Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

1959-03-10 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1959:8, Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

1

Nr 8

Utlåtande i anledning av motion angående vissa ändringar i lagen

om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande

fastighet m. m.

Tredje lagutskottet liar behandlat eu i riksdagen väckt, till lagutskott

hänvisad motion nr 122 i andra kammaren av herr Wachtmeister.

Motionären anser att tillämpligheten av lagen den 18 april 1952 om sammanföring

av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. bör utvidgas

att omfatta andra slag av samfälld mark än vad f. n. är fallet. I motionen

hemsiälles, »att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj :t begära sådana ändringar i lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring

av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.,

att lagen i stället kallas lag om sammanföring av samfälligheter med angränsande

fastighet in. m.,

att lagen i 1 § ändras enligt nedanstående uppställning:

(Nuvarande Igdelse)

Denna lag äger tillämpning på

mark, vilken vid lantmäteri- eller

mätningsförrättning undantagits till

väg för gemensamt behov, så ock på

annan vägmark, som är samfälld för

två eller flera fastigheter.

Vad i lagen stadgas om vägmark

skall äga motsvarande tillämpning

på mark avsedd till avloppsdike

ävensom på bäck och annat dylikt

mindre vattendrag.

samt att av ändring

gens övriga delar vidti

(Föreslagen Igdelse)

Denna lag äger tillämpning på

mark, vilken vid lantmäteri- eller

mätningsförrättning undantagits för

samfällt behov, vad vägmark beträffar

jämväl annan sådan, som är samfälld

för två eller flera fastigheter.

Vid sammanföring skall förrättningsmannen

pröva, att inteckningshavares

rätt icke äventyras, därest

ersättning för samfällda marken icke

utgår.

n av 1 § betingade ändringar av lagas».

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från lantmäteristyrelsen och 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Gällande rätt och dess förarbeten

Genom tillkomsten av 1952 års lag öppnades möjlighet att — vid sidan

om sådana mera ordinära fastighetsbildningsinstitut som laga skifte, ägoutbyte

eller avstyckning i förening med sammanläggning — under enkla

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 8

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

former sammanföra vissa slag av samfälld mark med angränsande fastighet.

Föremålet för sammanföringen kan vara dels mark som vid lantmäterieller

mätningsförrättning undantagits till väg för gemensamt behov, dels

annan vägmark, som är samfälld för två eller flera fastigheter, dels mark

som är avsedd till avloppsdike, dels ock bäck eller annat dylikt mindre

vattendrag. Lagens huvudsyfte är att skapa lämpliga former för alt sådan

samfälld vägmark, som ej längre erfordras för något gemensamt behov,

skall kunna tillföras fastighets enskilda ägovälde. Den i lagen upptagna

formen härför är sammanföring. Detta institut innebär, att vägmärken sammanföres

med angränsande fastighet, i vilken den därefter ingår. Efter

sammanföringen skall vägmärken vara fri från inteckningar och andra gravationer,

som dittills besvärat den, och i stället svara för samma gravationer

och inteckningar som den fastighet, med vilken den sammanförts.

Fråga om sammanföring skall prövas vid lantmäteriförrättning. Förfarandet

vid denna är i flera hänseenden enklare än vid förrättning enligt

jorddelningslagen. Delägare i samfällighet, som blir föremål för sammanföring,

är berättigad att för den förlust han därigenom tillfogas erhålla ersättning

av ägaren till den fastighet med vars ägovälde sammanföring sker.

Som villkor härför gäller emellertid alt anspråk på ersättning framställes

innan förrättningen avslutas.

Under förarbetena till 1952 års lag diskuterades även den av motionären

nu föreslagna möjligheten att låta lagen omfatta sammanföring av samfälld

mark över huvud taget med angränsande fastighet.

Initiativet till 1952 års lagstiftning kan spåras tillbaka till tre vid 1936 års

riksdag väckta motioner (I: 286, II: 471, II: 473). I motionerna åsyftades ej

sammanföring av annan samfälld mark än vägmark. I andra lagutskottets

av riksdagen godkända utlåtande (nr 28) i anledning av motionerna hemställdes

att Kungl. Maj :t måtte låta utreda frågan. Sedan vissa yttranden

inhämtats upprättades härefter år 1938 inom justitiedepartementet en promemoria

i ämnet (Justitiedepartementets promemorior 1938: 2). Denna remissbehandlades,

varefter ärendet år 1942 överlämnades till fastighetsbildningssakkunniga.

