Bankoutskottets utlåtande nr 28 dr 1959
1959-04-14 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1959:28, Bankoutskottets utlåtande nr 28 dr 1959
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 28 dr 1959
1
Nr 28
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående
utredning om näringslivets lokalisering.
Bankoutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen nr 302 i
första kammaren av herrar Torsten Andersson och Mattsson och nr 371
i andra kammaren av herr Gustafsson i Kårby, likalydande, samt nr 303
i första kammaren av herr Boo m. fl. och nr 372 i andra kammaren av
herr Persson i Appuna m.fl., ävenledes likalydande. I samtliga motioner
hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam utredning och förslag till lagstiftning med bestämmelser för
näringslivets lokalisering.
Beträffande motiveringarna för hemställan hänvisas till motionerna
1:302 och 1:303.
över motionerna har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat yttrande
från arbetsmarknadsstyrelsen, varjämte utskottet berett tillfälle för Landsorganisationen,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska stadsförbundet och Sveriges industriförbund att
inkomma med yttrande i ärendet.
Arbetsmarknadsstyrelsen anför bl. a. följande:
Med stöd av byggnadstillståndsgivningen prövades fram till senaste årsskiftet
alla ärenden rörande nyetablering och utvidgning av bl. a. industriföretag
från lokaliseringssynpunkt. Bedömdes alt en annan lokalisering än
den företaget tänkt sig borde övervägas från samhällsekonomisk synpunkt,
tog lokaliseringsbyrån kontakt med företaget och diskuterade möjligheten
att välja annan lokaliseringsort. Resultatet av dessa överläggningar blev
i en del fall, att en annan, från samhällsekonomisk synpunkt mera lämplig
lokalisering valdes utan att de företagsekonomiska synpunkterna därför
behövde eftersättas. I andra fall måste lokaliseringsorganet acceptera företagens
argumentering för av dem önskad lokaliseringsort. Endast i ett fåtal
fall, då företagens lokalisering uppenbart stod i strid mot samhällets lokaliseringspolitiska
strävanden, avstyrktes byggnadstillståndsärenden av lokaliseringsskäl.
I regel var det då fråga om lokalisering till storstäderna av
företag, som inte kunde åberopa reella företagsekonomiska skäl för en
sådan lokalisering.
I och med att generellt byggnadstillstånd lämnats för alla slag av byggnader
har möjligheterna att genom byggnadstillståndslagstiftningen påverka
näringslivets lokalisering bortfallit.
1—616 69 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 8 samt. Nr 28
2
Bankoutskottets utlåtande nr 28 år 1959
Genom den service styrelsen kan lämna företagen i lokaliseringssammanhang
är det troligt, att många företag även i fortsättningen kommer att vända
sig till styrelsen för att erhålla råd och upplysningar i lokaliscringsfrågor.
Rådgivningen och vidtagande av positiva åtgärder för att främja
en viss önskad lokalisering torde liksom hittills bli de viktigaste lokaliseringsmedlen.
Om samhället skall kunna bevaka sina intressen i samband
med näringslivets lokalisering, är det emellertid nödvändigt med någon
form av lagstiftning. Denna bör i så fall innehålla bestämmelser, som ger
lokaliseringsorganet möjligheter att följa företagslokaliseringen i landet.
Samhället bör också ha möjligheter att förhindra från dess synpunkt uppenbart
olämpliga lokaliseringar till förmån för lokalisering till orter, som
behöver en förstärkning av näringslivet. I vilken mån detta är möjligt måste
bedömas från fall till fall med beaktande av företagsekonomiska, samhällsekonomiska,
militära och sociala synpunkter.
Med hänvisning till vad ovan anförts tillstyrker arbetsmarknadsstyrelsen
motionärernas hemställan om skyndsam utredning rörande lagstiftning
med bestämmelser om näringslivets lokalisering.
Landsorganisationen instämmer i motionärernas uppfattning om att
frågan om näringslivets strukturella utformning och lokalisering är alltför
väsentlig för att helt överlåtas åt det privata initiativet. Staten måste ges
resurser och möjligheter att påverka industrins och handelns investeringsverksamhet
så, att en ur hela samhällets synpunkt lämplig struktur erhålles
inom näringslivet. En aktiv lokaliseringspolitik är en viktig del av en
aktiv, selektiv arbetsmarknadspolitik. Ur dessa synpunkter skulle en utredning
i princip vara önskvärd.
