Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen dels ock i ämnet väckta motioner.

1959-07-01 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1959:5, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

1

Nr 5

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 9 januari 1959 dagtecknad proposition, nr 31, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 4 kap. 14 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr

523)1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 kap.

14 §.

Varder genom vattenreglering, som

verkställes jämlikt denna lag, den uttagbara

vattenkraften i det eller de

strömfall, för vilkas räkning regleringen

utföres, ökad med i medeltal

femhundra turbinhästkrafter, vare

ägare av sådant strömfall pliktig att

för nedan angivna ändamål erlägga

en årlig avgift av minst tjugu öre

och högst sex kronor för varje turbinhästkraft,

varmed genom regleringen

den uttagbara vattenkraften i

Varder genom vattenreglering, som

verkställes jämlikt denna lag, den uttagbara

vattenkraften i det eller de

strömfall, för vilkas räkning regleringen

utföres, ökad med i medeltal

femhundra turbinhästkrafter, vare

ägare av sådant strömfall pliktig att

för nedan angivna ändamål erlägga

en årlig avgift, beräknad på grundval

av det antal turbinhästkrafter,

varmed genom regleringen den uttagbara

vattenkraften i strömfallet i me
-

1 Senaste lydelse se SFS 1955: 312.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr S

s. 2 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

2

(Gällande lydelse)

strömfallet i medeltal blivit ökad.

Medför vattenreglering sådan ändring

av vattenföringen under året att förut

ut tagbar vattenkraft kan utnyttjas

på fördelaktigare sätt, skall, med

avseende å skyldighet att erlägga dylik

avgift, så stor del av vattenkraften,

som svarar mot förhöjningen av

dennas värde, anses såsom ökning av

den uttagbara vattenkraften.

Medför vattenregleringen----

nu nämnts.

Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen

bestämmas särskilt för

varje strömfall; och bör härvid hänsyn

tagas dels till den större eller

mindre förändring av vattenståndsoch

avrinningsförhållanden, som genom

företaget förorsakas, och den

olägenhet eller fördel, vilken härigenom

uppkommer för den kringliggande

bygden, dels ock till den större

eller mindre kostnad, som är förenad

med företaget, samt företagets

ekonomiska betydelse för varje särskilt

strömfall.

Avgift skall — ---för företaget.

Vattendomstolens avgörande gälle

för en tidrymd av tjugu år i sänder,

första gången räknat från det kalenderår,

under vilket tillståndet till vattenregleringen

först tagits i anspråk.

Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen

under nittonde året av sådan

tidsperiod ny prövning påkallad

av strömfallets ägare eller av myndighet,

som Konungen bestämmer,

(Föreslagen lydelse)

deltal blivit ökad. Medför vattenreglering

sådan ändring av vattenföringen

att förut uttagbar vattenkraft kan

utnyttjas på fördelaktigare sätt,

skall, med avseende å skyldighet att

erlägga, dylik avgift, så stor del av

denna vattenkraft, som svarar mot

förhöjningen av dess värde, anses såsom

ökning av den uttagbara vattenkraften.

Medför vattenregleringen ----

nu nämnts.

Avgiften skall av vattendomstolen,

särskilt för varje strömfall, bestämmas

till belopp, utgörande minst tre

och högst åtta kronor för varje turbinhästkraft;

och bör härvid hänsyn

tagas dels till den större eller mindre

förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden,

som genom företaget

förorsakas, och den olägenhet

eller fördel, vilken härigenom uppkommer

för den kringliggande bygden,

dels ock till den större eller

mindre kostnad, som är förenad med

företaget, samt företagets ekonomiska

betydelse för varje särskilt strömfall.

Om särskilda skäl föranleda därtill,

må avgiften bestämmas till lägre

belopp än förut sagts, dock minst

femtio öre för varje turbinhåstkraft.

Avgift skall —--för företaget.

Vattendomstolens avgörande gälle

för en tidrymd av tio år i sänder,

första gången räknat från det kalenderår,

under vilket tillståndet till vattenregleringen

först tagits i anspråk.

Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen

under nionde året av sådan

tidsperiod ny prövning påkallad

av strömfallets ägare eller av myndighet,

som Konungen bestämmer,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

3

(Gällande lydelse)

skall den förut meddelade bestämmelsen

lända till efterrättelse jämväl

för nästa period. Ålägges ägare

av strömfall enligt andra stycket att

gälda avgift, skall avgörandet första

gången ej gälla längre än den tid,

som gäller för annan avgift enligt

denna §, vilken förklarats skola utgå

med anledning av företaget. Varder

strömfall bebyggt efter det avgift bestämts,

äge vattendomstolen, ändå att

tid, som nyss nämnts, ej gått till

ända, för återstående tiden meddela

ändrad föreskrift, när det påkallas

av myndighet, som Konungen bestämmer.

Huru avgifter — — — förordnar

Konungen.

(Föreslagen lydelse)

skall den förut meddelade bestämmelsen

lända till efterrättelse jämväl

för nästa period. Ålägges ägare av

strömfall enligt andra stycket att gälda

avgift, skall avgörandet första

gången ej gälla längre än den tid, som

gäller för annan avgift enligt denna

§, vilken förklarats skola utgå med

anledning av företaget. Varder strömfall

bebyggt efter det avgift bestämts,

äge vattendomstolen, ändå att tid,

som nyss nämnts, ej gått till ända,

för återstående tiden meddela ändrad

föreskrift, när det påkallas av myndighet,

som Konungen bestämmer.

På yrkande av myndighet, som

Konungen bestämmer, må vattendomstolen,

såframt det finnes erforderligt

och lämpligt, bestämma att den för

en tioårsperiod stadgade avgiftsskyldigheten

skall fullgöras genom att

strömfallets ägare erlägger högst

hälften av det beräknade sammanlagda

nuvärdet av avgifterna på en gång

och återstoden genom årliga inbetalningar

under perioden.

Huru avgifter---förordnar

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1959.

Skyldighet att gälda avgift må ej

åläggas i fråga om vattenreglering,

vartill tillstånd lämnats genom dom

som meddelats före nya lagens ikraftträdande,

därest regleringen är av

sådan beskaffenhet, att enligt äldre

lag avgift ej skolat utgå.

Beträffande annan vattenreglering,

vartill tillstånd lämnats före ikraftträdandet,

skall äldre lag tillämpas

såvitt angår de gränser inom vilka

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

avgiften skall bestämmas; och skall

nya lagen beträffande sådan vattenreglering

ej heller i övrigt äga tilllämpning

med avseende å den tidrymd

av tjugu år, för vilken vattendomstolens

avgörande i fråga om avgift

med anledning av företaget skall

gälla.

I samband med propositionen har utskottet behandlat fyra i anledning av

propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 388 av herr

Pålsson m. fl. och nr 389 av herr Sörlin m. fl. samt i andra kammaren nr 465

av herr Larsson i Norderön m. fl. och nr 466 av herrar Larsson i Hedenäset

och Lundmark.

Samtliga motioner avser frågan om de föreslagna bestämmelsernas tilllämplighet

på äldre regleringsföretag.

I motionerna I: 388 och II: 465, som är likalydande, hemställes att riksdagen

måtte vidtaga de ändringarna i de föreslagna övergångsbestämmelserna,

att avgiftsskyldigliet för korttidsreglering, vartill tillstånd lämnats

före den 1 juli 1959, skall inträda efter den 1 juli 1969, alt den nya lagen

skall tillämpas å sådana företag, för vilka regleringsavgift fastställes efter

den 1 juli 1959, att före lagens ikraftträdande meddelade beslut om regleringsavgift

skall — oavsett vad därom tidigare bestämts — gälla för en tidrymd

av 10 år, räknat från den dag avgörande senast träffats i frågan, samt

att vid omprövning den nya lagens regler helt skall gälla.

I motionerna I: 389 och 11:466, som är likalydande, hemställes att riksdagen

måtte besluta, att den föreslagna förhöjningen av avgiftslatituden

må — efter utgången av löpande avgiftsperiod -— utsträckas att även omfatta

företag, vartill tillstånd meddelats före lagens ikraftträdande, samt att,

efter en övergångstid av 10 år, räknat från det företaget förklarats tillåtligt,

regleringsavgift må utdömas jämväl för äldre korttidsregleringsföretag.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för propositionen och motionerna,

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan,

hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändrade bestämmelser angående regleringsavgift

enligt 4 kap. vattenlagen. Enligt förslaget införes skyldighet att gälda avgift

för de s. k. korttidsregleringarna, som nu är undantagna från avgiftsskyldighet,

varjämte avgifternas maximi- och minimigränser ändras. Vidare

föreslås förkortning av giltighetstiden för vattendomstolens avgiftsbeslut

och regler om förskottsinbetalning i vissa fall av de för en avgiftsperiod bestämda

årliga avgifterna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

5

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt vattenlagen den 28 juni 1918 gäller, att regleringsavgift skall utgå

vid vissa större vattenregleringsföretag. Bestämmelser härom finnes i

4 kap. 14 och 15 §§.

För att sådan avgift skall utgå förutsättes enligt 14 §, att en vattenreglering

genomföres jämlikt vattenlagen för vattenkraftändamål och att genom

regleringen den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för

vilka regleringen utföres, ökas med i medeltal femhundra turbinhästkrafter.

Om vattenreglering medför sådan ändring av vattenföringen under året

att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare sätt, skall så

stor del av vattenkraften, som svarar mot förhöjningen av dennas värde,

anses såsom ökning av den uttagbara vattenkraften. Avgiftspliktig är ägare

av sådant strömfall som nyss sagts. Medför regleringen båtnad även för

annat strömfall, äger vattendomstolen på ansökan av myndighet, som

Konungen bestämmer, förklara ägaren av detta pliktig att gälda regleringsavgift.

Avgiften är årlig och skall utgå med minst tjugu öre och högst sex kronor

för varje turbinhästkraft, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften

i strömfallet i medeltal blivit ökad.

Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen bestämmas särskilt för

varje strömfall. Hänsyn skall därvid tagas till den större eller mindre förändring

av vattenstånds- och avrinningsförhållandena, som genom företaget

förorsakas, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkommer

för den kringliggande bygden. Vidare skall hänsyn tagas till den större

eller mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt företagets ekonomiska

betydelse för varje särskilt strömfall.

