar Petterson i Degerfors

och Lundqvist.

Motionärerna hemställde, alt 1 § första stycket 2 jordförvärvslagen, som

då hade följande lydelse: »...förvärvstiilstånd erfordras dock ej . . . där

egendomen förvärvas av kommun eller annan dylik samfällighet för ändamål

som avses i 1 § 4, 7 eller 16 lagen den 12 maj 1917 om expropriation . . .»

i stället skulle ha följande lydelse: ». . . förvärvstiilstånd er1

Motionen i sin helhet tryckt bland första kammarens motioner.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1959

fordras dock cj . . . där egendomen förvärvas av kommun eller annan dylik

samfällighet.»

Motionärerna ansåg, att då gällande bestämmelser försvårade kommunernas

möjligheter att förvärva den mark, som kommunerna behövde för

tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. Då en kommun

sökte tillstånd hade den att prestera utredning om ändamålet med förvärvet.

Om förvärvet avsåg anskaffande av mark för t. ex. tätbebyggelse röjdes

kommunens planer genom en dylik utredning. Detta ledde ofta till icke

önskvärda markspekulationer. Det allmänna intresse, som kommunerna i

sammanhanget företrädde, ansågs vara av högre valör än det intresse jordförvärvslagen

avsåg alt tillvarataga. Att kommunerna skulle komma att

missbruka rätten att fritt förvärva jordbruksfastighet fanns enligt motionärernas

mening ej anledning att befara.

2. Remissyttrandena

Över motionerna, som behandlades av tredje lagutskottet, inhämtades

yttranden från lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands,

Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och Västernorrlands

län, Hushållningssällskapens förbund, Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska pastoratens riksförbund,

Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund. Vid länsstyrelsernas

yttranden fogades i allmänhet yttranden från länets hushållningssällskap

och lantbruksnämnder. I några fall förelåg därjämte yttranden

från länens överlantmätare.

Motionerna tillstyrktes av länsstyrelsen i Östergötlands län, överlantmätarna

i Östergötlands och Skaraborgs län, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska stadsförbundet och Svenska pastoratens riksförbund.

Övriga remissinstanser avstyrkte motionerna.

Lantbruksstyrelsen, som sålunda avstyrkte motionerna, anförde.

Beträffande kommunernas förvärv av mark för ändamål som avses i

1 g första stycket punkt 2 jordförvärvslagen föreligger icke någon skyldighet

att — såsom motionärerna förmenat — »prestera utredning angående

ändamålet med förvärvet». Såväl departementschefen som tredje lagutskottet

ha klart utsagt, att det får anses tillfyllest att kommunen till sin lagfartsansökan

bifogar ett protokollsutdrag rörande ändamålet med förvärvet.

Såsom framhållits vid riksdagsbehandlingen år 1955 äger ett sådant protokoll

vitsord, och någon utredning angående ändamålet med förvärvet behöver

sålunda icke företes. Såvitt för styrelsen är känt har det icke heller

i praktiken förekommit att kommunerna haft några olägenheter i sin verksamhet

för förvärv av mark för kommunalt ändamål. Det må nämnas att

det i enstaka fall förekommit, att kommuner, genom de möjligheter, som

förfarandet inrymmer, köpt och fått lagfart å egendom, som uppenbarligen

icke skall nyttjas för kommunalt ändamål. Styrelsen har för övrigt haft

anledning att i skrivelse av den 19 oktober 1956 hos Kungl. Maj :t påtala

ett dylikt fall.1

1 Efter det lantbruksstyrelsens yttrande avgavs har styrelsens skrivelse genom beslut av

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 8 mars 1958 icke föranlett annan åtgärd

än att skrivelsen lagts till handlingarna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1959

i

Förvärv av jordbruksfastigheter för annat ändamål än som avses i undantagsbestämmelsen

är enligt jordförvärvslagens huvudregel underkastade

tillståndsprövning. För att få överblick över frekvensen av sådana förvärv

har styrelsen infordrat uppgifter härom från samtliga lantbruksnämnder.

