Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion angående skatteavdrag för bidrag till vetenskaplig verksamhet.

1959-11-10 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1959:59, Betänkande i anledning av väckt motion angående skatteavdrag för bidrag till vetenskaplig verksamhet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1959

1

Nr 59

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion

angående skatteavdrag för bidrag till vetenskaplig

verksamhet.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II:

421, av herr Kollberg, bär hemställts, att riksdagen måtte besluta att till

punkt 1 av anvisningarna i 20 § kommunalskattelagen skall fogas ett andra

stycke med följande lydelse:

»Bidrag till vetenskaplig verksamhet betraktas som omkostnad, för vilken

avdrag enligt denna paragraf medgives, försåvitt verksamheten icke uppenbarligen

saknar betydelse för förvärvande och bibehållande av den skattskyldiges

intäkter.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda yrkandet,

får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,

hänvisa till motionen.

Vid beräkning av inkomsten från särskild föi’värvskälla skall enligt 20 §

kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader

under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.

Avdrag må därvid icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill

hänförliga utgifter.

I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och forskning

inte ansetts kunna medgivas, såvida bidraget inte lämnats av rörelseidkare

till teknisk-vetenskaplig forskning inom den bransch, som rörelseidkaren

företräder. Icke heller har avdrag medgivits för gåvor till sociala

institutioner.

Av innehållet i den förevarande motionen må här återges följande.

Motionären framhåller, att i ett samhälle, vars näringsliv till väsentlig del

är baserat på enskilt initiativ, ligger avgörandet i fråga om avvägningen av

investeringar i produktionsfrämjande vetenskap lika väl som av andra

investeringar till väsentlig del hos företagen och deras organisationer. Såvitt

gäller sådan vetenskaplig verksamhet, som är direkt inriktad på en

ökning av näringslivets prestationsförmåga, är det företagen och deras organisationer,

som beräknar få nyttan av det vetenskapliga arbetet eller åtminstone

en väsentlig del därav och som kan förväntas vara i stånd att bedöma,

om pengarna bör sättas in för att ge mest utsikt till återbäring, och

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 7 samt. Nr 59

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1959

alt påtaga sig kostnaderna. På grund härav måste det anses vara av stor

vikt, att det i varje fall inte lägges hinder i vägen för företag, som finner

lönsamt och finansiellt möjligt att anslå medel till sådan vetenskaplig

verksamhet, som de finner lönande. Rådande praxis i beskattningshänseende

omöjliggör eller försvårar emellertid samma slags investeringspolitik

från företagen gentemot vetenskapen som gentemot konkurrerande

investeringsobjekt, exempelvis egna anläggningar och egen arbetskraft. För

det första förloras avdragsrätlen, om mottagarens verksamhet är av allmän

natur. Härigenom motverkas bidrag till framför allt vetenskapsområden,

vilka är av grundläggande natur eller eljest av betydelse för näringslivet

i dess helhet eller åtminstone ett flertal branscher. Denna effekt av

rättstillämpningen framstår som särskilt olycklig med hänsyn till att enligt

rådande uppfattning just dylika vetenskapsområden synes inge de största

förhoppningarna om lönsamhet. För det andra föreligger särskilda svårigheter

att få avdrag för bidrag till den vetenskapliga undervisningen i motsats

till forskningn. Även på denna punkt är gällande praxis ägnad alt

väcka betänkligheter. Vetenskaplig undervisning förutsätter att lärarna bedriver

forskning. Även på annat sätt griper forskning och undervisning

personellt och sakligt in i varandra, och det är sålunda både teoretiskt och

praktiskt omöjligt att göra någon skillnad dem emellan, om åsyftat resultat

skall ernås. Vid sidan av forskning och undervisning finns för vetenskapen

andra arbetsuppgifter, vilka även de måste utföras om näringslivet

skall kunna tillgodogöra sig de tjänster som vetenskapen kan lämna. Mellan

forskningsresultaten och deras praktiska utnyttjande ligger flera led

— publikation, undervisning, utvecklingsarbete m. m. — vilka samtliga måste

fungera tillfredsställande, om bidragen skall få full verkningsgrad.

