Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1959
1959-04-16 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1959:38, Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1959
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1959
1
Nr 38
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående utskänkningsskatten å spritdrycker m. m.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 161 av herr Sveningsson och II: 210 av
herr Bengtsson i Göteborg, vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta att
den nuvarande utskänkningsskatten på spritdrycker reduceras i sådan utsträckning
att den endast kommer att motsvara restauratörernas ersättning
för utskänkningen och att utskottet måtte utforma de författningsändringar
som erfordras för beslutets genomförande»; samt
2) motionen I: 9 av herr Axel Svensson, vari hemställts, »att riksdagen
måtte hos Kung], Maj :t hemställa, dels om förslag till sådan ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen,
att bl. a. folketshus och bygdegårdar icke
kommer att falla under förtärings- och förvaringsförbuden, dels ock om
förslag till sådana ändringar i förordningen angående skatt å spritdrycker
och vin, att utskänkningsskatten slopas samt omsättningsskatten höjes så
mycket som motsvarar inkomstbortfallet av utskänkningsskatten».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna I: 9 och II: 210.
Vid 1957 års riksdag vidtogs vittgående ändringar angående de ekonomiska
villkoren för utskänkning av sprit, vin och starköl. Sålunda beslöts att
den tidigare utgående utskänkningsvinsten på sprit, varav staten tog huvuddelen,
skulle slopas. Hela prisskillnaden mellan utminuterade och utskänkta
spridrycker skall i stället utgöra utskänkningsskatt. Denna skall
utgå med 1/3 av utminuteringspriset. Härigenom kom priserna på utskänkta
spritdrycker att återföras till ungefär samma nivå som före den på hösten
1956 verkställda höjningen av spritskatterna.
I stället för den utskänkningsvinst resp. de utskänkningsersättningar,
som tidigare tillkommit restauratörerna och som i genomsnitt inte motsvarade
de direkta omkostnaderna för spritutskänkningen, skulle restauratörerna
få en enhetligt bestämd ersättning för spritserveringen med 15 procent
av det nya utskänkningspriset. Den föreslagna ersättningen avvägdes
med ledning av en undersökning rörande de med spritutskänkningen förenade
särkostnaderna. En särskild spärregel infördes av innebörd att er
1
Bihang till riksdagens protokoll lOUt). 7 samt. iYr 38
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1959
sättning inte erhålles för den spritutskänkning som överstiger 35 procent
av den sammanlagda omsättningen av sprit, mat, vanligt Öl och alkoholfria
drycker. Utskänkningsskatten på starka viner slopades. Restauratörerna
äger själva bestämma priserna på utskänkta viner. Det förutsattes, att åtgärden
skulle föranleda sänkningar i utskänkningspriserna på viner.
De författningar som reglerar serveringen av rusdrycker, Öl och alkoholfria
drycker har sedan länge innehållit närmare bestämmelser i syfte att
hindra gästerna från att dricka medhavd sprit eller att på liknande sätt
kringgå utskänkningsbestäinmelserna. Föreskrifter om dessa s. k. förtärings-
och förvaringsförbud återfinns i 54 § i 1954 års rusdrycksförsäljningsförordning,
45 § i 1954 års ölförsäljningsförordning och 6 § i 1955 års
förordning om försäljning av alkoholfria drycker. Förbuden omfattar i
princip alla lokaler där utskänkning över huvud taget bedrives, vare sig utskänkningen
avser rusdrycker, Öl eller alkoholfria drycker. Förbuden innebär,
att gäst icke får förtära eller tillåtas förtära rusdrycker som icke i
laga ordning utskänkts och att starkare drycker än som får serveras på vederbörande
lokal icke får där förtäras eller förvaras. Vad som är att anse
som utskänkningslokal framgår av utskänkningskontrakt, såvitt gäller
rusdrycksrestauranger. I fråga om ölrestauranger blir innehållet i utskänkningstillståndet
avgörande. Beträffande alkoholfria serveringar får frågan
bedömas med hänsyn till var utskänkningen faktiskt bedrives. I syfte
att möjliggöra tillfällig servering av rusdrycker vid festligheter i slutna sällskap
utan att förtärings- och förvaringsförbuden överträdes infördes år 1954
ett förenklat ansökningsförfarande att anordna sådan utskänkning.
Tillämpningen av bestämmelserna om förtärings- och förvaringsförbuden
har länge varit förenad med svårigheter. Svårigheterna sammanhänger
framför allt med att förbuden enligt sakens natur måste vara generella och
alt tillräcklig hänsyn därför inte kunnat tagas till särskilda omständigheter
i olika förekommande fall. Vissa lättnader infördes vid 1954 års riksdag, och
ytterligare några jämkningar i sådan riktning aktualiserades av 1956 års
rusdrycksförsäljningsutredning.