Avser tiden 1/1 1955—31/12 1957

Antal

ansökningar

Beviljade

Avslagna

Återkallade

o. d.

Borgerliga kommuner....................

257

216

37

4

Kyrkliga » ....................

40

22

16

2

Summa

297

238

53

6

Beträffande de ansökningar från kommuner om tillstånd att förvärva

jordbruksfastigheter (främst skogsfastigheter) som enligt ovan avslagits

får styrelsen anföra följande.

I en del fall har blott en relativt begränsad del av förvärvsegendomen

varit behövlig för egentligt kommunalt ändamål medan en mera väsentlig

del bort bibehållas som stöd för jordbruket. I sådana fall har man eftersträvat

att förhandlingsvägen träffa överenskommelse mellan kommunen

och lantbruksnämnden för att tillgodose såväl kommunens som jordbrukets

intressen. Det har även i några fall förekommit att sådana förhandlingar

förts sedan kommunen anfört besvär över ett vägrat förvärvstillstånd.

I andra fall åter har kommuner förvärvat fastigheter, varav icke någon

del varit avsedd för egentligt kommunalt ändamål (jmfr 1 § första stycket

punkt 2 jordförvärvslagen). Såsom skäl för förvärvet har stundom anförts

behovet för kommunen att kunna placera sina likvida medel i realvärden.

Detta torde dock för närvarande icke vara aktuellt, då de flesta kommunerna

fått höja sin utdebitering. Ett annat skäl som alltemellanåt anförts

har varit kommunernas önskan att skaffa sig skogsmark att användas såsom

bytesobjekt med bolag och andra markägare för att därigenom erhålla

tomtmark disponibel till billigt pris.

Det förekommer helt naturligt eu önskan från kommuner, som inom sig

ha rikligt med skogsmark, att skaffa sig egna skogar och på så sätt placera

fondmedel, som kan finnas disponibla. Det vore måhända inte anledning

att befara olägenheter av att kommuner i sådana skogrika trakter finge

ökad frihet att köpa skogsmark inom sina egna gränser. Det borde ju ligga

i kommunernas eget intresse att tillse att deras inköp icke motverkar eu

sund utveckling av näringslivet i kommunen. Det synes dock vara välmotiverat

att det allmänna alltjämt beredes möjlighet att skydda och befrämja

jordbrukets möjligheter till förstärkning.

Vad beträffar kommunernas förvärv av mark såsom bytesobjekt, synes

det styrelsen betänkligt, alt kommunerna skulle få möjligheter att fritt

köpa skogsmark för byte med storskogsbruket. Som styrelsen tidigare i

olika sammanhang framhållit måste ett dylikt förfaringssätt möta starka

betänkligheter ur jordpolitiska synpunkter. Jordförvärvslagen och bolagsförbudslagen

äro inriktade på alt bevara jord och skog i den jordbrukande

befolkningens ägo och delta syfte skulle allvarligt motverkas om det tillätes

att jordbruks- och skogsfastigheter användes som bytesobjekt för att få

mark disponibel för billigt pris till tätortsändamål. Såsom eu följd härav

torde man få räkna med att jordägare av olika kategorier ganska regelmässigt

komme att vägra att avhända sig mark utan dylik kompensation.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959

Under inga omständigheter bör sådan jord eller skog, som det är angeläget

att använda för jordbrukets rationalisering, få bytas bort på detta sätt.

På grund av vad ovan anförts anser styrelsen att övervägande skäl fortfarande

tala för en viss kontroll av kommunernas förvärv. Gällande lagbestämmelser

ha emellertid varit i kraft endast en kort tid och blott ett

fåtal ärenden ha varit föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Någon fast

praxis rörande lagens tillämpning har följaktligen ännu ej utbildats. Det

synes styrelsen synnerligen angeläget att det allmänna i fortsättningen,

liksom nu enligt jordförvärvslagen och tidigare enligt förköpslagen, skall

kunna tillse att möjligheterna till förstärkning av ofullständiga jordbruk

tillvaratages i full utsträckning. Vidare bör observeras att den föreslagna

lagändringen skulle medföra att även de kyrkliga kommunernas förvärv

av jordbruksfastigheter bleve undantagna från tillståndsprövning. Rörande

dessa förvärv synes vad som anfördes vid lagens tillkomst fortfarande vara

tillämpligt.

