Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om viss översyn av arrendelagstiftningen. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 41 i första kammaren1 av herr Johansson, Robert, in. fl., samt nr 50 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.

1959-03-10 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1959:7, Utlåtande i anledning av motioner om viss översyn av arrendelagstiftningen. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 41 i första kammaren1 av herr Johansson, Robert, in. fl., samt nr 50 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

1

Nr 7

Utlåtande i anledning av motioner om viss översyn av arrendelagstiftningen.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 41 i första kammaren1 av herr Johansson, Robert,

in. fl., samt nr 50 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.

I motionerna som är likalydande hemställes, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t måtte anhålla om översyn av arrendelagstiftningen i syfte

att få till stånd enhetliga arrendebestämmelser i enlighet med vad i motionen

anförts».

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen

föreskriver inhämtat yttranden från domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen.

På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Sveriges lantbruksförbund

och Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF).

Motionernas huvudsakliga innehåll

Motionärerna framhåller att bestämmelser, som reglerar arrenderättsliga

förhållanden, återfinnes i ett flertal skilda författningar. Detta medför att

lagstiftningsområdet är mycket svåröverskådligt. Betänkligare än detta är

emellertid att samma situation ofta regleras på olika sätt i de skilda författningarna.

Som exempel på centrala frågor, som sålunda behandlas olika,

nämnes arrendetidens längd, optionsrätten — d. v. s. rätten för arrendatorn

att erhålla förlängt arrende sedan den avtalade arrendetiden utlöpt

— uppsägningstid, särskild besvärsinstans och möjligheten till nedsättning

av arrendeavgiften vid missväxt.

Motionärerna anser det nödvändigt att en besvärsinstans motsvarande

arrendenämnderna inrättas för alla slag av arrenden. Härigenom skulle

bl. a. vinnas att arrendevillkoren skulle kunna bli mera enhetliga än nu

är fallet.

Motionärerna anser vidare att »det allmänna» såsom jordägare i flera

hänseenden i författningarna tillerkänts en förmånligare ställning än enskilda

jordägare. Tvingande lagregler borde i större utsträckning gälla för

arrenden som upplåtes av det allmänna.

Bestämmelserna om tillträdes- och avträdessyner är oklara i fråga om

behandlingen av sådana delar av en fastighet som har kortare livslängd än

åbyggnaderna.

1 Motionen i sin helhet tryckt hland andra kammarens motioner.

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 3 avd. Nr 7

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1959

Även övriga bestämmelser i arrendelagstiftningen bör överses enär deras

innebörd ofta misstolkas.

Gällande rätt

Med arrende avses i svensk rätt upplåtelse av jord till brukande mot lega.

För arrende liksom för hyra är utmärkande att nyttjanderätten är total,

d. v. s. ägaren överlåter rätten att nyttja egendomen i sin helhet till brukaren.

Upplåtelse av rätt att nyttja hus eller del av hus hänföres till hyra.

Mellan arrende och hyra har gränsen bestämts så att upplåtelse som omfattar

både hus och jord hänföres till hyra, om den upplåtna jorden skall

användas för trädgårdsodling i mindre omfattning eller för annat ändamål

än jordbruk. Eljest är sådana kombinerade upplåtelser att beteckna som

arrende. Ägarens och brukarens ömsesidiga rättigheter och skyldigheter

regleras liksom eljest inom privaträtten i första hand av vad de överenskommit.

Arrendelagstiftningen fyller i huvudsak två uppgifter. Å ena sidan

skall den i delar, där parternas överenskommelse är ofullständig, supplera

denna. Å andra sidan skall lagstiftningens s. k. tvingande regler, d. v. s.

stadganden, som icke genom överenskommelse mellan parterna kan sättas

ur kraft, skydda ena parten mot övergrepp eller missbruk från den andra

partens sida.

Den grundläggande författningen på arrendelagstiftningens område är

andra kapitlet i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom,

vilket kapitel i det följande benämnes arrendelagen. Denna innehåller dels

allmänna bestämmelser om jordbruksarrende (1—44 §§), dels bestämmelser

om arbetsavtal i samband med jordbruksarrende (45—48 §§), dels »särskilda

bestämmelser för vissa jordbruksarrenden», de s. k. sociala arrendena

(49—69 §§), dels ock bestämmelser om arrende för annat ändamål än jordbruk

(70 §). Arrendelagens sociala bestämmelser gäller flertalet arrenden

där den odlade jordens areal icke överstiger femtio hektar.

Bestämmelser om särskilda slag av arrenden finnes härutöver i förordningen

den 22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom,

kungörelsen samma dag med tillämpningsföreskrifter till nämnda

förordning, ecklesiastika boställsordningen den 30 augusti 1932, ecklesiastika

arrendestadgan den 29 juni 1945, stadgan den 15 november 1945 angående

utarrendering av universitetsjord, lagen den 12 april 1946 med särskilda

bestämmelser om arrende av viss kommunal jord, allmänna förfogandelagen

den 26 maj 1954 (46 och 47 §§) samt lagen den 27 juni 1957

om fiskearrenden.