Då det emellertid också visat sig, att förbuden i betydande utsträckning
kunnat kringgås, framför allt av dem som driver s. k. fria festvåningar, vilket
vållat den reguljära restaurangnäringen olägenheter, föreslog utskänkningsvinstkommittén
för att komma till rätta med dessa olägenheter vissa
skärpningar av förbuden. Enligt förslaget skulle förbuden gälla vid all servering
av livsmedel mot betalning, vare sig fråga var om mat eller dryck.
Kommitténs förslag i denna del föranledde icke lagstiftning. I förenämnda
proposition nr 94 uttalade föredragande departementschefen i anslutning
härtill följande.
De föreslagna skärpningarna skulle, såsom kommittén framhållit, skapa
bättre möjligheter att motverka de påtalade olägenheterna. Verkningarna
synes emellertid sträcka sig längre än som i och för sig torde vara motiverat.
De föreslagna bestämmelserna skulle sålunda även träffa den verksamhet
med anordnande av privata fester som i lagliga former bedrives av fol
-
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1959
ketshus och bygdegårdar. Denna verksamhet fyller utan tvivel ett legitimt
behov. Härtill kommer — något som hestyrkes av erfarenheterna från de
nuvarande bestämmelsernas tillämpning — att de avsedda skärpningarna
knappast torde komma att mötas av förståelse från allmänhetens sida. Kontrollen
skulle härigenom ytterligare försvåras. Å andra sidan torde de föreslagna
bestämmelserna inte utesluta möjligheter till kringgående.
Med hänsyn till det anförda finner jag mig inte kunna tillstyrka kommitténs
förslag. De problem som sammanhänger med konkurrensen från
festvåningarna synes i stället böra angripas genom att minska prisskillnaden
mellan utminuterade och utskänkta rusdrycker. Vad jag förordat i
det föregående medför en betydande förändring i denna riktning.
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.
I motionen 1:9 anföres, att vid övervägande av utskänkningsvinstkommitténs
förslag om skärpning av de s. k. förtärings- och förvaringsförbuden departementschefen
tagit avstånd från den av kommittén föreslagna utvidgningen
vad det gäller folketshus och bygdegårdar. Trots detta har kontrollstyrelsen
funnit skäl utfärda anvisningar, vilka innebär att dessa lokaler
skall underkastas förtärings- och förvaringsförbuden. Såsom exempel härpå
anför motionären två fall, då kontrollstyrelsen bedömt en danslokal i folketshus
och lokaler i en bygdegård utgöra utskänkningsställe för regelbunden
utskänkning av alkoholfria drycker och därmed permanent underkastade
förbuden. Enligt motionärens mening har kontrollstyrelsen därvid dragit
längre gående slutsatser än som avsetts. Konsekvenserna av denna
tolkning drabbar samtliga folketshus och bygdegårdar. Dessa lokaler har
tillkommit under ekonomiska uppoffringar från föreningsfolkets sida, allt i
akt och mening att höja vår möteskultur. Det kan slås fast att folkrörelsernas
olika organisationer i stor utsträckning lyckats i sin strävan att även under
festliga tillfällen få medborgarna afl umgås med spriten under värdiga
former. Motionären anser i likhet med departementschefen i proposition nr
94/1957 att »konkurrensen från festvåningarna bör angripas genom att
minska prisskillnaden mellan utminutering och utskänkta rusdrycker». Statens
inkomst genom utskänkningsskatten utgör ca 17 miljoner kronor. Att
upprätthålla de rigorösa bestämmelser som alltjämt finnes på spritkontrollens
område, när spriten i övrigt kan köpas i hur stora mängder som helst,
är enligt motionärens åsikt orimligt. Ett bortfall av 17 miljoner spelar
dock i dag sin roll i statens inkomster, varför bortfallet därav bör kompenseras
genom en justering uppåt av nu gällande pris å starksprit.
I de likalydande motionerna I: 161 och II: 210 erinras om att önskvärdheten
av en rimlig relation mellan priserna på spritdrycker och alkoholfria
drycker på restaurang utgjort den väsentliga motiveringen för utskänkningsskatten.