Det är emellertid ytterst viktigt att en sådan utredning görs förutsättningslöst.
Man kan icke, enligt LO:s uppfattning, utan vidare utgå från
att t. ex. den nuvarande folkomflyttningen från landsbygden till städerna
är av ondo och att samhället därför på olika sätt bör förmå industrin
och andra näringsgrenar att flytta ut på landsbygden, eller att speciella
understödsformer bör finnas för där redan befintliga företag. Enligt LO:s
mening är det inte självklart att vissa företag skall åtnjuta statligt stöd
endast därför att verksamheten bedrivs i liten skala och är lokaliserad
till landsbygden. Den främsta uppgiften för en ny utredning om näringslivets
lokalisering måste vara att finna en hållbar målsättning för samhällets
lokaliseringspolitik. Detta innebär att utredningsmännen icke på förhand
— genom direktivens formulering eller på annat sätt — får bindas
vid utformningen av sina förslag. En sådan utredning torde emellertid
bli mycket tidskrävande och svåröverskådlig. En mängd besvärliga avvägningar
måste göras, där inte endast ekonomiska utan även sociala, befolkningsmässiga
och andra hänsyn måste ställas mot varandra. Erfarenheterna
från tidigare företagna statliga lokaliserings- och strukturutredningar
är sådana att man har anledning befara att de praktiska resultaten av en
dylik undersökning knappast kommer att stå i rimlig proportion till det
nedlagda arbetet. LO anser emellertid att frågan om samhällets möjlig
-
Banhoutskottets utlåtande nr 28 dr 1959 3
heter och medel att påverka näringslivets lokalisering är av sådan vikt
att en förutsättningslös undersökning trots detta bör göras.
Riksförbundet Landsbygdens folk tillstyrker att den föreslagna utredningen
snarast kommer till stånd.
Svenska landskommunernas förbund instämmer med motionärerna att
samhället även i fortsättningen bör ha möjlighet att påverka näringslivets
lokalisering och tillstyrker därför yrkandet om en skyndsam utredning
härom.
Svenska stadsförbundet anser i likhet med motionärerna det önskvärt
att medel står samhället till buds att följa näringslivets lokalisering och
därigenom kunna vidtaga de lokaliseringspolitiska åtgärder som må befinnas
påkallade. En förutsättningslös utredning innefattande jämväl en allmän
översyn av den lokaliseringspolitiska organisationen bör därför komma
till stånd. Däremot torde det vara tveksamt om denna utredning skall
åsyfta en lösning av frågorna genom lagstiftning.
Arbetsmarknadsstyrelsen fick år 1955 i uppdrag att verkställa en av
riksdagen begärd utredning och sammanställning av material för erhållande
av underlag för utformningen av den framtida närings- och bebyggelsestrukturen
i landet. I samband därmed har arbetsmarknadsstyrelsen igångsatt
lokaliseringsutredningar för olika län. Detta utredningsarbete bör enligt
förbundet kunna utgöra en lämplig grundval för fortsatta överväganden
rörande frågorna om näringslivets lokalisering.
Sveriges industriförbund, som avstyrker motionerna, erinrar om att förbundet
1956 i anledning av då väckta motioner sade sig bestämt motsätta
sig varje form av statliga tvångsåtgärder för att hindra företagens förläggning
till vissa områden vare sig med hjälp av byggnadsregleringen eller
genom speciell tillståndsgivning för lokaliseringen av industriens anläggningar.
De skäl för detta ståndpunklstagande som förbundet därvid redovisade
gäller alltjämt och har sedan dess snarast fått ökad tyngd.
I fortsättningen anför förbundet hl. a. följande:
Som motiv för att samhället borde ha möjligheter att genom tvingande
bestämmelser påverka industriföretagens lokalisering har brukat anföras,
att industrin i allt högre grad koncentrerats till storstäderna och att detta
varit den drivande kraften i storstädernas expansion. Som Industriförbundet
framhöll redan i sitt tidigare yttrande till bankoutskottet, har detta
påstående icke stöd i de verkliga förhållandena. Av det i yttrandet framlagda
siffermaterialet, vartill förbundet ånyo hänvisar, framgår att utvecklingen
varit den motsatta. Sedan lång tid tillhaka har industribefolkningens
andel av hela den yrkesverksamma befolkningen minskat i storstäderna,
oaktat industrin totalt sett givit sysselsättning åt en allt större del av befolkningen.