Avgiften skall i princip erläggas från och med kalenderåret näst efter det,

då vattendomstolens tillstånd till vattenregleringen först tages i anspråk.

Domstolens avgörande gäller som huvudregel för tjugu år i sänder, första

gången räknat från det kalenderår, under vilket regleringstillståndet tages i

anspråk. Om ej under nittonde året ny prövning påkallas av strömfallets

ägare eller av myndighet, åt vilken Konungen uppdragit att föra talan i förevarande

hänseende, skall den förut meddelade bestämmelsen lända till efterrättelse

jämväl för nästa period.

Det ankommer på Konungen att förordna om hur regleringsavgifterna

skall indrivas.

Enligt 15 § skall influtna avgifter, efter de närmare bestämmelser som

meddelas av Konungen, användas dels till förebyggande eller minskande av

skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning

icke blivit bestämd av vattendomstolen, samt till gottgörelse för sådan skada

eller olägenhet, dels ock för tillgodoseende av annat ändamål beträffande

den bygd, som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt

genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft

för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens

behov.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

I kungörelsen den 2 oktober 1953 angående indrivningen och användningen

av vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter har Kungl.

Maj :t meddelat bestämmelser om bl. a. regleringsavgifterna. Dessa skall

inbetalas till länsstyrelsen i det län, där företaget huvudsakligen utförts.

Inbetalning skall ske före varje kalenderårs utgång. Vill någon av regleringsavgiftsmedel

undfå bidrag till kostnad för förebyggande eller minskande av

skada eller olägenhet, för vilken ersättning icke bestämts av vattendomstolen,

eller gottgörelse därför, skall han göra ansökan hos vattenrättsdomaren.

Ärendet avgöres av vattenrättsdomaren och två vattenrättsnämndemän. Kostnader,

som är förenade med ärendets utredning och avgörande, skall gäldas

av regleringsavgiftsmedel. över beslutet må talan föras hos Kungl. Maj :t i

statsrådet. Ingives ansökan om bidrag eller gottgörelse före utgången av tiden

för anmälan om ersättning för s. k. oförutsedda skador, må ansökningen

ej, om icke särskilda skäl föranleder därtill, upptagas till prövning förrän efter

utgången av samma tid. Om användningen av avgiftsmedel för annat ändamål

än nu sagts skall framställning göras hos Kungl. Maj :t. Framställningen

skall ingivas till vederbörande länsstyrelse, som har att med eget utlåtande

insända densamma till Kungl. Maj :t.

Regleringsavgifter förekom ej i äldre svensk rätt utan infördes först genom

vattenlagen. De ursprungliga avgiftsbestämmelserna i denna lag har

ändrats vid två tillfällen. Genom lagstiftning år 1944 föreskrevs sålunda

bl. a., att regleringsavgift skulle utgå ej blott såsom dittills för ökning av

den uttagbara vattenkraften i ett strömfall utan även med anledning av förhöjning

av den uttagbara vattenkraftens värde genom förändringar i vattenföringen

under året. Samtidigt ändrades bestämmelserna om regleringsavgifternas

användning. Ursprungligen hade gällt, att avgiftsmedlen skulle

användas i första hand till förebyggande eller minskande av skada eller

olägenhet samt till gottgörelse härför. I den mån medlen förslog därtill,

skulle de även användas för tillgodoseende av allmänna ändamål inom

bygden. Genom 1944 års lagändring jämställdes de båda användningsområdena.

1 År 1955 höjdes regleringsavgifterna i syfte främst att efter inträffad

förändring i penningvärdet återställa avgifternas realvärde. Genom lagändringen

höjdes sålunda avgiftslatitudens nedre gräns från tio till tjugu

öre och dess övre gräns från tre till sex kronor för varje turbinhästkraft.

2

Framställningar om lagändring

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 december 1953, nr 428, har riksdagen

under åberopande av tredje lagutskottets utlåtande nr 33 anhållit, att Kungl.

Maj :t måtte låta verkställa utredning rörande grunderna för utgörande av

regleringsavgifter enligt vattenlagen jämte därmed sammanhängande spörs
1

Se prop. 1944:169; L-U 33.

2 Se prop. 1955:176; LSU 22.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959 7

mål samt att Ivungl. Maj :t ville för riksdagen framlägga de förslag, vilka

utredningen kunde föranleda. Tredje lagutskottet har i sitt nämnda utlåtande

förordat utredning om ett flertal spörsmål angående regleringsavgifterna.

I första hand borde frågan om höjning av avgiftsmaximum övervägas.

Vidare borde vid utredning angående regleringsavgifterna upptagas

frågorna om avgiftsskyldighet vid s. k. korttidsregleringar, omprövning

av regleringsavgifterna före den i lagen nu angivna tjuguårsperioden, användningen

av avgiftsmedlen och klargörande av innebörden i det i 4 kap.

14 och 15 §§ vattenlagen förekommande begreppet bygd. Enligt utskottets

mening vore utredningen särskilt trängande i vad den avsåge höjning av

avgiftslatitudens övre gräns. Såsom förut nämnts har denna fråga upptagits

till särskild behandling och föranlett lagstiftning år 1955.

Frågan om användningen av influtna regleringsavgifter har jämte andra

frågor upptagits av svenska naturskyddsföreningen i en promemoria

med förslag om ändring i vattenlagen, som med skrivelse den 5 maj 1955

av föreningen överlämnats till chefen för justitiedepartementet.

Norrländska vattenkraftutredningens förslag

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, den 4 februari

1955 generaldirektören N. A. E. Malmfors, tillika ordförande, kraftverksdirektören

C. D. Bredberg, ledamöterna av riksdagens första kammare,

bruksdisponenten J. G. G. De Geer och elverkschefen K. E. Hesselbom,

byråchefen i lanbruksstyrelsen J. M. Hägglund, ledamöterna av riksdagens

andra kammare, f. d. handlanden U. R. Jacobson (avliden den 22 augusti

1957) och skogsinspektoren H. Larsson, kraftverksdirektören J. E. Molin

samt förste vice talmannen i riksdagens andra kammare, hemmansägaren

.1. M. Skoglund att utreda vissa med de norrländska vattenkraftutbyggnaderna

sammanhängande frågor. Enligt direktiven skulle utredningen bl. a.

behandla frågan om ändring i grunderna för regleringsavgifter enligt vattenlagen.

Utredningen, vilken antog benämningen norrländska vattenkraftutredningen,

har till chefen för kommunikationsdepartementet överlämnat ett

den 25 september 1957 dagtecknat betänkande, »Norrländska vattenkraftfrågor»

(stencilerat), vilket innefattar bl. a. förslag till ändrade grunder för

regleringsavgifterna.

I det avsnitt av betänkandet, vari frågan om regleringsavgifterna behandlas,

lämnas till en början, för att belysa tillämpningen av avgiftsbestämmelserna,

vissa uppgifter om storleken av influtna och utbetalda

avgiftsbelopp m. m.

Summorna av de regleringsavgifter, som erlagts fram till den 30 juni 1956,

och av medel, som dittills tagits i anspråk, ävensom då föreliggande behållning

angives av utredningen vara följande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

Län

Inkomster

Utgifter

Behållning

146 754: 78

50 000: —

96 754: 78

148 527: 36

67 785: —

80 742:36

23 975: 05

23 975: 05

180 027: 67

73 150: —

106 877: 67

8 841: 87

8 841: 87

54 877: 91

54 877:91

340 999: 49

106 985: 81

234 013: 68

16 263: 80

16 263:80

433 220: 01

157 987: 50

275 232: 51

2 850 149: 51

916 667:66

1933 481:85

148 350: -

95 000: —

53 350: —

2 028 190: 26

1 475 354: 39

552 835: 87

Summa kronor

6 380 177: 71

2 942 930: 36

3 437 247: 35

I betänkandet redovisas följande jämförelse mellan förhållandena närmast

före lagändringen år 1944 och under budgetåret 1955/56.

Län

1942/43

1955/56

Ink.

Utg.

Netto

Ink.

Utg.

Netto

Östergötland..

6185: 75

6185: 75

11 741: 71

38 875: -

—27 133:29

Jönköping

6 050: 02

—

6 050: 02

11377:52

4 503: 50

6 874: 02

Kronoberg

—

—

—

1 202: 40

—

1 202: 40

Älvsborg ....

9 913: 23

—

9 913: 23

15 630: 27

—

15 630: 27

Skaraborg

—

—

—

1 407: 31

—

1 407:31

Värmland ....

—

—

—

44 160: 92

—

44 160: 92

Kopparberg ..

11 924: 77

—

11 924: 77

46 042: 64

19964: 55

26 078: 09

Gävleborg

—

—

—

5 331: 05

—

5 331:05

Västernorrland

2 251: 57

—

2 251: 57

62 456: 01

—

62 456: 01

Jämtland ....

13 910: 25

—

13 910: 25

393 984: —

393 984: —

—

Västerbotten

—

—

—

34 950: —

71 000 :—

—36 050:-

Norrbotten ..

48 947: 56

8 654:11

40 293: 45

260 834: 67

183 770: 86

77 063: 81

Summa

99 183: 15

8 654:11

90 529:04

889 118: 50

712 097: 91

177 020: 59

Till ytterligare belysning av förhållandena härvidlag omnämner utredningen,

att motsvarande summasiffror för budgetåren 1953/54 och 1954/55

var följande:

Inkomster

Utgifter Netto

1953/54 621 360: 05

1954/55 930 131:31

673 804: 43 -52 444: 38

628 334: 93 301 796: 38

Som resultat av sin översyn av grunderna för regleringsavgifterna förordar

utredningen lagändringar i följande hänseenden.