1934 års kronoarrendesförordning är tillämplig å upplåtelser av kronan

genom domänverket. I delar där denna författning eller dess tillämpningsföreskrifter

icke uttalar sig gäller arrendelagen. Denna gäller därjämte då

kronan upplåter jord genom annat verk än domänverket. Den sociala arren
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1,951) 3

delagstiftningen i 49—69 §§ arrendelagen gäller icke vid upplåtelse av kronan.

Även enligt lagen om fiskearrenden har undantag gjorts från lagens

bestämmelser i det fall att kronan är upplåtare. Undantaget är dock här

tidsbegränsat och skall upphöra den 30 augusti 1962.

Såsom exempel på fall då en och samma situation reglerats på olika sätt

i de olika författningarna må följande anföras.

Beträffande arrendetidens längd gäller: För arrenden i allmänhet

är minimitid ej föreskriven. Maximitiden är femtio år eller arrendatorns

livstid. För planlagda delar av stad och vissa andra tätorter gäller en maximitid

av tjugufem år (1 kap. 1 § 1907 års lag). För sociala arrenden gäller

en minimitid av fem år, om upplåtelsen skett på viss tid (50 §). Enligt

kronoarrendesförordningen (7 §) och universitetsjordstadgan (5 §) skall

arrendetiden i allmänhet utgöra minst tio och högst tjugu år. Om särskilda

i lagen angivna omständigheter föreligger kan dock andra tider bestämmas.

Längsta upplåtelsetiden är dock trettio år. Enligt ecklesiastika hoställsordningen

skall arrendetiden för löneboställe, där ej särskilda omständigheter

annat föranleder, utgöra tio år i sänder (27 §). Enligt den ecklesiastika arrendestadgan

skall arrendetiden för jordbruk, om ej särskilda förhållanden

till annat föranleder, utgöra minst tio och högst tjugu år. I undantagsfall

kan den emellertid bestämmas både längre och kortare (5 §). Enligt den

kommunala arrendelagen, som dock ej gäller brukningsdelar som är större

än femtio hektar, utgör minimitiden ett år (2 §). För de större kommunala

arrendena gäller arrendelagens allmänna bestämmelser. Allmänna förfogandelagen

föreskriver att upplåtelsen skall ske på bestämd tid, dock högst

tio år.

Beträffande optionsrätten gäller: För arrenden i allmänhet finnes

icke några bestämmelser om optionsrätt. För de sociala arrendena

finnes däremot föreskrifter härom (51 och 53 §§). Dessa är av

tvingande natur och innebär bl. a. att arrendet under i lagen närmare

angivna villkor kan tvångsvis förlängas med fem år i sänder.

Även enligt kronoarrendesförordningen föreligger under i lagen

angivna förutsättningar en ovillkorlig optionsrätt (9 §). Enligt den kommunala

arrendelagen, som ej gäller brukningsdelar med mer än femtio hektar

odlad jord, föreligger optionsrätt som dock är inskränkt till ett år i

sänder. För de större kommunala arrendena gäller även här arrendelagens

allmänna bestämmelser. Enligt ecklesiastika arrendestadgan föreligger likaså

optionsrätt. Rätt till option föreligger dock icke »där särskilda omständigheter

till annat föranleda» (19 §). Liknande är förhållandet enligt universitets

jordstadgan. Rätt till option föreligger där ej, om detta på grund avsärskilda

förhållanden kan anses för universitetet medföra påtagligt men

(7 § sista stycket).

Eftersom arrende alltid avser bestämd tid eller relativt bestämd tid (ar
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 är 1959

rendatorns livstid) och arrende på obestämd tid icke är medgivet, saknar

arrendelagen bestämmelser om uppsägningstid. Enligt bestämmelserna

för de sociala arrendena gäller dock att optionsberättigad arrendator,

som ej önskar fortsätta med arrendet när arrendetid gått till ända, senast

ett år dessförinnan är skyldig att meddela jordägaren denna sin avsikt, vid

påföljd att han eljest anses ha iklätt sig fortsatt arrende för fem år (52 §).

önskar jordägaren på någon av de i lagen angivna skälen bryta optionsrätten

skall han inom samma tid underrätta arrendatorn härom (53 §).

— Optionsrätten har i kronoarrendesförordningen, ecklesiastika arrendestadgan

och universitetsjordstadgan anknutits till ett hemhudsförfarande

från jordägarens sida. Föreligger optionsrätt skall rätten till fortsatt arrende

av jordägaren hembjudas arrendatorn. Enligt Kungl. Maj :ts cirkulär till

stiftsnämnderna den 23 maj 1941 har dessa anbefallts att tillse att förslag

till nytt arrendekontrakt skall i god tid och senast sex månader före arrendetidens

utgång delgivas optionsberättigad arrendator. Eljest synes någon

frist inom vilken hembud senast skall ske icke någonstädcs vara föreskriven.

Däremot åligger det arrendatorn, om han vill begagna optionsrätten,

att inom en månad efter hembudet antaga detsamma.

I motionerna har framhållits att gällande bestämmelser om tillträdesoch

avträdessyn ej är tillräckligt klart utformade med tanke på de förändringar,

som skett beträffande fastigheternas utrustning med sådana detaljer

som har kortare livslängd än själva åbyggnaderna. Det synes sannolikt

att motionärerna härmed åsyftar bestämmelserna om jordägarens

lösningsskyldighet vid arrendets upphörande för sådana

förändringar som arrendatorn låtit verkställa beträffande åbyggnaderna.

