Utlåtande i anledning av motioner om viss översyn av arrendelagstiftningen. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 41 i första kammaren1 av herr Johansson, Robert, in. fl., samt nr 50 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.
1959-03-10 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1959:7, Utlåtande i anledning av motioner om viss översyn av arrendelagstiftningen. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 41 i första kammaren1 av herr Johansson, Robert, in. fl., samt nr 50 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
1
Nr 7
Utlåtande i anledning av motioner om viss översyn av arrendelagstiftningen.
Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 41 i första kammaren1 av herr Johansson, Robert,
in. fl., samt nr 50 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.
I motionerna som är likalydande hemställes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om översyn av arrendelagstiftningen i syfte
att få till stånd enhetliga arrendebestämmelser i enlighet med vad i motionen
anförts».
över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttranden från domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen.
På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF).
Motionernas huvudsakliga innehåll
Motionärerna framhåller att bestämmelser, som reglerar arrenderättsliga
förhållanden, återfinnes i ett flertal skilda författningar. Detta medför att
lagstiftningsområdet är mycket svåröverskådligt. Betänkligare än detta är
emellertid att samma situation ofta regleras på olika sätt i de skilda författningarna.
Som exempel på centrala frågor, som sålunda behandlas olika,
nämnes arrendetidens längd, optionsrätten — d. v. s. rätten för arrendatorn
att erhålla förlängt arrende sedan den avtalade arrendetiden utlöpt
— uppsägningstid, särskild besvärsinstans och möjligheten till nedsättning
av arrendeavgiften vid missväxt.
Motionärerna anser det nödvändigt att en besvärsinstans motsvarande
arrendenämnderna inrättas för alla slag av arrenden. Härigenom skulle
bl. a. vinnas att arrendevillkoren skulle kunna bli mera enhetliga än nu
är fallet.
Motionärerna anser vidare att »det allmänna» såsom jordägare i flera
hänseenden i författningarna tillerkänts en förmånligare ställning än enskilda
jordägare. Tvingande lagregler borde i större utsträckning gälla för
arrenden som upplåtes av det allmänna.
Bestämmelserna om tillträdes- och avträdessyner är oklara i fråga om
behandlingen av sådana delar av en fastighet som har kortare livslängd än
åbyggnaderna.
1 Motionen i sin helhet tryckt hland andra kammarens motioner.
Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 3 avd. Nr 7
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1959
Även övriga bestämmelser i arrendelagstiftningen bör överses enär deras
innebörd ofta misstolkas.
Gällande rätt
Med arrende avses i svensk rätt upplåtelse av jord till brukande mot lega.
För arrende liksom för hyra är utmärkande att nyttjanderätten är total,
d. v. s. ägaren överlåter rätten att nyttja egendomen i sin helhet till brukaren.
Upplåtelse av rätt att nyttja hus eller del av hus hänföres till hyra.
Mellan arrende och hyra har gränsen bestämts så att upplåtelse som omfattar
både hus och jord hänföres till hyra, om den upplåtna jorden skall
användas för trädgårdsodling i mindre omfattning eller för annat ändamål
än jordbruk. Eljest är sådana kombinerade upplåtelser att beteckna som
arrende. Ägarens och brukarens ömsesidiga rättigheter och skyldigheter
regleras liksom eljest inom privaträtten i första hand av vad de överenskommit.
Arrendelagstiftningen fyller i huvudsak två uppgifter. Å ena sidan
skall den i delar, där parternas överenskommelse är ofullständig, supplera
denna. Å andra sidan skall lagstiftningens s. k. tvingande regler, d. v. s.
stadganden, som icke genom överenskommelse mellan parterna kan sättas
ur kraft, skydda ena parten mot övergrepp eller missbruk från den andra
partens sida.
Den grundläggande författningen på arrendelagstiftningens område är
andra kapitlet i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom,
vilket kapitel i det följande benämnes arrendelagen. Denna innehåller dels
allmänna bestämmelser om jordbruksarrende (1—44 §§), dels bestämmelser
om arbetsavtal i samband med jordbruksarrende (45—48 §§), dels »särskilda
bestämmelser för vissa jordbruksarrenden», de s. k. sociala arrendena
(49—69 §§), dels ock bestämmelser om arrende för annat ändamål än jordbruk
(70 §). Arrendelagens sociala bestämmelser gäller flertalet arrenden
där den odlade jordens areal icke överstiger femtio hektar.
Bestämmelser om särskilda slag av arrenden finnes härutöver i förordningen
den 22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom,
kungörelsen samma dag med tillämpningsföreskrifter till nämnda
förordning, ecklesiastika boställsordningen den 30 augusti 1932, ecklesiastika
arrendestadgan den 29 juni 1945, stadgan den 15 november 1945 angående
utarrendering av universitetsjord, lagen den 12 april 1946 med särskilda
bestämmelser om arrende av viss kommunal jord, allmänna förfogandelagen
den 26 maj 1954 (46 och 47 §§) samt lagen den 27 juni 1957
om fiskearrenden.
1934 års kronoarrendesförordning är tillämplig å upplåtelser av kronan
genom domänverket. I delar där denna författning eller dess tillämpningsföreskrifter
icke uttalar sig gäller arrendelagen. Denna gäller därjämte då
kronan upplåter jord genom annat verk än domänverket. Den sociala arren
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1,951) 3
delagstiftningen i 49—69 §§ arrendelagen gäller icke vid upplåtelse av kronan.