Med hänsyn till ovanstående anser styrelsen övervägande skäl tala för

ett bibehållande av de nuvarande bestämmelserna.

Även lantmäteristijrelscn avstyrkte motionerna samt anförde.

I nu ifrågavarande motioner göres gällande att hittillsvarande erfarenheter

av bestämmelsernas tillämpning ha visat att kommunernas förvärv

av mark för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar onödigt

försvårades. I anledning härav vill lantmäteristyrelsen, med hänsyn till

att lantmäteriet i sin verksamhet i väsentlig mån har att pröva eller deltaga

i prövning av tätbebyggelse- och lokaliseringsfrågor, ånyo understryka angelägenheten

av att kommunerna erhålla möjligheter att bedriva en aktiv

markpolitik för att därigenom erhålla ökade förutsättningar att fullfölja

sina huvudmannauppgifter inom samhällsbyggandet. En sådan markpolitik

bör sålunda icke i onödan tyngas av jordförvärvskontroll. Såsom emellertid

framgår av det föregående har förvärvskontrollen i nu gällande lagstiftning

förenklats i hög grad. Detta gäller förutom förvärv inom tätbebyggelseområden

eller förvärv av fastigheter som avstyckats för annat ändamål än

jordbruk eller skogsbruk (jfr 1 § p. 6 och 7 jordförvärvslagen) — sådana

förvärv som motionärerna närmast synas avse, d. v. s. förvärv för åstadkommande

av tryggade bostadsförhållanden, för tätbebyggelse och därmed

sammanhängande anordningar samt för ändamål, som det enligt lag eller

författning tillkommer kommun att tillgodose. Det bör i detta sammanhang

vidare beaktas att endast en relativt kort tid återstår av den nuvarande lagens

tillämplighet. Styrelsen utgår från att förevarande spörsmål kommer att

närmare övervägas i anslutning till den utredning angående lagens fortsatta

tillämpning för tiden efter den 30 juni 1962, som med nödvändighet

torde bli erforderlig.

Överlantmätaren i Östergötlands län, i vars yttrande länsstyrelsen i samma

län i huvudsak instämde, tillstyrkte motionerna och anförde.

Jag vill icke förneka, att tidigare vissa kommunala fastighetsförvärv förekommit,

vilka måste betecknas som olämpliga. Jag tänker därvid bland annat

på sådana fall, då kommuner köpt mindre skogsfastigheter, för att av

dem bilda något slags kommunskogar. Vidare måste i regel sådana förvärv

anses olämpliga, där en kommun förvärvar fastighet inom en annan kommuns

område.

Sådana förvärv äro emellertid undantagsfall och flertalet kommunala fastighetsförvärv

äro sådana, som ur allmän synpunkt äro väl motiverade.

Kommunerna ha vid flera tillfällen av statsmyndigheterna blivit tillrådda

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr å år 1959

9

alt bedriva en aktiv markpolitik, så att de kunna tillgodose behovet av tomtmark

för bostäder och för näringslivet och för att kunna utöva ett avgörande

inflytande på prisbildningen beträffande tomtmark. Det är givet, att

om detta mål skall uppnås, kommunernas markförvärv många gånger måste

ske på mycket lång sikt och ibland även omfatta fastigheter, som icke direkt

komma att tagas i anspråk för tätbebyggelse, men som kunna användas som

bytesobjekt för att åtkomma för samhällets utveckling oundgängligen erforderlig

mark. Dessutom förekomma ofta fall, där en stad eller ett större samhälle

kan behöva förvärva mark för att tillgodose sitt behov av sand, grus

och annat vägmaterial, områden för bad- och andra friluftsanläggningar och

fritidsbebyggelse samt mark för att skydda vattentäkter in. m.