Bestämmelser härom finnes i 10, 14—16 samt 18 §§ arrendelagen. Som

en huvudregel gäller därvidlag att arrendatorn är berättigad till gottgörelse

om han avhjälpt brist som fanns vid tillträdet. I övrigt får arrendatorn

själv svara för kostnader för nybyggnader som han i stället för äldre byggnad

låtit verkställa. Om nybyggnaden skett efter plan, som jordägaren godkänt,

eller om byggnaden är lämplig för sitt ändamål får dock arrendatorn

räknä sig till godo husrötebelopp, som vid tillträdet åsatts den äldre byggnaden.

Från det belopp som sålunda tillgodoräknas arrendatorn skall avgå

kostnad, som kan erfordras för att avhjälpa brist varmed nybyggnaden kan

vara behäftad. Vidare gäller att om arrendatorn uppfört annan byggnad,

s. k. överloppshus, eller, utöver vad som ålegat honom, nedlagt kostnad på

fastigheten får han icke avlägsna vad han påkostat innan hemhud först

skett till jordägaren. Ovillkorlig rätt att i fråga om åbyggnader påfordra

lösningsskyldighet av jordägaren föreligger härvidlag endast beträffande

elektrisk anläggning som arrendatorn låtit installera.

Inträffar allmän svårare missväxt finnes i vissa fall bestämmelser

om nedsättning av arrendet. Är arrendelagens sociala bestämmelser tillämp
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

5

liga, är arrendatorn direkt på grund av lagens stadgande berättigad till sådan

nedsättning (58 § andra stycket). En arrendator av ecklesiastik arrendegård

kan efter beslut av Kungl. Maj:t erhålla samma förmån (ecklesiastika

arrendestadgan 13 §).

Tidigare ej slutbehandlade reformförslag

Sedan lagstiftningen om de sociala arrendena genomförts år 1943 har

frågan om fortsatt översyn av arrendelagstiftningen såväl i fråga om detaljer

som beträffande området i dess helhet vid skilda tillfällen aktualiserats.

Sålunda har vid olika tillfällen i motioner till riksdagen hemställts om

åtgärder mot att bärkraftiga arrendejordbruk indrages till sambruk med huvudgård

eller sammanslås till större brukningsenheter. I två motioner till

1953 års riksdag (1:11 och 11:20) hemställdes sålunda, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning och förslag

dels i syfte att underlätta arrendatorernas friköp av arrendegårdar under

större gods, dels i syfte att utvidga den sociala arrendelagen på ett sådant

sätt att sammanslagning av arrendegårdar under gods antingen med varandra

eller med huvudgården kunde förhindras, då något behov ur rationaliseringssynpunkt

ej kunde synas förefinnas för sådana sammanslagningar.

— I en annan till 1953 års riksdag avlåten motion (11:76) påtalades,

att jordägare i många fall själva tillgodogjorde sig en hrukningsenhets

skogsmark och utarrenderade åkerjorden till någon närboende jordbrukare

för att sambrukas med dennes övriga jord. Härigenom upphörde i realiteten

ofta ett bärkraftigt jordbruk. Motionärerna ifrågasatte därför, om icke

lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk borde ges en översyn och

kompletteras med en bestämmelse om att en brukningsenhet icke fick på

angivet sätt utarrenderas i avsikt att från jordägaren avlasta skyldighet

att hålla hus och jord i önskvärt skick, därest lantbruksnämnden fann jordbruket

bärigt och ansåg att det skulle ha en på detsamma boende brukare.

Motionen utmynnade i en hemställan om skyndsam utredning och förslag

i avsikt att snarast åstadkomma en komplettering av 1947 års uppsiktslag

i enlighet med motionens syfte.

Tredje lagutskottet åberopade i sitt utlåtande (nr 13) över nämnda tre

motioner hl. a. att lantbruksstyrelscn i yttrande till utskottet upplyst, att

styrelsen övervägde såväl vissa ändringar i nyttjanderättslagen i avsikt att

särskilt stötande arrendeuppsägningar skulle kunna förhindras som en

utredning rörande behovet av en översyn av uppsiktslagen. Utskottet ansåg

att man tills vidare borde avvakta resultatet av dessa av lantbruksstyrclsen

planerade utredningar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

På hemställan av utskottet föranledde de tre motionerna ingen åtgärd

från riksdagens sida.

Efter framställning av lantbruksstyrelsen den 28 april 1953 gav Kungl.

Maj:t den 11 december 1953 i uppdrag åt styrelsen att verkställa översyn

av uppsiktslagen. Uppdraget redovisades av styrelsen den 11 december

1956 med ett betänkande med förslag till ändringar i lagstiftningen angående

uppsikt å jordbruk m. m. Över betänkandet har remissyttranden

avgivits. Frågan torde komma att närmare behandlas av 1958 års jordlagsutredning.

Riksdagen har vidare i skrivelse till Kungl. Maj :t den 7 december 1955

(nr 375), under hänvisning till tredje lagutskottets utlåtande nr 29 över

motionerna 1:165 och 11:206, anhållit att nyttjanderättslagens regler om

lägenhetsarrende i lämpligt sammanhang göres till föremål för översyn i

syfte att öka arrendatorns skydd mot uppsägning. Utskottet ansåg, att bestämmelser

om minsta arrendetid, minsta uppsägningstid och tyst förlängning

av arrendeavtal för viss tid kunde övervägas.