Även enligt lagen om fiskearrenden har undantag gjorts från lagens
bestämmelser i det fall att kronan är upplåtare. Undantaget är dock här
tidsbegränsat och skall upphöra den 30 augusti 1962.
Såsom exempel på fall då en och samma situation reglerats på olika sätt
i de olika författningarna må följande anföras.
Beträffande arrendetidens längd gäller: För arrenden i allmänhet
är minimitid ej föreskriven. Maximitiden är femtio år eller arrendatorns
livstid. För planlagda delar av stad och vissa andra tätorter gäller en maximitid
av tjugufem år (1 kap. 1 § 1907 års lag). För sociala arrenden gäller
en minimitid av fem år, om upplåtelsen skett på viss tid (50 §). Enligt
kronoarrendesförordningen (7 §) och universitetsjordstadgan (5 §) skall
arrendetiden i allmänhet utgöra minst tio och högst tjugu år. Om särskilda
i lagen angivna omständigheter föreligger kan dock andra tider bestämmas.
Längsta upplåtelsetiden är dock trettio år. Enligt ecklesiastika hoställsordningen
skall arrendetiden för löneboställe, där ej särskilda omständigheter
annat föranleder, utgöra tio år i sänder (27 §). Enligt den ecklesiastika arrendestadgan
skall arrendetiden för jordbruk, om ej särskilda förhållanden
till annat föranleder, utgöra minst tio och högst tjugu år. I undantagsfall
kan den emellertid bestämmas både längre och kortare (5 §). Enligt den
kommunala arrendelagen, som dock ej gäller brukningsdelar som är större
än femtio hektar, utgör minimitiden ett år (2 §). För de större kommunala
arrendena gäller arrendelagens allmänna bestämmelser. Allmänna förfogandelagen
föreskriver att upplåtelsen skall ske på bestämd tid, dock högst
tio år.
Beträffande optionsrätten gäller: För arrenden i allmänhet finnes
icke några bestämmelser om optionsrätt. För de sociala arrendena
finnes däremot föreskrifter härom (51 och 53 §§). Dessa är av
tvingande natur och innebär bl. a. att arrendet under i lagen närmare
angivna villkor kan tvångsvis förlängas med fem år i sänder.
Även enligt kronoarrendesförordningen föreligger under i lagen
angivna förutsättningar en ovillkorlig optionsrätt (9 §). Enligt den kommunala
arrendelagen, som ej gäller brukningsdelar med mer än femtio hektar
odlad jord, föreligger optionsrätt som dock är inskränkt till ett år i
sänder. För de större kommunala arrendena gäller även här arrendelagens
allmänna bestämmelser. Enligt ecklesiastika arrendestadgan föreligger likaså
optionsrätt. Rätt till option föreligger dock icke »där särskilda omständigheter
till annat föranleda» (19 §). Liknande är förhållandet enligt universitets
jordstadgan. Rätt till option föreligger där ej, om detta på grund avsärskilda
förhållanden kan anses för universitetet medföra påtagligt men
(7 § sista stycket).
Eftersom arrende alltid avser bestämd tid eller relativt bestämd tid (ar
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 är 1959
rendatorns livstid) och arrende på obestämd tid icke är medgivet, saknar
arrendelagen bestämmelser om uppsägningstid. Enligt bestämmelserna
för de sociala arrendena gäller dock att optionsberättigad arrendator,
som ej önskar fortsätta med arrendet när arrendetid gått till ända, senast
ett år dessförinnan är skyldig att meddela jordägaren denna sin avsikt, vid
påföljd att han eljest anses ha iklätt sig fortsatt arrende för fem år (52 §).
önskar jordägaren på någon av de i lagen angivna skälen bryta optionsrätten
skall han inom samma tid underrätta arrendatorn härom (53 §).
— Optionsrätten har i kronoarrendesförordningen, ecklesiastika arrendestadgan
och universitetsjordstadgan anknutits till ett hemhudsförfarande
från jordägarens sida. Föreligger optionsrätt skall rätten till fortsatt arrende
av jordägaren hembjudas arrendatorn. Enligt Kungl. Maj :ts cirkulär till
stiftsnämnderna den 23 maj 1941 har dessa anbefallts att tillse att förslag
till nytt arrendekontrakt skall i god tid och senast sex månader före arrendetidens
utgång delgivas optionsberättigad arrendator. Eljest synes någon
frist inom vilken hembud senast skall ske icke någonstädcs vara föreskriven.
Däremot åligger det arrendatorn, om han vill begagna optionsrätten,
att inom en månad efter hembudet antaga detsamma.
I motionerna har framhållits att gällande bestämmelser om tillträdesoch
avträdessyn ej är tillräckligt klart utformade med tanke på de förändringar,
som skett beträffande fastigheternas utrustning med sådana detaljer
som har kortare livslängd än själva åbyggnaderna. Det synes sannolikt
att motionärerna härmed åsyftar bestämmelserna om jordägarens
lösningsskyldighet vid arrendets upphörande för sådana
förändringar som arrendatorn låtit verkställa beträffande åbyggnaderna.
