Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion om vissa ändringar i kungörelsen om älgavgifter m. m. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare väckt, till lagutskott hänvisad motion nr 376 av herr Nilsson, Ferdinand.

1959-03-10 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1959:9, Utlåtande i anledning av motion om vissa ändringar i kungörelsen om älgavgifter m. m. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare väckt, till lagutskott hänvisad motion nr 376 av herr Nilsson, Ferdinand.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av motion om vissa ändringar i kungörelsen

om älgavgifter m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare

väckt, till lagutskott hänvisad motion nr 376 av herr Nilsson, Ferdinand.

I motionen redogöres till en början för gällande regler rörande älgavgifter,

förutsättningar för ersättning från älgskadefond samt värdering av uppkomna

skador. Motionären framhåller att enligt 7 § i kungörelsen om älgavgifter

m. m. värderingskostnaderna skall betalas av den som yrkar skadeersättning.

Småbrukare har oftast få och arrendatorer i regel inga möjligheter

att genom jakt på älg bereda sig gottgörelse för de förluster som förorsakas

dem genom betande älgar. Motionären anser goda skäl tala för att de som

drabbas av skadegörelsen inte skall bära kostnaderna för att få skadorna

värderade. — Likaså finner motionären det motiverat att arrendatorer av

något större jordbruk än 20 hektar åker, som ej har jakträtt på fastigheten

och alltså saknar möjlighet att genom jakt hålla sig skadeslösa, lika väl

som innehavare av något mindre brukningsenheter, som kanske har en

bättre ekonomisk ställning, skall ha rätt till ersättning ur älgskadefond.

Motionen utmynnar i en hemställan, »att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t göra framställning om utarbetande och framläggande inför riksdagen

av förslag till ändrade bestämmelser i kungörelsen 1 juni 1951 (nr 298)

om älgavgifter avseende dels att kostnaderna för värdering av älgskador

skall betalas ur fonden för reglering av sådana dels att brukare (arrendator)

av jordbruk med mer än 20 hektar åker, som ej har jakträtt på fastigheten,

måtte på samma villkor som innehavare av mindre jordbruk erhålla

ersättning för inträffade älgskador.»

I den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver har yttranden över motionen

inhämtats från domänstyrelsen samt länsstyrelserna i Uppsala och

Kopparbergs län. Yttrandet från länsstyrelsen i Uppsala län åtföljes av en

skrift från älgskadenämnden i länet. På begäran av utskottet har yttranden

över motionen därjämte avgivits av Riksförbundet Landsbygdens folk samt

Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund.

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 9.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

Gällande bestämmelser

Enligt kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 298) om älgavgifter m. m. skall

för älg som fälles inom riket utgivas en av Kungl. Maj :t för varje jaktår

bestämd avgift av lägst 15 och högst 100 kronor. Sådan avgift utgår dock

icke för älg som jämlikt 16 § jaktstadgan tillfaller kronan. Inom varje län

skall av avgifter för älgar som fälls inom länet bildas en älgskadefond, som

förvaltas av länsstyrelsen. Viss av Kungl. Maj :t bestämd del, högst tio procent,

av inflytande älgavgifter skall redovisas till en för samtliga län gemensam

regleringsfond, som förvaltas av statskontoret. Ur älgskadefond skall

ersättning utgå för skada som förorsakas av älg inom länet samt, i den

män medlen förslå därtill, bidrag lämnas för åtgärder till förebyggande

av älgskada och för jaktvårdsändamål inom länet. Från regleringsfonden

må efter Kungl. Maj:ts bestämmande medel överföras till älgskadefond,

vars tillgångar icke förslår till ersättande av älgskador inom länet.