Näringslivets investeringar i vetenskap är sålunda underkastade långt

snävare skatteregler än de investeringar i annat — materiella nyttigheter

och arbetsprestationer av anställd personal — vilka ingår som ett normalt

led i förvärvsverksamheten. Detta förhållande är ägnat länka in investeringarna

i felaktiga banor och medför men för det svenska näringslivets fortsatta

utveckling och upprätthållandet av sysselsättningen.

Grunden till skattedomstolarnas restriktiva praxis synes vara, att det icke

ansetts styrkt, att de för närvarande icke avdragsgilla bidragen till vetenskap

i tillräcklig grad motsvaras av egennytta för bidragsgivaren. Bidragen

har av denna anledning hänförts till levnadskostnader och alltså behandlats

på samma sätt som exempelvis bidrag till allmännyttiga ändamål. Denna

uppfattning torde i sin tur sammanhänga med den för såväl vetenskaplig

undervisning som mer allmänt inriktad vetenskaplig forskning gemensamma

egenskapen, att det är svårt att med bestämdhet förutsäga, huruvida

undervisnings- och forskningsresultaten kommer just bidragsgivaren till

godo i sådan utsträckning, att bidraget vid en efterhandsbedömning finnes

motiverat. Denna motivering för praxis anser motionären emellertid icke

vara bärande. Beträffande alla slags investeringar gäller att nyttan kan helt

eller delvis komma att tillfalla utomstående.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1959

Ehuru mekanismen för överföring av nyttan av en investering från det

investerande företaget till andra parter kan förete vissa olikheter vid investeringar

av skilda slag, är dock för alla slags investeringar gemensamt,

att åtminstone en del av nyttan regelmässigt frångår det investerande föietaget

och utsprides inom näringslivet. Och om risken för dylik »spridning»

av nyttan skulle anses särskilt stor vid investeringar i vetenskap, bör häremot

vägas den likaledes särskilt goda lönsamheten å dylika investeringar.

Ur denna synvinkel framstår som omotiverat att tillämpa snävare skatteregier

för bidrag till vetenskap än för investeringar av annat slag.

En hävdvunnen princip i svensk beskattningsrätt, ofta ifrågasatt men hittills

upprätthållen, är att avdrag medgives endast för kostnaderna för inkomstens

förvärvande men däremot icke för utgifter för allmännyttiga ändamål.

Det har av bevillningsutskottet städse framhållits, att främjandet av behjärtansvärda

eller eljest allmännyttiga ändamål inte borde ske i form av lättnader

vid beskattningen utan i förekommande fall genom direkt bidrag från

statens sida. En uppmjukning av nuvarande behandling av de här ifrågavarande

bidragen till vetenskap innebär emellertid icke någon avvikelse från

nyssnämnda princip. Det är icke fråga om allmännyttiga bidrag i vedertagen

mening utan på sin höjd om ett slags vid varje investering ofrånkomlig inkomstöverföring

till näringslivet i övrigt. Ur fiskal synvinkel innebär den

omständigheten, att nyttan av ett bidrag till vetenskap delvis kan komma att

frångå bidragsgivaren och i stället hamna annorstädes inom näringslivet,

följaktligen inte att beskattningsunderlaget minskats. Den innebär endast, att

skatten i viss mån kommer att betalas av annan eller andra än bidragsgivaren,

och det offentliga frånhänder sig icke någon del av sin bestämmanderätt

över det samlade skatteunderlaget.

Om eu ändring av nu gällande rätt enligt det ovan anförda synes böia

komma till stånd, återstår att avväga de nya reglerna på ett sätt, som tillgodoser

ändamålet utan att nyss berörda, inom beskattningen tillämpade principer

frångås och även i övrigt utan egentligt ingrepp i det skatterättsliga

regelsystemet. Enklast torde vara att kasta om bevisbördan mellan taxeringsmyndigheterna

och den skattskyldige vid bedömande, huruvida bidrag till

vetenskap är erforderliga för inkomstens förvärvande eller bibehållande.

