Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

1959-03-19 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1959:29, Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959

1

Nr 29

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga

ändamål, m. m.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1)

de likalydande motionerna I: 4 av herr Lindblom m. fl. och II: 3 av

herr Gustafsson i Borås m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte hos

Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande rätt till avdrag vid taxering

till statlig inkomstskatt av förslagsvis belopp upp till 10 % av den taxerade

inkomsten med ett högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis 1 000

kronor om den skattskyldige skänkt beloppet till humanitära, litterära,

religiösa, vetenskapliga eller undervisningsändamål»; samt

2) motionen 11:207 av herrar Hamilton och Lothigius, vari hemställts,

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om

skyndsam utredning och förslag i syfte att avdragsrätt införes för donationer

och utgifter till kulturminnesvårdande ändamål, förutsatt att varje

ändamål godkännes i den ordning, som Kungl. Maj :t kan finna lämplig».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det

följande, hänvisa till motionerna II: 3 och II: 207.

Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt 20 §

kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader

under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.

Avdrag må därvid icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader och

därtill hänförliga utgifter.

I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och forskning

inte ansetts kunna medgivas, såvida bidraget inte lämnats av rörelseidkare

till teknisk-vetenskaplig forskning inom den bransch, som rörelseidkarcn

företräder. Icke heller har avdrag medgivits för gåvor till sociala

institutioner (se t. ex. RÅ 1941 ref. 5 och RÅ 1941 Fi not. 534).

Några speciella föreskrifter i skattelagstiftningen om avdrag för utgifter

för kulturminnesvårdande åtgärder förekommer ej. I den mån kostnad

I Hihang till riksdagens protokoll 1959. 7 samt. Nr 29

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959

för sådan åtgärd enligt eljest tillämpliga regler kan hänföras till omkostnad

i förvärvskälla torde den vara avdragsgill; i annat fall lär avdrag vägras.

Sålunda liar innehavaren av ett fideikommiss ansetts berättigad till

avdrag för kostnad för vård och konservering av en konstsamling, ingående

i fideikommissegendomen, allenast i den mån kostnaderna är hänförliga

till reparation eller underhåll av byggnader (Riksskattenämndens medd.

1958 nr 1 under 9).

Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till allmännyttiga

ändamål har tidigare upprepade gånger varit föremål för riksdagens behandling.

Genom beslut vid 1938, 1939, 1941 och 1942 års riksdagar föreskrevs

sålunda, att skattskyldig skulle äga rätt att vid taxering visst år

enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag

för gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren. Denna avdragsrätt tillämpades

senast vid 1943 års taxering.

Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj:t

medge, att skattskyldig vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

åren 1944 och 1945 fick åtnjuta avdrag för penninggåvor ej understigande

visst belopp till internationellt hjälparbete för lindrande av nöd bland

civilbefolkningen i krigshärjade länder. Avdrag medgavs endast om gåvobeloppet

uppgått till minst 1 000 kronor.

De sålunda gjorda medgivandena har föranletts av särskilda förhållanden

och varit till tiden begränsade. Vid varje tillfälle, då fråga om sådan avdragsrätt

varit under bedömande, har av bevillningsutskottet uttalats, att

bestämmelser av detta slag innebar en uppenbar avvikelse från de principer,

som låg till grund för gällande lagstiftning. Därvid har utskottet städse

framhållit, att främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga

ändamål inte borde ske i form av lättnader vid beskattningen utan i förekommande

fall genom direkt bidrag från statens sida.

Sedermera har vid flera tillfällen i väckta motioner framförts yrkanden

om avdragsrätt för gåva. Sålunda yrkades i en vid 1950 års riksdag väckt

motion, II: 378 (av herr Håstad), utredning i syfte att avdragsrätt för donationer

till vetenskaplig undervisning och forskning måtte införas. Samma

års bevillningsutskott erinrade då i sitt i anledning av motionen avgivna betänkande

nr 30, vilket godkändes av riksdagen, om utskottets ovannämnda

principiella uttalanden. Jämväl 1951 års bevillningsutskott erinrade därom

i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 8 i anledning av väckt motion,

II: 363 (av herr Johnsson i Stockholm), vari åsyftades införandet av skattefrihet

för gåvor till sociala hjälpinstitutioner.