Ersättning ur älgskadefond utgår för skada på växande eller avmejad

men ej inbärgad gröda, såvida den skadelidande icke genom tillgodogörande

av jakträtt eller eljest kunnat hålla sig skadeslös. Vidare kan ersättning

beviljas om skada inträffat på fruktodling eller annan trädgårdsodling

som drives i förvärvssyfte. Som en allmän begränsning av ersättningsrätten

gäller att ersättning icke utgår om skadan är av allenast ringa beskaffenhet

eller den skadelidande underlåtit att vidtaga rimliga åtgärder för att förebygga

skadan. Vidare är kretsen av ersättningsberättigade begränsad så

till vida att den vars brukningsdel omfattar mer än 20 hektar odlad jord

eller mer än 200 hektar annan jord kan tillerkännas ersättning endast om

särskilda skäl föreligger.

För värdering av älgskador som nu sagts skall inom varje kommun, där

sådana skador kan befaras uppkomma, finnas två gode män, utsedda av

länsstyrelsen för en tid av sex år. För gode männen gäller vissa behörighetsvillkor.

Den ene skall sålunda vara nämndeman, ägodelningsnämndeman,

god man vid lantmäteriförrättning, tjänsteman vid domänverket eller skogsvårdsstyrelse,

polisman eller ordförande i kommunalnämnd. Den andre

skall utses på förslag av vederbörande hushållningssällskap.

Den som vill framställa krav på ersättning ur älgskadefond skall först

låta de för kommunen utsedda gode männen syna och värdera skadan samt

upprätta värderingsinstrument. Gode männen äger av sökanden erhålla ersättning

enligt samma grunder, som gäller för gode män vid lantmäteriförrättningar,

d. v. s. dagarvode med 30 kronor för varje förrättningsdag,

i regel inberäknat resdag, samt resekostnadsersättning och traktamente

enligt rese- och traktamentsklass B i allmänna resereglementet.

Ansökningen om skadeersättning ur fonden skall, åtföljd av värderingsinstrumentet

och andra handlingar sökanden vill åberopa, inom viss tid

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 är 1959

3

ingivas till vederbörande landsfiskal eller stadsfiskal, som med eget yttrande

har att överlämna handlingarna till länsstyrelsen.

De gällande reglerna om älgavgifter har tillkommit genom författningsändring

år 1951 och har sedermera undergått vissa mindre ändringar år 1955.

Genom 1951 års lagstiftning höjdes arealgränsen för erhållande av ersättning

från 15 till 20 hektar odlad jord, varjämte såsom nytt villkor uppställdes

att sökanden ej heller finge inneha mer än 200 hektar annan jord.

Ändringen år 1955 avsåg värderingsförfarandet. Tidigare hade gällt att den

som ville framställa anspråk på ersättning skulle låta två trovärdiga, i

jordbruk eller trädgårdsskötsel kunniga män syna och värdera skadan. Av

värderingsmännen skulle en vara nämndeman e. d. Den vidtagna ändringen

innebar att nuvarande system med särskilda av länsstyrelsen utsedda

gode män tillskapades. Samtidigt infördes bl. a. bestämmelsen om

gode männens rätt till ersättning.

Tidigare behandling av förevarande frågor

Frågan om ersättning till gode männen har tidigare icke

varit föremål för riksdagens ställningstagande.

Till grund för nuvarande bestämmelser rörande kretsen av ersättningsberättigade

låg ett den 11 november 1950 avgivet förslag av

19i9 års jaktutredning (SOU 1950:40). I vissa remissyttranden över förslaget

behandlades även frågan om arealgränsen för rätt att erhålla ersättning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ansåg att gränsen icke borde sättas lägre

än 25 hektar. Kronobergs läns jaktvårdsförening och Södra Älvsborgs låns

jaktvårdsförening var av den meningen, att ersättning för älgskador borde

utgå oberoende av brukningsdelens storlek. Riksförbundet Landsbygdens folk

uttalade sig för en förmånligare behandling av jordbruksarrendatorer enligt

vad närmare framgår av förbundets nedan angivna yttrande över föreliggande

motion.