Det torde vara tydligt, att det många gånger icke är lätt för en utomstående

att bedöma nödvändigheten eller det befogade i en kommuns markförvärv.

Vidare synes det mig motiverat, att jordbrukets intressen icke tillmätas

samma avgörande betydelse vid bedömningen av kommunala markförvärv

som då bedömningen gäller förvärv av enskilda. De kommunala

markförvärven äro ju i regel avsedda att främja ett samhälleligt intresse.

På grund av ovanstående anser jag i första hand att en lagändring i motionernas

syfte bör genomföras. I andra hand skulle jag vilja föreslå ett motivuttalande

av innebörden, att förvärvsansökan från kommun i regel bör

bifallas, såvida ej förvärvsfastigheten är belägen inom annan kommuns område

eller det är uppenbart, att förvärvet skett för syfte, som är främmande

för kommunens verksamhet.

En utförligare redogörelse för remissyttrandena återfinnes i tredje lagutskottets

utlåtande nr A 12/1958 s. 10—18.

3. Utskottet

Tredje lagutskottet föreslog med tio röster mot sex att motionerna icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet anförde.

Gällande jordförvärvslag omfattar i princip kommuners förvärv men

gör mycket betydande undantag från denna huvudregel. Sålunda erfordras

ej tillstånd om kommun önskar förvärva jordbruksfastighet, som ingår i

stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948,

är avsedd för annat ändamål än jord- eller skogsbruk, ej heller om förvärvet

sker för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun

att tillgodose, eller för att å ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma

tryggade bostadsförhållanden, eller för att säkerställa att mark på

skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande

anordningar, eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som icke

är tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt. Därtill kommer att kommun

efter ansökan till lantbruksnämnd kan få tillstånd att förvärva jordbruksfastighet,

om förvärvet kan väntas medföra övervägande nytta för näringslivet

i orten eller eljest särskilt skäl föreligger för fånget. Utskottet finner

det icke vara något allmänt intresse att man genom ytterligare undantag

ställer kommunerna i ett mera gynnat liige än andra fastighetsspekulanter.

1 de fall, då en kommun icke genom ett fång kan förvärva hela det område,

som avses för en viss tätbebyggelse, kan det väl understundom inträffa, att

lätbcbyggetseavsikten i samband med en lagfartsansökan blir känd och medför

eu icke önskvärd markspekulation i fråga om återstående mark. Alltjämt

torde dock gälla vad utskottet uttalade 1955, nämligen afl kommunernas

förvärv för tätbebyggelse lär bli kända för dem som spekulerar i markvärde
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959

stegring, oavsett om kommunens avsikter yppas i lagfartsärendet eller ej.

Utskottet anser därför att icke heller vad motionärerna i denna del anfört

utgör tillräcklig grund att efter den korta tid som den nuvarande ordningen

gällt helt befria kommunerna från skyldigheten att söka förvärvstillstånd.

De sex reserv a ntern a, vilkas hemställan kom att sammanfalla med

lagens ändrade lydelse, ansåg att motionerna i så måtto bort bifallas att möjligheten

att förvärva jordbruksfastighet borde utsträckas till samtliga borgerliga

primärkommuner, d. v. s. landskommuner, köpingar, städer och

municipalsamhällen. Reservanterna anförde till stöd för sin ståndpunkt.

Den kanske påtagligaste och betydelsefullaste förändringen, som för närvarande

försiggår inom det svenska samhället, är befolkningens förflyttning

från glesbygder till tätorter. Det närmaste ansvaret för den omgestaltning

och utveckling av tätorternas bebyggelse och gemensamma anordningar,

som denna förflyttning gör nödvändig, bar av statsmakterna för varje år

som gått i allt större utsträckning anförtrotts åt de borgerliga primärkommunerna.