I slutet av 1940-talet och början av 1950-talet gick antalet industrianställda
även i absoluta tal tillbaka i de tre största städerna, främst tack
vare den betydande utflyttning av industrianläggningar till andra delar av
landet som då kom till stånd. Denna utveckling har fortsatt även under
de senaste åren.
4
Bankoutskottets utlåtande nr 28 år 1959
För att belysa sysselsättningsförändringarna inom industrin under en
något längre tidrymd har Industriförbundet nu gjort en bearbetning av
Kommerskollegii industristatistik för perioden 1946—1956. Det visar sig
därvid, att antalet industriarbetare i Stockholm och Göteborg med förortsområden
samt övriga städer med mer än 50 000 invånare tillsammantaget
sjönk med 1 300, medan för landet i övrigt förelåg en ökning med 40 000
eller mer än 8 %. Särskilt expansiv var utvecklingen i de mindre och medelstora
tätorterna. I städer med mellan 5 000 och 20 000 invånare sysselsatte
industrin år 1956 15 000 eller 15 % fler arbetare än tio år tidigare;
i de minsta städerna samt köpingarna var motsvarande ökning 9 000 eller
23 %.
Av vikt för frågans bedömande är uppenbarligen också, vad som varit
det drivande motivet för den utveckling som här skisserats. Industriförbundet,
som länge aktivt intresserat sig för lokaliseringsfrågan, har härvid
kommit till den uppfattningen, att de berörda utvecklingstendenserna
på lokaliseringsområdet väsentligen varit ett uttryck för frivilliga dispositioner
från företagens sida och att de tvingande befogenheter, som myndigheterna
vid behov kunnat anlita — närmast med stöd av byggnadsregleringen
— allenast varit av underordnad betydelse härvidlag.
Sammanfattningsvis vill Industriförbundet understryka, att enligt Förbundets
uppfattning sysselsättnings- och lokaliseringsutvecklingen inom industrin
under senare tid varit sådan, att hållbara motiv för en statlig reglering
på detta område icke kan anses föreligga.
Vid den decentralisering av industrins anläggningar som skett under
efterkrigstiden har den rådgivnings- och upplysningsverksamhet i lokaliseringsfrågor
som bedrivits av Arbetsmarknadsstyrelsen och Industriens
Produktionsråd varit av stor betydelse. De rådgivande organen har i många
fall lyckats intressera företagen för att i valet mellan ur dessas synpunkt
likvärdiga platser förlägga produktionen till den ort, där en expansion av
näringslivet av sociala eller andra skäl ansetts vara särskilt önskvärd. Det
har därigenom varit möjligt att i stor utsträckning tillgodose såväl industrins
som samhällets intressen.
Olika skäl talar för att tendenserna till decentralisering av industrin
kommer att kvarstå. Med en stigande levnadsstandard torde framför allt
handel och andra servicenäringar komma att expandera. En stegring av
personalbehovet kan också förväotas inom den offentliga förvaltningen. Särskilt
i de stora städerna kommer därför industrin åtminstone vid en gynnsam
ekonomisk utveckling att få svårt att hävda sig i konkurrensen om arbetskraften
med övriga stadsnäringar. Förutsättningarna för en produktion
på lämpligt belägna orter i andra delar av landet kommer samtidigt att bli
gynnsammare allt eftersom kommunikationerna förbättras och den service
som mindre orter kan erbjuda blir mer tillfredsställande. Den i samverkan
mellan industrin och statsmakterna bedrivna rådgivningsverksamheten
kommer därvid säkerligen även i fortsättningen att bli ett värdefullt lokaliseringspolitiskt
instrument.
Vid en statlig reglering av företagens lokalisering finns uppenbarligen
risk för att de företagsekonomiska synpunkterna kommer att få stå tillbaka
för andra intressen, varigenom företagens utvecklingsmöjligheter och
konkurrenskraft försvagas. Även om man vid handhavandet av en reglering
på området är beredd att ta rimlig hänsyn till de företagsekonomiska intressena,
måste det vara en praktiskt taget olöslig uppgift för myndigheter att
Bankoutskottets utlåtande nr 28 år 1959
5
bedöma, om den planerade produktionen med lika gott resultat kan bedrivas
på annan plats än den företaget funnit lämpligast. Subjektiva värderingar
kommer säkerligen att i hög grad prägla dessa avgöranden. För
företaget kan resultatet av myndigheternas beslut bli antingen att den planerade
anläggningen icke kommer till stånd eller att företaget får svårigheter
att stå sig i konkurrensen med andra företag med ett ur produktionsoch
transportsynpunkt bättre läge. Måste produktionen efter en tid läggas
ned medför detta icke blott förluster för företaget utan även svårigheter
för de anställda och kommunen. Så länge företagen har att bära det ekonomiska
ansvaret för verksamheten, är det för övrigt en naturlig konsekvens
att det också skall ankomma på dem att bestämma, var produktionen skall
bedrivas.