Dessa avgav den 15 november 1950 till chefen för justitiedepartementet

en promemoria med lagförslag.

Enligt 1938 års förslag skulle sammanföringsförfarandet i första hand

avse samfälld väg, men därjämte skulle de för väg givna reglerna äga motsvarande

tillämpning i fråga om samfällt dike.

I ett stort antal yttranden diskuterades, huruvida icke den ifrågasatta

lagstiftningen borde omfatta även andra samfälligheter än vägar och diken.

Å ena sidan hävdades, åt! behov ofta förelåg att på ett enkelt sätt kunna

sammanföra även annan samfälld mark, som blivit onyttig för avsett ändamål,

med den fastighet varmed marken lämpligen kunde sambrukas. Å

andra sidan ifrågasattes lämpligheten av en sådan utvidgning av den ifrågasatta

lagstiftningens tillämpningsområde.

Förstnämnda ståndpunkt intogs av överlantmätaren i Östergötlands län,

som fann de skäl, vilka anförts beträffande sammanföring av väg eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

3

dike, i icke ringa grad gälla även i fråga om andra samfällda områden. EU

på detta sätt vidgat tillämpningsområde för blivande lagbestämmelser syntes

nödvändigt om icke lagbestämmelserna i praktiken skulle förfela sitt syftemål.

Det föreliggande lagförslaget skulle exempelvis medföra den konsekvensen,

att en för utfart från samfällt lertag vid skifte avsatt väg kunde sammanföras

med angränsande fastighet, medan däremot möjlighet att sammanföra

lertaget icke förefunnes.

Även överlantmätaren i Jämtlands län framhöll att grustag, stenbrott

in. in., som icke mer kunde utnyttjas för det avsedda ändamålet, ofta bildade

enklaver, som utan att vara till nytta för ägarna försvårade brukandet

av de fastigheter, inom vilka de låg, och ofta nog hindrade eu rationell

fastighetsindelning.

Överlantmätaren i Malmöhus län gjorde gällande, att det varit ändamålsenligare

att avgränsa lagens tillämpningsområde icke med hänsyn till samfälliglietens

ändamål utan med hänsyn till dess värde. Med värde borde i

detta sammanhang förstås värdet ur produktiv synpunkt i det skick samfälligheten

hade, då det allmänna behovet upphörde.

Önskvärdheten av bestämmelser, som medgav sammanföring av annan

samfälld mark än vägar och diken, framhölls av ytterligare några övcrlantmätare,

åtskilliga lantmätare, ävensom av överståthållarämbetet, länsstyrelsen

i Östergötlands län, Föreningen Sveriges häradshövdingar samt ägodelningsdomaren

i Norrköping.

Den motsatta ståndpunkten intogs av överlanlmätaren i Värmlands län,

som fann en utvidgning av lagens tillämpningsområde vara förenad med

vissa risker. Bl. a. skulle det bliva synnerligen svårt att draga en gräns

uppåt med avseende på samfälligheternas storlek och värde. En i och för sig

synnerligen önskvärd utvidgning av möjligheten att komma till rätta med

andra onödiga samfälligheter än de av lagförslaget omfattade borde ske

genom uppmjukning av bestämmelserna om utbyte av jord mot pengar vid

laga skiften och ägoutbyten.

Överlanlmätaren i Kopparbergs län framhöll, att då lagen å ena sidan

kom att vara av tvångskaraktär men å andra sidan ersättning för marken

kom att utgå endast i den mån sådan begärdes — detta sistnämnda för att

proceduren skulle bli så enkel och billig som möjligt — borde lagens tilllämplighet

begränsas till sådana områden, som hade ringa värde i samfällighetsgruppens

hand. Detta vore ej alltid fallet åtminstone beträffande utnyttjade

grus- och sandtag. Sådana områden kunde ofta ha värde såsom

tomtmark. Så kunde däremot knappast vara fallet i fråga om sådana oformliga

figurer som vägar och diken.

