Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om ändring av förordningen den 6 juni 1952 med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall.

1959-03-19 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1959:23, Betänkande i anledning av väckta motioner om ändring av förordningen den 6 juni 1952 med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1959

1

Nr 23

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om ändring av förordningen den 6 juni 1952 med bestämmelser

om begränsning av skatt i vissa fall.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:35 av fröken Andersson och 11:48 av

fru Wallerius-Gunne, vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

ändring av 4 § förordningen den 6 juni 1952 (nr MO) med bestämmelser

om begränsning av skatt i vissa fall

Härigenom förordnas, att 4 § förordningen den 6 juni 1952 (nr 410) med

bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall skall erhålla följande

ändrade lydelse:

4 §•

Den som —- --- till överståthållarämbetet.

Ansökan skall vara nämnda myndighet tillhanda inom tre år efter taxeringsåret,

vid äventyr att avkortning eller restitution enligt denna förordning

icke beviljas. Därest de i 2 § angivna förutsättningarna för åtnjutande

av avkortning eller restitution föreligga först efter det kammarrätten eller

Kungl. Maj :t meddelat utslag angående sökandens taxering för ifrågavarande

taxeringsår, skall ansökningen vara myndigheten tillhanda inom tre

år efter det kammarrättens utslag vunnit laga kraft eller Kungl. Maj :ts utslag

meddelats.

Ansökan göres--— av riksskattenämnden.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960.

2) de likalydande motionerna I: 296 av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II:

366 av fröken Wetterström m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga

följande

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 7 samt. Nr 23

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1959

Förslag

till

Förordning angående ändring av 2 § 1 mom. förordningen den 6 juni 1952

med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall (nr 410)

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. förordningen den 6 juni 1952 med

bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall skall erhålla följande

ändrade lydelse.

2 §•

1 mom. Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt

denna förordning skola avse det belopp, varmed den skattskyldige på grund

av taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt

samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel

sammanlagt överstiga summan av

60 procent av inkomstbelopp å högst 50 000 kr.,

70 » » » överstigande 50 000 men ej 100 000 kr. samt

80 » » » » 100 000 kr.,

varvid med inkomstbelopp avses den för den skattskyldige under taxeringsåret

enligt förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad

med det belopp, varmed avdrag för allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda

förordning må hava vid taxeringen medgivits. Avkortningen och restitutionen

må dock tillhopa icke överstiga sammanlagda beloppet av den statliga

inkomstskatten och förmögenhetsskatten.

Vid fastställande---beräknat belopp.

Vid beräkning---hela krontal.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960, dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1960 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1960 eller tidigare år.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna II: 48 och II: 366.

Vissa bestämmelser om skattebegränsning har gällt under senare år. Den

första förordningen om begränsning av skatt till staten antogs genom beslut

vid 1942 års riksdag. För närvarande gäller förordningen den 6 juni

1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall.

Enligt 1952 års förordning äger fysisk person och oskift dödsbo åtnjuta

avkortning av påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt eller restitution

av erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening. Avkortningen

och restitutionen skall avse det belopp varmed påförd statlig inkomstskatt

och förmögenhetsskatt samt allmän kommunalskatt, landstings
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1959

3

medel och tingshusmedel sammanlagt överstiger 80 % av den enligt förordningen

om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp

varmed avdrag för allmänna skatter åtnjutits vid den ifrågavarande

taxeringen (den s. k. 80 %-regeln). Avkortningen och restitutionen får dock

aldrig inkräkta på de kommunala skatterna — allmän kommunalskatt,

landstingsmedel och tinghusmedel. Beträffande den statliga förmögenhetsskatten

får denna aldrig nedbringas till lägre belopp än som motsvarar den

skatt, som skall utgå på femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.

För att komma i åtnjutande av avkortning eller restitution skall den

skattskyldige inge särskild ansökan till länsstyrelsen i det län, inom vilket

han taxerats till statlig inkomstskatt för det ifrågavarande taxeringsåret,

eller — därest han taxerats till sådan skatt i Stockholm — till överståthållarämbetet.

