Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i förordningen om nöjesskatt.

1959-02-26 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1959:12, Betänkande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i förordningen om nöjesskatt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1959

1

Nr 12

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion

angående vissa ändringar i förordningen om nöjesskatt.

(1 :a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II: 18

av herr Ekström i Iggesund, har hemställts, att riksdagen måtte besluta, att

sådan ändring vidtages i förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt

i dess lydelse enligt förordningen den 26 april 1957, att dels i 3 § a) ordet

»revy» utgår och dels i 15 § det avdragsgilla beloppet för uppvisning eller

tävling i sport, idrott eller gymnastik höjes från 700 till 750 kronor, samt att

vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderlig författningstext.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionen framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det

följande, hänvisa till motionen.

Jämlikt 3 § förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt i

dess lydelse enligt förordningen den 26 april 1957, nr 125, utgå nöjesskatt

bl. a. för revy-, kabaret- och varietéföreställning samt för uppvisning eller

tävling i sport, idrott eller gymnastik, så ock eljest i skicklighet av visst

slag. Organisation, som har till huvudsakligt syfte att främja idrottsliga ändamål

och som under de senast förflutna fem åren icke lämnat utdelning åt

sina medlemmar, äger dock enligt 15 §, när fråga är om uppvisning eller

tävling i sport, idrott eller gymnastik, åtnjuta skattebefrielse till den del

skatten för varje tillställning icke överstiger 700 kronor.

Genom beslut av 1957 års riksdag genomfördes vissa partiella reformer av

nöjesbeskattningen, som i huvudsak syftade till att åstadkomma lättnader

och förenklingar i beskattningen.

I proposition nr 66 till nämnda års riksdag föreslog departementschefen,

alt teater, musikunderhållning, litterär underhållning och uppvisning i konstnärlig

dans skulle undantas från beskattning. I fråga om sceniska och musikaliska

framträdanden skulle skatteplikt endast kvarstå för revyer, kabarcter

och varietéer.

I den i anledning av propositionen väckta motionen II: 512 pekades på de

svårigheter, som gränsdragningen mellan teater- och revyföreställningar kun
1

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 7 samt. JVr 12

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1959

de komma att medföra. Motionären ansåg, att en avsevärd förenkling av problemet

skulle vinnas, om man i förevarande hänseende jämställde revyer

med teaterföreställningar. I motionen 11:513 hävdades, att någon större

skillnad i konstnärligt hänseende mellan här berörda slag av föreställningar

knappast förelåg. Motionärerna yrkade fördenskull, att revy-, kabaret- och

varietéföreställningar, som äger rum på teater, skulle befrias från nöjesskatt.

Bevillningsutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 34

bl. a. följande rörande förslaget om skattebefrielse för vissa slag av sceniska

framträdanden.

Även om man i detta sammanhang kan nödgas godtaga tämligen schablonmässiga

regler, hyser utskottet den uppfattningen, att skattefriheten i princip

bör dikteras av föreställningens kulturella och konstnärliga halt. Det

skall inte bestridas, att revy-, kabaret- och varietéföreställningar kan vara

konstnärligt värdefulla och att den intellektuella behållningen av t. ex. en

revy, när den är som bäst, kan vara större än vad som är failet med enklare

operetter och farser. Allmänt sett torde emellertid revyer, liksom även kabaret-

och varietéföreställningar, i första hand vara inriktade på att skänka

besökaren förströelse. Utskottet ansluter sig således till departementschefens

uppfattning, att det här rör sig om vad man kan kalla typiska nöjestillställningar.

I propositionen behandlas utförligt gränsdragningen mellan teater- och

andra föreställningar, som föreslås bli skattefria, samt revy-, kabaret- och

varietéföreställningar. I likhet med departementschefen finner utskottet, att

de befarade gränsdragningssvårigheterna knappast skulle bli mindre, om

skattefriheten utsträcktes att gälla även revyer respektive kabaret- och varietéföreställningar.