Man kan utgå ifrån att en dylik presumtion av skattedomstolarna anses bruten,

om bidrag lämnas till annan vetenskap än sådan, som är ägnad att främja

svenskt näringsliv.

Över motionen har yttranden under hand inhämtats från riksskattenämnden,

allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden samt forskningsrådens

samarbetsdelegation. Innehållet i dessa yttranden framgår av

en vid detta betänkande fogad Bilaga, till vilken utskottet hänvisar.

Forskningsrådens samarbetsdelegation har tillika ingivit en upprättad

översikt över viss utländsk lagstiftning i ämnet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1050

Utskottet

Gällande skattelagstiftning saknar speciella regler om hur bidrag till vetenskaplig

forskning eller till undervisning skall behandlas i skattehänseende.

Frågan om avdrag skall medges vid inkomsttaxeringen för dylika bidrag

blir därför att bedöma enligt kommunalskattelagens allmänna regler om

vad som är att hänföra till driftkostnad. I enlighet härmed medges i praxis

avdrag för bidrag till vetenskaplig forskning under förutsättning att bidraget

kan anses såsom en omkostnad för intäkternas förvärvande och bibehållande.

Hittills har praxis varit tämligen restriktiv och i huvudsak har avdrag

medgivits endast om den vetenskapliga forskningen haft karaktär av s. k.

målforskning eller eljest haft cn mera direkt eller påtaglig betydelse för bidragsgivarens

intäktsförvärv. En förutsättning för avdragsrätten synes vara,

att mottagaren driver verksamhet av sådan art, att kostnaderna för verksamheten

skulle vara avdragsgilla för bidragsgivaren, därest denne själv utövat

verksamheten. Mottagarens verksamhet får således icke vara av alltför allmän

natur.

I den föreliggande motionen yrkas sådan ändring i lagstiftningen att väsentligt

vidgade möjligheter införes till avdrag såsom omkostnad för bidrag

till vetenskaplig verksamhet. Avdrag borde enligt motionärens mening medges

för bidrag till vetenskaplig verksamhet, försåvitt verksamheten icke

uppenbarligen saknar betydelse för förvärvande och bibehållande av den

skattskyldiges intäkter.

Vid tiden för tillkomsten av 1928 års kommunalskattelag var frågan om avdragsrätt

för bidrag till vetenskaplig verksamhet föga aktuell. I allmänhet

bedrevs den forskning, som ansågs ha speciellt intresse för företagen, av företagets

anställda och kostnaden härför blev avdragsgill som andra driftkostnader.

I detta hänseende har emellertid förhållandena ändrats. Företagen

har alltmer kommit till insikt om den vetenskapliga verksamhetens stora betydelse

för framåtskridandet och många näringsidkare har funnit det angeläget

eller rent av nödvändigt att investera mer i forskning och utbildning.

Därvid har intresset inte enbart varit inriktat på målforskning utan även

på den s. k. grundforskningen. Den snabba utvecklingen och de många nya

problemen på vetenskapens område har vidare medfört att forskningen inte

alltid med fördel kan bedrivas inom företagen. Därför har ett flertal forskningsinstitut

upprättats för olika branscher — ofta med bidrag från staten

— för att bedriva forskning av betydelse för branschen.

Motionärens yrkande får ses mot bakgrunden av nu nämnda ändrade förhallanden.

Ett bifall till yrkandet skulle medföra att avdragsrätten, som nu

i huvudsak avser endast bidrag till målforskning, skulle utsträckas att omfatta

även bidrag till grundforskning och praktiskt taget all vetenskaplig undervisning.