Att objektivt bestämma vad som är en önskvärd relation torde
vara omöjligt. Numera är prisskillnaden mellan dessa två typer av drycker
betydande och skulle vara detta även utan utskänkningsskatt. Vad däremot
beträffar utskänkningsskattens ur allmän synpunkt skadliga verkningar, så
kvarstår dessa med oförminskad styrka. Den reguljära restaurangnäringen
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1959
har fortfarande icke möjlighet att konkurrera på lika villkor med de företeelser,
som tar formen av arrangemang i privata festvåningar, i samlingslokaler
av olika slag etc., där utminuteringssprii serveras under mer eller mindre
lagliga former. Förtärings- och förvaringsförbuden utgör tyvärr i detta sammanhang
inte den återhållande faktor som lagstiftarna avsett. Kontrollen
över spritförtäringen på sistnämnda lokaler är nämligen synnerligen besvärlig,
så mycket mera som de regler som gäller i detta hänseende knappast torde
äga nämnvärt stöd i det allmänna rättsmedvetandet och deras tillämpning
för allmänheten torde framstå som kitslighet från myndigheternas sida.
I synnerhet för den i vårt land vanliga formen av kombinerad hotell- och
restaurangrörelse, som i våra medelstora och mindre städer och övriga tätorter
arbetar under karaktär av stadshotell och där byggnaderna mestadels
ägs av kommunerna eller av fastighetsbolag med såväl kommunen som enskilda
personer och företag på orten som delägare, har utvecklingen blivit
ödesdiger. Det synes bara finnas ett sätt att komma till rätta med nämnda
missförhållanden, nämligen att avskaffa utskänkningsskatten. Då detta kanske
dock skulle kunna anses vara ett alltför kraftigt ingrepp i den relativt
nyligen ändrade lagstiftningen på området föreslås, att utskänkningsskatten
i varje fall reduceras till att omfatta endast så stor del av utskänkningspriset,
som motsvarar restauratörernas ersättning för utskänkningen. För att
statens inkomster av spritförsäljningen icke härigenom skall minska bör
samtidigt omsättningsskatten på spritdrycker och vin ökas i den utsträckning
som erfordras för att kompensera inkomstbortfallet genom reduktionen
av utskänkningsskatten.
Utskottet
Genom beslut vid 1957 års riksdag ändrades de ekonomiska villkoren för
utskänkning av rusdrycker avsevärt. Beslutet innebar att såsom utskänkningsskatt
skulle uttagas hela prisskillnaden mellan utminuterade och utskänkta
spritdrycker och att skatten skulle utgå med en tredjedel av utminuteringspriset.
För starka viner skulle utskänkningsskatt inte utgå. I
syfte att kompensera restauratörerna för deras direkta omkostnader för
spritutskänkningen beslöts alt de skulle erhålla en ersättning för spritserveringen
med 15 procent av utskänkningspriset. En spärregel infördes dock
för att motverka restaurangägarens ekonomiska intresse av att driva upp
spritomsättningen. Genom utskänkningsskatten tillföres statsverket för närvarande
en inkomst av ca 18 miljoner kronor.
I de förevarande motionerna har framställts yrkanden, som tar sikte på
en avveckling i större eller mindre omfattning av utskänkningsskatten. Sålunda
yrkas i motionen 1:9 att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
om utredning av möjligheterna att slopa utskänkningsskatten. I de
likalydande motionerna I: 161 och 11:210 föreslås en omedelbar sänkning
av utskänkningsskatten i sådan utsträckning att skatten endast kommer att
motsvara ersättningen till restauratörerna för spritserveringen. I samtliga
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1959
motioner förutsattes att det bortfall av utskänkningsskatt, som åtgärderna
skulle medföra, täckes genom motsvarande höjning av omsättningsskatten
på spritdrycker och vin.
Det huvudsakliga motivet för motionsyrkandena utgör önskvärdheten
av att bereda den reguljära restaurangnäringen möjligheter att på lika villkor
konkurrera med anordnarna av privata fester i festvåningar och andra
samlingslokaler.
Utskottet vill för sin del understryka att frågan om utskänkningsskatten
främst måste bedömas från nykterhetspolitiska utgångspunkter. I betänkande
nr 43 till 1957 års riksdag konstaterade utskottet att utskänkningens
betydelse ur nykterhetssynpunkt i väsentlig mån minskat efter motboksransoneringens
slopande. Den främsta anledningen till att utskänkningsskatten
alltjämt ansågs böra utgå var att på restaurangerna en jämförelsevis
hög prisnivå borde upprätthållas för spriten i syfte att främja en övergång
till svagare drycker. Huruvida det även framgent kommer att vara nödvändigt
att genom utskänkningsskatt främja en prisskillnad mellan alkoholhaltiga
och andra drycker är det ännu inte möjligt att bedöma. Det allmänt
sett förbättrade nykterhetstillståndet tyder emellertid på att den kris, som
uppstod i samband med motbokssystemets slopande, håller på att övervinnas.