Även om man enligt utskottets mening inte bör överdriva dessa svårigheter,

står det dock klart, att man vid den praktiska tillämpningen kan komma

att stöta på svårbedömbara gränsfall. De av departementschefen uppdragna

skiljelinjerna mellan å ena sidan teater och musikunderhållning —

däri inbegripet operett- och balettföreställningar — samt å andra sidan revyer,

kabareter och varietéer o. s. v. synes ägnade att ge en viss ledning vid

bedömningen.

Av det ovan sagda framgår, att utskottet biträder departementschefens

förslag i förevarande del, innefattande ändringar i 1—3 §§ förordningen om

nöjesskatt. Utskottet avstyrker således de i ämnet väckta motionerna.

1954 års nöjesskatteutredning föreslog i sitt betänkande (SOU 1956:23),

att uppvisningar och tävlingar i icke professionell sport, idrott och gymnastik

helt skulle fritagas från nöjesskatt. Departementschefen ansåg sig

emellertid icke kunna godtaga förslaget om fullständig skattebefrielse för

idrottstävlingar utan förordade i stället i propositionen en utvidgning av

möjligheten till skattelindring för bl. a. idrottsorganisationer. Det skattebelopp,

för vilket skattebefrielse skulle kunna erhållas, föreslogs fördubblat

till 300 kr., vilket innebar, att de mindre idrottsföreningarnas tävlingar i regel

skulle bli helt skattefria.

I de i anledning av propositionen väckta likalydandie motionerna 1:420

och II: 518 framhölls, att idrottsföreningarna intog en särställning bland

de ideella organisationerna i det att idrottstävlingar utgjorde en integreran
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1959

3

de del av deras verksamhet. Dessa tävlingar borde därför vara helt skattefria.

Motionärerna yrkade, att amatöridrottstävlingar skulle undantas från

beskattning. Avgränsningen mot den professionella idrotten föreslogs skola

ske efter samma grunder som numera tillämpas i fråga om bevillningsavgiften.

Bevillningsutskottet anförde i sitt betänkande bl. a. följande.

Enligt utskottets mening talar vissa skäl för att amatöridrottstävlingar

bör vara helt skattefria. Sålunda har idrottstävlingarna betydelse för att

stimulera ungdomen till ökad idrottsutövning. I många fall skulle säkerligen

det eventuella ytterligare överskott av ett idrottsevenemang, som kan

följa vid befrielse från nöjesskatt, användas till att främja utövandet av

andra mindre publikdragande idrottsgrenar.

Å andra sidan torde inte kunna bestridas att idrottstävlingar enligt ett

allmänt betraktelsesätt utgör nöjestillställningar. Det kan också erinras om

att en fullständig skattebefrielse i främsta rummet skulle gynna de idrottsföreningar,

som redan nu arbetar under relativt goda ekonomiska villkor.

Vidare finns det — som framhållits vid remissbehandlingen — former av

sport, som knappast förtjänar uppmuntran från det allmännas sida i form

av nöjesskattebefrielse.

Man kan enligt utskottets mening i detta sammanhang inte heller bortse

från kommunernas berättigade intresse att ej erhålla alltför stor minskning

av skatteintäkterna. Som det nu är avstår kommunerna i stor utsträckning

nöjesskattemedel till förmån för den lokala idrottsverksamheten såväl

anslagsvägen som genom investeringar i idrottsanläggningar av olika slag.

Att dessa medel först inbetalas till kommunen i form av nöjesskatt har den

fördelen att de kan tilldelas de ändamål som finnes mest angelägna.

Av dessa skäl finner sig utskottet inte kunna hiträda yrkandena om fullständig

skattebefrielse för idrottstävlingar.

Med hänsyn till de speciella förhållanden som gäller för idrottsrörelsen

har utskottet emellertid ansett sig böra föreslå en differentiering av de tillställningar,

som anordnas av de ideella organisationerna på så sätt att det

skattefria beloppet liöjes då fråga är om idrottstävlingar. Dylika tillställningar

bör enligt utskottets mening kunna lämnas obeskattade till den del

skatten för varje tävling inte överstiger 700 kronor.