I en vid 1953 års riksdag väckt motion, I: 271 (av herr Ohlon), framfördes

liknande yrkande som i de nu förevarande motionerna. Motionen avstyrktes

av samma års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända

betänkande nr 9, därvid utskottet erinrade om att de ändamål motionärerna

avsåg att främja redan enligt gällande lagstiftning i viss utsträckning

intog en förmånsställning i beskattningshänseende. Från skattskyldighet

till såväl arvsskatt som gåvoskatt var sålunda befriad stiftelse eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959 3

sammanslutning, som hade till huvudsakligt ändamål att främja barns

eller ungdoms vård och uppfostran eller utbildning, vård av behövande ålderstigna,

sjuka eller lytta eller att främja vetenskaplig undervisning eller

forskning. Motsvarande skattebefrielse förelåg jämväl enligt förordningen

om kvarlåtenskapsskatt. I fråga om inkomstbeskattningen var stiftelse med

sådant ändamål som nyss sagts befriad från skattskyldighet, vid kommunalbeskattningen

för annan inkomst än av fastighet och av rörelse samt

vid den statliga beskattningen för annan inkomst än av rörelse. Utskottet

anförde vidare, att även om införandet av en sådan avdragsrätt vid inkomsttaxeringen

som den i motionen avsedda skulle kunna medverka till en ökad

bidragsvillighet från enskilda donatorers sida, ansåg sig utskottet inte

kunna förorda att ytterligare skattelättnader för befrämjandet av nu ifrågavarande

ändamål infördes i vår skattelagstiftning. Vad motionärerna anfört

kunde enligt utskottets förmenande ej motivera ett frångående av ovannämnda

tidigare från riksdagens sida uttalade principiella uppfattning.

I de vid 1955 års riksdag väckta likalydande motionerna I: 139 (av herr

Weiland in. fl.) och II: 427 (av herr Carlsson i Tibro m. fl.) framfördes yrkanden

av samma innebörd som i förevarande motioner 1:4 och 11:3.

Samma års bevillningsutskott avstyrkte motionerna i sitt av riksdagen godkända

betänkande nr 17. Därvid sade sig utskottet finna, att vad från 1953

års bevillningsutskotts sida uttalats i denna fråga alltjämt ägde giltighet.

Särskilt ville utskottet fästa uppmärksamheten på vad som anförts därom,

att ifrågavarande ändamål redan hade i viss mån tillgodosetts i beskattningshänseende.

Även om en avdragsrätt i enlighet med de i motionerna

angivna riktlinjerna skulle kunna medföra ett högre bidrag till ifrågavarande

ändamål än som vid motsvarande kostnad för statsverket skulle

bli fallet genom direkta anslag, kunde utskottet dock ej finna att detta i

och för sig var ett argument för införande av en sådan avdragsrätt. Utskottet

ville härutinnan endast framhålla, att man inte på förhand kunde

bedöma, vilka institutioner eller sammanslutningar som skulle komma att

erhålla ökade bidrag till sin verksamhet och inte heller hur stora de ökade

kostnaderna för statsverket skulle bli.

Vid 1956 års riksdag hemställdes i de likalydande motionerna I: 398 (av

herr Weiland in. fl.) och II: 246 (av herr Carlsson i Tibro in. fl.) att riksdagen

hos Kungl. Maj :t skulle begära utredning rörande rätt till avdrag

vid taxering till statlig inkomstskatt av förslagsvis belopp upp till tio procent

av den taxerade inkomsten med ett högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis

1 009 kr., om den skattskyldige skänkt beloppet till humanitära,

litterära, religiösa eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål.

Bevillningsutskottet erinrade i sitt av riksdagen godkända betänkande

nr 34 om alt frågan om avdragsrätt för periodiskt understöd till allmännyttigt

ändamål kunde förutsättas komma att prövas av 1950 års skattelagssakkunniga.