Det får sålunda numera anses åligga dessa icke blott att planlägga bebyggelsen

utan också att själva taga initiativ för att tillse, att mark står till

buds och bebyggelse kommer till stånd. Utan att på minsta sätt vilja förringa

betydelsen av de intressen som uppbär jordförvärvslagen är det likväl

för utskottet uppenbart, att dessa intressen måste stå tillbaka för kommunernas

intresse att på bästa möjliga sätt kunna fullgöra sina uppgifter.

De undantag som jordförvärvslagen uppställt i fråga om kommunerna

torde väl i regel täcka de fall, då kommun är i behov av att förvärva mark.

För en kommun är det emellertid ofta angeläget att kunna förvärva mark

även för andra ändamål än dem, som omfattas av undantagen. Sannolikheten

för att kommun kommer att i kapitalplaceringssyfte förvärva jordbruksfastighet

är — icke minst med tanke på kommunernas nuvarande i allmänhet

ansträngda finansiella läge — mycket liten.

Den största olägenheten med den nuvarande ordningen vållas emellertid

därav, att — som i motionerna framhålles — den i varje sådant ärende erforderliga

utredningen om ändamålet med förvärvet medför att tätbebyggelseplaner

röjes. Vid ansökan om lagfart har visserligen inskrivningsdomaren

att godtaga kommuns uppgift om syftet med förvärvet, men att uppge detta

kan kommunen ej underlåta. Om det område, som kommun önskar förvärva,

äges av flera personer med vilka uppgörelse ej samtidigt kan träffas, kan

kännedomen om en lagfartsansökan å ett fång medföra en ur det allmännas

synpunkt mycket olycklig markvärdestegring å återstående delar. Ej heller

kan kommun under någon mera avsevärd tid dröja med lagfartsansökningen

då detta är både olagligt och ekonomiskt riskabelt.

4. Slutbehandlingen

Vid omröstningen i riksdagen om utskottets hemställan avgavs i första

k a in maren 66 röster för utskottets förslag och 68 röster för reservationen.

8 av kammarens ledamöter avstod från att rösta medan 8 ledamöter var

frånvarande. I andra kamm ar en avgavs 91 röster för utskottets förslag

och 99 röster för reservationen. 29 av kammarens ledamöter avstod från

alt rösta medan 11 ledamöter var frånvarande. För debatten i kamrarna hänvisas

till protokollen (A I: nr 14 s. 29 ff, II: nr 14 s. 66 ff).

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959

11

Sedan riksdagens beslut att bifalla reservationen anmälts i skrivelse (nr

207) till Kungl. Maj :t inhämtades lagrådets yttrande. Lagrådet ansåg

att den av riksdagen beslutade ändringen borde ha krävt en följdändring

i 12 §. Tre av lagrådets ledamöter ansåg sig icke böra avstyrka att förslaget

upphöjdes till lag i föreliggande skick. En av lagrådets ledamöter avstyrkte

förslaget och yttrade bl. a.

Den föreslagna ändringen ——-— synes otillräckligt motiverad. Jag vill

även framhålla, att friheten från tillståndstvång ej är inskränkt till fastigheter

inom den egna kommunen. Större städer skulle exempelvis kunna

fritt förvärva mark inom andra kommuner. Dessa spörsmål synas böra närmare

övervägas.

Lag i ämnet i enlighet med riksdagens beslut utfärdades den 16 maj

1058, nr 212. Lagen trädde i kraft den 24 juni 1958.

1958 års jordlagsutredning

På grund av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 maj 1958 har statsrådet

och chefen för jordbruksdepartementet den 21 maj 1958 tillkallat åtta sakkunniga

för att verkställa utredning och avgiva förslag i frågan om bl. a.

jordförvärvslagens bibehållande och utformningen av fortsatt lagstiftning

på området. Direktiven för utredningen innefattar även bemyndigande att

om så visar sig erforderligt framlägga delbetänkande med förslag till snara

lagändringar.

Utredningen har gjort en rundfråga till lantbruksnämnderna i riket och

därvid anhållit om svar bl. a. å följande frågor: »Har bestämmelserna

i 1 § jordförvärv slagen rörande befrielse från skyldighet

att söka förvärvstillstånd medfört att lagens

syften i någon större utsträckning blivit åsidosatta?