Lantmäteristyrelsen förklarade sig icke vara böjd att biträda yrkandet

om att sanunanföringsförfarandet borde göras tillämpligt å andra samfälligheter

än väg och dike. I den förevarande lagstiftningen borde icke medtagas

andra områden än sådana, beträffande vilka man av erfarenhet visste att

de allmänt förorsakade stora besvärligheter och i fråga om vilka kunde

anses föreligga presumtion för alt deras värde vore obetydligt. Den enda

utvidgning, som skulle kunna tagas under övervägande, vore alt låta vid

väg belägen upplagsplats, grustag eller annat dylikt för vägens nyttjande

eller underhåll avsett samfällt område, som blivit onyttigt för sitt ändamål

på samma gång som vägen, medfölja vägen då inlösen eller sammanföring

av denna komme i fråga. Fick detta ej ske, kunde måhända förhandenvaron

av dylika platser stundom förhindra inlösen av vägmark, enär vägen kunde

vara behövlig för att komma till och från platserna. Emellertid borde framhållas.

att dylika platser stundom kunde vara av ganska stor omfattning

och att de i undantagsfall kunde representera ej oväsentliga värden i andra

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

avseenden än som föranlett deras undantagande för gemensamt behov. Låg

exempelvis ett större uttömt grustag inom område, där tätare bebyggelse

förekom eller var att förvänta, skulle det knappast vara förenat med rättvisa

och billighet att beröva delägarna i grustaget det förväntningsvärde, som

grustaget representerade. Skulle även dylikt område få inlösas eller sammanföras,

borde därför såsom villkor uppställas, att det för delägarna icke

vore av större ekonomiskt intresse att bibehållas vid äganderätten till området.

Hela lagskrivningen skulle vidare komma att avsevärt kompliceras

om — vilket väl med hänsyn till områdenas direkta samhörighet med vägen

blev nödvändigt — redan i 1 § infördes stadgande angående dylikt område.

För sin del ansåg lantmäteristyrelsen det icke nödigt att medtaga

sagda områden.

Fastighetsbildningssakkunniga uttalade, att det utan tvivel i och för sig

förelåg ett behov av att erhålla enklare och mera användbara medel alt överföra

också andra onyttiga samfälligheter än vägar och diken till angränsande

fastigheter. Sådana samfälligheter, t. ex. samfällda sandtag, grustag eller

upplagsplatser, kunde emellertid, såsom lantmäteristyrelsen framhållit, stundom

ha stort omfång och bland annat med hänsyn härtill förhållandevis högt

värde. Det syntes därför knapast vara lämpligt att söka inrymma dem under

den nu ifrågasatta lagstiftningen. Det syntes under alla förhållanden

lämpligt att avakta erfarenheter från tillämpningen av en lagstiftning rörande

vägar och diken innan en utvidgning av ifrågasatt slag företogs. I berörda

hänseende ansåg sig alltså de sakkunniga icke böra då ifrågasätta någon utvidgning

av 1938 års förslag.

Departementschefen, statsrådet Zetterberg, framhöll att riktpunkten för

lagstiftningen borde vara att skapa en form, genom vilken mark varom här

var fråga kunde på lämpligt sätt föras in i fastighetsindelningen utan att

arbetet och kostnaderna blev oproportionerligt stora i förhållande till markens

som regel ringa värde. Självfallet fick dock strävandena efter enkelhet

ej leda till att rättssäkerhetskravet icke tillbörligen beaktades. — Den angivna

riktpunkten för lagstiftningen föranledde, att densamma borde avse

allenast sådan mark, vilken i det alldeles övervägande antalet fall hade obetydligt

värde. Med hänsyn härtill ansåg departementschefen liksom de sakkunniga

att endast mark avsedd till väg och dike, varmed borde jämställas

även å- och bäckfåror, borde inbegripas under lagstiftningen.

Yttrandena

Båda remissinstanserna avstyrker motionen.

Lantmäteristyrelsen anför bl. a.

Lantmäteristyrelsen, som funnit lagen om sammanföring av samfälld vägmark

med angränsande fastighet in. in. vara väl ägnad atl undanröja många

av de anförda olägenheterna, kan vitsorda att behov av lagändring föreligger

för att möjliggöra åtgärder även beträffande annan samfälld mark än som

avses i lagen. Fastighetsbildningslagstiftningen är emellertid i övrigt i så

starkt behov av revision atl den i motionen föreslagna ändringen icke framstår

som så angelägen att den framför andra bör göras till föremål för särskild

utredning. Därtill kommer att 1954 års fastighetsbildningskommittés

arbete med revision av fastighetsbildningslagstiftningen nu befinner sig i

sådant skede, att partiella ändringar i denna lagstiftning helt böra undvikas.