Utredningen föreslår att regleringsavgift skall utgå även vid s. k. korttidsreglering,

som enligt gällande rätt icke föranleder avgiftsskyldighet. Å andra

sidan ifrågasätter utredningen, huruvida icke avgiftsskyldigheten bör inskränkas

till att avse blott utbyggda strömfall. Beträffande latituden för

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

9

regleringsavgifterna, vilken efter 1955 års lagändring sträcker sig från lägst

tjugu öre till högst sex kronor för varje genom regleringen vunnen turbinhästkraft,

har utredningen föreslagit en höjning av såväl den nedre som den

övre gränsen. Enligt utredningens förslag skall avgiften bestämmas till lägst

tre och högst åtta kronor per turbinhästkraft. Utredningen bär därjämte

föreslagit ändringar i lagtexten beträffande de omständigheter, som skal]

beaktas vid avgifternas bestämmande inom latituden. Vattendomstolens av

görande i fråga om avgifterna^ som nu gäller för en tidrymd av tjugu år, ha*

föreslagits framdeles skola gälla för en period av endast tio år. Vad beträffar

användningen av regleringsavgifterna har utredningen icke föreslagit

någon ändring av vad för närvarande gäller om fördelning mellan de

båda grupper av ändamål — allmänna ortsändamål samt gottgörelse för

skada som icke blivit i regleringsmålet bestämd — för vilka avgiftsmedlen

må användas. Däremot har föreslagits, att den nuvarande exemplifieringen

i fråga om de allmänna ortsändamålen skall utgå eller eventuellt ersättas av

en allmännare formulering, som ger vid handen, att det primära är att underlätta

bygdens anpassning till de genom regleringen ändrade förhållandena

och att ändamål av bestående värde för bygden och befolkningen därvid

skall betjänas. Med bygden bör då enligt utredningen i första hand förstås

det område, som direkt eller indirekt påverkas av ett företag, men någon

snäv avgränsning av området bör icke ske. Slutligen har utredningen

föreslagit regler som möjliggör förskottsinbetalning på en gång av intill

hälften av de för en avgiftsperiod bestämda årliga avgifterna.

Yttranden

Över norrländska vattenkraftutredningens betänkande har efter remiss

yttranden avgivits av vattenöver domstolen och samtliga vattenrättsdomare

(efter hörande av bl. a. vattenrättsingenjörerna), vattenfallsstyrelsen, Sveriges

meteorologiska och hydrologiska institut, statens prisregleringmämnd

för elektrisk ström, kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet, domänstyrel

sen, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen, kommerskollegium, lantmäteristyrelsen,

länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge,

Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, elektrifieringsberedningen, svenska vattenkraftföreningen,

svenska elverksföreningen, svenska flottledsförbundet, Sveriges

industriförbund, styrelsen för svenska landskommunernas förbund, styrelsen

för Sveriges advokatsamfund, riksförbundet landsbygdens folk, landsbygdens

elnämnd, svenska naturskyddsföreningen, samfundet för hembygdsvård,

vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Norrlands naturvärn,

norrlandsförbundet och svenska samernas riksförbund.

Yttranden har därjämte inkommit från samarbetsdelegationcn för de fyra

nordligaste länen, Västerbottens läns fiskareförbund och södra Kalmar läns

kustfiskareförbund.

Beträffande innehållet i remissyttrandena, i den mån redogörelse härför

ej lämnas här nedan, må hänvisas till propositionen s. 17—28.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 är 1959

Departementschefen

Bland de frågor som aktualiserats till följd av den pågående omfattande

utbyggnaden av vårt lands vattenkraft intar spörsmålet om skydd för och

kompensation åt bygden vid kraftutbyggnader och sjöreglcringar en framträdande

plats. Riksdagen gjorde år 1947 en framställning i detta ämne (so

andra lagutskottets utlåtande nr 37), och frågorna härom liar sedermera i

skilda sammanhang varit föremål för utredning. Vissa spörsmål har sålunda

upptagits av 1945 års vattenlagssakkunniga; deras utredningsarbete har

bl. a. lett till att för några år sedan genomförts lagändringar med syfte att

förbättra skyddet för fisket mot skadeverkningar av vattenkraftbyggnader

och sjöregleringar. Hithörande problem har även behandlats av den år 1955

tillsatta norrländska vattenkraftutredningen, som i sitt betänkande framlagt

ett flertal förslag i syfte att bereda de bygder som beröres av vattenkraftexploateringen

en mera gynnad ställning än för närvarande.

Ett av de spörsmål som upptagits av norrländska vattenkraftutredningen

avser regleringsavgifterna, d. v. s. de särskilda avgifter till bygden som enligt

vattenlagen utgår för större vattenregleringsföretag. Behovet av en reformering

av grunderna för regleringsavgifterna underströks starkt av riksdagen

i en särskild framställning år 1953. En höjning av avgifterna vidtogs

genom lagändring år 1955, men den begränsades, i avbidan på en närmare

utredning, till en justering med hänsyn främst till den penningvärdesförändring

som inträtt. Norrländska vattenkraftutredningen har nu verkställt

en mera allsidig översyn av grunderna för regleringsavgifterna och som resultat

härav förordat ändringar på flera punkter.---

Det förslag till revision av avgiftsreglerna som utredningen sålunda framlagt

har i det väsentliga vunnit anslutning vid remissbehandlingen. Jag anser

också för egen del att huvudpunkterna i förslaget bör, med en del

jämkningar, genomföras såsom ett led i strävandena att bättre än för närvarande

sker kompensera de bygder som utsättes för långtgående ingrepp i

samband med åtgärderna för vattenkraftens utnyttjande.

Enligt de gällande bestämmelserna utgår regleringsavgift för ökning i

uttagbar vattenkraft samt för sådan ändring av vattenföringen under året

som medför att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare

sätt. Däremot är korttidsreglering, d. v. s. reglering för anpassning

av en given vattentillgång efter kraftbehovets växlingar under veckan eller

dygnet, icke för närvarande avgiftsbelagd. Sådana regleringar kan emellertid

medföra betydande skador och olägenheter för den berörda bygden. Det

synes därför mindre tillfredsställande att de skall vara undantagna från

avgift. Jag tillstyrker således, att korttidsregleringar avgiftsbelägges. Avgiften

bör utgå vid alla typer av korttidsreglering.

I några yttranden har i detta sammanhang förordats, att mot regleringsavgift

svarande avgift skall införas för vissa andra vattenkraftutbyggnader

än regleringsföretag, bl. a. för större kraftverk. Dessa yrkanden anser jag

mig emellertid ej kunna upptaga. Det må framhållas att, eftersom korttids
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

11

reglering ofta brukar genomföras vid större kraftverksdammar, syftet med

en avgiftsbeläggning av kraftverksbyggnader i viss mån tillgodoses, om skyldighet

att gälda avgift för korttidsregleringar genomföres.

Vattenregleringsavgift skall gäldas av ägarna till de olika strömfall för

vilka regleringen är till båtnad. Lagen tar härvid ej hänsyn till om strömfallet

är bebyggt eller ej och avgift utgår således enligt gällande rätt även för

outbyggda strömfall. För de outbyggda fallen brukar i praxis avgift

vanligen bestämmas till lägre belopp än för de utbyggda fallen. Utredningen

har nu ifrågasatt, om ägaren av ett outbyggt strömfall överhuvud

taget bör på detta sätt belastas med en löpande utgift för en reglering som

han ej utnyttjar. Det är emellertid att märka att avgiftsskyldighet föreligger

blott för sådant outbyggt strömfall, vars ägare själv sökt regleringen

eller som jämlikt 3 kap. 5 § vattenlagen är likställd med sökande. Då strömfallsägaren

såsom sökande medverkar till att regleringen kommer till stånd,

synes det rimligt att han, ehuru han ännu icke kan tillgodogöra sig den

genom regleringen vunna båtnaden, ålägges att utge vederlag till de intressen

som lider intrång genom regleringen. Med hänsyn härtill anser jag ej

någon ändring i gällande rätt påkallad på denna punkt. I enlighet med hittillsvarande

praxis bör dock det förhållandet att strömfallet är outbyggt

beaktas vid bestämmandet av avgiftens storlek. Till denna fråga återkommer

jag i det följande.

Vad härefter angår frågan om grunderna för beräkning av

avgiftens storlek anser jag att avgiften såsom hittills bör beräknas

till visst belopp för varje turbinhästkraft, varmed genom regleringen den

uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal blivit ökad. För sådan reglering

som möjliggör fördelaktigare utnyttjande av förut uttagbar vattenkraft

bör, likaledes i enlighet med hittills tillämpad ordning, avgiften beräknas

på grundval av den genom regleringen vunna förhöjningen av vattenkraftens

värde.

Det sagda innebär, att jag ej kan biträda det av vattenrättsdomarna i

Mellanbygdens vattendomstol framförda förslaget, att avgiften skall bestämmas

inom vissa i procent av regleringens bruttonytta angivna gränser. Detsamma

gäller det från några håll framförda förslaget om indexreglerade

avgifter.

Utredningen har föreslagit en höjning av latitudens nedre gräns från

tjugu öre till tre kronor och av dess övre gräns från sex till åtta kronor per

turbinhästkraft. Såsom motiv härför anför utredningen att de summor,

som regleringsavgifterna inbringar, i dagens läge uppenbarligen icke är tillräckliga

för de syften som de är avsedda att främja, vilket har sin grund i

att regleringsföretagen nu är mera omfattande och därför ofta även mera ingripande

än tidigare samt att de ändamål som avgifterna skall tillgodose

själva blivit alltmera kostnadskrävande. Förslaget har föranlett delade meningar

i yttrandena. Sålunda har å ena sidan uttalats, att gränserna borde

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

höjas ännu mer än utredningen föreslagit. Å andra sidan har i flera yttranden

betonats, att den av utredningen föreslagna minimiavgiften vore

alltför hög i beaktande bl. a. av att åtskilliga korttidsregleringar och många

mindre omfattande årsregleringar icke medför några mera betydande skadeverkningar.