Förbundet framhåller också att kunskapsmaterial i stort sett saknas för
att uppställa en fast målsättning för samhällets lokaliseringspolitik och
att den mest angelägna uppgiften därför är fortsatt forsknings- och utredningsverksamhet
av det slag arbetsmarknadsstyrelsen redan är sysselsatt
med.
Utskottet.
De förevarande motionerna utmynnar i en hemställan om en skyndsam
utredning rörande statsmakternas möjligheter att påverka närlingslivets
lokalisering. Som motiv härför har bl. a. åberopats att samhället, då byggnadsregleringen
numera icke tillämpas, saknar möjlighet att påverka
näringslivets lokalisering. Då den lokaliseringsverksamhet som bedrevs
fram till utgången av 1958 fungerade väl, framstår det som angeläget, att
en liknande verksamhet bedrives också framdeles.
Utskottet vill till en början konstatera, att byggnadsregleringen under en
följd av år fram till utgången av 1958 använts i syfte att åvägabringa en
önskvärd lokalisering av näringslivet. De samhällsekonomiska och företagsekonomiska
bedömanden som de byggnadsreglerande organen företagit har
sålunda innefattat en prövning av föreliggande ärenden även ur lokaliseringssynpunkt.
Några allvarligare erinringar mot organens försiktiga tilllämpning
av byggnadstillståndslagen i lokaliseringspolitiskt syfte har enligt
vad utskottet har sig bekant icke framkommit. Utskottet har uppmärksammat
att det blott i ett fåtal fall förekommit, att byggnadstillståndsärenden
avstyrkts av lokaliseringspolitiska skäl.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i sin rådgivningsverksamhet huvudsakligen
tagit direkt kontakt med större och medelstora företag, medan de
mindre företagen haft överläggningar med företagareföreningarna, vilkas
långivning och kreditgarantier spelat en icke obetydlig roll i lokaliseringspolitiken.
I rådgivningsverksamheten bär i stor utsträckning förts fram
orter och områden med ensidigt och konjunkturkänsligt näringsliv. Verksamheten,
som inriktats på såväl stora som små orter, har strävat efter att
komplettera näringslivet i orter och regioner med ensidig manlig eller ensidig
kvinnlig sysselsättning. Erfarenheterna har visat, atl det finns stora möj
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 28 år 1959
lighcter att genom aktiva insatser åstadkomma en återhämtning inom
näringslivet på orter som drabbats av industrinedläggelse.
Utskottet vill vidare erinra om de lokaliseringsutredningar som företagits
i vissa län och som alltjämt pågår i andra. Utskottet förutsätter att detta
utredningsarbete kommer att fortsätta liksom den inom arbetsmarknadsstyrelsen
pågående inventeringen av det material som är ägnat belysa problem
sammanhängande med närings- och bebyggelsestrukturen.
Det förtjänar framhållas, att den kommitté som 1951 avgav betänkande
om näringslivets lokalisering var enig i sitt uttalande att, så länge byggnadsregleringen
i en eller annan form funnes kvar, den borde utövas under
hänsynstagande till den lokaliseringspolitik som i övrigt bedreves. Kommittén
förklarade även, att den, i avvaktan på om och i så fall i vilken form
byggnadsregleringen komme att kvarstå, icke ansåge sig slutgiltigt kunna
taga ställning till huruvida tillståndsgivning borde införas som ett lokaliseringspolitiskt
instrument. Den ansåg, att, därest någon form av investeringskontroll
komme att bibehållas, det kunde tänkas att en prövning av olika
anläggningars lämplighet ur lokaliseringssynpunkt bäst kunde lösas genom
alt anknytas till denna kontroll samt att hela frågan borde ytterligare övervägas,
sedan erfarenheter vunnits av den utvidgade lokaliseringspolitiska
verksamhet kommittén föreslagit. Av kommitténs uttalanden framgår att
den som ett led i försöksverksamheten på detta område räknat med att vinna
erfarenheter inför ett slutligt ställningstagande av bl. a. de rön, som framkomme
genom ett varsamt utnyttjande av byggnadstillståndsgivningen för
en lämplig näringspolitisk lokalisering. Riksdagens ställningstagande
1956 i samband med byggnadstillståndslagens förlängning innebar ett ytterligare
understrykande av här anförda synpunkter.
