Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande nr 28 dr 1959

1959-04-14 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1959:28, Bankoutskottets utlåtande nr 28 dr 1959

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 28 dr 1959

1

Nr 28

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående

utredning om näringslivets lokalisering.

Bankoutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom

riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen nr 302 i

första kammaren av herrar Torsten Andersson och Mattsson och nr 371

i andra kammaren av herr Gustafsson i Kårby, likalydande, samt nr 303

i första kammaren av herr Boo m. fl. och nr 372 i andra kammaren av

herr Persson i Appuna m.fl., ävenledes likalydande. I samtliga motioner

hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om

skyndsam utredning och förslag till lagstiftning med bestämmelser för

näringslivets lokalisering.

Beträffande motiveringarna för hemställan hänvisas till motionerna

1:302 och 1:303.

över motionerna har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat yttrande

från arbetsmarknadsstyrelsen, varjämte utskottet berett tillfälle för Landsorganisationen,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska stadsförbundet och Sveriges industriförbund att

inkomma med yttrande i ärendet.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför bl. a. följande:

Med stöd av byggnadstillståndsgivningen prövades fram till senaste årsskiftet

alla ärenden rörande nyetablering och utvidgning av bl. a. industriföretag

från lokaliseringssynpunkt. Bedömdes alt en annan lokalisering än

den företaget tänkt sig borde övervägas från samhällsekonomisk synpunkt,

tog lokaliseringsbyrån kontakt med företaget och diskuterade möjligheten

att välja annan lokaliseringsort. Resultatet av dessa överläggningar blev

i en del fall, att en annan, från samhällsekonomisk synpunkt mera lämplig

lokalisering valdes utan att de företagsekonomiska synpunkterna därför

behövde eftersättas. I andra fall måste lokaliseringsorganet acceptera företagens

argumentering för av dem önskad lokaliseringsort. Endast i ett fåtal

fall, då företagens lokalisering uppenbart stod i strid mot samhällets lokaliseringspolitiska

strävanden, avstyrktes byggnadstillståndsärenden av lokaliseringsskäl.

I regel var det då fråga om lokalisering till storstäderna av

företag, som inte kunde åberopa reella företagsekonomiska skäl för en

sådan lokalisering.

I och med att generellt byggnadstillstånd lämnats för alla slag av byggnader

har möjligheterna att genom byggnadstillståndslagstiftningen påverka

näringslivets lokalisering bortfallit.

1—616 69 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 8 samt. Nr 28

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 28 år 1959

Genom den service styrelsen kan lämna företagen i lokaliseringssammanhang

är det troligt, att många företag även i fortsättningen kommer att vända

sig till styrelsen för att erhålla råd och upplysningar i lokaliscringsfrågor.

Rådgivningen och vidtagande av positiva åtgärder för att främja

en viss önskad lokalisering torde liksom hittills bli de viktigaste lokaliseringsmedlen.

Om samhället skall kunna bevaka sina intressen i samband

med näringslivets lokalisering, är det emellertid nödvändigt med någon

form av lagstiftning. Denna bör i så fall innehålla bestämmelser, som ger

lokaliseringsorganet möjligheter att följa företagslokaliseringen i landet.

Samhället bör också ha möjligheter att förhindra från dess synpunkt uppenbart

olämpliga lokaliseringar till förmån för lokalisering till orter, som

behöver en förstärkning av näringslivet. I vilken mån detta är möjligt måste

bedömas från fall till fall med beaktande av företagsekonomiska, samhällsekonomiska,

militära och sociala synpunkter.

Med hänvisning till vad ovan anförts tillstyrker arbetsmarknadsstyrelsen

motionärernas hemställan om skyndsam utredning rörande lagstiftning

med bestämmelser om näringslivets lokalisering.

Landsorganisationen instämmer i motionärernas uppfattning om att

frågan om näringslivets strukturella utformning och lokalisering är alltför

väsentlig för att helt överlåtas åt det privata initiativet. Staten måste ges

resurser och möjligheter att påverka industrins och handelns investeringsverksamhet

så, att en ur hela samhällets synpunkt lämplig struktur erhålles

inom näringslivet. En aktiv lokaliseringspolitik är en viktig del av en

aktiv, selektiv arbetsmarknadspolitik. Ur dessa synpunkter skulle en utredning

i princip vara önskvärd.