Departementschefen fann i propositionen nr 189/1951, att utredningens

förslag angående villkoren för erhållande av skadeersättning vore väl avvägt.

Med anledning av vad Riksförbundet Landsbygdens folk anfört framhöll

departementschefen att såväl då gällande författningstext som utredningens

förslag lämnade länsstyrelsen möjlighet att medgiva ersättning oavsett

brukningsdelens storlek, om särskilda skäl förelåge.

I en vid 1955 års riksdag av herr Niklasson väckt motion nr 1:60 föreslogs

bl. a., att frågan om en allmännare rätt till ersättning ur älgskadefond

borde upptagas till övervägande. Motionären uttalade, att den kompensation

som brukare av något större jordbruk ansetts kunna erhålla genom själva

jakten icke alltid stode till buds, varför det i många fall icke vore rättvist,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

att en jordbrukare med större marker än 20 hektar odlad jord saknade

möjlighet att erhålla ersättning.

I avgivet yttrande över motionen anförde Svenska jägareförbundet bl. a.,

att om älgavgiftens maximibelopp höjdes, intresset för älgjakten skulle

kunna minska, varav följden bleve mindre avskjutning, ökad skadegörelse

och sämre möjlighet till ersättning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ansåg motionärens förslag beaktansvärt

men påpekade vissa därmed förbundna praktiska svårigheter. Länsstyrelsen

anförde bl. a. följande.

Emot motionärens förslag att utsträcka rätten till ersättning ur älgskadefonden

till varje jordbrukare, vilken icke genom tillgodogörande av jakträtt

eller eljest kunnat hålla sig skadeslös för lidna förluster, synes rent principiellt

erinran icke kunna göras. Ytterligare anspråk på den redan nu långt

ifrån tillräckliga älgskadefonden skulle emellertid nödvändiggöra en väsentlig

förstärkning av densamma. Då väl älgavgifterna icke lämpligen börahöjas

utöver nu tillämpade belopp, skulle den föreslagna ändringen förutsätta tillskott

av statsmedel. Utsikterna att erhålla anslag för ändamålet torde dock

för närvarande icke vara stora.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs lån fann förslaget värt beaktande och

yttrade vidare följande.

De skador som älgarna åstadkomma äro även för de arrendatorer och

jordägare, som med nuvarande författningsbestämmelser icke kunna komma

i åtnjutande av ersättning, många gånger så betydande, att det framstår

som obilligt, att de skadelidande själva skola vidkännas de av älg förorsakade

förlusterna. Med nu gällande älgavgifter torde emellertid finnas rum

endast för en mycket begränsad utvidgning av kretsen för de ersättningsberättigade.

För detta läns vidkommande bruka de årligen utbetalade ersättningarna

för älgskador vara så betydande, att de inflytande älgavgifterna

endast lämna ett obetydligt överskott; och under särskilt svåra skadeår

bruka ersättningarna till och med avsevärt överstiga älgavgifterna. Under

föregående år utbetalade länsstyrelsen sålunda sammanlagt 95 492 kronor

i älgskadeersättningar, medan länets älgskadefond samma år tillfördes

endast 87 075 kronor i älgavgifter. Därest även ägare och arrendatorer av

större brukningsenheter skulle tillerkännas rätt till ersättning för älgskador

kan förväntas, att antalet ansökningar om skadeersättningar ökar. Då ersättningsanspråken

som regel stå i direkt proportion till brukningsdelens markareal,

måste man också räkna med att dessa brukares ersättningskrav bliva

högre än vad som för närvarande i allmänhet är fallet. Under sådana förhållanden

synas därför älgskadefonderna med nuvarande älgavskjutning och

älgavgifter icke bliva tillräckligt rustade i ekonomiskt avseende för att möta

de ökade krav, som kan förväntas komma att ställas å dessa fonder. Det

torde därför bliva nödvändigt att tillföra älgskadefonderna ytterligare medel

antingen genom höjning av älgavgifterna eller genom direkta anslag.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 17/1955) över motionen anförde

tredje lagutskottet i förevarande fråga följande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

