Bevillningsutskottets betänkande nr 58 år 1959
1959-11-03 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1959:58, Bevillningsutskottets betänkande nr 58 år 1959
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 58 år 1959
1
Nr 58
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående viss reformering av avskrivningsreglerna i
fråga om byggnad, som ingår i rörelse.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, avutskottet
till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 287 av herr Gustaf Henry Hansson samt
II: 357 av herrar Darlin och Magnusson i Borås, vari hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t efter företagen
utredning måtte förelägga riksdagen förslag till sådan ändring av bestämmelserna
om värdeminskningsavdrag för byggnad som ingår i rörelse
att förhållandevis större avdrag får göras under de första åren efter det
byggnaden uppförts»; ävensom
2) de likalydande motionerna I: 288 av herr Aastrup m. fl. och II: 358 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhåller om utredning i syfte att anpassa beskattningsreglerna i fråga
om värdeminskningsavdrag i byggnader, som ingår i rörelse, så att större
värdeminskningsavdrag kan göras under de första åren efter uppförandet».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 357 samt vad angår yrkandet i motionerna
I: 288 och II: 358 till motionen II: 370.
Avdrag för kostnaden för anskaffning av byggnad, som är avsedd att användas
i ägarens rörelse, får i princip åtnjutas endast i form av årliga värdeminskningsavdrag.
Bestämmelserna härom återfinns i punkt 7 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen. I vissa särskilda fall får emellertid
byggnadskostnaden i sin helhet avdragas under det år, då utgiften för
byggnadens uppförande ägt rum, nämligen i sådana fall då fråga är om rent
tillfälliga byggnader, avsedda att användas endast ett fåtal år.
Värdeminskningsavdraget beräknas till viss procent av byggnadens värde.
I princip bör det verkliga anskaffningsvärdet läggas till grund för beräkningen.
Då svårigheter i många fall föreligger att styrka den faktiska anskaffningskostnaden
för byggnad har i praxis godtagits en avskrivning på
taxeringsvärdet (byggnadsvärdet) under beskattningsåret. Understundom
torde även andra värden kunna komma till användning, beroende på utred
1
Bihang till riksdagens protokoll 1959. 7 samt. Nr 58
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 58 år 1959
ningen i det särskilda fallet, såsom bokförda värdet, brandförsäkringsvärdet
eller ett särskilt efter värdering beräknat värde.
I fråga om fabriker och andra för industriell verksamhet avsedda byggnader
får emellertid som underlag för beräkning av värdeminskningsavdraget
inte alltid användas hela byggnadsvärdet. Från detta värde måste nämligen
i förekommande fall avdragas värdet å sådana maskiner, som vid fastighetstaxeringen
åsatts särskilt maskinvärde eller, om fastighetstaxering ännu inte
ägt rum, vid sådan taxering kommer att åsättas särskilt maskinvärde. Värdet
av i byggnad ingående maskiner som åsatts särskilt maskinvärde får
nämligen avskrivas enligt reglerna för räkenskapsenlig eller planenlig avskrivning
å inventarier beroende på om den skattskyldige är berättigad till
räkenskapsenlig avskrivning beträffande dylika tillgångar eller inte. I fråga
om avdrag för värdeminskning å övriga inventarier, vilkas värde vid fastighetstaxeringen
visserligen inräknats i byggnadsvärdet men inte åsatts särskilt
maskinvärde, gäller däremot de för värdeminskning av byggnad fastställda
bestämmelserna. Detta innebär emellertid inte att sådana inventarier
måste avskrivas efter samma låga procentsats som byggnaden i övrigt.
I praxis har högre avdrag medgivits för hissar, värmepannor, varmvattencisterner
m. m.
Storleken av procentsatserna för beräkningen av värdeminskningsavdraget
har i praxis gjorts beroende av den förebragta utredningen om byggnadernas
livslängd. Utan närmare utredning torde avdrag för värdeminskning
å fabriksbyggnader merendels medgivas med 2—3 procent å anskaffningsvärdet.