Ansökan skall vara nämnda myndighet till handa före utgången

av kalenderåret näst efter taxeringsåret vid äventyr att avkortning

eller restitution inte må beviljas. Om förutsättningarna för åtnjutande av

avkortning eller restitution föreligger först efter utslag av kammarrätten

eller regeringsrätten, skall ansökningen inges inom ett år efter det kammarrättens

utslag vunnit laga kraft eller regeringsrättens utslag meddelats.

Enligt de ursprungliga bestämmelserna om skattebegränsning fick skattereduktionen

endast gå ut över den statliga inkomstskatten och inte såsom

nu även över viss del av den statliga förmögenhetsskatten. I proposition nr

359 till 1942 års riksdag uttalade föredragande departementschefen bl. a.

att uppfattningen att förmögenheten såsom sådan medförde skattekraft oberoende

av inkomsten, och att man inte kunde uppställa kravet, att en förmögenhetsskatt

alltid skulle kunna betalas ur inkomsten utan fick belasta själva

förmögenheten, lett till att alla förslag om maximering dittills avvisats

av statsmakterna. Denna uppfattning fann departementschefen visserligen

grundad i de fall, då belastningen av själva förmögenheten vore av övergående

natur, men att läget blev ett annat vid mycket stora förmögenheter

och då skattesatserna stigit till sådan höjd, att även vid normal avkastning

förmögenheten mera permanent behövde tas i anspråk för skattens erläggande.

Vid övervägande av det förslag till bestämmelser om skattebegränsning,

som propositionen innehöll, hade departementschefen inte ansett riktigt

att göra avsteg från principen, att skatt på förmögenhet kunde utgå

oberoende av inkomstens storlek. Den begränsning som föreslogs lämnade

därför den särskilda förmögenhetsskatten såtillvida orubbad, att denna under

alla förhållanden skulle utgå, även om på grund därav skattebeloppet

inte kom att nedbringas till de 80 procent av den taxerade inkomsten, som i

övrigt föreslogs såsom maximum.

Den nuvarande avfattningen av 80-procentregeln tillkom på förslag av

1949 års skatteutredning. Utredningen fann (SOU 1951:51 s. 250) att något

praktiskt hinder för alt inbegripa den statliga förmögenhetsskatten i det

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1959

be!opp, som enligt spärregeln skulle kunna avkortas eller restitueras, inte

syntes finnas. Enligt av utredningen inhämtade uppgifter från länsstyrelserna

hade 80-procentspärren på grund av ifrågavarande inskränkning i vissa

fall icke medgett en begränsning av skatterna till 80 procent av inkomsten.

Då detta varit avsikten med spärren och denna avsikt utan större olägenheter

syntes kunna förverkligas genom att skattereduktionen tilläts omfatta

även förmögenhetsskatten, fanns enligt utredningens mening skäl för en sådan

utvidgning av de nuvarande bestämmelserna. Vid utvidgningen måste

dock fästas det villkoret, att förmögenhetsskatten icke därigenom nedbringades

till lägre belopp än som motsvarade skatten på 50 procent av den skattepliktiga

förmögenheten. 80-procentspärren skulle nämligen eljest i vissa fall

leda till en rubbning av grunderna för den statliga förmögenhetsskatten.

Att skatterestitutionen inte får överstiga ett belopp, motsvarande — förutom

kommunalskatten — skatten på 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten,

sammanhänger med den i 9 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt

givna s. k. reduktionsregeln. Normalt skall såsom beskattningsbar

förmögenhet vid taxering till statlig förmögenhetsskatt upptagas den

skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet. Om emellertid för fysisk person

eller oskift dödsbo den skattepliktiga förmögenheten överstiger trettio gånger

ett belopp, motsvarande summan av den skattskyldiges enligt förordningen

om statlig inkomstskatt fastställda sammanräknade nettoinkomst för

beskattningsåret, skall den beskattningsbara förmögenheten utgöra detta belopp,

dock minst femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten. Reduktionsregeln

innebär, såsom framhölls vid dess tillkomst (se SOU 1946:

79 s. 194), att då den skattskyldiges sammanräknade nettoinkomst understiger

1 I 2/„ % av den skattepliktiga förmögenheten någon ytterligare reduktion

av förmögenhetsskatten inte erhålles.