En sådan differentiering torde knappast behöva föranleda nämnvärda

tolkningssvårigheter. Den större skattelättnaden bör endast gälla idrottsliga

uppvisningar och tävlingar som anordnas av i 15 § omnämnd ideell organisation.

Nuvarande bestämmelser om skattelindring gäller alla idrottstävlingar,

som anordnas av ideella organisationer. Det har knappast heller funnits

anledning att från bestämmelsernas tillämpning undantaga någon form av

sport eller idrott. Det behöver inte befaras att höjningen av taket föranleder

till att de i 15 § omnämnda ideella organisationerna i någon större omfattning

kommer att anordna uppvisningar eller tävlingar mellan professionella

utövare. Någon skillnad synes därför inte behöva göras t. ex. mellan

professionella och icke professionella tillställningar.

Av innehållet i den förevarande motionen må här återges följande.

Inom några områden blev de partiella reformerna i nöjesbeskattningen

inte tillfredsställande utformade. För den lättare underhållningen och främst

då revyerna blev de nya bestämmelserna formulerade på ett svävande sätt.

De gränsdragningssvårigheter mellan leater och revy, som uppbördsmyndig
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1959

heterna under det halvtannat år förordningen varit gällande haft att brottas

med, befarades i det remissyttrande som avgavs av länsstyrelsen i Kristianstads

län. I Stockholm har uppbördsmyndighetens och överståthållarämbetets

skatteexpertis haft svåra problem att taga ställning till. Detta framgår

särskilt av det förhållandet, att besluten om skatteplikt eller icke dragit

långt ut på tiden. Det kan icke vara riktigt att i fortsättningen vidhålla bestämmelser,

som har till följd, att t. ex. ett hafsigt hopkommet lustspel på en

friluftsteater skall anses vara av den kulturella och konstnärliga halt, att

skattebefrielse får åtnjutas, medan däremot en revyföreställning på en fast

scen, där kanske emellanåt även skattefri teater ges, skall vara skattepliktig.

Kan icke dessa problem lösas, borde det möjligen övervägas att återinföra

den tidigare gällande ordningen med nöjesskatt på afl offentlig scenverksamhet,

med eventuellt lägre skattesats och med undantag för de fall, där

organisation enligt 15 § nöjesskatteförordningen står som arrangör.

Även i ett annat avseende måste nöjesskatteförordningen i dess nuvarande

lydelse anses mindre tillfredsställande. 1954 års nöjesskatteutredning

föreslog att från beskattning skulle undantagas uppvisningar och tävlingar

i icke professionell sport, idrott och gymnastik. Departementschefen ansåg

sig emellertid icke kunna biträda detta förslag, utan propositionen innehöll

i stället förslag om att för såväl idrott sorganisationer som ideella och andra

organisationer en utvidgning skulle ske av möjligheterna till skattelindring

såtillvida, att beloppet, för vilket befrielse kan erhållas, skulle höjas

från 150 till 300 kronor per tillställning. Bevillningsutskottet stannade för

sin del vid det förslaget, att beträffande idrottsarrangemang det belopp, för

vilket befrielse erhålles, fastställdes till 700 kronor, vilket innebar biljettintäkter

intill ett belopp av 4 666: 67 kronor. Även om motionären på grund

av de svåra ekonomiska förhållanden, varunder idrottsrörelsen i regel arbetar,

skulle vara benägen att ånyo aktualisera nöjesskatteutredningens förslag,

anser han sig med hänsyn till det statsfinansiella läget böra begränsa

sitt förslag till att avse en höjning av avdragsbeloppet till 750 kronor, vilket

då skulle svara mot biljettintäkter av 5 000 kronor. Idrottsrörelsen skulle

därmed få ytterligare ett litet stöd, samtidigt som 15 § nöjesskatteförordningen

finge en mer logisk utformning.