Vid bedömandet av denna fråga måste hänsyn tagas till den belastning

på kraftproduktionen som regleringsavgifterna utgör och återverkningarna

av denna belastning på kraftpriserna. Utredningen har gjort vissa beräkningar

angående storleken av inflytande avgiftsmedel dels under förutsättning

att gällande rätt bibehålies och dels under förutsättning att den av

utredningen föreslagna höjningen av latituden vidtages. Beräkningarna visar

att för regleringarna i Ljusnan och älvarna norr därom kan vid tiden

omkring år 1965 antagas komma att inflyta sammanlagt ca 4 miljoner kronor

årligen, därest nuvarande regler bibehålies; härvid har förutsatts att

avgifterna fastställes till i genomsnitt tre kronor per turbinhästkraft. Om

utredningens förslag genomföres och det antages att detta skulle leda till en

genomsnittsavgift av fem kronor per turbinhästkraft, skulle beloppet uppgå

till omkring 7 miljoner kronor och, om avgiftsskyldighet införes jämväl för

korttidsreglering, till omkring 10,5 miljoner kronor. Med hänsyn till den

stora omfattning som vattenkraftexploateringen fått och de mycket kraftiga

ingrepp som vattenregleringarna ofta innebär för de kringliggande bygderna

synes en ökning av avgiftsmedlen av denna storleksordning rimlig, och den

är i jämförelse med de övriga kostnader som belastar kraftproduktionen

icke av sådan omfattning att den kan beräknas komma att i oskälig grad

höja kraftpriserna. Den av utredningen föreslagna latituden synes mig därför

i huvudsak vara väl avvägd. I vissa fall, särskilt då en reglering förorsakar

skador eller olägenheter av mindre allvarlig natur eller då fråga är om

avgift för outbyggda strömfall, kan emellertid ett avgiftsminimum av tre

kronor per turbinhästkraft framstå såsom alltför högt. I sådana situationer

bör möjlighet finnas att fastställa lägre avgiftsbelopp än som skulle kunna

ifrågakomma med nämnda minimigräns. För dessa fall torde latitudens

nedre gräns lämpligen kunna sättas vid femtio öre. Jag vill alltså förorda,

att i lagen stadgas ett avgiftsmaximum av åtta kronor per turbinhästkraft

samt ett avgiftsminimum av tre kronor med möjlighet för domstolen att,

då särskilda skäl föranleder därtill, bestämma avgiften till lägre belopp,

dock minst femtio öre.

Vad beträffar frågan om de omständigheter som skall beaktas

vid avgiftsbeloppets fastställande skall enligt

gällande rätt hänsyn tagas ej blott till den förändring av vattenstånds- och

avrinningsförhållanden som orsakas genom företaget och den olägenhet eller

fördel vilken härigenom uppkommer för den kringliggande bygden. Även den

kostnad som är förenad med företaget samt företagets ekonomiska betydelse

för varje särskilt strömfall skall beaktas. Utredningen har riktat viss kritik

mot lagstiftningens utformning i detta avseende och ansett att avgifterna bör

bestämmas inom latituden oberoende av kostnaderna för och båtnaden av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

13

löretaget. Enligt utredningens mening kan eljest uppkomma orättvisor och

ojämnhet i tillämpningen. Det synes dock tveksamt om det finns anledning

att ändra lagen på denna punkt. Redan nu torde i praxis huvudvikten läggas

vid företagets verkningar för den kringliggande bygden. Domstolen bör emellertid

ha möjlighet att vid fastställandet av avgiftens storlek även beakta

kostnaderna för företaget och regleringens ekonomiska betydelse för de olika

strömfallen. Det må i detta sammanhang erinras om vad förut anförts

beträffande regleringsavgift för outbyggt strömfall. Jag anser mig därför

icke böra förorda, att utredningens förslag i denna del genomföres.

Utredningens förslag om förkortning av giltighetstiden

för avgiftsbeslut från tjugu till tio år har genomgående tillstyrkts

eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Ehuru tätare omprövningar

av avgiftsbeloppen medför visst merarbete för vattendomstolarna, vill

även jag tillstyrka förslaget i denna del.

I detta sammanhang torde få beröras ett av kammarkollegiet i dess yttrande

framställt förslag om införande av bestämmelser om gemensam avgift

för olika regleringsföretag inom samma vattenområde, vartill tillstånd lämnats

vid skilda tidpunkter. Enligt förslaget skulle sådan avgift fastställas

med hänsyn tagen till de sammanlagda verkningarna av de olika regleringarna,

varigenom enligt kollegiets mening bl. a. skulle vinnas en lämpligare

avvägning av avgiften. Vissa beaktansvärda skäl talar för detta förslag, men

det kan å andra sidan vara olägligt att man vid successiv utbyggnad av en

reglering nödgas vid upprepade tillfällen undanröja äldre avgiftsbeslut för

fastställande av gemensam avgift. Jag kan därför icke biträda kammarkollegiets

förslag. Härvid har jag även beaktat, att vattendomstolen får anses

ha befogenhet att utan särskilt stadgande så bestämma avgiftsperioden för

en reglering, som innebär utökning av ett äldre, avgiftsbelagt företag, att

avgiftsperioderna för de båda företagen sammanfaller (jfr prop. 1954: 23

s. 58). Avgiftsbeslutet beträffande den nya regleringen bör sålunda ej omfatta

längre tid än den, som gäller för det äldre avgiftsbeslutet.

Vad beträffar frågan om reglering sa v gifter nas användning

finner jag i likhet med utredningen icke erforderligt att i lagen upptaga

bestämmelser om viss fördelning av influtna avgiftsmedel mellan de

båda grupper av ändamål — allmänna ortsändamål och skadeersättningar

—- vartill avgifterna må användas. I fråga om de allmänna ortsändamålen

innehåller lagtexten i sin gällande lydelse vissa exempel, nämligen jordbrukets

främjande, särskilt genom jords torrläggning, samt beredande av tillgång

till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri

eller eljest för befolkningens behov. Av lydelsen framgår klart, att uppräkningen

ej är avsedd att vara uttömmande. Jämväl andra allmänna ändamål

kan tillgodoses, exempelvis naturskyddet. Av en vid utredningens betänkande

fogad redogörelse framgår också, att avgifterna kommit till användning

för mångskiftande ändamål. Något behov av att ändra lagreglerna på denna

punkt torde därför icke föreligga.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

Norra avdelningen av Sveriges advokatsamfund har i detta sammanhang

ifrågasatt ändringar i vattenlagens ersättningsbestämmelser i syfte att vissa

ändamål som för närvarande blott kan tillgodoses genom regleringsavgifter

skall kunna direkt kompenseras genom ersättning. Detta förslag är jag dock

icke beredd att upptaga i detta sammanhang.

Beslutanderätten i ärenden om bidrag av avgiftsmedel till allmänna

ortsändamål torde såsom hittills böra ankomma på Kungl. Maj :t.

Under remissbehandlingen bar framförts förslag att vattenrättsdomaren

skall böras i sådana ärenden. Detta sker redan nu regelmässigt i praxis, och

särskild föreskrift härom torde ej vara erforderlig.

Ansökan att utfå bidrag av avgiftsmedel såsom gottgörelse för skada, för

vilken vattendomstolen icke bestämt ersättning, skall enligt gällande regler

prövas av vattenrättsdomaren och två av honom tillkallade vattenrättsnämndemän.

Ett par vattenrättsdomare bar vid remissbehandlingen framhållit, att

tillgång till vattenrättsingenjörernas tekniska sakkunskap ofta är nödvändig

eller önskvärd i dessa ärenden, som äger stor likhet med vattenmål, vari fråga

är om ersättning för annan oförutsedd skada. Denna synpunkt finner jag

beaktansvärd. Det synes ändamålsenligt att, förutom vattenrättsdomaren och

de båda vattenrättsnämndemännen, en eller två vattenrättsingenjörer deltager

i avgörandet av dessa ärenden. En sådan reform torde icke påkalla

ändring i fullföljdsreglerna. Mot besluten i dessa ärenden bör sålunda, liksom

nu gäller, talan få föras hos Kungl. Maj :t genom besvär i administrativ ordning.

Med frågan om avgiftsmedlens användning sammanhänger spörsmålet om

tolkningen av bygdebegreppet. I likhet med utredningen anser jag

ej möjligt att i lagtexten närmare definiera detta begrepp. Såsom utredningen

framhållit bör bygdeområdet ej avgränsas för snävt. Det kan sålunda ej

anses riktigt att dit hänföra endast trakten kring själva regleringsbassängen.1

Det må i detta sammanhang framhållas, att de utredningar, som i skilda

sammanhang verkställts beträffande bygdekraftinstitutet och som bl. a. avsett

bestämningen av bygdebegreppet i samband med detta institut, ännu ej

lett till lagstiftningsåtgärder.

Utredningen har framlagt förslag om regler som skulle möjliggöra f ö rskottsinbetalning

av viss del av de för en avgiftsperiod bestämda

årliga avgifterna. Behovet av avgiftsmedel har enligt utredningen i allmänhet

visat sig vara störst vid tiden för ett företags begynnelse, och man kan

med årliga avgifter icke påräkna, att medel genast skall finnas disponibla för

ifrågakommande ändamål. Utredningens förslag innebär, att vattendomstolen

skall givas möjlighet att, om parterna är ense därom, ålägga företagaren

att omedelbart erlägga intill hälften av det kapitaliserade värdet av regleringsavgifterna

för en avgiftsperiod, medan återstoden skall jämnt fördelas

under perioden.

1 Jfr även uttalanden av föredragande departementschefen i prop. 1944: 169 s. 68 och av

andra lagutskottet i uti. 1944: 33 s. 28.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

15

I vissa fall har en ordning liknande den ifrågasatta redan praktiserats på

så sätt, att regleringsintressenterna ställt ett större belopp till förfogande

exempelvis för elektrifiering av bygden, vilket belopp därefter successivt

återbetalats till intressenterna genom kvittning å förfallna regleringsavgiftsbelopp.

Då förfarandet synes ändamålsenligt, förordar jag att det lagfästes

genom en föreskrift, som möjliggör att strömfallsägaren kan åläggas

att på en gång inbetala viss del av de för en tioårsperiod bestämda avgifterna.

Såsom förutsättning för sådant åläggande bör gälla att yrkande därom

framställes av den myndighet som har att i vattenmålen tillvarataga bygdeintressena,

nämligen kammarkollegiet. Det kan förutsättas, att kollegiet genom

hänvändelser till vederbörande länsstyrelse och kommuner gör sig underrättat

om det omedelbara behovet av avgiftsmedel. På vattendomstolen

bör sedan ankomma att pröva om förfarandet i det särskilda fallet är erforderligt

och lämpligt. Domstolen har därvid att beakta i vad mån inom bygden

föreligger behov av åtgärder, som påkallar att ett större engångsbelopp

ställes till förfogande. Att, såsom utredningen förutsatt, alltid kräva strömfallsägarens

medgivande synes mig icke vara behövligt. Självfallet bör dock

vid prövningen även dennes intresse beaktas.