Det är emellertid ytterst viktigt att en sådan utredning görs förutsättningslöst.

Man kan icke, enligt LO:s uppfattning, utan vidare utgå från

att t. ex. den nuvarande folkomflyttningen från landsbygden till städerna

är av ondo och att samhället därför på olika sätt bör förmå industrin

och andra näringsgrenar att flytta ut på landsbygden, eller att speciella

understödsformer bör finnas för där redan befintliga företag. Enligt LO:s

mening är det inte självklart att vissa företag skall åtnjuta statligt stöd

endast därför att verksamheten bedrivs i liten skala och är lokaliserad

till landsbygden. Den främsta uppgiften för en ny utredning om näringslivets

lokalisering måste vara att finna en hållbar målsättning för samhällets

lokaliseringspolitik. Detta innebär att utredningsmännen icke på förhand

— genom direktivens formulering eller på annat sätt — får bindas

vid utformningen av sina förslag. En sådan utredning torde emellertid

bli mycket tidskrävande och svåröverskådlig. En mängd besvärliga avvägningar

måste göras, där inte endast ekonomiska utan även sociala, befolkningsmässiga

och andra hänsyn måste ställas mot varandra. Erfarenheterna

från tidigare företagna statliga lokaliserings- och strukturutredningar

är sådana att man har anledning befara att de praktiska resultaten av en

dylik undersökning knappast kommer att stå i rimlig proportion till det

nedlagda arbetet. LO anser emellertid att frågan om samhällets möjlig
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Banhoutskottets utlåtande nr 28 dr 1959 3

heter och medel att påverka näringslivets lokalisering är av sådan vikt

att en förutsättningslös undersökning trots detta bör göras.

Riksförbundet Landsbygdens folk tillstyrker att den föreslagna utredningen

snarast kommer till stånd.

Svenska landskommunernas förbund instämmer med motionärerna att

samhället även i fortsättningen bör ha möjlighet att påverka näringslivets

lokalisering och tillstyrker därför yrkandet om en skyndsam utredning

härom.

Svenska stadsförbundet anser i likhet med motionärerna det önskvärt

att medel står samhället till buds att följa näringslivets lokalisering och

därigenom kunna vidtaga de lokaliseringspolitiska åtgärder som må befinnas

påkallade. En förutsättningslös utredning innefattande jämväl en allmän

översyn av den lokaliseringspolitiska organisationen bör därför komma

till stånd. Däremot torde det vara tveksamt om denna utredning skall

åsyfta en lösning av frågorna genom lagstiftning.

Arbetsmarknadsstyrelsen fick år 1955 i uppdrag att verkställa en av

riksdagen begärd utredning och sammanställning av material för erhållande

av underlag för utformningen av den framtida närings- och bebyggelsestrukturen

i landet. I samband därmed har arbetsmarknadsstyrelsen igångsatt

lokaliseringsutredningar för olika län. Detta utredningsarbete bör enligt

förbundet kunna utgöra en lämplig grundval för fortsatta överväganden

rörande frågorna om näringslivets lokalisering.

Sveriges industriförbund, som avstyrker motionerna, erinrar om att förbundet

1956 i anledning av då väckta motioner sade sig bestämt motsätta

sig varje form av statliga tvångsåtgärder för att hindra företagens förläggning

till vissa områden vare sig med hjälp av byggnadsregleringen eller

genom speciell tillståndsgivning för lokaliseringen av industriens anläggningar.

De skäl för detta ståndpunklstagande som förbundet därvid redovisade

gäller alltjämt och har sedan dess snarast fått ökad tyngd.

I fortsättningen anför förbundet hl. a. följande:

Som motiv för att samhället borde ha möjligheter att genom tvingande

bestämmelser påverka industriföretagens lokalisering har brukat anföras,

att industrin i allt högre grad koncentrerats till storstäderna och att detta

varit den drivande kraften i storstädernas expansion. Som Industriförbundet

framhöll redan i sitt tidigare yttrande till bankoutskottet, har detta

påstående icke stöd i de verkliga förhållandena. Av det i yttrandet framlagda

siffermaterialet, vartill förbundet ånyo hänvisar, framgår att utvecklingen

varit den motsatta. Sedan lång tid tillhaka har industribefolkningens

andel av hela den yrkesverksamma befolkningen minskat i storstäderna,

oaktat industrin totalt sett givit sysselsättning åt en allt större del av befolkningen.