Efter utredning, som visar att byggnaden är underkastad särskilt
stor slitning, kan högre avdrag få åtnjutas. Sålunda har exempelvis avdrag
för värdeminskning av cellulosafabrik av sten medgivits med 4 procent å
anskaffningsvärdet.
Vid försäljning av byggnad, som är avsedd för stadigvarande bruk i rörelse,
hänföres köpeskillingen för byggnaden inte till intäkt av rörelse —
inte ens till den del som motsvaras av vid taxeringen tidigare åtnjutna avdrag
för värdeminskning. Intäkten blir hänförlig till förvärvskällan inkomst av
tillfällig förvärvsverksamhet. Om influtet belopp blir skattepliktigt eller inte
bedömes sålunda enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning vid försäljning
av fast egendom.
Frågan om ändrade bestämmelser rörande avskrivning å byggnad i rörelse
behandlades av företagsbeskattningskommittén i dess betänkande med
förslag till ändrad företagsbeskattning (SOU 1954: 19). Det spörsmål, till
vilket kommittén närmast hade att taga ställning, var om den gällande lagstiftningen
kunde anses medge tillräckliga avdrag för värdeminskningen.
I fråga om byggnader var det enligt kommitténs uppfattning med hänsyn
till att det i regel gällde mycket stora och långvariga investeringar motiverat,
att kostnaden fördelades över en betydligt längre period än när det
gällde maskiner och inventarier. Någon form av bunden avskrivning måste
med hänsyn härtill komma till användning. Annan mening härom hade
inte heller yppats inom kommittén. Det spörsmål som diskuterats hänförde
sig väsentligen till frågan huruvida avskrivningen skulle beräknas på annat
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 58 år 1959
värde än anskaffningskostnaden och om i praxis använda procenttal för
avskrivningens beräkning kunde anses till fyllest.
Sedan kommittén på anförda skäl avvisat tanken att avskrivningen skulle
få beräknas å återanskaffningsvärdet, berörde kommittén frågan om de
procentsatser efter vilka avskrivningarna borde beräknas. Det kunde därvid
uppmärksammas att en högre avskrivningsprocent i sin mån kunde anses
innefatta ett efterkommande av önskemålet om visst hänsynstagande till
ökade återanskaffningskostnader. I överensstämmelse med de överväganden,
som gjordes i samband med 1938 års lagstiftning, fann kommittén att även
vid en uppmjukning av avskrivningsreglerna i form av höjda procentsatser
inkomstbegreppet måste utvidgas till att omfatta åtminstone de vid avyttring
återbekomna tidigare åtnjutna värdeminskningsavdragen. Mycket starka
skäl talade mot en sådan utvidgning av inkomstbegreppet, som avvisades
bl. a. med hänvisning till de svårlösta spörsmål, som var förenade med en
lagstiftning av sådan innebörd.
Även om det skulle vara möjligt att lösa frågan om utvidgning av inkomstbegreppet,
måste likväl en verklig uppmjukning av avskrivningsreglerna
för byggnader i form av väsentligt högre procenttal för avskrivningens
beräkning föranleda invändningar ur konjunkturpolitisk synpunkt. Det kunde
anmärkas att enligt den offentliga statistiken det år 1952 taxerade byggnadsvärdet
för svenska aktiebolag tillhöriga fastigheter utgjorde ca 9 miljarder
kronor. Någon motsvarande uppgift beträffande ekonomiska föreningar
fanns ej. Om man bortsåg från att avskrivningen ofta i stället grundades
på den i många fall högre anskaffningskostnaden och om man räknade med
en årlig avskrivning med 2 procent erhölles ett sammanlagt värdeminskningsavdrag
av ca 180 miljoner kronor. Om man tänkte sig ett stadgande av
innebörd att värdeminskningsavdraget skulle få beräknas efter ett dubbelt
så högt procenttal skulle följaktligen avskrivningsbeloppen öka med likaledes
ca 180 miljoner kronor. Väl skulle en friare avskrivning å byggnader
än för närvarande möjligen inte i och för sig stimulera till ökade investeringar
just i byggnader under högkonjunktur, men de genom ökade avskrivningar
i företagen kvarhållna vinstmedlen, som med hänsyn till de stora
värden, det var fråga om, uppenbarligen blev mycket betydande, skulle stå
till företagens fria disposition för andra investeringar. Följaktligen talade
även de särskilda synpunkter, som kommittén hade att iakttaga, för ett bibehållande
av nu gällande grunder för värdeminskningsavdrag å byggnader.