Bör några ytterligare undantag införas?» I svaren, som

huvudsakligen under januari månad 1959 inkommit från lantbruksnämnderna,

redovisas följande erfarenheter och synpunkter av betydelse för den

nu förevarande frågan.

Stockholms län: Undantagen från skyldigheten att söka förvärvstillstånd

torde kunna behållas. Dock synes den möjlighet som den 1 juli förra året

tillädes landskommun, stad och köping att utan tillstånd fövärva mark kunna

begränsas till den egna kommunen, då motivet för befrielse huvudsakligen

torde vara kommunens skyldighet att tillgodose behovet av tomtmark.

Uppsala län: Frågorna under denna punkt kunna besvaras nekande. Beträffande

betydelsen av 1958 års lagändring saknas ännu erfarenhet därom

inom Uppsala län.

Södermanlands lån: Enligt § 1 a, mom. 2, behöver i regel kommuners eller

liknande samfälligheters förvärv ej prövas. Nämnden ifrågasätter om

icke härvidlag behövs en inskränkning, då det framkommit att kommuner

i vissa fall gör förvärv som icke äro behövliga för deras verksamhet. Frihet

för prövning enligt förvärvslagen bör inskränkas till fastigheter belägna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr å år 1959

inom område där stadsplan eller byggnadsplan finnes. I övrigt synes lagen

böra tillämpas på kommuners förvärv.

Östergötlands län: Ytterligare undantag från skyldighet att söka befrielse

bör enligt nämndens mening ej införas. Nämnden vill däremot ifrågasätta

lämpligheten av att de borgerliga kommunernas förvärv av jordbruksfastigheter

äro undantagna prövning enligt jordförvärvslagens stadganden. Dessa

förvärv synes enligt nämnden ej böra vara tillståndsfria, men tillämpningsföreskrifterna

böra utformas så att en liberal tolkning medgives.

Kronobergs län: Bestämmelserna i denna paragraf ha såvitt nämnden

kunnat finna icke medfört att lagens syften i nämnvärd grad åsidosatts. Ett

fall är för nämnden känt och härleder från den tid, kommun under vissa

förhållanden måste ha tillstånd för att förvärva jordbruksfastighet. En kommun

förvärvade en fastighet, vilken låg utanför byggnadsplan och som närmast

skulle användas som bytesobjekt i samband med fullföljande av uppgjord

byggnadsplan. Under den utredning, som på nämndens initiativ igångsattes

med biträde av lantmäteriorganisationen i och för klarläggande av

fastighetens lämpligaste användning, meddelades kommunen lagfart å fånget

trots att det icke kunde bliva fråga om expropriation och trots att fastigheten

till sin huvuddel skulle bibehållas som jordbruk. — Nämnden är av

den uppfattningen, att kommuners möjlighet att utan tillstånd förvärva

jordbruksfastigheter bör inskränkas till att gälla fastigheter inom den egna

kommunen.

Kalmar läns norra område: Undantagen från skyldigheten att söka förvärvstillstånd

ha i stort sett icke medfört att lagens syften ej blivit tillgodosedda.

Ett viktigt undantag härifrån är dock den nyligen införda ändringen,

att kommun skall vara befriad från skyldighet att söka förvärvstillstånd.

Detta beslut kan medföra allvarliga konsekvenser och synes enligt nämndens

mening böra omprövas.

Kalmar läns södra område: Bestämmelsen att landskommun, köping, stad

eller municipalsamhälle ej behöver förvärvstillstånd synes i vissa fall kunna

komma att riskera lagens syften.

Blekinge län: De borgerliga kommunernas befrielse från skyldigheten att

söka förvärvstillstånd synes kunna medföra att lagens syften åsidosättes.

Redan finnes exempel på kommunförvärv, å vilka det synes ovisst om förvärvstillstånd

skulle lämnats. Ytterligare undantag böra icke införas.