I de förevarande motionerna har anförts bl. a. följande.

Motionärerna i de likalydande motionerna 1:35 och 11:48 erinrar

inledningsvis om att för sent ingiven ansökan om avkortning eller restitution

inte upptages till prövning enligt utslag av regeringsrätten (RÅ 1950

not Fi 1316 och 1317). Härefter framhålles bl. a. att bestämmelserna om begränsning

av skatten är av sådan karaktär att de borde tillämpas ex officio.

Emellertid låter sig detta svårligen göra med hänsyn bl. a. till att en och

samma skattskyldig kan för visst år debiteras skatt av skilda skattemyndigheter.

Då det sålunda å andra sidan endast är praktiska skäl som hindrar

en tillämpning ex officio, bör preskriptionstiden inte göras alltför rigorös,

särskilt som underlåtenhet att inge ansökan inom föreskriven tid med säkerhet

beror på bristande kännedom om denna fatalietid eller om bestämmelsen

över huvud taget. Enligt 70 § uppbördsförordningen är skattskyldig, som påförts

för låg skatt eller gottskrivits preliminär skatt med för högt belopp, fri

från betalningsskyldighet om krav inte delgivits honom inom fyra år efter

utgången av vederbörligt uppbördsår. Enligt motionärernas uppfattning är

det rimligt att motsvarande preskriptionstid medges skattskyldig i berörda

avkortnings- och restitutionsfall.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1959

5

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:296 och II:

3 6 6 har framhållits att det förekommit två allmänna fastighetstaxeringar

sedan 1949 års skatteutredning gjorde sina undersökningar. För hela riket

har taxeringsvärdet för jordbruksfastigheter vid 1952 års allmänna fastighetstaxering

höjts med 59 procent och därefter vid 1957 års allmänna fastighetstaxering

med ytterligare 61 procent. Höjningen av värdet å den växande

skogen har varit betydligt högre. Ett antal jordägareföreningar har låtit

företa en undersökning enligt material, som insamlats från föreningarnas

medlemmar, för att visa verkningarna av de årliga inkomst- och förmögenhetsskatterna

för större jordegendomar. Antalet undersökta egendomar är

visserligen inte stort, men på grund av att urvalet kommit att ske rent

slumpvis torde utredningens resultat emellertid ha ett icke obetydligt värde.

Undersökningen baserar sig på uppgifter, som hämtats från 1956 års deklarationer

avseende 24 enskilda egendomar och 20 fideikommissegendomar.

Med dessa uppgifter som grund har i utredningen förmögenhetsskatterna uträknats

dels enligt 1956 års fastighetstaxeringsvärden, dels enligt de år 1957

höjda taxeringsvärdena. Den sammanlagda förmögenheten för berörda skattskyldiga

utgjorde enligt 1956 års taxeringsvärde ca 151 milj. kr. Höjningen

av taxeringsvärdena 1957 uppgick till ca 94,9 milj. kr. — motsvarande nära

63 % —• varför förmögenheten härigenom skulle ha bringats upp till 245,9

milj. kr. De sammanlagt påförda förmögenhetsskatterna utgjorde enligt

1956 års taxeringsvärden 2 519 784 kr. och skulle med de förhöjda taxeringsvärdena

ha uppgått till 4 221 260 kr., motsvarande en ökning med 1 701 476

kr. eller 68 %.