Bestämmelser härom finnes i 10, 14—16 samt 18 §§ arrendelagen. Som
en huvudregel gäller därvidlag att arrendatorn är berättigad till gottgörelse
om han avhjälpt brist som fanns vid tillträdet. I övrigt får arrendatorn
själv svara för kostnader för nybyggnader som han i stället för äldre byggnad
låtit verkställa. Om nybyggnaden skett efter plan, som jordägaren godkänt,
eller om byggnaden är lämplig för sitt ändamål får dock arrendatorn
räknä sig till godo husrötebelopp, som vid tillträdet åsatts den äldre byggnaden.
Från det belopp som sålunda tillgodoräknas arrendatorn skall avgå
kostnad, som kan erfordras för att avhjälpa brist varmed nybyggnaden kan
vara behäftad. Vidare gäller att om arrendatorn uppfört annan byggnad,
s. k. överloppshus, eller, utöver vad som ålegat honom, nedlagt kostnad på
fastigheten får han icke avlägsna vad han påkostat innan hemhud först
skett till jordägaren. Ovillkorlig rätt att i fråga om åbyggnader påfordra
lösningsskyldighet av jordägaren föreligger härvidlag endast beträffande
elektrisk anläggning som arrendatorn låtit installera.
Inträffar allmän svårare missväxt finnes i vissa fall bestämmelser
om nedsättning av arrendet. Är arrendelagens sociala bestämmelser tillämp
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
5
liga, är arrendatorn direkt på grund av lagens stadgande berättigad till sådan
nedsättning (58 § andra stycket). En arrendator av ecklesiastik arrendegård
kan efter beslut av Kungl. Maj:t erhålla samma förmån (ecklesiastika
arrendestadgan 13 §).
Tidigare ej slutbehandlade reformförslag
Sedan lagstiftningen om de sociala arrendena genomförts år 1943 har
frågan om fortsatt översyn av arrendelagstiftningen såväl i fråga om detaljer
som beträffande området i dess helhet vid skilda tillfällen aktualiserats.
Sålunda har vid olika tillfällen i motioner till riksdagen hemställts om
åtgärder mot att bärkraftiga arrendejordbruk indrages till sambruk med huvudgård
eller sammanslås till större brukningsenheter. I två motioner till
1953 års riksdag (1:11 och 11:20) hemställdes sålunda, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning och förslag
dels i syfte att underlätta arrendatorernas friköp av arrendegårdar under
större gods, dels i syfte att utvidga den sociala arrendelagen på ett sådant
sätt att sammanslagning av arrendegårdar under gods antingen med varandra
eller med huvudgården kunde förhindras, då något behov ur rationaliseringssynpunkt
ej kunde synas förefinnas för sådana sammanslagningar.
— I en annan till 1953 års riksdag avlåten motion (11:76) påtalades,
att jordägare i många fall själva tillgodogjorde sig en hrukningsenhets
skogsmark och utarrenderade åkerjorden till någon närboende jordbrukare
för att sambrukas med dennes övriga jord. Härigenom upphörde i realiteten
ofta ett bärkraftigt jordbruk. Motionärerna ifrågasatte därför, om icke
lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk borde ges en översyn och
kompletteras med en bestämmelse om att en brukningsenhet icke fick på
angivet sätt utarrenderas i avsikt att från jordägaren avlasta skyldighet
att hålla hus och jord i önskvärt skick, därest lantbruksnämnden fann jordbruket
bärigt och ansåg att det skulle ha en på detsamma boende brukare.
Motionen utmynnade i en hemställan om skyndsam utredning och förslag
i avsikt att snarast åstadkomma en komplettering av 1947 års uppsiktslag
i enlighet med motionens syfte.
Tredje lagutskottet åberopade i sitt utlåtande (nr 13) över nämnda tre
motioner hl. a. att lantbruksstyrelscn i yttrande till utskottet upplyst, att
styrelsen övervägde såväl vissa ändringar i nyttjanderättslagen i avsikt att
särskilt stötande arrendeuppsägningar skulle kunna förhindras som en
utredning rörande behovet av en översyn av uppsiktslagen. Utskottet ansåg
att man tills vidare borde avvakta resultatet av dessa av lantbruksstyrclsen
planerade utredningar.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
På hemställan av utskottet föranledde de tre motionerna ingen åtgärd
från riksdagens sida.
Efter framställning av lantbruksstyrelsen den 28 april 1953 gav Kungl.
Maj:t den 11 december 1953 i uppdrag åt styrelsen att verkställa översyn
av uppsiktslagen. Uppdraget redovisades av styrelsen den 11 december
1956 med ett betänkande med förslag till ändringar i lagstiftningen angående
uppsikt å jordbruk m. m. Över betänkandet har remissyttranden
avgivits. Frågan torde komma att närmare behandlas av 1958 års jordlagsutredning.
Riksdagen har vidare i skrivelse till Kungl. Maj :t den 7 december 1955
(nr 375), under hänvisning till tredje lagutskottets utlåtande nr 29 över
motionerna 1:165 och 11:206, anhållit att nyttjanderättslagens regler om
lägenhetsarrende i lämpligt sammanhang göres till föremål för översyn i
syfte att öka arrendatorns skydd mot uppsägning. Utskottet ansåg, att bestämmelser
om minsta arrendetid, minsta uppsägningstid och tyst förlängning
av arrendeavtal för viss tid kunde övervägas.