Vid remissbehandlingen av den föreliggande motionen har enighet

rått om önskvärdheten av en utvidgning av avdragsrätten. Mot den föreslagna

utformningen av motionsförslaget har emellertid i remissyttrandena

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1959

riktats kritik. Sålunda har från riksskattenämndens sida invänts att avdragsrätten

enligt förslaget skulle bli alltför omfattande. Å andra sidan har

allmänna ombudet hos mellankommunal a prövningsnämnden ansett att något

krav på att forskningen skall vara vetenskaplig inte hör uppställas för

avdragsrätt. Allmänna ombudet har vidare ifrågasatt, om icke en viss utvidgning

av avdragsrätten är möjlig redan inom ramen för gällande lagstiftning.

Enligt utskottets mening föreligger skäl för en omprövning av frågan om

avdragsrätt för bidrag till forskningsverksamhet. Utskottet är dock inte berett

att tillstyrka motionsyrkandet om omedelbar lagstiftning medförande en

så vidsträckt avdragsrätt som den av motionären åsyftade. Emellertid anser

utskottet frågan vara av sådan karaktär att den bör göras till föremål för

närmare utredning. Därvid bör bl. a. övervägas om och i så fall under vilka

förutsättningar avdrag bör ges för bidrag till grundforskning. Tillika bör

undersökas om åtskillnad lämpligen bör göras mellan bidrag av engångskaraktär

och löpande bidrag till verksamheten. Även andra problem, som kan

uppkomma under utredningens gång, bör förutsättningslöst utredas.

Under hänvisning till det anförda vill utskottet föreslå riksdagen alt i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning i ämnet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av motionen II: 421 av herr

Kollberg i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t

ville föranstalta om utredning av frågan om avdragsrätt vid

beskattningen för bidrag till forskningsverksamhet.

Stockholm den 10 november 1959.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Eriksson, Snygg, Spetz, Jansson och

Gustaf Elofsson, fröken Ranmark, herrar Möller, Kronstrand, Mattsson och

Gustaf Henry Hansson; samt

från andra kammaren: herrar Ericsson i Kinna, Sundström*, Brand!

i Aspabruk, Kollberg, Allard, Vigelsbo, Magnusson i Borås*, Gustafson i

Göteborg, Darlin och Andersson i Essvik.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(i

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1959

Bilaga

Riksskattenämnden

Enligt gällande skattelagstiftning medgives avdrag för bidrag till vetenskaplig

forskning under förutsättning att bidraget kan anses såsom en

omkostnad för intäkternas förvärvande och bibehållande. En genomgång

av förefintliga rättsfall i ämnet visar, att praxis hittills varit tämligen restriktiv

och i huvudsak medgivit avdrag endast om den vetenskapliga forskningen

haft karaktär av mål forskning eller eljest haft en mera direkt eller

påtaglig betydelse för bidragsgivarens intäktsförvärv.

I likhet med motionären anser riksskattenämnden, att vägande skäl föreligga,

för en utvidgning av avdragsrätten till att gälla även sådana bidrag

av hithörande slag, som äro av mera allmän eller indirekt betydelse för

bidragsgivarens förvärvsverksamhet. Utvecklingen har medfört att det numera

förefaller naturligt och ej sällan nödvändigt att t. ex. de större industriföretagen

ekonomiskt understödja även sådan vetenskaplig forskning,

som först på längre sikt väntas bliva av ekonomisk betydelse för företagen.

Fastän riksskattenämnden sålunda i princip delar motionärens uppfattning

i förevarande fråga, är nämnden emellertid icke beredd att tillstyrka

den i motionen föreslagna lösningen.

Motionären föreslår att avdrag skall medgivas för bidrag till »vetenskaplig

verksamhet» försåvitt verksamheten »icke uppenbarligen saknar betydelse»

för förvärvande och bibehållande av den skattskyldiges intäkter.