Det i motionen framförda spörsmålet torde under utredningsarbetet vara

föremål för övervägande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år WHO

Fastighetsbildningskommittén anser att motionen icke bör föranleda nåSon

riksdagens åtgärd. Kommittén kommer i sitt fortsatta arbete att beakta

vad i motionen anförts.

Kommittén kan vitsorda att behov föreligger av en reform i den av motionären

antydda riktningen. Frågan härom kommer emellertid att behandlas

av kommittén, som på grund av sitt uppdrag alt verkställa eu allmän

översyn av reglerna om fastighetsbildning bl. a. har att upptaga innehållet

i 1952 års lag till övervägande. Kommitténs utredningsarbete har nu framskridit

så långt, att det icke kan anses motiverat att genom särskild lagstiftningsåtgärd

företaga någon ändring av denna lag. Partiella reformer på

fastighetsbildningslagstiftningens område, även mera angelägna sådana,

ha under de senaste åren ansetts böra helt undvikas av hänsyn till kommittéarbetet,

och den väckta frågan om utvidgade möjligheter till sammanföring

av olika slags onyttiga samfälligheter synes icke vara av den vikt att avsteg

från denna princip påkallas. Ett genomförande av det i motionen framlagda

förslaget torde för övrigt icke kunna ske utan närmare utredning av frågan

hur skydd mot rättsförluster skall erhållas i sådana fall, då samfällighet utgöres

av mera värdefull mark, som inverkar på de delägande fastigheternas

värde. Den utredning som erfordras i detta avseende torde lämpligen böra

ankomma på kommittén, enär liknande problem om åtgärder till förhindrande

av rättsförluster möta på andra områden inom fastighetsbildningslagstiftningen.

Utskottet

I motionen framhålles att det fortfarande på många håll i landet finnes

gamla samfälligheter, som numera ofta icke användes för något samfällt ändamål.

Det föreligger därför ett behov att under enkla former kunna sammanföra

den samfällda marken med angränsande fastighet. F. n. föreligger

viss möjlighet härtill enligt lagen den 18 april 1952 om sammanföring av

samfälld vägmark med angränsande fastighet m. in. Möjligheten att enligt

nämnda lag sammanföra samfälld mark med angränsande fastighet är emellertid

begränsad till det fall att den samfällda marken utgöres av väg, dike,

bäck eller annat mindre vattendrag. Enligt motionären bör tillämpningsområdet

för 1952 års lag vidgas till att i princip omfatta samfälld mark av alla

slag.

Utskottet vill i likhet med remissinstanserna vitsorda att behov föreligger

av en lagstiftning i den av motionen angivna riktningen. Frågan utgör emellertid

eu detalj i det mera omfattande spörsmålet om fastighetsbildningens

framtida utformning. Detta utredes f. n. av 1954 års fastigbetsbildningskommitté,

vars arbete nu synes närma sig slutskedet.

Eftersom ett bifall till motionen icke gärna kan ske utan att frågan erhåller

en allsidigare belysning samt fastighetsbildningskommittén bättre än

någon annan synes ägnad lör denna uppgift, vilken f. ö. redan finnes upptagen

på kommitténs handlingsprogram, anser utskottet alt kommitténs utredningsresultat

bör avvaktas.

Mot tanken alt avvakta kommitténs förslag har motionären åberopat att

man därigenom endast förhalar eu angelägen reform. Utskottet delar icke

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1959

denna uppfattning utan anser att kommitténs arbete i denna såväl som andra

frågor inom dess verksamhetsområde först bör avvaktas, så att hela det

stora f rågekomplexe t om fastighetsbildningens framtida utformning kan

behandlas i ett sammanhang.

Avslutningsvis vill utskottet uttala sin tillfredsställelse med att den av

motionären väckta frågan kommer att uppmärksammas av fastighetsbildningskommittén

under dess fortsatta arbete, vilket utskottet hoppas snart

kommer att leda till synbara resultat.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 122 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 10 mars 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Göran Karlsson,

Georg Carlsson, Kristiansson, Ebbe Ohlsson och Alexander son;

från andra kammaren: herrar Levin, Allmän, fru Torörink, herrar

Wachtmeister, Grebäck, Persson i Appuna, Bengtsson i Göteborg och fru

Lindberg.

590410 Stockholm 1059, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.