Vid utredningen har också undersökts storleken av den »effektiva» skatten,

d. v. s. den skatt som verkligen utgår sedan hänsyn tagits till 80 %- regeln. I procent av inkomsten — taxerad inkomst jämte beloppet av avdragna

allmänna skatter — har denna skatt fördelat sig på de skattskyldiga

på sätt framgår av följande sammanställning. Därav framgår även i vilket

Effektiv skatt i %

av ink.

1956

års tax.värden

1957

års tax. värden

antal

ink.skikt

kr

skatte-

belastning

%

antal

ink.skikt

kr

skatte-

belastning

%

mer än 80 % ......

3

över 200 000

89, 93 och 130

2

100—200 000

85—86

5

100—200 000

87—100

1

50— 75 000

98

1

50— 75 000

144

1

25— 50 000

101

2

under 25 000

131 och 134

S:a

3

12

80 ................

18

21

70—80 ............

4

5

60—70 ............

9

5

50—60 ............

9

1

under 50 ..........

1

0

S:a

44

44

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1959

inkomstläge de skattskyldiga befunnit sig och skattebelastningen för dem

som haft att betala mer än 80 procent av inkomsten i skatt.

Sammanställningen visar, att 80 %-regeln haft betydelse för ej mindre

än 21 — i det närmaste hälften —• av de berörda egendomarna redan enligt

1956 års taxeringsvärden. För 3 av dessa har regeln ej haft tillräcklig effekt.

De år 1957 genomförda höjningarna av taxeringsvärdena skulle emellertid

starkt ha förskjutit procenttalen för den effektiva skatten uppåt. Blott beträffande

11 — motsvarande en fjärdedel — av egendomarna skulle skatten

ha understigit 80 %, medan den för 12 egendomar hade uppgått till mer än

80 %.

Motionärerna uttalar att en omprövning av gällande 80-procentspärr är

befogad. Enligt motionärernas uppfattning måste årliga skatter av den storlek

som här angivits betraktas såsom helt orimliga. Höjningen av fastighetstaxeringsvärdena

har medfört höjningar av förmögenhetsskatten i sådan omfattning

att detta knappast kan ha varit avsikten vid skattebestämmelsernas

utformande. Det synes därför nödvändigt att för de jordbrukets och

skogsbrukets utövare som befinner sig i dessa inkomstlägen högst betydligt

mildra verkningarna av den förhöjda förmögenhetsskatten till följd av de

ökade fastighetstaxeringsvärdena. Andra grupper i samhället torde knappast

ha drabbats av en motsvarande skattebelastning, varför även rättviseskäl

synes tala för en modifikation av bestämmelserna.

Vad som i första hand synes nödvändigt för att få en rimligare ordning i

förevarande avseende är att den utökning av reduktionsmöjligheterna genom

avkortning eller restitution som påbörjades 1952 nu fortsättes. Motionärerna

förordar en bestämmelse innebärande att begränsningen av huvudregelns

verkningar inte skall sträcka sig längre än att de kommunala skatterna alltid

lämnas intakta.

För skattskyldiga med icke alltför betydande inkomster är vidare en gräns

på 80 procent alldeles för hög, helst som det ju här inte är fråga om enbart

en marginalskattesats i ett visst progressionsskikt utan om en skattesats

som träffar inkomsten i dess helhet. Motionärerna förordar att procenttalet

bibehålies vid 80 för inkomster överstigande 100 000 kronor men sänkes för

inkomster därunder, nämligen till 60 för inkomster å högst 50 000 kronor

och till 70 för inkomster överstigande 50 000 men ej 100 000 kronor.

Utskottet

I de förevarande motionerna föreslås vissa ändringar avseende den s. k.

80-procentregeln, varom stadgas i förordningen med bestämmelser om begränsning

av skatt i vissa fall. Vad först angår motionerna I: 35 och II: 48

har däri föreslagits förlängning av den tid, inom vilken skattskyldig har att

inge ansökan om tillämpning av förordningen såvitt avser hans beskattning.