Hallands län: Lagens syften synes ej i någon större utsträckning blivit

åsidosatta. Kommunernas befrielse från förvärvstillstånd kan dock synas

diskutabel.

Älvsborgs läns södra område: Den vidgade friheten för kommuner, som

genomfördes under fjolåret, förefaller opåkallad, i den mån den gäller rena

placeringsköp, särskilt utanför egna verksamhetsområdet. Kommuner och

enskilda bör här allmänt vara jämställda.

Värmlands län: Befrielsen från skyldighet att söka tillstånd torde icke

i någon större utsträckning ha medfört att lagens syften åsidosatts.---

Enligt lantbruksnämndens mening bör undantaget för kommuner från skyldighet

att söka förvärvstillstånd omprövas. Enligt lagens nu gällande lydelse

har vissa borgerliga kommuner rätt att utan tillståndsprövning förvär
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959

13

va jordbruksfastighet icke blott inom den egna kommunens område utan

även inom andra kommuner. Ett argument för 1958 års lagändring var att

kommun själv var intresserad av att genom fastighetsförvärv icke gå i vägen

för jordbrukare, vars egendom bör utökas med viss fastighet. Detta argument

kan måhända anföras vid fastighetsköp inom den egna kommunen,

men är givetvis helt ohållbart rörande köp inom andra kommuners områden.

Örebro län: Nej, inte i större utsträckning. Kommuners kapitalplaceringslörvärv

av mark, som behövts för rationaliseringsändamål bör dock förhindras,

varför sådana förvärv icke bör undantagas från jordpolitisk prövning.

Västmanlands län: Nuvarande bestämmelser i 1 § synes enligt nämndens

mening i stort sett icke ha medfört att lagens syften åsidosättes. Vad som

möjligen kan ifrågasättas är, huruvida kommuner bör vara befriade från

skyldigheten att söka förvärvstillstånd, där förvärvet avser jordbruksfastighet

belägen utom kommunens gränser.

Gävleborgs län: Den ändring av 1 §, som genomfördes 1958, har redan resulterat

i kommunförvärv av typen kapitalplaceringsköp och med resultat

att jordbrukare nödgats avstå från behövlig skogskomplettering. Enligt

nämndens mening borde en återgång ske till 1955 års lagtext. Utöver detta

synes icke ytterligare undantag böra införas.

Västernorrlands län: I viss men tills vidare långsam takt överföres jordbrukares

egendomar till icke jordbrukare. Av 1 244 egendomar har under

en tioårstid 26 överförts till icke jordbrukare inom sockarna Helgum och

Torp. Kommunernas koncenssionsfrihet har lett till att verksamheten med

skogskomplettering dämpats.

Jämtlands län: Nu gällande bestämmelser om befrielse från skyldighet att

söka förvärvstillstånd har inom Jämtlands län icke medfört att lagens syften

i några påtagliga fall blivit åsidosatta.

Norrbottens län: Efter 1958 års lagändring har i många fall kommuner

förvärvat jordbruksfastigheter, varvid en mindre del torde kunna användas

för tätbebyggelse. Underhandlingar från kommuns sida för förvärv av jordbruksfastigheter

synes pågå i en del kommuner.

Utskottet

Frågan om kommunernas ställning enligt jordförvärvslagen behandlades

av utskottet vid förra årets A-riksdag. I motioner hade då föreslagits att jordförvärvslagen

skulle ändras så, att kommun och annan dylik samfällighet

skulle undantagas från lagens krav på förvärvstillstånd. Utskottets majoritet

föreslog att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sex reservanter i utskottet föreslog att motionerna i så måtto borde bifallas,