I den mån motionerna åsyftade avdragsrätt för sådana gåvor,

som föll in under begreppet periodiskt understöd, var denna fråga

således föremål för utredning, varför syftet med motionerna i denna del

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959

redan var tillgodosett. Huruvida avdrag för periodiska utbetalningar av

denna art skulle medges eller ej borde inte tas under övervägande av riksdagen

förrän 1950 års skattelagssakkunniga slutfört sin förenämnda utredning.

En sådan prövning syntes enligt utskottets mening jämväl påverka

bedömningen av frågan om avdragsrätt för enstaka gåvor till allmännyttigt

ändamål. Sistnämnda spörsmål krävde icke endast överväganden

av principiell natur utan även ställningstagande till åtskilliga praktiska

problem. Utskottet var sålunda medvetet om att en dylik avdragsrätt skulle

medföra kontrollsvårigheter och även i andra hänseenden vara svår att förena

med strävandena att åstadkomma ett förenklat deklarations- och taxeringsförfarande.

Utskottet fann för sin del lämpligt att de sakkunniga vid

sin prövning av frågan om avdrag för periodiskt understöd jämväl tog

principiell ställning till spörsmålet om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga

ändamål och därvid övervägde de synpunkter motionärerna anfört.

I ett den 20 december 1956 avgivet betänkande med förslag till bestämmelser

om avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd samt om

avdragsrätt för studieunderstöd, in. in. har skattelagssakkunniga behandlat

frågan om avdrag för periodiskt understöd och gåvor till allmännyttigt

ändamål. De sakkunniga har därvid framhållit, att enbart den omständigheten

att ändamålen är behjärtansvärda och att institutionerna behöver

stöd ej utgör skäl för avdragsrätt vid beskattningen. Det kan vid förutsättningslöst

övervägande befinnas lämpligare att understöd ges i annan form,

om understöd från det allmännas sida över huvud taget anses böra ifrågakomma,

särskilt om införande av avdragsrätt i och för sig skulle åstadkomma

olägenheter. För en bedömning är det emellertid i första hand av

betydelse att undersöka, vilka invändningar som kan framställas mot den

ifrågasatta utvidgningen av avdragssystemet vid den direkta beskattningen.

I detta hänseende har de sakkunniga bl. a. anfört följande.

Enligt grunderna för den direkta inkomstbeskattningens anordnande bestämmes

skatteförmågan med hänsyn till den skattskyldiges beskattningsbara

inkomst. Denna beräknas med beaktande av omkostnader för inkomstens

förvärvande och de nödvändigaste kostnaderna för livsuppehället (existensminimum).

Däremot anses det i princip inte vara av betydelse för

skatteförmågan hur inkomsten i övrigt av den skattskyldige i enlighet med

hans eget bestämmande disponeras för levnadskostnader, gåvor eller sparande.

Från denna regel föreligger undantag egentligen endast så till vida,

alt avdrag av sociala skäl medges för vissa försäkringspremier. Med hänsyn

till anförda omständigheter skulle avdragsrätt för frivilliga understöd

till allmännyttiga ändamål kunna betecknas såsom ett avsteg från de grunder,

enligt vilka den direkta inkomstbeskattningen är uppbyggd. Skatteförmågeprincipen

torde alltså icke kunna åberopas såsom stöd för avdragsrätten.

Häremot kan ej med skäl invändas, att det skulle förhålla sig annorlunda,

om givaren utfäster sig att under visst antal år betala bidrag av

förevarande art. En sådan utfästelse är frivillig och bör ej tillmätas betydelse

för skatteförmågan lika litet som skyldighet att verkställa avbetalningar

å bosättningslån eller andra skulder.

Understödjande av allmännyttiga ändamål genom avdragsrätt för bidrag

därtill skulle medföra, att det stöd som lämnades skulle bli svårbedömligt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959

5

och ojämnt. Sådana ändamål, vartill högre inkomsttagare lämnade bidrag,

kunde tänkas bli gynnade på grund av att sådan inkomsttagare till följd

av den höga marginalskatten hade möjlighet att med mindre personlig uppoliring

stödja ändamål, som de ansåge behjärtansvärda. Omfattningen av

de bidrag, som skulle erhållas till de olika ändamålen, bleve i icke ringa

mån beroende av den energi och måhända även fördomsfrihet, varmed bidragsinsamlingen

handhades. Att bidragens antal och storlek icke alltid

skulle rätta sig efter ändamålets angelägenhetsgrad och behovets storlek är

uppenbart.

