Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående extra avdrag vid beskattning av folkpensionärer m. fl.

1959-03-19 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1959:11, Betänkande i anledning av väckta motioner angående extra avdrag vid beskattning av folkpensionärer m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1959

1

Nr 11

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående extra avdrag vid beskattning av folkpensionärer

m. fl.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 155 av herrar Eskilsson och Yngve Nilsson samt II: 204 av fröken

Wetterström m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådan

ändring av 50 § 2 mom. fjärde stycket kommunalskattelagen, att skattskyldig,

vars inkomst helt eller till väsentlig del utgjorts av folkpension eller av

bidrag som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn, skall

— därest särskilda omständigheter icke till annat föranleda — anses ha haft

sådan nedsatt skatteförmåga som berättigar till extra avdrag; samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga författningsändringar».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,

hänvisa till motionen II: 204.

Enligt gällande skattelagstiftning är folkpensionsförmåner av olika slag

liksom bidrag, som utgår enligt lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag

till änkor och änklingar med barn, att hänföra till skattepliktig inkomst.

Emellertid har särskilda bestämmelser om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga

meddelats. Enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen skall sålunda

skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgörs av folkpension

eller änke- eller änklingsbidrag, därest särskilda omständigheter icke

till annat föranleder, anses ha sådan nedsatt skatteförmåga, som berättigar

till extra avdrag. I anvisningarna till nämnda paragraf stadgas, att om skattskyldig

varit för sin försörjning helt beroende av vad han i form av folkpension

eller änke- eller änklingsbidrag uppburit, den taxerade inkomsten regelmässigt

bör minskas med ett belopp motsvarande vad han sålunda uppbui

it, dock högst 3 000 kronor. Om skattskyldig åtnjutit jämväl annan inkomst

än folkpension eller änke- eller änklingsbidrag, men pensionen eller bidraget

likväl utgjort den huvudsakliga delen av hans inkomst, bör den skattskyldige

regelmässigt medgivas ett med hänsyn till omständigheterna jämkat

avdrag för nedsatt skatteförmåga. Därest folkpensionen eller änke- eller

1 Hihang till riksdagens protokoll 1959. 7 samt. Nr 11

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1959

änklingsbidraget icke uppgått till minst hälften av den sammanlagda inkomsten,

bör avdrag, som ovan sägs, medgivas allenast då särskilda skäl därtill

föranleder. Samma bestämmelser gäller efter en år 1957 vidtagen ändring

i 9 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt vid taxering till sådan

skatt.

Av innehållet i de förevarande motionerna torde här få återges följande.

Motionärerna framhåller till en början att som gällande bestämmelser utformats

torde skattskyldig, som endast åtnjuter folkpension, bli helt befriad

från skatt. Å andra sidan lär bestämmelserna i allmänhet tolkas så, att skattskyldig

som vid sidan av folkpensionen har en inkomst överstigande denna

inte skall få något som helst extra avdrag. I mellanliggande fall — där s. k.

sidoinkomst alltså finnes, men denna inte når upp till ett belopp överstigande

folkpensionen — torde extra avdrag beviljas med varierande belopp och

med lägre belopp ju högre sidoinkomsten är.

Det förhållandet, att det extra avdraget sålunda minskas allteftersom sidoinkomsten

stiger, medför att marginalskatten å en ökning av sidoinkomsten

blir särskilt stor. Detta påverkar i många fall den skattskyldiges intresse

att genom extra arbete försöka öka sin inkomst, helst som gällande bestämmelser

rörande de inkomstprövade kommunala bostadstilläggen innebär, att

också dessa reduceras vid ökad sidoinkomst. Reduktionen av det extra avdraget

i händelse av viss sidoinkomst kan även komma att verka hårt beträffande

personer som åtnjuter tjänstepension eller familjepension med relativt

blygsamt belopp, särskilt om sådan pension inte är värdebeständig.

Olika möjligheter finns att komma till rätta med föreliggande problem.

EU sätt är att alltid göra folkpensionen skattefri. En sådan lösning är emellertid

principiellt föga tilltalande och skulle sannolikt leda till ett ganska

betydande inkomstbortfall, särskilt sedan den beslutade folkpensionshöjningen

trätt i kraft.

En annan möjlighet är att, i likhet med vad som förekommer i vissa andra

länder, medgiva ett fast extra avdrag sedan den skattskyldige nått viss ålder.

En sådan lösning synes emellertid knappast kunna komma i fråga innan en

utredning först företagits för att utröna storleken av skattebortfallet därigenom.

Den möjlighet som då återstår synes vara alt i någon mån modifiera den

bestämmelse som säger, att folkpensionär skall anses ha nedsatt skatteformåga,

därest hans inkomst »helt eller till huvudsaklig del» utgjorts av folkpension.