Vid bedömningen av frågan om avskrivning å byggnader torde därjämte
böra beaktas, att den av kommittén föreslagna lagstiftningen om investeringsfonder
skulle komma att utgöra ett betydelsefullt komplement till
avskrivningsreglerna främst när det gällde byggnader. Företagen kunde genom
att utnyttja investeringsfonderna göra omedelbara avskrivningar på
byggnader till betydande belopp.
Ytterligare anförde företagsbeskattningskominittén följande.
I valet mellan en uppmjukning av avskrivningsreglerna för byggnader
och en ökad stimulans till avsättningar till investeringsfonder är det senare
självfallet att föredraga ur konjunkturpolitisk synpunkt. Då investerings
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 58 år 1959
fonderna delvis utgör ett komplement till avskrivningsreglerna, bör uppmärksammas
att en mera väsentlig uppmjukning av de för byggnader gällande
avskrivningsreglerna måste antagas minska företagens intresse för
avsättning till investeringsfonder. Investeringsfonderna i deras tilltänkta
utformning har av kommittén bedömts såsom varande det inom beskattningsområdet
enda mera verksamma medlet för en stimulans till investeringar
i lågkonjunktur. Även från denna synpunkt kan följaktligen invändningar
riktas mot en mera väsentlig uppmjukning av avskrivningsreglerna
för byggnader.
På anförda skäl kan kommittén inte förorda ändrade grunder för beräkning
av värdeminskningsavdrag å byggnad. Emellertid finner kommittén
angeläget att i praxis sådana värdeminskningsavdrag medges, som betingas
av byggnadernas ekonomiska livslängd. Från näringslivets sida har
gång efter annan invänts att så inte alltid är fallet. Väl har av kommittén
gjorda förfrågningar hos taxeringsmyndigheterna givit vid handen att utrangeringsavdrag
mera sällan yrkas. Denna omständighet kan emellertid
sammanhänga antingen med att en i huvudsak uttjänad byggnad inte utrangeras
utan i stället säljes Lill lågt pris, varvid något utrangeringsavdrag
merendels ej ifrågakommer, eller — och detta är måhända ett vanligare
fall — att möjlighet inte förelegat att förete utredning, som styrker rätt till
utrangeringsavdrag.
Kommittén kan inte helt frigöra sig från uppfattningen att -— även om
praxis under senare år i vissa fall medgivit större avdrag än tidigare —
det förhållandet alltjämt föreligger, att vid bestämmandet av värdeminskningsavdragets
storlek tillräcklig hänsyn inte tages till att en byggnads
ekonomiska livslängd med hänsyn till teknikens snabba utveckling och produktionens
därav betingade omläggning ofta väsentligt understiger den
fysiska livslängden. Kommittén vill med hänsyn härtill förorda att en viss
omredigering göres av bestämmelsen i punkt 7 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen, varigenom tydligare markeras den vikt som bör fästas
vid den ekonomiska livslängden, när det gäller att fastställa skälig avskrivningsprocent.
Kommitténs förslag i sistnämnda avseende genomfördes vid 1955 års
riksdag.
I detta sammanhang kan nämnas, att regeringsrätten i utslag den 8 oktober
1958 (RÅ 1958 ref. 49) med hänsyn till verkstadsbyggnads beräkneliga
ekonomiska varaktighetstid medgivit avdrag för värdeminskning å densamma
med 3 procent av anskaffningsvärdet.