Utskottet

I den förevarande motionen hemställes om vissa ändringar i förordningen

om nöjesskatt. Sålunda yrkas att revyföreställningar skall befrias från nöjesskatt

och att skattebefrielse vid idrottstävlingar får åtnjutas för biljettintäkter

t. o. m. 5 000 kronor.

Vid 1957 års riksdag genomfördes vissa partiella reformer beträffande nöjesbeskattningen,

vilka bl. a. syftade till att åstadkomma skattelättnader i

fråga om kulturellt mera värdefulla eller eljest ur allmänna synpunkter

önskvärda tillställningar. Teaterföreställningar, musikunderhållning, litterär

underhållning och uppvisning i konstnärlig dans undantogs således från be
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1959 5

skattning. I fråga om sceniska och musikaliska framträdanden kvarstår numera

skatteplikt endast för revy-, kabaret- och varietéföreställningar. Av nöjesskatten,

som utgår med 15 procent på bruttopriset för varje biljett, inberäknat

skatten, tillfaller hälften staten och hälften den kommun, inom vars

område nöjestillställningen äger rum.

Till stöd för yrkandet att revyföreställningar skall undantas från skatteplikt

anföres i motionen bl. a., att de nuvarande bestämmelserna förorsakat

svårigheter vid gränsdragningen mellan å ena sidan skattefria nöjestillställningar

och å andra sidan revyföreställningar.

Enligt vad utskottet erfarit har de tolkningssvåriglieter, som befarades

vid de nya bestämmelsernas tillkomst, tyvärr besannats. Så som bestämmelserna

är utformade, ger de otvivelaktigt utrymme för subjektiva bedömanden,

vilket är ägnat att försvåra en likformig rättstillämpning. Då utskottet

under hand erfarit, att Kungl. Maj :t för närvarande överväger förslag till

ändring i berörda författningsbestämmelser anser sig utskottet inte böra tillstyrka

motionsyrkandet härutinnan.

Utskottet övergår härefter till att behandla yrkandet om höjning av det

belopp för vilket skattebefrielse erhålles i fråga om uppvisning eller tävling

i sport, idrott eller gymnastik. Motionsyrkandet innebär, att biljettintäkter

t. o. m. 5 000 kronor mot för närvarande 4 666 kronor 67 öre för varje tillställning

skulle bli skattefria.

Den höjning till 700 kronor av det s. k. taket i 15 § nöjesskatteförordningen

i fråga om idrottstävlingar, som genomfördes vid 1957 års riksdag, får ses

mot bakgrunden av att man i främsta rummet önskade tillgodose det behov

av skattelättnader, som förelåg för de mindre idrottsorganisationernas del.

Även om den förslagna höjningen av beloppsgränsen till 750 kronor medför

den fördelen, att biljettintäkter på ett mera jämnt belopp blir skattefria,

medför detta i och för sig inte så väsentliga fördelar, att det motiverar en

annan avvägning än den man enades om vid riksdagsbehandlingen av fragan

så sent som år 1957. Det är emellertid inte osannolikt, att den pågående utredningen

rörande vissa organisatoriska frågor på idrottens och friluftslivets

område kan leda till sådant resultat, att frågan om beskattningen av idrottstävlingar

kommer i ett annat läge och att en omprövning av hela problemkomplexet

därigenom blir erforderlig. Av vad ovan anförts framgar att utskottet

inte heller i denna del anser sig kunna tillstyrka bifall till motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

alt motionen II: 18 av herr Ekström i Iggesund angående

vissa ändringar i förordningen om nöjesskatt icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Slockholm den 26 februari 1959

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1959

Närvarande:

från första kammaren: herrar Hagberg, Eriksson, Snygg, Spetz, Jansson,

Söderquist, Oscar Carlsson, Bengtson, Wolgast och Hellebladh; samt

från andra kammaren: herrar Ericsson i Kinna, Brandt i Aspabruk,

Kollberg, Allard, Magnusson i Borås, Larsson i Luttra, Asp, fru Holmqvist,

herrar Rydén och de Jounge.

59C332 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.