Riksdagen har slutligen i skrivelse den 10 april 1956 (nr 154), under
hänvisning till tredje lagutskottets utlåtande nr 8 i anledning av motionerna
1:460 och 11:594, anhållit, att gällande arrendelagstiftning i lämpligt
sammanhang göres till föremål för översyn i syfte att klarlägga vilka åtgärder
som kan vidtagas för att åstadkomma ur sociala och jordpolitiska
synpunkter tillfredsställande förhållanden beträffande utarrendering av
egendom för jordbruk. I motionerna framställt yrkande om utredning rörande
vidgade möjligheter för arrendatorerna att friköpa arrendegårdarna
avvisades av utskottet.
Utöver nu nämnda skrivelser från riksdagen har såväl statliga som enskilda
organ gjort framställningar till Kungl. Maj :t eller chefen för jordbruksdepartementet
om reformer av arrendelagstiftningen. Av dessa är följande
av mera allmänt intresse.
Den 13 juni 1945 har Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) anhållit
om en utredning, syftande till enhetliga och efter den nya arrendelagen
anpassade regler för utarrendering av den staten tillhöriga jord, som ej sorterar
under domänverket m. fl., för vilka nya sådana regler redan utformats.
Över framställningen har remissyttranden avgivits.
Den 16 juni 1952 har RLF vidare anhållit om en allmän översyn av arrendelagstiftningen.
Den 15 september 1953 har Svenska stadsförbundets styrelse hemställt
om sådant förslag till ändring i lagen den 12 april 1946 med särskilda bestämmelser
om arrende av viss kommunal jord, att arrenden av obebyggd
jord uttryckligen uteslöts från lagens tillämpningsområde. Över framställningen
har remissyttranden avgivits.
Den 25 november 1953 har lantbruksstyrelsen avgivit förslag till ändring
i fråga om arrendatorers optionsrätt. Styrelsen har däri framhållit, att de
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
7
åtgärder, som kunde vidtagas medelst uppsiktslagen, endast kunde sikta
till att förhindra olämpliga sammanföranden av brukningsenheter. Även
om lantbruksnämnderna skulle få ökade möjligheter i detta hänseende,
löste man ej därigenom frågan om ökat skydd åt enskilda arrendatorer mot
obilliga uppsägningar. Skrivelsen utmynnar i ett förslag till ändring i nyttjanderättslagen
av innebörd, att uppsägningsrätt ej skall föreligga »där anledning
finns att antaga, att arrendatorns skiljande från arrendet skulle
leda till en uppenbart olämplig ändring av indelningen i brukningsenheter
eller där, på grund av att fastigheten under lång tid innehafts av arrendatorn
och hans släkt, synnerliga skäl måste anses föreligga att arrendatorn
skall bibehållas vid arrende».
över förslaget har remissyttranden avgivits.
Den 7 januari 1955 har lantbruksstyrelsen framhållit, att sedan 1943 inträtt
en stark stegring av byggnadskostnaderna och en ökning av de hygieniska
krav, som i olika avseenden ställs på byggnader. Dessa förhållanden
hade medfört, att den byggnadsskyldighet, som enligt de sociala arrendebestämmelserna
åvilade jordägare, blivit betungande och lett till en ganska
omfattande indragning under eget bruk av tidigare utarrenderade gårdar.
Styrelsen hemställde därför om en grundlig och förutsättningslös utredning
i syfte att åvägabringa en efter nuvarande förhållanden lämplig
avvägning mellan ar rendatorernas och jordägarnas berättigade intressen
såvitt gäller de sociala arrendena.
I en av 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning den 5 juli 1955 upprättad
PM angående godkännande i vissa fall av arrendeupplåtelse m. m.
har utredningen, för att belysa innebörden av en eventuell lagstiftning på
området, som bilaga till promemorian fogat ett utkast till lag om godkännande
i vissa fall av arrendeupplåtelser. Utredningen har emellertid uttalat,
att — även om vissa fördelar kunde vinnas genom en lagstiftning
som den ifrågasatta — lagstiftningsåtgärder icke kunde f. n. anses påkallade.
I särskilda yttranden har två av utredningens ledamöter helt avstyrkt
sådan lagstiftning, medan två andra ledamöter ansett att lagstiftningsåtgärder
omedelbart borde vidtagas. Promemorian har varit föremål
för remissbehandling.
Den 13 december 1956 har Svenska landsbygdens ungdomsförbund hemställt
om ändring och komplettering av gällande lagstiftning i syfte att skapa
bättre skydd mot sammanläggning av bärkraftiga gårdar genom arrende
samt mot indragning av bärkraftig arrendegård till huvudgård.
Yttrandena
Lantbruksstyrelsen avstyrker motionerna. Styrelsen erinrar om det förslag
om cn allmän översyn av arrendelagstiftningen som styrelsen fram
-
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
förde den 25 november 1953 och för vilket redogjorts härovan. Härefter
anför styrelsen.
Någon sådan utredning som nu sagts har ännu icke kommit till stånd.