Riksdagen har slutligen i skrivelse den 10 april 1956 (nr 154), under

hänvisning till tredje lagutskottets utlåtande nr 8 i anledning av motionerna

1:460 och 11:594, anhållit, att gällande arrendelagstiftning i lämpligt

sammanhang göres till föremål för översyn i syfte att klarlägga vilka åtgärder

som kan vidtagas för att åstadkomma ur sociala och jordpolitiska

synpunkter tillfredsställande förhållanden beträffande utarrendering av

egendom för jordbruk. I motionerna framställt yrkande om utredning rörande

vidgade möjligheter för arrendatorerna att friköpa arrendegårdarna

avvisades av utskottet.

Utöver nu nämnda skrivelser från riksdagen har såväl statliga som enskilda

organ gjort framställningar till Kungl. Maj :t eller chefen för jordbruksdepartementet

om reformer av arrendelagstiftningen. Av dessa är följande

av mera allmänt intresse.

Den 13 juni 1945 har Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) anhållit

om en utredning, syftande till enhetliga och efter den nya arrendelagen

anpassade regler för utarrendering av den staten tillhöriga jord, som ej sorterar

under domänverket m. fl., för vilka nya sådana regler redan utformats.

Över framställningen har remissyttranden avgivits.

Den 16 juni 1952 har RLF vidare anhållit om en allmän översyn av arrendelagstiftningen.

Den 15 september 1953 har Svenska stadsförbundets styrelse hemställt

om sådant förslag till ändring i lagen den 12 april 1946 med särskilda bestämmelser

om arrende av viss kommunal jord, att arrenden av obebyggd

jord uttryckligen uteslöts från lagens tillämpningsområde. Över framställningen

har remissyttranden avgivits.

Den 25 november 1953 har lantbruksstyrelsen avgivit förslag till ändring

i fråga om arrendatorers optionsrätt. Styrelsen har däri framhållit, att de

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

7

åtgärder, som kunde vidtagas medelst uppsiktslagen, endast kunde sikta

till att förhindra olämpliga sammanföranden av brukningsenheter. Även

om lantbruksnämnderna skulle få ökade möjligheter i detta hänseende,

löste man ej därigenom frågan om ökat skydd åt enskilda arrendatorer mot

obilliga uppsägningar. Skrivelsen utmynnar i ett förslag till ändring i nyttjanderättslagen

av innebörd, att uppsägningsrätt ej skall föreligga »där anledning

finns att antaga, att arrendatorns skiljande från arrendet skulle

leda till en uppenbart olämplig ändring av indelningen i brukningsenheter

eller där, på grund av att fastigheten under lång tid innehafts av arrendatorn

och hans släkt, synnerliga skäl måste anses föreligga att arrendatorn

skall bibehållas vid arrende».

över förslaget har remissyttranden avgivits.

Den 7 januari 1955 har lantbruksstyrelsen framhållit, att sedan 1943 inträtt

en stark stegring av byggnadskostnaderna och en ökning av de hygieniska

krav, som i olika avseenden ställs på byggnader. Dessa förhållanden

hade medfört, att den byggnadsskyldighet, som enligt de sociala arrendebestämmelserna

åvilade jordägare, blivit betungande och lett till en ganska

omfattande indragning under eget bruk av tidigare utarrenderade gårdar.

Styrelsen hemställde därför om en grundlig och förutsättningslös utredning

i syfte att åvägabringa en efter nuvarande förhållanden lämplig

avvägning mellan ar rendatorernas och jordägarnas berättigade intressen

såvitt gäller de sociala arrendena.

I en av 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning den 5 juli 1955 upprättad

PM angående godkännande i vissa fall av arrendeupplåtelse m. m.

har utredningen, för att belysa innebörden av en eventuell lagstiftning på

området, som bilaga till promemorian fogat ett utkast till lag om godkännande

i vissa fall av arrendeupplåtelser. Utredningen har emellertid uttalat,

att — även om vissa fördelar kunde vinnas genom en lagstiftning

som den ifrågasatta — lagstiftningsåtgärder icke kunde f. n. anses påkallade.

I särskilda yttranden har två av utredningens ledamöter helt avstyrkt

sådan lagstiftning, medan två andra ledamöter ansett att lagstiftningsåtgärder

omedelbart borde vidtagas. Promemorian har varit föremål

för remissbehandling.

Den 13 december 1956 har Svenska landsbygdens ungdomsförbund hemställt

om ändring och komplettering av gällande lagstiftning i syfte att skapa

bättre skydd mot sammanläggning av bärkraftiga gårdar genom arrende

samt mot indragning av bärkraftig arrendegård till huvudgård.

Yttrandena

Lantbruksstyrelsen avstyrker motionerna. Styrelsen erinrar om det förslag

om cn allmän översyn av arrendelagstiftningen som styrelsen fram
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

förde den 25 november 1953 och för vilket redogjorts härovan. Härefter

anför styrelsen.

Någon sådan utredning som nu sagts har ännu icke kommit till stånd.