I slutet av 1940-talet och början av 1950-talet gick antalet industrianställda

även i absoluta tal tillbaka i de tre största städerna, främst tack

vare den betydande utflyttning av industrianläggningar till andra delar av

landet som då kom till stånd. Denna utveckling har fortsatt även under

de senaste åren.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 28 år 1959

För att belysa sysselsättningsförändringarna inom industrin under en

något längre tidrymd har Industriförbundet nu gjort en bearbetning av

Kommerskollegii industristatistik för perioden 1946—1956. Det visar sig

därvid, att antalet industriarbetare i Stockholm och Göteborg med förortsområden

samt övriga städer med mer än 50 000 invånare tillsammantaget

sjönk med 1 300, medan för landet i övrigt förelåg en ökning med 40 000

eller mer än 8 %. Särskilt expansiv var utvecklingen i de mindre och medelstora

tätorterna. I städer med mellan 5 000 och 20 000 invånare sysselsatte

industrin år 1956 15 000 eller 15 % fler arbetare än tio år tidigare;

i de minsta städerna samt köpingarna var motsvarande ökning 9 000 eller

23 %.

Av vikt för frågans bedömande är uppenbarligen också, vad som varit

det drivande motivet för den utveckling som här skisserats. Industriförbundet,

som länge aktivt intresserat sig för lokaliseringsfrågan, har härvid

kommit till den uppfattningen, att de berörda utvecklingstendenserna

på lokaliseringsområdet väsentligen varit ett uttryck för frivilliga dispositioner

från företagens sida och att de tvingande befogenheter, som myndigheterna

vid behov kunnat anlita — närmast med stöd av byggnadsregleringen

— allenast varit av underordnad betydelse härvidlag.

Sammanfattningsvis vill Industriförbundet understryka, att enligt Förbundets

uppfattning sysselsättnings- och lokaliseringsutvecklingen inom industrin

under senare tid varit sådan, att hållbara motiv för en statlig reglering

på detta område icke kan anses föreligga.

Vid den decentralisering av industrins anläggningar som skett under

efterkrigstiden har den rådgivnings- och upplysningsverksamhet i lokaliseringsfrågor

som bedrivits av Arbetsmarknadsstyrelsen och Industriens

Produktionsråd varit av stor betydelse. De rådgivande organen har i många

fall lyckats intressera företagen för att i valet mellan ur dessas synpunkt

likvärdiga platser förlägga produktionen till den ort, där en expansion av

näringslivet av sociala eller andra skäl ansetts vara särskilt önskvärd. Det

har därigenom varit möjligt att i stor utsträckning tillgodose såväl industrins

som samhällets intressen.

Olika skäl talar för att tendenserna till decentralisering av industrin

kommer att kvarstå. Med en stigande levnadsstandard torde framför allt

handel och andra servicenäringar komma att expandera. En stegring av

personalbehovet kan också förväotas inom den offentliga förvaltningen. Särskilt

i de stora städerna kommer därför industrin åtminstone vid en gynnsam

ekonomisk utveckling att få svårt att hävda sig i konkurrensen om arbetskraften

med övriga stadsnäringar. Förutsättningarna för en produktion

på lämpligt belägna orter i andra delar av landet kommer samtidigt att bli

gynnsammare allt eftersom kommunikationerna förbättras och den service

som mindre orter kan erbjuda blir mer tillfredsställande. Den i samverkan

mellan industrin och statsmakterna bedrivna rådgivningsverksamheten

kommer därvid säkerligen även i fortsättningen att bli ett värdefullt lokaliseringspolitiskt

instrument.

Vid en statlig reglering av företagens lokalisering finns uppenbarligen

risk för att de företagsekonomiska synpunkterna kommer att få stå tillbaka

för andra intressen, varigenom företagens utvecklingsmöjligheter och

konkurrenskraft försvagas. Även om man vid handhavandet av en reglering

på området är beredd att ta rimlig hänsyn till de företagsekonomiska intressena,

måste det vara en praktiskt taget olöslig uppgift för myndigheter att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 28 år 1959

5

bedöma, om den planerade produktionen med lika gott resultat kan bedrivas

på annan plats än den företaget funnit lämpligast. Subjektiva värderingar

kommer säkerligen att i hög grad prägla dessa avgöranden. För

företaget kan resultatet av myndigheternas beslut bli antingen att den planerade

anläggningen icke kommer till stånd eller att företaget får svårigheter

att stå sig i konkurrensen med andra företag med ett ur produktionsoch

transportsynpunkt bättre läge. Måste produktionen efter en tid läggas

ned medför detta icke blott förluster för företaget utan även svårigheter

för de anställda och kommunen. Så länge företagen har att bära det ekonomiska

ansvaret för verksamheten, är det för övrigt en naturlig konsekvens

att det också skall ankomma på dem att bestämma, var produktionen skall

bedrivas.

