Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion om ersättning av statsmedel för vissa kostnader i taxering smål.

1959-02-24 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1959:10, Betänkande i anledning av väckt motion om ersättning av statsmedel för vissa kostnader i taxering smål.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1959

1

Nr 10

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om

ersättning av statsmedel för vissa kostnader i taxering

smål.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II:

79, av herrar Nilsson i Lönsboda och Carlsson i Huskvarna har hemställts,

»att riksdagen måtte besluta, att kostnader, som åsamkats deklarant i taxeringsmål

genom anlitande av juridisk hjälp, där högre instanser fastställt

den avgivna självdeklarationen, skola ersättas av statsmedel, och att vederbörade

utskott måtte utarbeta i anledning härav erforderlig lagtext».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framställda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,

hänvisa till motionen.

I den svenska förvaltningsprocessen förekommer endast undantagsvis att

ersättning utdömes för rättegångskostnader. Motsvarighet saknas till den i

rättegångsbalken 18 kap. 1 § för processen i tvistemål vid de allmänna domstolarna

givna generella bestämmelsen att »part som tappar målet skall

ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej annat är stadgat». Emellertid

förekommer i vissa lagar på förvaltningsområdet bestämmelser om

ersättning för rättegångskostnad. Sålunda meddelas t. ex. i 41 § utlänningslagen

regler om ersättning av allmänna medel åt biträde åt utlänning. I

avsaknad av bestämmelse i ämnet i taxeringsförordningen utdömes inte ersättning

för rättegångskostnader i taxeringsmål.

I anledning av ett vid 1942 års riksdag motionsvis framställt yrkande beslöt

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 16 maj 1942 (nr 236) anhålla

om utredning angående en mera enhetlig, fullständig och i övrigt ur rättssäkerhetens

synpunkt tillfredsställande lagstiftning angående förfarandet

hos förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter, då de avgör

frågor som angår enskild rätt, samt om framläggande för riksdagen av

de förslag, vilka av denna utredning kunde föranledas. Den 15 juli 1944 förordnade

Kungl. Maj :t professorn Nils Herlitz att såsom sakkunnig inom

justitiedepartementet verkställa en förberedande utredning angående reglering

av förfarandet hos förvaltningsmyndigheter i ärenden rörande enskild

t Bihang till riksdagens protokoll 1959. 7 samt. iVr 10

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år It)59

rätt och därmed sammanhängande frågor. Den 8 oktober 1946 avlämnades

betänkande i ämnet (SOU 1946: 69). Utredningen, för vilken närmare direktiv

icke lämnats, utmynnade inte i några konkreta lagstiftningsåtgärder

utan åsyftade blott att klarlägga behovet av dylika åtgärder på olika områden

och beträffande olika led i förvaltningsförfarandet.

I betänkandet behandlas i ett särskilt kapitel kostnadsfrågor. I förvaltningsförfarandet

gäller enligt utredningsmannen såsom huvudregel, att staten

eller vederbörande kommun har att bestrida alla kostnader för statseller

kommunalorgans verksamhet inom förvaltningsförfarandet, medan däremot

den enskilde, oavsett om han intager partsställning eller ej, har att

bära kostnaderna för sin verksamhet. Utredningsmannen anser det självklart,

att den angivna huvudregeln bör vidmakthållas, men lika självklart,

att den skulle leda till obilliga konsekvenser, om den tillämpades utan undantag.

I den fortsatta framställningen lämnar utredningsmannen en översikt

över olika undantag från huvudregeln, som inrymmes i gällande rätt.

Sammanfattningsvis finner utredningsmannen behov föreligga dels av en

översyn av bl. a. de regler, varigenom den enskilde ålagts att genom avgifter

eller annorledes ersätta det allmännas kostnader, dels av bestämmelser om

statens övertagande av andra kostnader, som de enskilda får vidkännas, och

statens skyldighet att ersätta sådana kostnader.

I en vid 1948 års riksdag väckt motion, 11:355, yrkades skrivelse till

Kungl. Maj :t med anhållan om utredning angående utfärdandet av bestämmelser

om ersättning för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden,

som handlägges av förvaltningsdomstol eller annan offentlig myndighet.

I anledning av motionen hemställde första lagutskottet vid 1948 års riksdag

i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 12 att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t ville anhålla om utredning angående fördelningen av kostnaderna

i mål och ärenden, som avgöres av förvaltningsmyndighet, samt om

framläggande av de förslag, vilka kunde föranledas av utredningen.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 mars 1949 tillkallades besvärssakkunniga

för att verkställa fortsatt utredning rörande det administrativa

besvärsinstitutet och därmed sammanhängande frågor. I direktiven för

de sakkunniga (se 1950 års riksdagsberättelse I Ju: 30) har uttalats att utredningsmännen

vid uppdragets fullgörande bör uppmärksamma 1948 års

riksdags nyssnämnda skrivelse.

Under sitt arbete med förberedande av en lagstiftning rörande det administrativa

besvärsinstitutet och därmed sammanhängande frågor har besvärssakkunniga

funnit sig böra redovisa vissa därvid företagna allmänna undersökningar

och principiella överväganden i ett särskilt betänkande, vari

— mot bakgrunden av en allmän översikt över det administrativa rättsskyddet

— allmänna riktlinjer i korthet angivits för de förslag, som de

sakkunniga ämnar avge. Detta principbetänkande, som har titeln Administrativt

rättsskydd, avlämnades den 26 mars 1955 (SOU 1955: 19). I betän
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1959

3

kandet förutskickar de sakkunniga (s. 89) att de kommer att föreslå vissa

regler rörande kostnaderna i besvärsmål, framför allt innefattande bestämmelser,

som öppnar möjlighet för parter att under vissa förutsättningar erhålla

ersättning för havda kostnader.