Avgränsningen av de ändamål, vars främjande genom bidrag skulle ge

avdragsrätt, skulle möta betydande svårigheter. Med den utökning av de

kollektiva verksamhetsformerna i samhället, som under de senaste årtiondena

skett, tillgodoses genom sådan verksamhet en mängd ytterst skiftande

ändamål, som icke kan frånkännas egenskapen av allmännyltighet men beträffande

vilka det kan diskuteras, om det allmänna bör lämna stöd genom

skattenedsättning. Det torde icke vara möjligt att i skattelagstiftningen

mera exakt ange de institutioner eller sammanslutningar, till vilka bidrag

med avdragsrätt kunde ges. Varje bestämmelse i sådan riktning av mera

allmänt innehåll skulle otvivelaktigt ge upphov till en mängd skattetvister.

Beskattningsmyndigheterna torde ofta sakna möjlighet att här fälla rättvisa

avgöranden, särskilt med hänsyn till att åtskilliga institutioner och

sammanslutningar bedriver verksamhet av ganska olikartad natur. Frågan

huruvida och på vad sätt taxeringsmyndigheterna skulle kunna pröva att

villkoren för avdragsrätt vore uppfyllda är onekligen mycket komplicerad.

I vissa fall betalas bidrag till allmännyttiga ändamål under sådana former

att det är ogörligt att i erforderlig omfattning kontrollera, att bidragen

utbetalats, exempelvis då bidrag lämnats vid upptagande av kollekt eller

liknande insamlingar.

Bidrag lämnas ofta i form av medlemsavgifter till sammanslutningar, som

arbetar för allmännyttiga ändamål. Avdrag för sådan avgift får enligt 20 §

KL inte ske. Införande av avdragsrätt för vissa slag av medlemsavgifter

(här bortses från avgifter som har karaktären av omkostnader i förvärvskälla)

skulle komplicera skattelagstiftningen i hög grad.

Av nu angivna skäl bär de sakkunniga inte insclt sig kunna förorda en

självständig avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål. De sakkunniga

har emellertid även framkastat tanken alt — om det skulle befinnas

angeläget, att vid beskattningen hänsyn i någon form tas till skattskyldigs

utgifter av den beskaffenhet, varom här är fråga — en annan utväg

än att tillskapa en särskild avdragsform skulle tillgripas. Enklast kunde

detta ske genom att bestämmelserna om det nuvarande avdraget för

försäkringspremier o. d. ändrades så att avdragsrätten omfattade även

avgifter eller bidrag till vissa andra ändamål än försäkringar. Avdragsrätlen

skulle därvid såsom nu vara begränsad till vissa maximibelopp. Åtskilliga

avgifter och bidrag till allmännyttiga ändamål eller till sammanslutningar

hade ur social synpunkt ett värde, som kan jämföras med försäkringsverksamhetens,

och det kunde därför icke anses föreligga avgörande

principiella skäl mot alt skattskyldig medges eu friare valrätt i fråga

om utnyttjandet av ifrågavarande av sociala skäl betingade avdrag. Tekniskt

skulle en sådan ändring kunna genomföras på jämförelsevis enkelt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959

sätt genom ändring av 46 § 2 mom. kommnnalskattelagen och 4 § 1 mom.

förordningen om statlig inkomstskatt. Emellertid har en sådan lösning

av förevarande fråga vissa beröringspunkter med spörsmålet om avdrag

för medlemsavgifter, varför den borde ytterligare övervägas i samband med

behandlingen av skattebestämmelserna rörande medlemsavgifter.