Vattendomstolens beslut om förskottsinbetalning bör avse uteslutande

den tioårsperiod, för vilken avgörandet gäller. Vad i 4 kap. 14 § femte stycket

vattenlagen föreskrives beträffande giltigheten av förut meddelad avgiftsbestämmelse

för senare avgiftsperiod, om ny prövning icke påkallats,

bör således icke gälla i fråga om beslutet om förskottsinbetalning.

Såsom utredningen föreslagit bör möjligheten att föreskriva förskottsinbetalning

begränsas till att avse högst hälften av de för en tioårsperiod bestämda

avgifterna. Återstoden bör jämnt fördelas under perioden. Det engångsbelopp,

som skall erläggas förskottsvis, bör motsvara värdet av ifrågakommande

del av de årliga avgifterna, diskonterat till tiden då betalning

skall ske.

För genomförande av den nu förordade revisionen av grunderna för regleringsavgifterna

påkallas ett flertal ändringar i 4 kap. 14 § vattenlagen.

Första stycket bör kompletteras med de bestämmelser, som påkallas av att

korttidsreglering skall inrymmas bland de avgiftsbelagda företagen. I samband

därmed synes i förtydligande syfte nuvarande sista punkten av stycket

böra språkligt jämkas. Reglerna om maximi- och minimigränserna för avgiftens

belopp torde lämpligen böra föras till tredje stycket.

I paragrafens femte stycke bör giltighetstiden för vattendomstolens avgörande

i enlighet med vad i det föregående förordats ändras från tjugu till

tio år.

Slutligen torde till paragrafen få fogas ett nytt sjätte stycke med regler

angående förskottsbetalning.

Föreskrifter angående ändrad ordning för handläggning av sådana ärenden,

som avser bidrag av avgiftsmedel såsom gottgörelse för skada, torde

få meddelas i administrativ ordning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

De nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1959.

Med hänsyn till att den nya lagstiftningen innebär ökade förpliktelser

för regleringsföretagen torde dess tillämplighet på redan befintliga företag

böra i viss män begränsas. Avgift bör sålunda ej utgå för äldre korttidsregleringar,

och den nya avgiftslatituden bör överhuvud ej göras tillämplig

på äldre regleringsföretag. Det synes däremot ej föreligga hinder att i fråga

om de äldre företagen tillämpa den nya lagens regler om avgiftsperiodens

längd och om förskottsbetalning. Dock bör nya lagen icke i något fall göras

tillämplig med avseende å den tidrymd av tjugu år, för vilken vattendomstolens

vid ikraftträdandet gällande avgörande skall gälla.

Bestämmande för huruvida äldre eller ny lag skall tillämpas i angivna

hänseenden bör vara den dag, då vattendomstolens beslut om tillstånd till

reglering gavs och alltså icke den dag, då tillståndsbeslutet vann laga kraft.

Skulle tillstånd undantagsvis givas först i högre instans, bör vad nu sagts

tillämpas på den högre instansens beslut.

Lagrådsbehandlingen

I det till lagrådet remitterade förslaget hade bestämmelsen om avgiftsskyldighet

vid korttidsreglering upptagits som en särskild punkt i slutet

av paragrafens första stycke.

Lagrådet yttrade härom följande.

Avfattningen av paragrafens första stycke, som redan nu erbjuder tolkningssvårigheter,

skulle ytterligare kompliceras genom införande av den föreslagna

tredje punkten. Ur formell synpunkt är det önskvärt, att båtnad

genom förhöjning av vattenkraftens värde behandlas i en och samma punkt,

vare sig den härrör av årsreglering eller av korttidsreglering. Ändringen

i första stycket skulle då kunna, såvitt avser korttidsregleringarna, inskränkas

till att i andra punkten orden »under året» finge utgå (jfr prop.

1944: 169 s. 70 o. f.). Att i förslaget bestämmelsen om avgiftsskyldighet

för korttidsreglering behandlats i en särskild punkt torde sammanhänga

därmed, att i fråga om sådan reglering hänsyn ansetts skola tagas till all

den vattenkraft, som genom korttidsregleringen erhåller ökat värde, däri

alltså inbegripet vattenkraft som vinnes genom en samtidigt medgiven årsreglering.

Det synes emellertid kunna förutsättas, att nämnda regel kommer

att beaktas vid rättstillämpningen utan att, på sätt i förslaget skett,

åtskillnad göres mellan års- och korttidsregleringar i det hänseende, varom

nu är fråga. Lagrådet hemställer därför, att ändringen i första stycket

måtte — med uteslutande av den föreslagna tredje punkten — såvitt nu är

i fråga inskränkas till borttagande av orden »under året».

I anledning av departementschefens uttalande om förfarandet, då avgift

skall bestämmas för en reglering, som innebär utvidgning av ett äldre, avgiftsbelagt

företag, erinrade lagrådet om högsta domstolens ståndpunkt i ett

rättsfall, refererat i NJA 1954 s. 50.

Vid den slutliga avfattningen av lagtexten har departementschefen

beaktat lagrådets förslag beträffande formuleringen av paragrafens

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

17

första stycke. I likhet med lagrådet har departementschefen därvid förutsatt,

att avgiften för korttidsreglering skall beräknas på grundval av all den

vattenkraft som genom regleringen får ökat värde, däri alltså inbegripet vattenkraft

som vinnes genom en samtidigt medgiven årsreglering.

Utskottet

I anledning av två vid 1953 års riksdag väckta motioner förordade tredje

lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 33/1953 utredning i

vissa hänseenden rörande grunderna för utgörande av regleringsavgifter. Utredningen

vore enligt utskottets mening särskilt trängande i vad avsåge höjning

av avgiftslatitudens övre gräns, som då var tre kronor per turbinhästkraft.

Vidare ansåg utskottet att utredningen borde avse frågan om avgiftsbeslulens

omprövning och att möjlighet att uttaga avgift vid s. k. korttidsregleringar

borde övervägas. Utskottet fann det också önskvärt att innebörden

av det i 4 kap. 14 och 15 §§ vattenlagen förekommande begreppet bygd

klarlades. Slutligen ansåg utskottet att vid utredningen även borde uppmärksammas

frågan om avgiftsmedlens användning.

Det av utskottet såsom särskilt angeläget bedömda önskemålet om en höjning

av avgiftsmaximum ledde redan år 1955 till en lagändring, varigenom

avgiftslatitudens nedre gräns höjdes från tio till tjugu öre och dess övre

gräns från tre till sex kronor för varje turbinhästkraft. Denna ändring avsåg

främst att anpassa avgifterna efter det försämrade penningvärdet. I

viss mån innebar dock höjningen även en reell ökning. En sådan befanns väl

försvarlig med hänsyn till de ofta mycket starka ingrepp för bygderna som

de stora vattenregleringarna, särskilt i Norrland, visat sig innebära.

Den ytterligare höjning av avgiftsbeloppen som nu föreslås har motiverats

med att de summor, som regleringsavgifterna inbringar, i dagens läge

icke är tillräckliga för de syften som de är avsedda att främja, vilket har

sin grund i att regleringsföretagen nu är mera omfattande och därför ofta

även mera ingripande än tidigare samt att de ändamål som avgifterna skall

tillgodose blivit alltmer kostnadskrävande.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att genom de sålunda genomförda

och nu föreslagna ytterligare avgiftshöjningarna ävensom de övriga

förslag förevarande proposition innehåller de önskemål utskottet framställt

i ovannämnda utlåtande i allt väsentligt blivit tillgodosedda. Utskottet har

således icke något att erinra mot vad i propositionen föreslås rörande avgifternas

maximi- och minimigränser, avgiftsskyldighet för korttidsregleringar,

förkortning av avgiftsperiodens längd samt förskottsinbetalning av

utdömda avgifter. Till frågan om de nya reglernas tillämplighet på äldre

» egleringsföretag återkommer utskottet nedan.

1 propositionen behandlas några spörsmål som icke föranlett förslag om

lagändring. Sålunda har kammarkollegiet i sitt remissyttrande över utredningens

betänkande ifrågasatt införande av föreskrifter om att gemenliihttng

till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 5

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

sam avgift skall bestämmas för äldre och nyare regleringsföretag i

samma vattenområde. Departementschefen har visserligen funnit beaktansvärda

skäl tala för detta förslag men har likväl icke velat biträda detsamma

med hänsyn til! olägenheten av att vid successiv utbyggnad av en reglering

nödgas vid upprepade tillfällen undanröja äldre avgiftsbeslut.

Enligt utskottets mening föreligger otvivelaktigt goda skäl för kammarkollegiets

ståndpunkt. Utskottet vill likväl icke nu föreslå någon lagändring

på denna punkt. Därvid har utskottet beaktat, förutom de olägenheter som

departementschefen framhållit, även den omständigheten att syftet med den

av kammarkollegiet föreslagna ordningen i viss mån kan tillgodoses genom

det av departementschefen rekommenderade förfarandet att bestämma avgiftsperioden

för en senare reglering så att perioderna för de båda företagen

sammanfaller och omprövning av avgifterna alltså kan ske samtidigt. — För

det fall att en tidigare reglering icke ensam för sig är av sådan omfattning

att avgiftsskyldighet för densamma föreligger men regleringen senare utökas

så att de två företagen betraktade som en enhet uppfyller förutsättningarna

för avgiftsskyldighet har högsta domstolen i det av lagrådet åberopade

rättsfallet NJA 1954 s. 50 funnit gemensam avgift för båda företagen

böra fastställas. Huruvida lagrådets hänvisning till detta rättsfall skall anses

innebära att den grundsats som kommit till uttryck i rättsfallet jämväl

är tillämplig för det fall att den äldre regleringen redan är avgiftsbelagd

vill utskottet lämna öppet.

Utskottet förutsätter att frågan ägnas erforderlig uppmärksamhet och att,

om en föreskrift av den utav kammarkollegiet ifrågasatta innebörden visar

sig behövlig och lämplig, departementschefen framlägger det förslag som

härav föranledes.