Med den större erfarenhet av hithörande problem som nu föreligger
torde möjligheterna ha förbättrats att mera ingående överväga lokaliseringspolitikens
mål och medel. I betraktande härav och då utskottet tillmäter
dessa frågor stor betydelse anser sig utskottet böra förorda, att en
ny utredning om lokaliseringsspörsmålen snarast tillsättes. Utredningens
uppgift bör vara att pröva olika möjligheter för statsmakterna att påverka
näringslivets lokalisering i syfte att få till stånd en lämplig differentiering
av näringslivet och en spridning av företagsamheten. Utskottet vill dock
framhålla, att det primära i strävandena till ett i skilda delar av landet
allsidigt utvecklat näringsliv självfallet bör vara, att det finns företagsekonomiska
förutsättningar för en förläggning av företagsamheten i fråga
till en viss ort. Utskottet anser att samhällets strävanden på detta område
i första hand bör inriktas på positiva åtgärder för att stimulera företag
till att etablera sig på orter, där detta ur samhällets synpunkt anses angeläget,
men finner även åtgärder kunna ifrågakomma för att motverka
eu icke önskvärd expansion i andra. Utskottet finner sig dock icke nu ha
anledning taga ställning till de skilda lokaliseringspolitiska medlen. Vid
Bankoutskottets utlåtande nr 28 dr 1959
7
utredningsarbetet bör erfarenheterna i andra länder på ifrågavarande område
beaktas. Såsom flera av remissinstanserna framhållit bör direktiven
för utredningsarbetet utformas så allmänt som möjligt. Utredningens uppgift
bör likväl begränsas till att fastställa den allmänna målsättningen för
lokaliseringsverksamheten utifrån vad som ovan antytts samt att framlägga
förslag till hur de samhälleliga åtgärderna på detta område bör utformas.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen — i anledning av förevarande motioner I: 302
och II: 371 samt I: 303 och II: 372 — må i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsam utredning och förslag rörande
statsmakternas möjligheter att påverka näringslivets lokalisering.
Stockholm den 14 april 1959
På bankoutskottets vägnar:
K. G. EWERLÖF
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, Mogård,
Schmidt, Larsson, Nils Theodor*, Domö och Strandler;
från andra kammaren: herrar Larsson i Julita, Regnéll*, Löfgren,
Eliasson i Sundborn, Persson i Appuna, fru Renströin-Ingenäs*, herrar
Ekström i Iggesund och Bohman.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Ewerlöf, Schmidt, Domö, Regnéll, Löfgren och Bohman, vilka
ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha nedanstående lydelse:
»Den upplysnings- och rådgivningsverksamhet i lokaliseringsfrågor, som
utövats av arbetsmarknadsstyrelsen, industriens produktionsråd och olika
företagareföreningar, har främst syftat till att för företagarna klarlägga företagsekonomiska
och samhällsekonomiska betingelser och konsekvenser vid
olika lokaliseringsalternativ. Genom dylikt frivilligt samarbete har i stort
sett goda resultat ernåtts, även om fall förekommit då ur företagsekonomisk
synpunkt mindre lyckade lösningar indirekt framtvingats. Detta samarbete
bar fortgått sedan länge och till en del utan samband med byggnadsregleringen.