5

I visst samband med frågan om älgjaktens ordnande står spörsmålet om

rätten till ersättning ur älgskadefond. Riksdagen har så sent som 1951, då

nu gällande regler på området tillkom, tagit ställning till de grunder, efter

vilka dylik ersättning skall utgå. I betraktande härav anser utskottet, att

oaktat frågan är förtjänt av fortsatt uppmärksamhet, densamma icke bör

upptagas till övervägande innan älgjaktens problem i stort kunnat bli föremål

för närmare prövning.

Även vid 1956 års riksdag väcktes motioner rörande bl. a. utvidgning av

de ersättningsberättigades krets. I likalydande motionerna nr 1:477 av herr

Johansson, Theodor, och 11:589 av herr Svensson i Vä, vari yrkades en översyn

av principerna för älgskadefonder, anfördes bl. a., att jordbrukare på

brukningsdelar av mer än 20 hektar odlad jord ofta saknade möjlighet att

genom jaktutövning eller på annat sätt hålla sig skadeslösa; detta gällde särskilt

arrendatorerna.

Tredje lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 7/

1956) i anledning av motionerna bl. a. följande.

Även beträffande rätten till ersättning ur älgskadefonderna för älgskadegörelse

å gröda gäller, att åtskilliga praktiska svårigheter lägger hinder i

vägen för en önskad utsträckning i enlighet med motionerna 1:477 och

II: 589. Det kan dock icke bestridas, att åtskilliga ägare av marker, som

överskrider den föreskrivna maximiarealen i fråga om ersättningsrätt, men

vilkas marker likväl är så små, att kompensation ej står att vinna genom

jaktutövning, är ogynnsamt ställda och borde beredas möjlighet till ersättning

ur fonderna. Utskottet är dock medvetet om att en höjning av älgavgifterna

är en ömtålig sak, som om möjligt bör undvikas. Frågan bör dock

göras till föremål för fortsatt uppmärksamhet.

Utskottet föreslog att motionerna skulle överlämnas till 1949 års jaktutredning.

Så har också sedermera skett.

Yttranden

1. Ersättning till gode männen

Klart tillstyrkande yttranden i denna fråga har avgivits av länsstyrelsen i

Uppsala län samt av länets älgskadenämnd ävensom av Riksförbundet

Landsbygdens folk och Jägarnas riksförbund. Domänstyrelsen anför skäl

både för och emot motionen och föreslår att frågan överlämnas till 1949 års

jaktutredning. Samma förslag har Svenska jägareförbundet. Länsstyrelsen i

Kopparbergs län ifrågasätter behovet av en författningsändring av den innebörd

motionären yrkat.

Beträffande rådande praxis på området anför domänstyrelsen

följande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

I 7 i andra stycket i Kungl. Maj:ts kungörelse om älgavgifter m. m. föreskrives

bl. a., att de till värdering av uppkommen skada kallade gode männen

äga att av sökanden erhålla ersättning enligt vissa grunder. Domänstyrelsen

har tolkat denna bestämmelse så, att den skadelidande själv skall svara för

alla med värderingen förenade kostnader. I »Jakträtt och viltvård» av G. A.

Bouveng anför emellertid författaren i kommentaren skäl för och emot en

sådan tolkning och framhåller, att det ligger i sakens natur att länsstyrelserna

beträffande frågan, huruvida den skadelidande skall svara för dessa

kostnader eller ej, alltid skola äga beakta billighetsskäl. Hur bestämmelserna

än tolkats, har dock utbildats sådan praxis, att den skadelidande

själv fått svara för dessa kostnader. Syftet med bestämmelsernas utformning

torde ha varit att motverka ansökningar om ersättning, då skadan

varit av oväsentlig omfattning.