Styrelsen anser det angeläget att den föreslagna översynen av arrendelagen
igångsättes och styrelsen utgår från att, när så sker, också vissa av de i nu
förevarande motioner framförda förslagen komma att övervägas. Det är
däremot enligt styrelsens mening icke anledning att företa en utredning
syftande till att genom tvingande lagbestämmelser åstadkomma likartade
arrendevillkor för alla slags arrenden.
Domänstyrelsen anser att enhetliga bestämmelser för skilda slag av arrendeupplåtelser
med hänsyn till de skiftande förutsättningarna för upplåtelserna
icke är lämpliga och därför ej bör eftersträvas. Domänstyrelsen
föreslår därför att motionerna icke skall föranleda någon riksdagens åtgärd.
Styrelsen anför.
Frågan om utarbetande av generella bestämmelser för skilda slag av
kronoarrenden har varit föremål för behandling av 1932 års kronojordsutredning
i ett den 20 november 1933 avgivet betänkande, som låg till grund
för 1934 års förordning. I betänkandet anföres ett uttalande i statsrådsprotokollet
för den 28 oktober 1932, att det syntes angeläget att, liksom i
fråga om jordbrukslägenheterna å kronoskogarna, beträffande utarrendering
av sådana kronans jordbruksfastigheter, som förestodes av annan myndighet
än domänstyrelsen, i görligaste mån enhetliga bestämmelser utarbetades,
i största möjliga överensstämmelse med motsvarande stadganden i
fråga om kronans under domänstyrelsens förvaltning ställda jordbruksdomäner.
Enligt utredningen måste i de flesta fall — med hänsyn till de
ändamål, för vilka fastigheterna av staten innehaves — vid utarrenderingen
antingen mer eller mindre starka inskränkningar i nyttjanderätten stipuleras
eller ock, på det hinder ej skall möta för fastigheternas direkta disponerande
för det avsedda ändamålet, en mycket kort arrendetid fastställas.
Ett fastställande av allmängiltiga regler för utarrenderingen skulle, enligt
utredningen, lätteligen verka hindrande för fastigheternas disposition för
avsedda statsändamål. Styrelsen tillåter sig att i övrigt hänvisa till i betänkandet
gjorda uttalanden.
1936 års arrendeutredning har i sitt den 9 november 1938 avgivna betänkande
bland annat lämnat vissa förslag i syfte att åvägabringa större enhetlighet
i lagstiftningen. I anslutning till detta betänkande tillkom 1943
års ändringar i allmänna arrendelagen. För egendomar under styrelsens förvaltning
skedde en anpassning till de nya bestämmelserna genom utfärdandet
av ovan omförmälda 1944 års förordning.
Styrelsen finner skäl till invändning mot motionärernas uppgift, att den
optionsrätt, som föreligger vid kronoarrenden, »kan brytas av jordägaren,
därest han så önskar». Styrelsen hänvisar i detta hänseende till ordalydelsen
i 9 § i 1934 års förordning. Optionsrätt för arrendatorn kan brytas endast
i ett fåtal fall, till exempel då en egendom under styrelsens förvaltning erfordras
för tillgodoseende av särskilt ändamål och därför efter beslut av
Kungl. Maj :t överföres till annan statlig myndighet. Optionsrätt föreligger
ej heller vid försäljning av egendom för tillgodoseende av ett samhälles
behov av tomtmark.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1!)ö9
9
Styrelsen saknar för sin del anledning föreslå omarbetning av 1934 års
förordning i av motionärerna antydd riktning. Här må nämnas, att riksdagens
revisorer år 1951 (§ 26 i revisorernas berättelse) förordat bland annat
att i första hand grunderna för jordbruksdomänernas utarrendering
måtte göras till föremål för en allmän översyn i syfte att tillförsäkra statsverket
en högre avkastning av domänerna. Statsutskottet fann enligt utlåtande
1952 nr 145 av vad revisorerna anfört styrkt, att behov förelåg även
översyn av bland annat grunderna för domänernas utarrendering och
hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i av revisorerna angiven riktning. Detta
blev även riksdagens beslut (skrivelse 1952 nr 293).
Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), som erinrar om sina tidigare
gjorda framställningar i ämnet, instämmer till alla delar med motionärerna.
RLF hemställer på det bestämdaste om en översyn av arrendelagstiftningen
i syfte att få till stånd enhetliga bestämmelser. RLF anför.
Av RLF:s medlemskår om ca 200 000 medlemmar utgör arrendatorerna
en betydande del. RLF får därför handlägga en mångfald arrendeärenden
av skilda slag berörande samtliga jordägare- och arrendatorkategorier. RLF’
kan med anledning härav konstatera, att förekommande arrendeproblem
icke speciellt hänför sig till någon viss jordägaregrupp eller kategori av
arrendatorer.
RLF’ har kunnat konstatera hur illa gällande arrendelagar tillämpas och
hur främmande såväl jordägare som arrendatorer är inför dessa frågor och
att detta till stor del beror på att så många olika arrendelagar förefinnes
med olikartade bestämmelser om samma angelägenhet.