Förutsättningar för en sådan samverkan bör föreligga även sedan
byggnadsregleringen upphört alt fungera som lokaliseringspolitiskt instru
-
8
Bankoutskottets utlåtande nr 28 dr 1959
ment. Lokaliseringspolitiken från samhällets sida bör enligt utskottets
mening i övrigt främst inriktas på produktionsfrämjande åtgärder, d. v. s.
på att genom positiva åtgärder öka förutsättningarna för industriell verksamhet
i områden, där en expansion av näringslivet av samhällsekonomiska
eller sociala skäl anses särskilt motiverad. Att däremot, som förutsattes i
motionerna, nu komplettera den positiva och rådgivande verksamheten
med en lagstiftning på området som skulle innebära att tvångsmedel skulle
tillgripas för att förhindra en lokalisering, som vederbörande näringsidkare
anser vara den ur företagsekonomiska synpunkter enda möjliga, bör enligt
utskottets mening icke komma ifråga. Bakom förslaget om lagstiftning
ligger den enligt utskottets uppfattning oriktiga föreställningen att det ofta
skulle föreligga stridande intressen mellan vad som ur samhällsekonomisk
och företagsekonomisk synpunkt är lämpligt i fråga om lokaliseringen. En
prohibitiv lokaliseringspolitik förutsätter vidare, att de komplicerade avvägningar
varom här kan bli fråga kan ske på ett objektivt och rättvisande
sätt och under beaktande av svårbedömda eller oförutsebara utvecklingsfaktorer.
Icke minst i nuvarande konjunkturläge skulle en dylik lokaliseringspolitik
kunna få allvarliga konsekvenser inte bara för näringslivet
utan därmed också för folkhushållet. Utskottet vill därför bestämt avvisa
tanken på en lagstiftning beträffande näringslivets lokalisering.
Såsom framgår av motionerna, har skilda bevekelsegrunder åberopats
till stöd för kravet på en utredning. Vidgade möjligheter för statsmakterna
att påverka företagslokaliseringen har således ansetts påkallade, å ena sidan
för att förhindra en koncentration av näringslivet till de större städerna
samt å andra sidan för att åstadkomma en önskvärd differentiering av
näringslivet. Motsättningen i motiven återspeglas även i vissa remissyttranden.
Den torde ha sin grund i att själva målsättningen för en statlig lokaliseringspolitik
hittills icke klarlagts; härför erforderligt kunskapsmalerial
saknas i stor utsträckning.
De i förevarande motioner upptagna lokaliseringsspörsmålen har vid
upprepade tillfällen behandlats i riksdagen. Vid 1954, 1955 och 1956 års
riksdagar underströk bankoutskottet i anledning av väckta motioner i
ämnet betydelsen av en fortsatt utveckling av den i samverkan bedrivna
rådgivnings- och upplysningsverksamheten och ansåg, att igångsättande av
ytterligare utredningar angående lokaliseringsfrågorna borde anstå till dess
att pågående inventeringar inom området slutförts. Därvid åsyftades främst
den inventering och sammanställning som Ivungl. Maj :t anförtrott arbetsmarknadsstyrelsen
att verkställa av det omfattande material som genom
offentlig utredning och samhällsvetenskaplig forskning blivit tillgängligt
till belysning av de med närings- och bebyggelsestrukturens utveckling
sammanhängande problemen. I anledning av vid 1958 års B-riksdag väckta
motioner i ämnet erinrade bankoutskottet om att arbetsmarknadsstyrelsen
avslutat den första delen av utredningsarbetet samt att vid sidan därav
Bankoutskottets utlåtande nr 28 år 1959
9
ett omfattande utredningsarbete ägde rum i samma ämne i statens, landstingens
eller kommunernas regi. Utskottet underströk vikten av samråd i
erforderlig omfattning mellan arbetsmarknadsstyrelsen och nämnda utredningar
och intog slutligen den ståndpunkten, att resultatet av de pågående
inventeringarna borde avvaktas, innan beslut om nya utredningar på hithörande
område fattades.
Utskottet, som förutsätter att arbetsmarknadsstyrelsen slutför sin inventering
så snart detta är möjligt, vill sammanfattningsvis framhålla, att utskottet
finner det önskvärt att en i frivilliga former anordnad samverkan
även i fortsättningen äger rum mellan de statliga myndigheterna på
lokaliseringsområdet å ena och näringslivet å andra sidan. Utskottet hälsar
också med tillfredsställelse sådana åtgärder som från samhällets sida vidtages
i positiv riktning för att främja en lämplig lokalisering av näringslivet.
Däremot anser utskottet att en lagstiftning sådan motionärerna tänkt
sig med bestämmelser för näringslivets lokalisering skulle vara till skada
och får således avstyrka det av motionärerna väckta förslaget om en utredning
i detta hänseende.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att motionerna 1:302 och 11:371 samt 1:303 och 11:372
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.»
2—616 59 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 8 samt. Nr 28
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1959:245 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 4 mars 1955 a1 i texten