Vidare väcktes vid 1957 års riksdag dels de likalydande motionerna 1:45

(av herr Weiland m. fl.) och II: 50 (av herr Carlsson i Tibro in. fl.), med

i huvudsak samma innehåll som de nyssnämnda år 1956 väckta motionerna,

dels de likalydande motionerna I: 134 (av fröken Andersson in. fl.)

och II: 173 (av herr Munktell m. fl.), vari yrkades att riksdagen måtte medgiva

skaltskyldig, som under beskattningsår för vilket taxering verkställes

år 1958 eller år 1959 lämnat penninggåva till internationell hjälpverksamhet

bland flyktingar, avdrag härför vid taxering till statlig inkomstskatt.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 36 avstyrkte 1957 års bevillningsutskott

bifall till motionerna. Därvid erinrade utskottet om att skattelagssakkunnigas

utredning för det dåvarande var föremål för Kungl. Maj :ts

prövning. Vidare anförde utskottet följande.

Som skattelagssakkunnigas utredning utvisar kan införandet av avdragsrätt

för gåvor inte motiveras från de principer, som ligger till grund för vår

skattelagstiftning. Motionärerna anför emellertid som ett huvudsakligt argument

för sin mening att avdraget är berättigat genom sin stimulerande

inverkan på de skattskyldigas beredvillighet att ge bidrag till allmännyttiga

ändamål. Utskottet vill inte bestrida att det ifrågasatta avdraget skulle få

en viss sådan inverkan, men enligt utskottets uppfattning bör främjandet

av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga ändamål — som riksdagen vid

flerfaldiga tillfällen tidigare uttalat — inte ske i form av lättnader vid beskattningen

utan i förekommande fall genom direkt bidrag från statens

sida. Förutom denna principiella invändning kan erinringar av annan art

riktas mot ett särskilt avdrag för gåvor. Som skattelagssakkunniga påpekat

skulle avdragsrätten verka ojämnt och föranleda betydande olägenheter vid

taxeringsarbetet.

Slutligen yrkades vid 1958 års A-riksdag i motionen II: 330 (av herr Håstad),

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam

utredning och förslag i syfte att avdragsrätt införes för donationer till vetenskaplig

undervisning och forskning, varvid förutsatts att donationerna

avsett ändamål, som godkänts av Kungl. Maj :t. I betänkande nr 12 samma

år, vilket betänkande godkändes av A-riksdagen, anförde bevillningsutskottet

bl. a. följande.

Det kan visserligen antagas, att införandet av en avdragsrätt sådan som

den av motionären åsyftade skulle stimulera till gåvor för vetenskaplig

undervisning och forskning. Man kan emellertid inte bortse från att i sådana

fall, då en avdragsrätt kunde bli av betydelse, en avsevärd del av

gåvan skulle motsvaras av därå belöpande skatt. Utskottet vill även erinra

om den tidigare från riksdagens sida uttalade uppfattningen, att främjandet

av allmännyttiga ändamål inte bör ske genom lättnader vid beskattningen

utan att, i den mån stöd från statens sida för något ändamål befin
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959

7

nes påkallat, detta stöd bör lämnas genom anslag. Utskottet anser sig därför

inte böra förorda, alt ytterligare skattelättnader för vetenskaplig forskning

och undervisning än som redan är medgivna införes i skattelagstiftningen.

Med hänsyn härtill avstyrker utskottet den ifrågavarande motionen.

Av innehållet i de förevarande motionerna torde här få återges följande.

I de likalydande motionerna 1:4 och 11:3 understrykes angelägenheten

av att frågan om avdragsrätt för penninggåvor till humanitära,

religiösa och vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål blir föremål

för en särskild utredning. Skälen därtill är både många och bärande.

Med varje år har situationen försvårats för de organisationer, institutioner,

fonder in. fl., som frivilligt tjänar ändamål vars allmänna nytta för samhället

torde vara ostridig. Penningvärdeförsämringen har kraftigt reducerat

organens kapitalresurser. Avkastningen av kapital har ej tillnärmelsevis

räckt till för att kompensera inflationens verkningar. Skall vederbörande

organisationer eller fonder kunna fylla sina uppgifter, måste man

räkna med nytillskott av gåvomedel. Med det för närvarande kännbara skattetrycket

begränsas den enskildes möjligheter att främja ändamål som ligger

honom varmt om hjärtat och vars främjande kan vara av stort värde

för vårt samhälle.