Det virrvarr, som för närvarande råder beträffande minimiarrendetid,
uppsägningstid, optionsrätt, byggnadsskyldighet och underhåll m. m., är
skrämmande. De tvingande lagbestämmelser, som reglerar s. k. sociala arrenden,
har bidragit till att öka missuppfattningarna i dessa avseenden
beträffande de andra arrendekategorierna. Vid upprepade tillfällen konstaterar
RLF, att jordägare och arrendatorer, som trott sig skyddade av viss
lagbestämmelse, vid en närmare granskning finner sig försatta i en allvarlig
situation just på grund av dessa olikheter. Behovet av likartade bestämmelser
är därför högst nödvändigt enligt RLF":s mening.
RLF vill också i likhet med motionärerna starkt understryka behovet
av att i samtliga arrendelagar, vari optionsrätt föreskrives till fortsatt
arrende, tvingande bestämmelser om uppsägningstid införes. Såväl
jordägare som arrendator skulle härigenom i god tid erhålla vetskap om
hur förhållandena blir sedan arrendetiden är till ända.
Motionärerna konstaterar, att »d et allmän n a» har för in å n 1 i - gare lagbestämmelser vid utarrendering av jord än som gäller
för enskilda jordägare och bolag. Detta konstaterande är enligt RLF:s mening
rikligt och medverkar i hög grad till den nu rådande begreppsförvirringen
bland arrendatorerna. Dessa kan icke förstå skillnaden mellan en
optionsrätt, som härleder sig från en tvingande lagbestämmelse, och en optionsrätt,
som endast härleder sig ur arrendeavtalet, och en översyn även
i detta avseende är därför nödvändig.
RLF instämmer i motionärernas förslag om utvidgning av a rr
e n d e n ii in n d e r n a s k o in p e tens och förmenar, att de nuvaran
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
de förhållandena beträffande ingivandet av besvär över arrendesättningen
in. m. vid arrenden tillhörande staten, kommun, kyrkan och universiteten
icke är praktiska och inte heller inger arrendatorerna förtroende. RLF förmenar
därför att motionärernas förslag, att arrendenämnden lagligen skall
utformas till sådan instans, bör allvarligt övervägas i vad det gäller ovan
uppräknade jordägarekategorier. Arrenden tillhörande enskild person, å
vilka den allmänna arrendelagens bestämmelser är tillämpliga, bör däremot
allt fortfarande undantagas i detta avseende. Motionärernas förmodan, att
arrendevillkoren härigenom skulle bli mera likartade för samtliga arrendekategorier,
är betydelsefull.
RLF instämmer därjämte helt i motionärernas synpunkter beträffande
en översyn av synebestämmelserna i arrendelagen.---För
bundet
vill särskilt påpeka de förändringar, som ägt rum beträffande
nämndemannakåren vid häradsrätterna. Dessa består numera till stor del
av personer, vilka icke på något sätt är kompetenta att bedöma hithörande
spörsmål men det oaktat, enligt nu gällande föreskrifter, erhåller befogenhet
att verkställa av- och tillträdessyner. Allvarligast framträder dessa
nackdelar vid s. k. sociala arrenden, där synemännen äger alldeles särskilda
befogenheter och kan ålägga jordägaren stora ekonomiska åtaganden beträffande
fastighetens byggnader.
Motionärerna anför vidare exempel på att nu gällande lagstiftning i vissa
delar försätter jordägare och arrendatorer under likartade förutsättningar
i olikartade situationer, såsom t. ex. bestämmelsen om nedsättning
av arrendeavgiften vid missväxt. Samtliga pastoratsarrenden
i . ex. erhåller arrendenedsättning vid allmän svårare missväxt, oavsett
areal. Samma förhållande gäller beträffande de s. k. sociala arrendatorerna
då däremot brukare med över 50 ha åker icke kan erhålla sådan nedsättning.
De olika lagbestämmelserna medverkar härigenom till en olikartad
behandling av arrendatorer under samma betingelser, som dessa självfallet
har mycket svårt att förstå. RLF finner detta konstaterande alldeles riktigt
och skulle kunna exemplifiera andra lagbestämmelser, som leder till samma
situation.
RLF vill även framhålla den oklara terminologi som förefinnes i vissa
nu gällande lagparagrafer. Sålunda föreskriver preskriptionsbestämmclserna
(§ 41), att talan skall anhängiggöras inom två år från det avtalet
»upphört att gälla». Synebestämmelserna föreskriver bl. a., att syn skall
hållas när »fastigheten avträdes». Hembudsföreskrifterna i § 18 föreskriver
lösen när arrendatorn »frånträder» arrendet.
Rnligt RLF:s mening avträdes arrendet varje gång ett arrendeavtal upphör,
även om arrendatorn fortsätter att bruka fastigheten med stöd av förlängning
eller genom helt nytt kontrakt. För att bestämmelserna i §§ 17 och
18 vid fortsatt arrende icke skall komma i kollision med preskriptionsbestämmelserna
måste samtliga dessa bestämmelser förtydligas, enär man
i annat fall framtvingar en definitiv reglering av alla ekonomiska mellanhavanden
mellan jordägaren och arrendatorn även för så korta arrendeperioder
som t. ex. fem år, vilket enligt RLF:s mening är opraktiskt.