För närvarande gäller i detta hänseende att ansökan skall inges till

vederbörande länsstyrelse före utgången av kalenderåret näst efter taxerings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1959 7

året. Om förutsättningar för avkortning eller restitution enligt förordningens

bestämmelser föreligger först efter utslag av kammarrätten eller regeringsrätten,

skall ansökan inges inom ett år från det utslaget vunnit laga

kraft. För sent ingiven ansökan upptas inte till prövning. Motionärerna anser

ansökningstiden vara alltför knapp och hemställer att tiden förlänges

med två år.

I normala fall, d. v. s. då förutsättningar för förordningens tillämpning

föreligger redan på grund av taxeringsnämndens beslut, innebär nuvarande

bestämmelser att den skattskyldige har två år på sig från utgången

av inkomståret att göra framställning om avkortning eller restitution av

de på året belöpande skatterna. Räknat från den tidpunkt, då den skattskyldige

vanligen erhåller debetsedel å slutlig skatt, är tiden drygt ett år.

Denna ansökningstid, som bör jämföras med andra fatalietider inom beskattningsområdet

och inte, såsom skett i motionerna, med den för statens

skattekrav gällande preskriptionstiden, är i varje fall inte kortare än

fatalietiderna i allmänhet. Visserligen har det, som motionärerna påpekat,

förekommit fall då ansökan om avkortning eller restitution såsom för sent

ingiven avvisats, men dessa fall torde i allmänhet ha avsett skatt enligt

taxeringar som verkställts under 80-procentregelns tidigaste giltighetstid.

Utskottet vill erinra om att den första förordningen i ämnet utfärdades år

1942 och att det därigenom införda skattebegränsningssystemet innebar en

nyhet för vår skattelagstiftning. Det är med hänsyn härtill inte förvånande

om några skattskyldiga, som berördes av förordningens bestämmelser, till

en början svävade i okunnighet om denna möjlighet till skattebegränsning.

Utskottet anser det givetvis beklagligt att rättsförluster av den här ifrågavarande

arten uppkommit och finner det angeläget att skattelagstiftningen

utformas så att rimliga möjligheter finns att undvika dylika konsekvenser.

Då det emellertid får antagas att kännedomen om 80-procentregelns

existens och om villkoren för dess tillämpning numera är allmän bland

sådana skattskyldiga, på vilkas taxering regeln kan vara tillämplig, och

då vidare den föreskrivna ansökningstiden i och för sig får anses medge

tillräckligt rådrum, anser sig utskottet inte böra tillstyrka den i motionerna

I: 35 och II: 48 förordade förlängningen av ansökningstiden.

I motionerna 1:296 och 11:366 yrkas ändring i två hänseenden i det

materiella innehållet i de nuvarande bestämmelserna rörande 80-procentregeln.

Således yrkas sänkning av skattemaximum. Motionärerna föreslår

att gränsen sättes till 60 procent för inkomstbelopp å högst 50 000 kronor

och till 70 procent för inkomstbelopp som överstiger 50 000 men ej

100 000 kronor. För inkomstbelopp över 100 000 kronor föreslås nuvarande

skattemaximum, 80 procent, skola bibehållas. Vidare yrkas att hela

förmögenhetsskatten skall kunna avkortas eller restitucras om så erfordras

för att nedbringa den totala skatten till skattemaximum, bestämt på nyss

angivet sätt. De kommunala skatterna skulle däremot fortfarande utgå

ograverade. För närvarande gäller att den totala skatten inte genom av
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1959

kortningen eller restitutionen får nedbringas till lägre belopp än som motsvarar

— förutom de kommunala skatterna — skatten å hälften av den

skattepliktiga förmögenheten.

Till stöd för yrkandena anför motionärerna bl. a. att nuvarande bestämmelser

i många fall inte medger en begränsning av skatten till 80 procent

av den skattskyldiges inkomster. Enligt en av motionärerna åberopad utredning

har antalet sådana fall ökat väsentligt, främst på grund av den

kraftiga höjningen av taxeringsvärdena vid 1957 års allmänna fastighetstaxering.