I detta sammanhang må även erinras om att kommittén angående det allmännas

skadeståndsansvar, vilken utredning tillkallades jämlikt Kungl.

Maj :ts bemyndigande den 23 maj 1952, efter samråd med motsvarande utredningar

i Danmark, Finland och Norge, den 15 december 1958 avlämnat

betänkande om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958:43). I betänkandet

föreslås skyldighet för stat och kommun att i viss utsträckning ersätta

skada, som uppkommit i statlig eller kommunal verksamhet bl. a. genom

fel eller försummelse av tjänsteman. Därvid har även uppmärksammats

frågan om ersättning åt den skadelidande för hans kostnader att komma

till sin rätt. Enligt utredningens mening bör i allmänhet sådan ersättning

inte tagas i betraktande vid beräkning av det skadeståndsbelopp det

allmänna skulle ha att utgiva.

I den förevarande motionen erinras om att det årligen ofta förekommer

att taxeringsnämnderna ändrar avgivna självdeklarationer och därvid beräknar

de skattskyldigas inkomster till högre belopp än som uppgivits. Den

oförvitlige deklaranten, som vet med sig att hans avgivna självdeklaration

är i full överensstämmelse med hans inkomstförhållanden, gör då givetvis

allt för att få sin rätt. Han använder ofta juridisk expert, vilket medför utgifter

för honom. Ärendet går måhända till högre instanser, prövningsnäinnd,

kammarrätt och regeringsrätt. Detta fördröjer ärendets slutliga avgörande,

och i de fall taxeringsmyndigheternas beslut föranleder tillkommande

skatt, får den skattskyldige ytterligare utgifter. Finner de högre instanserna

vid målets slutliga avgörande att taxeringsmyndigheterna ej haft

fog för sina antaganden, är det orättvist att den skattskyldige själv skall

bära de kostnader som åsamkats honom. Dessa kostnader borde bestridas

av allmänna medel, då de uppkommit på grund av statlig myndighets åtgärder.

Utskottet. I den förevarande motionen har uppmärksammats frågan om

rätt för skattskyldig att av statsmedel åtnjuta ersättning för sina kostnader

i taxeringsinål. Motionärerna anser att skattskyldig, som anfört besvär över

taxeringsnämnds beslut och vars talan bifallits av högre instans, bör äga rätt

till sådan ersättning för kostnaderna för den juridiska hjälp han måst anlita

för ändamålet. Yrkandet i motionen går ut på lagstiftning med denna

innebörd.

Det i motionen berörda spörsmålet är en del av den större frågan om ersättning

för rättegångskostnader i förvaltningsförfarandet i allmänhet. Såsom

framhållits i det föregående innehåller för närvarande endast ett fåtal författningar

avseende förvaltningsverksainheten bestämmelser som möjliggör

utdömande av sådan ersättning. Taxeringsförordningen, som reglerar pro
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1959

cessen i beskattningsmål, hör till de författningar som helt saknar bestämmelser

av denna art. Emellertid framfördes i samband med det förberedande

arbetet på 1956 års taxeringsförordning förslag om att ersättning av allmänna

medel i vissa fall skulle kunna utgå till skattskyldig, som kallats till

muntlig förhandling. I proposition nr 150 till 1956 års riksdag uttalade

föredragande departementschefen i anledning härav att detta spörsmål inte

syntes kunna lösas annat än i sammanhang med övriga kostnadsfrågor i

skattemålen. Härvid skulle möta ett flertal svårbemästrade problem. Någon

möjlighet att för det dåvarande pröva dessa frågor förelåg inte. En ytterligare

förutsättning ansågs vara att motsvarande frågor på jämförbara rättsområden

blev mera klarlagda än vad som var fallet.

Utskottet vill inte förneka att det i vissa fall kan te sig berättigat att en

skattskyldig, som efter besvär erhållit nedsättning i sin taxering, får gottgörelse

för sina utlägg och kostnader för att driva processen. Frågan är

emellertid, såsom framhållits i nyssnämnda proposition, av sådan art att det

inte är möjligt att ta ställning till densamma utan föregående utredning. Såsom

framgår av ovanstående redogörelse har riksdagen vid tidigare tillfälle

begärt utredning angående utfärdande av bestämmelser om ersättning för

parts kostnader i mål och ärenden som handläggs av förvaltningsdomstol

eller annan offentlig myndighet. Utredningen har av Kungl. Maj :t anförtrotts

åt besvärssakkunniga. Resultatet av denna utredning, som således torde

komma att inbegripa även frågan om ersättning för rättegångskostnader

i taxeringsmål, bör avvaktas innan lagstiftning i ämnet överväges. På grund

härav avstyrker utskottet den föreliggande motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 79 av herrar Nilsson i Lönsboda och Carlsson

i Huskvarna om ersättning av statsmedel för vissa kostnader

i taxeringsmål icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 24 februari 1959

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Hagberg, Eriksson, Spetz, Jansson, fröken

Ranmark, herrar Bengtson, Tage Johansson, Wolgast, Hellebladh och

Kronstrand; samt

från andra kammaren: herrar Ericsson i Kinna, Brandt i Aspabruk,

Nilsson i Svalöv, Kollberg, Allard, Vigelsbo, Kärrlander, Wiklund och de

Jounge.

590270 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.