Förbundet framhåller också att kunskapsmaterial i stort sett saknas för

att uppställa en fast målsättning för samhällets lokaliseringspolitik och

att den mest angelägna uppgiften därför är fortsatt forsknings- och utredningsverksamhet

av det slag arbetsmarknadsstyrelsen redan är sysselsatt

med.

Utskottet.

De förevarande motionerna utmynnar i en hemställan om en skyndsam

utredning rörande statsmakternas möjligheter att påverka närlingslivets

lokalisering. Som motiv härför har bl. a. åberopats att samhället, då byggnadsregleringen

numera icke tillämpas, saknar möjlighet att påverka

näringslivets lokalisering. Då den lokaliseringsverksamhet som bedrevs

fram till utgången av 1958 fungerade väl, framstår det som angeläget, att

en liknande verksamhet bedrives också framdeles.

Utskottet vill till en början konstatera, att byggnadsregleringen under en

följd av år fram till utgången av 1958 använts i syfte att åvägabringa en

önskvärd lokalisering av näringslivet. De samhällsekonomiska och företagsekonomiska

bedömanden som de byggnadsreglerande organen företagit har

sålunda innefattat en prövning av föreliggande ärenden även ur lokaliseringssynpunkt.

Några allvarligare erinringar mot organens försiktiga tilllämpning

av byggnadstillståndslagen i lokaliseringspolitiskt syfte har enligt

vad utskottet har sig bekant icke framkommit. Utskottet har uppmärksammat

att det blott i ett fåtal fall förekommit, att byggnadstillståndsärenden

avstyrkts av lokaliseringspolitiska skäl.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i sin rådgivningsverksamhet huvudsakligen

tagit direkt kontakt med större och medelstora företag, medan de

mindre företagen haft överläggningar med företagareföreningarna, vilkas

långivning och kreditgarantier spelat en icke obetydlig roll i lokaliseringspolitiken.

I rådgivningsverksamheten bär i stor utsträckning förts fram

orter och områden med ensidigt och konjunkturkänsligt näringsliv. Verksamheten,

som inriktats på såväl stora som små orter, har strävat efter att

komplettera näringslivet i orter och regioner med ensidig manlig eller ensidig

kvinnlig sysselsättning. Erfarenheterna har visat, atl det finns stora möj
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 28 år 1959

lighcter att genom aktiva insatser åstadkomma en återhämtning inom

näringslivet på orter som drabbats av industrinedläggelse.

Utskottet vill vidare erinra om de lokaliseringsutredningar som företagits

i vissa län och som alltjämt pågår i andra. Utskottet förutsätter att detta

utredningsarbete kommer att fortsätta liksom den inom arbetsmarknadsstyrelsen

pågående inventeringen av det material som är ägnat belysa problem

sammanhängande med närings- och bebyggelsestrukturen.

Det förtjänar framhållas, att den kommitté som 1951 avgav betänkande

om näringslivets lokalisering var enig i sitt uttalande att, så länge byggnadsregleringen

i en eller annan form funnes kvar, den borde utövas under

hänsynstagande till den lokaliseringspolitik som i övrigt bedreves. Kommittén

förklarade även, att den, i avvaktan på om och i så fall i vilken form

byggnadsregleringen komme att kvarstå, icke ansåge sig slutgiltigt kunna

taga ställning till huruvida tillståndsgivning borde införas som ett lokaliseringspolitiskt

instrument. Den ansåg, att, därest någon form av investeringskontroll

komme att bibehållas, det kunde tänkas att en prövning av olika

anläggningars lämplighet ur lokaliseringssynpunkt bäst kunde lösas genom

alt anknytas till denna kontroll samt att hela frågan borde ytterligare övervägas,

sedan erfarenheter vunnits av den utvidgade lokaliseringspolitiska

verksamhet kommittén föreslagit. Av kommitténs uttalanden framgår att

den som ett led i försöksverksamheten på detta område räknat med att vinna

erfarenheter inför ett slutligt ställningstagande av bl. a. de rön, som framkomme

genom ett varsamt utnyttjande av byggnadstillståndsgivningen för

en lämplig näringspolitisk lokalisering. Riksdagens ställningstagande

1956 i samband med byggnadstillståndslagens förlängning innebar ett ytterligare

understrykande av här anförda synpunkter.