Styrelsen anser det angeläget att den föreslagna översynen av arrendelagen

igångsättes och styrelsen utgår från att, när så sker, också vissa av de i nu

förevarande motioner framförda förslagen komma att övervägas. Det är

däremot enligt styrelsens mening icke anledning att företa en utredning

syftande till att genom tvingande lagbestämmelser åstadkomma likartade

arrendevillkor för alla slags arrenden.

Domänstyrelsen anser att enhetliga bestämmelser för skilda slag av arrendeupplåtelser

med hänsyn till de skiftande förutsättningarna för upplåtelserna

icke är lämpliga och därför ej bör eftersträvas. Domänstyrelsen

föreslår därför att motionerna icke skall föranleda någon riksdagens åtgärd.

Styrelsen anför.

Frågan om utarbetande av generella bestämmelser för skilda slag av

kronoarrenden har varit föremål för behandling av 1932 års kronojordsutredning

i ett den 20 november 1933 avgivet betänkande, som låg till grund

för 1934 års förordning. I betänkandet anföres ett uttalande i statsrådsprotokollet

för den 28 oktober 1932, att det syntes angeläget att, liksom i

fråga om jordbrukslägenheterna å kronoskogarna, beträffande utarrendering

av sådana kronans jordbruksfastigheter, som förestodes av annan myndighet

än domänstyrelsen, i görligaste mån enhetliga bestämmelser utarbetades,

i största möjliga överensstämmelse med motsvarande stadganden i

fråga om kronans under domänstyrelsens förvaltning ställda jordbruksdomäner.

Enligt utredningen måste i de flesta fall — med hänsyn till de

ändamål, för vilka fastigheterna av staten innehaves — vid utarrenderingen

antingen mer eller mindre starka inskränkningar i nyttjanderätten stipuleras

eller ock, på det hinder ej skall möta för fastigheternas direkta disponerande

för det avsedda ändamålet, en mycket kort arrendetid fastställas.

Ett fastställande av allmängiltiga regler för utarrenderingen skulle, enligt

utredningen, lätteligen verka hindrande för fastigheternas disposition för

avsedda statsändamål. Styrelsen tillåter sig att i övrigt hänvisa till i betänkandet

gjorda uttalanden.

1936 års arrendeutredning har i sitt den 9 november 1938 avgivna betänkande

bland annat lämnat vissa förslag i syfte att åvägabringa större enhetlighet

i lagstiftningen. I anslutning till detta betänkande tillkom 1943

års ändringar i allmänna arrendelagen. För egendomar under styrelsens förvaltning

skedde en anpassning till de nya bestämmelserna genom utfärdandet

av ovan omförmälda 1944 års förordning.

Styrelsen finner skäl till invändning mot motionärernas uppgift, att den

optionsrätt, som föreligger vid kronoarrenden, »kan brytas av jordägaren,

därest han så önskar». Styrelsen hänvisar i detta hänseende till ordalydelsen

i 9 § i 1934 års förordning. Optionsrätt för arrendatorn kan brytas endast

i ett fåtal fall, till exempel då en egendom under styrelsens förvaltning erfordras

för tillgodoseende av särskilt ändamål och därför efter beslut av

Kungl. Maj :t överföres till annan statlig myndighet. Optionsrätt föreligger

ej heller vid försäljning av egendom för tillgodoseende av ett samhälles

behov av tomtmark.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1!)ö9

9

Styrelsen saknar för sin del anledning föreslå omarbetning av 1934 års

förordning i av motionärerna antydd riktning. Här må nämnas, att riksdagens

revisorer år 1951 (§ 26 i revisorernas berättelse) förordat bland annat

att i första hand grunderna för jordbruksdomänernas utarrendering

måtte göras till föremål för en allmän översyn i syfte att tillförsäkra statsverket

en högre avkastning av domänerna. Statsutskottet fann enligt utlåtande

1952 nr 145 av vad revisorerna anfört styrkt, att behov förelåg även

översyn av bland annat grunderna för domänernas utarrendering och

hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i av revisorerna angiven riktning. Detta

blev även riksdagens beslut (skrivelse 1952 nr 293).

Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), som erinrar om sina tidigare

gjorda framställningar i ämnet, instämmer till alla delar med motionärerna.

RLF hemställer på det bestämdaste om en översyn av arrendelagstiftningen

i syfte att få till stånd enhetliga bestämmelser. RLF anför.

Av RLF:s medlemskår om ca 200 000 medlemmar utgör arrendatorerna

en betydande del. RLF får därför handlägga en mångfald arrendeärenden

av skilda slag berörande samtliga jordägare- och arrendatorkategorier. RLF’

kan med anledning härav konstatera, att förekommande arrendeproblem

icke speciellt hänför sig till någon viss jordägaregrupp eller kategori av

arrendatorer.

RLF’ har kunnat konstatera hur illa gällande arrendelagar tillämpas och

hur främmande såväl jordägare som arrendatorer är inför dessa frågor och

att detta till stor del beror på att så många olika arrendelagar förefinnes

med olikartade bestämmelser om samma angelägenhet.