Vad som därvid torde kunna komma i fråga är att utbyta ordet

»huvudsaklig» mot något mindre inskränkande. Motionärerna förordar att

detta ord ersättes med t. ex. »väsentlig», vilket skulle ge beskattningsmyndigheterna

något vidgade möjligheter att efter individuell provning medgiva

extra avdrag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr It år W59

3

Utskottet

Sedan länge har funnits möjlighet för beskattningsnämnderna att utöver

ortsavdrag bevilja ett extra avdrag, maximerat till beloppet, i de tall då

skatteförmågan till följd av särskilda omständigheter varit väsentligen nedsatt.

Såsom sådana omständigheter har bl. a. angivits långvarig sjukdom

och ålderdom.

Sedan 1946 års folkpensionsreform genomförts befanns de angivna reglerna

om extra avdrag vid beskattningen böra kompletteras med särskilda bestämmelser

rörande folkpensionärer. Förslag härom framlades till 1948 års

riksdag i propositionen nr 224, vilken antogs av riksdagen. Innebörden av

bestämmelserna, som sedan införandet undergått vissa detaljändringar, är

att folkpensionär som för sin försörjning varit helt beroende av folkpensionen

bör, därest särskilda förhållanden icke till annat föranleder, medgivas

så stort extra avdrag — dock givetvis högst 3 000 kronor — som motsvarar

folkpensionen. Om den skattskyldige åtnjutit jämväl annan inkomst än folkpension,

men pensionen dock utgjort den huvudsakliga delen av hans inkomst,

bör ett med hänsyn härtill jämkat avdrag medgivas. Att mera i detalj

angiva hur avdraget i sistnämnda fall bör avvägas, ansågs under förarbetena

till lagstiftningen däremot icke böra ifrågakomma. Det uttalades bl. a.

av föredragande departementschefen att därest beskattningsnämnderna lämnades

i viss mån fria händer vid fastställandet av ifrågavarande avdrag, erforderlig

hänsyn kunde tas till alla omständigheter, som över huvud var ägnade

att inverka på skatteförmågan. Därest vederbörande folkpensionär t. ex.

mot låg avgift vistades å anstalt, kunde således avdraget i lämplig mån reduceras.

Vidare borde beskattningsnämnderna låta sig angeläget vara att i sådana

fall, då en folkpensionärs sidoinkomst medfört en lika stor minskning av

hans pensionsförmåner, så avväga det extra avdraget att det ytterligare inkomstförvärvet

icke ytterst blev för honom förlustbringande. I författningstexten

har riktlinjer givits för det fallet att folkpensionen varit mindre än

sidoinkomsten; extra avdrag bör i så fall medges endast om särskilda skäl

föranleder därtill.

Syftet med de särskilda reglerna för folkpensionärer är att i princip tillförsäkra

dessa rätt till skattelindring om folkpensionen utgör den huvudsakliga

inkomsten. Någon prövning i det enskilda fallet för att utröna om skatteförmågan

varit nedsatt till följd av ålderdom eller sjukdom eller av annan

dylik anledning behöver således ej ske i normalfallet. Även föreskriften att

det extra avdraget bör upphöra då sidoinkomsten överstiger folkpensionen

avser normalfallet. Mot denna föreskrift synes i och för sig ej berättigade invändningar

kunna göras, allra minst som efter prövning i det enskilda fallet

avdrag kan ges om särskilda förhållanden föreligger. Hänsyn kan därvid

las till sådana utgifter som sammanhänger med ålderdom eller sjuklighet.

Enligt utskottets uppfattning erbjuder nu gällande regler tillräckliga möjligheter

all beakta de särskilda förhållanden, som i beskattningshänseende

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr it år 1959

föreligger beträffande folkpensionärer. Såvitt utskottet kunnat finna skulle

den av motionärerna förordade ändringen i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen

knappast leda till vidgad skattefrihet för folkpension. Som av det förut

återgivna departementschefsuttalandet framgår har avsikten vid bestämmelsernas

införande varit att beakta just sådana fall, som motionärerna har

i åtanke. De av motionärerna framförda synpunkterna synes därför kunna

vinna beaktande redan med nu gällande avdragsregler. Utskottet anser att

motionerna icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1: 155 av herrar Eskilsson

och Yngve Nilsson samt II: 204 av fröken Wetterström m. fl.

om extra avdrag för vissa folkpensionärer m. fl. vid beskattningen

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 mars 1959

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Eriksson, Snygg, Spetz, Söderquist,

Oscar Carlsson, Bengtson, Wärnberg, Hellebladh, Yngve Nilsson och Mattsson;

samt

från andra kammaren: herrar Ericsson i Kinna, Kollberg, Magnusson

i Borås, Gustafson i Göteborg, Wiklund, Engkvist, Asp, Darlin, Andersson

i Essvik och Eriksson i Bäckmora.

690303

Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.