Utskänkningsskattens betydelse ur nykterhetssynpunkt torde såvitt utskottet
kan bedöma snarast ha minskat sedan år 1957. Det är därför enligt
utskottets mening inte uteslutet att utskänkningsskatten i framtiden kan
sänkas eller rent av avvecklas. Därvid bör dock självfallet det nykterhetspolitiska
intresset av en lämplig avvägning mellan priset på drycker av
olika alkoholhalt tillbörligt beaktas liksom även frågan om restauratörernas
ersättning.
I motionerna har uttalats att svårigheter föreligger att upprätthålla de
s. k. förtärings- och förvaringsförbuden. I anledning härav vill utskottet
framhålla att frågan hur förtärings- och förvaringsförbuden lämpligen bör
utformas noga övervägts inom två utredningar, utan att ett fullt tillfredsställande
resultat kunnat nås. Som departementschefen framhöll, då frågan
var föremål för behandling vid 1957 års riksdag, borde de problem som
sammanhängde med konkurrensen från de privata festvåningarna angripas
genom att prisskillnaden mellan utminuterade och utskänkta rusdrycker
minskades. Även om denna prisskillnad inte är den främsta anledningen
till att vissa fester förläggs till andra lokaler än de restaurangerna kan erbjuda,
skulle en sådan minskning av prisskillnaden leda till ett i viss mån
förbättrat konkurrensläge för restaurangnäringen.
I det rådande statsfinansiella läget bör emellertid beaktas att en sänkning
av utskänkningsskatten i den omfattning motionärerna åsyftat skulle
medföra ett icke oväsentligt inkomstbortfall för staten. Såvitt utskottet kan
bedöma med ledning av erfarenheterna från tidigare höjningar av omsättningsskatten
på sprit och vin är det föga troligt att detta skattebortfall kan
kompenseras genom höjning av omsättningsskatten. EU slopande av utskänkningsskatten
helt eller delvis har därför enligt utskottets mening
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1959
i dagens läge föga aktualitet. Det är emellertid, som utskottet tidigare antytt,
möjligt att en sådan åtgärd kan vidtagas senare och utskottet anser
önskvärt att Kungl. Maj :t vid lämplig tidpunkt överväger möjligheterna att
övergå till ett system med endast en skatt — omsättningsskatt — å spritdrycker.
Utskottet avstyrker således de föreliggande motionerna i denna del.
Enligt vad som anförts i motionen I: 9 har förtärings- och förvaringsförbuden
erhållit en för vid omfattning i anvisningar som kontrollstyrelsen
utfärdat i ämnet. I motionen yrkas därför att folketshus och bygdegårdar
inte skall falla in under förtärings- och förvaringsförbuden.
Enligt utskottets mening hör dylika undantag i princip inte göras. Självfallet
bör möjlighet förefinnas för den del av befolkningen, som av ekonomiska
eller andra skäl inte anser sig kunna utnyttja restaurangerna för anordnande
av privata fester, att hålla sådana i andra lokaler. I stort sett torde
gällande lagstiftning ge tillräckliga möjligheter härtill. Utskottet är emellertid
medvetet om att i vissa lägen författningsbestämmelserna kan framstå
såsom alltför rigorösa. Med hänsyn till att frågan nyligen blivit föremål för
överväganden vid två tillfällen bör ytterligare erfarenheter av den praktiska
tillämpningen av förbuden avvaktas, innan ändrad lagstiftning överväges.
Frågan om de av kontrollstyrelsen utfärdade anvisningarna rörande
tillämpningen av förbuden är alltför vittgående är en tolkningsfråga, i vilken
utskottet inte anser sig böra göra något uttalande.
Under åberopande av det anförda anser utskottet sig inte böra tillstyrka
det i motionen I: 9 framställda utredningsyrkandet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna I: 161 av herr Sveningsson
och II: 210 av herr Bengtsson i Göteborg om viss sänkning
av utskänkningsskatten å spritdrycker, samt
2) att motionen I: 9 av herr Axel Svensson om slopande av
utskänkningsskatten m. in.,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 april 1959
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Eriksson, Snygg*, Spetz, Jansson, fröken
Ranmark*, herrar Oscar Carlsson, Bengtson, Yngve Nilsson*, Kronstrand
och Mattsson*; samt
från andra kammaren: herrar Ericsson i Kinna, Sundström*, Kollberg,
Allard, Kärrlander, Engkvist, Darlin*, Stenberg, Eriksson i Bäckmora
och Stiernstedt.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
av lierr Stiernstedt
Reservation
590631 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.