Uttrycket »vetenskaplig verksamhet» synes alltför vittomfattande och

oklart. Med vetenskaplig verksamhet åsyftar motionären även vetenskaplig

undervisning. Om avdragsrätten utan inskränkning skulle utsträckas till

att även omfatta den vetenskapliga undervisningen, skulle detta emellertid

föra alliför långt; en dylik regel synes sålunda kunna medföra att nya

högskolor — utöver de av statsmakterna beslutade — skulle kunna inrättas

och drivas fönnedelst bidrag, som i realiteten voro att till betydande

del anse såsom lämnade av det allmänna. Det synes därför lämpligare att

avdragsrätten begränsas till att avse vetenskaplig forskning; anmärkas må

att skattelagstiftningen i annat sammanhang redan arbetar med nämnda

begrepp (kommunalskattelagen 53 § 1 mom. e). Det kan även ifrågasättas

om icke avdragsrätten bör begränsas till naturvetenskaplig, ekonomisk och

teknisk forskning, som måste anses stå bidragsgivarnas förvärvsverksamhet

närmare än forskning av andra slag. Vidare kan det förtjäna övervägas om

icke avdragsrätten bör begränsas till inkomstslagen rörelse och jordbruk.

Såsom framgår av det förut anförda, föreslår motionären en omkastning

av bevisbördan beträffande ifrågavarande bidrag, i det att avdrag skulle

medges försåvitt verksamheten icke uppenbarligen saknade betydelse för

intäktsförvärvet. Riksskattenämnden anser sig bl. a. av principiella skäl

böra avstyrka en dylik regel. Den erforderliga uppmjukningen av nuvarande

regler skulle man enligt nämndens mening kunna vinna genom en

bestämmelse, enligt vilken avdrag medgåves för sådant bidrag till vetenskaplig

forskning, »som kan antagas vara av betydelse» för den skattskyldiges

intäktsförvärv.

De erinringar, som sålunda enligt riksskattenämndens mening kunna göras

mot motionärens förslag, synas böra medföra att förslaget icke utan

närmare utredning lägges till grund för lagstiftning. Frågans stora bety
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1959

delse för vårt näringsliv, sett på längre sikt, bör emellertid föranleda till

att en sådan utredning skyndsamt genomföres. Vid utredningen torde även

böra närmare undersökas, huru förevarande fråga blivit löst enligt våra

grannländers lagstiftning.

Suppleanten Ohlin avgav följande särskilda yttrande:

Jag delar icke majoritetens mening alt avdragsrätten bör begränsas till

bidrag till vetenskaplig forskning.

Om svensk exportindustri skall kunna hävda sig i konkurrensen med

andra högt industrialiserade länder, måste den nu rådande bristen på vetenskapliga

forskare hävas snarast möjligt. Gränsen mellan forskning och

undervisning på det vetenskapliga planet är emellertid svår att draga. Det

ligger i sakens natur, att verksamheten vid de högre läroanstalterna, framför

allt vid universitetens naturvetenskapliga fakulteter samt vid de tekniska

högskolorna och handelshögskolorna, till väsentlig del inriktas på

undervisning, som strängt taget icke kan betecknas såsom vetenskaplig

verksamhet men som är en nödvändig förutsättning för rekrytering och utbildning

av den vetenskapliga forskarstaben. Även bidrag till sådan högre

undervisning, som har direkt betydelse för de för näringslivets utveckling

nödvändiga vetenskaperna, bör enligt min mening omfattas av avdragsrätten.

Majoritetens farhågor, att detta skulle giva upphov till på privat initiativ

grundade nya högskolor, synas mig överdrivna.

I övrigt delar jag majoritetens mening och instämmer i uttalandet, att

motionärens förslag skyndsamt bör göras till föremål för närmare utredning.

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden

Under årtionden närmast före och efter sekelskiftet var forsknings- och

uppfinnarverksamheten som regel en enmans- eller fåmansuppgift. Flera av

våra nuvarande stora företag inom verkstadsindustrin som tillkom under

denna tid grundade sin verksamhet på uppfinningar av enstaka tekniska

genier. Som exempel på sådana företag kan nämnas Asea, Aga, de Laval,

Primus (Bahco), Separator och Svenska Kullagerfabriken. Numera har

forsknings- och uppfinnarverksamheten fått annan karaktär. Ofta uppställer

företagen ett bestämt mål och forsknings- och uppfinnarverksamheten

inriktas från början på att nå detta. Forskningen måste då uppläggas systematiskt

och får ofta en mycket stor bredd. Utvecklingen på forsknings- och

uppfinnarområdet har alltså gått från individuell till kollektiv verksamhet.

