Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959
1959-03-10 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1959:8, Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959
1
Nr 8
Utlåtande i anledning av motion angående vissa ändringar i lagen
om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande
fastighet m. m.
Tredje lagutskottet liar behandlat eu i riksdagen väckt, till lagutskott
hänvisad motion nr 122 i andra kammaren av herr Wachtmeister.
Motionären anser att tillämpligheten av lagen den 18 april 1952 om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. bör utvidgas
att omfatta andra slag av samfälld mark än vad f. n. är fallet. I motionen
hemsiälles, »att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära sådana ändringar i lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.,
att lagen i stället kallas lag om sammanföring av samfälligheter med angränsande
fastighet in. m.,
att lagen i 1 § ändras enligt nedanstående uppställning:
(Nuvarande Igdelse)
Denna lag äger tillämpning på
mark, vilken vid lantmäteri- eller
mätningsförrättning undantagits till
väg för gemensamt behov, så ock på
annan vägmark, som är samfälld för
två eller flera fastigheter.
Vad i lagen stadgas om vägmark
skall äga motsvarande tillämpning
på mark avsedd till avloppsdike
ävensom på bäck och annat dylikt
mindre vattendrag.
samt att av ändring
gens övriga delar vidti
(Föreslagen Igdelse)
Denna lag äger tillämpning på
mark, vilken vid lantmäteri- eller
mätningsförrättning undantagits för
samfällt behov, vad vägmark beträffar
jämväl annan sådan, som är samfälld
för två eller flera fastigheter.
Vid sammanföring skall förrättningsmannen
pröva, att inteckningshavares
rätt icke äventyras, därest
ersättning för samfällda marken icke
utgår.
n av 1 § betingade ändringar av lagas».
över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från lantmäteristyrelsen och 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Gällande rätt och dess förarbeten
Genom tillkomsten av 1952 års lag öppnades möjlighet att — vid sidan
om sådana mera ordinära fastighetsbildningsinstitut som laga skifte, ägoutbyte
eller avstyckning i förening med sammanläggning — under enkla
1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 8
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959
former sammanföra vissa slag av samfälld mark med angränsande fastighet.
Föremålet för sammanföringen kan vara dels mark som vid lantmäterieller
mätningsförrättning undantagits till väg för gemensamt behov, dels
annan vägmark, som är samfälld för två eller flera fastigheter, dels mark
som är avsedd till avloppsdike, dels ock bäck eller annat dylikt mindre
vattendrag. Lagens huvudsyfte är att skapa lämpliga former för alt sådan
samfälld vägmark, som ej längre erfordras för något gemensamt behov,
skall kunna tillföras fastighets enskilda ägovälde. Den i lagen upptagna
formen härför är sammanföring. Detta institut innebär, att vägmärken sammanföres
med angränsande fastighet, i vilken den därefter ingår. Efter
sammanföringen skall vägmärken vara fri från inteckningar och andra gravationer,
som dittills besvärat den, och i stället svara för samma gravationer
och inteckningar som den fastighet, med vilken den sammanförts.
Fråga om sammanföring skall prövas vid lantmäteriförrättning. Förfarandet
vid denna är i flera hänseenden enklare än vid förrättning enligt
jorddelningslagen. Delägare i samfällighet, som blir föremål för sammanföring,
är berättigad att för den förlust han därigenom tillfogas erhålla ersättning
av ägaren till den fastighet med vars ägovälde sammanföring sker.
Som villkor härför gäller emellertid alt anspråk på ersättning framställes
innan förrättningen avslutas.
Under förarbetena till 1952 års lag diskuterades även den av motionären
nu föreslagna möjligheten att låta lagen omfatta sammanföring av samfälld
mark över huvud taget med angränsande fastighet.
Initiativet till 1952 års lagstiftning kan spåras tillbaka till tre vid 1936 års
riksdag väckta motioner (I: 286, II: 471, II: 473). I motionerna åsyftades ej
sammanföring av annan samfälld mark än vägmark. I andra lagutskottets
av riksdagen godkända utlåtande (nr 28) i anledning av motionerna hemställdes
att Kungl. Maj :t måtte låta utreda frågan. Sedan vissa yttranden
inhämtats upprättades härefter år 1938 inom justitiedepartementet en promemoria
i ämnet (Justitiedepartementets promemorior 1938: 2). Denna remissbehandlades,
varefter ärendet år 1942 överlämnades till fastighetsbildningssakkunniga.