Utskottet är medvetet om att i särskilda fall 80-procentregeln inte medger

en begränsning av den skattskyldiges totala skattebelastning till 80

procent av hans inkomster. Detta är en i och för sig inte önskvärd konsekvens

av bestämmelsernas avfattning. Det har emellertid ansetts att de

kommunala skatterna inte till någon del skall kunna reduceras genom

inverkan av 80-procentregeln. I detta förhållande yrkar motionärerna ingen

ändring. Utskottet vill med anledning härav framhålla att man alltid måste

räkna med fall, i vilka 80-procentregeln inte verkar effektivt, så länge inte

också de kommunala skatterna kan avkortas eller restitueras. Även vid

bifall till motionsyrkandena skulle det således i fortsättningen kunna inträffa

att vissa skattskyldiga måste betala mer än 80 procent av sina inkomster

i skatt.

Den begränsningsregel mot vilken motionärerna vänder sig, nämligen

bestämmelsen att avkortning eller restitution enligt 80-procentregeln inte

får överstiga skatten å viss del av förmögenheten, sammanhänger med utformningen

av den vid taxering till statlig förmögenhetsskatt tillämpliga

s. k. reduktionsregeln. Enligt denna kan skattskyldigs beskattningsbara

förmögenhet i fall, då den skattskyldige har relativt liten inkomst, bestämmas

till ett i förhållande till den skattepliktiga förmögenheten på

visst sätt reducerat belopp. Den spärren gäller emellertid att den beskattningsbara

förmögenheten skall fastställas till lägst femtio procent av den

skattepliktiga förmögenheten. Det har således ansetts att den statliga förmögenhetsskatten

inte genom tillämpning av 80-procentregeln skall kunna

nedbringas i större utsträckning än som följer av nämnda reduktionsregel.

Bestämmelserna vilar på uppfattningen att förmögenheten som sådan ger

viss skattekraft oberoende av inkomsten. Är den årliga avkastningen mycket

ringa eller ingen alls, vilket endast tillfälligtvis torde vara fallet, har

detta alltså inte ansetts motivera hel befrielse från förmögenhetsskatt. Reduktionsregeln

vid förmögenhetsbeskattningen innebär, såsom framhölls

vid dess tillkomst, att reduktionseffekten upphör då den skattskyldiges

inkomster understiger 1 2/3 procent av hans skattepliktiga förmögenhet.

Spärren i berörda reduktionsregel skulle i viss mån sättas ur kraft om

man i enlighet med motionärernas yrkande slopar den begränsning i 80- procentregeln, som ligger i bestämmelsen att skatten ej får nedbringas

med större belopp än som motsvarar förmögenhetsskatten å halva förmögenheten.

Enligt utskottets mening bör detta inte komma i fråga. Utskottet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1959

9

vill erinra om att spärren får sägas tjäna syftet att garantera att en viss

årlig förmögenhetsskatt uttas av sådana ägare av större förmögenheter,

som äger möjlighet att själva reglera storleken av de inkomster som varje

år framtas till beskattning. Funnes inte spärren skulle skattebelastningen

kunna avsevärt nedbringas även beträffande förmögenheter, som på längre

sikt ger normal avkastning. Vissa förmögenhetsägare skulle nämligen kunna

koncentrera sina inkomster till några få år under t. ex. en tioårsperiod

och dessa år påtaga sig full förmögenhetsskatt, medan de å andra sidan

övriga år under perioden redovisade små inkomster med påföljd att då

ingen eller blott obetydlig förmögenhetsskatt påfördes dem. Samma skäl,

som motiverar spärren vid förmögenhetsbeskattningen, talar också för

bibehållande av motsvarande bestämmelse i 80-procentregeln.