I Danmark och Norge har reglerna om värdeminskningsavdrag å byggnad
år 1957 ändrats i en för de skattskyldiga förmånlig riktning. Danmark har
sedan länge haft avskrivningsregler för byggnader som medgivit en väsentligt
större avskrivning under byggnadens första år än senare, medan de
norska reglerna härvidlag tidigare varit i huvudsak överensstämmande med
de svenska. 1957 års ändringar innebar att de norska reglerna i viss mån
närmade sig det danska systemet vad gäller värdeminskningsavdrag å byggnader.
I Danmark markerades ytterligare förskjutningen i värdeminskningsavdragen
mot byggnadernas tidigare skede. Följande tablå ger eu översiktlig
jämförelse av avskrivningsreglerna i fråga om industribyggnader i Danmark
och Norge.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 58 år 1959
Värdeminskning savdrag å byggnad vid engångsinvestering
Avskrivningsbelopp på byggnader i procent av anskaffningsvärde
År Danmark Norge
1_4................ 12,5 3,75
5 .................. 2,5 3,75
6—24 .............. 2,5 2,50
25—37 .............. 0,0 2,50
38 .................. 0,0 1,25
De norska reglerna medger dessutom initialavskrivningar vid investeringar
över en viss storlek.
Yrkanden av samma innebörd som i nu förevarande motioner framställdes
jämväl vid 1958 års A-riksdag i de då väckta motionerna 1:255 och
II: 323. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 16 framhöll bevillningsutskottet
bl. a. att den fråga, som upptagits i motionerna, endast utgjorde
en del av det komplex beskattningsregler, som brukar sammanfattas under
benämningen företagsbeskattningen. Reglerna om företagsbeskattningen var
föremål för en genomgripande omdaning vid 1955 års riksdag, och de regler,
som därvid antogs, hade ännu inte börjat tillämpas i full utsträckning. I
samband därmed var även frågan om ändrade avskrivningsregler beträffande
byggnader föremål för riksdagens uppmärksamhet, och en viss ändring
av bestämmelserna vidtogs i avsikt att tydligare markera den vikt som borde
fästas vid den ekonomiska livslängden, när det gällde att fastställa skälig
avskrivningsprocent. Däremot ansåg riksdagen ytterligare uppmjukningar i
bestämmelserna om värdeminskningsavdrag för byggnader inte böra ifrågakomma.
Vid 1955 års riksdag infördes vidgade möjligheter för företagen
att göra avsättningar till investeringsfonder, vilka avsågs komma att utgöra
ett betydelsefullt komplement till avskrivningsreglerna främst när det gäller
byggnader. Då 1955 års lagstiftning endast gällt en kort tid och i vissa
hänseenden ännu inte trätt i kraft, ställde det sig svårt att få en tillförlitlig
bild av dess verkningar. Innan närmare erfarenhet vunnits av 1955 års
lagstiftning på detta område, var det likaså svårt att bilda sig en uppfattning
om behovet av vidgade avskrivningsmöjligheter å byggnader i rörelse. En
ändring av reglerna om värdeminskningsavdrag i den riktning motionärerna
åsyftat medförde att de skattskyldiga bereddes möjligheter att uppskjuta
beskattningen helt eller delvis åren efter det en nybyggnad vidtagits.
Härigenom skulle skapas nya möjligheter till s. k. förtäckt resultatutjämning.
Med hänsyn härtill borde frågan även bedömas ur denna synpunkt.
Det var därvid att märka att frågan om införande av rätt till s. k. öppen
förlustutjämning och s. k. öppen resultatutjämning för det dåvarande var
föremål för utredning av 1957 års skatteutredning. Enligt utskottets mening
var det sannolikt att frågan om införande av rätt till en snabbare avskriv
-
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 58 år 1959
ning av byggnader skulle komma i ett delvis annat läge, om möjligheter
infördes till öppen resultatutjämning. Man borde därför enligt utskottets
mening avvakta resultatet av 1957 års skatteutrednings arbete. Utskottet
kunde således inte tillstyrka det föreliggande motionsyrkandet.