En utredning skulle bringa klarhet över hithörande frågor. Vad folkrörelser

och frivilliga initiativ för andliga och humanitära ändamål betytt

och betyder i dag har ofta och väl vitsordats. Genom en begränsad avdragsrätt

för gåvor till dessa folkrörelser skulle för dem beredas än större möjligheter

till en positiv insats, inte minst för ungdomens fostran. Erfarenheterna

från de länder, där man bereder skattelindring åt givare till dylika

ändamål, har varit positiva. En växande folkopinion skulle med tillfredsställelse

se om riksdagen frångick sin tidigare negativa inställning och begärde

en utredning. — Det bör givetvis ankomma på utredningen att draga

upp riktlinjerna för avdragsrätt. I tidigare år väckta motioner har föreslagits

rätt till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt av förslagsvis belopp

upp till 10 procent av den taxerade inkomsten med ett högsta avdragsgillt

belopp av förslagsvis 1 000 kronor. Det är självklart att vissa gränser

för avdragsrätten bör fastställas. Det torde också vara befogat att, efter

ansökan, fastställa vilka organisationer, institutioner och fonder, som fyller

kraven för att avdragsrätt för gåva skall föreligga. De problem som kan

möta utredningen torde säkerligen kunna bemästras i vårt land lika väl

som i andra länder.

I motionen 11:2 0 7 framhåller motionärerna att den svenska kulturminnesvården

har ytterst begränsade ekonomiska resurser att restaurera,

konservera eller på annat sätt vårda ur kulturhistorisk synpunkt värdefulla

minnesmärken av skilda typer. Anslagen på riksstaten till riksantikvarieämbetets

förfogande förslår endast till de allra angelägnaste och

nödvändigaste arbetena och skyddsåtgärderna. Icke heller bidrag från fonder,

såsom I. ex. lotteriinedelsfonden, och av kommuner, stiftelser och sam
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959

manslutningar av olika art möjliggör ett förverkligande av mer än en bråkdel

av de många och viktiga arbeten som är en förutsättning för att åt eftervärlden

skall kunna vidmakthållas de för kunskaper om vårt lands kulturutveckling

och historia oersättliga dokument, som fornlämningar, äldre bebyggelse

och dess inredning utgör. I några fall har det varit möjligt att genomföra

vissa konserverings- eller andra vårdnadsarbeten av synnerligen

angeläget slag för medel som i varje särskilt fall donerats av privatpersoner.

Behovet av sådana för speciellt kostnadskrävande arbeten omedelbart

tillgängliga medel kommer med visshet att ökas i framtiden och det förefaller

föga troligt att staten helt kommer att kunna påtaga sig de ökade

ekonomiska bördor kulturminnesvården härför kräver. Motionärerna finner

det ytterst angeläget att man undersöker varje möjlighet att stimulera

enskilda personer att lämna bidrag till kulturminnesvårdande ändamål.

En väg, som härvid särskilt väl synes i detta hänseende vara värd att prövas,

vore att bereda skattebefrielse (avdragsrätt vid taxering) för belopp

vilka använts för bidrag till (eller kostnad för) ändamål av denna art. Det

förutsättes härvid att de ifrågavarande ändamålen i varje särskilt fall skall

prövas i den ordning som Kungl. Maj :t kan finna lämplig.

Utskottet

De motioner som utskottet i förevarande sammanhang har att behandla

avser i första hand frågan om avdragsrätt vid taxering för gåvor.

I de likalydande motionerna 1: 4 och II: 3, vilka motioner utskottet först

upptar till behandling, hemställes sålunda, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhåller om utredning rörande rätt till avdrag vid taxering

till statlig inkomstskatt för gåvor till humanitära, litterära, religiösa eller

vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål. Motionärerna förordar

en begränsning av avdraget till viss procent av den skattskyldiges

inkomst, exempelvis 10 procent, och att det belopp, som högst må avdragas,

fastställes till förslagsvis 1 000 kronor.

Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till olika allmännyttiga

ändamål har, som framgår av den tidigare framställningen, upprepade

gånger varit föremål för riksdagens behandling. Under åren före

och under det andra världskriget fick avdrag åtnjutas för gåvor till luftvärnet

och sjövärnskåren. Denna avdragsrätt tillämpades senast vid 1943

års taxering. Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl.

Maj :t medgiva, att skattskyldig vid taxering åren 1944 och 1945 till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt fick åtnjuta avdrag för penninggåvor, ej

understigande 1 000 kronor, till internationellt hjälparbete för lindrande

av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder. De medgivanden som

vid dessa tillfällen gjorts har föranletts av särskilda förhållanden och varit

begränsade till tiden. Då fråga om sådan avdragsrätt varit under bedö
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959

9

mande, har från riksdagens sida uttalats, att bestämmelser av detta slag

innebar en uppenbar avvikelse från de principer, som låg till grund för

gällande skattelagstiftning och att främjandet av allmännyttiga ändamål

inte borde ske i form av lättnader vid beskattningen utan i förekommande

fall genom direkta bidrag från statens sida. Riksdagen har sedermera vid

flera tillfällen avvisat motionsvis framställda yrkanden om införande av

liknande avdragsrätt för gåvor till vetenskapliga eller humanitära och liknande

ändamål.

Av den föregående redogörelsen framgår vilka skäl som därvid ansetts

tala mot en dylik avdragsrätt. Det må här vara tillräckligt att erinra om

utskottets ställningstagande till motionsvis framförda yrkanden vid 1956

och 1957 års riksdagar av samma innebörd som i de förevarande motionerna.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 34 erinrade 1956 års

bevillningsutskott om att motionerna, i vad de åsyftade sådana gåvor som

föll in under begreppet periodiskt understöd, redan var föremål för utredning

av skattelagssakkunniga. Huruvida avdrag för periodiska utbetalningar

av denna art skulle medges eller ej, hade utskottet inte anledning att uttala

sig om. Först sedan skattelagssakkunniga slutfört sin utredning, syntes

denna fråga böra tas under övervägande av riksdagen. En sådan prövning

syntes enligt utskottets mening jämväl påverka bedömningen av frågan om

avdragsrätt för enstaka gåvor till allmännyttigt ändamål. Utskottet fann

det för sin del lämpligt att de sakkunniga vid sin prövning av frågan om

avdrag för periodiskt understöd jämväl tog principiell ställning till spörsmålet

om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål och därvid övervägde

de synpunkter motionärerna anfört.

Skattelagssakkunniga slutförde år 1956 utredningen om avdrag för periodiska

understöd och behandlade därvid även frågan om avdragsrätt för

enstaka gåvor. Av skäl, som tidigare redovisats, ansåg de sakkunniga sig

inte böra förorda avdragsrätt för periodiska understöd eller gåvor till allmännyttiga

ändamål.

1957 års bevillningsutskott anförde, i sitt av riksdagen godkända betänkande

nr 36, att enligt vad skattelagssakkunnigas utredning utvisade, kunde

införandet av avdragsrätt för gåvor inte motiveras utifrån de principer,

som ligger till grund för vår skattelagstiftning. Utskottet ville inte bestrida

att det ifrågasatta avdraget skulle få en viss inverkan på de skattskyldigas

beredvillighet att ge bidrag till allmännyttiga ändamål, men enligt utskottets

uppfattning borde främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga

ändamål — som riksdagen vid flerfaldiga tillfällen tidigare uttalat

—■ inte ske i form av lättnader vid beskattningen utan i förekommande fall

genom direkt bidrag från statens sida. Förutom denna principiella invändning

kunde erinringar av annan art riktas mot ett särskilt avdrag för gåvor.

Som skattelagssakkunniga påpekat skulle avdragsrätten verka ojämnt

och föranleda betydande olägenheter vid taxeringsarbetet. Då skattelags2

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 7 samt. Nr 29

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959

sakkunnigas förslag i detta ämne var föremål för Kungl. Maj:ts prövning,

avstyrkte utskottet utredningsyrkandet i motionerna.