Dessa avgav den 15 november 1950 till chefen för justitiedepartementet
en promemoria med lagförslag.
Enligt 1938 års förslag skulle sammanföringsförfarandet i första hand
avse samfälld väg, men därjämte skulle de för väg givna reglerna äga motsvarande
tillämpning i fråga om samfällt dike.
I ett stort antal yttranden diskuterades, huruvida icke den ifrågasatta
lagstiftningen borde omfatta även andra samfälligheter än vägar och diken.
Å ena sidan hävdades, åt! behov ofta förelåg att på ett enkelt sätt kunna
sammanföra även annan samfälld mark, som blivit onyttig för avsett ändamål,
med den fastighet varmed marken lämpligen kunde sambrukas. Å
andra sidan ifrågasattes lämpligheten av en sådan utvidgning av den ifrågasatta
lagstiftningens tillämpningsområde.
Förstnämnda ståndpunkt intogs av överlantmätaren i Östergötlands län,
som fann de skäl, vilka anförts beträffande sammanföring av väg eller
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959
3
dike, i icke ringa grad gälla även i fråga om andra samfällda områden. EU
på detta sätt vidgat tillämpningsområde för blivande lagbestämmelser syntes
nödvändigt om icke lagbestämmelserna i praktiken skulle förfela sitt syftemål.
Det föreliggande lagförslaget skulle exempelvis medföra den konsekvensen,
att en för utfart från samfällt lertag vid skifte avsatt väg kunde sammanföras
med angränsande fastighet, medan däremot möjlighet att sammanföra
lertaget icke förefunnes.
Även överlantmätaren i Jämtlands län framhöll att grustag, stenbrott
in. in., som icke mer kunde utnyttjas för det avsedda ändamålet, ofta bildade
enklaver, som utan att vara till nytta för ägarna försvårade brukandet
av de fastigheter, inom vilka de låg, och ofta nog hindrade eu rationell
fastighetsindelning.
Överlantmätaren i Malmöhus län gjorde gällande, att det varit ändamålsenligare
att avgränsa lagens tillämpningsområde icke med hänsyn till samfälliglietens
ändamål utan med hänsyn till dess värde. Med värde borde i
detta sammanhang förstås värdet ur produktiv synpunkt i det skick samfälligheten
hade, då det allmänna behovet upphörde.
Önskvärdheten av bestämmelser, som medgav sammanföring av annan
samfälld mark än vägar och diken, framhölls av ytterligare några övcrlantmätare,
åtskilliga lantmätare, ävensom av överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Östergötlands län, Föreningen Sveriges häradshövdingar samt ägodelningsdomaren
i Norrköping.
Den motsatta ståndpunkten intogs av överlanlmätaren i Värmlands län,
som fann en utvidgning av lagens tillämpningsområde vara förenad med
vissa risker. Bl. a. skulle det bliva synnerligen svårt att draga en gräns
uppåt med avseende på samfälligheternas storlek och värde. En i och för sig
synnerligen önskvärd utvidgning av möjligheten att komma till rätta med
andra onödiga samfälligheter än de av lagförslaget omfattade borde ske
genom uppmjukning av bestämmelserna om utbyte av jord mot pengar vid
laga skiften och ägoutbyten.
Överlanlmätaren i Kopparbergs län framhöll, att då lagen å ena sidan
kom att vara av tvångskaraktär men å andra sidan ersättning för marken
kom att utgå endast i den mån sådan begärdes — detta sistnämnda för att
proceduren skulle bli så enkel och billig som möjligt — borde lagens tilllämplighet
begränsas till sådana områden, som hade ringa värde i samfällighetsgruppens
hand. Detta vore ej alltid fallet åtminstone beträffande utnyttjade
grus- och sandtag. Sådana områden kunde ofta ha värde såsom
tomtmark. Så kunde däremot knappast vara fallet i fråga om sådana oformliga
figurer som vägar och diken.