Länsstyrelsen i Uppsala län uppger att ersättningarna till gode männen

inom länet i allmänhet uppgår till 30—40 kronor för varje syneförrättning

och att antalet utbetalda skadeersättningar år 1958 uppgick till 53 mot 90

å 100 under tidigare år.

Beträffande skälen för och emot den önskade författningsändringen

anför domänstyrelsen, att det kan synas oskäligt att en brukare, som

åsamkats stora skador, även skall bestrida kostnaderna för värderingen och

att det därför torde böra övervägas om ej en skadelidande åtminstone under

vissa förhållanden skall kunna beredas lättnader härutinnan. Emellertid

framhåller styrelsen

att älskadefonderna i vissa län redan nu äro hårt ansträngda och måste

tillföras ansenliga belopp ur den av statskontoret förvaltade älgskaderegleringsfonden.

För närvarande föreligga ansökningar av länsstyrelserna i

Östergötlands och Örebro län om bidrag ur nämnda fond med sammanlagt

110 664 kronor. Skulle även kostnaderna för värderingarna täckas av medel

ur älgskadefonderna, torde kunna förväntas ytterligare behov av medel för

detta ändamål.

Länsstyrelsen i Uppsala län uppger, att ett bifall till motionen i denna del

icke skulle komma att alltför mycket belasta länets älgskadefond, som har

en betydande storlek. Vidare förmenar länsstyrelsen att en för sökanden

kostnadsfri värdering skulle stärka gode männens ställning vid värderingen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser det icke helt uteslutet att älgskadefonden

vid en sådan ändring, som motionären önskar, skulle komma att belastas

med åtskilliga värderingskostnader avseende fall, där skadeersättning

av olika anledningar icke kan lämnas.

Riksförbundet Landsbygdens folk hänvisar till att förbundet i en den

2 april 1958 dagtecknad framställning till chefen för jordbruksdepartementet

bl. a. framhållit, att det vore oriktigt att ersättningen för älgskador

-—. vilka skador i allmänhet inte bleve helt täckta -— ytterligare skulle reduceras

med omkostnaderna för besiktningsmän.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

7

I yttrandet från Svenska jägareförbundet erinras bl. a. att gällande bestämmelser

rörande värderingskostnaderna tillkommit så sent som år 1955.

Jägarnas riksförbund yttrar följande.

Från såväl småbrukare som arrendatorer, vilka i stor utsträckning inte

har möjlighet att genom jakt kompensera sig för uppkomna älgskador,

har gång efter annan framförts klagomål över att de själva får betala värderingskostnaderna,

vilka i glesbygderna kan uppgå till rätt betydande belopp

och som i vissa fall tar huvudparten av den tillerkända älgskadeersättningen.

Detta är inte tillfredsställande, och man får nog medge att klagomålen

är berättigade, i synnerhet som skadeersättningarna i regel är relativt

små i förhållande till den lidna skadan. Det får därför anses rätt och billigt

att de skadelidande befrias från skyldigheten att bära värderingskostnaderna,

som helt bör bestridas av älgskadefonden.

Om ersättning till gode männen skall utgå ur älgskadefonderna föreslås

i några remissyttranden en viss begränsning av möjligheten

till ersättning.

För att förebygga missbruk genom att syn påkallas för bagatellartade

skador eller av person, som icke är berättigad till skadeersättning, bör enligt

ålgskadenämnden i Uppsala län synekostnaderna ersättas endast i de fall

länsstyrelsen finner skadan vara av den art och omfattning att ersättning

ur älgskadefonden beviljas.

Till detta uttalande fogar länsstyrelsen i Uppsala län följande kommentar.

Vad älgskadenämndens invändning rörande förebyggande av missbruk

beträffar anser länsstyrelsen det ligga i sakens natur, att synekostnader

endast må kunna ersättas i fall skadeersättning kan utbetalas. Det torde

få anses ankomma på gode männen att före synen förvissa sig om att skadegörelsen

ej är ringa. Självfallet bör för bestämmande av skadebegreppet »av

allenast ringa beskaffenhet» synekostnaden icke hopräknas med det värderade

skadebeloppet. Gode männens ersättningsräkningar böra genast kunna

utbetalas av länsstyrelsen.