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.
I motionerna I: 287 och II: 357 betonas angelägenheten av att få avskrivningsbestämmelser
av i princip samma innehåll som i våra grannländer. Särskilt
för nystartade rörelser föreligger speciella behov av likvida medel. En
högre avskrivning under de allra första åren torde också motsvara den verkliga
värdeminskningen. Det erinras vidare om att de i fråga om maskiner
och inventarier i rörelse gällande avskrivningsbestämmelserna i princip har
denna innebörd.
Motionärerna i motionerna I: 288 och II: 358 framhåller bl. a. att företagsekonomiska
skäl motiverar att avskrivningsreglerna utformas så, att en
högre avskrivningsprocent kan tillämpas under de första åren av byggnadens
livstid. I en tid då ökade krav kan väntas uppkomma på det svenska
näringslivets konkurrenskraft gentemot utlandet, bör en sådan anpassning
av våra beskattningsregler eftersträvas. De europeiska integrationsplanerna,
vilkas successiva förverkligande kan väntas inom en inte alltför avlägsen
framtid och som kommer att kräva ökad konkurrensförmåga av de svenska
företagen, inbjuder till förberedelseåtgärder även av här angiven innebörd.
I en politik som vill satsa mera på nya initiativ, expansion och ökat välstånd
genom gynnsammare villkor för produktionslivet hör de här åsyftade åtgärderna
naturligt hemma. Vidare pekar motionärerna på att en omkonstruktion
av avskrivningsreglerna på angivet sätt skulle ha betydelse för
företagens beredskap vid en konjunkturavmattning. Frågan har således även
sysselsättningspolitisk betydelse.
Utskottet
Enligt punkt 7 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen får avdrag
för kostnaden för anskaffning av byggnad, som är avsedd att användas
i ägarens rörelse, i allmänhet endast åtnjutas i form av årliga värdeminskningsavdrag.
Avdraget skall bestämmas till viss procent av byggnadens värde.
Till grund för beräkningen skall i princip läggas byggnadens anskaffningsvärde.
På grund av svårigheten att styrka den faktiska anskaffningskostnaden
godtages i praxis en avskrivning å det under beskattningsåret gällande
taxerade byggnadsvärdet. Vid avvägningen av procentsatsens storlek
skall hänsyn tagas till såväl byggnadens fysiska som dess ekonomiska
livslängd. Utan närmare utredning torde avdrag för värdeminskning å fabriksbyggnader
vanligen medgivas med 2, i vissa fall 3 procent av anskaffningsvärdet.
Efter utredning kan dock högre avdrag få åtnjutas. Om värdeminskningsavdrag
å byggnad ett år inte kan utnyttjas vid taxeringen, får det —
i motsats till planenliga avdrag å maskiner och inventarier — icke förskjutas
till ett senare år. I fråga om rent tillfälliga byggnader, avsedda att an
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 58 år 1959 7
vändas endast ett fåtal år, får bvggnadskostnaden i sin helhet avdragas det
år, då utgiften ägt rum.
I de förevarande motionerna hemställes om utredning i syfte att anpassa
beskattningsreglerna i fråga om värdeminskningsavdrag å byggnader, som
ingår i rörelse, så att större avdrag får göras under de första åren efter uppförandet.
Till stöd för yrkandet åberopas att enligt de danska och norska
reglerna om avskrivning å byggnader större värdeminskningsavdrag medges
under en byggnads första år. I en tid, då ökade krav kan väntas uppkomma
på det svenska näringslivets konkurrensförmåga gentemot utlandet, bör
därför en liknande anpassning av våra beskattningsregler eftersträvas.