Med den större erfarenhet av hithörande problem som nu föreligger

torde möjligheterna ha förbättrats att mera ingående överväga lokaliseringspolitikens

mål och medel. I betraktande härav och då utskottet tillmäter

dessa frågor stor betydelse anser sig utskottet böra förorda, att en

ny utredning om lokaliseringsspörsmålen snarast tillsättes. Utredningens

uppgift bör vara att pröva olika möjligheter för statsmakterna att påverka

näringslivets lokalisering i syfte att få till stånd en lämplig differentiering

av näringslivet och en spridning av företagsamheten. Utskottet vill dock

framhålla, att det primära i strävandena till ett i skilda delar av landet

allsidigt utvecklat näringsliv självfallet bör vara, att det finns företagsekonomiska

förutsättningar för en förläggning av företagsamheten i fråga

till en viss ort. Utskottet anser att samhällets strävanden på detta område

i första hand bör inriktas på positiva åtgärder för att stimulera företag

till att etablera sig på orter, där detta ur samhällets synpunkt anses angeläget,

men finner även åtgärder kunna ifrågakomma för att motverka

eu icke önskvärd expansion i andra. Utskottet finner sig dock icke nu ha

anledning taga ställning till de skilda lokaliseringspolitiska medlen. Vid

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 28 dr 1959

7

utredningsarbetet bör erfarenheterna i andra länder på ifrågavarande område

beaktas. Såsom flera av remissinstanserna framhållit bör direktiven

för utredningsarbetet utformas så allmänt som möjligt. Utredningens uppgift

bör likväl begränsas till att fastställa den allmänna målsättningen för

lokaliseringsverksamheten utifrån vad som ovan antytts samt att framlägga

förslag till hur de samhälleliga åtgärderna på detta område bör utformas.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen — i anledning av förevarande motioner I: 302

och II: 371 samt I: 303 och II: 372 — må i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla om skyndsam utredning och förslag rörande

statsmakternas möjligheter att påverka näringslivets lokalisering.

Stockholm den 14 april 1959

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, Mogård,

Schmidt, Larsson, Nils Theodor*, Domö och Strandler;

från andra kammaren: herrar Larsson i Julita, Regnéll*, Löfgren,

Eliasson i Sundborn, Persson i Appuna, fru Renströin-Ingenäs*, herrar

Ekström i Iggesund och Bohman.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Ewerlöf, Schmidt, Domö, Regnéll, Löfgren och Bohman, vilka

ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha nedanstående lydelse:

»Den upplysnings- och rådgivningsverksamhet i lokaliseringsfrågor, som

utövats av arbetsmarknadsstyrelsen, industriens produktionsråd och olika

företagareföreningar, har främst syftat till att för företagarna klarlägga företagsekonomiska

och samhällsekonomiska betingelser och konsekvenser vid

olika lokaliseringsalternativ. Genom dylikt frivilligt samarbete har i stort

sett goda resultat ernåtts, även om fall förekommit då ur företagsekonomisk

synpunkt mindre lyckade lösningar indirekt framtvingats. Detta samarbete

bar fortgått sedan länge och till en del utan samband med byggnadsregleringen.