Även Jägarnas riksförbund anser att befrielse från skyldigheten att erlägga

värderingskostnader endast bör tillkomma dem som tillerkänts skadeersättning

ur fonden.

2. Kretsen av ersättningsberättigade

Motionärens yrkande om utvidgad ersättningsrätt för arrendatorer tillstyrks

av Riksförbundet Landsbygdens folk. Även länsstyrelsen i Kopparbergs

län intar en positiv ståndpunkt till motionen i denna fråga. Däremot

avstyrkes yrkandet av domänstyrelsen samt länsstyrelsen i Uppsala län och

ålgskadenämnden i samma län. Svenska jägareförbundet föreslår utan närmare

motivering att frågan överlämnas till 1949 års jaktutredning. Jägarnas

riksförbund ställer sig tveksamt till motionsyrkandet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

I vissa yttranden lämnas några uppgifter om rådande praxis.

Länsstyrelsen i Uppsala län uppger att fall förekommit i länet, då ej endast

arrendatorer utan även jordägare erhållit skadeersättning, trots att åkerarealen

överstigit 20 hektar. Arrendators ansökan har därvid bedömts mildare

än jordägares. Såsom särskilda skäl har av länsstyrelsen främst ansetts

år efter år upprepade skador på gröda.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län uppger att älgskadeersättningar under

de senaste åren i några fall utbetalats till arrendatorer av jordbruk med mer

än 20 och ända upp till 50 hektar odlad jord. Bland de särskilda skäl som i

dessa fall åberopats har varit att markägaren icke visat tillräckligt intresse

att nedbringa älgstammen i trakten genom erforderlig avjagning.

Enligt Riksförbundet Landsbygdens folk torde praxis vara sådan att brukare

av fastighet med mer än 20 hektar odlad jord icke erhåller skadeersättning

eller i varje fall har mycket svårt att erhålla ersättning.

Beträffande de i yttrandena åberopade skälen för och emot en

utvidgning av arrendators ersättningsrätt må anföras följande.

Domänstyrelsen liksom länsstyrelsen i Uppsala län och Jägarnas riksförbund

erinrar om att gällande bestämmelser medger, att även den vars

brukningsdel omfattar mer än 20 hektar odlad jord eller mer än 200 hektar

annan jord kan få ersättning, om särskilda skäl föreligger. Länsstyrelsen

anför därjämte, att motionärens förslag innebär en kategoriklyvning mellan

självständiga jordbrukare och arrendatorer, som länsstyrelsen icke anser

vara befogad.

Älgskadenämnden i Uppsala län yttrar följande.

Motionärens förslag att jordbrukare, som ej har jakträtt på den fastighet

som drabbats av älgskada, skulle kunna erhålla ersättning oavsett jordbrukets

storlek, kan nämnden ej tillstyrka. Förslaget skulle innebära att

arrendatorer även på mycket stora jordbruk, där älgskador normalt äro

små i relation till totala skördevärdet, skulle kunna erhålla ersättning. Samtidigt

skulle sådan rätt förmenas en självägare av ett jordbruk på t. ex. 25 ha,

som är beläget intill ett större komplex främmande skogsmark, där han

ej har jakträtt. Båda ha lika liten möjlighet att genom avjagning reducera

älgstammen eller hålla sig skadeslösa för älgarnas intrång. Den omständigheten

att en jordbrukare, självägare eller arrendator, som lidit skada av älg,

icke har möjlighet att genom eget åtgörande förhindra skadegörelsen bör

emellertid beaktas när ersättningsfrågan bedömes och kunna ge anledning

till att ersättning beviljas även om arealgränsen överstigits.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förmenar att det måhända kan vara skäligt

att jordbruksarrendatorer, som icke har jakträtt, utan inskränkning

med avseende på den odlade jordens omfattning berättigas till ersättning ur

älgskadefonden. För detta läns vidkommande har emellertid enligt länsstyrelsen

en sådan författningsändring mycket begränsad betydelse.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

9

Riksförbundet Landsbygdens folk hänvisar till ett av förbundet den 23

januari 1951 avgivet remissyttrande över 1949 års jaktutrednings förslag

till ändringar i jaktlagstiftningen. Förbundet anförde däri bl. a. följande.