De uttalanden som sålunda gjordes av 1957 års bevillningsutskott i denna

fråga får alltjämt anses äga giltighet. Även om en avdragsrätt i enlighet

med de i motionerna angivna riktlinjerna skulle kunna medföra en ökad

bidragsgivning till ifrågavarande ändamål än som vid motsvarande kostnad

för statsverket skulle bli fallet genom direkt anslag, kan utskottet dock

inte finna att detta i och för sig utgör tillräckligt skäl för införande av en

sådan avdragsrätt. Utskottet vill härutinnan endast framhålla, att det icke

låter sig på förhand bedöma, vilka institutioner eller sammanslutningar

som skulle komma att erhålla ökade bidrag till sin verksamhet och icke

heller hur stora de ökade kostnaderna för statsverket skulle bli. Vad motionärerna

i övrigt anfört anser utskottet ej heller böra föranleda utskottet

att intaga annan ståndpunkt till förevarande spörsmål än som intogs av

1957 års bevillningsutskott. Utskottet anser sig följaktligen böra biträda

den vid tidigare års riksdagar framförda uppfattningen, att främjandet av

allmännyttiga ändamål icke bör ske genom lättnader vid beskattningen

utan att, i den mån stöd från statens sida för något ändamål befinnes påkallat,

detta stöd bör lämnas genom anslag. Med hänsyn till det anförda

finner utskottet sig inte böra tillstyrka de förevarande motionerna 1:4

och 11:3.

Vad härefter angår yrkandet i motionen II: 207, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning och förslag i

syfte att avdragsrätt införes för donationer och utgifter till kulturminnesvårdande

ändamål, får utskottet anföra följande.

Såvitt avser yrkandet om avdragsrätt för donationer torde de ovan anförda

synpunkterna äga tillämpning. I motionerna yrkas emellertid även

avdrag för havda utgifter för kulturminnesvårdande åtgärder avseende den

skattskyldiges egna tillgångar. Beträffande avdragsrätten för dylika utgifter

gäller vanliga regler. I allmänhet torde sådana kostnader vara avdragsgilla,

om de avser reparation eller underhåll av egendom, som ingår i av den

skattskyldige bedriven förvärvsverksamhet. Avser åtgärderna annan egendom,

t. ex. en privat konstsamling, torde avdrag för kostnaderna däremot

ej medges. Att på förevarande begränsade område använda ett annat omkostnadsbegrepp

än det eljest tillämpliga kan emellertid ej vara tillrådligt.

Utskottet anser sig av nu angivna skäl inte böra tillstyrka vrkandet i motionen

II: 207.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: 4 av herr Lindblom

in. fl. och II: 3 av herr Gustafsson i Borås m. fl. om rätt till

skatteavdrag för gåvor till humanitära m. fl. ändamål, samt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1959

11

2) att motionen II: 207 av herrar Hamilton och Lothigius

om rätt till skatteavdrag för donationer och utgifter för

kulturminnesvårdande ändamål,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 mars 1959

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Eriksson, Snygg, Söderquist, Oscar

Carlsson, Bengtson, Wärnberg, Anders Johansson, Hellebladh, Yngve Nilsson

och Mattsson; samt

från andra kammaren: herrar Ericsson i Kinna, Kollberg, Magnusson

i Borås, Gustafson i Göteborg, Wiklund, Engkvist, Asp, Darlin, Andersson

i Essvik och Eriksson i Bäckmora.

Reservationer

I) av herrar Söderquist, Anders Johansson, Kollberg och Gustafson i

Göteborg,

vilka under hänvisning till innehållet i de likalydande motionerna I: 4 av

herr Lindblom m. fl. och II: 3 av herr Gustafsson i Borås m. fl. ansett att

utskottet under punkt 1) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna

1: 4 av herr Lindbolm m. fl. och II: 3 av herr Gustafsson i

Borås m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

utredning rörande rätt till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt

av förslagsvis belopp upp till 10 procent av den

taxerade inkomsten med ett högsta avdragsgillt belopp av

förslagsvis 1 000 kronor, om den skattskyldige skänkt beloppet

till humanitära, litterära, religiösa, vetenskapliga ändamål

eller undervisningsändamål.

II) av herrar Yngve Nilsson, Magnusson i Borås och Darlin.

590500 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.