Förutsättningar för en sådan samverkan bör föreligga även sedan

byggnadsregleringen upphört alt fungera som lokaliseringspolitiskt instru
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 28 dr 1959

ment. Lokaliseringspolitiken från samhällets sida bör enligt utskottets

mening i övrigt främst inriktas på produktionsfrämjande åtgärder, d. v. s.

på att genom positiva åtgärder öka förutsättningarna för industriell verksamhet

i områden, där en expansion av näringslivet av samhällsekonomiska

eller sociala skäl anses särskilt motiverad. Att däremot, som förutsattes i

motionerna, nu komplettera den positiva och rådgivande verksamheten

med en lagstiftning på området som skulle innebära att tvångsmedel skulle

tillgripas för att förhindra en lokalisering, som vederbörande näringsidkare

anser vara den ur företagsekonomiska synpunkter enda möjliga, bör enligt

utskottets mening icke komma ifråga. Bakom förslaget om lagstiftning

ligger den enligt utskottets uppfattning oriktiga föreställningen att det ofta

skulle föreligga stridande intressen mellan vad som ur samhällsekonomisk

och företagsekonomisk synpunkt är lämpligt i fråga om lokaliseringen. En

prohibitiv lokaliseringspolitik förutsätter vidare, att de komplicerade avvägningar

varom här kan bli fråga kan ske på ett objektivt och rättvisande

sätt och under beaktande av svårbedömda eller oförutsebara utvecklingsfaktorer.

Icke minst i nuvarande konjunkturläge skulle en dylik lokaliseringspolitik

kunna få allvarliga konsekvenser inte bara för näringslivet

utan därmed också för folkhushållet. Utskottet vill därför bestämt avvisa

tanken på en lagstiftning beträffande näringslivets lokalisering.

Såsom framgår av motionerna, har skilda bevekelsegrunder åberopats

till stöd för kravet på en utredning. Vidgade möjligheter för statsmakterna

att påverka företagslokaliseringen har således ansetts påkallade, å ena sidan

för att förhindra en koncentration av näringslivet till de större städerna

samt å andra sidan för att åstadkomma en önskvärd differentiering av

näringslivet. Motsättningen i motiven återspeglas även i vissa remissyttranden.

Den torde ha sin grund i att själva målsättningen för en statlig lokaliseringspolitik

hittills icke klarlagts; härför erforderligt kunskapsmalerial

saknas i stor utsträckning.

De i förevarande motioner upptagna lokaliseringsspörsmålen har vid

upprepade tillfällen behandlats i riksdagen. Vid 1954, 1955 och 1956 års

riksdagar underströk bankoutskottet i anledning av väckta motioner i

ämnet betydelsen av en fortsatt utveckling av den i samverkan bedrivna

rådgivnings- och upplysningsverksamheten och ansåg, att igångsättande av

ytterligare utredningar angående lokaliseringsfrågorna borde anstå till dess

att pågående inventeringar inom området slutförts. Därvid åsyftades främst

den inventering och sammanställning som Ivungl. Maj :t anförtrott arbetsmarknadsstyrelsen

att verkställa av det omfattande material som genom

offentlig utredning och samhällsvetenskaplig forskning blivit tillgängligt

till belysning av de med närings- och bebyggelsestrukturens utveckling

sammanhängande problemen. I anledning av vid 1958 års B-riksdag väckta

motioner i ämnet erinrade bankoutskottet om att arbetsmarknadsstyrelsen

avslutat den första delen av utredningsarbetet samt att vid sidan därav

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 28 år 1959

9

ett omfattande utredningsarbete ägde rum i samma ämne i statens, landstingens

eller kommunernas regi. Utskottet underströk vikten av samråd i

erforderlig omfattning mellan arbetsmarknadsstyrelsen och nämnda utredningar

och intog slutligen den ståndpunkten, att resultatet av de pågående

inventeringarna borde avvaktas, innan beslut om nya utredningar på hithörande

område fattades.

Utskottet, som förutsätter att arbetsmarknadsstyrelsen slutför sin inventering

så snart detta är möjligt, vill sammanfattningsvis framhålla, att utskottet

finner det önskvärt att en i frivilliga former anordnad samverkan

även i fortsättningen äger rum mellan de statliga myndigheterna på

lokaliseringsområdet å ena och näringslivet å andra sidan. Utskottet hälsar

också med tillfredsställelse sådana åtgärder som från samhällets sida vidtages

i positiv riktning för att främja en lämplig lokalisering av näringslivet.

Däremot anser utskottet att en lagstiftning sådan motionärerna tänkt

sig med bestämmelser för näringslivets lokalisering skulle vara till skada

och får således avstyrka det av motionärerna väckta förslaget om en utredning

i detta hänseende.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionerna 1:302 och 11:371 samt 1:303 och 11:372

icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

2—616 59 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 8 samt. Nr 28

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:245 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 4 mars 1955 a1 i texten