Frågan, hur älgskadorna skall regleras för jordbruksarrendatorer med

jordinnehav av över 20 ha, vilka i sitt arrendekontrakt frånhänts jakträtten,

har icke av de sakkunniga diskuterats. Man hade kunnat förvänta att denna

sak skulle ha tagits upp, enär dessa arrendatorer med fullt skäl kan åberopa

samma motivering för erhållande av skadestånd som brukare av fastighet

med en areal av under 20 ha. De har på grund av arrendekontraktets bestämmelser

ingen möjlighet att medelst jakt å älg erhålla kompensation

för lidna förluster. Att jordbruksarrendator frånhänts jakträtten är allmänt

i framför allt södra och mellersta Sverige. Man skulle kunna förmoda att

kompensation skulle erhållas i form av lägre arrendeavgäld för jordbruksarrende

utan jakträtt, men så är icke fallet. Betydande skador kan uppstå

för dessa arrendatorer, och förbundet vill därför föreslå, att särskild

hänsyn tages till denna kategori genom att bestämmelserna om ersättning

ur älgskadefonden utformas så, att dessa arrendatorer icke kommer i ett

sämre läge än övriga jordbrukare.

Jägarnas riksförbund anser att 24 § 1 mom. jaktlagen torde erbjuda tillräckligt

rättsskydd för brukare, som arrenderar mer än 20 hektar odlad

jord och som saknar jakträtt på fastigheten. Enligt förbundets mening vore

det dock lyckligt om även sådana brukare kunde erhålla ersättning ur älgskadefond,

då jakträttsinnehavaren inte kan göras ansvarig för uppkommen

skada.

3. Vissa ytterligare förslag

I ett par remissyttranden framlägges vissa ändringsförslag utöver vad

motionen innehåller.

Älgskadenämnden i Uppsala län anför följande.

Om någon ändring i villkoren för ersättning ur älgskadefonden skall ske,

anser nämnden att den nuvarande arealgränsen i första hand bör höjas. På

grund av utvecklingen inom jordbruket ligger nu gränsen för ett bärkraftigt

familjejordbruk vid ca 30 ha enligt en allmänt vedertagen uppfattning. Jordbruk

vid eller under denna areal böra i fråga om möjligheter att erhålla ersättning

för älgskador likställas. Starka skäl synas därför tala för att arealgränsen

höjes till 30 ha.

Riksförbundet Landsbygdens folk hemställer att utskottet vid sin behandling

av motionen även överväger vissa andra förslag, som förbundet framlagt

i sin ovan omförmälda framställning till chefen för jordbruksdepartementet.

Förbundet anförde i denna framställning hl. a., att inom storkommunerna

borde utses flera än två värderingsmän, vilket skulle kunna

medföra att förrättningskostnaderna förbilligades, samt att som kompetenskrav

för värderingsinännen borde uppställas fordran på kunnighet

i jordbruk.

liihany till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 3 and. Nr 9.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

Utskottet

Motionären önskar få till stånd en utvidgning av älgskadefondernas användningsområde

i två hänseenden, nämligen dels så att kostnaderna för

värderingsförfarandet skall kunna utgå av fondmedel och dels så att den för

rätt till ersättning nu gällande arealgränsen å 20 hektar odlad jord skall

slopas beträffande arrendator, som ej har jakträtt på fastigheten.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har förstnämnda spörsmål

icke tidigare varit föremål för riksdagens ställningstagande. De nuvarande

bestämmelserna om värderingsförfarandet är ju också av så sent datum som

år 1955. Däremot har frågan om arealgränsens slopande eller höjande, inte

bara i avseende på arrendators ersättningsrätt utan generellt för samtliga

kategorier brukare, tidigare vid olika tillfällen behandlats av riksdagen, bl. a.