Det virrvarr, som för närvarande råder beträffande minimiarrendetid,

uppsägningstid, optionsrätt, byggnadsskyldighet och underhåll m. m., är

skrämmande. De tvingande lagbestämmelser, som reglerar s. k. sociala arrenden,

har bidragit till att öka missuppfattningarna i dessa avseenden

beträffande de andra arrendekategorierna. Vid upprepade tillfällen konstaterar

RLF, att jordägare och arrendatorer, som trott sig skyddade av viss

lagbestämmelse, vid en närmare granskning finner sig försatta i en allvarlig

situation just på grund av dessa olikheter. Behovet av likartade bestämmelser

är därför högst nödvändigt enligt RLF":s mening.

RLF vill också i likhet med motionärerna starkt understryka behovet

av att i samtliga arrendelagar, vari optionsrätt föreskrives till fortsatt

arrende, tvingande bestämmelser om uppsägningstid införes. Såväl

jordägare som arrendator skulle härigenom i god tid erhålla vetskap om

hur förhållandena blir sedan arrendetiden är till ända.

Motionärerna konstaterar, att »d et allmän n a» har för in å n 1 i - gare lagbestämmelser vid utarrendering av jord än som gäller

för enskilda jordägare och bolag. Detta konstaterande är enligt RLF:s mening

rikligt och medverkar i hög grad till den nu rådande begreppsförvirringen

bland arrendatorerna. Dessa kan icke förstå skillnaden mellan en

optionsrätt, som härleder sig från en tvingande lagbestämmelse, och en optionsrätt,

som endast härleder sig ur arrendeavtalet, och en översyn även

i detta avseende är därför nödvändig.

RLF instämmer i motionärernas förslag om utvidgning av a rr

e n d e n ii in n d e r n a s k o in p e tens och förmenar, att de nuvaran
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

de förhållandena beträffande ingivandet av besvär över arrendesättningen

in. m. vid arrenden tillhörande staten, kommun, kyrkan och universiteten

icke är praktiska och inte heller inger arrendatorerna förtroende. RLF förmenar

därför att motionärernas förslag, att arrendenämnden lagligen skall

utformas till sådan instans, bör allvarligt övervägas i vad det gäller ovan

uppräknade jordägarekategorier. Arrenden tillhörande enskild person, å

vilka den allmänna arrendelagens bestämmelser är tillämpliga, bör däremot

allt fortfarande undantagas i detta avseende. Motionärernas förmodan, att

arrendevillkoren härigenom skulle bli mera likartade för samtliga arrendekategorier,

är betydelsefull.

RLF instämmer därjämte helt i motionärernas synpunkter beträffande

en översyn av synebestämmelserna i arrendelagen.---För
bundet

vill särskilt påpeka de förändringar, som ägt rum beträffande

nämndemannakåren vid häradsrätterna. Dessa består numera till stor del

av personer, vilka icke på något sätt är kompetenta att bedöma hithörande

spörsmål men det oaktat, enligt nu gällande föreskrifter, erhåller befogenhet

att verkställa av- och tillträdessyner. Allvarligast framträder dessa

nackdelar vid s. k. sociala arrenden, där synemännen äger alldeles särskilda

befogenheter och kan ålägga jordägaren stora ekonomiska åtaganden beträffande

fastighetens byggnader.

Motionärerna anför vidare exempel på att nu gällande lagstiftning i vissa

delar försätter jordägare och arrendatorer under likartade förutsättningar

i olikartade situationer, såsom t. ex. bestämmelsen om nedsättning

av arrendeavgiften vid missväxt. Samtliga pastoratsarrenden

i . ex. erhåller arrendenedsättning vid allmän svårare missväxt, oavsett

areal. Samma förhållande gäller beträffande de s. k. sociala arrendatorerna

då däremot brukare med över 50 ha åker icke kan erhålla sådan nedsättning.

De olika lagbestämmelserna medverkar härigenom till en olikartad

behandling av arrendatorer under samma betingelser, som dessa självfallet

har mycket svårt att förstå. RLF finner detta konstaterande alldeles riktigt

och skulle kunna exemplifiera andra lagbestämmelser, som leder till samma

situation.

RLF vill även framhålla den oklara terminologi som förefinnes i vissa

nu gällande lagparagrafer. Sålunda föreskriver preskriptionsbestämmclserna

(§ 41), att talan skall anhängiggöras inom två år från det avtalet

»upphört att gälla». Synebestämmelserna föreskriver bl. a., att syn skall

hållas när »fastigheten avträdes». Hembudsföreskrifterna i § 18 föreskriver

lösen när arrendatorn »frånträder» arrendet.

Rnligt RLF:s mening avträdes arrendet varje gång ett arrendeavtal upphör,

även om arrendatorn fortsätter att bruka fastigheten med stöd av förlängning

eller genom helt nytt kontrakt. För att bestämmelserna i §§ 17 och

18 vid fortsatt arrende icke skall komma i kollision med preskriptionsbestämmelserna

måste samtliga dessa bestämmelser förtydligas, enär man

i annat fall framtvingar en definitiv reglering av alla ekonomiska mellanhavanden

mellan jordägaren och arrendatorn även för så korta arrendeperioder

som t. ex. fem år, vilket enligt RLF:s mening är opraktiskt.