Även de spärrar beträffande skattereduktionen, som 80-procentregeln

innehåller, medför att regeln upphör att verka i vissa fall vid onormalt

låg avkastning av större förmögenheter. Oftast är det då fråga om förmögenheter

placerade i fastigheter. Den i motionerna åberopade utredningen

avser också enbart på sådant sätt placerade förmögenheter i de högre förmögenhetsskikten.

Härigenom inverkar den kommunala fastighetsbeskattningen

på skattereduktionens omfattning. Emellertid är frågan om fastighetsbeskattningens

avskaffande för närvarande föremål för utredning av

1957 års fastighetsskattesakkunniga. Givetvis skulle ett avskaffande av

fastighetsbeskattningen medföra en minskning inte blott av antalet fall,

i vilka 80-procentregeln inte verkar effektivt, utan även av skattebelastningen

i de begränsade antal fall, i vilka trots ett sådant avskaffande fortfarande

mer än 80 procent av inkomsten skulle uttas i skatt.

Beträffande det material, som ligger till grund för den i motionerna åberopade

utredningen, vill utskottet påpeka att av de 44 undersökta egendomarna

inte mindre än 24 är fideikommiss. I princip beskattas innehavare

av fideikommissegendom inte på annat sätt än skattskyldiga i allmänhet.

Det förhåller sig dock så att förvaltningen av fideikommisskapital erbjuder

särskilda problem, som ofta medför att innehavaren har svårigheter att

erhålla normal förräntning av kapitalet. Då frågan om fideikommissens

avskaffande för närvarande utredes av den år 1952 tillsatta fideikommissutredningen,

finnes skäl antaga att nämnda problem inte kommer att bli

bestående för framtiden.

Slutligen vill utskottet beträffande yrkandet om sänkning av skattemaximum

från 80 procent till 60 och 70 procent för vissa inkomslbelopp

framhålla att yrkandet innebär en skatteminskning upp till 15 000 kronor

för vissa skattkyldiga, vilkas skattebelastning nu är begränsad genom inverkan

av 80 procentregeln. Den närmare omfattningen av det skattebortfall,

ett bifall till yrkandet skulle föranleda, är det inte möjligt att ange

utan föregående undersökning. Enligt utskottets mening kan det i nuvarande

statsfinansiella läge inte komma i fråga att genomföra den föreslagna

lättnaden i beskattningen av de större förmögenheterna.

2 Ilihang till riksdagens protokoll W51). 7 samt. Nr 23

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1959

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna I: 296

och 11:366.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: 35 av fröken Andersson

och 11:48 av fru Wallerius-Gunne om ändrad lydelse

av 4 § förordningen med bestämmelser om begränsning av

skatt i vissa fall, samt

2) de likalydande motionerna I: 296 av herr Ebbe Ohlsson

m. fl. och II: 366 av fröken Wetterström m. fl. om ändring

av 2 § 1 mom. förordningen med bestämmelser om begränsning

av skatt i vissa fall,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 mars 1959

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Eriksson, Spetz, Söderquist, Oscar

Carlsson, Bengtson, Wärnberg, Tage Johansson, Hellebladh, Yngve Nilsson

och Mattsson; samt

från andra kammaren: herrar Ericsson i Kinna, Nilsson i Svalöv,

Kollberg, Magnusson i Borås, Wiklund, Christenson i Malmö, Engkvist,

Asp, Andersson i Essvik och Eriksson i Bäckmora.

Reservation

av herrar Yngve Nilsson, Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås, vilka

—- under åberopande av innehållet i de likalydande motionerna 1: 296 av

herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 366 av fröken Wetterström m. fl. — ansett

att utskottet under punkten 2) bort hemställa,

2) att riksdagen måtte, med bifall till nämnda motioner,

antaga det i motionerna intagna förslaget till förordning

angående ändring av 2 § 1 mom. förordningen den 6 juni

1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning av skatt

i vissa fall.

590393 Stockholm 1959, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.