i anledning av motionsvis framförda önskemål om en översyn i vidare omfattning

av principerna för älgskadefondernas användande. Utskottet har

därvid, senast i utlåtande till 1956 års riksdag, intagit den ståndpunkten att

frågan borde göras till föremål för fortsatt övervägande. På riksdagens hemställan

har sedermera de vid 1956 års riksdag i ämnet väckta motionerna

överlämnats till 1949 års jaktutredning, som på sitt program bl. a. har frågan

om en allmän översyn av älgjaktens ordnande. Till jaktutredningen har

också överlämnats den tidigare omförmälda, av Riksförbundet Landsbygdens

folk till chefen för jordbruksdepartementet ingivna framställningen om viss

översyn av bestämmelserna om värderingsförfarandet.

De över motionen avgivna remissyttrandena visar att vägande skäl kan

anföras saväl för som emot de av motionären förordade utvidgningarna av

älgskadefondernas användningsområde. Beträffande frågan om ersättningen

till gode männen vill utskottet särskilt understryka den av länsstyrelsen i

Uppsala län framförda synpunkten att en för sökanden kostnadsfri värdering

skulle stärka gode männens ställning vid värderingen. Därest en regel om

kostnadsfri värdering införes torde den emellertid böra förses med någon

form av begränsning för att hindra missbruk. En möjlig lösning synes vara

att kostnaderna för värderingsförfarandet får utgå ur älgskadefonden endast

i de fall skadeersättning kan utgivas.

Som en utväg att förbilliga värderingsförfarandet kan det av Riksförbundet

Landsbygdens folk väckta förslaget om en utökning av antalet värderingsmän

vara förtjänt av ytterligare övervägande.

Vid ett ställningstagande till motionärens önskemål såväl beträffande värderingsförfarandet

som arrendatorernas ersättningsrätt kan icke bortses från

att älgskadefonderna i de flesta länen torde vara mycket hårt ansträngda och

att ökade anspråk på desamma kan få återverkningar på älgavgifternas storlek.

I vilken utsträckning sådana konsekvenser kan befaras och tolereras låter

sig icke säkert bedömas utan ytterligare utredning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

11

De av motionären aktualiserade frågorna liksom för övrigt hela frågan om

principerna för älgskadefondernas användning hänger så nära samman med

problemet om älgjaktens ordnande i stort att en samlad översyn av hela

problemkomplexet — på sätt nu sker inom 1949 års jaktutredning — framstår

som det lämpligaste tillvägagångssättet. Någon anledning att ur detta komplex

till särskild behandling utbryta de i motionen avhandlade frågorna anser

utskottet inte föreligga. Utskottet vill endast uttala den förhoppningen att

utredningsarbetet skall bedrivas med all tillbörlig skyndsamhet så att den

betydelsefulla frågan om älgjaktens ändamålsenliga ordnande kan få en snar

lösning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 1:376, icke måtte föranleda

någon annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att motionen

jämte detta utlåtande för kännedom överlämnas till

1949 års jaktutredning.

Stockholm den 10 mars 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Göran Karlsson,

Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Ferdinand Nilsson*) och Gunnar Pettersson;

från andra kammaren: herrar Levin, Åhman, fru Torbrink, herrar

Wachtmeister, Grebäck, Persson i Appuna*), Bengtsson i Göteborg och

fru Lindberg.

) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Rvdalils Boktryckeri AB. Stockholm 1959

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:125 Skrivelse till Konungen i anledning av del s Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen, dels ock i ämnet väckt a1 i texten