Det är enligt utskottets mening viktigt, att beskattningsreglerna utformas
på ett sådant sätt, att de främjar produktionsutvecklingen och underlättar
möjligheterna till en ur olika synpunkter önskvärd konsolidering av företagen.
I motionerna framhålles angelägenheten av att avskrivningsreglerna för
byggnad i rörelse i princip utformas på samma sätt som i Danmark och
Norge. Av den i den ovan lämnade redogörelsen intagna tablån över värdeminskningsavdrag
å industribyggnader i dessa länder framgår, att de danska
bestämmelserna medger full avskrivning under loppet av 24 år och att avdragens
samlade belopp är starkt förskjutna till byggnadens första fyra år,
då årlig avskrivning får ske med 12,5 procent av anskaffningsvärdet. De
norska reglerna tillåter avskrivning efter 3,75 procent under de första fem
åren men medger dessutom särskilda initialavskrivningar vid investeringar
över viss storlek. Det kan vidare nämnas, att i Finland avskrivning tillåtes
å fabriksbyggnader av trä med 5 procent och å byggnader av sten med 2,5
procent av anskaffningsvärdet. Fabriksbyggnad, som tagits i bruk år 1958
eller därefter, får dock avskrivas med sammanlagt 30 procent av anskaffningsvärdet
under de första fyra åren.
Det planerade ekonomiska samarbetet i Europa kommer otvivelaktigt att
kräva ökad konkurrensförmåga av de svenska företagen. Det är mot bakgrunden
härav angeläget, att beskattningsreglerna i största möjliga utsträckning
utformas så att de stärker vår konkurrenskraft.
I samband med 1955 års ändringar av företagsbeskattningsreglerna gjordes
en omredigering av författningstexten rörande avskrivning å byggnader
i rörelse i syfte att tydligare markera den vikt, som vid avvägningen av
avskrivningsprocentens storlek bör fästas vid byggnadens ekonomiska livslängd.
Det torde vara fullt befogat att antaga, att en byggnads värde under
de första åren efter uppförandet sjunker avsevärt snabbare än senare. En
lineär avskrivningsmetod med enhetlig årlig avskrivningsprocent återspeglar
emellertid inte denna faktiska minskning i byggnadens värde. Det är därför
av företagsekonomiska skäl motiverat, att avskrivningsreglerna för byggnad
utformas på liknande sätt som i våra nordiska grannländer, där såsom
ovan nämnts en större initialavskrivning tillåtes under de första åren efter
byggnadens uppförande. Denna princip är för övrigt redan accepterad inom
den svenska beskattningsrätten vid räkenskapsenlig avskrivning å maski
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 58 år 1959
ner och inventarier. En vidgad rätt till avskrivning å byggnader skulle dessutom
innefatta ett visst efterkommande av önskemålet om hänsynstagande
till de starkt ökade återanskaffningskostnaderna. I detta sammanhang torde
böra erinras om att frågan om avdrag för värdeminskning av byggnader
i inkomstkällan jordbruksfastighet för närvarande är föremål för utredning
inom skattelagssakkunniga.
Mot bakgrunden härav synes det utskottet motiverat, att en utredning rörande
ändrade grunder för beräkning av värdeminskningsavdrag å byggnad
i rörelse kommer till stånd. Därvid bör självfallet beaktas det förändrade
läge, vari frågan kan komma, om möjligheter till öppen resultatutjämning
införes. Även de nuvarande reglerna om beskattning vid försäljning av fastighet
och om utrangeringsavdrag bör i samband därmed bli föremål för
överväganden.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
I: 287 av herr Gustaf Henry Hansson samt II: 357 av herrar
Darlin och Magnusson i Borås ävensom de likalydande motionerna
I: 288 av herr Aastrup m. fl. och II: 358 av herr Ohlin
m. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
i syfte att anpassa beskattningsreglerna i fråga om värdeminskningsavdrag
å byggnader, som ingår i rörelse, så
att större värdeminskningsavdrag får göras under de första
åren efter uppförandet.