Inte heller kan jordägare och arrendator med stöd av 17 § klart avgöra
vad som menas med »täckdikning». Många förmenar att med täckdikning
avses alla i jorden nedlagda rör, medan andra förfäktar den uppfattningen
att endast rör upp till 8 tum är att betrakta såsom täckdikning i arrendelagens
mening. Ersättning till arrendatorn för sådant arbete kan härigenom
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 7959 11
kommä att utgå på olika sätt, därest man följer bestämmelserna i 17 eller
lo g.
Beträffande sociala arrenden är det av särskilt stor vikt att konstatera
huruvida fastigheterna formellt avträdes varje gång en arrendeperiod upphör,
enar synemännens särskilda befogenheter vid dessa slags arrenden
icke kan utövas utom vid laga av- och tillträdessyner.
Många andra exempel skulle RLF kunna anföra i detta sammanhang
som klart skulle belysa behovet av att nu gällande arrendelagstiftning bör
överses.
Därjämte vill RLF framhålla, att vissa av statsmakterna på senare tid
inrättade institutioner, som på grund av sin verksamhet blivit betydande
jordägare såsom t. ex. lantbruksnämnderna — endast kan handlägga
sina arrendeärenden i enlighet med arrendelagens allmänna bestämmelser.
BLF förmenar, att även i detta avseende bör kompletterande bestämmelser
utfärdas, som skall gälla för lantbruksnämnder, armén, luftfartsstyrelsen
o. s. v.
Sueriges lantbruksförbund tillstyrker motionerna, önskemålet att ernå
enhetliga bestämmelser får emellertid icke bli självändamål. Om den föreslagna
översynen uttalar förbundet.
Fn sådan översyn bör emellertid enligt förbundets uppfattning inte bindas
enbart vid en strävan efter enhetliga arrendebestämmelser utan avse
eu översyn av all arrendelagstiftning. Det synes förbundet naturligt att man
därvid bl. a. strävar efter största möjliga enhetlighet utan bortseende från
att det finns skäl att i en del hänseenden differentiera bestämmelserna.
På vissa punkter i motionerna kan förbundet icke dela motionärernas
uppfattningar men det synes förbundet onödigt att precisera dessa, då förbundet
inte bara biträder motionärernas hemställan utan även därutöver
av erfarenhetsskäl finner det önskvärt med en översyn och sammanjämkning
av de många olika arrendelagstiftningarna.
Utskottet
Det år 1958 publicerade resultatet av 1956 års jordbruksräkning, som
dock bortser från brukningsenheter som ej uppgår till två hektar, visar att
mellan 26 och 27 procent av den odlade jorden i Sverige brukas av arrendatorer.
Jordbruksarrendatorernas antal uppges utgöra 63 240. Av dessa är
25 378 sådana som brukar både egen och arrenderad jord. De arrenderade
eller delvis arrenderade brukningsenheterna utgör mellan 23 och 24 procent
av alla sådana enheter.
Mot bakgrunden av dessa siffror är det uppenbart att den lagstiftning,
som skall reglera rättsförhållandet mellan jordägare och arrendatorer, är
en för hela samhället väsentlig angelägenhet och att denna lagstiftning bör
erhålla en sådan utformning, att den — med utgångspunkt från i samhället
rådande värderingar — på ändamålsenligaste sätt tillgodoser det behov av
rättslig reglering som här föreligger.
Den allmänna arrendelagen, vilken ingår som en del i 1907 års lag om
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
nyttjanderätt till fast egendom, utgör den grundläggande författningen på
området. Arrendelagen har vid två tillfällen undergått mera genomgripande
omarbetningar, nämligen år 1927 och år 1943. Under den tid som gått sedan
den senaste reformen har jordbrukets villkor ändrats väsentligt. Redan av
denna anledning kan det finnas skäl att överse arrendelagstiftningen. Såsom
framgått av den tidigare redogörelsen har icke blott riksdagen utan
även andra allmänna liksom enskilda institutioner vid upprepade tillfällen
efter 1943 års arrendereform framställt krav på såväl en allmän översyn
som reformer på särskilda punkter. Utskottet vill för sin del uttala, att frågan
nu torde ha kommit i ett sådant läge, att en översyn av lagstiftningen
synes icke utan olägenhet längre kunna anstå.
Vid 1943 års arrendereform uttalades av föredragande departementschefen,
statsrådet Pehrsson-Bramstorp, att det främsta huvudsyftet vid en lagstiftning
om arrende borde vara jordbruksnäringens främjande. — Även
om en översyn av lagstiftningen i huvudsak bör göras förutsättningslös, synes
det finnas anledning att icke heller nu släppa ur sikte det mål som
sålunda uppställdes vid 1943 års reform.
Även motionärerna vill få till stånd en allmän översyn av hela arrendelagstiftningen.
översynen bör enligt deras uppfattning ske i syfte att åstadkomma
enhetligare regler än vad som nu gäller. Deras önskemål motiveras
av att rättsförhållandet mellan jordägare och arrendator regleras på olika
sätt beroende på dels vem som äger jorden, dels storleken av den arrenderade
jorden. Detta är enligt deras mening ej rationellt och leder till att likartade
faktiska situationer får olika rättsliga följder. Arrendelagstiftningen
är enligt motionärernas mening även i flera andra hänseenden bristfällig
och otidsenlig och därför i behov av översyn.
Motionerna har tillstyrkts av Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk men har avstyrkts av lantbruksstyrelsen och domänstyrelsen.