En annan fråga som beröres i propositionen men icke föranlett något

ändringsförslag är bestämmelsen i 15 § om avgiftsmedlens användning.

Utredningen har föreslagit att den i paragrafen förekommande

exemplifieringen av bygdeändamål, som skall tillgodoses genom avgifter,

antingen helt utgår eller ersättes med en allmännare formulering,

som ger vid handen att det primära är att underlätta bygdens anpassning

till de ändrade förhållandena samt att ändamål av bestående värde för bygden

och befolkningen därvid skall betjänas. Som ett skäl härför har utredningen

anfört att en dylik uppräkning av vissa ändamål lätt leder'' till ait

dessa tillgodoses i första hand, medan andra får stå tillbaka. Bland ändamål

som sålunda icke särskilt angivits i gällande lag men som är förtjänta

av beaktande har utredningen omnämnt stödjande av näringslivet inklusive

turistväsendet, förbättrande av kommunikationer, skapande av samlingspunkter

såsom samlingslokaler eller hembygdsgårdar, främjande av en rationell

elkraftdistribution, byggande av vägar. I några remissyttranden har

även framhållits önskvärdheten av att kunna använda avgifterna till naturvårdande

åtgärder.

Självfallet är det av vikt att den i 15 § förekommande uppräkningen av

bygdeändamål endast uppfattas som en exemplifiering och att även andra

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

19

beaktansvärda behov av allmän art inom bygden blir tillgodosedda. Så har

bestämmelsen också tillämpats i praxis, vilket omvittnats såväl av utredningen

som av vissa remissinstanser och av departementschefen. En vid

utredningens betänkande fogad tabellbilaga, innehållande bl. a. uppgifter

om de ändamål, för vilka avgifter tagits i anspråk, ger vid handen att avgifterna

kommer till en mycket skiftande användning. Bl. a. kan nämnas

byggande av vägar, elektrifiering av fastigheter in. m., främjande av fiske,

anslag till hushållningssällskaps jordbruksförsök, iordningställande av badplatser,

bryggor och friluftsplatser, anläggande av vattenledning, bidrag till

turiststation och bygdegård samt bidrag till lappväsendet. Som departementschefen

framhållit kan bl. a. även naturskyddet tillgodoses på denna

väg. I likhet med departementschefen finner utskottet därför någon lagändring

på förevarande punkt icke behövlig.

I detta sammanhang vill utskottet understryka vad utskottet i förevarande

hänseende uttalade i 1953 års utlåtande. Utskottet anförde bl. a. att det enligt

dess mening vore önskvärt att avgiftsmedlen ko mm c till användning så

snart de vuxit till belopp, som kunde nyttjas för väsentliga åtgärder. 1

detta hänseende vore initiativ från naturskyddsråd, kommunala organ m. fl.

lokala instanser av stor betydelse. Hänsyn till eventuella krav på ersättning

för oförutsedda skador syntes icke få föranleda att framställningar om

utanordnande av medel för bygdens allmänna behov avvisades, därest förstnämnda

krav bedömdes icke kunna avse mer än jämförelsevis obetydliga belopp.

Med nu berörda spörsmål sammanhänger frågan vilken tolkning som

bör givas de i 14 och 15 §§ förekommande begreppen »den kringliggande

bygden» respektive »den bygd som berör es av företage

t». Med hänsyn till de från fall till fall starkt skiftande förhållandena,

i synnerhet beträffande omfattningen av skadeverkningarna av skilda

regleringsföretag, är det självfallet icke möjligt att i lagtext giva en klar

och entydig bestämning av dessa begrepp. När utskottet år 1953 bl. a. efterlyste

ett klarläggande av innebörden av bygdebegreppet åsyftades ej heller

en sådan legal definition. Utskottets mening var närmast att utredningen

skulle kunna leda fram till ett uttalande om att förevarande bestämmelser

ej finge tolkas så snävt att endast trakten närmast omkring själva regleringsmagasinet

komme att tillgodoses vid bestämmandet och utanordnandet

av avgiftsmedel. Utskottet instämmer därför i de uttalanden i denna

riktning som nu gjorts av såväl utredningen som departementschefen.

Utskottet ansluter sig till det under remissbehandlingen väckta och av

departementschefen biträdda förslaget att låta en eller två vattenrättsingenjörcr

deltaga i avgörandet av avgiftsärenden, som nu handlägges

av vattenrättsdomare jämte två vattenrättsnämndemän. Utskottet

har intet att erinra mot att erforderliga föreskrifter härom meddelas i administrativ

ordning och förutsätter liksom departementschefen att denna reform

icke behöver medföra någon ändring i fullföljdsrcglcrna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

Härefter vill utskottet behandla frågan om övergångsbestämmelserna

till lagförslaget.

Enligt departementschefens förslag är den nya lagstiftningens tillämplighet

på äldre regleringsföretag i väsentliga hänseenden begränsad. Sålunda

skall korttidsregleringsföretag, vartill tillstånd lämnats före ikraftträdandet

av de nya bestämmelserna, även för framtiden vara befriade från avgiftsskyldighet.

Vidare skall nu gällande avgiftslatitud även i fortsättningen tilllämpas

beträffande vid lagens ikraftträdande befintliga avgiftsskyldiga företag.

Däremot tänker sig departementschefen att de nya föreskrifterna om

avgiftsperiodens längd och om förskottsbetalning skall tillämpas också på

äldre företag, dock först sedan löpande avgiftsperiod gått till ända.

Motionärerna önskar samstämmigt att de nya reglerna om avgiftsskyldighet

för korttidsregleringar och om avgiftsbeloppens storlek skall — efter en

viss övergångstid — bli tillämpliga även på äldre företag. Såvitt avser korttidsregleringarna

förordas i motionerna I: 388 och II: 465 en övergångstid av

tio år från lagens ikraftträdande, varigenom avgiftsskyldighet skulle inträda

eiter den 1 juli 1969. Enligt de två andra motionerna bör som övergångstid

gälla tio år »efter det företaget dömts tillåtligt».

Beträffande andra äldre företag än korttidsregleringarna förordas i motionerna

I: 388 och II: 465 att den nya avgiftslatituden — liksom de nya

bestämmelserna över huvud taget — skall börja tillämpas sedan tio år förflutit

från det beslut senast meddelats om fastställande av avgift. Övriga motionärer

anser att äldre sådana företag bör underkastas den nya latituden

först sedan löpande avgiftsperiod gått till ända.

Motionerna I: 388 och II: 465 innehåller även ett yrkande om att de nya

bestämmelserna skall omedelbart tillämpas på de företag, beträffande vilka

regleringsavgift första gången fastställes efter den 1 juli 1959, oavsett om

tillstånd till företaget meddelats tidigare.

För bedömandet av de i motionerna väckta frågorna är det av intresse att

undersöka hur övergångsbestämmelserna utformats vid tidigare ändringar

av avgiftsreglerna.

I en inom justitiedepartementet upprättad, den 28 december 1942 dagtecknad

promemoria föreslogs ett flertal ändringar i då gällande bestämmelser

om regleringsavgifter, bl. a. rörande höjning av avgiftslatitudens övre gräns

samt införande av avgiftsskyldighet för regleringar, som medför förhöjning

av den uttagbara vattenkraftens värde. Frånsett ett undantagsstadgande om

användningen av avgiftsmedlen skulle enligt förslaget de nya bestämmelserna

äga tillämpning även när tillstånd meddelats före lagens ikraftträdande.

Under remissbehandlingen av promemorian framställdes yrkanden om att

undantag från de föreslagna bestämmelsernas tillämplighet i viss utsträckning

skulle göras beträffande företag som redan erhållit vederbörligt tillstånd.

Genom lagändring år 1944 genomfördes vissa av de i promemorian fram
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

21

lagda förslagen. Sålunda infördes bl. a. skyldighet att erlägga avgift i anledning

av förhöjning av den uttagbara kraftens värde. Detta innebar en

betydande utvidgning av avgiftsskyldighetens omfattning. Däremot gjordes

icke någon ändring beträffande avgiftslatituden.

Enligt övergångsstadgandet skulle lagändringen träda i kraft den 1 juli

1944. Den nya lagen skulle dock icke tillämpas på sådana företag, vartill

tillstånd givits enligt äldre lag och som enligt då gällande bestämmelser över

huvud ej var avgiftspliktiga. I den mån de nya bestämmelserna i övrigt gjordes

tillämpliga på äldre företag stadgades dock undantag för löpande avgiftsperiod.

Den ovan omförmälda lagändringen år 1955, då avgiftslatitudens minimioch

maximigränser höjdes, gällde även för äldre företag. Dock skulle redan

fastställda avgifter oförändrat utgå under löpande tjuguårsperiod. Departementschefen

framhöll i propositionen (176/1955 s. 9), att då lagändringen

väsentligen åsyftade en kompensation för penningvärdeförsämringen — om

ändringen kunde anses innebära en realökning av latituden vore denna mycket

måttlig — syntes det ej föreligga hinder att tillämpa den nya latituden

även på äldre företag.

Av intresse är också de övergångsbestämmelser som meddelats i samband

med vissa år 1954 genomförda ändringar av vattenlagens regler till skydd för

fisket, särskilt 2 kap. 8 och 10 §§. Dessa ändringar innebar bl. a. att området

för skyldighet att erlägga fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § i viss omfattning

utvidgades samt att möjlighet infördes att ompröva meddelade beslut om

årlig fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § och till skydd för fisket meddelade föreskrifter

om lokala åtgärder eller avgifter enligt 2 kap. 8 §.

Bestämmelserna rörande omprövning av fiskeavgift utformades i nära

överensstämmelse med motsvarande bestämmelser för regleringsavgifter.

Sålunda gäller vattendomstolens beslut om fiskeavgift för tjugu år i sänder

med möjlighet för anläggningens ägare eller kammarkollegiet att under nittonde

året påkalla omprövning. Dock föreligger den väsentliga skillnaden i

förhållande till bestämmelserna om regleringsavgift att ändring av fiskeavgift

endast kan ske för att åstadkomma en anpassning efter penningvärdet.