Inte heller kan jordägare och arrendator med stöd av 17 § klart avgöra

vad som menas med »täckdikning». Många förmenar att med täckdikning

avses alla i jorden nedlagda rör, medan andra förfäktar den uppfattningen

att endast rör upp till 8 tum är att betrakta såsom täckdikning i arrendelagens

mening. Ersättning till arrendatorn för sådant arbete kan härigenom

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 7959 11

kommä att utgå på olika sätt, därest man följer bestämmelserna i 17 eller

lo g.

Beträffande sociala arrenden är det av särskilt stor vikt att konstatera

huruvida fastigheterna formellt avträdes varje gång en arrendeperiod upphör,

enar synemännens särskilda befogenheter vid dessa slags arrenden

icke kan utövas utom vid laga av- och tillträdessyner.

Många andra exempel skulle RLF kunna anföra i detta sammanhang

som klart skulle belysa behovet av att nu gällande arrendelagstiftning bör

överses.

Därjämte vill RLF framhålla, att vissa av statsmakterna på senare tid

inrättade institutioner, som på grund av sin verksamhet blivit betydande

jordägare såsom t. ex. lantbruksnämnderna — endast kan handlägga

sina arrendeärenden i enlighet med arrendelagens allmänna bestämmelser.

BLF förmenar, att även i detta avseende bör kompletterande bestämmelser

utfärdas, som skall gälla för lantbruksnämnder, armén, luftfartsstyrelsen

o. s. v.

Sueriges lantbruksförbund tillstyrker motionerna, önskemålet att ernå

enhetliga bestämmelser får emellertid icke bli självändamål. Om den föreslagna

översynen uttalar förbundet.

Fn sådan översyn bör emellertid enligt förbundets uppfattning inte bindas

enbart vid en strävan efter enhetliga arrendebestämmelser utan avse

eu översyn av all arrendelagstiftning. Det synes förbundet naturligt att man

därvid bl. a. strävar efter största möjliga enhetlighet utan bortseende från

att det finns skäl att i en del hänseenden differentiera bestämmelserna.

På vissa punkter i motionerna kan förbundet icke dela motionärernas

uppfattningar men det synes förbundet onödigt att precisera dessa, då förbundet

inte bara biträder motionärernas hemställan utan även därutöver

av erfarenhetsskäl finner det önskvärt med en översyn och sammanjämkning

av de många olika arrendelagstiftningarna.

Utskottet

Det år 1958 publicerade resultatet av 1956 års jordbruksräkning, som

dock bortser från brukningsenheter som ej uppgår till två hektar, visar att

mellan 26 och 27 procent av den odlade jorden i Sverige brukas av arrendatorer.

Jordbruksarrendatorernas antal uppges utgöra 63 240. Av dessa är

25 378 sådana som brukar både egen och arrenderad jord. De arrenderade

eller delvis arrenderade brukningsenheterna utgör mellan 23 och 24 procent

av alla sådana enheter.

Mot bakgrunden av dessa siffror är det uppenbart att den lagstiftning,

som skall reglera rättsförhållandet mellan jordägare och arrendatorer, är

en för hela samhället väsentlig angelägenhet och att denna lagstiftning bör

erhålla en sådan utformning, att den — med utgångspunkt från i samhället

rådande värderingar — på ändamålsenligaste sätt tillgodoser det behov av

rättslig reglering som här föreligger.

Den allmänna arrendelagen, vilken ingår som en del i 1907 års lag om

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

nyttjanderätt till fast egendom, utgör den grundläggande författningen på

området. Arrendelagen har vid två tillfällen undergått mera genomgripande

omarbetningar, nämligen år 1927 och år 1943. Under den tid som gått sedan

den senaste reformen har jordbrukets villkor ändrats väsentligt. Redan av

denna anledning kan det finnas skäl att överse arrendelagstiftningen. Såsom

framgått av den tidigare redogörelsen har icke blott riksdagen utan

även andra allmänna liksom enskilda institutioner vid upprepade tillfällen

efter 1943 års arrendereform framställt krav på såväl en allmän översyn

som reformer på särskilda punkter. Utskottet vill för sin del uttala, att frågan

nu torde ha kommit i ett sådant läge, att en översyn av lagstiftningen

synes icke utan olägenhet längre kunna anstå.

Vid 1943 års arrendereform uttalades av föredragande departementschefen,

statsrådet Pehrsson-Bramstorp, att det främsta huvudsyftet vid en lagstiftning

om arrende borde vara jordbruksnäringens främjande. — Även

om en översyn av lagstiftningen i huvudsak bör göras förutsättningslös, synes

det finnas anledning att icke heller nu släppa ur sikte det mål som

sålunda uppställdes vid 1943 års reform.

Även motionärerna vill få till stånd en allmän översyn av hela arrendelagstiftningen.

översynen bör enligt deras uppfattning ske i syfte att åstadkomma

enhetligare regler än vad som nu gäller. Deras önskemål motiveras

av att rättsförhållandet mellan jordägare och arrendator regleras på olika

sätt beroende på dels vem som äger jorden, dels storleken av den arrenderade

jorden. Detta är enligt deras mening ej rationellt och leder till att likartade

faktiska situationer får olika rättsliga följder. Arrendelagstiftningen

är enligt motionärernas mening även i flera andra hänseenden bristfällig

och otidsenlig och därför i behov av översyn.

Motionerna har tillstyrkts av Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet

Landsbygdens folk men har avstyrkts av lantbruksstyrelsen och domänstyrelsen.