Flera företag inom svenska läkemedelsindustrin kan anföras som exempel

på att mycket omfattande grupparbeten lett till synnerligen goda ekonomiska

resultat.

Den nu berörda utvecklingen är en internationell företeelse. Enligt uppgift

från ledningen för ett svenskt företag tillhörande en världskoncern inom

den elektriska svagströmsbranschen har dess moderföretag omkring 150 000

anställda, varav ungefär 30 000 sysslar med forsknings- och experimentarbeten.

De svenska företagen har ofta svårt att hålla jämna steg i den tekniska

utvecklingen med utländska företag med sådana resurser. Bristen

på svenska tekniker är ibland besvärande. Som exempel härpå kan nämnas,

att ett svenskt industriföretag under år 1955 inrättat ett utvecklingslaboratorium

utomlands. Enligt uppgift i företagets besvär över 1958 års inkomsttaxering

sysselsättes vid detta laboratorium, under ledning av en svensk

laboratoriechef, 13 utländska civilingenjörer, 19 laboranter, 1 sekreterare och

3 experimentarbetare.

Eu följd av den ökade bredden på forskningsarbetet har blivit att ett före
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1959

tåg ofta inte ensamt orkar bekosta allt forskningsarbete, varför forskningsuppgifter

behöver lösas kollektivt. Ibland har olika branscher gemensamma

forskningsuppgifter. (Exempel: Konservforskningsinstitut.)

Har då skattedomstolarna vid bedömningen av avdragsrätten för bidrag

till forskningsverksamhet o. d. tillräckligt beaktat den berörda utvecklingen

mot ökat behov av kollektiv och ibland mindre branschbunden forskningsverksamhet?
Vid

en genomgång av bifogade1 inom riksskattenämnden gjorda sammanställning

av rättsfall angående avdrag för forskningsbidrag torde man komma

till att viss uppmjukning av nuvarande praxis är befogad. Jag har sammanfört

önskvärda ändringar i fråga om avdragsrätten i följande tre huvudgrupper.

1. Kravet att forskningen skall vara vetenskaplig bör bortfalla

Exempel:

Riksskattenämnden har i ett förhandsbesked den 17/5 1955 förklarat försäkringsbolag

vara berättigade till avdrag för bidrag till viss forskning under

förutsättning att den är vetenskaplig. Om den gemensamma forskningen

gäller exempelvis användning av datamaskiner inom försäkringsrörelsen —

detta är en mycket viktig organisatorisk fråga inom branschen — kunde

denna väl knappast betecknats såsom vetenskaplig och avdragsrätt för bidrag

skulle alltså inte ha medgivits.

Kravet att forskning skall vara vetenskaplig är företagsekonomiskt meningslöst.

Avdragsrätten bör därför utsträckas till att avse även forskningav

så praktisk karaktär, att den inte kan betecknas som vetenskaplig. Avdrag

bör alliså medges för bidrag till exempelvis gemensamma maskinstudier,

standardiseringsarbeten, nomenklaturkonventioner etc.

2. Det bär inte krävas att forskning, som bedrives utan samband med undervisning,

skall vara branschbunden

Exempel på ifrågasatt ändring av praxis:

Med hänsyn till arten av A.-B. Elektrolux’ tillverkning borde bolaget medgivas

avdrag för bidrag till Hemmets forskningsinstitut.