Beslut enligt 2 kap. 8 § kan enligt 1954 års lagändring omprövas när som

b.eist, men möjligheten att skärpa föreskrivna fiskevårdande åtgärder eller

alt höja fastställd avgift är även här starkt begränsad. I den mån fråga ej

är om sadan avgiftshöjning som motsvaras av ändring i penningvärdet får

anläggningens ägare ej åläggas nya förpliktelser som för honom medför väsentligt

ökad olägenhet.

övergångsbestämmelserna till de nu angivna ändringarna i 2 kap. 8 och

10 §§ innebär, såvitt bär är av intresse, följande. Den genomförda utvidgningen

av avgiftsplikt enligt 10 § gäller icke för sådana anläggningar som

tillkommit före ilen nya lagens ikraftträdande och som enligt tidigare bestämmelser

var fria från avgift. Däremot är de nya omprövningsreglerna,

såväl enligt 8 § som 10 i;, tillämpliga även beträffande äldre anläggningar.

Detta moliverades i förarbetena (prop. 23/1954 s. 48 f, 60, 78 f) med att om
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

prövningsrätten vore begränsad genom att anläggningens ägare icke kunde

åläggas väsentligt ökad kostnad och olägenhet eller att omprövningen endast

finge avse en anpassning till penningvärdet. I sitt av riksdagen godkända

utlåtande (2/1954) över propositionen uttalade tredje lagutskottet vissa principiella

betänkligheter mot att låta de nya bestämmelserna om omprövning

tillämpas även beträffande redan meddelade lagakraftvunna domar. Emellertid

fann utskottet de av departementschefen anförda skälen väga tyngre

än dessa betänkligheter.

I ovannämnda vid 1953 års riksdag väckta motioner yrkades utredning

bl. a. angående förhöjning av avgiftssatserna och angående möjligheterna

att tillskapa en form för snabb omprövning av redan fastställda regleringsavgifter.

Detta föranledde under remissbehandlingen vissa utttalanden om

äldre företags ställning.

Svenska naturskyddsföreningen yttrade att det vore önskvärt att en eventuell

höjning av avgiftslatitudens övre gräns kunde tillämpas å redan fastställda

avgifter. Detta syntes dock kunna ske endast i den mån den löpande

tjuguårsperioden utginge. Vattenlagssakkunniga fann det möta ganska stora

betänkligheter att genom lagstiftning förkorta gällande tjuguårsperiod beträffande

redan fastställda avgifter och i strid mot lagakraftvunna domar

ålägga företagarna nya, kanske betydande ekonomiska förpliktelser. Dylika

betänkligheter mötte ej med samma styrka mot en förkortning av perioden

utan retroaktiv verkan, d. v. s. med tillämpning på äldre företag allenast i

den mån den löpande tjuguårsperioden utginge. Även vattenfallsstyrelsen

ansåg det betänkligt att redan utdömda avgifter skulle kunna omprövas under

löpande period och vattenkraftföreningen avstyrkte såväl utredning angående

omprövning av redan fastställda avgifter som en förkortning av de

tjuguårsperioder för vilka avgifterna fastställts.

Utskottet anförde att det icke framginge av motionerna huruvida motionärerna

ville förorda att avgiftsbeloppen skulle kunna höjas beträffande sådant

regleringsföretag, som redan före ikraftträdandet av eventuell lagändring

i detta hänseende genom lagakraftvunnen dom fått sin avgiftsskyldighet

bestämd och för vilket tjuguårsperioden ej utlöpt. I likhet med de flesta

remissinstanser, som yttrat sig i denna fråga, ansåge utskottet en lagregel,

som skulle möjliggöra en dylik höjning med retroaktiv verkan, ingiva betänkligheter.

Utskottet vore dock ej berett taga ståndpunkt i frågan utan

förmenade att denna finge upptagas i samband med den begärda utredningen

om avgiftsbestämmelserna i övrigt.

Norrländska vattenkraftutredningen, vars betänkande icke innehåller något

förslag till lagtext, har endast i ett hänseende berört frågan om de nu

föreslagna bestämmelsernas tillämplighet på äldre företag. Beträffande avgiftsperiodens

avkortning anför utredningen att en lagändring i denna riktning

icke omedelbart bör beröra sådana regleringsföretag, som genom dom

fått sin avgiftsskyldighet bestämd. För dessa bör enligt utredningens mening

den kortare perioden gälla först sedan nu löpande period utgått.

Övergångsbestämmelserna har närmare behandlats i vissa remissyttranden

över betänkandet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

23

Vattenöverdomstolen anför sålunda bl. a. följande.

Att någon höjning av regleringsavgifter under löpande tidsperiod ej bör

komina i fråga har framhållits vid de överväganden som föregått tidigare

beslut om höjning av regleringsavgifterna. Någon anledning att frångå denna

princip vid den nu ifrågasatta ändringen av avgiftsbestämmelserna synes

icke föreligga. Tidigare ändringar av avgiftsbestämmelserna har i fråga om

avgifternas storlek i huvudsak varit föranledda av försämring av penningvärdet

och alltså icke inneburit någon reell förhöjning av avgifterna. Den

nu föreslagna ändringen innebär icke blott reell höjning av avgifterna, särskilt

av minimiavgiften, utan även avgiftsbeläggning av tidigare icke avgiftspliktiga

regleringar. En tillämpning av ifrågasatta nya bestämmelser

på gamla företag vid utgången av gällande avgiftsperiod eller på förut icke

avgiftsbelagda regleringar kan innebära att företagaren blir skyldig att utgiva

en avgift, som han vid företagets utförande icke hade anledning alt

räkna med. Lagändringen får i sådant fall i realiteten retroaktiv verkan.

Även om detta innebär ett visst avsteg från vedertagna principer, torde det

i förevarande fall — med hänsyn bl. a. till företagens beskaffenhet och de

sociala skäl som uppbär avgiftsbestämmelserna — icke möta alltför stora

betänkligheter att beträffande redan avgiftsbelagda företag göra de föreslagna

bestämmelserna tillämpliga vid utgången av gällande avgiftsperiod.

Däremot synes det både ur principiell och praktisk synpunkt mera betänkligt

att tillämpa dessa bestämmelser i fråga om korttidsregleringar, som tillkommit

före ändringarnas genomförande och för vilka regleringsavgift alltså

icke blivit bestämd. Beträffande sådana regleringar saknas för övrigt

möjligheten att anknyta ändringarna till utgången av någon nu löpande

tidsperiod.

Vattenfallsstyrelsens och vattenkraftföreningens ståndpunkt överensstämmer

i det väsentliga med den av departementschefen förordade lösningen.

Dessa remissinstanser anser att bestämmelser om avgift för korttidsreglering

icke kan bli tillämpliga på äldre företag, att föreskrift om förhöjd minimiavgift

icke bör gälla för tidigare tillstadda regleringar samt att övriga

ändringar icke bör tillämpas på äldre företag förrän de löpande tjuguårsperioderna

utgått.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol F. Löwing samt länsstyrelserna

i Jämtlands och Västerbottens län anser att eu lagändring om förkortning

av avgiftsperioden bör gälla omedelbart även för regleringsföretag

som redan fått sin avgiftsskyldighet bestämd. Kammarkollegiet däremot

menar i likhet med utredningen att nya bestämmelser om avgiftsperiodens

förkortning icke bör givas retroaktiv verkan.

Såsom framgår av ovanstående redogörelse har vid tidigare ändringar av

avgiftsregler i vattenlagen stor restriktivitet iakttagits i fråga om att göra

nya, skärpta bestämmelser tillämpliga på äldre företag. En utvidgning av

avgiflsskyldighetens omfattning har icke ansetts böra gälla för äldre företag,

som icke varit avgiftspliktiga enligt de vid deras tillkomst gällande bestämmelserna.

I de fall avgiftsbeloppen höjts genom ny lagstiftning har de nya

latituderna gjorts tillämpliga på äldre avgiftsbelagda företag endast då den

vidtagna ändringen väsentligen avsetts skola kompensera för penningvärdets

försämring. Då nya omprövningsregler införts beträffande fiskevår
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

dande åtgärder och avgifter enligt 2 kap. 8 § vattenlagen har dessa vissei - ligen ansetts kunna gälla även för bestående företag men endast med hänsyn

till att omprövningsskyldigheten vore begränsad till jämkningar inom

den ungefärliga ramen för de i tidigare beslut ålagda förpliktelserna.

Självfallet är det en mycket viktig rättsgrundsats att ny lagstiftning,

som innebär skärpning av tidigare bestämmelser, icke får ges tillbakaverkande

kraft, med mindre alldeles speciella omständigheter föreligger. Åtskilliga

sådana omständigheter kan enligt utskottets mening åberopas till

stöd för motionärernas ståndpunkt att den nya avgiftslatituden bör gälla

även för redan bestående avgifts pliktiga företag.

Till en början må framhållas att de nya avgiftsreglernas tillämplighet på

äldre företag icke kommer att innebära retroaktivitet i den meningen att

de högre avgifterna skulle kunna uttagas för förfluten tid. Frågan gäller

endast om vid blivande omprövning av fastställda avgifter den strängare latituden

skall kunna tillämpas för kommande avgiftsperioder.

Ett starkt motiv för att i förevarande fall godtaga ett visst avsteg från

den eljest vedertagna principen att icke tillerkänna nya lagar tillbakaverkande

kraft är — såsom framhållits av vattenöverdomstolen liksom av motionärerna

— de sociala skäl som uppbär avgiftsbestämmelserna. Ett väsentligt

ändamål med regleringsavgifterna är att bereda den bygd, som drabbas

av ett regleringsföretags skadeverkningar, kompensation för sådana skador

som icke kan gottgöras enligt vanliga ersättningsregler. Vidare måste

beaktas att vid tillkomsten av många äldre regleringsföretag skadeverkningarna

av dessa klart underskattats av både parter och domstolar, vilket

för övrigt är förklarligt med tanke på att erfarenhet av vattenregleringar i

större skala saknades och de fulla konsekvenserna av de ingrepp i naturen,

som regleringarna innebär, icke låter sig överblickas förrän åratal efter det

regleringarna påbörjats. I belysning av de erfarenheter som nu förvärvats

ter sig exempelvis den för regleringarna av Torrön i Jämtland sedan 1930- talet gällande avgiften — 15—50 öre per turbinhästkraft för olika strömfall

— såsom uppenbart otillräcklig. Även andra slående exempel kan anföras.