Stockholm den 3 november 1959
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Hagberg, Eriksson, Spetz, Jansson, Gustaf
Elofsson*, fröken Ranmark, herrar Söderquist, Möller, Wärnberg och
Mattsson; samt
från andra kammaren: herrar Ericsson i Kinna, Sundström, Brandt
i Aspabruk, Kollberg, Allard, Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg, Darlin,
Andersson i Essvik och Antonsson*.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservation
av herrar Ericsson i Kinna, Eriksson, Jansson, fröken Ranmark, herrar
Möller, Wärnberg, Sundström, Brandt i Aspabruk, Allard och Andersson i
Essvik, vilka ansett,
dels att den del av utskottets yttrande, som börjar å s. 7 rad 11 upp
-
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 58 år 1959
ifrån med orden »Det är» och slutar å s. 8 rad 13 uppifrån med orden »för
överväganden» bort ha följande lydelse:
»Yrkanden av enahanda innebörd som i de nu förevarande motionerna
framställdes även vid 1958 års A-riksdag. I sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 16 ansåg sig bevillningsutskottet inte kunna tillstyrka bifall
till utredningsyrkandet. Utskottet framhöll därvid bl. a., att de vid 1955 års
riksdag genomförda ändringarna i företagsbeskattningen medfört en viss
uppmjukning av bestämmelserna om värdeminskningsavdrag å byggnader
1 rörelse i avsikt att tydligare markera den vikt, som bör fästas vid byggnadens
ekonomiska livslängd. Vidare anfördes att vidgade möjligheter införts
för företagen att göra avsättningar till investeringsfonder, vilka ansågs komma
att utgöra ett betydelsefullt komplement till avskrivningsreglerna främst
när det gäller byggnader. Innan närmare erfarenheter vunnits av 1955 års
lagstiftning var det enligt utskottets mening svårt att få någon uppfattning
om behovet av ökade avskrivningsmöjligheter å byggnader i rörelse. Utskottet
ansåg det vidare sannolikt, att frågan om införande av snabbare rätt till avskrivning
å byggnader skulle komma i ett delvis annat läge, om möjligheter
till öppen resultatutjämning infördes.
Utskottet kan helt ansluta sig till de uttalanden, som föregående års bevillningsutskott
gjorde i frågan. Därutöver vill utskottet framhålla, att enligt beslut
vid innevarande års riksdag vissa ändringar vidtagits i förordningen om
investeringsfonder för konjunkturutjämning, varigenom möjligheterna att
taga investeringsfonder i anspråk utvidgats. Således kan, då det är av synnerlig
vikt att viss investering igångsättes, Kungl. Maj :t efter ansökan medge
tillstånd till att investeringsfonder får tagas i anspråk för längre tid än två
år och att även framtida fondavsättningar får användas.
Utskottet vill vidare erinra om att därest byggnad, som användes i rörelse,
anskaffats för utnyttjande under en speciell konjunktur särskilt avdrag kan
medgivas för överpris eller merkostnad. Utrangeras eller nedrives i rörelse
använd byggnad, beträffande vilken den skattskyldige förebringar utredning
om anskaffningsvärdet och i beskattningsavseende åtnjuta värdeminskningsavdrag,
får avdrag ske för vad som återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,
i den mån detta belopp överstiger vad som influtit vid avyttring av
byggnadsmalerialier och dylikt i samband med utrangeringen eller rivningen.
Vid försäljning av byggnad, som icke är att anse som varulager i rörelse,
blir köpeskillingen inte beskattad i vidare mån än som följer av reglerna för
beskattning av realisationsvinst vid försäljning av fast egendom.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till de föreliggande motionerna.»
dels ock ansett att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
»Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna 1:287 av herr Gustaf
Henry Hansson samt II: 357 av herrar Darlin och Magnusson
i Borås icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt
2) att de likalydande motionerna I: 28S av herr Aastrup
m. fl. och II: 358 av herr Ohlin m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»
2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 7 samt. Nr 58
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.