3. Avdragsrätten synes kunna utsträckas till bidrag till vetenskaplig verksamhet

i förening med undervisning under förutsättning att den vetenskapliga

verksamheten avser samma bransch som bidragsgivarens

Undervisning och vetenskaplig verksamhet är som regel intimt förbundna,

dels därför att de specialiserade vetenskapsmännen kommer från grupper av

personer som driver allmänna studier inom ett visst område, dels därför alt

ledarna av den vetenskapliga verksamheten som regel både utövar vetenskaplig

verksamhet och meddelar undervisning. Den omständigheten att

branschavgränsad forskning bedrives i förening med undervisning synes ej

böra utgöra hinder för avdragsrätt. Avdrag medgives således för kostnader för

yrkesskolor vid verkstadsföretag; ofta erhåller företagen t. o. in. statsbidrag

för sådan verksamhet. Ett skogsägande pappersbruk i Örebro har medgivits

avdrag för bidrag till Värmlands och Örebro läns skogvaktare- och kolareskolor

(se RÅ 1956 not 71). Avdrag för bidrag till undervisning på lägre

plan medgives alltså redan nu under vissa förutsättningar. I princip synes

därför avdrag böra medgivas även för bidrag till branschavgränsad vetenskaplig

verksamhet i förening med studier på högre plan under förutsättning

att ett intimt samband föreligger med bidragsgivarens verksamhet. Bidrag

från varv till en skeppsbyggnadssektion vid en högskola eller vid ett

1 Här utesluten.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1959 9

tekniskt gymnasium och från rederier till sjöbefälsskolor borde alltså vara

skattemässigt avdragsgilla.

De nu under punkterna 1—3 angivna önskemålen om viss uppmjukning av

praxis skulle inte innebära någon väsentlig utvidgning av avdragsrätten.

Någon ändrad lagstiftning synes ej erfordras för att åstadkomma en något

generösare bedömning av avdragsrätt för bidrag till kollektiv forskning

utan ett uttalande om önskvärdheten av en sådan rättstillämpning skulla

måhända vara tillräckligt.

De i motionen framförda synpunkterna synes emellertid innebära, att

bidrag från näringslivet till vetenskaplig verksamhet i förening med teknisk

naturvetenskaplig" och ekonomisk undervisning normalt skulle vara avdragsgilla,

även om verksamheten inte vore branschavgränsad. Det kan nämnas

att det svenska näringslivet för några år sedan lämnade bidrag till Handelshögskolan

i Stockholm med sammanlagt 10 miljoner kronor. Avdrag

härför medgavs icke vid beskattningen men det torde vara motionärens önskan

att liknande bidrag för framtiden skulle bliva avdragsgilla. Goda skäl

kan anföras härför, men då en så vidsträckt avdragsrätt för bidrag till

undervisning och utbildning skulle strida mot nu gällande beskattningsprinciper,

synes frågan behöva närmare utredas.

Forskningsrådens samarbetsdelegation

Delegationen, som finner den i motionen anförda motiveringen synnerligen

stark, anser de där föreslagna åtgärderna väl lämpade att stödja teknisk-vetenskaplig

forskning.

Övriga forskningsområden torde endast i begränsad omfattning kunna

draga nytta av de i motionen föreslagna åtgärderna, varför samarbetsdelegationen

avser fullfölja en i vissa avseenden redan påbörjad utredning om

skattefrihet inom dessa områden. Delegationen torde framdeles återkomma

med framställningar i sådant syfte.

Nödvändigheten att kunna erhålla bidrag från näringslivet och privatpersoner

till vetenskaplig forskning framstår med ökad skärpa sedan propositionen

om ökat stöd till forskningen framlagts. De belopp som där föreslås

för närmaste budgetår är betydligt lägre än de av universitetsutredningen

föreslagna. Det synes alltså i nuläget icke vara möjligt för staten att genom

statsanslag täcka det starkt ökade medelsbehov som modern forskning

medför.

Som sammanfattning får delegationen uttala att den livligt tillstyrker herr

Kollbergs motion angående skatteavdrag för bidrag till vetenskaplig forskning.

I handläggningen av detta ärende har deltagit representanter för de i

samarbetsdelegationen ingående råden, nämligen Atomkommittén, Jordbrukets

forskningsråd, Statens medicinska forskningsråd, Statens naturvetenskapliga

forskningsråd, Statens samhälls- och rättsvetenskapliga forskningsråd

och Statens tekniska forskningsråd.

2 Bihang till riksdagens protokoU 1959. 7 samI. Nr. 79.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:323 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om översyn av naturskyddslagen m. in. s. 4 i texten