alt undanlag från lagen stadgades för borgerliga primärkommuner. Sedan

reservanternas mening segrat i kamrarna utfärdades i överensstämmelse

därmed lag i ämnet den 16 maj 1958. Lagändringen trädde i kraft den 24

juni 1958.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959

I den av herrar Svedberg, Erik, och Andersson, Axel Emanuel, väckta motionen

I: 5 uttalas oro särskilt över den möjlighet som genom 1958 års lagändring

öppnats för kommun att förvärva jordbruksfastighet utanför den

egna kommunens gränser. Ur landsbygdssynpunkt vore det sålunda betänkligt,

om en stad i kapitalplaceringssyfte förvärvade skogsmark i omgivande

landskommuner och därmed bidrog att underminera dessa kommuners möjligheter

att befolkningsmässigt och ekonomiskt hävda sig. Exempel saknades

f. ö. inte att kommunerna både i detta och andra avseenden missbrukat

sin återvunna frihet. Motionärerna har därför föreslagit att denna frihet begränsas

till förvärv inom den förvärvande kommunens egna gränser samt

att det uppdrages åt jordlagsutredningen att närmare utarbeta förslag till

lagändring.

I de likalydande motionerna I: 171 av herr Johansson, Robert, in. fl. och

II: 224 av herr Antonsson in. fl. uttrycktes farhågor för att 1958 års lagändring

i väsentliga avseenden kommer att äventyra jordförvärvslagens syften.

Motionärerna har därför föreslagit en undersökning av kommunernas jordförvärv

efter 1958 års lagändring samt, om skäl därtill skulle visa sig föreligga,

återinförande av den jordpolitiska prövningen av dylika förvärv.

Ledamoten av första kammaren herr Nilsson, Ferdinand, har vid årets

riksdag i en enkel fråga till chefen för jordbruksdepartementet påpekat att

kommuner i åtskilliga fall utnyttjat den rätt att förvärva jordbruksfastighet,

som enligt lagändringen 1958 medgivits dem, till inköp av jord och

skog som enligt vederbörande lantbruksnämnds uppfattning erfordrats för

komplettering av närbelägna jordbruk. Departementschefen, statsrådet Netzén,

har i svar härpå den 4 februari 1959 uppgivit, att flertalet lantbruksdiréktörer

vid telefonförfrågan uppgivit att kommunförvärv, motverkande

den yttre rationaliseringen av jordbruk, icke observerats under denna tid. I

något eller några fall syntes emellertid kommuner ha förvärvat en del skogsmark.

.

Även om det av alla tre motionerna framgår att motionärerna är missbelåtna

med 1958 års lagändring, innehåller icke någon av motionerna yrkande

om en omedelbar ändring av lagen. Genom att undanröja 1958 års lagändring

skulle jordförvärvslagen visserligen komma att stå i överensstämmelse

med den mening som för ett år sedan uttalades av utskottets majoritet.

Emellertid synes det icke böra ifrågakomma att efter mindre än ett år

ändra en lag, vars skadeverkningar — om sådana över huvud taget förekommit

_ dock hittills icke kan ha varit av annat än begränsad omfattning.

Härtill kommer att den nyligen tillsatta jordlagsutredningen under sitt arbete

med översyn av hela lagstiftningskomplexet om inskränkningar i rätten

att fritt förvärva fast egendom icke torde kunna undgå att närmare undeisöka

och taga ställning till den genom förevarande motioner väckta frågan.

Oavsett vilken ställning man intager till frågan om kommuns rätt att fritt

förvärva jordbruksfastighet, synes därför motionerna icke böra föranleda

vare sig förslag till lagändring eller begäran om utredning. Utskottet anser

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1959

det dock vara icke utan betydelse att 1958 års jordlagsutredning erhåller

kännedom om de meningsyttringar som kommit till uttryck i motionerna.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att

A. motionen I: 5 samt

B. motionerna I: 171 och II: 224

icke måtte föranleda någon annan riksdagens åtgärd än att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer att motionerna

för kännedom överlämnas till 1958 års jordlagsutredning.

Stockholm den 24 februari 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

r från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Georg Carlsson,

Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Alexanderson och Boo*.

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Allmän, Bengtsson i

Halmstad, Persson i Tandö, Svenning*, Wachtmeister, Grebäck och Hedin.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

500329 Stockholm 1959, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:87 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om ändring i jordförvärvslagens bestämmelser om skyldighet för kommun att söka tillstånd till förvärv av jordbru a1 i texten