Den fråga varpå motionärerna i första hand riktat uppmärksamheten är
icke ny. Under förarbetena till 1934 års kronoarrendesförordning uttalades
av föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, i direktiven till 1934
års kronojordsutredning att det syntes angeläget att i görligaste mån enhetliga
bestämmelser utarbetades beträffande utarrendering av sådana kronans
fastigheter som förvaltades av annan myndighet än domänstyrelsen. Vid utarbetande
av förslaget till arrendegrunder borde beträffande såväl den ena
som den andra gruppen kronoarrenden gällande arrendelagstiftningens
grundläggande bestämmelser noga beaktas. — Utredningen fann det ej
möjligt att genomföra enhetliga arrendebestämmelser för alla slag av kronoegendomar.
Med hänsyn till de ändamål, för vilka fastigheterna av staten
innehades, måste i de flesta fall vid utarrenderingar antingen mer eller
mindre starka inskränkningar i nyttjanderätten stipuleras eller ock, för att
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
13
hinder ej skulle möta för fastigheternas direkta disponerande för det avsedda
ändamålet, en mycket kort arrendetid fastställas.
I likhet med motionärerna är även utskottet av den uppfattningen att
bestämmelserna för de arrenden där »det allmänna» är jordägare bör kunna
göras enklare och enhetligare. De många skiljaktigheter som finnes kan
säkerligen i många fall förklaras -— förutom av skilda historiska förutsättningar
— av bristande samordning vid bestämmelsernas tillkomst, men i
fråga om mera väsentliga skiljaktigheter är det uppenbart att de ej beror av
tillfälligheter utan i första hand av praktiska skäl. Man bör också i sammanhanget
hålla i minnet att de berörda specialförfattningarna icke upphäver
arrendelagen utan, var inom sitt område, kompletterar denna. Någon mera
genomgripande ändring kan här ej åstadkommas utan att denna för parterna
i arrendeförhållandet kommer att få betydelsefulla konsekvenser i
ekonomiskt hänseende.
Motionärerna anser att »det allmänna» i förhållande till sina arrendatorer
intager en förmånligare ställning än enskilda jordägare. Om jämförelsen
inskränkes till arrendelagens sociala bestämmelser är detta delvis riktigt.
Det bör emellertid beaktas att arrendeavgälden i dessa fall säkerligen i allmänhet
är betydligt lägre än den eljest skulle varit. Det torde också vara uppenbart,
att det icke gärna kan ifrågakomma att genomgående tillämpa arrendelagens
bestämmelser om exempelvis optionsrätt å jord, som utarrenderas
genom vattenfallsstyrelsen eller de militära förvaltningarna, eller å jord,
som äges av kommun och är belägen i närheten av befintlig eller planerad
tätbebyggelse. I övrigt är — såsom också domänstyrelsen i sitt yttrande
framhållit — i fall då jord äges av »det allmänna» ovillkorlig optionsrätt
genomförd i betydligt större omfattning än som framgår av motionerna.
Utskottet anser det icke omotiverat att låta en översyn av arrendelagstiftningen
omfatta jämväl spörsmålet om enhetligare regler för fall då »det
allmänna» är jordägare. Frågan synes dock knappast vara av den vikt att
den bör göras till en huvudfråga vid en arrendereform.
En detalj i motionerna anser utskottet förtjäna närmare uppmärksamhet.
Det gäller vad som anförts om avsaknad av bestämmelser om uppsägningstid
för »det allmännas» arrendatorer. För innehållet i gällande rätt
får utskottet hänvisa till s. 4. Läget är att för ecklesiastika arrenden föreskrift
finnes om att hembud till optionsberättigad arrendator om fortsatt
arrende skall göras senast viss tid innan arrendetiden upphör. Föreskriften
finnes i ett kungl. cirkulär som icke intagits i Svensk författningssamling.
För de arrenden, varpå kronoarrendesförordningen och universitetsjordsstadgan
är tillämpliga, synes någon motsvarighet till cirkulärets bestämmelser
över huvud taget icke finnas. Utskottet finner bristen på författningsbestämmelser
vara klart otillfredsställande. Det är ett uppenbart
rättssäkerhetsintresse att bestämmelser i detta ämne gives i samma ord
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1959
ning som de bestämmelser som eljest gäller för förhållandet mellan »det
allmänna» och dess arrendatorer. En reform på denna punkt är enligt utskottets
mening så angelägen, att den bör ske snarast och utan avvaktan
på resultatet av en allmän översyn av arrendelagstiftningen.
Övriga i motionerna berörda spörsmål synes lämpligen kunna behandlas
vid den allmänna översyn av arrendelagstiftningen, som redan flera
gånger begärts och som jämväl utskottet funnit anledning tillstyrka.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionerna 1:41 och 11:50 icke måtte föranleda någon
annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhåller om en allmän och skyndsam översyn
av arrendelagstiftningen.
Stockholm den 10 mars 1959
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Göran Karlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Alexanderson, Ferdinand Nilsson och fru Nilsson;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Åhman, Munktell*,
Bengtsson i Halmstad, Persson i Tandö, Jansson i Benestad, Wachtmeister
och fru Lindberg.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1959:128 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om viss översyn av arrendelagstiftningen. a1 i texten