Lantmäteristyrelsen förklarade sig icke vara böjd att biträda yrkandet
om att sanunanföringsförfarandet borde göras tillämpligt å andra samfälligheter
än väg och dike. I den förevarande lagstiftningen borde icke medtagas
andra områden än sådana, beträffande vilka man av erfarenhet visste att
de allmänt förorsakade stora besvärligheter och i fråga om vilka kunde
anses föreligga presumtion för alt deras värde vore obetydligt. Den enda
utvidgning, som skulle kunna tagas under övervägande, vore alt låta vid
väg belägen upplagsplats, grustag eller annat dylikt för vägens nyttjande
eller underhåll avsett samfällt område, som blivit onyttigt för sitt ändamål
på samma gång som vägen, medfölja vägen då inlösen eller sammanföring
av denna komme i fråga. Fick detta ej ske, kunde måhända förhandenvaron
av dylika platser stundom förhindra inlösen av vägmark, enär vägen kunde
vara behövlig för att komma till och från platserna. Emellertid borde framhållas.
att dylika platser stundom kunde vara av ganska stor omfattning
och att de i undantagsfall kunde representera ej oväsentliga värden i andra
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959
avseenden än som föranlett deras undantagande för gemensamt behov. Låg
exempelvis ett större uttömt grustag inom område, där tätare bebyggelse
förekom eller var att förvänta, skulle det knappast vara förenat med rättvisa
och billighet att beröva delägarna i grustaget det förväntningsvärde, som
grustaget representerade. Skulle även dylikt område få inlösas eller sammanföras,
borde därför såsom villkor uppställas, att det för delägarna icke
vore av större ekonomiskt intresse att bibehållas vid äganderätten till området.
Hela lagskrivningen skulle vidare komma att avsevärt kompliceras
om — vilket väl med hänsyn till områdenas direkta samhörighet med vägen
blev nödvändigt — redan i 1 § infördes stadgande angående dylikt område.
För sin del ansåg lantmäteristyrelsen det icke nödigt att medtaga
sagda områden.
Fastighetsbildningssakkunniga uttalade, att det utan tvivel i och för sig
förelåg ett behov av att erhålla enklare och mera användbara medel alt överföra
också andra onyttiga samfälligheter än vägar och diken till angränsande
fastigheter. Sådana samfälligheter, t. ex. samfällda sandtag, grustag eller
upplagsplatser, kunde emellertid, såsom lantmäteristyrelsen framhållit, stundom
ha stort omfång och bland annat med hänsyn härtill förhållandevis högt
värde. Det syntes därför knapast vara lämpligt att söka inrymma dem under
den nu ifrågasatta lagstiftningen. Det syntes under alla förhållanden
lämpligt att avakta erfarenheter från tillämpningen av en lagstiftning rörande
vägar och diken innan en utvidgning av ifrågasatt slag företogs. I berörda
hänseende ansåg sig alltså de sakkunniga icke böra då ifrågasätta någon utvidgning
av 1938 års förslag.
Departementschefen, statsrådet Zetterberg, framhöll att riktpunkten för
lagstiftningen borde vara att skapa en form, genom vilken mark varom här
var fråga kunde på lämpligt sätt föras in i fastighetsindelningen utan att
arbetet och kostnaderna blev oproportionerligt stora i förhållande till markens
som regel ringa värde. Självfallet fick dock strävandena efter enkelhet
ej leda till att rättssäkerhetskravet icke tillbörligen beaktades. — Den angivna
riktpunkten för lagstiftningen föranledde, att densamma borde avse
allenast sådan mark, vilken i det alldeles övervägande antalet fall hade obetydligt
värde. Med hänsyn härtill ansåg departementschefen liksom de sakkunniga
att endast mark avsedd till väg och dike, varmed borde jämställas
även å- och bäckfåror, borde inbegripas under lagstiftningen.
Yttrandena
Båda remissinstanserna avstyrker motionen.
Lantmäteristyrelsen anför bl. a.
Lantmäteristyrelsen, som funnit lagen om sammanföring av samfälld vägmark
med angränsande fastighet in. in. vara väl ägnad atl undanröja många
av de anförda olägenheterna, kan vitsorda att behov av lagändring föreligger
för att möjliggöra åtgärder även beträffande annan samfälld mark än som
avses i lagen. Fastighetsbildningslagstiftningen är emellertid i övrigt i så
starkt behov av revision atl den i motionen föreslagna ändringen icke framstår
som så angelägen att den framför andra bör göras till föremål för särskild
utredning. Därtill kommer att 1954 års fastighetsbildningskommittés
arbete med revision av fastighetsbildningslagstiftningen nu befinner sig i
sådant skede, att partiella ändringar i denna lagstiftning helt böra undvikas.