Som motionärerna påpekat skulle en begränsning av den föreslagna avgiftslatitudens

giltighet till nya regleringsföretag medföra vissa från rättvisesynpunkt

mindre önskvärda konsekvenser. I stort sett har de norrländska

vattendragens utbyggnad — särskilt beträffande statens verksamhet på

området — bedrivits och bedrives alltjämt så att tyngdpunkten i verksamheten

ligger inom ett älvområde i sänder. Detta har medfört att kraftuibygnaden

i vissa delar av Norrland är i huvudsak slutförd, under det att

inom andra delar endast en mindre del av det planerade utbyggnadsprogrammet

genomförts. Som exempel kan nämnas, å ena sidan Jämtlands län

och å den andra Norrbottens län. Enligt utskottets mening är det icke tillfredsställande

att för olika delar av landet skall tillämpas olika stränga

avgiftslatituder för regleringsföretag av i stort sett samma art och omfattning,

enbart beroende av huruvida kraftexploateringen i huvudsak redan

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

25

genomförts eller inte. Vad nu sagts gäller givetvis även olika regleringsföretag

och därav berörda bygder inom en och samma älvdal.

En synpunkt av praktisk art är också förtjänt att framhållas. För såväl

parter som domstolar måste det innebära en förenkling att vid framtida

omprövning av fastställda avgifter kunna tillämpa allenast en latitud, oberoende

av företagets ålder.

Enligt utskottets mening är de skäl som kan anföras till stöd för motionärernas

förslag att låta den nya avgiftslatituden gälla även för redan tilllåtna

avgiftspliktiga företag av sådan styrka att de principiella betänkligheterna

mot att giva ny lagstiftning retroaktiv verkan synes böra vika.

Det skall emellertid icke bestridas att som den nya avgiftslatituden är

konstruerad — med normalt en lägsta gräns av tre kronor för varje turbinhästkraft

— en övergång till denna latitud skulle för många äldre företag

medföra en högst avsevärd avgiftshöjning. Det är för utskottet känt att för

flera sedan lång tid tillbaka pågående omfattande regleringar gäller avgifter

å 50 öre — en krona per turbinhästkraft för utbyggda och ännu lägre

belopp, ända ned till 15 öre per turbinhästkraft, för outbyggda fall. En tilllämpning

av den nya normallatituden på sådana regleringsföretag skulle

innebära att den årliga avgiftssumman komme att höjas mångdubbel!. I

förevarande sammanhang må också framhållas att vattenöverdomstolens

uttalande i frågan om de nya bestämmelsernas tillämplighet på äldre företag

måhända bör ses mot bakgrunden av att vattenöverdomstolen i sitt yttrande

även förordat att minimiavgiften borde bestämmas till 50 öre eller

högst en krona per turbinhästkraft.

Utskottet vill emellertid erinra om att den av departementschefen föreslagna

latituden innehåller ett undantagsstadgande av innebörd att avgiften

må bestämmas till lägre belopp än normallatituden, dock lägst 50 öre

per turbinhästkraft, om särskilda skäl föranleder därtill. Avsikten med detta

undantagsstadgande är närmast att den lägre latituden skall kunna tillämpas

i sådana fall, då eu reglering förorsakar skador eller olägenheter av

mindre allvarlig art eller då fråga är om avgift för outbyggda strömfall. Enligt

utskottets mening bör hinder icke föreligga mot en sådan tolkning av

undantagsbestämmelsen att såsom »särskilda skäl» i och för sig även kan

anses den omständigheten att en reglering tillkommit under tid då en lägre

latitud varit gällande och att därför en låg avgift fastställts per turbinhästkraft.

Utskottet anser att den nya avgiftslatituden icke bör bli tillämplig beträffande

äldre företag förrän den i varje särskilt fall löpande avgiftsperioden

gått till ända. Utskottet kan alltså icke biträda det i motionerna I: 388 och

Il: 465 framställda yrkandet om att gällande perioder skall avkortas till

tio år.

Vad därefter gäller frågan om avgiftsskyldighet för äldre korttidsregleringar

kan till förmån för motionärernas ståndpunkt i viss mån åberopas

samma skäl som ovan anförts rörande äldre avgiftspliktiga företag. Även här

gäller att eu rättstillämpning, som innebär att angränsande bygder beliand:j

Hihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 5

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

las olika i avgiftshänseende, beroende på om ett regleringsföretag tillkommit

före eller efter lagens ikraftträdande, för de drabbade områdena måste få

ett drag av godtycke. Också beträffande korttidsregleringarna kan göras gällande

att skadeverkningarna för den kringliggande bygden i vissa fall blivit

svårare än man från början antagit.

Emellertid måste i fråga om korttidsregleringarna beaktas några speciella

synpunkter av väsentlig betydelse för bedömningen. Sådana regleringsföretag

är enligt gällande rätt helt befriade från skyldighet att gälda

regleringsavgift. Vid tidigare skärpningar av avgiftsregler i vattenlagen har,

såsom ovan anförts, bestående företag, som varit fria från avgiftsplikt, uttryckligen

undantagits från de nya bestämmelsernas tillämplighet. Att nu

underkasta äldre korttidsregleringar avgiftsskyldighet skulle alltså innebära

ett klart avsteg från hittills följda principer. Härtill kommer att de

flesta pågående korttidsregleringarna av större betydelse i Norrland alltjämt

lärer bedrivas med stöd av 1939 års lag om tillfällig vattenreglering. Allt

eftersom för dessa regleringar gällande tidsbegränsade tillstånd utlöper och

regleringarna i stället kommer att prövas enligt vattenlagen blir också de

nya avgiftsreglerna direkt tillämpliga på desamma. Det har för utskottet

upplysts att de korttidsregleringar av större omfattning i Norrland som bedrives

med stöd av tillstånd enligt vattenlagen är av tämligen sent datum,

varför domstolsbehandlingen av skadefrågorna ännu icke slutförts. I några

av dessa fall har för övrigt tillstånd meddelats av Kung]. Maj:t i statsrådet,

i samband varmed föreskrivits särskilda villkor för att tillgodose bygdens

behov.

Utskottet anser sig med hänsyn till vad nu anförts icke kunna biträda

motionärernas önskemål om att även äldre korttidsregleringar skall underkastas

avgiftsplikt. Emellertid vill utskottet samtidigt framhålla angelägenheten

av att fortsatt uppmärksamhet ägnas åt frågan om att i lämplig form

bereda de av dessa regleringar berörda bygderna kompensation för skadeverkningar,

som icke kan gottgöras enligt vattenlagens regler. I

I likhet med departementschefen anser utskottet att bestämmande för

huruvida äldre eller ny lag skall tillämpas bör vara den dag då vattendomstolens

beslut om tillstånd till reglering gives. Utskottet biträder alltså icke

det i motionerna I: 388 och II: 465 väckta förslaget om att anknyta de nya

reglernas giltighet till tidpunkten för beslutet om avgiftens fastställande.

Utskottet utgår därvid från att departementschefen avsett tillståndet till

själva regleringen och icke det särskilda tillstånd, som i ett tidigare skede

av målet kan ha jämlikt 11 kap. 66 § 1 mom. vattenlagen meddelats rörande

utförandet av erforderliga byggnadsåtgärder. Vanligen lämnas medgivandet

till själva regleringen först i den s. k. huvuddomen i målet, vari även de

närmare villkoren för tillståndet, bl. a. i fråga om regleringsavgifter, brukar

bestämmas. Tidpunkten för regleringstil]ståndet och fastställandet av regleringsavgifterna

kommer alltså vanligen att sammanfalla.

Utskottet biträder vidare departementschefens förslag att den nya lagens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

regler om avgiftsperiodens längd och om förskottsbetalning skall gälla även

för äldre företag, sedan löpande avgiftsperiod gått till ända.

Utskottets förslag beträffande den nya avgiftslatitudens tillämplighet på

äldre avgiftsplikliga företag föranleder viss ändring av övergångsbestämmelsernas

tredje stycke. Enligt utskottets mening bör detta stycke ges följande

lydelse: »Beträffande annan vattenreglering, vartill tillstånd lämnats

före ikraftträdandet, skall nya lagen ej äga tillämpning med avseende å den

tidrymd av tjugu år, för vilken vattendomstolens avgörande i fråga om avgift

med anledning av företaget skall gälla.»

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen i anledning

av motionerna I: 388 och II: 465 samt I: 389 och II: 466

funnit viss ändring böra företagas i övergångsbestämmelserna

till det genom propositionen framlagda lagförslaget —

måtte för sin del antaga förslaget med den ändringen att

övergångsbestämmelserna erhåller följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Skyldighet att gälda avgift må ej åläggas i fråga om vattenreglering, vartill

tillstånd lämnats genom dom som meddelats före nya lagens ikraftträdande,

därest regleringen är av sådan beskaffenhet, att enligt äldre lag avgift ej

skolat utgå.

Beträffande annan vattenreglering, Beträffande annan vattenreglering,

vartill tillstånd lämnats före ikraft- vartill tillstånd lämnats före ikraftträdandet,

skall äldre lag tillämpas trädandet, skall nya lagen ej äga tillsåvitt

angår de gränser inom vilka lämpning med avseende å den tidavgiften

skall bestämmas; och skall rymd av tjugu år, för vilken vattennya

lagen beträffande sådan vatten- domstolens avgörande i fråga om avreglering1

ej heller i övrigt äga till- gift med anledning av företaget skall

lämpning med avseende å den tid- gälla,

rymd av tjugu år, för vilken vattendomstolens

avgörande i fråga om avgift

med anledning av företaget skall

gälla.

B. att motionerna I: 388 och II: 465 samt

C. att motionerna I: 3S9 och II: 466,

i den män de icke bifallits genom vad utskottet ovan under

A. hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den It) mars 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUC.O OSVALD

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Göran Karlsson,

Georg Carlsson, Kristiansson, Ebbe Ohlsson och Alexanderson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink,

herrar Nyberg, Nilsson i Östersund, Wachtmeister, Grebäck och Bengtsson

i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

590312 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:124 Skrivelse till Konungen i anledning av del s Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen, dels ock i ämnet väckt a1 i texten