Den fråga varpå motionärerna i första hand riktat uppmärksamheten är

icke ny. Under förarbetena till 1934 års kronoarrendesförordning uttalades

av föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, i direktiven till 1934

års kronojordsutredning att det syntes angeläget att i görligaste mån enhetliga

bestämmelser utarbetades beträffande utarrendering av sådana kronans

fastigheter som förvaltades av annan myndighet än domänstyrelsen. Vid utarbetande

av förslaget till arrendegrunder borde beträffande såväl den ena

som den andra gruppen kronoarrenden gällande arrendelagstiftningens

grundläggande bestämmelser noga beaktas. — Utredningen fann det ej

möjligt att genomföra enhetliga arrendebestämmelser för alla slag av kronoegendomar.

Med hänsyn till de ändamål, för vilka fastigheterna av staten

innehades, måste i de flesta fall vid utarrenderingar antingen mer eller

mindre starka inskränkningar i nyttjanderätten stipuleras eller ock, för att

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

13

hinder ej skulle möta för fastigheternas direkta disponerande för det avsedda

ändamålet, en mycket kort arrendetid fastställas.

I likhet med motionärerna är även utskottet av den uppfattningen att

bestämmelserna för de arrenden där »det allmänna» är jordägare bör kunna

göras enklare och enhetligare. De många skiljaktigheter som finnes kan

säkerligen i många fall förklaras -— förutom av skilda historiska förutsättningar

— av bristande samordning vid bestämmelsernas tillkomst, men i

fråga om mera väsentliga skiljaktigheter är det uppenbart att de ej beror av

tillfälligheter utan i första hand av praktiska skäl. Man bör också i sammanhanget

hålla i minnet att de berörda specialförfattningarna icke upphäver

arrendelagen utan, var inom sitt område, kompletterar denna. Någon mera

genomgripande ändring kan här ej åstadkommas utan att denna för parterna

i arrendeförhållandet kommer att få betydelsefulla konsekvenser i

ekonomiskt hänseende.

Motionärerna anser att »det allmänna» i förhållande till sina arrendatorer

intager en förmånligare ställning än enskilda jordägare. Om jämförelsen

inskränkes till arrendelagens sociala bestämmelser är detta delvis riktigt.

Det bör emellertid beaktas att arrendeavgälden i dessa fall säkerligen i allmänhet

är betydligt lägre än den eljest skulle varit. Det torde också vara uppenbart,

att det icke gärna kan ifrågakomma att genomgående tillämpa arrendelagens

bestämmelser om exempelvis optionsrätt å jord, som utarrenderas

genom vattenfallsstyrelsen eller de militära förvaltningarna, eller å jord,

som äges av kommun och är belägen i närheten av befintlig eller planerad

tätbebyggelse. I övrigt är — såsom också domänstyrelsen i sitt yttrande

framhållit — i fall då jord äges av »det allmänna» ovillkorlig optionsrätt

genomförd i betydligt större omfattning än som framgår av motionerna.

Utskottet anser det icke omotiverat att låta en översyn av arrendelagstiftningen

omfatta jämväl spörsmålet om enhetligare regler för fall då »det

allmänna» är jordägare. Frågan synes dock knappast vara av den vikt att

den bör göras till en huvudfråga vid en arrendereform.

En detalj i motionerna anser utskottet förtjäna närmare uppmärksamhet.

Det gäller vad som anförts om avsaknad av bestämmelser om uppsägningstid

för »det allmännas» arrendatorer. För innehållet i gällande rätt

får utskottet hänvisa till s. 4. Läget är att för ecklesiastika arrenden föreskrift

finnes om att hembud till optionsberättigad arrendator om fortsatt

arrende skall göras senast viss tid innan arrendetiden upphör. Föreskriften

finnes i ett kungl. cirkulär som icke intagits i Svensk författningssamling.

För de arrenden, varpå kronoarrendesförordningen och universitetsjordsstadgan

är tillämpliga, synes någon motsvarighet till cirkulärets bestämmelser

över huvud taget icke finnas. Utskottet finner bristen på författningsbestämmelser

vara klart otillfredsställande. Det är ett uppenbart

rättssäkerhetsintresse att bestämmelser i detta ämne gives i samma ord
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959

ning som de bestämmelser som eljest gäller för förhållandet mellan »det

allmänna» och dess arrendatorer. En reform på denna punkt är enligt utskottets

mening så angelägen, att den bör ske snarast och utan avvaktan

på resultatet av en allmän översyn av arrendelagstiftningen.

Övriga i motionerna berörda spörsmål synes lämpligen kunna behandlas

vid den allmänna översyn av arrendelagstiftningen, som redan flera

gånger begärts och som jämväl utskottet funnit anledning tillstyrka.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionerna 1:41 och 11:50 icke måtte föranleda någon

annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhåller om en allmän och skyndsam översyn

av arrendelagstiftningen.

Stockholm den 10 mars 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Göran Karlsson, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Alexanderson, Ferdinand Nilsson och fru Nilsson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Åhman, Munktell*,

Bengtsson i Halmstad, Persson i Tandö, Jansson i Benestad, Wachtmeister

och fru Lindberg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:128 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om viss översyn av arrendelagstiftningen. a1 i texten