Det i motionen framförda spörsmålet torde under utredningsarbetet vara
föremål för övervägande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år WHO
Fastighetsbildningskommittén anser att motionen icke bör föranleda nåSon
riksdagens åtgärd. Kommittén kommer i sitt fortsatta arbete att beakta
vad i motionen anförts.
Kommittén kan vitsorda att behov föreligger av en reform i den av motionären
antydda riktningen. Frågan härom kommer emellertid att behandlas
av kommittén, som på grund av sitt uppdrag alt verkställa eu allmän
översyn av reglerna om fastighetsbildning bl. a. har att upptaga innehållet
i 1952 års lag till övervägande. Kommitténs utredningsarbete har nu framskridit
så långt, att det icke kan anses motiverat att genom särskild lagstiftningsåtgärd
företaga någon ändring av denna lag. Partiella reformer på
fastighetsbildningslagstiftningens område, även mera angelägna sådana,
ha under de senaste åren ansetts böra helt undvikas av hänsyn till kommittéarbetet,
och den väckta frågan om utvidgade möjligheter till sammanföring
av olika slags onyttiga samfälligheter synes icke vara av den vikt att avsteg
från denna princip påkallas. Ett genomförande av det i motionen framlagda
förslaget torde för övrigt icke kunna ske utan närmare utredning av frågan
hur skydd mot rättsförluster skall erhållas i sådana fall, då samfällighet utgöres
av mera värdefull mark, som inverkar på de delägande fastigheternas
värde. Den utredning som erfordras i detta avseende torde lämpligen böra
ankomma på kommittén, enär liknande problem om åtgärder till förhindrande
av rättsförluster möta på andra områden inom fastighetsbildningslagstiftningen.
Utskottet
I motionen framhålles att det fortfarande på många håll i landet finnes
gamla samfälligheter, som numera ofta icke användes för något samfällt ändamål.
Det föreligger därför ett behov att under enkla former kunna sammanföra
den samfällda marken med angränsande fastighet. F. n. föreligger
viss möjlighet härtill enligt lagen den 18 april 1952 om sammanföring av
samfälld vägmark med angränsande fastighet m. in. Möjligheten att enligt
nämnda lag sammanföra samfälld mark med angränsande fastighet är emellertid
begränsad till det fall att den samfällda marken utgöres av väg, dike,
bäck eller annat mindre vattendrag. Enligt motionären bör tillämpningsområdet
för 1952 års lag vidgas till att i princip omfatta samfälld mark av alla
slag.
Utskottet vill i likhet med remissinstanserna vitsorda att behov föreligger
av en lagstiftning i den av motionen angivna riktningen. Frågan utgör emellertid
eu detalj i det mera omfattande spörsmålet om fastighetsbildningens
framtida utformning. Detta utredes f. n. av 1954 års fastigbetsbildningskommitté,
vars arbete nu synes närma sig slutskedet.
Eftersom ett bifall till motionen icke gärna kan ske utan att frågan erhåller
en allsidigare belysning samt fastighetsbildningskommittén bättre än
någon annan synes ägnad lör denna uppgift, vilken f. ö. redan finnes upptagen
på kommitténs handlingsprogram, anser utskottet alt kommitténs utredningsresultat
bör avvaktas.
Mot tanken alt avvakta kommitténs förslag har motionären åberopat att
man därigenom endast förhalar eu angelägen reform. Utskottet delar icke
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959
denna uppfattning utan anser att kommitténs arbete i denna såväl som andra
frågor inom dess verksamhetsområde först bör avvaktas, så att hela det
stora f rågekomplexe t om fastighetsbildningens framtida utformning kan
behandlas i ett sammanhang.
Avslutningsvis vill utskottet uttala sin tillfredsställelse med att den av
motionären väckta frågan kommer att uppmärksammas av fastighetsbildningskommittén
under dess fortsatta arbete, vilket utskottet hoppas snart
kommer att leda till synbara resultat.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen II: 122 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 10 mars 1959
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Göran Karlsson,
Georg Carlsson, Kristiansson, Ebbe Ohlsson och Alexander son;
från andra kammaren: herrar Levin, Allmän, fru Torörink, herrar
Wachtmeister, Grebäck, Persson i Appuna, Bengtsson i Göteborg och fru
Lindberg.
590410 Stockholm 1059, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.